Utrikesutskottets betänkande
2004/05:UU11
Sveriges politik för humanitärt bistånd
Sammanfattning
Utrikesutskottet behandlar i detta betänkande
regeringens skrivelse 2004/05:52 Regeringens politik
för humanitärt bistånd samt följdmotioner till
skrivelsen. De frågor som tas upp i betänkandet
innefattar bl.a. mål och utgångspunkter för de
humanitära biståndsinsatserna, utvärdering,
internationella humanitära biståndsinsatser och
behovet av kunskapsuppbyggnad rörande katastrofer.
Utskottet värdesätter regeringens redovisning i
skrivelsen och konstaterar att den redovisade
politiken står i överensstämmelse med den av
riksdagen fastslagna svenska politiken för global
utveckling.
Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till
handlingarna och att motionerna avslås.
Till betänkandet har fogats 2 reservationer.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Mål och utgångspunkter m.m. för
politiken för humanitärt bistånd
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U6
yrkande 5, 2004/05:U7 i denna del och
2004/05:U8 yrkandena 1, 2, 4, 9 och 10.
2. Vissa aspekter på internationella
humanitära biståndsinsatser
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U6
yrkandena 1-4, 2004/05:U7 i denna del och
2004/05:U8 yrkandena 3, 5 och 6.
3. Avdragsrätt för gåvor till ideella
biståndsorganisationer
Riksdagen avslår motion 2004/05:U8 yrkande 8.
Reservation 1 (fp, kd)
4. Omfördelning mellan Sidas
anslagsposter
Riksdagen avslår motion 2004/05:U8 yrkande 7.
Reservation 2 (m, fp, kd)
5. Vissa andra frågor om resurser för
katastrofinsatser m.m.
Riksdagen avslår motion 2004/05:U6 yrkandena 6
och 7.
6. Skrivelsen
Riksdagen lägger skrivelse 2004/05:52 till
handlingarna.
Stockholm den 26 april 2005
På utrikesutskottets vägnar
Urban Ahlin
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban
Ahlin (s), Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Berndt
Ekholm (s), Cecilia Wigström (fp), Kent Härstedt
(s), Kaj Nordquist (s), Birgitta Ohlsson (fp), Agne
Hansson (c), Kenneth G Forslund (s), Ewa Björling
(m), Veronica Palm (s), Lotta Hedström (mp), Anita
Johansson (s), Rosita Runegrund (kd), Sermin Özürküt
(v) och Tommy Waidelich (s).
2004/05
UU11
Redogörelse för ärendet
Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens
skrivelse 2004/05:52 Regeringens politik för
humanitärt bistånd och tre kommittémotioner som
väckts med anledning av denna.
I skrivelsen redovisas mål, utgångspunkter och
verktyg för politiken för humanitärt bistånd.
Regeringen konstaterar att omfattningen på den
internationella humanitära biståndsverksamheten
vuxit väsentligt under de senaste 10-15 åren. Nya
ansatser i det internationella samfundets svar på
internationella kriser har enligt skrivelsen medfört
delvis nya förutsättningar för sambandet mellan
humanitärt bistånd samt politisk och militär
verksamhet i en kris. Fler aktörer och ökad
biståndsvolym har lett till större samordningsbehov
för att säkerställa effektivitet. I skrivelsen
betonas vikten av att klargöra det humanitära
biståndets förhållande till andra delar av det
internationella samfundets svar på internationella
kriser.
Några av de motionsförslag som avlämnats med
anledning av skrivelse 2004/05:52 om humanitärt
bistånd hänger samman också med en annan skrivelse
som utrikesutskottet avser att behandla under våren
2005. Det gäller skrivelse 2004/05:95 Sverige i
Förenta nationerna 2003-2004, vilken berörs på några
håll i detta betänkande.
Regeringens beslut om att överlämna skrivelse
2004/05:52 till riksdagen fattades den 16 december
2004, tio dagar före flodvågskatastrofen i
Sydostasien. Efter denna katastrof har företrädare
för regeringen vid flera tillfällen i början av 2005
i utskottet och i kammaren redovisat uppgifter om
humanitära biståndsinsatser med anknytning till
katastrofen liksom om återuppbyggnadsinsatser och
upprättande av varningssystem i de drabbade
områdena.
Vid utskottets sammanträde den 5 april 2005
redogjorde statssekreteraren i Utrikesdepartementet
Annika Söder med medarbetare för frågor rörande EU:s
bistånd. Samma dag lämnade finansminister Pär Nuder
och biståndsminister Carin Jämtin vid ett gemensamt
framträdande inför finans- och utrikesutskotten en
redogörelse för frågor som kommer att behandlas på
vårmötena i Världsbanken och Internationella
valutafonden, IMF. I detta betänkande återges vissa
upplysningar som lämnades i dessa sammanhang.
Utskottets överväganden
Mål och utgångspunkter m.m. för
politiken för humanitärt bistånd
Skrivelsen
Regeringen redogör för mål, utgångspunkter och
verktyg för politiken för humanitärt bistånd.
Målet för politiken för humanitärt bistånd är att
bidra till att rädda liv, lindra nöd och
upprätthålla mänsklig värdighet, till förmån för
nödlidande människor som har utsatts för, eller står
under hot att utsättas för, väpnade konflikter,
naturkatastrofer eller andra katastrofliknande
förhållanden.
Politiken skall medverka till uppfyllandet av
målet för det internationella utvecklingssamarbetet,
vilket är att bidra till att skapa förutsättningar
för fattiga människor att förbättra sina
levnadsvillkor, och därmed också till det
övergripande målet för den samlade politiken för
global utveckling, dvs. att bidra till en rättvis
och hållbar global utveckling.
Utgångspunkten är att de svenska statsmakterna
skall kunna bistå med hjälp i de fall där staten
eller samhället i övrigt i ett katastrofutsatt land
inte kan eller vill möta de humanitära behov som
uppstår, i enlighet med folkrätten och med etablerad
praxis inom det internationella humanitära
biståndet.
De verktyg som regeringen använder vid
genomförandet av sin politik är opinionsbildning och
diplomati, finansiellt stöd till humanitära
organisationer för genomförande av humanitära
biståndsinsatser och upprätthållande av en beredskap
att medverka med statlig personal och egendom i
genomförande eller understödjande av sådana
insatser.
I skrivelsen preciserar regeringen sin syn på
begreppet humanitärt bistånd. Detta avser insatser
för att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla
mänsklig värdighet, till förmån för nödlidande
människor som har utsatts för, eller står under hot
att utsättas för, väpnade konflikter,
naturkatastrofer eller andra katastrofliknande
förhållanden.
I väpnad konflikt avses det humanitära biståndet
främst inriktas på civilbefolkningen, men även
medlemmar av väpnade styrkor som inte längre deltar
i stridigheter, såsom sårade och sjuka, kan
innefattas. Vid naturkatastrofer och andra
katastrofliknande förhållanden avses den utsatta
befolkningen.
Med andra katastrofliknande förhållanden avser
regeringen akuta utbrott av smittsamma sjukdomar,
industriolyckor och andra större teknologiska
missöden, omfattande miljöolyckor, och andra
förhållanden som väsentligt åsidosätter
befolkningsgruppers eller hela samhällens
försörjnings- och överlevnadsmekanismer.
Humanitära biståndsinsatser lämnas i form av
materiellt bistånd och skydd.
Sveriges humanitära biståndspolitik bygger på de
humanitära principerna om humanitet, opartiskhet,
neutralitet och oberoende.
Med humanitet avses att mänskligt lidande bör
avhjälpas varhelst det uppstår. Med opartiskhet
avses att det humanitära biståndet skall bestämmas
på grundval av nödlidande människors behov, utan
åtskillnad med avseende på annan egenskap såsom kön,
folkgruppstillhörighet, religion eller politisk
åskådning. Med neutralitet avses i detta sammanhang
att det humanitära biståndet och de som genomför och
stöder detta inte får ta ställning i väpnad konflikt
eller politiskt betonad meningsmotsättning där en
humanitär biståndsinsats genomförs. Med oberoende
avses oavhängighet från de icke-humanitära hänsyn
som givande, mottagande eller andra parter kan ha i
förhållande till den kris där humanitärt bistånd
genomförs.
Motionerna
I kommittémotion 2004/05:U8 (fp) yrkande 1 framhålls
att demokrati bör vara det övergripande målet för
den svenska politiken för global utveckling. En
förändring av biståndspolitiken i denna riktning
skulle kunna leda till minskat behov av humanitära
biståndsinsatser. En biståndspolitik som har
demokrati som övergripande mål kan undanröja
orsakerna till konflikter och svält och därmed
undvika mänskligt lidande. Demokrati kan leda till
att respekt för mänskliga rättigheter främjas,
miljöförstöring motverkas och att påtvingade
internationella och nationella
befolkningsomflyttningar långsiktigt förhindras.
Likaså minskar risken för krig mellan länder.
Det humanitära biståndet skall enligt yrkande 2
inte vara beroende av enskilda länders vilja till
politiska reformer. I totalitära stater bör dock
sådant bistånd så långt möjligt inte kanaliseras via
regimen utan i stället genom FN eller via andra
erkända internationella organisationer.
Det är enligt yrkande 4 viktigt att klargöra
skillnaden mellan kortsiktigt humanitärt bistånd och
långsiktigt utvecklingssamarbete. Långsiktiga
utvecklingsinsatser - ett aktuellt exempel är ett
varningssystem för tsunamier - bör finansieras via
ordinarie biståndsbudget och inte genom medel
avsedda för katastrofinsatser.
Den s.k. CNN-effekten måste enligt yrkande 9
motarbetas. Behoven - inte massmediernas
uppmärksamhet eller populism - måste styra det
humanitära stödet dit där det behövs allra bäst.
Regeringen bör i internationella sammanhang ständigt
påtala vikten av neutrala bedömningar vid
fördelningen av humanitärt bistånd liksom att
engagemanget måste fortsätta när kamerorna stängts
av. I framtida regeringsskrivelser bör kriterier och
prioriteringar för det humanitära stödet redovisas.
Insatserna efter exempelvis en naturkatastrof
innefattar på längre sikt bl.a. återuppbyggnad av
bostäder. Återuppbyggnadsarbetet måste enligt
yrkande 10 kännetecknas av ett preventivt fokus så
att man bistår i att lära av de kunskaper som andra
länder inhämtat när det gäller att skapa säkrare
livsmiljöer. Sverige bör framhålla vikten av ett
sådant fokus i samband med återuppbyggnadsarbete.
Vikten av att finna stöd till lokalt förankrad
konflikthantering och försoningsarbete betonas i
kommittémotion 2004/05:U6 (kd) yrkande 5.
I kommittémotion 2004/05:U7 (c) i denna del förespråkas en
utvärdering av effekterna av det svenska humanitära
biståndet, innefattande prioriteringar och
förbättringsförslag.
Bakgrunden till förslaget är att regeringens
skrivelse 2004/05:52 är daterad den 16 december
2004, alltså kort tid innan flodvågskatastrofen i
Sydostasien ägde rum. Motionärerna framhåller att
regeringen knappast kunde ana att frågor om
humanitära biståndsinsatser skulle bli högaktuella
endast några veckor efter att skrivelsen lämnats
till riksdagen.
Det mål som regeringen anger för politiken för
humanitärt bistånd har prövats hårt efter
jordbävningen i Sydostasien. Det är i dag svårt att
värdera, granska och komma med förslag till
förbättringar av de humanitära biståndsinsatserna,
menar motionärerna. De betonar att humanitärt
bistånd snabbt skall kunna lämnas vid katastrofer
oavsett var dessa äger rum eller vilka personer som
drabbas. Prioriteringarna för det humanitära
biståndet måste vara klara från början. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med en utvärdering av
det humanitära biståndet.
Utskottet
Utskottet värdesätter den redovisning om mål,
utgångspunkter och verktyg i regeringens politik för
humanitärt bistånd som lämnas i skrivelse 2004/05:52
Regeringens politik för humanitärt bistånd.
Utskottet anser att den redovisade politiken står i
överensstämmelse med den av riksdagen fastslagna
svenska politiken för global utveckling (prop.
2002/03:122, bet. 2003/04:UU3, rskr. 2003/04:112)
liksom med det övergripande målet för den samlade
politiken för global utveckling, att bidra till en
rättvis och hållbar global utveckling.
Den i skrivelsen redovisade politiken för
humanitärt bistånd är tydlig och väl avvägd. Enligt
utskottet bör den bidra till att rädda liv, lindra
nöd och upprätthålla mänsklig värdighet, till förmån
för nödlidande människor som har utsatts för, eller
står under hot att utsättas för, väpnade konflikter,
naturkatastrofer eller andra katastrofliknande
förhållanden.
Det humanitära biståndet har enligt utskottets
uppfattning ett stort utrymme att fylla såväl i
fredsuppbyggande arbete som i utvecklingssamarbete.
Detta framhöll utskottet också i sina
ställningstaganden till Sveriges politik för global
utveckling i betänkande 2003/04:UU3.
Endast tio dagar efter det att regeringens
skrivelse lämnats till riksdagen ägde
flodvågskatastrofen i Sydostasien rum. Genom den
fick vi en påminnelse om hur plötsligt hela
tillvaron kan förändras. Naturkatastrofer och
konflikter kan på kort tid skapa behov av humanitärt
stöd och återuppbyggnadsarbete.
För närvarande pågår arbetet i kommissionen för
utvärdering av nationell krishanteringsförmåga med
anledning av naturkatastrofen i Asien (dir. 2005:3).
Utskottet förutsätter att sådana slutsatser från
utvärderingen som kan ha betydelse för att förbättra
de humanitära biståndsinsatserna kommer att beaktas.
Utskottet instämmer i uppfattningen i kommittémotion
2004/05:U8 (fp) yrkandena 2 och 9 att det humanitära
biståndet inte skall vara beroende av enskilda
länders vilja till politiska reformer och att det
måste vara behoven - inte uppmärksamheten i medierna
eller liknande - som är avgörande för var de
humanitära insatserna sätts in.
Utskottet vill erinra om att det i regeringens
skrivelse uttryckligen anges att "avgörande för
huruvida en [humanitär] insats skall göras är den
nödlidande människans behov av materiellt bistånd,
skydd eller bådadera". Detta är en uppfattning som
utskottet tillfullo delar. Av skrivelsen framgår -
vilket nämnts ovan - att Sveriges humanitära
biståndspolitik bygger på de humanitära principerna
om humanitet, opartiskhet, neutralitet och
oberoende. I skrivelsen slås också fast att FN har
en grundläggande och unik uppgift att leda och
samordna internationella humanitära insatser.
När det gäller uppfattningen att behov - inte
uppmärksamhet i medier - skall vara avgörande för om
bistånd lämnas konstaterar utskottet att Sudan,
Demokratiska republiken Kongo, Angola, Västbanken
och Gaza samt Somalia var de fem största
mottagarländerna för det humanitära bistånd som
kanaliserades via Sida 2004.
I den aktuella motionen föreslås som framgått att
regeringen i framtiden skall redovisa kriterierna
för prioritering av det humanitära stödet.
Utskottet ser positivt på att regeringen beslutat
om riktlinjer för Sidas arbete för humanitärt
bistånd. Dessa riktlinjer beslutades samma dag som
skrivelsen om humanitärt bistånd, skr. 2004/05:52,
och gäller som övergripande anvisning för
myndighetens arbete på området. Utöver riktlinjerna
kan regeringen fatta beslut som gäller som särskild
anvisning för Sidas arbete i enskilda länder eller
tematiska frågor inom det humanitära biståndet. Till
detta kommer de anvisningar som regeringen ger via
regleringsbrev.
Av regeringens riktlinjer framgår bl.a. följande:
Sida avsätter medel för humanitära aktiviteter
baserade på humanitära behov. Dessa behov påvisas
och fastställs av Förenta nationerna,
Internationella rödakors- och
rödahalvmånerörelsen, humanitära enskilda
organisationer och andra organisationer verksamma
inom det humanitära biståndet, eller, i synnerhet
vad avser naturkatastrofer, myndigheter i det
land där behoven uppstår. I sin beredning av
beslut skall Sida göra avvägningar mellan behoven
i akuta och kroniska kriser i ett globalt
perspektiv och tillse att medel riktas dit
behoven bedöms vara relativt störst. Detta
förutsätter en nära dialog med
samarbetsorganisationerna på olika nivåer och
kontinuerlig uppföljning av aktuella kriser i
fält. En viktig princip är att Sida skall ge
största möjliga handlingsfrihet åt de humanitära
organisationerna. Sida skall därför minimera
öronmärkning av bidrag samt lämna finansiella
bidrag kontant. Vidare skall Sida tillse
beredskap att kunna finansiera humanitära
insatser under hela året.
I sina beslut om finansiellt stöd skall Sida
särskilt stödja de multilaterala mekanismer som
finns för samordning och genomförande av
internationella humanitära biståndsinsatser, i
syfte att förstärka effektiviteten i det samlade
internationella gensvaret på humanitära kriser.
Sida skall härvidlag finansiera humanitär
verksamhet genom att svara på appeller från FN:s
humanitära organisationer, Internationella
rödakorskommittén samt Internationella rödakors-
och rödahalvmånefederationen genom Svenska Röda
Korset. Fördelning av medel för länder och
regioner skall ske inom ramen för en nära dialog
med organisationerna.
En särskild samrådsgrupp för katastrofbistånd finns
inrättad mellan Sida och Utrikesdepartementet.
Gruppen har möten ungefär varannan vecka och
diskuterar då aktuella frågor, exempelvis
förfrågningar från internationella humanitära organ.
I gruppen utbyts också information om beslut om
finansiering av humanitära insatser.
Utskottet noterar att regeringen i 2005 års
regleringsbrev för Sida delat upp verksamhetsområdet
Internationellt utvecklingssamarbete i tio
verksamhetsgrenar, varav en avser humanitära
insatser och konfliktrelaterad verksamhet.
Målet för de humanitära insatserna återges i
regleringsbrevet:
Sida skall bidra till att rädda liv, lindra nöd
och upprätthålla mänsklig värdighet till förmån
för nödlidande människor som har utsatts för
eller står under hot att utsättas för väpnade
konflikter, naturkatastrofer och andra
katastrofliknande förhållanden.
I fråga om återrapportering från Sida avseende
humanitära insatser anges i regleringsbrevet för
2005 att myndigheten skall redovisa
medelsutnyttjande fördelat på katastrofförebyggande
insatser och insatser avseende katastrofberedskap,
nödhjälp, tidig återuppbyggnad samt metodutveckling
och utvärdering. Samråd mellan Sida och
Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) om insatser
som finansieras över Sidas anslagspost för
humanitära insatser och konfliktrelaterad verksamhet
äger rum i den ovannämnda samrådsgruppen för
katastrofbistånd. I denna grupp redovisas
fortlöpande också anslagsförbrukningen.
Det kan i sammanhanget även nämnas att det i
regleringsbrevet, när det gäller anslagsposten för
humanitära insatser och konfliktrelaterad
verksamhet, anges att den i huvudsak skall bekosta
insatser under omedelbart katastroftillstånd. I
mindre utsträckning kan anslagsposten bekosta
insatser för förebyggande av och beredskap för
främst naturkatastrofers skadeverkningar samt tidiga
återuppbyggnadsinsatser under eller efter upphörande
av omedelbart katastroftillstånd. Samtliga bidrag
till FN:s samlade humanitära appeller (Consolidated
Inter-Agency Appeals, CAP) skall belasta
anslagsposten. Den får i mindre utsträckning
användas till metodutveckling och utvärdering
rörande humanitära insatser.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet
motion 2004/05:U8 (fp) yrkandena 2 och 9.
Vad som nu redovisats har bäring också på
kommittémotion 2004/05:U8 (fp) yrkande 4 där vikten
av att klargöra skillnaden mellan kortsiktigt
humanitärt bistånd och långsiktigt
utvecklingssamarbete framhålls.
I regeringens skrivelse 2004/05:4 Sveriges politik
för global utveckling - den första avrapporteringen
av regeringens arbete i riktning mot en samstämmig
politik för global utveckling - konstaterar
regeringen att det humanitära arbetet skiljer sig
från det långsiktiga utvecklingssamarbetet. I
skrivelsen anges följande:
[Humanitära] insatser görs helt på grundval av de
humanitära grundprinciperna - opartiskhet,
neutralitet och oberoende - och utgår från den
humanitära rätten. I riksdagens beslut om en
politik för global utveckling betonas att det
humanitära arbetet bör stärkas. Sverige har
därför fortsatt att vara drivande i det
internationella arbetet kring gott givarskap för
att öka effektiviteten och samstämmigheten i
givarländernas agerande och för att förbättra
samordningen mellan de olika humanitära
aktörerna. Det förblir viktigt att värna om den
internationella humanitära rätten, verka för att
stärka skyddet av civila, förbättra samordningen
och FN:s möjligheter att agera och leda insatser,
stärka hanteringen och finansieringen av
övergångsskeden mellan kris och återhämtning samt
stärka finansieringen. Sverige verkar för att
EU:s humanitära verksamhet utvecklas i
överensstämmelse med FN:s humanitära verksamhet.
Också i regeringens riktlinjer till Sida för
humanitärt bistånd, vilka nämnts ovan, förs ett
resonemang om gränsdragningen - liksom sambandet -
mellan humanitär verksamhet och långsiktigt
utvecklingssamarbete. Där sägs bl.a.:
Internationella insatser för att bygga beredskap
för främst naturkatastrofer och minska risker och
utsatthet kräver samverkan mellan olika
samhällssektorer, myndigheter och aktörer. Med
utgångspunkt i erfarenheterna från den humanitära
verksamheten söker Sida integrera förebyggande
åtgärder och riskanalyser i det långsiktiga
utvecklingssamarbetet. En mindre del av det
humanitära anslaget skall också kunna användas
för att bygga upp internationell
katastrofberedskap, framför allt inom den
internationella rödakors- och
rödahalvmånerörelsen samt inom ramen för FN:s
humanitära organ. Likaså bidrar Sida till
metodutveckling och samverkan till förmån för
arbete för att minska riskerna för främst
naturkatastrofer med omfattande humanitära
konsekvenser.
I syfte att stärka förutsättningarna för
hållbar utveckling och möjliggöra för samhällen
att återhämta sig från katastrofer skall Sida
bekosta återuppbyggnad och andra insatser i
övergången mellan katastrofförhållanden och
långsiktig utveckling. Sådana insatser bekostas i
första hand genom utvecklingssamarbetet men
skall, för att säkerställa flexibilitet, också
kunna belasta det humanitära anslaget.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion
2004/05:U8 (fp) yrkande 4.
När det gäller uppfattningen i motion 2004/05:U8
(fp) yrkande 1 att demokrati bör vara det
övergripande målet för svenskt utvecklingssamarbete
vill utskottet peka på att denna fråga tidigare
varit föremål för riksdagsbehandling. Utskottet
hänvisar här till betänkandena 2003/04:UU3 Sveriges
politik för global utveckling och 2004/05:UU2
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.
Det finns också anledning att erinra om att
utskottet uttryckligen slagit fast att demokrati och
god samhällsstyrning utgör ett grundläggande
huvuddrag i politiken för en rättvis och hållbar
global utveckling. I betänkande 2003/04:UU3
poängterade utskottet att betydelsen av demokrati
och god samhällsstyrning inte hade lyfts fram
tillräckligt i tidigare utvecklingsansträngningar.
Utskottet framhöll att demokrati, mänskliga
rättigheter och jämställdhet är grundläggande
förutsättningar för en rättvis och hållbar global
utveckling och att de kan sägas vara både mål och
medel. I det nämnda betänkandet slog utskottet också
fast att i arbetet med att avskaffa fattigdomen
måste alla kunna delta, höras och respekteras. Detta
kan bara åstadkommas med ett demokratiskt
styrelseskick.
Frivilligorganisationernas betydelse när det
gäller att främja mänskliga rättigheter och
demokrati framhölls av utskottet i betänkande
2004/05:UU2. Där konstaterades att mänskliga
rättigheter och demokrati ingår som delar i
rättighetsperspektivet och således skall prägla
utvecklingssamarbetet för att bidra till en rättvis
och hållbar global utveckling. För att uppnå detta
är frivilligorganisationer som arbetar för demokrati
och mänskliga rättigheter viktiga aktörer. Utskottet
menade att ökad samverkan bör ske med svenska
organisationer och folkrörelser samt att de enskilda
organisationernas roll som internationella aktörer
för solidaritet och samarbete bör stärkas.
Det övergripande målet för den samlade politiken
för global utveckling är att bidra till en rättvis
och hållbar global utveckling, vilket redovisats
ovan. Detta slogs fast när riksdagen 2003 beslutade
om Sveriges politik för global utveckling (prop.
2002/03:122, bet. 2003/04:UU3, rskr. 2003/04:112).
Detta övergripande mål kompletteras med flera mål,
däribland ett mål för det internationella
utvecklingssamarbetet, vilket är att bidra till att
skapa förutsättningar för fattiga människor att
förbättra sina levnadsvillkor.
Formuleringen av målet för utvecklingssamarbetet
syftar till att lyfta fram fattiga kvinnor, män,
flickor och pojkar som aktiva subjekt snarare än
passiva objekt. Utrikesutskottet betonade i
betänkande 2003/04:UU3 att de fattigas perspektiv på
utvecklingen skall vara vägledande för Sveriges
globala politik i sin helhet. Utvecklingssamarbetet
är ett stöd och komplement till ansträngningar som
görs av fattiga människor i fattiga länder.
Utskottet underströk i det nämnda betänkandet att
samarbetsländernas egna fattigdomsstrategier skall
vara utgångspunkten för utvecklingssamarbetet och
att en fortlöpande dialog skall föras för att få
fattiga människors aktiva medverkan i analys,
prioriteringar och beslutsprocesser med anknytning
till utvecklingsansträngningarna.
Begreppet fattigdom har en vidsträckt innebörd när
det används i den svenska politiken för global
utveckling. Förutom brist på inkomst och materiella
resurser innefattar fattigdom också bl.a.
undernäring, bristande hälso- och sjukvård,
arbetslöshet, barnarbete och riskfyllda
arbetsförhållanden till svältlöner. Den breda
fattigdomsdefinitionen sätter bristen på makt,
möjligheter och säkerhet i fokus, betonade utskottet
i betänkande 2003/04:UU3. Utskottet menade att det
är positivt att Sveriges politik för global
utveckling är utformad för att svara mot denna
mångdimensionella syn på fattigdom. Den sammantagna
politikens mål, perspektiv och huvuddrag återspeglar
ett sådant brett synsätt.
Utskottet vill här, liksom i tidigare sammanhang,
framhålla att fattigdomsbekämpning och utveckling i
hög grad måste drivas av samarbetsländerna själva,
av deras parlament, regeringar, myndigheter,
näringsliv och organisationer och inte minst av de
individer och grupper som försöker ta sig ur
fattigdomen. Utvecklingssamarbete kan stödja den
nationella politiken, men inte ersätta den.
I sammanhanget kan nämnas att Sida enligt
regleringsbrevet för 2005 kan lämna drygt 24
miljoner kronor i stöd genom de svenska
partianknutna organisationerna till
demokratiuppbyggnad i utvecklingsländer. Drygt
hälften av detta belopp får användas till sådana
insatser i Östeuropa och Centralasien.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet
motion 2004/05:U8 (fp) yrkande 1.
I kommittémotion 2004/05:U8 (fp) yrkande 10
framhålls vikten av att återuppbyggnadsinsatser har
ett preventivt fokus. Där betonas också betydelsen
av att ta till vara kunskaper om hur man skapar
säkrare livsbetingelser.
Utskottet har stor förståelse för det synsätt som
kommer till uttryck i motionen och konstaterar att
detta är frågor som också fått ökad internationell
uppmärksamhet, däribland vid Internationella
parlamentariska unionens (IPU) i dagarna avslutade
konferens i Manila. Vid konferensen antogs en
resolution om naturkatastrofer och parlamentens roll
i fråga om preventiva åtgärder och insatser för
återuppbyggnad samt skydd av sårbara grupper. I
resolutionen framhålls såväl vikten av
kunskapsutbyte mellan länder och andra åtgärder för
att skapa säkrare livsbetingelser som betydelsen av
lokal förankring och medverkan i
återuppbyggnadsprocessen.
I rapporten Reducing Disaster Risk: a Challenge
for Development från FN:s utvecklingsprogram UNDP
(februari 2004) förs ett resonemang kring sambandet
mellan katastrofer och utvecklingsinsatser och hur
synen på detta har förändrats över tiden.
I rapporten sägs att naturkatastrofer under lång
tid sågs enbart som ett uttryck för Guds vilja. På
1970-talet började synsättet förändras. Ett mer
ingenjörsvetenskapligt synsätt gjorde sig gällande.
Ingenjörer och arkitekter började fästa mer
uppmärksamhet på att en och samma naturkatastrof
kunde ha varierande inverkan på exempelvis olika
byggnader. Detta ledde till ett ökat intresse för
skadereducerande åtgärder, exempelvis genom ökad
hållfasthet i byggnader och uppförande av
skyddsvallar. På grund av kostnaderna för åtgärder
av dessa slag blev dock effekterna i form av
riskminskning minimala i många länder, konstaterar
UNDP-rapporten.
Framför allt under 1980- och 1990-talen har
forskare inom samhällsvetenskap och humaniora hävdat
att effekterna av en naturkatastrof inte bara beror
på den fysiska motståndskraften hos exempelvis en
byggnad utan också på människors förmåga att hantera
situationen och återhämta sig från förluster eller
skador. Uppmärksamheten har enligt UNDP-rapporten
flyttats mot social och ekonomisk sårbarhet, med
växande belägg för att naturkatastrofer har starkt
varierande inverkan på olika samhällsgrupper
respektive länder. I och med detta började minskad
sårbarhet framträda som en huvudstrategi när det
gällde åtgärder för att minska effekterna av
katastrofer.
Ett sådant synsätt har också kommit till uttryck i
utrikesutskottets betänkanden 2001/02:UU2 och
2003/04:UU12 där utskottet slagit fast att
naturkatastrofer uppstår när de sociala och
ekonomiska effekterna av naturens härjningar går
utöver vad det lokala samhället har förmåga att
hantera. Utskottet betonade att akuta
biståndsinsatser bör planeras med en långsiktig
vision redan i insatsens inledningsskede och
konstaterade att svensk insatsplanering för att
motverka följderna av naturkatastrofer har ett
helhetsperspektiv som är betydligt vidare än
katastrofen och dess omedelbara effekter. Även i dag
kvarstår utskottet vid denna uppfattning.
Ett aktuellt exempel på det redovisade synsättet
är Sveriges hållning i fråga om
återuppbyggnadsinsatserna i de länder som drabbats
av flodvågskatastrofen i Sydostasien. Som svar på en
fråga i riksdagen om säkrare livsmiljöer i de
drabbade länderna (fråga 2004/05:735) konstaterade
statsrådet Carin Jämtin den 26 januari 2005 att den
humanitära fasen i biståndsinsatserna successivt
skulle komma att övergå i en återuppbyggnadsfas.
Denna måste utformas av de drabbade länderna själva.
Hon framhöll att stödet från givarsamfundet skall
vara efterfrågestyrt och att det i planeringen för
säkrare livsmiljöer ingår att bygga upp de drabbade
länderna på ett mindre sårbart sätt.
Som framgått ovan söker Sida att utifrån
erfarenheterna av den humanitära verksamheten
integrera förebyggande åtgärder och riskanalyser i
det långsiktiga utvecklingssamarbetet. Myndigheten
bidrar också till metodutveckling i syfte att minska
riskerna för främst naturkatastrofer med omfattande
humanitära konsekvenser.
Av det anförda följer att utskottet delar
regeringens uppfattning i skrivelse 2004/05:52 att
det under alla omständigheter är angeläget att
snarast stödja utvecklingsinsatser i ett område som
är i stånd att återhämta sig från ett
katastrofförhållande, vid behov genom
utvecklingssamarbete, i syfte att minska riskerna
för att dess skadeverkningar skall bestå eller
förvärras. Utskottet konstaterar vidare att det i
Sidas regleringsbrev för 2005 anges att finansiering
av återuppbyggnadsinsatser företrädesvis skall ske
genom bidrag till FN och andra multilaterala
organisationer.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet
motion 2004/05:U8 (fp) yrkande 10.
Förebyggande åtgärder och utvecklingsinsatser är
viktiga inte endast efter naturkatastrofer utan
också i anslutning till humanitära insatser vid
konflikter. I motion 2004/05:U6 (kd) yrkande 5
betonas vikten av att finna stöd till lokalt
förankrad konflikthantering och försoningsarbete. En
näraliggande uppfattning förs fram i regeringens
tidigare nämnda skrivelse om Sverige i Förenta
nationerna (skr. 2004/05:95) där det civila
samhällets roll i arbetet för att förebygga väpnade
konflikter betonas.
Ett liknande resonemang har också förts av den
högnivåpanel som tillsatts av FN:s
generalsekreterare och som i december 2004
publicerade rapporten A more secure world: Our
shared responsibility. Rapporten utgör ett av
huvuddokumenten inför FN:s högnivåmöte i september
2005 i anslutning till öppnandet av 60:e
generalförsamlingen.
I sin rapport framhåller högnivåpanelen att inte
bara säkerhetsskapande åtgärder är viktiga. Lokalt
kapacitetsbyggande för mänskliga rättigheter och
försoning, uppbyggnad av effektiva offentliga
institutioner och verksamhet och reformering av
rättsväsendet är också exempel på åtgärder som visat
sig ha stora långsiktiga fredsbevarande effekter.
Högnivåpanelen framhåller att samspelet med det
civila samhället måste bli större i fredsprocesser,
särskilt när det gäller kvinnor, vilka ofta förbises
under förhandlingar.
När det gäller kvinnors deltagande i
konflikthantering har utskottet tidigare i bl.a.
betänkandena 2003/04:UU3 och 2003/04:UU9 betonat
vikten av att genomföra respektive följa upp FN:s
säkerhetsråds resolution om kvinnor i väpnade
konflikter som antogs år 2000. I resolutionen
framhålls bl.a. vikten av att öka kvinnors
deltagande - också på det lokala planet - i
fredsprocesser och återuppbyggande av det det civila
samhället.
Att det är viktigt att fler kvinnor medverkar i
konfliktförebyggande åtgärder och i återuppbyggnaden
av samhällen som har upplevt krig framhölls också av
den särskilda projektgrupp, Jämställdhet inom
utvecklingssamarbetet, som tillsatts av
utrikesutskottet (gruppens slutrapport ingår som
bilaga 3 i betänkande 2004/05:UU2). Gruppen betonade
att demokratiarbetet bör medföra att fler kvinnor
kommer med i beslutande församlingar och i det
politiska livet.
I projektgruppen konstaterades att många kvinnor
tillhör de allra fattigaste. Att säkra kvinnors
tillgång till mark, krediter, rent vatten och andra
resurser, sexuell och reproduktiv hälsa samt
medverkan i beslutsfattande är avgörande för fattiga
kvinnors möjlighet att ta sig ur sin fattigdom.
Gruppen ansåg också att kvinnojourernas möjliga roll
i utvecklingssamarbetet skulle uppmärksammas.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet
motion 2004/05:U6 (kd) yrkande 5.
I kommittémotion 2004/05:U7 (c) i denna del
behandlas som framgått behovet av utvärdering av
effekterna av det svenska humanitära biståndet.
Utskottet vill framhålla att noggrann uppföljning
och utvärdering av utvecklingssamarbetet - där det
humanitära biståndet ingår som en komponent - är
viktig för effektiviteten i biståndet. Det svenska
stödet kan mycket sällan ses isolerat från andra
insatser.
Utskottet delar regeringens uppfattning i
budgetpropositionen för 2005 att utvärdering och
uppföljning av svenskt utvecklingssamarbete måste
ske brett och tillsammans med flera givare i nära
samråd och samarbete med samarbetslandet självt. Den
löpande interna uppföljningen och utvärderingen bör
kompletteras med oberoende utvärderingar.
En ny myndighet för utvärdering av internationellt
utvecklingssamarbete bedöms kunna inleda
verksamheten under 2005. Riksdagen har beslutat om
medel för ändamålet (prop. 2004/05:1 utg.omr. 7,
bet. 2004/05:UU2, rskr. 2004/05:92).
Enligt vad regeringen redovisade i
budgetpropositionen skall det nya
utvärderingsorganet ha en fristående ställning i
förhållande till övriga aktörer inom
biståndsförvaltningen. Utgångspunkten för
verksamheten skall vara utvärdering av hur svenska
biståndsmedel används i förhållande till
utvecklingssamarbetets mål och syfte, liksom
effekter av de använda medlen. Den blivande
utvärderingsmyndigheten skall kunna analysera och
utvärdera både multi- och bilateralt
utvecklingssamarbete. Även Regeringskansliet skall
kunna granskas i fråga om utvecklingssamarbete.
Myndigheten skall komplettera den
utvärderingsverksamhet som Sida bedriver. Enligt
uppgift från Näringsdepartementet den 12 april 2005
skall den nya myndigheten, Institutet för
utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete,
lokaliseras till Karlstad/Kristinehamn.
I detta sammanhang kan också nämnas att en
fortlöpande uppföljning sker av den verksamhet som
Räddningsverket bedriver i form av internationella
bistånds- och räddningsinsatser. Målet för denna
verksamhetsgren är enligt regleringsbrevet för 2005
detsamma som gäller för Sidas humanitära insatser,
dvs. att myndigheten skall bidra till att rädda liv,
lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet till
förmån för nödlidande människor som har utsatts för,
eller står under hot att utsättas för, väpnade
konflikter, naturkatastrofer och andra
katastrofliknande förhållanden.
Statens räddningsverk skall senast två månader
efter en avslutad insats lämna en preliminär
sammanfattande bedömning till Försvarsdepartementet.
Rapporten skall kortfattat belysa insatsens nytta
(lessons learned) samt redogöra för genomförd
verksamhet med angivande av mål och måluppfyllelse.
Varje kvartal skall verket också lämna en
lägesrapport avseende pågående, planerade och under
kvartalet avslutade insatser.
Vid redovisningen av under året genomförd
verksamhet skall Räddningsverket även jämföra
insatserna med de tre senaste årens arbete. Verket
skall också ange hur utformning och innehåll
utvecklats och förändrats avseende insatser och
beredskap de tre senaste åren.
I återrapporteringskraven ingår också att
Räddningsverket skall göra en bedömning av hur
vidtagna åtgärder bidragit till att uppfylla målet
för verksamhetsgrenen.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet
motion 2004/05:U7 (c) i denna del.
Vissa aspekter på internationella
humanitära biståndsinsatser
Skrivelsen
I skrivelse 2004/05:52 redogör regeringen för den
svenska politiken för humanitärt bistånd. I flera
sammanhang redovisas även aspekter som avser
internationella humanitära biståndsinsatser.
Motionerna
I ett antal motionsförslag behandlas frågor som rör
internationell samverkan och samordning när det
gäller humanitära biståndsinsatser samt forskning
och annan kunskapsuppbyggnad om naturkatastrofer och
klimatförändring m.m.
Åtgärder bör enligt kommittémotion 2004/05:U8 (fp)
yrkande 3 vidtas för att förbättra effektiviteten i
det humanitära biståndet. I skrivelsen pekar
regeringen enligt motionärerna på ett ökat
samordningsbehov när det gäller internationella
humanitära biståndsinsatser men man redogör inte för
samordningsbrister och möjliga förbättringar, vilket
motionärerna beklagar. EU är en av världens största
biståndsgivare och det är av största vikt att
unionens nödbistånd samordnas bättre med det bistånd
som länderna ger nationellt. Europeiska
kommissionens kontor för bistånd, Echo, bör kunna ha
en sådan samordningsfunktion vid stora humanitära
katastrofer. Detta kräver att Echos kapacitet
förstärks. Regeringen bör på EU-nivå ta initiativ i
denna riktning.
I yrkande 5 framhålls att det är viktigt att
humanitära insatser anpassas till de förhållanden
som råder på plats i mottagarlandet. Samtidigt måste
det finnas en beredskap för hinder som kan föreligga
i politiskt instabila eller totalitära länder. Det
bör finnas mekanismer för att övervaka att det
humanitära biståndet når fram till de människor som
hjälpen riktas till. Mot denna bakgrund bör Sverige
i samråd med internationella organisationer ta
initiativ till utarbetande av en internationell
strategi för att säkerställa humanitärt arbete i
totalitära och odemokratiska länder.
I motionen uttrycks i yrkande 6 förvåning över att
regeringen i skrivelsen inte tar upp problematiken
med säkerhetshot mot humanitär personal. Skyddet för
humanitär personal bör förbättras i flera avseenden.
Deras ställning behöver stärkas i internationell
rätt och regimer pressas att respektera denna rätt.
Samordningen mellan olika aktörer bör förbättras.
EU:s särskilda snabbinsatsstyrka bör kunna användas
för att säkra transport av humanitärt bistånd och
utbildningen av humanitär personal förbättras.
Sverige bör inom FN, EU och i andra internationella
forum ta initiativ till förbättringar av dessa slag.
Enligt kommittémotion 2004/05:U6 (kd) yrkande 1 har
naturkatastrofer och konflikter under senare år
tydligt illustrerat behovet av en väsentligt stärkt
beredskap för stora humanitära kriser och insatser.
Det behövs också intensifierad forskning kring
naturkatastrofer och deras orsaker.
Fortsatt kunskapsuppbyggnad kring
klimatförändringen och dess konsekvenser är enligt
yrkande 2 av stor vikt. I yrkande 3 efterlyses
bättre samordning av den internationella beredskapen
för större katastrofer. Arbete pågår enligt yrkande
4 i syfte att utveckla ett system för tidig
förvarning. Flodvågskatastrofen visar på vikten av
sådana system. Sverige måste via FN och EU arbeta
för utvecklingen av system för tidig förvarning.
Motionärerna i motion 2004/05:U7 (c) i denna del
instämmer i regeringens uppfattning om att
samordningsbehovet kring insatserna har blivit
större till följd av att antalet aktörer och
biståndsvolymen ökat. Detta har tydliggjorts inte
minst genom katastrofen i Sydostasien. Regeringen
bör för riksdagen redovisa ansvarsfördelning och
lämna förslag om förbättrad internationell
samordning.
Utskottet
I motion 2004/05:U8 (fp) yrkande 5 förespråkas
utarbetande av en internationell strategi för att
säkerställa humanitärt arbete i totalitära och
odemokratiska länder.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan presenterade
den 21 mars 2005 sin rapport In larger freedom:
towards development, security and human rights for
all. Rapporten utgör ett led i förberedelserna för
FN:s högnivåmöte på stats- och regeringschefsnivå i
september 2005.
Ett av många förslag som generalsekreteraren
lägger fram i sin rapport avser förbättringar av
systemet för humanitära insatser. Han presenterar
tre huvudförslag med denna inriktning och tar också
upp problemet med att säkerställa humanitära
insatser för den växande skaran av internflyktingar.
Till skillnad från flyktingar som korsat
nationsgränser skyddas inte de som flytt inom sina
egna gränser av några miniminormer. Antalet
internflyktingar beräknas i dagsläget uppgå till 25
miljoner, vilket är dubbelt så många som det
beräknade antalet personer som flytt över
nationsgränser. Generalsekreteraren uppmanar i sin
rapport FN:s medlemsstater att godkänna och verka
för erkännande av de vägledande riktlinjer om
internflykt (Guiding Principles on Internal
Displacement) som tagits fram inom FN-systemet.
I sin rapport konstaterar generalsekreteraren att
åtgärder har vidtagits för att olika organ skall ge
stöd åt internflyktingar men framhåller samtidigt
att mer behövs, vilket visats i Darfur. Han avser
därför att vidta ytterligare åtgärder för att få
till stånd bättre och samordnade insatser från olika
organ i syfte att möta behoven från
internflyktingar. Dessutom uppmanar han FN:s
medlemsstater och framför allt säkerhetsrådet att
vidta åtgärder mot de oacceptabla blockader som
alltför ofta riktas mot humanitära insatser.
Generalsekreteraren kommer också att agera - via den
avdelning för skydd och säkerhet som nyligen skapats
i FN-sekretariatet - för att bygga upp ett säkrare
riskhanteringssystem så att humanitär insatspersonal
kan genomföra sina operationer i högriskområden utan
att i onödan sätta sina egna liv i fara.
Från svensk sida söker man på det internationella
planet på olika sätt säkerställa humanitära
biståndsinsatser i totalitära och odemokratiska
länder liksom i länder där statsapparaten brutit
samman. Detta arbete tar sig en rad olika uttryck.
På policynivå betonar Sverige vikten av starka och
tydliga skrivningar om humanitärt tillträde i
exempelvis länderstrategier som utarbetas inom FN-
systemet samt i resolutioner och appeller avseende
humanitära insatser. Här kan också nämnas att
Sverige i FN:s generalförsamling när det gäller
resolutioner om humanitära insatser verkar för
skrivningar om humanitärt tillträde. När denna form
av resolutioner utarbetas - vilket i regel sker
varje år - fungerar Sverige ofta som samordnare.
Under perioden juli 2004-juli 2005 innehar Sverige
ordförandeposten i den givarstödsgrupp som är knuten
till FN:s kontor för samordning av humanitära
biståndsinsatser, OCHA (Office for the Coordination
of Human Affairs). Givarstödsgruppen - där den lilla
grupp ingår som sammantaget lämnar mer än 90 % av
bidragen till FN:s humanitära insatser - har nära
kontakter med FN:s humanitäre samordnare Jan
Egeland.
I givarstödsgruppen, och då inte minst under det
svenska ordförandeskapet, verkar Sverige för att
stärka OCHA:s roll som stödfunktion åt humanitära
organisationer och de humanitära samordnare som
utses i länder där humanitära krisinsatser sätts in.
I länder där humanitära biståndsinsatser
aktualiseras har OCHA många gånger en viktig roll
för att bereda mark för biståndsinsatserna,
exempelvis genom förhandlingar med myndigheter,
milisgrupper och rebellgrupper. Från svenskt håll
och från andra länder som ingår i givarstödsgruppen
stöds OCHA:s aktiviteter och förhandlingar genom
bilaterala kontakter, exempelvis genom att
ambassadörer i länder som är föremål för
biståndsinsatser för regeringar och andra berörda
parter poängterar vikten av humanitärt tillträde och
säkerhet för biståndspersonal.
Utskottet har i betänkandets inledande del
redovisat sin ståndpunkt om att demokrati och god
samhällsstyrning är grundläggande huvuddrag i den
svenska politiken för en rättvis och hållbar global
utveckling. Likaså har utskottet betonat att det
internationella utvecklingssamarbetet - där
humanitära insatser utgör en komponent - skall bidra
till att skapa förutsättningar för fattiga människor
att förbättra sina levnadsvillkor.
Frivilligorganisationer som arbetar för demokrati
och mänskliga rättigheter har framhållits som
viktiga aktörer i sammanhanget.
När utskottet i detta avsnitt klargör sin syn på
vikten av att säkerställa humanitära
biståndsinsatser i totalitära och odemokratiska
länder finns det anledning att återigen lyfta fram
betydelsen av demokrati och utvecklingssamarbete
liksom den roll som frivilligorganisationer kan ha i
sammanhanget.
Utskottet konstaterar att det från svensk sida
fästs stor vikt vid demokratirörelser och andra
frivilligorganisationer i odemokratiska och
totalitära länder. Det är angeläget att i sådana
länder främja en dialog med olika delar av samhället
om mänskliga fri- och rättigheter liksom om
yttrande- och pressfrihet. Humanitära insatser -
liksom annat utvecklingssamarbete - kan många gånger
med fördel kanaliseras via frivilligorganisationer.
Det är viktigt att värdefulla erfarenheter av
samarbete av sådan karaktär i ett land tas till vara
och, när detta är relevant, används i ett annat
land.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet
motion 2004/05:U8 (fp) yrkande 5.
Med anledning av motionerna 2004/05:U8 (fp) yrkande
3, 2004/05:U6 (kd) yrkande 3 och 2004/05:U7 (c) i
denna del vill utskottet erinra om att regeringen i
skrivelsen om humanitära biståndsinsatser framhåller
att fler aktörer och ökad biståndsvolym på det
humanitära området lett till större samordningsbehov
för att säkerställa effektivitet. Utskottet delar
denna bedömning och vill understryka betydelsen av
att Sverige i internationella sammanhang verkar för
sådan förbättrad samordning.
Samordningsfrågorna poängterades också av
utskottet i betänkande 2003/04:UU3 Sveriges politik
för global utveckling. Där anfördes bl.a. följande:
Regeringens förslag till politik för global
utveckling präglas starkt av behovet av en
förbättrad samstämmighet och samordning mellan
olika politikområden.
Utvecklingsansträngningarna, och deras mål att
bidra till en rättvis och hållbar global
utveckling, behöver genomsyra all politik på alla
nivåer. Arbetet måste bedrivas lokalt, nationellt
och internationellt. En ökad samordning och
samstämmighet behövs såväl i svensk politik som i
EU:s politik. Förslagen i propositionen anger att
ett framgångsrikt arbete för rättvisa och hållbar
global utveckling endast uppnås genom ökad
samstämmighet, samordning och samarbete mellan
olika politikområden och mellan olika
institutionella nivåer lokalt, nationellt och
internationellt.
Som framgått medverkade finansminister Pär Nuder och
biståndsminister Carin Jämtin den 5 april 2005 vid
ett möte med finans- och utrikesutskotten.
Biståndsministern betonade då vikten av samordning
mellan givarländerna samtidigt som hon poängterade
att utvecklingsländernas prioriteringar måste utgöra
en grund för insatserna. Hon framhöll att det är
regeringarna i dessa länder som skall äga
strategierna för fattigdomsbekämpning.
Överlappningen mellan olika FN-organ har minskat
och samordningen mellan icke-regeringsorgan och
mellanstatliga organ på fältet har blivit bättre,
hävdar FN:s generalsekreterare i den tidigare nämnda
rapporten In larger freedom. De omfattande
hjälpsändningarna till flodvågskatastrofens offer
kring Indiska oceanen nämns som ett exempel på
detta. Samtidigt är hjälpen klart otillräcklig på
andra håll, exempelvis i Darfur och i Demokratiska
republiken Kongo, framhåller generalsekreteraren.
Han anser, som nämnts, att det humanitära systemet
behöver förbättras genom åtgärder på tre
huvudområden. Ett av dessa avser förbättrad
samordning på fältet. Generalsekreteraren avser att
i juni 2005 lägga fram förslag om utformningen av
ett system för snabba och effektiva humanitära
biståndsinsatser.
När det gäller EU:s biståndsverksamhet hävdade
statssekreterare Annika Söder - dock utan att
explicit beröra humanitära insatser - vid sin
föredragning i utrikesutskottet den 5 april 2005 att
samstämmigheten och samverkan inom denna verksamhet
börjar bli alltmer konkret. Statssekreteraren
uttryckte tillfredsställelse över utvecklingen och
klargjorde också att kommissionären för
utvecklingssamarbete och humanitärt arbete, Louis
Michel, starkt betonat vikten av samverkan i
fältverksamheten.
Som framgått föreslås i motion 2004/05:U8 (fp)
yrkande 3 samordning mellan EU:s humanitära bistånd
och det nationella humanitära bistånd som enskilda
medlemsstater lämnar.
Utskottet delar den uppfattning som slås fast i
skrivelse 2004/05:52, att FN har en grundläggande
och unik uppgift att leda och samordna
internationella humanitära insatser. Vikten av
samordningsinsatser betonas också på flera håll i
detta betänkande. När det gäller det aktuella
motionsförslaget finns dock anledning att peka på
nackdelar med samordning på flera olika nivåer vid
humanitära katastrofer. Det finns enligt utskottets
uppfattning risk för att en alltför stor byråkratisk
överbyggnad skapas, vilken i sin tur kan medföra
fördröjningar i katastrofsituationer när kraven på
snabbhet är mycket höga. Utskottet vill här också
peka på de förslag om att förbättra det humanitära
systemet som läggs fram i den ovannämnda rapporten
från FN:s generalsekreterare och som enligt uppgift
från Utrikesdepartementet stöds av den svenska
regeringen.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet
motionerna 2004/05:U8 (fp) yrkande 3, 2004/05:U7 (c)
i denna del och 2004/05:U6 (kd) yrkande 3.
I motion 2004/05:U6 (kd) yrkande 4 förespråkas som framgått
system för tidig förvarning. Utskottet berör här
tidig förvarning avseende konflikter respektive
naturkatastrofer. I båda fallen pågår strävanden
från det internationella samfundets sida för att
förbättra varningssystemen.
Inom FN-systemet finns mekanismer för
konflikthantering och konfliktförebyggande. Bland
annat har en mekanism (Framework Team for
Coordination) skapats för att främja samsyn och
intern samordning inom FN-systemet. I regeringens
skrivelse 2004/05:95 om Sverige i Förenta nationerna
2003-2004 anges att fokus under de senaste åren har
legat på tidig varning och agerande för att
förebygga väpnade konflikter. Genom
samordningsmekanismen kan potentiella krisområden
uppmärksammas och förebyggande insatser initieras.
En dialog om konfliktförebyggande och tidig
förvarning har påbörjats mellan FN och EU-
kommissionen. Sverige har varit en aktiv pådrivare
av arbetet.
I skrivelse 2004/05:95 framhåller regeringen att
Sverige givit starkt stöd för att utveckla arbetet
till att bli mer operativt och välfungerande.
Utskottet delar regeringens bedömning att
ytterligare ansträngningar krävs för att det
internationella samfundet skall kunna agera
förebyggande på ett mer systematiskt sätt. Senare
under innevarande riksmöte avser utskottet att
behandla skrivelse 2004/05:95 i ett särskilt
betänkande.
Utskottet noterar att FN:s högnivåpanel i
rapporten In larger freedom pekat på behovet av
högre kvalitet i information och analys för att
möjliggöra preventiva åtgärder. Bland annat vill man
få till stånd bättre samverkan mellan å ena sidan
FN:s politiska, fredsbevarande och humanitära
avdelningar och å den andra källor i omvärlden som
kan förvarna på ett tidigt stadium och som har lokal
kunskap om konflikter.
Frågor om tidig förvarning avseende
naturkatastrofer behandlades av utrikesutskottet i
betänkande 2003/04:UU12 Internationella miljöfrågor.
Utskottet anförde följande:
När det gäller frågan om tidig varning [.] kan
sådan ses som en avgörande förutsättning för att
man verksamt skall kunna lindra skadeverkningar
av naturkatastrofer. Om arbetssätt och resurser
är tillräckligt goda är det möjligt att förvarna
inför exempelvis en översvämning eller en cyklon.
Detta, i sin tur, gör att beredskapsinsatser kan
sättas in snabbare så att åtminstone mänskliga
skador kan undvikas.
Det internationella humanitära samfundet har
under de senaste åren fortsatt att förbättra sitt
arbete för tidig förvarning. FN, med sin
övergripande ledningsuppgift för samordning av
internationella insatser, har utvecklat särskilda
varningsrutiner inom sitt kontor för humanitär
samordning, OCHA. Med stöd i dessa kan OCHA ge
snabb information om stundande katastrofer,
riktad information till räddningstjänster och
andra insatsberedda institutioner, och även lämna
information till allmänheten. Den internationella
rödakors- och rödahalvmånefederationen (IFRC),
som är en av de största internationella aktörerna
inom naturkatastrofhantering, har också utvecklat
rutiner för förvarning.
Det är angeläget att förvarningssystemen
förbättras ytterligare, vilket såväl Sverige och
svenska myndigheter som FN och IFRC m.fl. verkar
för. Sida stöder också varningssystem i länder
som är särskilt sårbara vid naturkatastrofer.
Av vad som redovisats ovan framgår att det
riktas ökad internationell uppmärksamhet mot
naturkatastrofer och möjligheterna att motverka
dessa. Ett uttryck för detta är att en resolution
i ämnet antogs vid Interparlamentariska unionens
(IPU) konferens i Chile i april 2003. I
resolutionen behandlas behovet av internationellt
samarbete för att förhindra och hantera
gränsöverskridande naturkatastrofer och deras
effekter på regional nivå.
I detta sammanhang kan nämnas att EU inom fyra
år skall ha byggt upp ett globalt
övervakningssystem som kan hjälpa till att
förutspå naturkatastrofer, miljöhot och bidra
till bevakningen av EU:s gränser. Kommissionen
lade i februari 2004 fram en handlingsplan för
hur systemet skall kunna tas i bruk år 2008.
Redan i dag finns data från satelliter och
jordbunden övervakning tillgänglig, men på grund
av bristande samordning används inte resurserna
effektivt. I det nya systemet skall alla
uppgifter samlas och analyseras av en central
enhet. Utvecklingen av systemet skall ske i
samarbete med Europeiska rymdorganisationen
(ESA).
FN:s generalsekreterare konstaterar i sin rapport In
larger freedom: toward development, security and
human rights for all att länderna kring Indiska
oceanen med stöd av FN nu håller på att bygga upp
ett system för tidig förvarning för flodvågor,
tsunamier. Han erinrar samtidigt om att människor i
alla regioner i världen är utsatta för en rad andra
faror som stormar, översvämningar, torka, jordskred
och vulkaniska utbrott. Generalsekreteraren förordar
ökad bredd i beredskapen för katastrofer och
insatserna för att mildra effekterna av sådana. Han
rekommenderar uppbyggandet av ett världsomspännande
system för tidig förvarning för alla former av
naturkatastrofer, vilket skall utgå från befintlig
nationell och regional kapacitet.
I riksdagen har utrikesminister Laila Freivalds
som svar på en fråga om varningssystem för tsunamier
(fråga 2004/05:680) klargjort att Sverige har
uppmärksammat det initiativ som FN (Unesco/ISDR)
tagit för att se till att Indiska oceanen får ett
varningssystem liknande det som finns i Stilla
havet. Regeringen anser att initiativet är välkommet
då det innebär att det tas ett samordnat globalt
ansvar för att ett varningssystem skall komma på
plats. Utrikesministern deklarerade att Sverige inom
FN och EU aktivt skall verka för att det
internationella samfundet ser till att initiativet
samordnas på såväl global som regional nivå, med
deltagande av alla intressenter. Hon poängterade
vikten av ett regionalt och lokalt ägarskap i
sammanhanget för att säkerställa att varningarna når
de berörda.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet
motion 2004/05:U6 (kd) yrkande 4.
Vikten av att stärka skyddet för humanitär personal
framhålls i motion 2004/05:U8 (fp) yrkande 6.
Utskottet noterar att regeringen i skrivelse
2004/05:52 för ett resonemang med anknytning till
detta motionsförslag. Regeringen anför där:
Effektivt genomförande av hjälpinsatser
förutsätter att myndigheter, allmänheten och, i
väpnad konflikt, väpnade grupper, i ett utsatt
område har förtroende för humanitära
organisationers opartiskhet och neutralitet. Av
hävd har därför humanitära insatser i väpnade
konflikter i första hand genomförts av civila
organisationer, samtidigt som det har varit
nödvändigt för hjälporganisationerna att också i
övrigt och i enlighet med den internationella
humanitära rätten upprätthålla en klar åtskillnad
mellan sig själva såsom civila å ena sidan och
väpnade grupper och andra delaktiga i konflikten
å den andra. Detta förhållningssätt är särskilt
angeläget i områden där det förekommer militära
styrkor - som del av fredsbevarande insats eller,
i synnerhet, som part i konflikt - och humanitär
personal från samma land eller världsdel. I
sådana omständigheter kan en oklar åtskillnad
eller till och med rollsammanblandning sänka
tröskeln för väpnade gruppers benägenhet att
angripa humanitär personal under förevändning att
hjälporganisationer har samma mål och intressen
som närvarande internationella militära styrkor.
Utskottet konstaterar också att skyddet av humanitär
personal slås fast i internationell humanitär rätt
och likaså har betonats i en rad sammanhang. År 1996
godkände riksdagen efter förslag från
utrikesutskottet (prop. 1995/96:132, bet.
1995/96:UU16) FN:s konvention den 9 december 1994 om
skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten
personal. Som exempel på FN-resolutioner där
likartade skyddsfrågor tas upp kan nämnas
säkerhetsrådets resolution 1265 (1999) om skyddet av
civila i väpnade konflikter och i
generalförsamlingens resolution 58/122 och 59/141 om
säkerhet för humanitär personal där Sverige aktivt
deltagit i utarbetandet. Där framhålls vikten av
skydd och säkerhet för såväl civilbefolkning som för
FN-personal och personal från internationella
humanitära organisationer.
Säkerheten för humanitär personal är en av tre
punkter som generalsekreterare Annan tar upp i sin
rapport In larger freedom när han anger riktlinjer
för en effektivisering av FN:s system för humanitära
insatser. Vissa åtgärdsförslag med inriktning på
säkerheten för humanitär personal har också
redovisats tidigare i betänkandet.
Generalsekreteraren slår fast att humanitär
personal alltför ofta hindras att lämna stöd
eftersom regeringsstyrkor eller väpnade grupper
hindrar dem från att fullgöra sina uppdrag. På andra
håll är det terrorister som attackerar obeväpnade
humanitära hjälparbetare och lamslår operationer,
detta i strid med internationell rätt.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet
motion 2004/05:U8 (fp) yrkande 6.
I ett par motionsyrkanden tas frågor upp om
forskning kring naturkatastrofer respektive
kunskapsuppbyggnad om klimatförändringen.
När det gäller motion 2004/05:U6 (kd) yrkande 1,
som behandlar naturkatastrofer, konstaterar
utskottet att FN:s högnivåpanel i rapporten A more
secure world: Our shared responsibility hävdar att
FN och de finansiella organen borde göra mer för att
stödja de stater som är mest sårbara vid svåra
naturkatastrofer. Effekterna av sådana kan vara
destabiliserande, så som var fallet 2004 i Haiti.
Högnivåpanelen anser att FN:s miljöprogram UNEP
respektive utvecklingsprogram UNDP samt Världsbanken
borde bedriva en mer integrerad verksamhet för att
åstadkomma bättre bedömningar av sårbarhet och för
att arbeta tillsammans med regeringarna i de mest
berörda länderna i syfte att stärka deras
anpassningsförmåga. Denna samverkan borde ske i
partnerskap med regeringar och vid sidan av
forskningsinstitutioner.
Även i rapporten In larger freedom från FN:s
generalsekreterare Kofi Annan behandlas behovet av
åtgärder mot och kunskapsuppbyggnad om
naturkatastrofer. Generalsekreteraren framhåller att
om inte mer görs för att ta itu med förlusterna av
liv, utkomst och infrastruktur, kommer katastrofer
att bli ett allt större hinder mot att uppnå FN:s
millenniemål. Han pekar på att en världskonferens om
katastrofminskning, World Conference on Disaster
Reduction hölls i början av 2005 och att det där
antogs en handlingsplan för perioden 2005-2015 (The
Hyogo Framework for Action 2005-2015) som
identifierar strategiska mål och prioriterade
områden för att minska katastrofrisken under de
kommande tio åren. I sin rapport betonar
generalsekreteraren att planen måste genomföras.
Utskottet konstaterar att forskningsfrågor ingår i
handlingsplanen.
Utrikesutskottet vill i detta sammanhang också
peka på att den Interparlamentariska unionen, IPU,
för två år sedan antog en resolution om
internationellt samarbete för att förhindra och
hantera gränsöverskridande naturkatastrofer och
deras effekter på regional nivå. I resolutionen
berördes också behovet av forskning om
naturkatastrofer.
I den tidigare nämnda IPU-resolutionen om
naturkatastrofer, vilken i april 2005 antogs vid
IPU:s konferens i Manila, förordas bl.a. att länder
som ofta drabbas av katastrofer skall utöka sitt
kunskapsutbyte om förebyggande insatser.
I anslutning till vad som anförs här om
naturkatastrofer vill utskottet också något beröra
främst barnens situation i anslutning till
katastrofer och andra humanitära kriser. När kaos
råder är de extra utsatta för alla slags övergrepp
och riskerar att utnyttjas. Så snart det allra mest
akuta skedet är över och mat och vatten
distribuerats och tillfälliga bostäder anordnats
måste åtgärder omgående sättas in för att stötta
barnen.
Undervisning måste komma i gång och barnen behöver
få leka och ägna sig åt fritidsaktiviteter för att
återvinna hälsan och bearbeta sina upplevelser. De
behöver också få hjälp att hitta föräldrar eller
släktingar och få vistas i så hemlika förhållanden
som möjligt.
I den nyss nämnda IPU-resolutionen från i år tas
också barnens situation upp. Vikten av bl.a.
traumabearbetning berörs.
I den tidigare nämnda rapporten In larger freedom
tar FN:s generalsekreterare också upp
klimatförändringen, vilken behandlas i motion
2004/05:U6 (kd) yrkande 2.
FN:s generalsekreterare konstaterar att en av de
största utmaningarna för miljön och utvecklingen
under 2000-talet gäller hur man skall kontrollera
och klara av klimatförändringen. Ikraftträdandet av
Kyotoprotokollet i februari 2005 är ett viktigt steg
i åtgärderna mot global uppvärmning, men protokollet
sträcker sig bara fram till 2012. Mot denna
bakgrund, menar generalsekreteraren, måste det
internationella samfundet komma överens om
stabiliserande riktmärken (targets) för
koncentration av växthusgaser bortom denna tidpunkt.
Vetenskapliga framsteg och tekniska uppfinningar har
viktiga roller att spela när det gäller att lindra
effekterna av klimatförändringen och underlätta
anpassning till nya omständigheter. Dessa måste
mobiliseras nu om vi skall kunna utveckla nödvändiga
verktyg i tid. Särskilt viktigt är det enligt FN:s
generalsekreterare att få till stånd avsevärt
förbättrad finansiering av forskning och utveckling
för förnyelsebara energikällor, hantering av
koldioxid och energieffektivitet. Likaså behöver
handeln med utsläppsrätter avseende koldioxid byggas
ut.
Klimatfrågan och kunskapsuppbyggnad kring denna
har tagits upp i en lång rad sammanhang på senare
år. I skrivelse 2003/04:129 En svensk strategi för
hållbar utveckling - ekonomisk, social och
miljömässig, vilken behandlats av riksdagen under
innevarande riksmöte, betonade regeringen att
klimatfrågan är en prioriterad fråga. Miljö- och
jordbruksutskottet konstaterade (bet. 2004/05:MjU3)
vid behandlingen av skrivelsen att detta förhållande
inte minst framgår av regeringens redogörelse i
skrivelsen av det stora antal åtgärder som pågår
eller förbereds på klimatområdet.
Regeringen avser att i april 2005 överlämna en
proposition om klimatfrågor till riksdagen. Enligt
vad utrikesutskottet har erfarit från Miljö- och
samhällsbyggnadsdepartementet kommer
klimatpropositionen när det gäller forsknings- och
utvecklingsfrågor bl.a. att innefatta uppgifter om
dagsläge, verksamma organ och framtida
kunskapsbehov.
Utrikesutskottet behandlade i betänkande
2003/04:UU12 Internationella miljöfrågor bl.a.
motionsförslag om åtgärder på klimatområdet.
Utskottet framhöll där att miljöbiståndet särskilt
bör inriktas på att bistå u-länderna att genomföra
sina åtaganden enligt internationella miljöavtal.
Klimatkonventionen och det tillhörande
Kyotoprotokollet framhölls som viktiga exempel. I
det nu aktuella sammanhanget vill utskottet
framhålla att kunskaper och kunskapsuppbyggnad är
viktiga komponenter om klimatåtgärder inom
miljöbiståndet skall leda till konkreta resultat.
Utskottet vill i anslutning till vad som
redovisats här peka på att regeringen i skrivelse
2004/05:95 Sverige i Förenta nationerna 2003-2004
berör vissa frågor om internationellt
miljösamarbete. I skrivelsen - som utskottet avser
att behandla i ett särskilt betänkande våren 2005 -
framhåller regeringen följande om klimatfrågor:
Sverige och EU har inom FN:s klimatkonvention
(UNFCCC) varit drivande för att en långsiktig
strategi för att ytterligare begränsa utsläppen
av växthusgaser ska tas fram. Det senaste mötet i
Buenos Aires i december 2004 visade hur svårt det
är att inleda en bred, förutsättningslös och
öppen diskussion om hur det internationella
klimatarbetet bör gestalta sig efter 2012. Mötet
resulterade bl.a. i ett beslut om ett
arbetsprogram för att hantera den allvarliga
frågan om hur världens länder ska kunna anpassa
sig till en oundviklig klimatförändring. Sverige
har under perioden 2003-2004 bidragit till de nya
fonder som beslutades av UNFCCC och som har
upprättats inom den globala miljöfonden (GEF).
Fondernas syfte är att bistå de minst utvecklade
länderna i deras ansträngningar att utarbeta
nationella strategier för effekter av
klimatförändringar samt stödja anpassningsprojekt
och teknologiöverföring.
Ett omfattande kunskapsunderlag tas nu fram av
tusentals forskare över hela världen inför fjärde
rapporten från den internationella klimatpanelen
IPCC (International Panel on Climate Change) som
skall publiceras 2007. Den senaste rapporten
lämnades 2001.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet
motionerna 2004/05:U6 (kd) yrkandena 1 och 2.
Vissa frågor om resurser för
katastrofinsatser m.m.
Motionerna
Enligt kommittémotion 2004/05:U8 (fp) yrkande 7
kunde Sida tidigare omfördela medel mellan olika
anslagsposter vid kriser utan att först tillfråga
regeringen. Genom att denna möjlighet har tagits
bort minskas den ekonomiska flexibiliteten och
biståndsinsatser fördröjs. Sida bör återfå samma
begränsade rätt som tidigare att omfördela medel
mellan anslagsposter.
I samband med flodvågskatastrofen i Sydostasien
har svenska folket som aldrig tidigare uppvisat en
stark generositet genom att donera pengar till
katastrofens offer. Fortsatt solidaritet borde,
enligt yrkande 8, stimuleras genom införande av
avdragsrätt för privatpersoner när det gäller gåvor
till ideella organisationer som arbetar med
internationellt bistånd.
Större resurser än vad regeringen förespråkat bör
enligt kommittémotion 2004/05:U6 (kd) yrkande 6
anslås till humanitära insatser. I yrkande 7 pekar
motionärerna på det förslag som lagts fram av
Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och
Centerpartiet om att en ny funktion bör inrättas i
Regeringskansliet för att agera i allvarliga
krissituationer där berörda myndigheter och andra
aktörer inte förväntas klara situationen på egen
hand.
Utskottet
När det gäller förslaget i kommittémotion 2004/05:U6
(kd) yrkande 6 om större resurser till humanitära
insatser vill utskottet erinra om att ett förslag
med denna innebörd lades fram av Kristdemokraterna i
anslutning till budgetberedningen hösten 2005. I
sitt ställningstagande till förslaget konstaterade
utrikesutskottet att det till grund för regeringens
budgetförslag låg tydliga politiska prioriteringar
och motiveringar som utskottet kunde ställa sig
bakom. Utskottet ansåg att förslagen i
budgetpropositionen var lämpliga och väl avvägda.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets
förslag (bet. 2004/05:UU2, rskr. 2004/05:92).
Enligt vad utskottet erfarit från
Utrikesdepartementet beslutade regeringen förra
veckan att tillföra ytterligare 300 miljoner kronor
till Sidas anslag för biståndsverksamhet och
anslagsposten Humanitära insatser och
konfliktrelaterad verksamhet. Anslagsposten ökas
därmed till 1 830 miljoner kronor genom en ändring i
regleringsbrevet. Medelstillskottet har enligt
uppgift möjliggjorts genom att ett anslagssparande
tagits i anspråk.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet
motion 2004/05:U6 (kd) yrkande 6.
Utskottet konstaterar med anledning av
kommittémotion 2004/05:U8 (fp) yrkande 7 att
regeringen kan, om behov uppstår under året,
omfördela medel mellan olika anslagsposter. Om
uppföljnings- och utvärderingsinsatser, exempelvis i
anslutning till flodvågskatastrofen i Sydostasien,
visar att nu gällande villkor i Sidas regleringsbrev
haft oönskade effekter förutsätter utskottet att
regeringen i kommande regleringsbrev beaktar detta.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet
motion 2004/05:U8 (fp) yrkande 7.
Frågan om avdragsrätt för privatpersoner när det
gäller gåvor till ideella organisationer som arbetar
med internationellt bistånd, vilken tas upp i motion
2004/05:U8 (fp) yrkande 8, har nyligen behandlats av
skatteutskottet i betänkande 2004/05:SkU19.
Skatteutskottet anser att det är viktigt att det
finns en demokratisk process bakom det stöd som
samhället ger till frivilligarbete i kyrkliga
organisationer, idrottsorganisationer, humanitära
organisationer, internationellt biståndsarbete m.m.
En avdragsrätt för gåvor till den här typen av
verksamhet skulle minska utrymmet för det
samhälleliga stödet och öka dessa viktiga
verksamheters beroende av enskilda personers
förmögenheter och förmåga och vilja att bidra.
Enligt skatteutskottet är det vidare önskvärt att
skattesystemet så långt möjligt hålls fritt från
inslag som inte hänger samman med dess grundläggande
funktion att utgöra en säker bas för finansieringen
av den gemensamma sektorn. Att belasta Skatteverket
med en kontroll av den här typen av stöd är enligt
skatteutskottet inte lämpligt. En ytterligare
nackdel med att lämna stödet som ett skatteavdrag är
att det inte på vanligt sätt blir föremål för en
årlig och samlad prövning i samband med
budgetberedningen. Av dessa skäl är skatteutskottet
inte berett att medverka till en omläggning som
innebär att gåvor till olika ändamål blir
avdragsgilla. Riksdagen beslutade i enlighet med
utskottets förslag.
Med hänvisning till riksdagens ställningstagande
avstyrker utrikesutskottet motion 2004/05:U8 (fp)
yrkande 8.
Som framgått påpekas i kommittémotion 2004/05:U6
(kd) yrkande 7, vilken avlämnats med anledning av
den nu aktuella skrivelsen om humanitärt bistånd,
att ett motionsförslag om en krisberedskapsfunktion
i Rosenbad lagts fram av Moderaterna, Folkpartiet,
Kristdemokraterna och Centerpartiet.
Utrikesutskottet har erfarit att fyrpartimotionen,
motion 2004/05:Fö39, med förslag i frågan för
närvarande behandlas i försvarsutskottet.
Utrikesutskottet väljer mot denna bakgrund att här
kortfattat redovisa i vilka sammanhang överväganden
om samhällets krishanteringsförmåga gjorts på senare
år.
Generella förslag till förbättring av samhällets
förmåga att klara svåra påfrestningar på samhället i
fred lämnades våren 2001 av den särskilde utredaren
Åke Pettersson i Sårbarhets- och
säkerhetsutredningens betänkande Säkerhet i en ny
tid (SOU 2001:41). Regeringen har i de av riksdagen
antagna propositionerna Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret (prop. 2001/02:10) och Samhällets
säkerhet och beredskap (prop. 2001/02:158) lämnat en
redogörelse för hur strukturen för krishanteringen i
samhället skall förstärkas. Ett nytt politikområde -
Skydd och beredskap mot olyckor och svåra
påfrestningar - introducerades för att säkerställa
att en tillräcklig förebyggande verksamhet bedrivs
och en tillräcklig krishanteringsförmåga åstadkoms.
Ett förändrat finansieringssystem för svåra
påfrestningar beskrevs. Ansvarsförhållanden gällande
krishantering, planering och vidtagande av åtgärder
för att möta svåra påfrestningar på samhället i fred
preciserades.
Vidare inrättades från den 1 juli 2002 en ny
myndighet, Krisberedskapsmyndigheten, med
planeringsuppgifter vid höjd beredskap och vid svåra
påfrestningar på samhället i fred.
Krisberedskapsmyndigheten har enligt sin instruktion
(2002:518) till uppgift att samordna arbetet med att
utveckla krisberedskapen i det svenska samhället.
Myndigheten har dock inga operativa uppgifter i en
krissituation.
Försvarsberedningen har i uppdrag att i en
rapport, i enlighet med vad regeringen anförde i
propositionen Vårt framtida försvar (prop.
2004/05:5), föreslå en samlad strategi för det
fortsatta arbetet med att stärka samhällets förmåga
inför framtida hot och risker. Försvarsberedningen
skall där behandla samhällets krishantering och
beredningen skall lämna sin syn på det underlag som
inkommer från Krisberedskapsmyndigheten rörande
behovet av fredstida förstärkt förmåga och
principerna för grundläggande säkerhetskrav.
Beredningen skall redovisa sina synpunkter senast
den 15 september 2005.
Enligt vad utrikesutskottet erfarit har
försvarsutskottet vid sitt sammanträde den 5 april
2005 beslutat att snarast behandla den ovannämnda
motionen 2004/05:Fö39. Utrikesutskottet vill inte
föregripa den förestående beredningen i
försvarsutskottet.
Med vad som anförts avstyrker utskottet motion
2004/05:U6 (kd) yrkande 7.
Utskottet föreslår också att regeringens skrivelse
2004/05:52 läggs till handlingarna.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.
1. Avdragsrätt för gåvor till ideella
biståndsorganisationer (punkt 3) (fp, kd)
av Cecilia Wigström (fp), Birgitta Ohlsson (fp)
och Rosita Runegrund (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2004/05:U8 yrkande 8.
Ställningstagande
Den frivilliga biståndsverksamheten via exempelvis
fadderbarnsverksamhet, Röda Korset, Amnesty, Rädda
Barnen och Diakonia betyder mycket. Ofta kan denna
verksamhet bedrivas närmare folket i
mottagarländerna än vad som är möjligt med statliga
biståndsinsatser. I vissa fall kan utländskt bistånd
enbart förmedlas via frivilliga hjälparbetare, vilka
drivs av ett starkt ideellt engagemang och ofta
åstadkommer stora resultat med förhållandevis små
resurser.
Den frivilliga hjälpen är också viktig för att
förankra den internationella solidariteten hos
svenska folket. Vi anser att det är dags att
ytterligare uppmuntra människor att lämna bidrag
till ideella organisationer som arbetar med
internationellt bistånd genom införande av
skatteavdrag för sådana gåvor.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan
framförs. Förslaget lämnas med anledning av
motion 2004/05:U8 yrkande 8.
2. Omfördelning mellan Sidas anslagsposter
(punkt 4) (m, fp, kd)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Cecilia
Wigström (fp), Birgitta Ohlsson (fp), Ewa
Björling (m) och Rosita Runegrund (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2004/05:U8 yrkande 7.
Ställningstagande
Det humanitära biståndet behöver effektiviseras och
akuta behov måste kunna mötas bättre. En förändring
i Sidas regleringsbrev från 2004 medför att
biståndsinsatser fördröjs och den ekonomiska
flexibiliteten har försvunnit. Det beror på att Sida
vid kriser inte längre kan omfördela medel mellan
olika anslagsposter utan först måste tillfråga
regeringen.
Vi anser att Sida snarast bör återfå samma
begränsade rätt som tidigare att omfördela medel
mellan olika anslagsposter.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan framförs.
Förslaget lämnas med anledning av motion 2004/05:U8
yrkande 7.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken
anges inom parentes vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.
1. Mål och utgångspunkter m.m. för politiken
för humanitärt bistånd (punkt 1) (m)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m) och Ewa Björling
(m).
Genom tsunamikatastrofen har det internationella
samfundet påmints om den gränslösa och sårbara värld
vi lever i. Katastrofen i Sydostasien har också
visat på en stark och inneboende vilja att hjälpa
och har tagit sig uttryck i omfattande humanitära
insatser, såsom ekonomiskt stöd och olika mer
konkreta hjälpinsatser från enskilda stater,
multilateralt och från stora delar av det civila
samhället.
Det finns i dag omfattande humanitära hjälpbehov,
av många olika slag, och kommer så att fortsätta
vara fallet. Viktigast är att verka för att allt
stöd verkligen når fram till sin slutdestination.
Steg två är att starta återuppbyggnadsarbetet.
Gränssnittet mellan snabba, kortsiktiga och
omedelbara humanitära behov och insatser samt mer
långsiktigt bistånd, såsom infrastruktursatsningar
och långsiktig fattigdomsutrotning, måste
tydliggöras. Samtidigt är det viktigt att underlätta
en så smidig övergång som möjligt från
katastrofbistånd å ena sidan till långsiktig
fattigdomsutrotning å andra sidan. På så sätt kan
biståndet stärka och inte försvaga den
enskildes/människans rätt och möjligheter, när
krisen väl lindras.
Det är mycket viktigt att fokusera på goda
samordningsrutiner. I de fall då det humanitära
biståndet har formen av ett relativt långsiktigt
bistånd, bör värnandet av de mänskliga
rättigheterna, demokrati och korruptionsbekämpning
utgöra grundstenarna i större utsträckning.
Vidare behöver det humanitära biståndet i större
grad fokusera på att stärka kvinnor och föräldralösa
barn och utsattheten för sexuellt våld, i enlighet
med FN-stadgans principer.
Ökade satsningar på katastrofförebyggande
bistånd behövs. Mindre naturkatastrofer i
fattiga länder eller områden är t.ex. många
gånger enkla att förebygga med billiga medel
och kunskap. Det är också viktigt att stödja
lokala organisationer och att anställa lokal
arbetskraft.
2. Mål och utgångspunkter m.m. för politiken
för humanitärt bistånd (punkt 1) (fp)
av Cecilia Wigström (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).
Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och
frihet. Mänskliga rättigheter är universella. Det
politiska system som bäst tillvaratar och
tillförsäkrar människor dessa grundläggande
rättigheter är det demokratiska styrelseskicket.
Demokrati är därför det enda styrelseskick som är
människan värdigt. Genom demokratins inneboende
strukturer och mekanismer främjas respekt för
mänskliga rättigheter, miljöförstöring kan motverkas
och påtvingade internationella och nationella
befolkningsomflyttningar kan långsiktigt förhindras.
Dessutom minskar krigsriskerna mellan länder.
Folkpartiets slutsats är därför att demokrati bör
vara det överordnade målet för svenskt
utvecklingssamarbete.
En förändring av biståndspolitiken i denna
riktning skulle kunna få konsekvenser också
för de humanitära behoven. En biståndspolitik
som har demokrati som övergripande mål, kan
undanröja orsakerna till konflikter och svält
och därmed kan mänskligt lidande undvikas.
Det bör emellertid påpekas att det humanitära
biståndet inte skall vara beroende av
enskilda länders vilja till politiska
reformer. Det humanitära biståndet i
totalitära stater skall så långt möjligt
kanaliseras genom FN eller andra erkända
internationella organisationer och inte via
regimen.
3. Mål och utgångspunkter m.m. för politiken
för humanitärt bistånd (punkt 1) (kd)
av Rosita Runegrund (kd).
Kristdemokraterna vill starkt betona kvinnors
viktiga roll i kris- och
konflikthanteringssituationer. Det gäller efter
naturkatastrofer där kvinnors insatser har stor
betydelse för en så snabb och smidig återgång som
möjligt till något slags normal vardag, vilket är av
största betydelse inte minst för barnen. Kvinnors
medverkan i anslutning till humanitära insatser i
samband med konflikter är likaså av grundläggande
vikt.
Kvinnor har en särskilt utsatt situation vid väpnade
konflikter och måste involveras i verksamhet som
syftar till försoning, förebyggande av konflikter
och byggande av fred. Vi vill framhålla vikten av
kvinnors medverkan såväl i beslutsfattande på olika
nivåer när det gäller att förhindra och lösa
konflikter som i försoningsarbete på det lokala
planet där kvinnors deltagande har avgörande
betydelse för möjligheterna att långsiktigt nå
resultat.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Skrivelsen
2004/05: 52: Regeringens politik för humanitärt
bistånd.
Följdmotioner
2004/05:U6 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att forskningen
behöver intensifieras kring naturkatastrofer och
deras orsaker.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om fortsatt
kunskapsuppbyggnad kring klimatförändringar och
deras konsekvenser.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om bättre samordning
av den internationella beredskapen för större
katastrofer.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige (via
FN och EU) skall arbeta för att utveckla systemet
för "tidig varning".
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
finna stöd till lokalt förankrad konflikthantering
och försoningsarbete.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att mer resurser
behövs till humanitära insatser.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inrätta en ny
funktion i Rosenbad som skall kunna agera i
allvarliga krissituationer.
2004/05:U7 av Agne Hansson m.fl. (c):
Riksdagen begär att regeringen återkommer till
riksdagen med en utvärdering av effekterna av det
svenska humanitära biståndet, innefattande
prioriteringar och förbättringsförslag.
2004/05:U8 av Cecilia Wigström m.fl. (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det
övergripande målet för svenskt
utvecklingssamarbete bör vara demokrati samt att
en sådan omläggning av biståndspolitiken också kan
få konsekvenser för de humanitära behoven.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det humanitära
biståndet ej skall vara beroende av enskilda
länders vilja till politiska reformer.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU:s kontor
för humanitärt bistånd, Echo, bör fungera som en
samordningsplattform för medlemsstaternas
humanitära bistånd vid stora humanitära
katastrofer.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det humanitära
biståndet ej skall användas till att finansiera
långsiktiga biståndsinsatser.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
ta initiativ till en internationell strategi för
att säkerställa humanitärt arbete i totalitära och
odemokratiska länder.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av och
förslag för att stärka skyddet för humanitär
personal.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sida fr.o.m.
2005 återigen bör ges samma begränsade rätt som
tidigare att omfördela medel mellan sina
anslagsposter.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att göra gåvor till ideella organisationer som jobbar med
internationellt bistånd avdragsgilla för privatpersoner.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen i framtiden bör redogöra för kriterierna avseende
prioriteringarna för det humanitära stödet.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör framhålla vikten av preventivt fokus i
återuppbyggnadsarbete.