Usous betänkande
2004/05:USOU1
Globala smittsamma sjukdomar
Sammanfattning
Hivepidemin får alltmer karaktären av att vara ett
globalt och gränsöverskridande framtidsproblem som
inte visar några tendenser att mattas av. De värsta
följderna av epidemin ligger framför oss och drabbar
världen i framtiden. I ett längre perspektiv är det
något sammansatta utskottet fäster avseende vid.
Sverige står inte vid sidan av denna
världsomspännande katastrof utan påverkas och
påverkar följderna av densamma.
Förutom hiv/aids finns många andra smittsamma
sjukdomar som utgör allvarliga globala problem,
vilka måste lösas såväl nationellt som
internationellt. Hit hör till exempel växande
problem med tuberkulos och en eventuell omfattande
influensaepidemi i världen (s.k. pandemi), med också
allvarliga följder för Sverige. Sverige både
påverkas av omvärlden och har möjligheter att
påverka.
Den internationella spridningen av allvarliga
smittsamma sjukdomar kräver intensiv uppmärksamhet
och handlingsberedskap. I ett internationellt
perspektiv är visserligen situationen i Sverige
mindre oroande. Under de senaste tjugo åren har dock
en rad oförutsedda problem uppträtt, vad gäller
allvarliga infektionssjukdomar som t.ex. sars,
hivinfektion och tuberkulos. Andra sjukdomar har
återuppstått, uppträtt i nya regioner eller uppträtt
på ett förändrat sätt, t.ex. utbrotten av
fågelinfluensa under de senaste åren. Det kraftigt
ökade resandet och handeln i världen gör dessutom
att nationsgränser allt mindre fungerar som hinder
för smittspridning. Tillsammans utgör dessa faktorer
ett hot mot folkhälsan såväl globalt som i Sverige.
Sammansatta utrikes- och socialutskottets arbete
har medfört att riksdagsledamöter från
utrikesutskottet och socialutskottet, genom
föredragningar och studiebesök, fått ett värdefullt
tillfälle för såväl kunskaps- som erfarenhetsutbyte
och diskussion i ett ämne och i en problematik som
är genuint gränsöverskridande och
framtidsorienterad. Ett annat perspektiv för
sammansatta utskottet är den av riksdagen i december
2003 beslutade politiken för global utveckling, som
ställer krav på regeringen och Regeringskansliet att
agera samordnat i utvecklingsfrågorna. Beslutet om
en ny politik för global utveckling kommer att göra
det nödvändigt att utveckla ett samordnat och
koordinerat agerande från riksdagens utskott.
Utskottet har i betänkandet diskuterat främst
hiv/aids, tuberkulos, fågelinfluensa och pandemier.
I betänkandet behandlar sammansatta utskottet två
motioner från allmänna motionstiden 2004. Båda dessa
avstyrks av utskottet. Bakom utskottets
ställningstagande står riksdagens samtliga partier.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Nationella handlingsprogram för barn
drabade av aids
Riksdagen avslår motion 2004/05:U283 yrkande 4.
2. Hivpolitiken
Riksdagen avslår motion 2004/05:So539.
Stockholm den 10 mars 2005
På sammansatta utrikes- och socialutskottets vägnar
Urban Ahlin
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban
Ahlin (s), Chatrine Pålsson (kd), Margareta
Israelsson (s), Ewa Björling (m), Birgitta Ohlsson
(fp), Carina Hägg (s), Conny Öhman (s), Elina Linna
(v), Magdalena Andersson (m), Catherine Persson (s),
Gabriel Romanus (fp), Kaj Nordquist (s), Maud
Ekendahl (m), Jan Emanuel Johansson (s), Jan
Lindholm (mp) och Kenneth Johansson (c).
2004/05
USoU1
Redogörelse för ärendet
I betänkandet behandlas två motionsyrkanden om
hiv/aids som väckts under den allmänna motionstiden
2004.
Ärendet och dess beredning
Sammansatta utrikes- och socialutskottet
konstituerades vid ett sammanträde tisdagen den 15
februari och efter beslut i utrikes- respektive
socialutskottet (USoU protokoll 2004/05:1, UU
protokoll 2004/05:21 och SoU protokoll 2004/05:19).
Den 3 februari anordnades en för utrikesutskottet
och socialutskottet gemensam utfrågning om hiv/aids,
influensa och andra globala smittor. I utfrågningen
deltog biträdande statsepidemiolog Karl Ekdahl
(docent/överläkare vid avdelningen för epidemiologi
på Smittskyddsinstitutet), sakkunnig läkare Anders
Tegnell (överläkare vid Smittskyddsenheten,
Socialstyrelsen), enhetschef Anders Molin (läkare,
Sidas hiv/aids-sekretariat), sektionschef Peter
Liljeström (professor vid Smittskyddsinstitutet och
Mikrobiologiskt och tumörbiologiskt centrum vid
Karolinska Institutet), samt hiv-/aids-ambassadör
Lennarth Hjelmåker (Utrikesdepartementet).
Vidare har utskotten den 9 februari av statsrådet
Carin Jämtin (Utrikesdepartementet) och hiv-/aids-
ambassadör Lennarth Hjelmåker (Utrikesdepartementet)
fått en föredragning om EU:s biståndsarbete kring
hiv/aids m.m.
Tisdagen den 15 februari gjorde sammansatta
utskottet ett studiebesök på Kunskapscentrum för
mikrobiologisk beredskap vid Smittskyddsinstitutet,
varvid erhölls information också om globala
hälsofrågor i stort och om fågelinfluensa.
Vidare har sammansatta utskottet fått en
föredragning den 1 mars av statssekreteraren Eva
Persson Göransson, departementsrådet Irene Nilsson
Carlsson samt kanslirådet Stefan Karlsson.
Utskottet fick också den 3 mars en föredragning av
biträdande verksamhetschefen Jukka Aminoff,
Stiftelsen Noaks Ark-Röda Korset.[1]
Utskottets överväganden
Inledning
Hivepidemin får alltmer karaktären av att vara ett
globalt och gränsöverskridande problem som inte
visar några tendenser att mattas av. Tvärtom har
chefen för Unaids, Peter Piot, pekat på att de
värsta följderna av epidemin ännu ligger framför
oss. I ett längre framtidsperspektiv är det något
att fästa avseende vid. Sverige står inte vid sidan
av denna världsomspännande katastrof utan påverkas
och påverkar följderna av densamma. Förutom hiv/aids
finns många andra globala smittsamma sjukdomar som
utgör allvarliga globala problem, vilka måste lösas
såväl nationellt som internationellt. En i dag
aktuell utmaning handlar om följderna av en
eventuell omfattande influensaepidemi i världen, med
också allvarliga följder för Sverige. Sverige både
påverkas av omvärlden och har möjligheter att
påverka.
Den internationella utvecklingen av spridningen av
allvarliga smittsamma sjukdomar kräver intensiv
uppmärksamhet och handlingsberedskap. I ett
internationellt perspektiv är visserligen situa-
tionen i Sverige mindre oroande. Under de senaste
tjugo åren har dock en rad oförutsedda problem upp-
trätt, vad gäller allvarliga infektionssjukdomar som
t.ex. sars, hivinfektion, legionella och
blödarfeber. Andra sjukdomar har återuppstått,
uppträtt i nya regioner eller uppträtt på ett
förändrat sätt, t.ex. utbrotten av fågelinfluensa
under de senaste åren. Det kraftigt ökade resandet
och handeln i världen gör dessutom att
nationsgränser allt mindre fungerar som hinder för
smittspridning. Tillsammans utgör dessa faktorer ett
hot mot folkhälsan såväl globalt som i Sverige.
Det är nödvändigt att ha en beredskap mot
förändringar i karaktären eller spridningen av
smittsamma sjukdomar som gör att dessa på nytt kan
bli ett allvarligt hot mot befolkningen. En ny
smittskyddslag med bestämmelser om extraordinära
smittskyddsåtgärder är insatser som gjorts för att
förbättra smittskyddet inom Sverige. Vidare är ett
fördjupat internationellt samarbete inom
smittskyddsområdet av stor vikt för att de nya
utmaningarna skall kunna hanteras. Utskottet
värdesätter att den svenska politiken prioriterar
smittskyddsfrågor inom EU, WHO och FN, liksom i det
regionala hälsosamarbetet.
Ett annat perspektiv för sammansatta utskottets
arbete är den av riksdagen i december 2003 beslutade
politiken för global utveckling, som ställer krav på
regeringen och Regeringskansliet att agera samordnat
i utvecklingsfrågorna. Beslutet om en ny politik för
global utveckling kommer att göra det nödvändigt att
utveckla ett samordnat och koordinerat agerande
också från riksdagen utskott.
I förhållande till många andra länder är läget i
Sverige under kontroll beträffande de allvarliga
smittsamma sjukdomarna. Förekomsten av allvarliga
smittsamma sjukdomar i Sverige har varit tämligen
oförändrad under de senaste tio åren. Det är dock
fortsatt nödvändigt att ha en beredskap mot
förändringar i karaktären eller spridningen av
globala smittsamma sjukdomar som gör att dessa på
nytt kan bli ett allvarligt hot mot befolkningen i
Sverige och i andra länder.
Hiv/aids i Sverige
Spridningen av hivinfektion i Sverige har, som
framgått tidigare i detta betänkande, kunnat hållas
på en låg nivå. Tidiga insatser i samband med
epidemins utbrott, och ett brett och väl samordnat
hivpreventivt arbete har bidragit till att antalet
hivfall i Sverige fortfarande ligger lågt. Under de
senaste två åren har dock den positiva utvecklingen
som präglade det tidiga 1990-talet upphört. Vid en
närmare analys av anmälningarna har svenska
myndigheter funnit att den största ökningen skett
bland nyanlända heterosexuella personer från
högendemiska områden. Flertalet var således smittade
redan före sin ankomst till Sverige. Av 216 anmälda
fall av hivsmitta första halvåret 2004 hade, enligt
Smittskyddsinstitutet, 141 (eller 65 %) smittats
före ankomsten till Sverige. Den inhemska sprid-
ningen av hivinfektion har däremot inte ökat.
Tillgången till antiviral behandling medför
samtidigt att antalet fall av aids, liksom antalet
individer som avlider av hiv/aids, fortsätter att
ligga lågt i Sverige. Utskottet konstaterar att
hivsmittade och aidssjuka i Sverige får en, i
internationell jämförelse, mycket god vård och
behandling med bl.a. effektiva bromsmediciner.
Statens folkhälsoinstitut disponerar anslaget
Insatser mot aids under utgiftsområde 9 (Hälsovård,
sjukvård och social omsorg).[14] Anslaget, som för
år 2005 är på 64 miljoner kronor, är tänkt att
användas för insatser mot hiv/aids. I arbetet
förväntas folkhälsoinstitutet samverka med
Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen,
smittskyddsläkarna och Landstingsförbundet och
stimulera till regionala och lokala aktiviteter.
Från anslaget lämnas de största stöden till
Stiftelsen Noaks Ark-Röda Korset, RFSL och RFSU.
Ekonomiskt stöd lämnas även direkt till de
hivsmittades frivilligorganisationer på riksnivå.
Särskilda medel för särskilda insatser i vissa
kommuner och landsting har därutöver tillfälligt
beviljats, på utgiftsområde 25 (Allmänna bidrag till
kommuner), sedan år 1998 för hivpreventivt arbete i
storstadsregionerna (de s.k. storstadspengarna). För
år 2005 uppgår medlen till 90 miljoner kronor.[15] I
enlighet med finansutskottets betänkande om de
allmänna bidragen till kommuner (bet. 2004/05:FiU3)
har regeringen, enligt vad utskottet kunnat
konstatera, inlett arbetet med en utvärdering av
vilka effekter det särskilda statsbidraget haft.
Sammansatta utskottet behandlar i detta betänkande
inte några budgetfrågor. Enligt riksdagsordningens
tilläggsbestämmelse 4.6.9 bereds ärenden om anslag
inom utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social
omsorg av socialutskottet.
Enligt utskottets bedömning torde just de
förebyggande insatserna från tidigt 1980-tal ha
bidragit till att Sverige kunnat hålla hivepidemin
på en i internationella jämförelser mycket låg nivå.
I arbetet har den öppenhet och tolerans som präglar
den svenska samhällskulturen varit värdefull, även
om inte heller Sverige varit förskonat från oro,
rädsla och intolerans. Utskottet ser det som
särskilt värdefullt att arbetet också skett - och
alltjämt sker - i nära samverkan mellan berörda
statliga myndigheter, kommuner och andra aktörer,
särskilt olika frivilligorganisationer, i syfte att
utveckla det förebyggande arbetet med hiv/aids.
Arbetet med att förebygga smittspridning och för att
stödja redan smittade är i Sverige, enligt
utskottets bedömning, omfattande och kvalificerat
såväl på nationell som på regional och lokal nivå.
Särskilt frivilligorganisationer som RFSL gjorde i
början av 1980-talet stora insatser i det
hivpreventiva arbetet och har, enligt vad utskottet
kunnat inhämta, varit framgångsrika i arbetet.
Det finns, enligt utskottet, dock stor anledning
att notera de utvecklingstendenser som innebär en
risk för ökad spridning av hivinfektion även i det
svenska samhället. Den snabba spridningen av
hivinfektion i vår närmaste omvärld, då främst i
Baltikum och Ryssland, inger oro med det stora
kontakt- och reseutbyte som sker. Problematisk är
också den internationella sexindustrin.
De oroande tecken som kunnat iakttas under senare
år är också en kraftig ökning av antalet personer i
alla åldersgrupper med sexuellt överförbara
infektioner som klamydia, gonorré och syfilis.
Ökningen är, enligt uppgifter som utskottet kunnat
ta del av, kraftigast hos ungdomar och unga vuxna
samt bland män som har sex med män. Den tyder på ett
ökat riskbeteende och därmed en stor potential för
spridning även av hivinfektion bland svenska kvinnor
och män. Dagens unga män och kvinnor har inte varit
med om den viktiga period i början och mitten av
1980-talet då larm- och informationsinsatserna om
hivepidemin i Sverige var som mest omfattande. Till
de företeelser som kunnat iakttas under senare år
hör också den kraftiga ökningen av antalet
hivinfekterade - huvudsakligen heterosexuellt
smittade - som beror på invandring av personer från
områden där hivinfektionen är mer utbredd i
befolkningen. Till de oroande tecknen måste också
föras det faktum att den numera tämligen
framgångsrika vård och behandling av hivinfekterade
i Sverige potentiellt skulle kunna leda till
fortsatt spridning av infektionen, särskilt om dessa
grupper invaggas i en tro att behandlingen
eliminerar smittorisken. Den framgångsrika vården
och behandlingen kan också leda till ett större
riskbeteende bland olika grupper. Ytterligare en
källa till oro är de senaste årens rapporter om
tilltagande resistensutveckling och spridning av
läkemedelsresistent hivinfektion liksom rapporter om
hivinfektioner som innebär en snabb utveckling av
aids.
Utskottet anser att preventiva och förebyggande
insatser ytterligare kan utvecklas till innehåll och
utförande. I flera fall torde förutsättningar finnas
att utnyttja potentialen i ett hivpreventivt arbete
i än högre grad. Svenska erfarenheter av
hivpreventivt arbete bör också i ökad utsträckning
kunna tas tillvara av andra länder, även om modellen
för svenska informationskampanjer kanske inte kan
överflyttas direkt till andra länder.
Människoförakt och endemiska risker följer i
spåren av den internationella sexindustrin och
prostitution. Dessa företeelser måste därför
bekämpas. Det finns anledning att överväga hur
informationsinsatser, kan utformas med beaktande av
både den kritik som måste riktas mot den
internationella sexindustrin och prostitutionen och
det behov som finns av att bedriva ett hivpreventivt
arbete gentemot resenärer som besöker högendemiska
områden och där utnyttjar prostituerade.
Sex- och samlevnadsundervisning har varit
obligatorisk i den svenska grundskolan sedan 1955.
Sverige har ett gott rykte internationellt och ses
av många länder och organisationer som ett föredöme
beträffande skolans sex- och samlevnadsundervisning
och hur vi bemöter unga människor i dessa frågor.
Samtidigt finns brister. Skolverket har t.ex. i en
utvärdering år 1999 av 80 skolor i 20 kommuner
funnit brister i skolornas sex- och
samlevnadsundervisning.[16] Folkhälsoinstitutet
publicerade redan år 1997 en studie som visade att
undervisningen i sex- och samlevnadsundervisning var
i det närmaste obefintlig på landets
lärarutbildningar.[17] RFSU har i en kartläggning
våren 2004 funnit att 9 av 23 lärarutbildningar i
Sverige har kurser i sex- och
samlevnadsundervisning. Vikten av en god sex- och
samlevnadsundervisning i grund- och gymnasieskolan
har tidigare betonats av regering och riksdag.[18] I
SOU 2004:13 (Samhällets insatser mot hiv/STI - att
möta förändring) konstateras att skolan måste ta ett
tydligare ansvar för ungdomars grundläggande sex-
och samlevnadsundervisning. Betänkandet har under
2004 varit föremål för remiss, och ett
beredningsarbete pågår för närvarande inom
Regeringskansliet.
Utskottet har vidare kunnat konstatera att Sida,
Lafa (Landstinget förebygger aids) och ÖEK (Hälso-
och sjukvårdens östeuropakommitté) tillsammans med
S:t Petersburg initierat och drivit Projekt 13 plus
för att bygga upp ungdomsmottagningar av svensk
modell och starta undervisning i sex och samlevnad i
skolorna. Utskottet anser att arbetet i skolans sex-
och samlevnadsundervisning även fortsatt behöver
stödjas, såväl i Sverige som i de internationella
sammanhang där möjlighet ges.
Regeringen beslutade den 16 maj 2002 att tillkalla
en särskild utredare med uppdrag att göra en samlad
översyn av samhällets insatser mot hiv/aids (dir.
2002:68). Den särskilde utredarens huvuduppgift har
varit att göra en samlad översyn av det svenska
samhällets insatser mot hiv/aids och utifrån den
översynen, samt i den deklaration som år 2001 antogs
vid den särskilda sessionen om hiv/aids i FN:s
generalförsamling, lämna förslag till en nationell
handlingsplan i syfte att begränsa spridningen och
konsekvenserna av hiv/aids. I det i februari 2004 år
avgivna betänkandet lämnar utredaren ett förslag
till en nationell handlingsplan för att begränsa
spridningen och konsekvenserna av hiv/STI.
Utredningsbetänkandet har under år 2004 varit
föremål för remissbehandling. Inom Regeringskansliet
pågår för närvarande ett beredningsarbete, och
regeringen avser att under år 2005 återkomma
beträffande de förslag som utredaren presenterat
samt utvärderingen av effekterna av det särskilda
statsbidraget.
Hiv/aids i världen
Om situationen i Sverige präglas av att spridningen
av hivinfektion kunnat hållas på en låg nivå är
bilden av omfattningen av hiv/aids-problematiken
globalt mycket allvarlig. Utskottet konstaterar med
oro att omfattningen av hiv/aids-problematiken
fortsätter att öka dramatiskt. Utvecklingen av
epidemin har snabbt förvandlats från att vara ett i
huvudsak afrikanskt problem till att bli en global
epidemiologisk katastrof.
Hiv/aids är ett av världens allvarligaste
utvecklingsproblem med svåra följder för så gott som
samtliga samhällssektorer i de hårdast drabbade
länderna. Epidemin fortsätter att öka dramatiskt,
och de verkliga konsekvenserna visar sig först om
fem till tio år när dagens hivinfekterade utvecklat
aids. Det innebär stora utmaningar för länder och
sektorer att skapa förmågan att bemöta
konsekvenserna av hiv/aids i framtiden.
Utskottet konstaterar att fattigdom är både en
orsak till och en effekt av spridningen av hiv/aids.
Världens regeringar enades i samband med FN:s
millennietoppmöte i september år 2000 om målet att
före år 2015 stoppa spridningen av bl.a. hiv och
malaria. Även i slutdokumentet från barntoppmötet år
2002 är kampen mot hiv/aids ett av huvudmålen.
Många länder saknar resurser för förebyggande
åtgärder och för att hantera konsekvenserna av
hiv/aids på ett bra sätt. Sverige verkar såväl bi-
som multilateralt för att samtliga samarbetsländer
skall intensifiera sina ansträngningar i kampen mot
hiv/aids.
Utskottet konstaterar att FN inrättat en
kommission på hög nivå om aidssituationen i Afrika.
Syftet med denna är att försöka begränsa spridningen
av hiv i världsdelen. Kommissionen är främst tänkt
att hjälpa de afrikanska staterna att hantera
verkningarna av den epidemi som allvarligt hotar att
hämma utvecklingen på kontinenten. Den kommer därmed
inte enbart att arbeta med hiv/aids utan också med
förvaltning och god samhällsstyrning. Insatser i
Afrika - där hiv/aids-läget är svårast - bör, enligt
utskottets mening, kompletteras med åtgärder i
regioner där epidemin växer snabbt, framför allt
Asien och delar av Östeuropa.
Utskottet kan konstatera att synen på hiv/aids som
en säkerhetspolitisk riskfaktor delas av alltfler
internationella aktörer. De säkerhetspolitiska och
humanitära konsekvenserna av en fortsatt
okontrollerad spridning av hiv/aids bör särskilt
beaktas. Decennier av utveckling vad avser
hälsovård, ekonomi och utbildning är på väg att mer
eller mindre helt raderas ut. I ett
framtidsperspektiv är detta mycket oroande. Den
fattigdom och hopplöshet som följer av denna
mänskliga tragedi riskerar att leda till politisk
instabilitet och i förlängningen väpnade konflikter.
Situationens allvar illustreras även av att frågan
om hiv/aids har tagits upp i FN:s säkerhetsråd,
varvid resolution 1308 (som bl.a. syftar till att
utbilda fredsbevarande personal i frågor rörande
sjukdomen och dess spridning) antogs. På motsvarande
sätt har hiv/aids uppmärksammats i den
framtidsorienterade rapport som till FN:s
generalsekreterare överlämnats av en särskilt
tillsatt högnivåpanel.[19]
Utskottet menar att kopplingen är tydlig mellan
sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR)
å ena sidan samt kampen mot hiv/aids å den andra.
Det finns dock för närvarande betydande
meningsskiljaktigheter mellan olika länder i frågor
som berör sexuell och reproduktiv hälsa i allmänhet
och användning av sex- och samlevnadsundervisning
och kondomer i det hivpreventiva arbetet i
synnerhet. Vatikanen, USA och vissa islamiska stater
ifrågasätter inte sällan internationella
överenskommelser inom området sexuell och
reproduktiv hälsa och bidrar till att spridningen av
information om hur människor generellt kan skydda
sig försvåras, samt förespråkar avhållsamhet framför
distribution och användning av kondomer. Amerikanska
anslag för internationella organisationer som
arbetar med hiv/aids har till viss del kommit att
villkoras. De organisationer som förespråkar
avhållsamhet som den rätta metoden att bekämpa
hiv/aids blir de som gynnas av USA:s politik.
Hälften av alla som lever med hiv är kvinnor, och
antalet hivsmittade kvinnor ökar snabbt. En av
förklaringarna är att kvinnor har lättare att bli
smittade av hiv. En annan förklaring är kvinnors
underordnade position i många länder. De har få
eller inga möjligheter att kräva att deras partner
använder kondom och kan inte säga nej till sex även
om de misstänker att deras make blivit smittad.
Många kvinnor och unga flickor utsätts för
våldtäkter och annat sexuellt våld, eller tvingas
byta sexuella tjänster mot varor eller pengar för
att klara sitt uppehälle. Allt detta gör dem än mer
utsatta för smittorisker. Frågor om insatser mot
hiv/aids har således ett tydligt samband med
mansrollen och kvinnors ställning och till frågor om
maktförhållanden i samhället, jämställdhet mellan
kvinnor och män och flickors och kvinnors situation
i många länder.
Insatser inom området sexuell och reproduktiv
hälsa och rättigheter är ett viktigt medel för att
minska fattigdomen i världen och en förutsättning
för att millennieutvecklingsmålen skall kunna nås.
Det är även ett värde i sig att människor kan
bestämma över sin reproduktion och sexualitet.
Sverige har i olika internationella sammanhang
tydligt fört fram vikten av att genomföra
Kairoprogrammet. Utskottet vill betona att det är
särskilt viktigt att Sverige ger fortsatt stöd till
både länder och organisationer så att
handlingsprogrammet från Kairo kan genomföras.
Sverige har en tydlig roll att spela för att lyfta
fram frågor kring SRHR. Av stor betydelse är här den
nära kopplingen mellan kampen mot hiv/aids och
öppenheten kring insatser på området sexuell och
reproduktiv hälsa och rättigheter. I det av
riksdagen godkända betänkandet från utrikesutskottet
(2004/05:UU2) noteras att SRHR-arbetet stärks under
år 2005 genom ökat stöd och intensifierad dialog med
berörda aktörer, inklusive EG-kommissionen, UNFPA,
Unaids, Unicef, Globala fonden, International
Planned Parenthood Federation (IPPF) samt svenska
och internationella enskilda organisationer.
Utrikesutskottet konstaterade att hiv/aids är ett
prioriterat område för särskilda satsningar i
budgetpropositionerna såväl 2004 som 2005 och
innebär ökade insatser inom såväl det multilaterala
samarbetet som Sidas bilaterala stöd.
Utrikesutskottet ansåg vidare att det multilaterala
biståndet skall styras av samma inriktning,
formulerat i politiken för global utveckling, som
gäller för det övriga biståndet. Sammansatta
utskottet delar denna uppfattning.
Bland det mycket stora antalet hivsmittade och
aidssjuka i världen utgörs en betydande andel av
smittade av personer som ännu inte har fyllt 15 år.
De flesta av dessa lever under svåra förhållanden
med t.ex. fattigdom, drogmissbruk, prostitution,
våld och sexuella övergrepp. Många av de drabbade är
både föräldralösa och hemlösa. Endast en bråkdel av
dem vet att de är smittade. De flesta som i dag
smittas av hiv eller påverkas av de negativa
konsekvenser hiv/aids medför är barn och ungdomar,
såväl flickor som pojkar. Många av dessa står inför
ett framtidsperspektiv som innebär raserade sociala
strukturer och hela samhällen som saknar
grundläggande skola, hälsovård och säkerhet till
följd av att yrkeskategorier slagits ut av aids.
Genom för tidig bortgång i aids drabbas och
splittras familjer och barn blir föräldralösa.
Flickor, även om de inte är yngst i familjen, ges
huvudansvaret för försörjningen medan pojkars
skolgång prioriteras. Skolor, arbetsplatser och
myndigheter förlorar etablerad kunskap när
medarbetare blir sjuka och dör i aids. Ett särskilt
problem, vilket omnämns i 54§ i 2001 års deklaration
från den särskilda sessionen om hiv/aids i FN:s
generalförsamling, är att gravida hivpositiva
kvinnor inte alltid, som i den rika världen, kunnat
erbjudas den medicinering som kunnat skydda det
nyfödda barnet från smitta.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att
Unicef tydligt tagit upp dessa frågor, t.ex. i två
specifika konferenser. Utskottet vill samtidigt
betona den viktiga roll Unicef har för centrala
frågor i det internationella utvecklingsarbetet.
Arbetet med barnets rättigheter är ett prioriterat
område i Sveriges utvecklingsarbete, vilket
underströks i det av riksdagen godkända betänkandet
2003/04:UU3 om Sveriges politik för global
utveckling. Unicef har i dag en värdefull verksamhet
kring bl.a. familjeplanering och sexualundervisning
för att förebygga att exempelvis hiv sprids. Det
faktum att många tonåringar sexualdebuterar innan de
fyller 18 år är ett exempel på varför det är
naturligt att SRHR-frågorna[20] också står högt upp
på Unicefs dagordning, och fortsätter att göra det.
Inriktningen på Unicefs arbete bestäms av
medlemsländerna i organisationens styrelse. Sverige
kommer, enligt ett frågesvar av statsrådet Carin
Jämtin, att fortsätta att driva att Unicef i sitt
arbete skall utgå ifrån konventionen om barnets
rättigheter och prioritera SRHR i sin
verksamhet.[21] Utskottet förutsätter att regeringen
och dess representanter också i direkta samtal med
organisationens nytillträdda chef och andra
representanter för Unicef tar upp dessa frågor.
Sammansatta utskottet konstaterar att
utrikesutskottet i tidigare betänkanden (t.ex. bet.
2003/04:UU3 och bet. 2002/03:UU4) särskilt
uppmärksammat frågor rörande barn och hiv/aids.
Sammansatta utskottet understryker vikten av att
flickor och pojkar, genom adekvat skolundervisning,
satsningar på läs- och skrivkunnighet, information
om sex och samlevnad och hur man skyddar sig, själva
engageras i det förebyggande arbetet och inte minst
i arbetet med att öka användningen av kondomer.
Mot bakgrund av en ökad tillgång på billigare
bromsmediciner finns vidare anledning att i
utvecklingen finna en rimlig balans mellan det
förebyggande arbetet och vård och behandling.
Sverige stöder t.ex. "3 by 5"-initiativet[22], som
startades av WHO och Unaids och syftar till att tre
miljoner människor vid utgången av år 2005 skall få
behandling med bromsmediciner. Utskottet kan
konstatera att hiv/aids är ett utvecklingsproblem
som kräver ett brett angreppssätt och åtgärder som
tar fasta på såväl förebyggande arbete som vård,
behandling och lindring av följderna för den
enskilde och samhället som helhet. Det förebyggande
arbetet förblir viktigt. Ökad öppenhet, delaktighet
och jämställdhet är avgörande för att hindra
spridningen. Varje länk i kedjan av de åtgärder som
krävs för att hindra spridningen och lindra
effekterna av hiv/aids måste förstärkas, från det
förebyggande arbetet till vård och behandling,
tillgång till läkemedel, forskning och framtagande
av vaccin.
Ett samarbete är inte bara nödvändigt på
internationell nivå utan också mellan människor i de
drabbade länderna. Att engagera och involvera
människor som lever med hiv/aids, och andra berörda
människor, grupper och organisationer i samhället,
är av stor vikt. I arbetet att skapa sådana
effektiva nätverk kan kyrkor och religiösa samfund
spela en viktig roll genom den möjlighet dessa har
att, bl.a. som auktoritativa kunskapsförmedlare, nå
ut till lokalbefolkningen i många drabbade
samhällen. Det handlar såväl om vård och behandling
som om information och förebyggande arbete i ett
brett perspektiv.
Utskottet konstaterar vidare att det också finns
positiva exempel där den negativa utvecklingen
kunnat vändas, t.ex. i Uganda som tidigare bedrev en
målmedveten politik kring bl.a. det hivpreventiva
arbetet, enskilda organisationers roll och ansvar
samt det politiska ledarskapets ansvar att
uppmärksamma och erkänna problematiken. Utskottet
konstaterar dock att det i Uganda finns olika
signaler som för närvarande pekar i en riktning som
inger oro.
Utskottet konstaterar i detta sammanhang vikten av
att hiv/aids-problematiken erkänns och uppmärksammas
från det politiska ledarskapet i drabbade länder.
Trots att många afrikanska ledare lyckats höja det
allmänna medvetandet om hiv/aids och hur sjukdomen
kan undvikas, återstår, enligt utskottets
förmenande, mycket att göra i många länder. I vissa
fall har det på senare år kunnat iakttas en negativ
utveckling i denna del. Som utställningen No Name
Fever på Världskulturmuseet i Göteborg illustrerar
omges hiv/aids-problematiken alltjämt av tabun,
likgiltighet och fördomar.
Utskottet ser med tillfredsställelse på att
Sverige i det internationella arbetet driver
uppfattningen att sjukdomens allvarliga följder
måste vara styrande för arbetet mot hiv/aids.
Skillnader i kultur, religion och människosyn får
därför inte lägga hinder i vägen för ett effektivt
arbete. Det är utskottets uppfattning att varje
enskilt land har ett eget ansvar att förebygga och
hindra spridningen av hiv/aids och hantera följderna
av hivepidemin. Enligt utskottets mening bör Sverige
i sin dialog med samarbetsländerna inom
utvecklingssamarbetet särskilt stödja drabbade
länders eget arbete med att uppfylla de åtaganden
som de gjort i internationella sammanhang vad gäller
bekämpning av sjukdomen, t.ex. vid FN-konferenserna
i Peking och Kairo och vid den särskilda sessionen
om hiv/aids i FN:s generalförsamling. Det är vidare
angeläget att drabbade länder i sina egna
fattigdomsstrategier implementerar nationella
hivprogram och inte ser hiv/aids som en separat
fråga. Utskottet förutsätter att regeringen aktivt
verkar för detta.
Den av Sida utarbetade hiv/aids-strategin Att
investera för framtida generation är ett
arbetsverktyg för insatser inom alla sektorer och i
alla samarbetsländer. Strategin lyfter fram olika
typer av insatser som anses nödvändiga i kampen mot
hiv/aids. Det handlar t.ex. om att öka det politiska
ansvaret, bygga ut effektiva hälsosystem, fortsätta
preventionsarbetet, ge stöd till smittade och
drabbade samt planera och hålla beredskap inom alla
sektorer för att hantera konsekvenserna av epidemin.
I takt med spridningen av hiv ställs hälsovårdens
resurser i utvecklingsländerna inför stora
utmaningar. Utskottet kan konstatera att ett mycket
viktigt inslag i svenskt utvecklingssamarbete gäller
uppbyggnaden av hälsosystem.
Utskottet anser att arbetet mot hiv/aids måste ha
en bred ansats, från det avgörande förebyggande
arbetet för att på sikt helt hejda spridning av hiv-
viruset till insatser för vård och behandling,
inklusive tillgång till mediciner till rimlig
kostnad. Utskottet anser också att stöd till
forskning är avgörande. Framgång i arbetet mot
hiv/aids kräver också en beredvillighet att stå för
svenska värderingar och ståndpunkter, såväl i
samtalen med utvecklingspartner som med andra länder
och aktörer i världen.
Insatser mot hiv/aids handlar om mer än endast det
direkta arbetet mot epidemin. Flera andra åtgärder
av indirekt natur har stor betydelse för detta
arbete. Att stärka infrastrukturen och hälsosystemen
i fattiga länder tillhör dessa viktiga uppgifter.
Ett fungerande hälsosystem har flera positiva
effekter också för andra sjukdomar. Även åtgärder
för att öka andelen flickor och pojkar som går i
skolan bidrar i arbetet mot hiv/aids-epidemins
negativa följder. Ökad uppmärksamhet bör riktas mot
det faktum att flickor i mindre utsträckning än
pojkar erbjuds skolundervisning. Även insatser för
förbättrad livsmedelsförsörjning kan ha positiva
effekter genom att för hivsmittade personer skjuta
upp insjuknandet i aids. Med den komplexa bild som
finns kring direkta och indirekta insatser med en
direkt bäring på hiv/aids-situationen i ett land är
det därför svårt att räkna i procenttal hur mycket
pengar som går till hiv/aids, smittskydd eller SRHR
eller liknande. Samtidigt har utskottet kunnat
inhämta att av Sidas anslag går 3,2 % till det
direkta arbetet mot hiv/aids och 4,4 % till hela
SRHR-området. Till detta kommer hiv-/aids-relaterade
komponenter i annat stöd. Utskottet noterar att det
svenska utvecklingssamarbetet i hög grad är inriktat
på arbetet mot hiv/aids i de länder som är hårdast
drabbade av sjukdomen.
Det krävs stora internationella insatser för att
minska effekterna av hiv/aids. Även om allt större
medel har ställts till förfogande är behoven långt
ifrån fyllda. Den största internationella satsningen
är den globala fond som bildats för de tre
sjukdomarna hiv/aids, malaria och tuberkulos.
Sverige har under 2002-2004 bidragit med 616
miljoner kronor till Globala fonden mot aids, tbc
och malaria. En stor utmaning är att samordna
offentliga, privata, nationella och internationella
resurser. Först när denna samordning sker i de
enskilda länderna kan nödvändig effektivitet uppnås.
FN har en central roll genom Unaids och de speciella
hiv/aids-representanter som FN utsett för olika
regioner. WHO:s kompetens på området är av fortsatt
stor betydelse. Även inom EU har hiv/aids fått
större uppmärksamhet både politiskt och genom de
satsningar som görs genom gemenskapens
utvecklingssamarbete. Inom WTO har EU arbetat
intensivt för att u-länderna skall få förbättrad
tillgång till läkemedel.
Utskottet noterar att hiv/aids-epidemin kommer att
utgöra ett viktigt tema på Interparlamentariska
unionens (IPU) konferens i Manila i april 2005.
Sammansatta utskottets betänkande kan vara ett
värdefullt underlag för den svenska delegationens
arbete inför och under konferensen. Utskottet anser
det värdefullt med ett interparlamentariskt
samarbete i dessa frågor. I genomförandet av de
många långtgående och viktiga förslag som t.ex.
arbetats fram på toppmöten och FN-konferenser har,
enligt utskottets mening, nationella parlament och
parlamentariker en viktig uppgift. Ett viktigt
samarbete finns också mellan Nordiska rådet,
Östersjöstaterna och nordvästra Ryssland. Nationella
parlamentariker utgör den direkta länken mellan
väljarna och dem som på olika nivåer - lokalt,
regionalt, nationellt och internationellt - har att
svara för genomförandearbetet. Kontakter genom t.ex.
IPU ger också möjlighet att, som tidigare i
betänkandet betonats, lyfta fram behovet av att
hiv/aids-problematiken erkänns och uppmärksammas
från det politiska ledarskapet i drabbade länder.
Internationellt samarbete kan också bidra till att
minska riskerna för att skillnader i kultur,
religion och människosyn hindrar ett effektivt
arbete.
Forskning
Utskottet noterar att en konferens med inriktning på
bl.a. forskning om hivvaccin och mikrobicider hölls
i Dublin i juni 2004. Utskottet anser att Europeiska
unionen har ett ansvar för frågan hur resurser kan
frigöras för att stimulera ytterligare forskning om
bl.a. vaccin mot hiv, mikrobicider och antivirala
medel. Utskottet förutsätter att regeringen inom
Europeiska unionen aktivt verkar för en ökad
samordning av forskning och forskningsresurser inom
området.
Det kan också särskilt framhållas, menar
utskottet, att svensk forskning inom området är
internationellt erkänd. Det gäller såväl specifik
medicinsk forskning om hiv/aids och andra allvarliga
sjukdomar som forskning om internationell hälsa och
utveckling. Utskottet konstaterar att Sverige därmed
har goda förutsättningar att bidra till att
kunskaper och erfarenheter inom området får
internationell spridning.
Tuberkulos
Världens fattigaste drabbas, utöver aids, även hårt
av andra sjukdomar som malaria, tuberkulos och
mässling. Utskottet anser att det är mycket
angeläget att stärka det förebyggande arbetet vad
gäller dessa sjukdomar och att Sverige visar gott
föredöme i synnerhet med vaccinationsprogram för
mässling. Ett led är att göra de vaccin som finns
mot sjukdomarna tillgängliga för alla och
upprätthålla fortsatt vaccinering i framtiden.
EU har en handlingsplan för tidsperioden 2001-2006
om påskyndade insatser mot hiv/aids, malaria och
tuberkulos som ett led i fattigdomsbekämpningen.
Den största internationella satsningen för att
bekämpa de tre sjukdomarna (hiv/aids, malaria och
tuberkulos) är den globala fonden mot aids,
tuberkulos och malaria. Europeiska unionen
medverkade vid fondens inrättande och är, genom
kommissionen och de 25 medlemsländerna, också
fondens största givare med mer än hälften av de
utlovade bidragen till år 2007. Sverige har under
2002-2004 bidragit med 616 miljoner kronor.
Inom Världshälsoorganisationen (WHO) har det
påbörjats ett arbete med att revidera det
internationella hälsoreglementet, i syfte att skapa
ett globalt instrument för att hantera allvarliga
hot mot hälsan och för att få till stånd ett
effektivare rapporteringssystem. Sverige stöder
detta arbete. Det internationella hälsoreglementet
omfattar i dagsläget enbart gula febern, kolera,
pest och i någon mån malaria. De senaste årens
händelser, bland annat utbrottet av sars,
diskussionerna kring möjlig användning av biologiska
stridsmedel och farhågorna för att en
influensapandemi skall bryta ut, visar tydligt att
det finns ett behov av att se över de globala
instrumenten för att förebygga och hantera denna typ
av förhållanden. Det internationella samarbetet har
även ökat för att utrota polio och att begränsa
malaria och tuberkulos.
Världshälsoorganisationen har i januari 2004
presenterat en plan för ett utvidgat samarbete
mellan nationella tuberkulos- och hiv/aids-program.
Det svenska Apoteket AB är involverat i framtagande
av grundläggande standarder för läkemedel mot
hiv/aids, tuberkulos (TBC) och malaria.
Influensaepidemier i Sverige och i
världen
Utskottet konstaterar att influensa i dag är en av
de sjukdomar som utgör ett uppenbart hot mot
folkhälsan både globalt och i Sverige. En pandemi
skulle globalt kunna medföra stora humanitära
påfrestningar med problem att upprätthålla
fungerande utbildning, hälsovård och säkerhet.
Influensa kan yttra sig på flera olika sätt och
måste därför mötas med olika strategier. Utskottet
kan välkomna att Socialstyrelsen, i samarbete med
andra statliga myndigheter, har arbetat fram en
handlingsplan i syfte att ytterligare förbättra den
svenska beredskapen för en världsomfattande
influensapandemi och i handlingsplanen beskriva hur
en sådan kan hanteras av olika delar av samhället.
För de årliga influensaepidemierna är arbetet
inriktat på att vaccinera de mest utsatta grupperna.
Utskottet har kunnat inhämta att ett aktivt arbete
bedrivs för att öka vaccinationsgraden i dessa
grupper, som i förhållande till andra jämförbara
länder är förhållandevis låg.
För den fågelinfluensa som finns i Sydostasien är
arbetet främst inriktat på internationellt samarbete
och fokuserat dels på att hindra spridning till
fåglar i fler områden och länder, dels på att noga
övervaka de mänskliga fall som drabbas för att se
förändringar som kan vara början till en spridning
mellan människor. Dessutom finns sedan lång tid
också hotet om en ny influensapandemi, dvs. en snabb
spridning över världen av en influensatyp som
drabbar stora delar av befolkningen. Enligt
utskottets mening är detta en utmaning som kräver en
mycket komplex beredskap där stora delar av
samhället kommer att vara inblandat.
Socialstyrelsen arbetar med många olika aspekter
på influensahotet och har i samarbete med
Krisberedskapsmyndigheten, Smittskyddsinstitutet och
Läkemedelsverket i februari 2005 tagit fram en
handlingsplan för att förbättra beredskapen och
beskriva hur en pandemi kan hanteras av olika delar
av samhället. De övergripande målen för denna
handlingsplan har bl.a. varit att beskriva sätt att
begränsa effekterna av en pandemi, ge förslag på
strategier för att säkerställa tillgång till vaccin
och läkemedel under en pandemi, beskriva strategier
för att handlägga de effekter en pandemi kan tänkas
ha på samhället, t.ex. när det gäller hur sjukvården
kan utveckla en beredskap att ta hand om ett mycket
stort antal sjuka. Även andra funktioner i samhället
måste ha en beredskap att handlägga de effekter en
pandemi kan ha på deras verksamhet i form av brist
på arbetskraft och förändrade krav på verksamheten.
Handlingsplanen diskuterar också hur ett system för
att samordna arbetet mellan olika delar av samhället
under en pågående pandemi kan etableras och hur en
snabb anpassning av motåtgärder efter nationella och
internationella erfarenheter kan säkerställas.
Handlingsplanen har, enligt Socialstyrelsen,
arbetats fram under en lång tid och på flera områden
måste arbetet fortsätta. Det gäller t.ex.
möjligheterna att få tillgång till vaccin, utarbeta
strategier för hur antivirala läkemedel kan användas
på bästa sätt m.m. Influensa är ett mycket
föränderligt hot och ständig bevakning av den
internationella utvecklingen pågår för att anpassa
den svenska beredskapen på bästa sätt. Enligt
utskottets bedömning är det också troligt att stora
krav kommer att ställas på god och relevant
information i händelse av ett pandemiutbrott.
Värdefulla erfarenheter bör i detta sammanhang kunna
hämtas från hur det svenska samhället prövades i
samband med flodvågskatastrofen i Asien år 2004.
Utskottet vill i detta sammanhang något kommentera
de diskussioner som förts kring riskerna och hoten,
med ett pandemiutbrott som drabbar såväl folkhälsan
globalt som i Sverige. Ett stort hot mot människors
hälsa är inte fågelinfluensan i sig, utan risken att
den skall ge upphov till en helt ny influensavariant
med förmåga till snabb global spridning bland
människa. Vidare kan den oro, eller rent av panik,
som larm om utbrott och liknande orsakar utgöra
allvarliga hot mot samhällen. Det är således en
ansvarsfull uppgift att förmedla saklig och korrekt
information om utvecklingen i syfte att öka
medborgarnas kunskap och trygghet. Enligt utskottets
bedömning, och enligt vad utskottet under
beredningen av ärendet inhämtat att berörda
myndigheter anser, finns i den senaste tidens
svenska nyhetsrapportering tendenser till
överdrifter och onyanserade resonemang om hotets
omfattning.
Läkemedel mot virus kan användas dels som
behandling av redan insjuknade patienter, då man kan
förkorta sjukdomstiden något och lindra
följdverkningarna, dels för att förebygga ett
insjuknande. I syfte att förebygga kan läkemedlen
t.ex. användas av dem som arbetar med att ta hand om
fåglar med fågelinfluensa. Under en pandemi måste
målet vara att skydda dem som blir sjuka och har
stor risk för allvarlig sjukdom, och för detta kan
man innan vaccin finns använda antivirusmedicin.
Vidare bör säkerställas att samhället kan fortsätta
fungera, vilket gör att man vill se till att inte
alla som har hand om viktiga verksamheter är sjuka
samtidigt.
En upplagring av mediciner hos enskilda människor
kan leda till att de mest behövande blir utan vid en
eventuell epidemi. I den av Socialstyrelsen
presenterade handlingsplanen föreslås i stället ett
nationellt lager av antivirala medel som lindrar
symtomen vid influensa. Enligt utskottets mening bör
enskilda individer inte behöva känna någon oro eller
på egen hand behöva lagra mediciner. Det är i
stället angeläget att frågan om en eventuell lagring
av mediciner främst överlåts på sjukvården och
samhällets institutioner. Utskottet anser det
angeläget att allmänheten får en saklig och korrekt
information i dessa frågor och bedömer att bl.a.
Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen på sina
hemsidor på Internet aktivt har kunnat bidra med
sådan information.
För inköp av läkemedel och vaccin har varje
landsting/region ett självständigt ansvar.
Socialstyrelsen har i handlingsplanen fört
resonemang om att en sådan decentraliserad ordning
under en pandemi skulle riskera att försämra
tillgången till vacciner och att Sverige skulle ha
en större möjlighet att vara med i fördelningen av
ett pandemiskt vaccin om en samordning av
upphandlingen skedde. Enligt vad utskottet inhämtat
sker för närvarande ett beredningsarbete inom
Regeringskansliet i denna del. Målsättningen måste
främst vara att riskgrupper skyddas mot influensan
genom vaccination. Enligt de uppgifter utskottet
kunnat ta del av kan dock inget vaccin börja
framställas förrän man vet hur viruset ser ut,
vilket man vet först när en epidemi brutit ut.
Därefter tar det tre till sex månader att framställa
vaccinet, och sedan ytterligare en tid för fortsatt
produktion och distribuering. I början av en epidemi
kan därför förutses en brist på vaccin, inte bara i
Sverige utan i hela världen. Av detta skäl och i
väntan på att tillräckligt med vaccin produceras
blir det således nödvändigt att göra en
prioritering. Utskottet avstår från att i nuläget ha
några detaljerade synpunkter på hur en sådan
prioritering skulle kunna göras.
Internationellt samarbete
Ett omfattande internationellt samarbete är av vikt
för att rätt hantera hiv/aids och andra globala
smittor som utgör allvarliga hot mot den globala
folkhälsan inför framtiden. Utskottet anser att
t.ex. sars var ett exempel där internationellt
samarbete på bred front visat sig värdefullt. På
dryga två månader lyckades forskarvärlden, i ett
samarbete som drevs av WHO, i detalj beskriva den
nya sjukdomen, dess klinik, smittvägar och
epidemiologi samt identifiera ett helt nytt
smittämne. Också ett ökat samarbete på nationell
nivå inom Regeringskansliet, inom riksdagen och
mellan olika berörda myndigheter är av stor vikt.
Sammansatta utskottet har tidigare i betänkandet
lyft fram hur värdefullt interparlamentariskt
samarbete kan vara i dessa frågor. I genomförandet
av de många långtgående och viktiga förslag som
t.ex. arbetats fram på toppmöten och FN-konferenser
har, enligt utskottets mening, nationella parlament
och parlamentariker en viktig uppgift. Nationella
parlamentariker utgör den direkta länken mellan
väljarna och dem som på olika nivåer - lokalt,
regionalt, nationellt och internationellt - har att
svara för genomförandearbetet.
Mot bakgrund av det ovan anförda och med beaktande
av att många av de synpunkter som framförs
motionsledes får anses tillgodosedda finner
utskottet att motion 2004/05:U283 (kd) yrkande 4 och
motion 2004/05:So539 (s) kan avstyrkas.
**FOOTNOTES**
[14]: Prop. 2004/05:1, utgiftsområde 9, anslag
14:1, bet. 2004/05:SoU1.
[15]: Jfr Socialutskottets yttrande
2004/05:SoU1y.
[16]: Nationella kvalitetsgranskningar 1999,
Skolverkets rapport nr. 180.
[17]: Sex- och samlevnadsundervisning i landets
lärarutbildningar. Intervjuer med skolledningar
och lärarkandidater 1996. Folkhälsoinstitutet
1997:21.
[18]: Prop. 1987/88:79; bet. 1987/88:SoU10;
prop. 2002/03:35; bet. 2002/03:SoU7.
[19]: Punkterna 5-7 i rapportens förslag.
[20]: SRHR står för Sexuell och reproduktiv
hälsa och rättigheter.
[21]: Svar på frågorna 2004/05:831 om Unicefs uppdrag och
sexualupplysning och 852 om Sveriges arbete i Unicef.
[22]: "3 by 5"-initiativet står för "Treat Three Million
People Living With HIV/AIDS by 2005".
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden
2004/05:U283 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
initiera, nationellt och inom ramen för det
internationella samfundet, särskilda satsningar
och upprättandet av nationella handlingsprogram
för att förbättra situationen för barn drabbade av
aids.
2004/05:So539 av Börje Vestlund m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en ny hivpolitik.
Motionerna
I Kristdemokraternas kommittémotion 2004/05:U283
(kd) yrkande 4, anförs att Sverige, nationellt och
inom ramen för det internationella samfundet, bör
initiera särskilda satsningar och upprättande av
nationella handlingsprogram för att förbättra
situationen för barn drabbade av aids. I den
enskilda motionen 2004/05:So539 (s) begärs att en ny
hivpolitik formuleras. Motionärerna anser bl.a. att
preventionsarbetet måste sättas i fokus i denna
politik och att politiken måste ta sikte på att öka
informationen till riskgrupperna och till ungdomar.
Motionärerna pekar vidare på svårigheten att nå
olika grupper, t.ex. invandrare. I motionen lyfts
också frivilligorganisationernas centrala roll fram
för att nå specifika målgrupper, även om
Folkhälsoinstitutet fortfarande bör vara en viktig
aktör bland flera som även fortsättningsvis bör
arbeta med hiv- och aidsfrågor. Dessutom behövs
metodutveckling baserad på modern internationell
forskning för att utveckla arbetet med
informationskampanjer.
**FOOTNOTES**
[1]: Stiftelsen Noaks Ark-Röda Korset arbetar
sedan 1986 förebyggande och stödjande med hiv och
aids genom utbildningsverksamhet, den nationella
telefonrådgivningen Aidsjouren samt stöd för
hivpositiva, aidssjuka och närstående. Stiftelsen
arbetar både nationellt och internationellt.
Noaks Ark-föreningar finns också i Luleå, Gävle,
Växjö, Visby, Helsingborg och Malmö. Noaks Ark-
föreningarna i Sverige samarbetar i nätverket
Riksförbundet Noaks Ark (RNA).
Bakgrund
Hiv/aids
Enligt Unaids[2] levde 39,4 miljoner personer med
hiv/aids år 2004 (varav 2,2 miljoner barn under 15
år).[3] Under året smittades 4,9 miljoner personer
med hiv (640 000 barn under 15 år) och 3,1 miljoner
personer dog av aids (510 000 barn under 15 år).
Antalet personer som lever med hiv/aids har ökat i
alla regioner, jämfört med för två år sedan. Den
snabbaste ökningen har skett i östra Asien,
Östeuropa och Centralasien. I östra Asien är det
Kina som främst bidragit till den snabba ökningen,
och i Östeuropa är det Ukraina och Ryssland.
Afrika söder om Sahara är fortfarande den värst
drabbade regionen. Nästan två tredjedelar av alla
som lever med hiv/aids bor i Afrika söder om Sahara.
Bland kvinnorna är andelen mer än tre fjärdedelar.
Epidemin i Afrika söder om Sahara verkar allmänt ha
stabiliserats med en genomsnittlig förekomst av hiv
på 7,4 % av befolkningen. Näst störst förekomst av
hivsmittade finns i Karibien med i snitt 2 %
smittade i fem av länderna.
Spridningen av hivinfektion i Sverige har, i ett
internationellt perspektiv, kunnat hållas på en låg
nivå. Antalet hivfall i Sverige ligger fortfarande
lågt. Totalt har 6 305 personer anmälts som smittade
med hivinfektion sedan 1985 (4 586 män och 1 719
kvinnor).
Under de senaste två åren har dock den positiva
utvecklingen som innan präglade det tidigare 1990-
talet upphört. Under det första halvåret 2004
anmäldes 216 fall av hivinfektion (131 män och 85
kvinnor), vilket är en ökning jämfört med samma tid
år 2003. Under första halvåret 2004 rapporterades
129 heterosexuellt smittade (60 män och 69 kvinnor).
En ökning ses framför allt bland personer som
smittats före ankomst till Sverige. Under det första
halvåret 2004 anmäldes 94 personer i denna grupp,
jämfört med 41 fall/halvår den senaste
femårsperioden.
Antalet heterosexuellt smittade i Sverige samt
bosatta i Sverige som smittats under utlandsvistelse
har varit relativt oförändrat de senaste åren med ca
15 anmälda hivfall per grupp och halvår. Antalet
anmälda fall av hiv där sex mellan män angivits som
smittväg har också legat relativt stabilt de senaste
åren. Under första halvåret 2004 anmäldes 37
personer jämfört med i genomsnitt 31 fall/halvår den
senaste femårsperioden. Omkring 40 % av dem uppgav
att de smittats i Sverige. Elva personer har
smittats via intravenöst missbruk. Sju av dem uppger
att de smittats i Sverige. Under året rapporterades
7 fall av mor- och barnsmitta. Samtliga var smittade
före ankomsten till Sverige. För 32 personer anmälda
under första halvåret saknas uppgift om smittväg.
En närmare analys av anmälningarna visar att den
största ökningen skett bland nyanlända hetero-
sexuella personer från högendemiska områden.
Flertalet var smittade redan före sin ankomst till
Sverige. Den inhemska spridningen av hivinfektion
har däremot inte ökat. Tillgången till antiviral
behandling medför att antalet fall av aids
fortsätter att ligga lågt liksom antalet individer
som avlider av hiv/aids.
Tuberkulos
Tuberkulos är en av de mest spridda
infektionssjukdomarna i världen. Beräkningar visar
att cirka två miljarder människor är bärare av den
bakterie som orsakar tuberkulos. Varje år insjuknar
minst nio miljoner människor i aktiv tuberkulos och
omkring två miljoner människor dör. Den absoluta
merparten, av fallen 80 %, finns i tredje världen.
Globalt är tuberkulos en sjukdom som drabbar många
barn och yngre vuxna.
Förekomst av tuberkulos är tydligt kopplad till
utvecklingsnivån i ett land. Bristande hygien,
trångboddhet och undernäring innebär gynnsamma
förutsättningar för sjukdomen.
Från global hälsosynpunkt, men också med tydlig
koppling till Sverige, har särskilt tre
utvecklingstendenser ingett oro. Sjukdomen har, för
det första, under senare år fått förnyad aktualitet
genom den nära koppling till hiv och aids som
tuberkulos har genom att hiv och aids ökar
mottagligheten och därmed bidrar till en ökad
spridningsrisk. Personer med kraftigt nedsatt
immunförsvar, t.ex. på grund av hiv, som utsätts för
tuberkulossmitta kan riskera ett snabbt
sjukdomsförlopp och allvarlig sjukdomsutveckling.
Dessa personer reaktiverar också lättare en latent
infektion. För det andra inger uppkomsten av
bakteriestammar som är resistenta mot
tuberkulosläkemedel oro. För det tredje har en klart
ökad förekomst av tuberkulos identifierats i många
länder, t.ex. i det forna Sovjetunionen.
Sedan många decennier har tuberkulos minskat i
Sverige. Under åren 2000-2003 rapporterades omkring
420 nya tuberkulosfall per år varav ca 300 fall
rapporterades i den utrikes födda befolkningen.
Genom BCG-vaccination[4] har i Sverige små barn
skyddats mot den primära tuberkulosform som
uppträder i nära anslutning till
infektionstillfället och företrädesvis drabbar barn
och ungdomar. Vaccinationsskyddet mot postprimär
tuberkulos, vilket är den vanligaste formen av
tuberkulos, är mer omdiskuterat. Postprimär
tuberkulos kan uppträda många år efter en
primärinfektion och angriper vanligtvis lungorna,
även om också bl.a. njurar, skelett, hud, binjurar
och tarm kan drabbas.
I Sverige har vi i dag inte allmän vaccination mot
tuberkulos.[5] Sjukdomen hålls i stället under
kontroll med effektiv diagnostisering och s.k.
riktad vaccination, vilket innebär att barn med ökad
risk att bli smittade erbjuds vaccinering. Det
gäller i främst invandrarfamiljer från länder med
hög tuberkulosförekomst samt svenska barn med
planerad längre vistelse i ett sådant land.
Fågelinfluensa och pandemier
Smittskyddsinstitutet räknar med att det uppstår tre
fyra pandemier, vilka sprider sig över hela världen
och som drabbar en stor andel av befolkningen, per
århundrade. Svåra pandemier under 1900-talet var
spanska sjukan (1918-1919), asiaten 1957-1958 och
hongkonginfluensan (1968-1969).
Fåglar (främst andfåglar) är den naturliga värden
för influensavirus, som sedan gradvis utvecklats
till att bli bättre anpassade till flera andra
djurarter, såsom gris och människa. Den
fågelinfluensa som under långa tider har drabbat
fjäderfäbesättningar i olika delar av världen hårt
har på senare år också visat sig kunna överföras
direkt till människa.
Fågelinfluensa orsakas av influensa A. De under
främst 2003 och 2005 pågående utbrotten i Asien
orsakas främst av influensa A/H5N1, även om en
mildare H5N2-variant rapporterats från Taiwan. Fram
till år 1997, då fågelinfluensa (H5N1) rapporterades
hos 18 personer i Hongkong, trodde man inte att
fågelinfluensavirus kunde smitta från fågel till
människa. Det från januari 2005 pågående utbrottet i
stora delar av Ostasien är det femte kända utbrottet
med överföring till människa. Fyra av dessa (H5N1
och H9N2) har konstaterats i Hongkong (sammanlagt 23
sjuka). Våren 2003 drabbades Nederländerna av ett
större utbrott (H7N7) där 83 människor insjuknade.
Människor smittas vid nära kontakt med sjuka
fåglar eller deras avföring. I länder med pågående
utbrott av fågelinfluensa bör man därför undvika
direktkontakt med fåglar och fågelspillning.
Smittskyddsinstitutet rekommenderar noggrann
handhygien, i synnerhet efter kontakt med djur. Även
om influensavirus kan förekomma i slaktkroppar och
ägg från sjuka fåglar finns det inte något som tyder
på att smitta kan drabba människa via smittade
livsmedel. Att djupfrysa mat påverkar inte viruset,
men upphettning av fågelkött och ägg till 70 grader
är ett effektivt sätt att avdöda influensavirus.
Importrestriktioner rörande kyckling från drabbade
områden har tillkommit för att förhindra att smittan
förs vidare till svenska fågelbesättningar och inte
av folkhälsoskäl. Jordbruksverket rekommenderar
personer som varit i kontakt med fjäderfän eller
andra fåglar i områden med utbrott av fågelinfluensa
att inte besöka svenska fjäderfäbesättningar de
närmaste dagarna efter hemkomsten.
Något vaccin avsett för människa finns för
närvarande inte mot fågelinfluensa. Det finns inte
några säkra belägg för att sjukdomen kan överföras
direkt från människa till människa. Att det inom en
familj i Thailand i september 2004 upptäcktes en
möjlig överföring av smitta från människa till
människa har av Världshälsoorganisationen (WHO)[6]
inte kunnat verifieras som en smitta från människa
till människa och betraktats därför som en begränsad
och isolerad företeelse.
Enligt Smittskyddsinstitutet är det största hotet
mot människors hälsa inte fågelinfluensan i sig,
utan möjligheten att den skall ge upphov till en
helt ny influensavariant med förmåga till snabb
global spridning bland människa. Normalt ändras
arvsmassan i de influensa A-stammar som drabbar
människor varje år. Det gör att vaccinering måste
upprepas inför varje ny influensasäsong.
Två helt olika influensavirus kan dock slå sig
samman och bilda en helt ny variant, vilket skett
vid de två senaste globala världsepidemierna
(pandemierna) asiaten 1957-1958 (influensa A/H2N2)
och hongkonginfluensan 1968-1969 (influensa A/H3N2).
Tidigare har man ansett att detta skett genom att
gris blivit infekterad med både humant virus och
fågelvirus som blandats till en ny variant. I och
med att fågelinfluensa visat sig kunna överföras
direkt till människa finns nu också förutsättningar
för att en person samtidigt kan bli smittad av ett
humant influensavirus och fågelinfluensa. I ett
värsta scenario skulle ett helt nytt virus med hög
dödlighet hos människa och effektiv förmåga till
smittspridning kunna uppstå. Något sådant virus har
dock inte upptäckts.
Svår akut respiratorisk sjukdom
(sars)
I februari 2003 rapporterades om ett utbrott av "atypisk
pneumoni" i den kinesiska Guangdongprovinsen. Enligt
rapporterna insjuknade, från november 2002 till
februari 2003, 305 personer, av vilka 105 var
sjukvårdsanställda. Fem personer uppgavs ha avlidit
i sjukdomen. Orsaken till utbrottet var oklar. Det
stod dock tidigt klart att utbrottet inte orsakats
av den "fågelinfluensa" som samma vinter givit
upphov till utbrott i såväl Guangdong som
närliggande Hongkong. Under veckorna som följde
spred sig viruset på flera ställen i Asien och
Kanada, och spridda fall rapporterades från ett
växande antal länder.
Den tidigare okända infektionssjukdomen fick
benämningen svår akut respiratorisk sjukdom (sars).
Fram till mitten av juni 2003 rapporterade WHO 8 100
fall, varav 774 hade dödlig utgång. Även om
sannolika fall uppträdde i ett drygt dussintal
länder rapporterades lokal smittspridning endast
från Kina, Hongkong, Vietnam, Singapore, Kanada och
Taiwan.
De senaste rapporterna om utbrott av sars
härstammar från Kina (nio fall) i april/maj 2004.
Det första fallet i detta utbrott gällde en virolog.
Såväl kinesiska myndigheter som WHO fann efter
utredning att laboratoriet var den troliga
smittkällan. WHO uppmanade alla medlemsstater att se
detta utbrott som skäl till att se över rutiner för
biosäkerhet vid de institutioner och laboratorier
som arbetar med sars-CoV.[7]
Sjukdomen överförs vid tät kontakt mellan
virusutsöndrande sjuk person och andra människor i
dennes omgivning. Den tidiga rädslan för luftburen
smitta visade sig obefogad. De som insjuknat har i
mycket hög utsträckning varit sjukhuspersonal som
direkt vårdat sarspatienter eller familjekontakter
till dessa. Det finns inget som tyder på att
personer som bär på smittan utan att ha några
symptom sprider sjukdomen vidare. Inkubationstiden
är vanligen två till fem (upp till 10) dagar.
Huvudsymtomet vid sars är feber, som inte sällan
dyker upp en till två dagar före de första
luftvägssymtomen med hosta och andfåddhet. Andra
vanliga tidiga symtom är aptitlöshet, muskelvärk och
huvudvärk.
Det finns inte någon effektiv specifik terapi utan
behandlingen inriktas på symtomlindring. Mellan 15
och 20 % av patienterna kräver intensivvård och
respiratorbehandling. Barn får i regel ett mildare
sjukdomsförlopp. Dödligheten är hög (över 50 %)
bland äldre patienter och hos personer med svåra
underliggande sjukdomar, men mycket låg bland yngre,
tidigare friska personer.
De förebyggande åtgärderna är inriktade på att
undvika att smitta förs in i landet, tidig upptäckt
av misstänkta fall, snabb diagnostik och ett säkert
handhavande av patienter och prover.
Sars blev i maj 2003 klassad som samhällsfarlig
sjukdom i den då gällande smittskyddslagen.[8] I
oktober 2004 fattades beslut om att
smittskyddsläkare vid risk för spridning av en
samhällsfarlig sjukdom får besluta att den som har
eller kan antas ha varit utsatt för smitta av
sjukdomen skall hållas i karantän.[9] I samband med
den globala sarsbekämpningen har WHO fått en ny och
förstärkt roll som samordnare av internationellt
smittskydd. WHO har också fått mandat att kunna
agera även på uppgifter om utbrott som ännu inte
officiellt bekräftats av enskilda länders
regeringar.
**FOOTNOTES**
[2]: The Joint United Nations Programme on
HIV/AIDS.
[3]: Unaids, som inom FN samordnar arbetet mot
hiv och aids och samlar resurser från nio andra
FN-organ, har som uppdrag att följa epidemins
utveckling. Som ett led i detta arbete ger
Unaids, tillsammans med WHO, årligen ut skriften
AIDS Epidemic Update. Informationen i detta
avsnitt har, med hjälp från riksdagens
utredningstjänst, i huvudsak hämtats ur den
senaste utgåvan (december 2004). Det bör noteras
att det inte finns någon exakt mätmetod.
Uppgifterna om antal hivsmittade baseras i de
flesta fall på antaganden och tillgängliga data.
Uppgifterna i AIDS Epidemic Update baseras
främst på två mätmetoder. Den ena inriktar sig
på undersökningar av gravida kvinnor vid deras
besök på mödravårdskliniker och bygger på
antagandet att förekomsten av hiv är ungefär
lika utbredd bland befolkningen i stort som hos
gravida kvinnor i reproduktiv ålder. Det finns
dock en del brister med detta sätt att mäta.
Lokala epidemier syns inte alltid i denna typ av
mätningar, då undersökningar endast görs vid ett
fåtal utvalda kliniker. Den andra mätmetoden
förlitar sig på befolkningsundersökningar i
vilka ett frivilligt hivtest ingår. Dessa
undersökningar ger en bättre bild av situationen
för män och icke-gravida kvinnor och täcker
också in landsbygden på ett bättre sätt. En
brist är dock det bortfall som uppstår då en del
personer inte vill testa sig eller är
frånvarande vid undersökningstillfället.
[4]: BCG står för Bacillus Calmette-Guérin.
[5]: Det svenska barnvaccinationsprogrammet
utgörs av rekommendationer från Socialstyrelsen.
Rekommendationerna i vaccinationsprogrammet är
nationella, men det är landsting (vaccinationer
inom barnhälsovården) och kommuner
(vaccinationer inom skolhälsovården) som fattar
beslut om att följa rekommendationerna och som
ansvarar för att programmet genomförs. De
barnvacciner som erbjuds till alla barn inom
barnhälsovård och skola ger skydd mot 8
sjukdomar: polio, difteri, stelkramp, kikhosta,
infektioner orsakade av Haemophilus influenzae
typ B, mässling, påssjuka och röda hund.
[6]: World Health Organization.
[7]: Det nya smittämnet, ett tidigare okänt
coronavirus (sars-CoV) har med säkerhet kunnat
knytas till den nya sjukdomen. Genetiska studier
har visat att sars-CoV på avgörande punkter
skiljer sig från de tre tidigare kända
coronavirusgrupperna, vilka hos människa normalt
ger upphov till banala övre luftvägsinfektioner.
Mycket talar för att sars-CoV först nått
människan från en hittills okänd smittreservoar
bland vilda djur. De stora matmarknader med vilda
djur som på senare år vuxit upp i södra Kina ger
goda förutsättningar för överföring av smittämnen
från djur till människa.
[8]: Prop. 2002/03:131, Svår akut respiratorisk
sjukdom (sars), bet. 2002/03:SoU20, rskr.
2002/03:232.
[9]: Prop. 2003/04:158, Extraordinära
smittskyddsåtgärder, bet. 2004/05:SoU5, rskr.
2004/05:25.
Sverige
Smittskydd
I Sverige har Smittskyddsinstitutet (SMI) som
central expertmyndighet uppgift att bevaka det
epidemiologiska läget i fråga om smittsamma
sjukdomar bland människor och främja skyddet mot
sådana sjukdomar.
En ny smittskyddslag (2004:168) gäller i Sverige
sedan den 1 juli 2004 (bet. 2003/04:SoU6 rskr.
2003/04:178). Lagen ger samhället möjlighet att
vidta åtgärder för att skydda befolkningen från
smittsamma sjukdomar. Lagen syftar till att skapa en
bättre balans mellan befolkningens behov av skydd
och den smittades integritet och rättssäkerhet. Den
nya smittskyddslagen omfattar alla sjukdomar som kan
överföras till eller mellan människor och som inte
endast är ett ringa hot mot människors hälsa.
Riksdagen har också ställt sig bakom förslag från
regeringen om komplettering av smittskyddslagen med
vissa bestämmelser om extraordinära
smittskyddsåtgärder (bet. 2004/05:SoU5). Dessa
bestämmelser gäller fr.o.m. 1 januari, 2005.
Hivförebyggande arbete
Statens folkhälsoinstitut ansvarar i Sverige för
insatser mot hiv/aids. I arbetet förväntas
Folkhälsoinstitutet samverka med Smittskydds-
institutet, Socialstyrelsen, smittskyddsläkarna,
samt Sveriges kommuner och landsting/regioner och
stimulera till regionala och lokala aktiviteter.
Från anslaget lämnas de största stöden till Noaks
Ark-Röda Korset, Riksförbundet för sexuellt
likaberättigande (RFSL) och Riksförbundet för
sexuell upplysning (RFSU). Ekonomiskt stöd lämnas
även direkt till de hivsmittades
frivilligorganisationer på riksnivå.
Enligt Nationella uppföljningsplanen för hiv/STI-
prevention 2000-2005 är en grundläggande målsättning
att alla - oavsett kön, etnisk tillhörighet och
sexuell läggning - har rätt till kunskap om hur man
skyddar sig mot hiv/STI.[10] Därutöver skall
förutsättningar ges så att kunskapen kan användas
för att skydda sig själv och andra mot att bli
smittade. Stigmatisering och diskriminering på grund
av hiv/STI skall också förebyggas och motverkas. I
det förebyggande arbetet kring hiv/STI är den
gemensamma riskfaktorn osäker sex. Mycket av arbetet
med att förebygga hiv/STI respektive oönskade
graviditeter sammanfaller. Folkhälsoarbete kring
hiv/STI innebär ett hälsofrämjande arbete med
sexualitet och samlevnad i ett brett perspektiv och
med beaktande av att vissa personer är mer
riskutsatta än andra och kan samverka till att
vidmakthålla en smittspridning inom en grupp. Frågor
om sex och samlevnad kan också samvariera med andra
beteenden som rökning och berusning.
Regeringen beslutade år 2002 att tillkalla en
särskild utredare med uppdrag att göra en samlad
översyn av samhällets insatser mot hiv/aids (dir.
2002:68). Den särskilde utredaren avgav i februari
2004 betänkande SOU 2004:13 (Samhällets insatser mot
hiv/STI - att möta förändring), vilket under år 2004
varit föremål för remissbehandling. Inom
Regeringskansliet pågår för närvarande ett
beredningsarbete.
Beredskap mot pandemier
Sverige är inte det enda land som utarbetat
handlingsplaner för en nationell beredskap vad
gäller ett eventuellt utbrott av stora epidemier.
Länder som Tjeckien, Ungern, Irland, Nederländerna,
Norge, Slovakien, Schweiz och Storbritannien har
redan utarbetat sådana handlingsplaner.
Socialstyrelsen presenterade i februari 2005, i
samarbete med andra statliga myndigheter, en
handlingsplan i syfte att ytterligare förbättra den
svenska beredskapen för en världsomfattande
influensapandemi och i handlingsplanen beskriva hur
en sådan kan hanteras av olika delar av samhället.
Enligt uppgifter från Socialstyrelsen är arbetet i
samband med de årliga influensaepidemierna inriktat
på att vaccinera de grupper som är mest utsatta. För
fågelinfluensan i Sydostasien sker arbetet främst
internationellt och är fokuserat på att hindra
spridning till fåglar i fler områden och länder samt
på att noga övervaka de mänskliga fall som drabbas.
Hotet om en ny influensapandemi, det vill säga en
snabb spridning över världen av en influensatyp som
drabbar stora delar av befolkningen, motiverar en
mycket komplex beredskap där stora delar av
samhället kommer att vara inblandat.
Handlingsplanen, som Socialstyrelsen utarbetat i
samarbete med Krisberedskapsmyndigheten,
Smittskyddsinstitutet och Läkemedelsverket, syftar
till att förbättra beredskapen och beskriva hur en
pandemi kan hanteras av olika delar av samhället.
Handlingsplanen har arbetats fram under en lång tid,
och på flera områden måste arbetet, enligt
Socialstyrelsen, fortsätta. Det gäller t.ex. arbetet
med att förbättra våra möjligheter att få tillgång
till vaccin, utarbeta strategier för hur vi bäst
skall använda antivirala läkemedel m.m.
**FOOTNOTES**
[10]: STI står för sexuellt överförbara
infektioner (STD står för engelskans sexually
transmitted infections/diseases).
Europeiska unionen
Smittskydd
År 1998 beslutade Europeiska rådet och
Europaparlamentet att inrätta ett nätverk för
övervakning och kontroll av smittsamma sjukdomar.
Nätverket skall göra det lättare för länderna att
utbyta information om nya sjukdomsutbrott och om vad
respektive land gör för att skydda befolkningen.
Nätverket skall också främja ytterligare samarbete
mellan medlemsländerna, t.ex. när det gäller
nationella övervakningssystem. Ett antal
undernätverk har inrättas för att kontinuerligt
utbyta information om utbrott av olika sjukdomar.
I december 2003 beslutade Europeiska rådet att
EU:s nya centrum för förebyggande och kontroll av
sjukdomar (European Centre for Disease Prevention
and Control, ECDC) skall placeras i Sverige.
Myndighetens huvuduppgifter skall vara
epidemiologisk övervakning, tidig varning och tidiga
åtgärder, vetenskapliga yttranden, teknisk assistans
till medlemsstaterna och tredjeland samt stöd och
utveckling för EU-beredskap vid hälsohot.
Myndigheten, som kommer att ligga i Stockholms län,
beräknas vara fullt utbyggt efter 3-5 år och kommer
att ha en personalstyrka på omkring 100 personer,
finansierade via myndighetens reguljära budget.
Zsuzsanna Jakab har utsetts till den nya
smittskyddsmyndighetens första chef.
Hivförebyggande arbete
Siffror som nyligen publicerades av Unaids visar att
antalet nyinfekterade ökar i de 25 EU-länderna och
dess grannländer. Vissa av de nya EU-länderna och
länderna närmast öster om Europeiska unionen har,
räknat per invånare, den snabbaste tillväxttakten i
världen av nya hiv/aids-fall. Man kan även se en
förändring i smittmönstren. Även om sexuellt
överförd smitta fortsätter att dominera i delar av
Europa så kan den snabba tillväxttakten på många
håll härledas till intravenöst missbruk.
I februari 2004 stod det irländska
ordförandeskapet värd för en ministerkonferens i
Dublin med syfte att öka uppmärksamheten kring den
förvärrade situationen. I konferensen, som
organiserades i samarbete med Unaids, FN:s barnfond
(Unicef)[11] och WHO deltog regeringsrepresentanter
från Europa och Centralasien samt representanter
från EU-kommissionen, Europarådet och
frivilligorganisationer. Konferensen antog den s.k.
Dublindeklarationen.
I juni 2004 efterlyste Europeiska rådet en
uppföljning av Dublinkonferensen, och den 8
september samma år antog kommissionen ett
arbetspapper, Coordinated and Integrated Approach to
Combat HIV/AIDS in the European Union and in its
Neighbourhood, som innehåller ett antal konkreta
punkter för kommissionen att åtgärda före utgången
av år 2005, då ett nytt policy-dokument skall antas.
Litauens regering organiserade, tillsammans med
EU-kommissionen, en uppföljande ministerkonferens,
Europe and HIV/AIDS: New Challenges'' New
Opportunities, i Vilnius den 16-17 september 2004
för hälsoministrar, forskare och andra berörda från
EU och EU:s östra grannländer. Målet med konferensen
var att uppnå samförstånd och förbättra samarbetet
kring bekämpningen av hiv/aids. Ytterligare åtgärder
inom det förebyggande arbetet, såsom tillgång till
behandling till rimligt pris i de fattigare länderna
samt bättre koordination av nationella strategier
och åtgärder för utveckling av nya mediciner och
vacciner, efterfrågades. Konferensen antog en
deklaration med åtaganden om åtgärder från de
deltagande ländernas sida. Deklarationen bygger på
det åtgärdspaket som kommissionen tidigare lagt fram
I april 2004 etablerade generaldirektoratet för
hälsa och konsumentskydd en specialistgrupp kallad
HIV/AIDS Task Force, med expertis från olika enheter
inom direktoratet. Arbetsgruppens roll är att
samordna hiv/aids-verksamhet inom direktoratet och
att samordna genomförandet av kommissionens
arbetspapper Coordinated and Integrated Approach to
Combat HIV/AIDS in the European Union and in its
Neighbourhood. Samtidigt inrättades Inter-service
group on HIV/AIDS in Europe, som är ett forum för
samordning och samarbete mellan olika berörda
generaldirektorat. För närvarande är 14
generaldirektorat representerade i gruppen.
En tankesmedja - HIV/AIDS Think Tank - för att
följa utvecklingen på området och för att utgöra ett
forum för utbyte av information mellan kommissionen,
medlemsstaterna, kandidatländerna samt EEA-länderna
har inrättats. Gruppen koordineras av
generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd.
Beredskap mot pandemier
Behovet av ökad samverkan i frågor som rör beredskap
mot pandemisk spridning av influensa har
återkommande diskuterats på rådsmötena inom
Europeiska unionen under senare tid. Under år 2004
har man bl.a. kommit överens om att utvidga
Hälsosäkerhetskommitténs mandat till att även
omfatta frågor som rör influensapandemiberedskap.
EU-kommissionen beslutade i april 2004 om en ny
plan för att hantera uppkommande pandemier
(Community Influenza Pandemic Preparedness and
Response Planning). Denna plan drar upp riktlinjer
för medlemsstaternas och EU:s beredskap och roller
vid en större pandemi. EU har redan ett
varningssystem, Early Warning and Response System,
som skall bevaka större influensaepidemier, och det
finns även en planeringsgrupp, Public Health
Preparedness and Response Planning Group. som skall
koordinera medlemsstaternas planer inför epidemier.
Det finns också planer på att inrätta särskilda
referenslaboratorier för influensa inom EU och
planer på speciella team som skall arbeta vid
eventuella utbrott av influensa, outbreak assistance
teams.
**FOOTNOTES**
[11]: United Nations Children''s Fund.
Hiv/aids i utvecklingssamarbetet
Sveriges utvecklingssamarbete
Regeringen godkände år 1999 den svenska strategin -
att investera för framtida generationer - för
hiv/aids i internationellt utvecklingssamarbete.
Strategin utarbetades gemensamt av Sida och
Utrikesdepartementet (UD). Efter att strategin
godkänts av regeringen beslutade Sida att stärka
arbetet kring hiv/aids. Den svenska strategin för
hiv/aids i utvecklingssamarbetet tar sin
utgångspunkt i att hiv/aids och dess implikationer
utgör ett allvarligt utvecklingsproblem som hämmar
både den sociala och ekonomiska utvecklingen i de
värst drabbade länderna. Strategin pekar på vikten
av att betrakta hiv/aids som ett övergripande hot
mot utveckling generellt - snarare än enbart ett
isolerat hälsoproblem.
I Regeringskansliet finns sedan år 2003 en
särskild hiv/aids-ambassadör som kontinuerligt
arbetar för en förbättrad samordning av det svenska
och internationella hiv/aids-arbetet.
Det svenska initiativet har uppmärksammats
internationellt och även följts av liknande
befattningar i Belgien, Frankrike, Nederländerna och
USA. Hiv/aids-ambassadören har haft ett nära
samarbete med både statliga och icke-statliga
aktörer, i såväl Sverige som internationellt. Ett
särskilt nära samarbete sker löpande med Sida, i
Stockholm och i fält. Det sker främst genom de
hiv/aids-sekretariat Sida upprättat i Stockholm och
i Lusaka. På departements- och myndighetsnivå har
kontakter etablerats med övriga delar av det
offentliga Sverige. Hiv/aids-ambassadören har också
nära kontakter med multilaterala organisationer,
främst i Genève och New York, och med enskilda
länders regeringar. På det icke-statliga området har
också nära kontakter etablerats. I Sverige kan
kontakter och samarbete med bl.a. Röda Korset, RFSU,
utrikespolitiska föreningar, Läkare utan Gränser,
Afrikagrupperna och Noaks Ark samt ett större antal
kyrkor och samfund nämnas.
Den svenske hiv/aids-ambassadören har även
inbjudits att delta i, och medverka på, många
internationella möten, bl.a. den stora hiv/aids-
konferensen i Bangkok, sommaren 2004. Detsamma
gäller möten om kopplingen mellan sexuell och
reproduktiv hälsa och rättigheter, bland annat möten
i anslutning till uppföljningen av konferensen om
befolkning och utveckling, Kairo 1994.
Sida har en resursgrupp bestående av tre team: ett
hiv/aids-sekretariat i Stockholm (från 2002), ett
team i Afrika i Lusaka/Zambia (från 2000), och ett
team i Asien i New Delhi/Indien (från 2003). De tre
teamen har ett nära samarbete. Målet för
resursgruppen är att åstadkomma ett brett
förhållningssätt till hiv/aids-problematiken och
integrera den i Sidas processer och projekt. Vidare
syftar resursgruppens arbete till att frågan skall
återspeglas i dialogen med samarbetspartner och
internationella organisationer.
Resursgruppens uppgift är främst att ge råd och
stöd samt förmedla kunskap till Sidas enheter och
avdelningar i Stockholm samt till ambassaderna i de
olika regionerna.
Sekretariatet har en rådgivande,
kunskapsförmedlande och omvärldsbevakande roll. Det
handlägger däremot inte insatser utan arbetar med
att höja kompetensen bland personal vid Sida och på
ambassaderna, genom bl.a. utbildningar om hiv/aids-
problematiken inom specifika sektorer. Sekretariatet
arbetar också med att säkerställa att hiv/aids
integreras i landstrategier och projektcykeln.
Hiv/aids-teamet för Afrika har hela Afrika som
sitt verksamhetsfält och samarbetar med ett tiotal
svenska ambassader i regionen. Sedan år 2001
samarbetar Sida och Norges motsvarighet, Norad[12],
kring hiv/aids-frågor, vilket innebär att hiv/aids-
teamet även stöder de norska ambassaderna i Afrika.
Förutom att stödja de svenska och norska
ambassaderna i regionen har teamet till uppgift att
vara med i beredning av och ge finansiellt stöd till
regionala projekt, följa upp de aktiviteter som
bedrivs i regionen samt identifiera specifika
sakområden i behov av forskningsinsatser.
Sedan år 2003 finns en funktion som regional
hiv/aids-handläggare på Sveriges ambassad i New
Delhi, Indien, med uppgift att ge stöd och
information till ambassaderna i Indien, Bangladesh
och Sri Lanka i deras arbeta med att integrera
hiv/aids i program och projekt. I funktionen ingår
även att identifiera regionala projekt som Sida kan
vara med och stödja.
Europeiska unionens
utvecklingssamarbete
EU har en handlingsplan - Accelerated action on
HIV/AIDS, malaria and TB in the context of poverty
reduction - som gäller åren 2001-2006 om påskyndade
insatser mot hiv/aids, malaria och tuberkulos som
ett led i fattigdomsbekämpningen. Enligt planen ska
åtgärder vidtas för att förbättra verkningarna av
befintliga åtgärder, göra viktiga läkemedel
ekonomiskt mer överkomliga samt uppmuntra forskning
och utveckling av läkemedel mot hiv/aids, malaria
och tuberkulos. I februari 2003 antogs en
uppdatering av handlingsprogrammet från år 2001. I
denna rapport bekräftades vikten av en omfattande
och sammanhängande strategi.
År 2002 var EU involverat i skapandet av den
globala fonden mot aids, tuberkulos och malaria. EU
(kommissionen och de 25 medlemsländerna) är fondens
största givare och står för mer än hälften (55 %) av
de utlovade bidragen till år 2007.
Våren 2003 antogs lagstiftning tänkt att uppmuntra
läkemedelsbolagen att göra sina produkter
tillgängliga för utvecklingsländer till priser nära
produktionskostnaden, bl.a. genom att förhindra
återimport av de prisnedsatta läkemedlen till
Europa.[13] Även inom WTO har EU tagit initiativ för
att få fram billiga läkemedel till
utvecklingsländer. EU arbetar också för att få bort
tullar, skatter samt import-, distributions- och
registreringsavgifter i de länder som importerar
läkemedlen.
Den 15 juli 2003 antogs Europaparlamentets och
rådets förordning (EG 1568/2003) om stöd för att
bekämpa fattigdomsrelaterade sjukdomar (hiv/aids,
malaria och tuberkulos) i utvecklingsländerna.
Förordningen, som är en uppföljning av tre
meddelanden antagna av kommissionen, utgör den
ekonomiska ramen för genomförandet av insatser för
att bekämpa de tre sjukdomarna. Förordningen har
till syfte att bl.a. optimera verkningarna av
befintliga åtgärder, tjänster och produkter, göra
viktiga läkemedel och diagnosmetoder mer överkomliga
i pris och utöka forsknings- och utvecklingsarbetet
rörande bl.a. vacciner, mikrobicider och nya
behandlingsmetoder.
I förordningen anges att EU skall arbeta i
partnerskap med olika aktörer inom
utvecklingssamarbetet vid genomförandet av politiken
på olika områden. I enlighet med förordningen kan
bl.a. myndigheter på nationell, regional och lokal
nivå, icke-statliga organisationer,
forskningsinstitut och universitet beviljas
finansiellt stöd inom ramen för förordningen.
Den ekonomiska ramen för perioden 2003-2006 har
fastställts till 351 miljoner euro. Stödet kan utgå
i form av finansiellt, tekniskt och vetenskapligt
stöd. Medel från EU:s sjätte ramprogram för
forskning och teknisk utveckling kan komma att
användas för vissa åtgärder med koppling till
forskning.
Förordningen skall tillämpas t.o.m. den 31 december
2006. Ett år innan förordningen upphör att gälla
skall kommissionen tillhandahålla en oberoende
utvärderingsrapport om genomförandet av
förordningen, eventuellt omfattande förslag inför
framtiden.
**FOOTNOTES**
[12]: Norwegian Agency for Development
Cooperation (Direktoratet for
utviklingssamarbeid).
[13]: Regulation to avoid trade diversion into
the European Union of certain key medicines,
förordning EG 953/2003.