Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot etniska trakasserier i antidiskrimineringslagarna.
Riksdagen begär att regeringen utreder åklagarnas praxis i samband med anmälningar om kränkningar, förolämpningar och andra etniska trakasserier.
Under de senaste åren har lagarna mot etnisk diskriminering omarbetats vid flera tillfällen. Syftet med den ofta återtagna fördjupningen av denna del av vår lagstiftning har varit att tydligt i juridiska termer uttrycka vårt demokratiska samhälles vägran att acceptera beteenden som kränker, förödmjukar och förtrycker människor med annan bakgrund än etniskt svensk.
Luckor i lagarna och i deras praktiska tillämpning upptäcks trots den kontinuerliga nyanseringen i lagarnas text. En sådan lucka uppstår runt frågorna om etniska trakasserier.
Etniska trakasserier i arbetslivet faller lättast i lagens tillämpningsområde. Om däremot någon utomstående, en privat person utan anknytning till en viss arbetsplats eller en viss verksamhet - alltså inte en näringsidkare eller en tjänsteman från en myndighet eller organisation - uppträder kränkande gentemot någon eller några personer med utländsk bakgrund faller det utanför antidiskrimineringslagarna. En rättslig handling kan då sättas i gång enbart om målsägande själv gör en anmälan och om åklagarna bedömer anmälan berättigad att tas upp för rättslig prövning - vilket oftast inte sker.
Människor med bakgrund i annan kultur än den svenska kan utsättas för systematiska etniska trakasserier utan att finna skydd i rättssystemet. Detta är allvarligt eftersom de etniska trakasserierna utgör det första steget i handlingar avsedda att skrämma, kränka och peka ut främlingarna som lovliga mänskliga byten för främlingsfientlighetens propaganda.
Särskilt utsatta är de personer eller grupper som lyckas skapa sig en framstående position i dagens samhälle. En invandrare som har fått ett viktigt politiskt uppdrag eller har nått en toppställning i näringslivet blir lätt måltavla för en främlingsfientlighet som försöker undvika straff genom att dölja sig bakom en fasad av skenbart lindriga förolämpningar. Inför sådana fall tycker åklagarna ofta att det blir svårt att vinna en rättegång och därför rekommenderar de målsägande att helt enkelt dra tillbaka sin anmälan. Packade i synbart harmlösa formuleringar kan hatets och intoleransens tänkande och handlingar sprida sitt budskap utan att möta motstånd från rättssystemet. Samtidigt vållar de upprepade trakasserierna psykisk skada hos mottagarna - även om de är lindade i försiktiga fraser. Det behövs inte särskilt grova förolämpningar eller direkta hot för att hos någon åstadkomma en känsla av utsatthet och skyddslöshet: det är själva upprepningen av nedsättande meddelanden (oftast framförda via telefon eller e-mail) som med tiden fungerar som psykisk tortyr.
Det krävs alltså en översyn och en skärpning av de lagar som är avsedda att skydda människor från etniska trakasserier - även när dessa trakasserier genomförs av helt vanliga privata personer. Också en snabb utredning av juridisk praxis är nödvändigt i sammanhanget. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna. Vi får inte glömma att främlingsfientligheten är ytterst skicklig i att ständigt hitta nya uttryck och gömma sig under mer eller mindre accepterade sätt att agera. Och främlingsfientligheten är alltid destruktiv för hela samhället.
|
Stockholm den 21 september 2004 |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |