Socialutskottets betänkande
2004/05:SOU7

Stamcellsforskning

Sammanfattning

I   betänkandet  behandlas  regeringens  proposition
2003/04:148      Stamcellsforskning      samt      8
motionsyrkanden   som   väckts   med   anledning  av
propositionen.  Vidare  behandlas 15 motionsyrkanden
från allmänna motionstiderna 2003 och 2004.

Utskottet instämmer i regeringens  uppfattning att
forskning  på  befruktade  ägg  alltjämt skall  vara
tillåten samt att varken framställning av befruktade
ägg  för  forskningsändamål  eller  äggdonation  för
forskningsändamål  bör  förbjudas.  Utskottet  delar
även     regeringens    bedömning    att    somatisk
cellkärnöverföring   skall  vara  tillåten  men  att
åtgärden skall underkastas  samma  begränsningar som
gäller vid forskning på befruktade ägg.  Reproduktiv
kloning skall uttryckligen förbjudas.
Utskottet  ställer  sig  således bakom regeringens
förslag  till  ändringar  i  lagen   (1991:115)   om
åtgärder  i  forsknings-  eller behandlingssyfte med
befruktade   ägg   från   människa.    Lagen   skall
fortsättningsvis  omfatta  åtgärder  inte  bara  med
befruktade  ägg  utan även med ägg som varit föremål
för somatisk cellkärnöverföring.  Det  klargörs  att
det samtycke som skall krävas för nämnda åtgärder är
ett   s.k.   informerat   samtycke.  Vid  in  vitro-
befruktning  får även den kvinna  eller  man  i  det
behandlade paret  som  inte  är  givare av ägg eller
spermie inflytande över vad som skall  göras  med de
befruktade  äggen.  Utskottet  föreslår  ett tillägg
till  regeringens  förslag  i  denna  del. Utskottet
ställer  sig  vidare bakom förslaget att  förtydliga
vikten av att ett  ägg  som varit föremål för försök
utan dröjsmål förstörs. Förslaget  att  uttryckligen
förbjuda   och   kriminalisera  reproduktiv  kloning
välkomnas givetvis också.
Utskottet tillstyrker  även förslaget till ändring
i  lagen  (1995:831)  om  transplantation  m.m.  med
innebörd att Socialstyrelsens  tillstånd  inte krävs
vid ingrepp som sker för forskning som godkänts  vid
etikprövning.
Utskottet   föreslår   en   följdändring  i  lagen
(1998:531)   om   yrkesverksamhet  på   hälso-   och
sjukvårdens område  samt  att  lagändringarna  skall
träda  i  kraft  den 1 april 2005. Samtliga motioner
avstyrks.
I betänkandet finns fyra reservationer.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut



1. Lagförslagen

Riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ändring  i lagen (1991:115) om åtgärder
i   forsknings-   eller    behandlingssyfte   med
befruktade ägg från människa,  med  den ändringen
såvitt  avser  1  a  §  att bestämmelsen får  den
lydelse som utskottet föreslår  i  bilaga  3 samt
med    den    ändringen    att   tidpunkten   för
ikraftträdandet bestäms till den 1 april 2005,
b)   lag   om  ändring  i  lagen  (1995:831)   om
transplantation   m.m.,  med  den  ändringen  att
tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1
april 2005.
Riksdagen  antar det  av  utskottet  i  bilaga  4
framlagda förslaget  till  lag om ändring i lagen
(1998:531)  om  yrkesverksamhet   på  hälso-  och
sjukvårdens område.
Därmed  avslår riksdagen motionerna  2003/04:So39
yrkandena  1-4  och  6, 2003/04:So378 yrkandena 1
och 2, 2003/04:So636 yrkandena 2-6, 2004/05:So472
yrkandena  1 och 2 samt  2004/05:So641  yrkandena
2-6.
Reservation 1 (kd)

2. Kommersiell hantering av humanbiologiskt
material

Riksdagen  avslår  motionerna  2003/04:So38 och
2003/04:So39 yrkande 5.
Reservation 2 (kd, mp)

3. Finansiering av stamcellsforskning

Riksdagen avslår motion 2003/04:So37.

Reservation 3 (m)

4. Sponsring och bolagsbildning

Riksdagen  avslår motion 2003/04:So394  yrkande
10.
Reservation 4 (v, mp)
Stockholm den 23 november 2004

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ingrid
Burman  (v),  Margareta   Israelsson  (s),  Cristina
Husmark Pehrsson (m), Kerstin  Heinemann (fp), Conny
Öhman  (s),  Marina  Pettersson (s),  Erik  Ullenhag
(fp),  Kenneth Johansson  (c),  Magdalena  Andersson
(m), Elina  Linna  (v),  Jan  Lindholm  (mp), Martin
Nilsson   (s),   Jan  Emanuel  Johansson  (s),  Maud
Ekendahl (m), Ulrik  Lindgren (kd), Carina Grönhagen
(s) och Birgitta Gidblom (s).
2004/05

SoU7


Redogörelse för ärendet


Ärendet och dess beredning

Utskottet anordnade den  4  mars  2004  en offentlig
utfrågning på temat stamcellsforskning med deltagare
från       Lunds       universitet,      Sahlgrenska
universitetssjukhuset,   Uppsala   universitet   och
Norrlands  universitetssjukhus.   En   utskrift   av
inläggen vid utfrågningen återfinns i bilaga 5.


Bakgrund


Terminologi m.m.

Stamcell är benämningen på en omogen cell, som utgör
ett  slags  kroppens  råvara. Stamceller har förmåga
till   förnyelse   genom  upprepade   celldelningar,
varigenom  nya  exakt  likadana  stamceller  bildas.
Stamcellerna   kan    också   utvecklas   till   mer
specialiserade celler som  kan  bilda  organ, vävnad
etc. Stamceller kan således både skapa kopior av sig
själva  och  ge  upphov  till  olika  specialiserade
celler.

Stamceller   kan  utvecklas  i  olika  grad.   Ett
befruktat  ägg är  en  form  av  stamcell.  Den  kan
utvecklas till  ett  nytt  mänskligt  liv och brukar
därför  ibland  kallas den ultimata stamcellen.  Man
brukar säga att en  sådan cell är totipotent, vilket
betyder att den har förmågan  att  utvecklas till en
hel  människa,  eller  till  vilken  som   helst  av
kroppens  alla celler. Andra stamceller kan bilda  i
stort sett  alla celltyper som finns i kroppen, dock
inte en mänsklig  individ.  Sådana stamceller kallas
pluripotenta. En tredje typ är  de stamceller som är
begränsade till ett visst område  inom vilket de kan
bilda olika typer av celler. De kallas multipotenta.
Multipotenta  stamceller  finns  i  kroppens   olika
delar,  där  de  utvecklar  och  ersätter  organ och
vävnader.

Stamceller  brukar också karakteriseras utifrån  var
de hämtas. I  huvudsak  finns  det  tre  kategorier.
Stamceller som hämtas från (födda) individer  kallas
adulta, de som hämtas från foster kallas fetala  och
de  som hämtas från några dagar gamla befruktade ägg
kallas embryonala.

De  adulta  stamcellerna  finns i olika vävnader i
kroppen och deras uppgift är att förnya och reparera
kroppens  organ  och  vävnader efterhand  som  dessa
skadas, åldras eller slits  ut. Exempelvis finns det
en speciell typ av stamceller i den vuxna individens
benmärg.  Adulta  stamceller  är   troligen   endast
multipotenta.  En ny klass av adulta stamceller  har
emellertid upptäckts  i  benmärgen, s.k. mesenkymala
stamceller. Resultat från  forskningen  tyder på att
dessa stamceller kan vara pluripotenta. Försök pågår
att få mesenkymala stamceller att bilda olika  typer
av vävnader även i laboratoriemiljö.
Fetala stamceller kan framställas ur vävnader från
aborterade    foster.    Denna    möjlighet   kräver
Socialstyrelsens   tillstånd,   vilket   förutsätter
synnerliga  skäl.  Fostervävnad  har   utnyttjats  i
försök att behandla patienter med Parkinsons sjukdom
genom att injicera cellerna i patientens hjärna.
Embryonala  stamceller skapas från befruktade  ägg
som utvecklats  en  kort  tid efter befruktningen, i
praktiken några dagar och högst  fjorton  dagar.  De
embryonala  stamcellerna kan i laboratoriet isoleras
från den inre  cellmassan i en s.k. blastocyst, dvs.
en blåsformig anhopning  av celler. Dessa stamceller
kan odlas vidare i laboratorium  i en stamcellslinje
(dvs.  en  cellodling  med  väldigt  många  likadana
celler  som utgår från en och samma blastocyst).  De
embryonala  stamcellerna är pluripotenta, vilket gör
denna typ av  stamceller  särskilt  intressanta från
forskningssynpunkt. Det forskarna hoppas  kunna göra
i  framtiden är att styra dem så att de bildar  just
den  celltyp  som  behövs  för att behandla en skada
eller sjukdom genom att transplantera  celler  eller
ett helt organ.

Stamcellsforskning  är  i  och  för  sig inget nytt.
Blodbildande  stamceller  från  benmärg  har   länge
framgångsrikt     använts     för    att    behandla
leukemipatienter. Transplantation med blodstamceller
är     dock    den    hittills    enda    etablerade
stamcellsterapin.

Forskningsområdet   har   enligt  regeringen  stor
potential,   både   för  att  förstå   grundläggande
mekanismer inom utvecklingsbiologi och för att hitta
nya metoder att behandla  sjukdomar.  En förhoppning
är  att stamcellsforskningen skall kunna  leda  till
nya behandlingsmetoder  för  svåra,  i  dag obotliga
sjukdomar  som  t.ex.  Parkinsons  sjukdom, diabetes
samt  hjärt-  och  kärlsjukdomar.  Det  finns   även
förhoppningar  om  att  man  i framtiden skall kunna
reparera   allvarliga   vävnadsskador,    exempelvis
ryggmärgsskador.  Målet  är att ersätta döda  celler
med  friska  och därmed få tillbaka  funktioner  som
gått förlorade.  Stamcellsforskning  används också i
utvecklandet av nya läkemedel genom att  läkemedlens
effekter  undersöks  på ett antal stamcellslinjer  i
stället för på djur eller människor.
Ur    ett    patientperspektiv     befinner    sig
stamcellsforskningen  ännu  på  ett  mycket   tidigt
stadium.  Det  kommer  sannolikt  att dröja många år
innan   det   finns   effektiva   behandlingsmetoder
baserade   på   stamcellstransplantation   som   kan
användas inom sjukvården.  Försöken  är komplicerade
att genomföra. Tillgången på stamceller är liten och
de är svåra att odla. Ännu saknas många  pusselbitar
då  det gäller att förstå hur omvandlingen  från  en
outvecklad  stamcell till olika slags specialiserade
celler sker och  därmed  också hur man aktivt kan gå
in och styra denna process.
Forskning  på  embryonala   stamceller  pågår  för
närvarande i begränsad omfattning på ett litet antal
laboratorier runtom i världen.  Troligen  finns  det
ett hundratal eller färre stamcellslinjer. I Sverige
finns   ett  antal  stamcellslinjer  vid  Karolinska
Institutet,   Karolinska   universitetssjukhuset   i
Huddinge och Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Vid  somatisk  cellkärnöverföring  avlägsnas  kärnan
från ett obefruktat ägg och ersätts med kärnan  från
en somatisk cell (kroppscell) från en annan individ.
Efter  somatisk  cellkärnöverföring innehåller ägget
den genetiska information  som  fanns  lagrad  i den
somatiska cellen. Det genetiskt förändrade ägget får
en "startsignal" av forskarna så att det börjar dela
sig,  och odlas därefter i laboratoriet. Efter några
dagar  nås   blastocyststadiet   och  en  blåsformig
anhopning av celler har utvecklats.  I detta stadium
kan  forskarna  ta  fram  den  inre cellmassan  från
blastocysten.    Från    denna    cellmassa    odlas
pluripotenta stamceller som i princip  är  genetiskt
identiska  med  den individ från vilken kroppscellen
kommer.  Somatisk   cellkärnöverföring   förutsätter
medverkan av en kvinna som äggdonator och  en  annan
individ  som  donerar  en  kroppscell, t.ex. en cell
från huden. Detta är inte en  befruktning,  eftersom
det  inte  är fråga om sammansmältning av könsceller
från två individer. Befruktningen är här så att säga
överhoppad  och  i  stället  införs  ett  i  princip
komplett arvsanlag i det "urkärnade" ägget.

Somatisk  cellkärnöverföring   har   också   kallats
terapeutisk    kloning.   Denna   term   är   enligt
propositionen dock  något oegentlig eftersom metoden
inte  syftar  till  att   framställa   någon   klon.
Begreppet  klon  avser här två eller flera individer
med  identisk  uppsättning  arvsanlag.  Med  kloning
avses en process  som  ger upphov till individer som
är   genetiskt   identiska.    Reproduktiv   kloning
förklaras  i  propositionen  med  "fortplantning   i
avsikt att få fram en individ som har identiskt lika
genuppsättning som en annan individ".

Etiska utgångspunkter m.m.

Regeringen  framhåller i propositionen att forskning
på  stamceller   aktualiserar  grundläggande  etiska
frågeställningar.  Det  handlar  om  människosyn och
värderingar  samt om vilka principer som  bör  styra
handlandet.  Framför  allt  är  det  forskningen  på
embryonala stamceller  som  är  kontroversiell.  Den
etiska  bedömningen  av  forskning  på  denna typ av
stamceller  innebär  med  nödvändighet  en avvägning
mellan olika principer och intressen.

De   etiska   synpunkter   som   kan   anläggas   på
stamcellsforskningen  har  under senare år belysts i
skilda  sammanhang.  Statens  medicinsk-etiska   råd
(SMER)  är  ett  rådgivande  organ  åt  regering och
riksdag  och har som sin främsta uppgift att  belysa
medicinsk-etiska    frågor   ur   ett   övergripande
samhällsperspektiv. Rådet lämnade i januari 2002 ett
yttrande till regeringen  om forskning på embryonala
stamceller.

Vetenskapsrådets  styrelse  beslutade  i  december
2003 om riktlinjer att  användas  vid bedömningen av
finansiering av human stamcellsforskning.
Kommittén  om  genetisk  integritet   avlämnade  i
januari  2003  delbetänkandet Rättslig reglering  av
stamcellsforskning   (SOU   2002:119),  vilket,  med
undantag  av  förslaget rörande  kriminalisering  av
reproduktiv kloning, ligger till grund för förslagen
i propositionen.  Kommittén  hänvisar  i betänkandet
till de grundläggande etiska resonemang  som Statens
medicinsk-etiska råd under årens lopp har  fört  när
det gäller forskning på befruktade ägg och forskning
på  stamceller.  Frågan om det är etiskt försvarbart
att forska på embryonala  stamceller kan enligt SMER
förenklat  beskrivas som en  konflikt  mellan  olika
gruppers lång-  och  kortsiktiga  intressen.  Å  ena
sidan finns intresse av ny kunskap som kan leda till
bot och behandling av hitintills obotliga sjukdomar.
Å  andra  sidan  finns  kravet  på  respekt  för det
mänskliga embryot, för integritet, människovärde och
mänsklig  värdighet. En avvägning måste göras mellan
dessa motstridiga intressen.

I  propositionen   påpekas   att   grundläggande   i
sammanhanget  är  inställningen till frågorna om när
livet  börjar och människovärdet  uppkommer  och  om
vilken status man tillmäter ett befruktat ägg. Å ena
sidan förekommer  inställningen  att  livet börjar i
och  med  befruktningen, varvid en mänsklig  individ
med  i  princip   samma  värde  som  vilken  levande
människa som helst  har skapats. Å andra sidan finns
uppfattningen  att  befruktningen  förvisso  är  det
första steget och att  det  befruktade  ägget är ett
liv  i  vardande,  men  att den mänskliga individens
tillblivelse   är   en   successiv    process    där
människovärdet  uppkommer gradvis. Från denna senare
synpunkt  är det befruktade  äggets  implantering  i
livmodern en  väl så viktig förutsättning för livets
uppkomst som befruktningen. Regeringens överväganden
utgår från det senare synsättet.

I propositionen redovisas innebörden av Europarådets
konvention om mänskliga  rättigheter  och biomedicin
(s.  22  f.).  Konventionen  antogs den 19  november
1996.  Sverige  undertecknade konventionen  i  april
1997   och   avser  att   senare   ratificera   den.
Konventionen  avses   omfatta  alla  medicinska  och
biologiska  åtgärder  som   avser  människor,  bl.a.
forskningsrelaterade åtgärder.


Propositionens inriktning


I den aktuella propositionen  tas ställning till vad
som  skall  vara tillåtet och vilka  förutsättningar
som i så fall  skall  råda när det gäller åtgärder i
forsknings-  eller  behandlingssyfte  på  befruktade
ägg, forskning kring somatisk cellkärnöverföring och
donation av mänskliga ägg till forskning.

Propositionen  är  inriktad   på   forskning   med
embryonala   stamceller   och   stamceller   som  är
framtagna genom cellkärnöverföring och material  som
härrör från sådana (stamcellslinjer). Någon rättslig
reglering specifikt för adulta och fetala stamceller
är inte aktuell att överväga i detta sammanhang.
Etiska  och  rättsliga  frågeställningar  kopplade
till  den  grundläggande  forskningsfasen  övervägs.
Frågor kring klinisk tillämpning av den än så  länge
till betydande del okända kunskapen tas däremot inte
upp i propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll


Propositionen  innehåller  förslag till ändringar  i
lagen  (1991:115) om åtgärder  i  forsknings-  eller
behandlingssyfte  med  befruktade ägg från människa.
Ändringarna avser forskning  på  befruktade  ägg och
forskning kring somatisk cellkärnöverföring.

Enligt  regeringen  skall  forskning på befruktade
ägg alltjämt vara tillåten under  de förutsättningar
som anges i nämnda lag. Hit hör bl.a.  forskning  på
embryonala  stamceller.  Något  generellt förbud mot
att framställa befruktade ägg för  forskningsändamål
föreslås inte.
I  propositionen  föreslås  vidare  att   somatisk
cellkärnöverföring     skall     vara    underkastad
begränsningar   motsvarande  dem  som   gäller   vid
forskning på befruktade  ägg.  Regeringen anser inte
att  det  behövs  någon detaljreglering  beträffande
forskning som bygger  på somatisk cellkärnöverföring
utan  att  bestämmelserna   i  lagen  (2003:460)  om
etikprövning av forskning som avser människor är väl
lämpade för den närmare kontroll som krävs.
Reproduktiv kloning skall vara entydigt förbjuden.
Överträdelser     av     förbudet     skall     vara
straffsanktionerade.
Vidare  föreslår  regeringen  ändringar   i  lagen
(1995:831)  om  transplantation m.m. En etikprövning
föreslås   ersätta    kravet   på   Socialstyrelsens
tillstånd  i  vissa  fall   i  fråga  om  biologiskt
material från levande människa  som  tas  för  annat
medicinskt ändamål än transplantation.
Det   föreslås   inte   någon   ändring   avseende
kommersiell  hantering  av humanbiologiskt material.
Frågan  kommer  enligt  regeringen   att   övervägas
ytterligare.
Regeringen föreslår att lagändringarna skall träda
i kraft den 1 januari 2005.
Utskottets överväganden


Forskning på befruktade ägg

Propositionen

Regeringen  anser  att  forskning på befruktade  ägg
även i fortsättningen bör  vara  tillåten,  under de
förutsättningar  som  anges  i  lagen (1991:115)  om
åtgärder  i  forsknings- eller behandlingssyfte  med
befruktade ägg från människa (nedan benämnd 1991 års
lag).
Vid s.k. in  vitro-fertilisering  (IVF)  tas flera
ägg  ut  vid ett och samma tillfälle. Efter ett  par
dagars tillväxt  görs  en bedömning av de befruktade
äggens  användbarhet  för   behandlingen  av  parets
barnlöshet. Endast de befruktade  ägg  som bedöms ha
en  rimlig  chans  att  leda  till en graviditet  är
aktuella att använda. Av dessa nedfryses de som inte
genast återförs till kvinnan för  att kunna användas
vid  eventuell senare behandling. Enligt  lag  måste
emellertid nedfrysta ägg tas i anspråk av paret inom
fem  år.  Efter  denna  period  förstörs  eventuella
överblivna ägg.
Vissa  ägg kommer inte att användas i försöken att
skapa en graviditet  hos  kvinnan på grund av att de
inte har tillräckligt hög kvalitet.  Andra blir över
därför  att  behandlingen  redan givit det  resultat
paret önskat. Frågan är nu om  frysta befruktade ägg
som  inte  längre skall användas för  IVF-behandling
skall  få  användas  för  stamcellsforskning.  Detta
gäller  även  icke-frysta  (färska)  befruktade  ägg
under förutsättning  att  dessa  bedömts  icke kunna
användas för IVF-behandling.
1991 års lag tillkom i första hand för att reglera
forskning  inriktad på att förbättra teknikerna  för
provrörsbefruktning.   Den   embryonala   stamcells-
forskningen  innebär  emellertid  att det befruktade
ägget  används  även  för  andra  forskningsändamål,
bl.a. för forskning som är inriktad mot att utveckla
nya och effektiva behandlingsmetoder för svåra och i
dag  obotliga  sjukdomar.  Att  sådana   möjligheter
skulle  öppna  sig  var vid lagens tillkomst  okänt.
1991 års lag har i forskningsetiska  sammanhang inte
ansetts    sätta    några   hinder   för   embryonal
stamcellsforskning  med   den  inriktningen.  Enligt
förarbetena (prop. 1990/91:52  s.  33) får forskning
på befruktade ägg också utföras för  att bl.a. vinna
ny  kunskap  om  faktorer  som  är av betydelse  för
embryots  utveckling.  Enligt propositionen  är  den
embryonala  stamcellsforskning  som  bedrivs  i  dag
specifikt inriktad mot sådana kunskapsmål.
I  likhet  med   kommittén  anser  regeringen  att
forskning på befruktade  ägg  även  i fortsättningen
måste vara tillåten inom fertilitetsforskning  i vid
mening. Något annat vore inte rimligt.
I  propositionen  redogörs  för  det yttrande över
stamcellsforskningen  som  Statens  medicinsk-etiska
råd avgav i januari 2002. Rådet ansåg  att det under
vissa  betingelser  kan vara etiskt acceptabelt  att
forska  på  befruktade   ägg,   och   att  embryonal
stamcellsforskning  i sig inte är mer kontroversiell
än  annan  forskning  på   befruktade   ägg.  Rådets
slutsatser   var   att   forskning   på   embryonala
stamceller
- kan vara etiskt försvarbar under förutsättning att
den  sker  under reglerade former och med offentlig
insyn,  vilket  bl.a.  innebär  att  varje  enskilt
projekt   skall    genomgå    rättsligt    reglerad
etikprövning;
-
-  får  tillåtas  endast om det saknas vetenskapligt
välgrundade och etiskt  godtagbara  alternativ  att
uppnå samma kunskapsmål;
-
-  efter  omsorgsfull  information  samt  fritt  och
informerat  samtycke  från  både kvinnan och mannen
får använda sig av befruktade  ägg  som blivit över
vid   provrörsbefruktning   och   som  uttryckligen
donerats för detta ändamål;
-
-    inte    ger    anledning    till    att   genom
provrörsbefruktning skapa befruktade ägg enbart för
forskningsändamål;
-
- skall bli föremål för uppföljning, fortsatt  etisk
diskussion  och  problematisering,  i  takt med att
kunskapen växer och nya tekniker utvecklas;
-
- skall skyddas från oetisk kommersialisering.
-
SMER  har  gjort  bedömningen  att  de adulta  stam-
cellernas  grundläggande  utvecklingspotential   och
tillgänglighet   för   experimentella   studier   är
betydligt  mer  begränsad  än  vad  som  gäller  för
embryonala stamceller. Rådets slutsats är att det är
angeläget   att  det  finns  möjlighet  att  bedriva
forskning på  embryonala  stamceller  parallellt med
forskning   på   andra   stamceller.  Forskning   på
embryonala  stamceller  kan   förväntas   ge   unika
möjligheter  att  förstå de grundläggande biologiska
utvecklingsmekanismerna,  vilket  är  betydelsefullt
även   för   den  fortsatta  forskningen  på  adulta
stamceller.

Regeringen anser,  liksom Statens medicinsk-etiska
råd, att det skulle innebära  ett  etiskt ansvar att
kategoriskt  avstå  från  möjligheten  att   bedriva
forskning  på  embryonala  stamceller  och att avstå
från en kunskapsutveckling som skulle kunna  få stor
betydelse   för   många   svårt   sjuka   människor.
Regeringen  delar  också rådets uppfattning att  det
vore  en  sorts  dubbelmoral   att   betrakta  denna
forskning  som  etiskt  oacceptabel och därför  inte
tillåta den i Sverige, om  man  samtidigt  är beredd
att  utnyttja  resultaten av andra länders forskning
på området. Enligt  regeringens  mening  skiljer sig
inte   heller  användningen  av  befruktade  ägg   i
forskning  som  syftar  till att öka förståelsen för
svåra sjukdomar på något  fundamentalt  sätt från de
forskningsändamål  som nu tillåts. Av betydelse  för
om forskningen kan anses  försvarlig är också om den
i en framtid kan komma att  hjälpa många svårt sjuka
människor.
I   propositionen   påpekas   att   forskning   på
befruktade ägg omfattas av lagen (2003:460) om etik-
prövning  av  forskning  som avser människor  (nedan
benämnd etikprövningslagen),  vilken  trädde i kraft
den  1 januari 2004. Lagens syfte är bl.a.  att  vid
forskning   skydda   den   enskilda   människan  och
respekten för människovärdet. Lagen innebär  att all
forskning,  som  involverar människor och biologiskt
material  från människor,  enligt  vad  som  närmare
anges i lagen,  inte  får  utföras utan att först ha
godkänts vid etikprövning. Etikprövningen  sker  vid
regionala   etikprövningsnämnder,  vars  beslut  kan
överklagas till  en central nämnd. Lagen ställer upp
ett   antal   materiella    krav    för    att   ett
forskningsprojekt skall kunna godkännas. Bland annat
föreskrivs att forskning bara får godkännas  om  den
kan  utföras  med  respekt för människovärdet (7 §).
Mänskliga  rättigheter  och  grundläggande  friheter
skall alltid  beaktas  vid  etikprövningen samtidigt
som  hänsyn  skall  tas  till intresset  av  att  ny
kunskap  kan utvecklas genom  forskning.  Människors
välfärd skall  ges  företräde framför samhällets och
vetenskapens  behov  (8   §).  Av  9  §  följer  att
forskning bara får godkännas  om  de  risker som den
kan medföra för forskningspersoners hälsa,  säkerhet
och    personliga   integritet   uppvägs   av   dess
vetenskapliga  värde. Enligt 10 § får forskning inte
godkännas om det förväntade resultatet kan uppnås på
ett  annat  sätt  som   innebär  mindre  risker  för
forskningspersoners hälsa,  säkerhet  och personliga
integritet.    Lagen    anger    vidare    en    rad
förutsättningar,  som  skall  vara uppfyllda när det
gäller information och samtycke.
Regeringen  anför  att  vid  etikprövningen  skall
forskningens vetenskapliga bärkraft  bedömas. Härmed
avses  att forskningen skall kunna generera  kunskap
som är väl  underbyggd.  Därefter skall en avvägning
göras mellan riskerna för  skada eller obehag för de
människor som forskningen avser  och  det förväntade
värdet av den kunskap forskningen sannolikt kan ge.
Intresset   av  att  forska  på  stamceller   från
befruktade  ägg   ligger   bl.a.   i   att  utveckla
förutsättningar       för      cellterapier      vid
sjukdomstillstånd  där  kroppsliga   celler  skadats
eller saknas och förbättra metoderna för  genterapi.
Förhoppningen  är  att  vissa  svåra  sjukdomar  som
hittills har betraktats som obotliga kommer  att bli
behandlingsbara.  Regeringen  påpekar att det i  dag
inte går att mer bestämt uttala  sig om vilka bidrag
stamcellsforskningen kommer att ge  i  den fortsatta
kunskaps-  och teknikutvecklingen men att  det  står
klart  att  den  embryonala  stamcellsforskningen  i
nuläget  har  förutsättningar  att  bidra  med  ban-
brytande   kunskap,    som    skulle    föra    hela
forskningsfältet    framåt   och   närmare   klinisk
tillämpning  och framgångsrik  behandling  av  vissa
svåra  kroniska  folksjukdomar  och  vissa  ärftliga
sjukdomar.  Stamcellsforskarna  är också ense om att
forskningen  bör bedrivas på bred  front,  dvs.  med
alla typer av  stamceller,  eftersom  man i dag inte
kan  uttala  sig  om  vilken  typ av stamceller  som
kommer att dominera scenariot då  det är dags att ta
steget från forskning till klinisk praxis.
De    angivna   forskningsändamålen   är    enligt
regeringen  angelägna.  Den  avvägning  mellan olika
intressen  som  måste göras leder enligt regeringens
mening till slutsatsen  att  forskning på embryonala
stamceller  skall  vara  tillåten.  Regeringens  syn
delas av kommittén och av flertalet remissinstanser.
Ramarna för denna forskning  finns  fastlagda  genom
riksdagens   tidigare   beslut   om   forskning   på
befruktade  ägg och om etikprövning av forskning som
avser människor.
Redan i dag  är  forskningen  på  befruktade  ägg,
inklusive den stamcellsforskning som använder sådant
material,  föremål  för  rättsliga begränsningar. De
personer som donerar könsceller till forskning måste
samtycka till detta. Detta  föreskrivs  såväl i 1991
års  lag  som  i  etikprövningslagen. Innan samtycke
inhämtas  måste  givarna   ha  fått  information  om
stamcellsforskningens syfte,  metoder, vilka följder
och risker som forskningen kan  medföra,  att de har
rätt  att  avbryta  sin  medverkan  samt vem som  är
forskningshuvudman.  Statens  medicinsk-etiska   råd
betonar  i  sitt  yttrande  vikten  av att samtycket
inhämtas med särskild omsorg och med respekt för den
utomordentligt  känsliga  situation  i vilken  paret
befinner sig. (Regeringens förslag till  ändringar i
bestämmelserna om samtycke berörs vidare nedan under
avsnittet Donation för forskningsändamål.)
De  rättsliga  begränsningarna innebär vidare  att
det befruktade ägget  bara  får  användas  under  en
första    fas,    nämligen   fjorton   dagar   efter
befruktningen (frystid  oräknad). Enligt regeringens
mening  skall denna tidsgräns  behållas.  Regeringen
föreslår  dock en ändring i 2 § andra stycket i 1991
års lag varigenom klargörs att ägget skall förstöras
utan dröjsmål när forskningsåtgärden genomförts.
I propositionen nämns även bestämmelsen om att ett
befruktat ägg  som varit föremål för försök inte får
föras  in  i  en  kvinnas   kropp   samt  regeln  om
straffsanktionering av överträdelser mot bl.a. detta
förbud (4 och 6 §§ i 1991 års lag).
Forskning på befruktade ägg får enligt  2 § första
stycket  i  1991  års  lag  inte  ha  till syfte att
utveckla   metoder   för  att  åstadkomma  genetiska
effekter som kan gå i  arv.  Eftersom  förbudet  har
visat  sig  kunna  tolkas  på  olika  sätt  föreslår
regeringen  att  bestämmelsen ändras på så sätt  att
försök inte skall  få  ha  till syfte att åstadkomma
genetiska  effekter  som  kan gå  i  arv  eller  att
utveckla metoder för detta  ändamål.  Kommittén  för
genetisk  integritet  har dock i sitt slutbetänkande
(SOU  2004:20) lagt fram  förslag  till  ändring  av
förbudsregeln, varför regeringen avser att återkomma
i frågan.
Europarådets  konvention  om mänskliga rättigheter
och  biomedicin  föreskriver  att  om  forskning  på
befruktade  ägg medges i lag, måste  det  befruktade
ägget  skyddas   på   ett   tillfredsställande  sätt
(artikel 18.1). Detta skydd skall säkerställas genom
nationell lagstiftning. Enligt svensk lag gäller att
ett  befruktat  ägg  som  har  varit   föremål   för
forskningsåtgärder  måste  förstöras (2 § i 1991 års
lag).  Denna  bestämmelse  kan   enligt   regeringen
visserligen    synas   avvika   från   konventionens
bestämmelse   om   tillfredsställande    skydd   för
befruktade ägg men kan inte i sig antas stå  i strid
med  grunderna för denna konventionsbestämmelse.  De
begränsningar  som  gäller  enligt svensk rätt får i
vart fall antas stå i överensstämmelse med grunderna
för konventionen, menar regeringen.

Motioner


I motion 2003/04:So39 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
yrkas att riksdagen beslutar  anta en nollvision för
embryonal  stamcellsforskning  (yrkande  1).  Vidare
begärs  ett  tillkännagivande  om  att   den  adulta
stamcellsforskningen skall prioriteras (yrkande  2).
Motionärerna  anför att de i grunden ser positivt på
stamcellsforskning    så    länge    respekten   för
människovärdet  upprätthålls  och  forskningen  sker
under reglerade och etiskt godtagbara  former. Målet
med den embryonala stamcellsforskningen bör vara att
utveckla   vetenskapliga   metoder  som  kan  utgöra
fullgoda alternativ till sådan forskning. Satsningar
bör ske på forskning där människoliv  inte görs till
medel och där människovärdet respekteras  fullt  ut.
Forskning   på   adulta   stamceller   skall  därför
prioriteras.

Även  i motionerna 2004/05:So641 (yrkande  3)  och
2003/04:So636  (yrkande 3), båda av Chatrine Pålsson
m.fl.   (kd),   begärs   tillkännagivanden   om   en
nollvision för användandet av mänskliga embryon.

Framställning av befruktade ägg för
forskningsändamål


Propositionen

I dagsläget får forskningen tillgång till befruktade
ägg via donationer  i  samband  med  IVF-behandling,
s.k.  överblivna  ägg.  I  propositionen  diskuteras
frågan  om  det  därutöver  kan finnas behov av  att
framställa befruktade ägg för  forskningsändamål och
om detta skall vara tillåtet eller  om  sådan  fram-
ställning  bör  förbjudas. Det rör sig här om sådana
befruktade ägg som kommit till genom sammansmältning
av  ägg  och spermie.  (Frågan  om  tillgången  till
obefruktade   ägg  för  somatisk  cellkärnöverföring
behandlas  nedan   under   avsnittet   Donation  för
forskningsändamål.)

1991   års  lag  innefattar  ingen  reglering   av
framställandet     av     befruktade     ägg     för
forskningsändamål.    Kommittén    konstaterar   att
frånvaron  av  bestämmelser om detta i  en  lag  som
anger rättsliga begränsningar på området snarast får
tolkas  så  att  svensk  rätt  inte  för  närvarande
uppställer något principiellt hinder mot att ägg be-
fruktas  i  provrör   för   att   sedan  användas  i
forskning.  Skapande  av befruktade ägg  enbart  för
forskningsändamål skulle  dock  kunna sägas innebära
ett steg mot instrumentalisering av mänskligt liv.
I propositionen nämns att frågan har behandlats av
Statens medicinsk-etiska råd, som  i sitt yttrande i
januari 2002 konstaterar att skapandet av befruktade
ägg  enbart  för  forskning  ter  sig  onödigt  rent
praktiskt  eftersom  det  för  närvarande finns  god
tillgång  på  befruktade ägg som blivit  över  efter
behandling  av  ofrivillig   barnlöshet.   I  dagens
kunskapsläge   och   för   att   hålla   frågan   om
cellkärnöverföring öppen, anser emellertid rådet att
Sverige  bör  avvakta  med  att  i svensk lag införa
förbud  mot  framställning  av  befruktade  ägg  för
forskningsändamål. Området är enligt  rådet komplext
och  rymmer  en  rad  olika frågeställningar,  vilka
enligt   rådet  kan  kräva   delvis   olika   ställ-
ningstaganden.  I  sitt remissyttrande på kommitténs
förslag  våren  2003  instämmer  Statens  medicinsk-
etiska råd dock i kommitténs  syn  att det vore pro-
blematiskt att generellt förbjuda framställandet  av
befruktade ägg för forskningsändamål.
Regeringen framhåller inledningsvis att ett förbud
mot  befruktning  av ägg som gjorts tillgängliga för
forskningen  inte  skulle  vara  alldeles  lätt  att
förena med den verksamhet  som i dag bedrivs och den
allmänna inriktningen på kommitténs  förslag.  I dag
tas  regelmässigt  ut  fler  ägg  från en kvinna som
genomgår IVF-behandling än vad som behövs för själva
behandlingen. Samtidigt tillfrågas  kvinnor  i denna
situation  regelmässigt  om  de  kan  tänka  sig att
donera  de  ägg  som  kan  komma  att  bli över till
forskning.  Enligt  regeringen  skulle  det  gå  att
konstruera ett förbud mot framtagande av  befruktade
ägg  för  forskningsändamål som inte omfattar  detta
förfarande, men det är uppenbart att man ganska lätt
skulle kunna  komma  in  i en gråzon där det kan bli
svårt  att  utreda  vad  som  gjorts   för  det  ena
respektive andra ändamålet.
Regeringen  påpekar  vidare att behandlingsmetoden
med in vitro-fertilisering  utvecklas  och  förfinas
successivt,  vilket  kan  komma  att  leda  till att
själva   behandlingen   inte   längre  kräver  något
"överuttag" av ägg eller i varje  fall  ett  minskat
sådant.
Regeringen  understryker  att  frågan  inte gäller
framställande av embryon i ordets egentliga  mening.
Äggen  får  aldrig  utvecklas  så  långt  att de når
fosterutvecklingens  embryostadium. Forskningen  får
inte heller ha till syfte  att  åstadkomma genetiska
effekter som kan gå i arv eller att utveckla metoder
för detta ändamål. Någon ändring  av dessa ytterligt
restriktiva regler är inte aktuell.
Regeringen anser, liksom kommittén, att de ändamål
den forskning som kan bli aktuell tillgodoser  - med
de  förhoppningar  om nya behandlingsmetoder som den
väcker  -  är så angelägna  att  de  motiverar  även
etiskt  känslig  forskning.  Etikprövningslagen  har
kommit till  för  att  garantera att sådan forskning
sker  inom etiskt godtagbara  ramar.  1991  års  lag
innefattar  därutöver  en tydlig ram för vad som kan
tillåtas.  Enligt  regeringens  mening  utgör  dessa
begränsningar  en  tillräcklig   garanti   för   att
framställandet   av  befruktade  ägg  i  forsknings-
sammanhang  endast  får  ske  för  mycket  angelägna
syften och under  etiskt  betryggande  former. Något
generellt   förbud   mot   metoden   krävs  mot  den
bakgrunden inte.
Artikel   18.2   i   Europarådets  konvention   om
mänskliga  rättigheter och  biomedicin  (s.  22  f.)
stadgar ett  förbud  mot  att  framställa  mänskliga
embryon  för  forskningsändamål.  Förbudet är enligt
regeringen  inte alldeles lättolkat.  Det  gör  inte
skillnad mellan  befruktade  ägg  och  embryon i mer
strikt  mening.  Inte  heller rymmer förbudet  något
undantag för forskning kring  barnlöshet. Regeringen
anser  därmed  att  Sverige  vid  ratificeringen  av
konventionen  bör  reservera  sig mot  artikeln.  Av
betydelse  är  därvid att den reglering  som  svensk
rättsordning, inklusive systemet för etikprövning av
forskning,  är  avsedd   att  innefatta  tillgodoser
åtminstone de mest väsentliga  av  de  skyddsändamål
som motiverat konventionens förbud, anförs det.

Motioner


I motion 2003/04:So39 av Chatrine Pålsson  m.fl (kd)
begärs ett tillkännagivande om att embryon inte  får
framställas   för   forskningsändamål  (yrkande  3).
Enligt motionärerna skall  forskning  på  befintliga
embryonala      stamcellslinjer      tillåtas     då
forskningsmålet  (klinisk  användning  inom  vården)
inte  kan  nås  genom andra forskningsvägar  som  är
grundade  på  vetenskap   och  beprövad  erfarenhet.
Embryonal forskning vid in vitro-fertilisering (IVF)
kan motionärerna endast acceptera  om den sker under
reglerade  former  och  med  offentlig  insyn.   Det
innebär att varje enskilt projekt skall prövas av en
lagreglerad forskningsetisk kommitté. Vid utveckling
av metoderna för IVF skall strävan vara att befrukta
så  få  ägg  som möjligt förutom de som implanteras,
anförs det.

I  motionerna  2004/05:So641   (yrkande  2)  och  2003/04:So636
(yrkande  2), båda av Chatrine Pålsson  m.fl.  (kd),
begärs   tillkännagivanden   om   förbud   mot   att
framställa  ägg  från  människa,  obefruktade  eller
befruktade,  för  forskningsändamål.  I  yrkande 4 i
respektive motion begärs ett tillkännagivande om att
den   embryonala   stamcellsforskningen  kräver   ny
lagstiftning. Motionärerna anser att konsumtionen av
mänskliga embryon för sådan forskning som inte avser
reproduktion innebär  en  instrumentalisering av det
tidiga  människolivet  och därmed  ett  principiellt
avsteg    från    tidigare    praxis     och    från
människovärdesprincipen.


Forskning kring somatisk
cellkärnöverföring


Propositionen

Somatisk  cellkärnöverföring  innebär,  som tidigare
nämnts, att kärnan från ett obefruktat ägg avlägsnas
och ersätts med kärnan från en kroppscell  från  den
individ  som  är  tänkt  att  behandlas.  Regeringen
betonar att det nu inte är aktuellt att ta ställning
till huruvida somatisk cellkärnöverföring som  metod
skall  få  praktiseras  i  kliniska  sammanhang. Vad
saken än så länge gäller är endast om grundforskning
på området skall tillåtas.

Enligt    propositionen    är   huvudsyftet    med
forskningen  kring  somatisk cellkärnöverföring  att
undersöka förutsättningarna för att skapa stamceller
och vävnad som skulle  kunna användas för transplan-
tationsbehandling  av  den   individ   från   vilken
kroppscellen härrör. Att skapa vävnad och celler med
samma  arvsmassa som den mottagande patienten skulle
minimera avstötningsreaktionerna.
Vid cellkärnöverföring  används  obefruktade  ägg.
Enligt   regeringen   finns   det  en  grundläggande
skillnad  mellan  ett  befruktat  ägg,  som  är  ett
förstadium  till mänskligt liv, och  ett  obefruktat
ägg. Som allt  mänskligt  material  måste  även  ett
obefruktat  ägg  hanteras  med stor etisk varsamhet,
men lika litet som spermier  kan  ett obefruktat ägg
anses   underkastat  samma  etiska  krav   som   ett
befruktat ägg.
I propositionen redovisas de etiska komplikationer
kopplade   till  frågan  om  cellkärnöverföring  som
Statens  medicinsk-etiska   råd   pekar  på  i  sitt
yttrande år 2002. Rådet konstaterar  att  metoden är
etiskt  särdeles känslig, eftersom man inledningsvis
använder  sig  av  samma  teknik som vid reproduktiv
kloning. Ytterligare en komplikation är att tekniken
för  cellkärnöverföring  är mycket  osäker  och  man
måste räkna med att förbruka ett stort antal ägg för
att  åstadkomma  en enda lyckad  cellkärnöverföring.
Rådet menar att kunskapsbasen som helhet fortfarande
är bristfällig och  att  kliniska  transplantationer
ligger långt in i framtiden. Det kan ju också tänkas
att  den  fortsatta  forskningen finner  andra,  och
kanske  etiskt  mindre kontroversiella,  möjligheter
att hantera avstötningsproblematiken.
Vetenskapsrådet framhåller i sitt yttrande år 2001
att de terapeutiska vinsterna med cellkärnöverföring
på sikt skulle kunna  vara  stora. Det skulle därför
kunna  vara  etiskt försvarbart  att  bedriva  sådan
forskning med  målsättningen att etablera stamceller
med samma genuppsättning  som  patienter som behöver
celltransplantationer.
Enligt  regeringen  bör  det, som  Vetenskapsrådet
framhåller,   krävas   välgrundade   antaganden   om
forskningsframsteg, som kan komma mänskligheten till
del   i  form  av  bot  mot  allvarliga   sjukdomar,
lindrande  av  svårt  lidande  etc. för att motivera
forskning  av  det här slaget. Sådan  forskning  som
beskrivits i det föregående måste enligt regeringens
mening  anses  utgöra   exempel  som  uppfyller  det
kravet.  Regeringen  kan  därför  ställa  sig  bakom
kommitténs  slutsats  att forskning  kring  somatisk
cellkärnöverföring är så  angelägen  att  den bör få
förekomma,  under  förutsättning att det sker  under
rättsligt och etiskt godtagbara former.
Regeringen påpekar  att det vid cellkärnöverföring
för framställande av stamceller inte finns någon av-
sikt  att  implantera  det  befruktade  ägget  i  en
kvinnas livmoder. Syftet  är  aldrig att skapa en ny
individ  utan, på lång sikt, att  stamceller,  eller
produkter  därav,  skall  tillföras  den person från
vilken  cellkärnan  hämtats  för  att  behandla   en
sjukdom  eller skada. Eftersom metoden inledningsvis
är densamma som vid reproduktiv kloning har farhågor
väckts   om   att   en   tillämpning   av   somatisk
cellkärnöverföring  vid  framställning av stamceller
skulle  kunna  öppna  för  reproduktiv   kloning  av
människa. Regeringen gör en jämförelse med forskning
på  befruktade  ägg  som  kan  uppfattas som oetiskt
eftersom man utnyttjar en livsprocess  utan tanke på
att   låta   detta   liv  fullbordas.  Vid  somatisk
cellkärnöverföring är  problematiken  i viss mån den
omvända.  Betänkligheter  gäller  här inte  mot  att
processen avbryts. Tvärtom är det så  att  ett fort-
sättande  av  processen  -  med sikte på reproduktiv
kloning  -  från  medicinska och  etiska  synpunkter
skulle vara fullkomligt oacceptabelt.
Till grund för de  etiska  betänkligheterna ligger
enligt propositionen således framför  allt  farhågan
att   metoden   skulle   kunna   tänkas  komma  till
användning  utan  att processen avbryts,  något  som
eventuellt skulle kunna  innebära  att  en  mänsklig
varelse skapas på konstgjord väg. Detta skall därför
enligt    regeringens   mening   vara   uttryckligen
förbjudet såväl  i forskning som i andra sammanhang.
(Frågan om ett förbud  mot  reproduktiv  kloning tas
upp i följande avsnitt.)
Enligt   regeringen   kan   från   de  nu  angivna
synpunkterna  inte  några  avgörande  betänkligheter
anföras   mot   forskning  som  bygger  på  somatisk
cellkärnöverföring.  På samma sätt som den avvägning
av olika intressen och värden som lett fram till att
forskning på befruktade  ägg anses etiskt acceptabel
leder  en  motsvarande  avvägning   när  det  gäller
somatisk cellkärnöverföring till att sådan forskning
bör få ske. Någon detaljreglering av sådan forskning
som bygger på somatisk cellkärnöverföring  bör  inte
införas.  Med  det  nya  system  för etikprövning av
forskning som avser människor som  nyligen  trätt  i
kraft   finns   enligt   regeringens   mening   goda
möjligheter  att  på förhand granska och kontrollera
varje enskilt projekt  från  etisk  synpunkt. Det är
väsentligt  att lagstiftningen inte är  utformad  på
sådant sätt att  viktig  forskning  hindras  i andra
fall  än  då  etiska  synpunkter gör det nödvändigt.
Samtidigt  måste  lagstiftningen   säkerställa   att
forskning  som  avser  människor  kan bedrivas under
etiskt acceptabla former.
Regeringen anser att de begränsningar  och villkor
som  gäller  för  forskning  på befruktade ägg  även
skall gälla för forskning på ägg  som  varit föremål
för   somatisk   cellkärnöverföring   och   föreslår
ändringar  i  detta  syfte  i  1991  års lag. Lagens
rubrik ändras genom att ordet "befruktade" tas bort.

Ytterligare    ett    villkor   för   att   somatisk
cellkärnöverföring skall  kunna  tillåtas  är enligt
regeringen  att  frågan  om  äggdonation  till sådan
forskning  kan lösas på ett etiskt godtagbart  sätt.
Frågan om vilka villkor som skall gälla för donation
av ägg behandlas nedan.


Motioner


I motion 2003/04:So39 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande  om  förbud mot somatisk
cellkärnöverföring (yrkande 4).

I  motion  2004/05:So472  av Per Landgren  och  Tuve
Skånberg (kd) begärs ett tillkännagivande  om att av
folkrättsliga  och etiska skäl stå fast vid Sveriges
redan  intagna ståndpunkt  om  kloning  av  människa
(yrkande 1). Vidare yrkas att riksdagen skall begära
att  regeringen  återkommer  med  förslag  till  ett
förbud  mot  alla  former  av  kloning  av  människa
(yrkande  2).  Motionärerna  är  kritiska  till  att
regeringen  vill kringgå en fullständig ratificering
av Europarådets  konvention om mänskliga rättigheter
och biomedicin, vari  stadgas  ett  förbud  mot  att
skapa    människoembryon    för   forskningsändamål.
Regeringen  vill  skilja på kloning  för  att  skapa
barn,  s.k. reproduktiv  kloning,  och  kloning  för
forskning,  s.k.  terapeutisk  kloning.  Enbart  det
senare  skall  tillåtas.  I  båda fallen handlar det
dock om att klona en människa,  i betydelsen hel och
integrerad  mänsklig  organism,  dvs.   en  mänsklig
organism i sitt embryonala stadium.

I   motion   2003/04:So378   av  samma  motionärer
framställs i princip identiska yrkanden (yrkandena 1
och 2).

Reproduktiv kloning


Propositionen m.m.

Med   reproduktiv   kloning   avses   som   tidigare
beskrivits, enkelt uttryckt, att skapa en ny individ
som har identiska arvsanlag med en annan individ som
redan  finns.  Huruvida  ett mänskligt ägg  som  har
varit  föremål för cellkärnöverföring  skulle  kunna
utvecklas  till en människa, om det implanteras i en
kvinnas livmoder, vet man inte. Djurförsök visar att
svårigheterna  skulle  vara  avsevärda  och  att ett
mycket stort antal försök skulle behövas. Vidare  är
risken för missbildningar och tumörutveckling mycket
påtaglig.

Enligt  regeringen  är det också uppenbart att det
skulle finnas flera etiska  hinder  mot  ett  sådant
förfarande.  Risken  för  missbildningar  utgör  ett
avgörande  sådant  hinder. Till detta kommer att ett
förfarande varigenom  en människa skulle framställas
på artificiell väg som en genetisk kopia av en annan
individ  skulle  väcka  betydande   medicinska   och
moraliska  betänkligheter.  Enligt regeringen är det
av både medicinska och etiska  skäl  helt  uteslutet
att tillåta försök att utveckla ett sådant ägg  till
en  mänsklig  individ.  Regeringen  anser därför att
reproduktiv  kloning skall vara entydigt  förbjuden.
Ett tillägg med  innebörd  att  ett  ägg  som  varit
föremål  för  somatisk  cellkärnöverföring  inte får
föras  in  i en kvinnas kropp föreslås i 4 § i  1991
års lag.
Enligt 6 §  samma  lag  döms  den  som uppsåtligen
bryter mot 4 § till böter eller fängelse i högst ett
år.

Motioner


I motion 2003/04:So39 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförs
om straffsatser vid försök till reproduktiv  kloning
(yrkande   6).  Motionärerna  anser  att  det  krävs
straffsatser  som är betydligt mer kännbara än de nu
gällande och som  i  högre  utsträckning harmonierar
med  andra  länders  lagstiftning   på   området.  I
motionen  nämns  bl.a. att straffet i Storbritannien
för ett brott mot  förbudet  mot reproduktiv kloning
skulle bli 10 års fängelse.

I   motionerna   2004/05:So641   (yrkande   5)   och
2003/04:So636 (yrkande 5), båda av  Chatrine Pålsson
m.fl.   (kd),   begärs  tillkännagivanden   om   att
reproduktiv kloning skall vara entydigt förbjuden.


Donation för forskningsändamål


Propositionen m.m.

Sedan den 1 januari  2003  är  det  möjligt  för  en
kvinna  att  donera  ägg  till  ett par som genomgår
behandling  för  ofrivillig  barnlöshet,   dvs.  för
provrörsbefruktning   eller  motsvarande  (se  lagen
(1988:711) om befruktning utanför kroppen).

Enligt regeringen kan  det  inte uteslutas att det
finns kvinnor som av altruistiska  skäl  är  villiga
att donera ägg även för forskningsändamål, trots  de
olägenheter   som   är   förenade   med  detta.  Den
hormonbehandling en kvinna i allmänhet måste genomgå
för  att  ägg  skall kunna tas från henne  kan  vara
påfrestande och medföra vissa risker.
Frågan  om äggdonation  för  forskningsändamål  är
forskningsetiskt  godtagbar hänger enligt regeringen
samman med omfattningen  av  de  obehag som kan vara
förenade   med  ingreppet.  Om  kvinnan   valt   att
underkasta sig dessa obehag av behandlingsskäl - som
i samband med  IVF-behandling  - medför en eventuell
samtidig donation till forskning  inget  etiskt pro-
blem i det hänseendet. Sker det däremot utan samband
med  sådan behandling blir den avgörande frågan  hur
stort  obehag  det är fråga om. Detta kan skilja sig
från   fall  till  fall   och   vara   föremål   för
individuella  variationer,  beroende  på  metod etc.
Regeringen betonar vidare att de metoder som använts
är under utveckling och att det är möjligt att man i
framtiden kommer att kunna ta ut ägg utan föregående
hormonstimulering. En sådan utveckling kan  givetvis
leda  till  att  fler kvinnor ställer upp som givare
och att donation av  ägg ter sig i högre grad etiskt
acceptabelt.
Med de begränsningar  som  redan gäller och även i
fortsättningen  skall gälla, inklusive  etikprövning
av    enskilda   forskningsprojekt,    bör    enligt
regeringens mening, som framgått ovan, framställande
av  befruktade   ägg  för  fertilitetsforskning  och
näraliggande  forskning  inte  generellt  förbjudas.
Äggdonation för forskningsändamål bör då inte heller
vara förbjuden.  Det  påpekas  i  propositionen  att
forskningsprojekt  som förutsätter äggdonation måste
underkastas    etikprövning     i    enlighet    med
etikprövningslagen,   varvid  en  prövning   av   om
äggdonationen kan godtas  alltid  kommer att ske. De
metoder för äggut-tagning som hittills använts torde
ofta  vara  förenade  med  sådant  obehag   att  den
forskningsetiska  bedömningen  härvidlag måste  vara
synnerligen  restriktiv. Enligt regeringen  kan  det
dock inte uteslutas att donation i enskilda fall kan
ske under former som är godtagbara.
Enligt  9 § lagen  (1995:831)  om  transplantation
m.m.  får  biologiskt   material   från  en  levande
människa    för   annat   medicinskt   ändamål    än
transplantation   tas  endast  med  Socialstyrelsens
tillstånd,  om  materialet   är   sådant   som  inte
återbildas eller om ingreppet på annat sätt kan med-
föra beaktansvärd skada eller olägenhet för givaren.
Det  förhållandet  att en etikprövning alltid  skall
ske gör att det inte  framstår  som  helt nödvändigt
att  dessutom  uppställa ett krav på tillstånd  från
Socialstyrelsen.  Däremot  anser  regeringen att ett
godkännande   av   en  etikprövningsnämnd   av   ett
forskningsprojekt  som  innefattar  äggdonation  för
forskningsändamål   alltid    skall   anmälas   till
Socialstyrelsen.
Regeringen har nyligen tillkallat  en utredare med
uppdrag  att  göra  en  översyn  av vissa frågor  om
etikprövning av forskning (dir. 2004:11).  Utredaren
skall bl.a. kartlägga informationsöverföringen  från
etikprövningsnämnderna  till Socialstyrelsen när det
gäller   prövning   av  forskning   som   inbegriper
äggdonation.   Utredaren   skall   vidare   särskilt
uppmärksamma eventuella  problem  som  kan uppstå då
den  föreslagna ändringen i 9 § lagen (1995:831)  om
transplantation  m.m. träder i kraft. Uppdraget, som
i  denna del gäller  med  förbehåll  för  riksdagens
beslut  i nu aktuella ärende, skall redovisas senast
den 1 maj 2005.
Regeringen     anför     att    äggdonation    för
forskningsändamål naturligtvis skall förutsätta sam-
tycke. Samtycke skall inhämtas från både det behand-
lade paret och eventuell givare av ägg eller spermie
för  att ett befruktat ägg skall  få  användas  till
forskning.   För   att   få  forska  kring  somatisk
cellkärnöverföring skall samtycke inhämtas från både
givare  av ägg och givare av  kroppscell.  Samtycket
skall  föregås   av  information  om  ändamålet  med
forskningen (s.k. informerat samtycke). Vidare skall
beträffande forskning  som skall prövas enligt lagen
(2003:460) om etikprövning  av  forskning  som avser
människor bestämmelserna om information och samtycke
i denna lag tillämpas. Regeringen föreslår ändringar
i bestämmelserna om samtycke i 1 och 1 a §§  i  1991
års lag.

Motioner


I   motionerna   2004/05:So641   (yrkande   6)   och
2003/04:So636  (yrkande 6), båda av Chatrine Pålsson
m.fl.   (kd),  begärs   tillkännagivanden   om   att
äggdonation   för   forskningsändamål   inte   skall
tillåtas.


Kommersiell hantering av
humanbiologiskt material


Propositionen

Att  en  del  av  en  levande  eller  avlidens kropp
betraktas som en vara som kan köpas eller  säljas är
för  de  flesta  helt  främmande.  I  Sverige  finns
förbudet  att handla med organ och vävnad intaget  i
15 § lagen  (1995:831) om transplantation m.m. Lagen
reglerar inte bara donation för transplantation utan
även  donation   för   annat   medicinskt   ändamål,
exempelvis  forskning.  Den materia som omfattas  av
förbudet beskrivs som biologiskt  material. Förbudet
gäller  endast  förfaranden  i vinningssyfte.  Vissa
undantag från förbudet finns.

I   lagrådsremissen   föreslog   regeringen    ett
förtydligande  av  transplantationslagens förbud mot
kommersiell hantering  genom att definiera begreppet
biologiskt  material  som   organ,  vävnad,  celler,
cellinjer  och  delar  därav. Vidare  föreslogs  att
avidentifierade cellinjer  inte  skulle  omfattas av
förbudet mot kommersiell hantering i 15 §.  Lagrådet
invände  att  såsom  paragrafen utformats kommer  en
forskare eller läkemedelsframställare,  som tar emot
biologiskt material i syfte att därav framställa  en
avidentifierad   cellinje  och  att  kommersialisera
(patentera)    ett    forskningsresultat    avseende
cellinjen,  att omfattas  av  ansvarsbestämmelsen  i
första stycket första meningen. Redan mottagandet av
det biologiska  materialet  sker  ju  då  åtminstone
delvis     i     vinningssyfte.    Användandet    av
avidentifierade cellinjer  i kommersiellt syfte blir
tillåtet endast om cellinjerna  framställts av något
mellanled som saknade vinningssyfte.  Lagrådet kände
osäkerhet om vad regeringen avser i berört hänseende
och   förordade   att   frågan   blir   föremål  för
ytterligare överväganden och ett förtydligande.
Mot   bakgrund   av   Lagrådets  synpunkter  avser
regeringen  att  ytterligare   överväga   frågan  om
kommersiell  hantering  av  humanbiologiskt material
samt återkomma med förslag.

Motioner


I motion 2003/04:So39 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
begärs  ett  tillkännagivande  om   behovet  av  att
förtydliga  förbudet  mot  kommersiell hantering  av
humanbiologiskt material (yrkande  5).  Motionärerna
vill understryka vikten av att regeringen återkommer
skyndsamt med ett sådant förslag.

I  motion  2003/04:So38  av  Lotta  N  Hedström  och
Kerstin-Maria Stalin (mp) yrkas att riksdagen  begär
att    regeringen    företar    de    ändringar    i
transplantationslagen   som  Kommittén  om  genetisk
integritet föreslår så att  material  från mänskliga
ägg och embryon omfattas av paragrafens  förbud  mot
kommersiell hantering.


Övriga frågor


Motioner

I  motion  2003/04:So37 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl.   (m)   begärs    ett    tillkännagivande   om
finansiering  av  stamcellsforskning.   Motionärerna
anser   det   viktigt  med  ett  bättre  klimat  för
medicinsk     forskning      i     allmänhet     och
stamcellsforskning  i  synnerhet.   Det   påpekas  i
motionen  att  Moderata samlingspartiet för perioden
2004-2006 har föreslagit  en ökning med 450 miljoner
kronor  av  de  statliga  anslag  som  fördelas  via
Vetenskapsrådet.  Dessutom  har  partiet  begärt  en
ökning    av    anslaget    till    forskning    och
forskarutbildning med drygt 2 miljarder  kronor  för
samma  period.  Motionärerna  anser  vidare  att  en
svensk  motsvarighet  till det amerikanska "National
Institutes of Health" bör  etableras.  NIH  har  ett
övergripande  ansvar  för  den federalt finansierade
medicinska forskningen, och motsvarande organisation
bör enligt motionärerna skapas i Sverige.

I motion 2003/04:So394 av Ulla  Hoffmann  m.fl.  (v)
begärs  ett  tillkännagivande om att en reglering av
sponsring   och    bolagsbildning   inom   avancerad
medicinsk  forskning  bör  övervägas  (yrkande  10).
Motionärerna  anser  det  vara en oroande utveckling
att forskningslaboratorierna  tillåts  bilda  bolag,
vilka  i  sin  tur  får  sponsorpengar  från diverse
företag.  Enligt  motionärerna  är  det viktigt  med
offentlig  finansiering  och  insyn när  det  gäller
sådan väsentlig forskning som stamcellsforskning.


Aktuellt


Utredningen  om vårdens ägarformer  lämnade  i  mars
2003  slutbetänkandet   Vårda  vården  -  samverkan,
mångfald och rättvisa (SOU  2003:23).  I betänkandet
läggs  fram  förslag  till reglering av villkor  för
privata  vårdgivares  medverkan   i   den  gemensamt
finansierade    hälso-    och   sjukvården.   Utöver
lagförslag,   som  avser  hälso-   och   sjukvården,
diskuterar  utredningen  villkoren  för  att  främja
mångfald av drifts-  och  ägarformer  inom  vård och
omsorg.  Utredningen  aktualiserar också behovet  av
andra former för upphandling  av  och ersättning för
vård- och omsorgstjänster.

Regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet slöt i
februari  2004 en överenskommelse om  vilka  villkor
som  i  framtiden   skall   gälla   för  alternativa
driftsformer    inom   vården.   I   enlighet    med
överenskommelsen    har   en   särskild   promemoria
färdigställts inom Regeringskansliet (S2004/4905/HS)
med förslag om att införa  nya bestämmelser i hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763).  Bland annat föreslås
att om ett landsting överlämnar ansvaret för driften
av hälso- och sjukvård som ges vid  ett sjukhus till
annan,  skall  avtalet  innehålla  villkor   om  att
verksamheten  inte  får  drivas  med syfte att skapa
vinst   åt   ägare   eller  motsvarande  intressent.
Promemorian  kan  ses  som   ett   komplement   till
förslagen  i det ovannämnda betänkandet SOU 2003:23.
Promemorian har remissbehandlats.
Regeringen  avser enligt aktuell propositionslista
att under hösten  2004 överlämna en proposition till
riksdagen    med    förslag     som    utgår    från
överenskommelsen.

Inom Socialdepartementet har pågått  ett projekt för
att   göra   en  översyn  av  den  högspecialiserade
sjukvården. Inom  projektet har bl.a. den medicinska
kliniska forskningen  kartlagts  och  analyserats. I
rapporten  Högspecialiserad  sjukvård - kartläggning
och förslag (Ds 2003:56) nämns att inom näringslivet
har läkemedelsindustrin en dominerande ställning när
det  gäller samarbetet med sjukvården.  Biomedicinsk
och bioteknisk  verksamhet har dock under senare tid
fått   en   alltmer   framträdande    plats.    Runt
universiteten   har   många   mindre  företag,  ofta
sprungna ur universitetsforskning, vuxit fram och de
börjar   få   viss   betydelse   för  den   kliniska
forskningen. Enligt rapporten är verksamheten  i  de
flesta   av   dessa   företag   dock   i   en  tidig
utvecklingsfas  och  ur  ett kvantitativt perspektiv
spelar de än så länge liten  roll för sjukvården och
kunskapsutvecklingen inom sjukvården.

Rapporten är under beredning i Regeringskansliet.

Under   beredning   i  Regeringskansliet   är   även
betänkandet Aktiebolag  med begränsad vinstutdelning
(SOU  2003:98). Utredningen  har  utarbetat  förslag
till två  modeller  av  en  ny aktiebolagsform, dels
bolag  utan  vinstutdelning, dels  bolag  med  viss,
begränsad vinstutdelning.  Enligt  direktiven  skall
den  nya  bolagsformen vara lämplig för verksamheter
inom områdena skola, vård och omsorg.

Våren    2002    beslutade    riksdagen    om    ett
tillkännagivande  till regeringen angående sponsring
(2001/02:KU19 Sponsring  av  statliga  myndigheter).
Konstitutionsutskottet konstaterade att  det  saknas
regler  för  sponsring  av statliga myndigheter samt
anförde att initiativ bör  tas  till en reglering av
myndigheters    tillämpning    av   sponsring    som
finansieringsform.   Konstitutionsutskottet   delade
bl.a.  Riksdagens  revisorers  uppfattning  (rapport
2000/01:13) att regeringen  bör  ta  ställning  till
vilka  myndigheter  eller vilka verksamheter som får
finansieras med sponsring.

Förslag om sponsring  av  statliga myndigheter har
på   regeringens   uppdrag   utarbetats    av   bl.a
Statskontoret  och Högskoleverket. Förslagen  bereds
för närvarande inom Regeringskansliet med inriktning
mot att skapa ett regelverk för sådan sponsring.

Inom Ekonomistyrningsverket har en skrift, Sponsring
som   finansieringskälla,    publicerats.   Skriften
behandlar frågor som kan uppkomma  om  en  myndighet
överväger att ta emot sponsring från ett företag och
är tänkt som en vägledning för myndigheter i  sådana
fall.


Utskottets ställningstagande


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör  anta regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1991:115) om åtgärder
i  forsknings-  eller   behandlingssyfte  med
befruktade ägg från människa,  dock  med  den
ändringen  att  1  a  §  får  den lydelse som
utskottet föreslår i bilaga 3.  Riksdagen bör
vidare anta regeringens förslag till  lag  om
ändring i lagen (1995:831) om transplantation
m.m.  Utskottet  föreslår  en ändring i lagen
(1998:531) om yrkesverksamhet  på  hälso- och
sjukvårdens  område till följd av regeringens
förslag att ändra  rubriken  på 1991 års lag.
Utskottet anser att lagändringarna  bör träda
i  kraft  först  den  1  april  2005 samt att
samtliga  motioner med bäring på lagförslagen
bör avslås. Riksdagen bör även avslå motioner
om kommersiell  hantering  av humanbiologiskt
material  med  hänvisning  till   regeringens
avsikt att återkomma i frågan. Även  motioner
om finansiering av stamcellsforskning samt om
sponsring  och bolagsbildning på området  bör
avslås.
Jämför reservationerna  1  (kd), 2 (kd,mp), 3
(m) och 4 (v, mp).

Forskning på stamceller väcker  frågor  av  grundläggande etisk
natur.  Den  etiska  problematiken  har  av  Statens
medicinsk-etiska  råd  beskrivits  som  en  konflikt
mellan   olika   värden,   mellan   olika   aktörers
rättigheter   och   skyldigheter  och  mellan  olika
intressen. Intresset av ny kunskap som kan leda till
att hittills obotliga sjukdomar blir behandlingsbara
ställs mot kravet på  att  skydda människovärdet och
att inte instrumentalisera mänskligt liv.

Utskottet kan inledningsvis  konstatera  att det i
propositionen görs en fyllig redovisning av bl.a. de
etiska  principer  och  frågeställningar som utgjort
grunden  för regeringens bedömning  i  det  aktuella
ärendet. Vidare  beskrivs  utförligt de överväganden
som  lett fram till regeringens  ställningstaganden.
Utskottet instämmer i de förda resonemangen.
Utskottet delar således regeringens och kommitténs
bedömning   att  stamcellsforskning  är  ett  mycket
angeläget        forskningsområde.         Embryonal
stamcellsforskning     har    förutsättningar    att
framgångsrikt bidra till  bot  och  behandling av en
rad svåra sjukdomar. Forskning på adulta  stamceller
kan,  med  dagens  kunskap,  inte  ersätta embryonal
stamcellsforskning. Vid den avvägning  mellan  olika
intressen som måste göras kommer utskottet fram till
samma   slutsats   som   regeringen,   nämligen  att
forskning  på  befruktade  ägg även i fortsättningen
skall  vara tillåten. Vid en  motsvarande  avvägning
när det  gäller  forskning  som  bygger  på somatisk
cellkärnöverföring  gör  utskottet  samma bedömning,
nämligen att sådan forskning är så angelägen att den
bör  få förekomma. Utskottet delar även  regeringens
bedömning  att  begränsningarna i etikprövningslagen
och i 1991 års lag  utgör en tillräcklig garanti för
att   framställandet   av    befruktade    ägg   för
forskningsändamål  endast  sker för mycket angelägna
syften och under etiskt betryggande  former samt att
något  generellt  förbud  mot  metoden  därför  inte
behövs.  Samma  skäl  kan  anföras  för  att tillåta
äggdonation för forskningsändamål.
Såsom  regeringen anför är en av förutsättningarna
för   att  området   skall   kunna   utvecklas   att
forskningen  sker  under  etiskt  acceptabla former.
Utskottet    ser    positivt    på    att   somatisk
cellkärnöverföring     underkastas     begränsningar
motsvarande   dem   som  gäller  vid  forskning   på
befruktade ägg. Utskottet kan konstatera att den nya
etikprövningslagen   (SFS   2003:460)   innebar   en
betydande  uppstramning   i   förhållande  till  den
tidigare  gällande  ordningen. Ett  av  syftena  med
lagen  är  att  skydda den  enskilda  människan  och
respekten för människovärdet  vid  forskning. Vidare
innebär regeringens nu föreslagna ändringar  i  1991
års  lag att de redan i dag gällande begränsningarna
på området blir ännu strängare.
Regeringen  föreslår  bl.a.  nya  bestämmelser  om
information  och samtycke i 1991 års lag. Enligt 1 §
andra stycket  skall, för att åtgärder i forsknings-
eller behandlingssyfte  skall  få  ske  med  ägg som
befruktats   vid  IVF-behandling,  i  fortsättningen
krävas  att  även   den   kvinna  eller  man  i  det
behandlade paret som inte är  givare  av  ägg  eller
spermie informeras om och därefter ger sitt samtycke
till  åtgärden.  I propositionen föreslås vidare ett
nytt andra stycke  i   1  a  § i 1991 års lag. Denna
ändring innebär att i stället  för  1  § i samma lag
skall,  beträffande  forskning  som skall etikprövas
enligt    etikprövningslagen,   bestämmelserna    om
information  och  samtycke  i 16, 17 och 19 §§ i den
lagen tillämpas. Enligt de aktuella  paragraferna  i
etikprövningslagen  är  det  forskningspersonen  som
skall   ges   information   om   och  samtycka  till
forskningen. Med forskningsperson  avses  enligt 2 §
etikprövningslagen    en    levande   människa   som
forskningen  avser.  Enligt  utskottets  mening  bör
kraven på information om och samtycke  till åtgärder
i forsknings- eller behandlingssyfte med  befruktade
ägg  omfatta  samma  personkrets, oavsett om det  är
bestämmelserna    i    1991     års     lag    eller
etikprövningslagen  som  skall  tillämpas. Utskottet
föreslår därför ett tillägg till regeringens förslag
till  ändring  av 1 a § i 1991 års  lag.  Utskottets
förslag framgår av bilaga 3.
I  och med att  lagen  (1991:115)  om  åtgärder  i
forsknings-  och behandlingssyfte med befruktade ägg
från människa  inte  bara skall omfatta åtgärder med
befruktade ägg utan även  med  ägg som varit föremål
för somatisk cellkärnöverföring, föreslår regeringen
att  lagens  rubrik  ändras  på  så sätt  att  ordet
"befruktade"  utgår.  I  6 kap. 19 §  andra  stycket
lagen (1998:531) om yrkesverksamhet  på  hälso-  och
sjukvårdens  område  (LYHS)  omnämns  1991  års lag.
Enligt utskottet bör den nämnda bestämmelsen  i LYHS
ändras  så att hänvisningen däri sker till 1991  års
lag i dess  nya  lydelse. Utskottets förslag i denna
del framgår av bilaga 4.
Utskottet har inte  något att erinra mot förslaget
till   lag   om  ändring  i  lagen   (1995:831)   om
transplantation,       varigenom      kravet      på
Socialstyrelsens  tillstånd  tas  bort  i  fråga  om
ingrepp  som sker för  forskning  som  godkänts  vid
etikprövning.  Det  skall  inte  behövas en prövning
utifrån     samma     kriterier     både    av    en
etikprövningsnämnd och av Socialstyrelsen.
Mot  bakgrund av det ovan anförda anser  utskottet
att  motionerna  2003/04:So39  (kd)  yrkandena  1-4,
2003/04:So378  (kd) yrkandena 1 och 2, 2003/04:So636
(kd)  yrkandena  2-4   och   6,  2004/05:So472  (kd)
yrkandena 1 och 2 samt 2004/05:So641  (kd) yrkandena
2-4 och 6 bör avslås.
Genom förslaget till ändring i 4 § i  1991 års lag
förbjuds uttryckligen reproduktiv kloning. Utskottet
ser  självfallet  mycket positivt på denna  ändring,
liksom   på   att  förfarandet   straffsanktioneras.
Utskottet kan däremot inte ställa sig bakom kravet i
motion 2003/04:So39  (kd)  yrkande  6  om  strängare
straff vid försök till reproduktiv kloning. Motionen
avstyrks   därför.   Motionerna  2003/04:So636  (kd)
yrkande 5 och 2004/05:So641  (kd) yrkande 5 avstyrks
på  den grunden att de får anses  tillgodosedda  med
regeringens förslag.
Utskottet  anser att tidpunkten för ikraftträdande
av samtliga lagändringar  bör  bestämmas  till den 1
april 2005.

I propositionen uppger sig regeringen ha för  avsikt
att   efter   ytterligare   överväganden  presentera
förslag  i  frågan  om  kommersiell   hantering   av
humanbiologiskt   material.  Utskottet  vill  betona
vikten av att regeringen  snarast möjligt återkommer
till  riksdagen med förslag  till  förtydligande  av
gällande  förbud  på  området.  Något initiativ från
riksdagens   sida   är   dock   inte   erforderligt.
Motionerna   2003/04:So39   (kd)   yrkande   5   och
2003/04:So38 (mp) avstyrks därmed.

Såsom   anförts  ovan  delar  utskottet  regeringens
uppfattning  att  stamcellsforskning  är  ett mycket
angeläget   forskningsområde.   Frågan  om  statliga
anslag till forskning och forskarutbildning  är  för
närvarande  under  beredning  i utbildningsutskottet
(budgetpropositionen  för  år  2005   utg.  omr.  16
Utbildning   och   universitetsforskning).    Vidare
förbereder    regeringen    en    forskningspolitisk
proposition, som enligt uppgift kommer  att avlämnas
i  början av nästa år. Socialutskottet har  vid  ett
flertal   tidigare   tillfällen,  senast  i  det  av
riksdagen godkända betänkandet  2002/03:SoU3  Hälso-
och  sjukvårdsfrågor m.m., avstyrkt motioner om  att
inrätta  en svensk motsvarighet till det amerikanska
National Institutes  of  Health.  Utskottet har inte
ändrat  inställning  i frågan. Mot bakgrund  av  det
anförda avstyrker utskottet motion 2003/04:So37 (m).

I motion 2003/04:So394  (v)  yrkande  10  begärs ett
tillkännagivande  om  sponsring  och  bolagsbildning
inom  avancerad  medicinsk forskning. Utskottet  kan
konstatera att närliggande frågor är under beredning
i Regeringskansliet.  Resultatet av detta arbete bör
inte föregripas. Motionen avstyrks därför.

Reservationer



Utskottets   förslag   till    riksdagsbeslut    och
ställningstaganden     har     föranlett    följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till  riksdagsbeslut  som
behandlas i avsnittet.


1. Lagförslagen (punkt 1)

av Ulrik Lindgren (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen antar regeringens förslag till
a)  lag  om ändring i lagen (1991:115) om åtgärder i
forsknings-  eller  behandlingssyfte  med befruktade
ägg från människa, med den ändringen såvitt  avser 1
a  §  att bestämmelsen får den lydelse som utskottet
föreslår  i  bilaga  3  samt  med  den ändringen att
tidpunkten för ikraftträdandet bestäms  till  den  1
april 2005,
b)   lag   om   ändring   i   lagen   (1995:831)  om
transplantation   m.m.,   med   den  ändringen   att
tidpunkten för ikraftträdandet bestäms  till  den  1
april 2005.
Riksdagen   antar   det  av  utskottet  i  bilaga  4
framlagda förslaget till  lag  om  ändring  i  lagen
(1998:531)   om   yrkesverksamhet   på   hälso-  och
sjukvårdens område.
Riksdagen tillkännager som sin mening vad som anförs
i   reservation   1.   Riksdagen   bifaller   därmed
motionerna   2003/04:So39   yrkandena   1-4  och  6,
2003/04:So378   yrkandena  1  och  2,  2003/04:So636
yrkandena 2-4 och 6, 2004/05:So472 yrkandena 1 och 2
och 2004/05:So641 yrkandena 2-4 och 6 samt avstyrker
motionerna 2003/04:So636 yrkande 5 och 2004/05:So641
yrkande 5.

Ställningstagande

Kristdemokraterna  hyser stor respekt för och tillit
till  den  medicinska   forskningen.  Den  utgör  en
förutsättning för att vi skall kunna tränga tillbaka
mänskligt lidande och förbättra  alltfler individers
livskvalitet. Samtidigt måste forskningen  visa full
respekt  för  människovärdet,  individens integritet
och demokratins spelregler.

Det okränkbara människovärdet  -  att människan är
ett   mål   och  inte  ett  medel  -  måste,  enligt
kristdemokratisk  uppfattning, respekteras alltifrån
livets början till dess slut. Den bästa garantin för
att kampen mot sjukdomar  och  lidande  skall drivas
till  mänsklighetens  fromma  är  att  människolivet
under alla stadier betraktas som okränkbart.
Orsaken till den känsliga debatt som pågår  är att
embryonal  stamcellsforskning  kräver  att mänskliga
embryon  förbrukas  för  produktion  av  stamceller.
Samtidigt   stadgar   Europarådets   konvention   om
mänskliga  rättigheter och biomedicin,  som  Sverige
har  undertecknat,   att   mänskliga  embryon  skall
tillförsäkras   adekvat   skydd.    Den   embryonala
stamcellsforskningen  leder  till  att människolivet
används   som   medel  och  inte  som  mål  i   sig.
Människovärdet  följer   existensen,  inte  en  viss
ålder. En relativisering av  människovärdet  här ger
motivet   för   en   relativisering   även  i  andra
sammanhang. Samtidigt finns det etiskt okomplicerade
och lovande alternativ, nämligen att i forskningen i
stället   använda   stamceller   från   t.ex.  vuxna
individer och navelsträngens blodceller.
Jag anser det mycket angeläget att prioritera  och
stödja  forskning  som  kan  förhindra, lindra och i
bästa  fall bota svåra folksjukdomar  som  diabetes,
Parkinsons  eller  Alzheimers  sjukdom  eller minska
bristen   på   organ   för  transplantationsändamål.
Samtidigt  gäller  det  här,   liksom  i  all  annan
forskning, att etiskt granska verksamheten. Särskilt
vaksam bör man vara när alltför  stora förhoppningar
ställs på en i sig lovande forskning.  I  kampen  om
uppmärksamhet    och   forskningsanslag   finns   en
frestelse att tala  och  skriva  om förhoppningar på
epokgörande genombrott som om de i  det närmaste var
realiserade.
Jag  ser i grunden positivt på stamcellsforskning,
så länge  respekten  för människovärdet upprätthålls
och  forskningen  sker under  reglerade  och  etiskt
godtagbara former.  Jag  anser liksom regeringen att
stamcellsforskningen behöver  regleras i lag. Det är
bra att förbud mot reproduktiv  kloning nu föreslås.
Dock   kommer   förbudet  sent  och  det   är   inte
heltäckande.       Förslaget       om       somatisk
cellkärnöverföring är  i sig ett förslag om kloning,
men det klonade mänskliga livet får endast leva fram
till  en 14-dagarsgräns.  På  flera  punkter  ligger
regeringens förslag utanför vad som kan anses etiskt
godtagbart. För att stamcellsforskningen skall kunna
anses etiskt  försvarbar  måste  enligt  min  mening
lagstiftningen vila på följande principer.
Målet  med  forskningen  skall  vara  att utveckla
vetenskapliga   metoder   som  kan  utgöra  fullgoda
alternativ till forskning på  embryonala stamceller.
För att undvika etiskt kontroversiella  metoder  bör
därför  riksdagen  anta  en  "nollvision" vad gäller
användandet av mänskliga embryon.
Forskning på adulta stamceller  skall prioriteras.
I etiska konflikter är det av fundamental  vikt  att
välja   det   etiskt  okontroversiella  framför  det
kontroversiella.   Vi   bör  således  satsa  på  den
forskning där människoliv  inte  görs till medel och
där människovärdet respekteras fullt  ut.  Detta bör
bl.a.  beaktas vid fördelningen av offentliga  medel
för forskning.
Embryon    skall    aldrig   få   produceras   för
forskningsändamål.    Forskning     på    befintliga
embryonala  stamcellslinjer får enbart  tillåtas  då
forskningsmålet  syftande  till  klinisk  användning
inom  vården  inte  skulle  kunna  nås  genom  andra
forskningsvägar  som  är  grundade  på vetenskap och
beprövad erfarenhet.
Alla  former  av  kloning av mänskligt  liv,  även
somatisk cellkärnöverföring, skall vara förbjudna.
Den  som  uppsåtligen   bryter  mot  förbudet  mot
reproduktiv  kloning kommer  att  kunna  dömas  till
böter eller fängelse  i  högst  ett  år. Det svenska
straffsystemet innebär att straffet i praktiken blir
villkorlig  dom  eller  böter  medan samma  brott  i
Storbritannien kan leda till tio  års  fängelse. Jag
anser  att  det krävs straffsatser som är  betydligt
mer kännbara  än  de  föreslagna  och  som  i  högre
utsträckning    harmonierar    med   andra   länders
lagstiftning på området.
Jag  anser  att regeringen snarast  bör  återkomma
till riksdagen  med  förslag  i enlighet med vad som
anförts. Som nämnts ovan överensstämmer  regeringens
nu aktuella lagförslag på många punkter inte  med de
etiska grundprinciper som jag anser måste gälla inom
stamcellsforskningen. Jag är visserligen starkt emot
somatisk   cellkärnöverföring,   men   förbudet  mot
reproduktiv   kloning  och  förslaget  att  somatisk
cellkärnöverföring   skall  vara  underkastad  samma
begränsningar som gäller vid forskning på befruktade
ägg innebär dock en viss  uppstramning  jämfört  med
gällande  lagstiftning. På den grunden godtas därför
förslaget,  dock endast i avvaktan på att regeringen
tar   fram   förslag    om   förbud   mot   somatisk
cellkärnöverföring  och  förbud  mot  produktion  av
mänskliga embryon för forskningsändamål  i  enlighet
med argumentationen i motion So39 (kd).
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

2. Kommersiell hantering av humanbiologiskt
material (punkt 2)

av Jan Lindholm (mp) och Ulrik Lindgren (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2  borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation 2. Riksdagen bifaller
därmed  motionerna   2003/04:So38  och  2003/04:So39
yrkande 5.

Ställningstagande

Regeringen  har  för  avsikt   att   återkomma  till
riksdagen   med   förslag  till  hur  förbudet   mot
kommersiell hantering  av  humanbiologiskt  material
skall    förtydligas    i    lagen   (1995:831)   om
transplantation m.m. Vi vill understryka  vikten  av
att regeringen skyndsamt återkommer i denna fråga.

Vad vi nu anfört bör ges regeringen till känna.

3. Finansiering av stamcellsforskning (punkt 3)

av   Cristina  Husmark  Pehrsson  (m),  Magdalena
Andersson (m) och Maud Ekendahl (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser  att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation 3. Riksdagen bifaller
därmed motion 2003/04:So37.

Ställningstagande

Vi   ställer  oss  i  huvudsak   bakom   regeringens
proposition  2003/04:148. En brist är emellertid att
regeringen inte  tar  upp  frågan om finansiering av
stamcellsforskning.      Stamcellsforskningen      i
allmänhet,   och   i   kombination    med   somatisk
kärnöverföring  i  synnerhet, kan revolutionera  den
medicinska forskningen och terapin.

Det är viktigt att  skapa  ett  bättre  klimat för
medicinsk     forskning,     i     synnerhet     för
stamcellsforskningen.  Vi  erinrar  om  att Moderata
samlingspartiet  under  de  kommande  tre åren  vill
avsätta 1,5 miljarder kronor mer än regeringen  till
forskning    och   forskarutbildning   (jfr   motion
2004/05:Ub419).
I  USA  har  National  Institutes  of  Health  ett
övergripande ansvar  för  den  federalt finansierade
medicinska forskningen. Vi har länge  begärt  att en
motsvarande  organisation skall etableras i Sverige.
Vi menar att det  är  viktigt  att kunna koncentrera
insatserna  på det medicinska forskningsområdet  och
göra en riktad  insats.  Det  är dessutom nödvändigt
att ha en mångfald av forskningsfinansiärer  för att
få en dynamisk och pluralistisk forskningsflora.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till känna.

4. Sponsring och bolagsbildning (punkt 4)

av  Ingrid  Burman  (v),  Elina Linna (v) och Jan
Lindholm (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som anförs i reservation 4. Riksdagen  bifaller
därmed motion 2003/04:So394 yrkande 10.

Ställningstagande

Stamcellsforskningen  har  debatterats intensivt den
senaste tiden. Vad som därvid  inte  har diskuterats
är att forskningslaboratorierna tillåts bilda bolag,
vilka  i  sin  tur  får  sponsorpengar från  diverse
företag. Vi anser att det  är  en oroande utveckling
att kommersiella intressen den vägen  får  ett stort
inflytande  på  inriktningen av forskningen. Det  är
viktigt med offentlig  finansiering  och  tillsyn på
området.    En    reglering    av    sponsring   och
bolagsbildning  när  det gäller avancerad  medicinsk
forskning bör därför övervägas.

Vad vi nu anfört bör ges regeringen till känna.
BILAGA 1

Förteckning över behandlade förslag



Propositionen

2003/04:148 Stamcellsforskning

Regeringen föreslår att  riksdagen antar regeringens
förslag till

1. lag om ändring i lagen  (1991:115)  om åtgärder i
forsknings- eller behandlingssyfte med  befruktade
ägg från människa,

2.   lag   om   ändring   i   lagen   (1995:831)  om
transplantation m.m.


Följdmotioner


2003/04:So37 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om   finansiering   av
stamcellsforskning.

2003/04:So38 av Lotta N Hedström och Kerstin-Maria
Stalin (mp):

Riksdagen  begär att regeringen skyndsamt återkommer
med     förslag      till     de     ändringar     i
transplantationslagen   som  Kommittén  om  genetisk
integritet föreslår så att  material  från mänskliga
ägg och embryon omfattas av paragrafens  förbud  mot
kommersiell hantering.

2003/04:So39 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd):

1.   Riksdagen   beslutar  anta  en  nollvision  för
embryonal stamcellsforskning,  i  enlighet med vad
som anförs i motionen.

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  att  den adulta
stamcellsforskningen skall prioriteras.

3.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening vad i motionen anförs  om  att embryon inte
får framställas för forskningsändamål.

4.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen   anförs  om  förbud  mot
somatisk cellkärnöverföring.

5.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  behovet  att
förtydliga  förbudet  mot kommersiell hantering av
humanbiologiskt material.

6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om straffsatser vid
försök till reproduktiv kloning.


Motioner från allmänna motionstiden
2003


2003/04:So378 av Per Landgren och Tuve Skånberg
(kd):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen   anförs   om  att  av
folkrättsliga   och   etiska  skäl  stå  fast  vid
Sveriges redan intagna  ståndpunkt  om  kloning av
människa.

2.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening vad i motionen anförs  om att till Sveriges
riksdag  föreslå  ett förbud mot  alla  former  av
kloning av människa.

2003/04:So394 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

10. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i motionen anförs om en reglering  av
sponsring  och   bolagsbildning   inom   avancerad
medicinsk forskning.

2003/04:So636 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd):

2.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening vad i motionen anförs  om  förbud  mot  att
framställa  ägg  från  människa, obefruktade eller
befruktade, för forskningsändamål.

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen anförs om en "nollvision"
vad gäller användandet  av  mänskliga  embryon med
målet   att   de   vetenskapliga  metoderna  skall
utvecklas   så   att  fullgoda   alternativ   till
forskning på embryonala stamceller finns.

4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att den embryonala
stamcellsforskningen kräver ny lagstiftning.

5.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs om att  reproduktiv
kloning skall vara entydigt förbjuden.

6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen anförs om att äggdonation
för forskningsändamål inte skall tillåtas.


Motioner från allmänna motionstiden
2004


2004/05:So472 av Per Landgren och Tuve Skånberg
(kd):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen   anförs   om  att  av
folkrättsliga   och   etiska  skäl  stå  fast  vid
Sveriges redan intagna  ståndpunkt  om  kloning av
människa.

2.  Riksdagen  begär  att regeringen återkommer  med
förslag till ett förbud mot alla former av kloning
av människa.



2004/05:So641 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs om förbud mot att
framställa  ägg från människa,  obefruktade  eller
befruktade, för forskningsändamål.

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen anförs om en "nollvision"
vad gäller användandet  av  mänskliga  embryon med
målet   att   de   vetenskapliga  metoderna  skall
utvecklas   så   att  fullgoda   alternativ   till
forskning på embryonala stamceller finns.

4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att den embryonala
stamcellsforskningen kräver ny lagstiftning.

5.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs om att  reproduktiv
kloning skall vara entydigt förbjuden.

6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen  anförs om att äggdonation för
forskningsändamål inte skall tillåtas.
BILAGA 2

Regeringens lagförslag








Bilaga 3


Av utskottet föreslagen ändring i
regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1991:115) om
åtgärder i forsknings- eller
behandlingssyfte med befruktade ägg
från människa


-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
1  a  §  Bestämmelser  om  1  a  §  Bestämmelser  om
etikprövning av forskning  etikprövning av forskning
med  befruktade  ägg  och  med  befruktade  ägg  och
ägg som varit föremål för  ägg som varit föremål för
somatisk                   somatisk
cellkärnöverföring  finns  cellkärnöverföring  finns
i   lagen  (2003:460)  om  i   lagen  (2003:460)  om
etikprövning av forskning  etikprövning av forskning
som avser människor.       som avser människor.
Beträffande    forskning   Beträffande    forskning
som    skall   etikprövas  som    skall   etikprövas
enligt nämnda lag skall i  enligt nämnda lag skall i
stället     för    1    §  stället     för    1    §
bestämmelserna         om  bestämmelserna         om
information  och samtycke  information  och samtycke
i  16, 17 och 19 §§ i den  i  16, 17 och 19 §§ i den
lagen tillämpas.           lagen    tillämpas.    Om
befruktningen  har  skett
enligt  lagen  (1988:711)
om   befruktning  utanför
kroppen,     skall    med
forskningsperson
jämställas   den   kvinna
eller     man    i    det
behandlade paret som inte
är  givare av  ägg  eller
spermie.
-----------------------------------------------------

Bilaga 4

Av  utskottet framlagt förslag till  lag  om  ändring  i  lagen
(1998:531)   om   yrkesverksamhet   på   hälso-  och
sjukvårdens område
Härigenom   föreskrivs   att   6  kap.  19  §  lagen
(1998:531)   om   yrkesverksamhet  på   hälso-   och
sjukvårdens område skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse          Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
6 kap.
19  §
-----------------------------------------------------
Socialstyrelsen skall, om  Socialstyrelsen skall, om
inte  annat  följer  av 7  inte  annat  följer  av 7
kap.  20  §, göra anmälan  kap.  20  §, göra anmälan
till  åtal,  om  den  mot  till  åtal,  om  den  mot
vilken  disciplin-påföljd  vilken  disciplin-påföljd
kan övervägas är skäligen  kan övervägas är skäligen
misstänkt   för   att   i  misstänkt   för   att   i
yrkesutövningen ha begått  yrkesutövningen ha begått
ett   brott   för  vilket  ett   brott   för  vilket
fängelse är föreskrivet.   fängelse är föreskrivet.
Särskilda regler gäller    Särskilda regler gäller
för åtal för brott enligt  för åtal för brott enligt
6  §  lagen (1991:115) om  6  §  lagen (1991:115) om
åtgärder   i  forsknings-  åtgärder   i  forsknings-
eller   behand-lingssyfte  eller   behand-lingssyfte
med  befruktade  ägg från  med ägg från människa.
människa.
-----------------------------------------------------
___________________
Denna lag träder i kraft den 1 april 2005.



Bilaga 5


Socialutskottets offentliga utfrågning på
temat stamcellsforskning torsdagen den 4
mars 2004 kl. 09.00-11.20



Deltagande inbjudna:

Professor Sten Eirik Jacobsen,

Stamcellscentrum, Lunds universitet

Professor Jan Wahlström,

klinisk genetik, Sahlgrenska universitetssjukhuset

Professor Göran Hermerén

medicinsk etik, Lunds universitet

Professor Elisabeth Rynning,

medicinsk rätt, Uppsala universitet

Professor       Gisela      Dahlquist,barn-      och
ungdomskliniken,


Norrlands universitetssjukhus


Från socialutskottet deltog:


Ingrid Burman (v) ordf.

Chatrine Pålsson (kd) förste vice ordf.
Kristina Zakrisson (s) andre vice ordf.
Margareta Israelsson (s)
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Kerstin Heinemann (fp)
Conny Öhman (s)
Catherine Persson (s)
Carl-Axel Johansson (m)
Marina Pettersson (s)
Kenneth Johansson (c)
Christer Engelhardt (s)
Elina Linna (v)
Kerstin-Maria Stalin (mp)
Jan Emanuel Johansson(s)

Marita Aronson (fp)

Utfrågningen ägde rum i Skandiasalen.


Ordföranden: Jag  vill  hälsa er alla varmt välkomna
till forskningsdagen och socialutskottets offentliga
utfrågning om stamcellsforskning.

Socialutskottets     beredningsområde     är     ett
forskningsintensivt  område.   Som  utskott  har  vi
regelbundet   återkommande   kontakter   med   olika
forskare när det gäller att bereda  våra frågor. Det
sker  i  olika former; ibland, som i dag,  genom  en
offentlig   utfrågning,   då   vi   brukar   inbjuda
organisationer   och   myndigheter  att  lämna  sina
synpunkter på aktuella frågor. Ibland sker det genom
att vi bjuder in olika forskare  till  utskottet för
att lämna sina synpunkter och presentera  resultatet
av  sin  forskning  i  det  område  som  vi  just då
bereder.

I  dagens  utfrågning  har  vi valt att lyfta fram
stamcellsforskningen, eftersom socialutskottet under
våren  kommer  att  bereda  en proposition  om  just
stamcellsforskning,      dess      villkor       och
förutsättningar.  Det  förtjänar att understryka att
forskningen inom olika sakområden  inte bara ger ett
viktigt  underlag för oss i socialutskottet  när  vi
har att bereda  och  ta ställning i olika sakfrågor,
utan  det  handlar  också   om  de  forskningsetiska
frågorna.
I dag har vi bjudit in fem  kvalificerade forskare
som ska ge oss ett brett beslutsunderlag  inför  det
kommande     arbetet     med     propositionen    om
stamcellsforskning. Ni är förstås  särskilt välkomna
till socialutskottets utfrågning.

Sten   Eirik   Jacobsen,   Stamcellscentrum,   Lunds
universitet: Jag är professor i stamcellsbiologi och
också ledare för ett centrum  för stamcellsforskning
som finns i Lund och som i hög grad är etablerat med
stöd  från Strategiska stiftelsen.  Vi  sysslar  med
stamcellsforskning   rent   generellt.   Mitt   eget
specialområde   är   blodbildande   stamceller   och
benmärgstransplantation,  som är det enda område där
det finns etablerad stamcellsterapi i dag.

Då jag inte blivit tillfrågad  och  inte vet exakt
vad  ni  vill  höra  i dag har jag bestämt  mig  för
stamcellsforskning, i  och  med  att  detta  är  ett
område  som  varit extremt mycket i fokus, både inom
den biomedicinska  forskningen  själv  och  också  i
massmedierna. I offentligheten har det varit väldigt
stort  intresse  för  den  biologiska  potentialen i
cellerna     och    speciellt    för    de    etiska
frågeställningarna och den kliniska potentialen. Det
är både bra och  tyvärr mindre bra när ett område är
mycket i fokus, då  folk  blir  mer  informerade men
också desinformerade.
Min  uppgift i dag är att berätta vad  vi  vet  om
stamceller  och  vad  vi  inte vet om stamceller och
inte minst vilken situationen  är  i dag, vad vi kan
göra  kliniskt med stamcellerna i dag  och  vad  det
finns för  möjligheter  inför  framtiden.  Vi  talar
väldigt  mycket  om  möjligheter  inom  detta område
liksom inom medicinen i övrigt.
Jag ska mycket kort förklara och definiera  vad en
stamcell  är. En stamcell är en mycket speciell  typ
av cell i organismen  som  vi vet existerar. Det har
varit ett stort massmedialt intresse för stamceller,
och  extrem  entusiasm  för  att   ifrågasätta  även
existensen av stamceller. Det är ingen tvekan om att
stamceller  existerar,  och de utgör i  många  organ
garantin för att vi har tillräckligt med celler hela
tiden   och   att   organen   blir    uppbyggda.   I
blodsystemet, som är mitt område, utför dessa celler
inte  någon speciell mogen funktion, som  vi  kallar
det, till  exempel som röda och vita blodkroppar som
transporterar  syre,  bekämpar  infektioner  och  så
vidare. Deras uppgift är enbart att sörja för att de
alla  andra  cellerna  finns  och  att  de  finns  i
tillräckligt antal och i riktiga proportioner.
Det finns flera typer av mogna celler, och jag ska
komma  tillbaka  till stamceller i benmärgen som ett
exempel på det vi  vet  mest  om  i  dag.  Den  mest
speciella egenskapen hos stamceller, som skiljer dem
från  alla  andra  typer  av  normala celler, och en
egenskap som de delar med cancerceller,  är  att  de
kan  självförnya  sig.  Med det menar vi att den kan
bilda identiska kopior av  sig själv. Det är det som
gör  att  denna  cell,  i motsats  till  andra,  kan
säkerställa produktionen  av  andra  celltyper genom
hela  livet, i och för sig längre än livet,  om  man
transplanterar cellerna vidare.
I motsats till cancerceller är det en kontrollerad
självförnyelse,   alltså   inte   en   okontrollerad
självförnyelse.
Man  kan  säga att stamceller, som finns  i  vuxna
organismer, har  två  funktioner.  De  bildas tidigt
under  fosterutvecklingen.  Då är deras uppgift  att
bygga upp organen. Efter födseln och speciellt i det
vuxna livet är deras uppgift att ersätta cellförlust
i det vuxna organet.
Jag   visar  en  enkel  skiss  på   en   stamcell,
benmärgsstamcell.   Det   finns   olika   typer   av
blodceller - röda celler, olika typer av immunceller
som  vi  kallar dem. Men alla celler kommer från den
enda stamcellen.
Detta är  inga  spekulationer,  utan  det vet vi i
dag. Detta är forskning som har pågått i  30-40  år.
Men  intresset för stamceller är ganska nytt, i alla
fall  som   ett   publikt   intresse.  Men  som  ett
forskningsfält är det rätt gammalt.
Man förstod tidigt att den  här  typen  av  celler
måste finnas i blodsystemet. Det förstår man när man
vet att den måste ersätta fem miljoner blodkroppar i
sekunden  hos  en  vuxen  människa. Det är en extrem
produktion. Det är extrema  mängder  av  blodkroppar
som produceras i en vuxen människa.
De typiska källorna för stamceller i blodet  finns
i  benmärgen  hos  vuxna,  men  under födseln, under
fosterutvecklingen,  sker blodbildningen  i  levern,
och i förbindelse med  slutet  av fosterutvecklingen
transporteras  dessa  stamceller  från  levern  till
benmärgen. Därför hittar man dem i  blodet,  för det
är blodet som transporterar dem. Ni har säkert  alla
läst  om  att  navelsträngsblodet  är  en intressant
källa för stamceller. Det är vissa saker  i  den som
gör att den är mer intressant för transplantation  i
blodsystemet än benmärg och andra saker som inte gör
det lika bra.
Den  kan  bilda alla typer av celler i blodet. Det
är  över  tio olika  celltyper  i  blodet.  Den  kan
självförnya  sig. En stamcell är tillräcklig. I möss
i alla fall kan  vi  ta  bort  hela blodsystemet och
transplantera in en enda blodcell och återbilda hela
blodsystemet  med  den  enda cellen,  och  även  nya
stamceller. När musen blir  gammal  kan  vi  ta även
benmärgen  från den och transplantera över till  nya
individer. Det visar att en cell i en mus producerar
5 000 blodkroppar  i sekunden. Det visar återigen en
extrem förmåga att producera olika typer av celler i
ett balanserat förhållande  och  under  mycket  lång
tid.
Frekvensen  i benmärgen är däremot mycket låg. Det
är bara en av 20 000  celler som är en stamcell. Men
som ni förstår behöver vi inte så många av dessa. Vi
har         väldigt        mycket        stamceller.
Benmärgstransplantation  är en etablerad terapi. Den
som donerar stora delar av  sin  benmärg  får aldrig
några  problem  efteråt  med  att  de  får  för lite
stamceller.  Vi  har alla väldigt mycket stamceller.
Stamcellerna  kan  korrigera   och   producera  fler
stamceller om det behövs.
Det är väldigt viktigt att säga att  detta  är den
enda  celltyp  i  benmärgen som kan bilda blod under
längre tid. Därför  är den också helt essentiell vid
benmärgstransplantation.   Den  sörjer  för  att  en
patient med en sjuk benmärg får en frisk benmärg när
man transplanterar den.
Det är också viktigt att säga  att det är den enda
etablerade stamcellsterapi som finns i dag. Det gick
faktiskt  ett  nobelpris  för  stamcellsterapi  till
Donald  Thomas från USA redan 1990,  som  visar  den
gamla    delen     av    stamcellsforskningen    och
stamcellsterapin.
Detta  är  som  sagt   en   historisk   aspekt  av
stamcellsforskningen.    Stamcellsforskningen    och
intresset  för den har exploderat,  får  man  nästan
säga, de senaste åren. Varför har det gjort det? Jo,
väldigt mycket  i  det  här landet var fokuserat för
ett par sedan och i andra länder, som mitt eget land
just nu, primärt på etiska frågeställningar. Det var
också vetenskapliga upptäckter  som  gjorde att både
etiken  kom  med  och  att intresset biologiskt  och
terapeutiskt blev större.
Den viktigaste upptäckten  enligt  min  mening  av
alla  är  att man har hittat bevis för att det finns
stamceller  i  de flesta, om inte alla, vuxna organ,
det vill säga att  även i hjärnan till exempel finns
det stamceller. Det  betyder  att  ett  organ som vi
tidigare trodde var fött med ett antal celler som vi
kunde  få  i livet har celler som har en regenerativ
potential. Det  finns  celler som har en förmåga att
producera  nya  celler.  Sedan   vet  vi  att  olika
sjukdomar gör att de inte klarar den  uppgiften. Men
de finns i den vuxna organismen.
Sedan   lyckades  man  isolera  humana  embryonala
stamceller.   En   embryonal   stamcell  hade  ingen
upptäckt vid den tidpunkten, men  man hade känt till
den och hade jobbat med den flera årtionden  när det
gäller  till exempel möss. Att man lyckades ta  fram
den för några år sedan öppnade nya möjligheter.
Sedan var  det en viktig frågeställning som enligt
min mening förvirrade  debatten  i  många europeiska
länder. Det kom påståenden, också vetenskapliga, att
de vuxna stamcellerna kunde göra mycket  av detsamma
som de embryonala stamcellerna.
När   det   gäller   de   embryonala   och   vuxna
stamcellerna  vill  jag  säga att detta är så mycket
fakta som det kan vara i dag. Vi har olika biologisk
potential.  Med  det  menar vi  att  den  embryonala
stamcellen kan bilda absolut  alla typer av celler i
organismen,  medan  de  vuxna  stamcellerna,   eller
organstamcellerna som vi väljer kalla dem, ofta  kan
bilda  alla  celler  i  ett  organ  men inte utanför
organen.  Det  var här det var lite kontroversiellt.
Båda är förknippade  med känsliga etiska frågor. Det
fanns inte när debatten pågick, och det finns heller
inte  i  dag, något vetenskapligt  eller  medicinskt
bevis som skulle tillstyrka att den ena celltypen är
bättre  än   den  andra.  Man  kunde  faktiskt  säga
motsatsen och fråga: Varför behöver man vuxna celler
om  man  har  embryonala  stamceller?  Det  är  lika
uppenbart  att har  man  embryonala  stamceller  och
transplanterar   sådana   in  i  en  vuxen  organism
utvecklar  man  tumörer.  Dessa   celler   existerar
nämligen   inte  normalt  i  vuxna  organismer.  Det
förstår man  just när man transplanterar dem och ser
att de utvecklar  tumörer. Dessa slutar att existera
i organismer under fosterutvecklingen.
Fokus  på  cellterapi  med  embryonala  stamceller
ligger primärt,  om inte enbart, på att utveckla den
celltyp  som  behövs   utanför   kroppen  och  sedan
transplantera den och även säkerställa  att man inte
har    embryonala    stamceller    kvar    när   man
transplanterar dem. Vid benmärgstransplantation  tar
man  stamcellen  själv  och  transplanterar den in i
patienten.
Jag  vill  visa en figur som illustrerar  det  som
förvirrade debatten  i  hög grad. Det är fortfarande
en öppen fråga även om jag  här har skrivit "Nej" på
en bild på med vuxna stamceller. Jag skulle gärna ha
sett att vi kunde göra ännu mer  än  vad vi kan. Det
är  en  ganska  komplicerad  vetenskap  att  försöka
förklara varför, men det fanns klara fynd  som tydde
på att stamceller i benmärgen skulle kunna producera
i princip alla typer av celler i organismen. Men när
man  har  försökt  att  göra  dessa  experiment  och
verkligen  testa  om det är riktigt, finns det inget
bevis i dag för att  den typen av celler existerar i
den   vuxna  organismen.   Det   betyder   att   den
blodbildande  stamcellen  i benmärgen är en cell som
kan bilda blod men icke något  annat. I alla fall är
det detta som är fakta i dag. Däremot  kan saker och
ting ändra sig, med det finns inget definitivt bevis
på  att  det  sker,  och  om  det  sker är det  helt
marginellt.
Klinisk  potential  är  kanske  det  ni   är  mest
intresserade av här. Etablerad stamcellsterapi - jag
nämnde benmärgstransplantation, där man har en  lång
erfarenhet   redan   sedan   40  år,  och  även  ett
nobelpris, av mycket lyckad terapi för blodsjukdomar
och cancer, som leukemi till exempel.  I  princip är
det man gör att man tar bort den sjuka benmärgen och
ersätter  den  med  en  frisk benmärg från en normal
donator. I vissa fall tar  man  faktiskt  patientens
egen benmärg och använder den.
Den  här behandlingsterapin har en enorm potential
som inte  kan  utnyttjas  i  dag, för dödligheten är
extremt hög fortfarande. Även  i  mycket selekterade
patienter  är dödligheten fortfarande  nästan  20 %.
Det betyder,  förstår  man  med  en  gång, att detta
enbart är en terapi när man absolut inte  har  något
annat val. Däremot finns det stora sjukdomar, som vi
kallar    autoimmuna    sjukdomar    som   diabetes,
ledsjukdomar, som vi vet av djurmodeller  att  man i
princip  kan  bota  med benmärgstransplantation. Det
utgår ifrån immunsystemet  och  benmärgen. Men detta
är möjligheter i framtiden; dessa patientgrupper har
ännu    högre    dödlighet    än    om    man    gör
benmärgstransplantation.  Det är helt experimentellt
i dag.
Hudtransplantationer - allt talar för det, även om
det inte är bevisat - är stamcellsterapi.  Det finns
stamceller    i    huden,    och    när    man   gör
hudtransplantationer är det stamcellsterapi.
Benmärgstransplantation:   Jag  tror  att  det   i
Sverige i dag görs ca 600 transplantationer  per år.
Den   är  viktig,  men  inte  vad  gäller  de  stora
sjukdomsgrupperna.  De  stora  sjukdomsgrupperna där
det finns proof of principle för cellterapi men inte
mer,  det vill säga ingen etablerad  terapi  och  är
långt ifrån att bli en etablerad terapi, är diabetes
och Parkinsons  sjukdom.  Också här i Sverige var de
stora  patientorganisationerna   var  ganska  mycket
aktivt framme i samband med debatten  och  sade  sin
åsikt om just embryonala stamceller.
För diabetes finns det helt klara bevis på att man
med   cellterapi,   det   vill   säga   med   friska
insulinproducerande  celler  eller  deras förstadier
från   döda  individer,  dramatiskt  har  förbättrat
symtomen   hos   diabetespatienter.  För  Parkinsons
sjukdom, där just  Lund  ska  vara världsledande och
fortfarande är det, har man visat  att man genom att
ta  celler  från  foster  dramatiskt  kan  förbättra
symtomen hos Parkinsonpatienter.
I båda dessa fall, när man pratar med  de forskare
som  har  utvecklat  terapin, är jag den första  att
säga att detta långt ifrån  är  en etablerad terapi.
Det  är  jättesvårt  att  få tag i tillräckligt  med
embryonala celler. Maximalt  kan  man  tänka sig att
det     handlar     om     några     promille     av
patientpopulationen. Hela fokus i dessa sjukdomar är
på att hitta bättre celler, mer tillgängliga celler,
speciellt stamceller, och att utveckla terapin.
Vad   är   framtidsperspektiven   då   det  gäller
stamcellsterapin? Jag tycker att det är riktigt  att
säga att detta är en terapi där det först och främst
finns  bevis  för  att  detta  är  vad kroppen också
normalt  gör.  Kroppen reparerar organ,  så  det  är
ingen manipulering av celler. Det finns också bevis,
om än inte många,  på  att stamcellsterapi är en väg
att gå. Benmärgstransplantation  är,  som  sagt, det
definitiva beviset på att det är en väg att  gå. Att
man    kan    revolutionära    terapin   vid   många
sjukdomsgrupper är det ingen tvekan om. Om det sedan
kommer  att göra det är en helt annan  sak.  Det  är
jätteviktigt att ha klart för sig.
Det finns alltså en stor utvecklingspotential i de
existerande  cellterapierna, och det finns potential
inte minst för  utveckling  av  cellterapi där det i
dag  inte  finns  några  goda behandlingsalternativ,
speciellt inga kurativa alternativ.
Det är viktigt i forskningssammanhang  att se till
att  embryonal  och vuxen stamcellsterapi inte  blir
antingen-eller.  Det  är  både-och.  Men  det  allra
viktigaste både för er och för oss forskare och inte
minst för patientorganisationerna  enligt  min åsikt
är  att  det inte kommer att ske någon revolution  i
cellterapi  de  närmaste tio åren, utan i bästa fall
efter 20-30 år. Det  är  min egen spådom. Man kan ta
fel, och oftast tar man fel i den andra riktningen.
Både vi vid vårt centrum  och stamcellsforskningen
internationellt vet väldigt lite om vad som reglerar
stamceller och får dem att bilda  olika cellgrupper.
De flesta av oss är övertygade om att inte förrän vi
förstår  hur  vi  kan stimulera och producera  olika
celltyper  kommer vi  att  kunna  utveckla  effektiv
cellterapi.  I  blodsystemet  har  man  identifierat
tillväxtfaktorer  genom  verklig grundforskning  som
man  i  dag använder i kliniker  för  att  stimulera
produktion av stamceller av olika celltyper. De mest
kända är,  som ni hört, det som används olagligt vid
dopning,   erythropoetin,    EPO,   som   stimulerar
produktionen av röda blodkroppar. I blodsystemet har
man bevis på att viktig basal forskning inom området
har kunnat resultera i klinisk framgång.
Det är också viktigt att poängtera  att  det finns
andra implikationer som jag inte har tid att  gå  in
på men där det blivit väldigt klart under senare tid
att  cancer  också har sina egna stamceller - delvis
utgår de från  riktiga stamceller. Detta är ett nytt
område som inte  är  cellterapi  men  som  har  lika
mycket med klinik och stamceller att göra. Kanske är
detta,  som  Göran  kommer  in  på  här efteråt, och
kommer  att  bli  ett område som drar väldigt  stort
intresse inom allmänheten  för vad som sker, och det
kommer att vara väldigt viktigt  för  mig  inte bara
vad  vi  gör med cellerna utan hur vi informerar  om
vad vi kan  och inte kan göra, så att vi inte skapar
falska förhoppningar.
Avslutningsvis    vill    jag   säga   om   svensk
stamcellsforskning att internationella utvärderingar
visar att vi ligger långt framme.  Det  finns  flera
starka  kluster  av stamcellsforskning i Sverige vid
flera universitet.  Det finns goda förutsättningar i
Skandinavien    generellt    och    specifikt    för
transnationell forskning, något som verkligen behövs
inom detta område.
Däremot  -  och detta  tycker  ni  kanske  är  ett
politiskt inlägg  - är det viktigt för mig som leder
ett  centrum att i dag  försöka  ha  kvar  de  bästa
forskarna  och även få de bästa forskarna att flytta
till Sverige. Jag har själv flyttat till Sverige för
åtta år sedan  därför att jag tyckte att Sverige vid
sidan av USA var  det mest attraktiva landet. Det är
enligt min mening inte  längre tillfälle för mig att
flytta till USA. Jag tror  inte att jag i dag skulle
flytta till USA. Jag trivs jättebra,  och jag kommer
att  stanna.  Hade  jag flyttat till USA och  skulle
vilja komma tillbaka  till  Europa kan jag inte säga
att Sverige skulle ha varit det  första  valet.  Det
hade inte varit Norge och inte heller Sverige.
Detta   mer   generellt   -   det   har  inte  med
stamcellsforskningen att göra. Det är viktigt att ni
är klara över och vi är klara över att vi har tappat
mark. Det finns undersökningar som visar att Sverige
är   mest   citerat   i   tidningarna,   men   denna
genomslagskraft  (impact) av svensk forskning ligger
tio år tillbaka i  tiden.  De  unga  forskare vi tar
fram i dag har inte samma motivation.  De  är mycket
snabbare med att försvinna till USA, där de  kan  få
mycket  mer resurser. För mig som ska försöka lyckas
med mitt  centrum, som för andra gruppledare, är det
faktiskt ett problem.
Det vi gör  i  Lund - vi är en ny forskargrupp med
130 personer - är  utan  tvekan  en  av  de  absolut
största stamcellssatsningarna i Europa. Vi har fokus
på  stamceller i blod och det centrala nervsystemet,
av naturliga skäl. Vi har starka forskargrupper inom
de områdena,  och  vi har kliniska cellterapiprogram
inom  båda  dessa områden.  Vi  har  lagt  fokus  på
stamcellerna  och  på stöd till karriärutveckling av
unga   forskare.   Vi   försöker    även   rekrytera
internationella    forskargruppledare   till    vårt
centrum.

Professor Jan Wahlström:  Jag  arbetar i och för sig
på     Sahlgrenska    universitetssjukhuset,     men
Sahlgrenska  universitetssjukhuset består egentligen
av flera olika  delar. Den del som jag arbetar på är
Östra sjukhuset i östra delen av Göteborg. Det finns
två sjukhus till som tillhör Sahlgrenska akademin.

Det jag hade tänkt  fokusera  på är patentfrågorna
runt  denna  forskning.  Det  är  framför   allt   i
förhållande  till  de embryonala stamcellerna de här
frågorna  kan vara särskilt  intressanta.  Ett  skäl
till att jag  vill  diskutera  patentfrågorna är att
jag  tycker  att man kan se en del  likheter  mellan
patent  på  gener  och  patent  på  stamceller.  Jag
återkommer till det lite längre fram.
Bild 1. Om  man  börjar  med  att  titta  lite mer
allmänt på patent tror jag att man ska ha klart  för
sig  att  det  finns  ett  dualistiskt  förhållande.
Patent är någonting som samhället vill stödja därför
att   det  ger  möjligheter  till  industriell   och
ekonomisk  utveckling  av ett land. Samtidigt är det
samhället som ställer upp  reglerna  för patent. Det
är samhället som avgör vilken patentlagstiftning som
ska gälla.
Men  det  finns också andra intressenter.  Det  är
uppfinnaren-forskaren   som   är  den  som  får  ett
incitament  att  driva  sin  forskning   tack   vare
möjligheten   att   patentera.  Den  fråga  som  man
eventuellt kan ställa  är  hur  stamcellsforskningen
ställer sig ur de här aspekterna.
Om vi börjar lite grann med teknikfrågorna när det
gäller patent kan vi se att det finns  olika  nivåer
på   patent.   Det   här   är   alltså   inte   bara
teknikaliteter   utan   det   har   också  praktiska
konsekvenser.
Bild   2.   Det   finns   något  som  kallas   för
produktpatent. Då får man patent  på  i  stort  sett
allting, som cellen, metoden eller vad det nu är man
patenterar.  Det  här  är  det  man brukar kalla för
väldigt  breda patent. När det gäller  till  exempel
gener beviljas ofta de breda patenten i början av en
sådan   här    utvecklingsperiod.    Men   de   blir
kontraproduktiva av det skälet att de hindrar en del
forskning  och  utveckling  på  grund  av den  stora
bredden. De som har patentet är bara intresserade av
en eller några aspekter, men på grund av  det  breda
patentet kan de hindra utvecklingen på andra områden
som också kan vara intressanta.
Nästa  nivå  är  processpatentet.  Det  är  patent
endast  på  själva  metoden.  Den typen av patent är
säkert väldigt mycket enklare att  förstå.  Det  kan
vara  svårt  att  förstå  att  man egentligen kan få
breda patent. Men metodpatent är  det  vi vanligtvis
tänker  på när vi tänker på patent. Det är  det  som
innebär att  man  har  hittat  på  en metod att göra
någonting, och det är själva metoden  att  göra  det
här som man patenterar.
Sedan  finns  det  ytterligare en nivå, och det är
beroende-  eller användarpatent.  Det  är  en  lägre
nivå. Där är det bara en specifik användning som har
ett specifikt ändamål som man får patent på.
Bild 3. Det finns naturligtvis fördelar med patent
förutom   att    de   kan   uppfylla   målsättningen
industriell utveckling,  som  jag  redan har berört.
Men   en   sak   som  också  diskuteras  i  de   här
sammanhangen,   och    som    åtminstone    de   som
representerar   patenteringsverk  och  annat  sådant
brukar säga, är att  det  som  är patenterat sprider
kunskap. Med det menar man att patentet finns mycket
väl beskrivet i patentansökan.
Jag  tycker  att  det  finns  skäl   att   jämföra
patentansökan  med  det sätt forskarvärlden hittills
har hanterat informationsspridningen.  Hittills  ska
jag  inte säga, för det är klart att patentering har
förekommit.  Men den breda vägen, om vi säger så, är
att en forskare  gör  ett  experiment och lyckas med
det. Det han vill göra är att  så snabbt som möjligt
få spridning av sitt resultat så  att andra forskare
kan ta del av det och fortsätta att utveckla det som
den första forskaren har tagit fram.
Vinsten  för  den  person  som  har  skrivit   den
vetenskapliga  rapporten är en form av karriärvinst.
Han får pluspoäng  när  han  ska  söka  nästa tjänst
genom att han har fått ut en publikation.  Patent är
däremot bara en beskrivning av vad det är fråga  om.
Dessutom ska jag säga att om man går in och försöker
titta på patentansökningar finner man att de inte är
lättillgängliga,  även  om  Patentverket påstår det.
Det finns i och för sig stora  databaser.  Men de är
inte lätta att leta sig fram i om man försöker sätta
sig ned och titta i dem. Så jag är lite tveksam till
om  det  verkligen  innebär en spridning av kunskap.
Däremot  kan det hindra  utvecklingen  av  kostsamma
dubbleringar.
Men  här   tycker  jag  också  att  det  finns  en
invändning. I  forskarvärlden  i  allmänhet  är  det
konkurrensen  som  är den mest stimulerande delen av
forskningen. Drivkraften i forskningen är alltså att
det finns andra som  sysslar  med samma ämnesområde.
Man  vill  komma  först.  Här  är  konkurrensen  det
viktiga, det som driver forskningen  framåt.  Patent
är   en   form   av   monopolställning.   Här  finns
avvägningar   som   man  behöver  göra.  Vi  har  de
ekonomiska vinsterna  å  ena sidan och drivkrafterna
när det gäller forskningen å den andra.
Bild  4.  Man  kan lyfta fram  tre  skäl  för  att
ifrågasätta patent på embryonala stamceller. Det ena
är naturligtvis att  embryonala stamceller är en del
av människokroppen. Om  man  tar patent på någonting
som ligger närmare embryot blir  det självfallet mer
hotfullt, och det finns anledning  att  fundera över
den aspekten.
Det andra är de gängse patentkriterierna.  Det ska
verkligen  vara  något  nytt,  något  som  inte  har
beskrivits    tidigare.    Det    ska    finnas   en
uppfinningshöjd.  Det  ska  alltså  vara  väsentligt
skilt  från  det som redan tidigare finns beskrivet.
Den viktigaste biten är kanske att det ska finnas en
specificerad industriell användning.
Det tredje,  som  kanske  är  det allra viktigaste
skälet till att det finns anledning både för dem som
tar  patent  och för samhället i stort  att  fundera
över  hur det här  ska  hanteras,  är  att  det  har
oönskade konsekvenser för forskningen. Tanken är att
detta är mycket centrala frågor som berör människor.
Den debatt  som  har  förts och som vi har refererat
till tidigare visar verkligen  att  det  här  är  en
fråga som berör människor i allmänhet därför att det
rör  befruktning.  Det  berör  oss väldigt intimt på
något sätt.
Om man får patent på embryonala stamceller och det
leder  till stora inkomster för forskare  eller  för
det företag som har patentet tror jag att det kommer
att vara  väldigt  kontraproduktivt  när  det gäller
människors  villighet att ställa upp för forskningen
i framtiden. Tror man att man har donerat ett embryo
till forskning  i  princip och det visar sig att ett
företag har utvecklat  den  här  stamcellslinjen och
tjänar en massa pengar på det tror  jag  att det kan
bli väldigt kontraproduktivt.
Det  här  är alltså bara tre exempel som jag  vill
lyfta fram i diskussionen, därför att jag tycker att
det finns anledning att fundera över detta.
Göran Hermerén,  som  är nästa talare, sitter i en
etikgrupp som har ägnat en  del intresse åt det här.
Jag  tänkte  bara  ge  lite perspektiv  på  hur  den
etikgruppen har funderat  runtomkring patentfrågorna
för  att  slutligen relatera  det  lite  grann  till
lokala  förhållanden   i  Göteborg.  Det  skulle  ge
perspektiv  på  det  här  både   uppifrån   och   ur
grodperspektivet.
Som  jag  utläser etikgruppens resultat tycker jag
att man kan säga att patentet kan ligga på två olika
nivåer. Dels  kan  det  vara metoder för att få fram
stamceller och stamcellslinjer,  dels  kan  det vara
olika produkter som man vill patentera.
Bild   5.   Man  har  försökt  att  ta  patent  på
obehandlade stamceller.  En embryonal stamcellslinje
etableras  i  ett läge där man  har  de  totipotenta
stamcellerna, alltså  de  stamceller  som  har  mest
utvecklingsmöjligheter. Det är alltså när man tar ut
den    inre    cellmassan    för   att   starta   en
stamcellslinje.  Nästa  nivå är  när  man  etablerar
stamcellslinjer.    De    är    fortfarande     bara
stamcellslinjer  så att säga, de är ingenting annat.
De har inte modifierats  till någonting. De går inte
att använda till de olika experiment som vi hörde om
tidigare. Den tredje nivån är när man har modifierat
dem.
Etikgruppen  har  kommit fram  till  att  när  man
isolerar omodifierade stamceller innebär det att man
kommersialiserar en del av människokroppen. Där tror
jag att det är väldigt lätt att förstå att det finns
ett stopp. EU-direktivet när det gäller biopatent är
väldigt klart och tydligt.  Delar av människokroppen
får inte patenteras.
Den  andra  nivån är en etablerad  stamcellslinje.
Den  tycker den  här  gruppen  inte  heller  ska  få
patenteras. Men då går man alltså in på de tre olika
skälen  till att man ska få ta patent. I och med att
det inte  finns  ett industriellt utnyttjande skulle
det här inte tillåtas.  Det  här kan diskuteras, och
jag kommer tillbaka till det lite längre fram.
Sedan  kommer  vi  till situationen  när  man  har
modifierat stamcellslinjerna  som  man  ska  använda
till   all   den  intressanta  forskningen  och  den
eventuella  framtida   kliniska  tillämpningen.  Där
tycker  gruppen  att  det  ska   kunna   patenteras.
Likadant  säger  man  att  metoder  för att utveckla
stamcellslinjer ska kunna patenteras.
Bild 6. Jag har bara listat upp vad  det  hittills
har ansökts om att få patentera. Den bild ni ser här
visar  inte  på långa vägar någon fullständig lista,
utan det här är  bara  nedslag. Jag räknade inte hur
många patentansökningar och patent som fanns när jag
tittade i databasen, men  det är fråga om tusentals.
Det  finns  säkert 3 000-4 000  patent  på  det  här
området.
Bild 7. Då  skulle  jag  övergå  till  Göteborg. I
Göteborg   finns   ett   företag   som   heter  Cell
Therapeutics  Scandinavia  där man har som affärsidé
att  utveckla  stamceller och  stamcellslinjer.  Det
finns alltså ett  avtal mellan Göteborgs universitet
och  det  här  företaget.   Universitetet  levererar
överblivna embryon på det sätt  som  är  reglerat  i
lagstiftningen  till det här företaget som sedan tar
ut    den    inre    cellmassan     och    etablerar
stamcellslinjerna. Jag vill understryka  att  vi  nu
talar  om  en  process  i  utvecklingen  av  de  här
linjerna  som  så småningom ska kunna leda fram till
den  forskning  som   vi   har   talat  om  i  andra
sammanhang.
Cell     Therapeutics     har     25    etablerade
stamcellslinjer  och 13 som är karaktäriserade.  Vad
är skillnaden? Jo,  är  en  stamcellslinje etablerad
har man den i cellodling. Den delar sig alltså i ett
skåp  på  laboratoriet.  Men är  den  karaktäriserad
finns det internationella normer för hur en cellinje
ska   bära  sig  åt  för  att  den   ska   vara   en
stamcellslinje.  Det  finns  alltså en lång rad krav
som ska vara uppfyllda för att  man ska veta att det
verkligen är en etablerad stamcellslinje.
Det är svårt att värdera riktigt vad den summa som
företaget uppger står för. Det är  möjligt  att  det
skulle kunna vara lite billigare om det inte gjordes
i  ett  företag.  Men  det  ni  ser  här  är  alltså
företagets  kostnader för att etablera en sådan  här
stamcellslinje, inte de 13 utan varje stamcellslinje
kostar alltså  1 ½  miljon  att  etablera.  När  väl
stamcellslinjen    finns    måste    den    dessutom
underhållas.
Vad  vill  Cell Therapeutics få ut av det här?  De
söker naturligtvis  patent.  De  har  lämnat in elva
patentansökningar. Jag kommer att tala  lite  mer om
det. Dessutom ställer de dessa stamcellslinjer  till
forskarvärldens  förfogande  för  att  man ska kunna
fortsätta utvecklingen på det sätt som vi  hörde  om
tidigare.   Man   ska   kunna   ta   fram  dem  till
diabetesforskare och till hjärnforskare  för  att så
småningom få en klinisk tillämpning.
Antingen tar man ut en engångssumma för att ställa
den  här stamcellslinjen till förfogande eller också
vill man  ha en årlig avgift. Jag är inte riktigt på
det klara med om man ibland gör båda delarna.
Det man ställer upp med är en cellstamsslinga. Man
ställer upp  med medium och man ställer upp med know
how,   hur  det  här   etableras.   Det   finns   en
metodbeskrivning  som  skickas med till dem som vill
ha detta. Det ställer man  till  förfogande. För det
universitet som kommer att efterfråga  detta ställer
man  upp  och  är  beredd  att lämna ut detta  under
förutsättning  att  universitetet   skriver  på  ett
kontrakt.  Kontraktet  stipulerar  att de  inte  får
sälja  linjen  vidare,  naturligtvis, och  att  Cell
Therapeutics Scandinavia ska ha delar av vinsterna i
framtiden för kommersiell utveckling.
Man  kan  fundera lite grann  över  det  här.  1 ½
miljon för varje stamcellslinje innebär att man bara
för att etablera  stamcellslinjerna  -  det är klart
att det finns en del forskningsmässiga vinster också
- kommer upp i en kostnad på 40 miljoner  kronor. En
fråga  som  är  relevant  att  ställa  sig  i de här
sammanhangen  är  naturligtvis  hur  man  ska  kunna
finansiera  utvecklingen  av  stamcellslinjer på det
här   sättet   om   man   inte  har  tillgång   till
riskkapital. Det är i alla  fall  en  relevant fråga
som  jag tycker att det finns anledning  att  ställa
sig.
Det  som  ligger i vågskålen är naturligtvis bland
annat  att det  här  är  högrisksatsningar.  Det  är
ingenting som man kan garantera kommer att leda till
resultat, alltså att det ger vinster för samhället i
ett längre  perspektiv. Det andra är naturligtvis de
vinster som ligger  i att utveckla behandlingar från
de här teknikerna.
Jag ska också tillägga  att  Göteborgs universitet
har ett avtal med det här företaget.
Nu ser jag att jag har förbrukat  min  tid, så jag
kanske ska stanna här.
Som  avslutning  kan  jag säga att det i dagsläget
finns  ett  patent  i  USA  som  har  de  här  breda
aspekterna, där man har patenterat  både  att  ta ut
den     inre    cellmassan    och    att    etablera
stamcellslinjen.  Det  finns  åtminstone två stycken
ansökningar om patent på att etablera stamceller. En
av   de  ansökningarna  kommer  alltså   från   Cell
Therapeutics.

Professor   Göran   Hermerén:   Jag   ska   tala  om
etikproblemet  på  ett  lite mer allmänt plan. Sedan
kan  vi  återkomma  till mer  specifika  frågor  som
gäller forskningsetik  och  sådant  när  Gisela  och
andra har talat.

Etikproblemen  har diskuterats av Vetenskapsrådet,
av  Statens medicinsketiska  råd  och  även  av  den
europeiska  grupp  som  Jan nämnde. Det finns en del
skillnader mellan dem. Men  de skillnaderna ska inte
överdramatiseras,  tycker  jag.   Det   finns   stor
konsensus när det gäller de viktiga frågorna.
Det  jag  vill  börja med att säga är att det inte
finns bara ett etiskt problem eller en etisk aspekt.
Det  är  väldigt  olika   frågor   som  aktualiseras
beroende på i första hand fyra olika  saker. Det ena
är stamcellernas ursprung, varifrån man  hämtar dem.
Det  andra är syftet med forskningen. Det tredje  är
de metoder som används vid forskningen. Slutligen är
det hur man använder forskningsresultatet och de mer
kommersiella  aspekter  som  Jan berörde i slutet av
sitt inlägg.
Jag ska säga någonting om var  och  en av dem. Det
är  också  så  att om man ska säga någonting  om  de
etiska aspekterna  bör man identifiera problemen och
ha någon idé om vad man ska göra åt dem, hur man ska
hantera dem - och även  redovisa  förutsättningarna,
argumenten  eller  skälen bakom de olika  förslagen.
Något ska jag säga även om detta på denna kvart.
Ska  man  diskutera  problemen  och  hur  man  ska
hantera dem förutsätter det att man har en överblick
över handlingsalternativen. Vilket är problemet? Vad
kan man göra  i  det särskilda fallet? Sedan får man
titta på argumenten.  Där  kommer  naturligtvis inte
bara kunskapsunderlaget, som vi har  hört  en del om
av  Sten  Eirik  här,  utan också värderingarna  som
viktiga förutsättningar.
Ni har redan hört att  det  finns  olika  typer av
källor  till  stamceller. Jag nämner det igen därför
att de aktualiserar  väldigt  olika  frågor. De mest
kontroversiella är förstås de embryonala, därnäst de
fetala,   sådana  som  man  hämtar  från  aborterade
fostervävnader,  sedan har vi adulta som hämtas från
vuxna personers benmärg men även finns i andra delar
av  kroppen,  de minst  kontroversiella.  Stamceller
finns   även   i   navelsträngsblod   och   benmärg.
Stamceller kan alltså hämtas från flera källor.
Stamceller av olika  ursprung är i varierande grad
kontroversiella. De minst  kontroversiella är de som
man tar från vuxna personer.  Det  är därför att man
kan få ett fritt och informerat samtycke, åtminstone
i  princip. Man riskerar inte att utmana  människors
föreställningar  om människans värdighet på det sätt
som man gör när man  tar  embryonala  stamceller och
manipulerar dem på olika vis.
Samtidigt   är   det  så,  som  Sten  Eirik  också
betonade, att vi inte  vet tillräckligt om de adulta
stamcellernas     differentieringskapacitet      och
plasticitet.  Vi kan inte säga i dag att de ersätter
de andra. En nackdel  är  naturligtvis också, om man
tänker sig att sådana stamceller  ska  användas  som
terapi    vid    brandskador    eller   annat,   för
hudtransplantationer  är  ju en möjlighet,  att  det
krävs väldigt lång framförhållning  eftersom det tar
tid att utveckla de här vävnaderna. Jag  vill starkt
understryka, med tanke på den debatt som har varit i
Tyskland,  att  det  faktum att adulta stamceller  i
vissa  sammanhang kan fungera  som  alternativ  till
andra naturligtvis  inte betyder att de kan göra det
i alla möjliga andra sammanhang.
Särskilt kontroversiella  är förstås de embryonala
stamcellerna. Anledningen till kontroverserna här är
ju  att  det  finns  olika  föreställningar  om  det
befruktade äggets, embryots och  fostrets  moraliska
ställning  eller  status.  Med  det  menar jag vilka
rättigheter    och    intressen   det   har,   vilka
skyldigheter man har att beakta dessa intressen.
Det  finns,  för  att  uttrycka  det  enkelt,  tre
huvudlinjer i debatten som  var  och en naturligtvis
kan utvecklas och preciseras på lite  olika vis. Den
första  linjen  är att man säger att det  befruktade
ägget  har samma rättigheter  och  samma  värde  som
människor.  Alla  de  rättigheter som vi tillskriver
människor har också det  befruktade  ägget  från och
med befruktningsprocessens slut.
Sedan  har  vi en annan linje som säger att värdet
och de här rättigheterna  ökar  i  takt  med att det
befruktade ägget blir alltmer människoliknande.
En  tredje variant säger att det befruktade  ägget
inte har  något  värde alls, inga intressen och inga
rättigheter. Följaktligen  har  vi  ingen skyldighet
att  ta  några moraliska hänsyn till det  befruktade
ägget.
Den linje  som  jag  själv  har argumenterat för i
olika sammanhang är den andra. Det är också en linje
som  Statens  medicinsketiska  råd  har  ställt  sig
bakom.
Jag vill tillägga att de här tre  positionerna  är
väl  kända  i  debatten,  liksom  argumenten för och
emot. Det är kanske inte så sannolikt att det kommer
några  nya  argument  som  på  ett  avgörande   sätt
förändrar bilden.
Samtidigt  finns  det  många  andra frågor när det
gäller  stamcellsforskningen  som  är   viktiga  att
diskutera. Det vore synd om vi fastnade på detta.
Nästa  steg  som  jag  vill ta upp när det  gäller
problem som har att göra med  forskningens  syfte är
att   man   bedriver,   vilket   också   Sten  Eirik
presenterade, forskning med olika syften.  Jag  vill
skilja mellan i alla fall tre som jag tycker att det
är viktigt att hålla isär.
Det  ena är grundläggande biologisk forskning, där
syftet är  att  skaffa  sig  ny kunskap om de första
stadierna  i  mänskligt liv, vad  det  är  som  styr
celldelningen, vad det är som styr differentieringen
av  cellerna  och   gör   att   vissa   celler  blir
blodceller,  andra blir nervceller, åter andra  blir
muskelceller  och   så   vidare.   Vad   styr  denna
differentiering? Hur kan den påverkas? Hur  kan  den
bromsas?
Sedan  har  vi  klinisk  forskning,  där syftet är
tillämpning  av  den  här kunskapen på till  exempel
blodsjukdomar, njursjukdomar,  på Parkinsonpatienter
och  på diabetes, alltså där det  finns  grupper  av
människor   som  lider  av  obotliga  sjukdomar  och
stamcellsterapi  skulle  kunna  erbjuda en möjlighet
att hjälpa dem.
Dessutom   kan   stamcellslinjer   användas    vid
toxikologiska  tester,  till exempel i farmakologisk
forskning, vilket innebär att man inte behöver plåga
djur på det sätt som man  har  gjort  tidigare.  Man
behöver inte använda så många djur utan man kan göra
testerna   på   stamcellslinjer  i  stället,  vilket
åtminstone     somliga      borde      hälsa     med
tillfredsställelse.
Jag  menar  att de här olika typerna av  forskning
aktualiserar  olika  problem.  Det  är  möjligt  att
Gisela kommer att gå in på det lite mer i detalj. Så
jag talar bara lite kort om detta.
I    den    biologiska     grundforskningen     är
huvudproblematiken  vilka  typer  av  celler man får
forska  på,  hur  man förvärvar dessa celler,  under
vilka betingelser man  får tillgång till dem och hur
den kunskap som man får  fram  ska användas. När det
gäller de mer kliniska tillämpningarna är de i vissa
avseenden  väldigt lika de frågor  som  aktualiseras
vid transplantationer,  alltså  det krävs informerat
samtycke både av donator och mottagare.
Dessutom  tillkommer att säkerhetsaspekterna  blir
viktiga  därför   att   det   kan  bli  så  att  man
transplanterar en cell som ger upphov till en tumör.
Därför krävs extra säkerhetsåtgärder.
Men vid båda typerna av forskning  krävs  att  man
har    någon    idé    om    hur    stamcellslinjer,
stamcellsbanker  och  register kan hanteras  på  ett
etiskt godtagbart sätt.  Patentproblematiken har Jan
redan berört.
Risk-vinst-bedömningen kan  också se lite olika ut
vid dessa olika typer av forskning.  Varför det? Jo,
därför  att när vi talar om biologisk grundforskning
är det väldigt långsiktiga satsningar, och vinsterna
ligger, som  Sten Eirik också underströk, rätt långt
in i framtiden.  Det  handlar  om en investering som
man  gör  där  man  tänker  sig  att  detta  kan  ge
utdelning  långt  fram  i  tiden.  Till  exempel  de
toxikologiska tester som jag talade om kan  bedrivas
redan  nu.  Det  är väldigt lätt att se både vinster
och risker där.
Den tredje punkten  jag tog upp var de metoder som
används. Den första var  alltså källan, varifrån man
hämtar  stamceller, och den  andra  var  syftet  med
forskningen.  Vissa  metoder  är kontroversiella och
omstridda  ur  etisk synpunkt. Det  är  metoder  som
används    för    att    till    exempel    generera
stamcellslinjer.  Först   har   vi  det  som  kallas
kärnöverföring. Det är alltså samma  teknik  som man
använde när man skapade det berömda fåret Dolly. Man
byter  ut  cellkärnan och sedan kan man få fram  nya
stamceller och stamcellslinjer på det viset.
Det andra  som  är  kontroversiellt - också därför
att det är förbjudet i  Europarådets  konvention  om
biomedicin  och  mänskliga  rättigheter, som Sverige
har  skrivit under och tänker  ratificera  men  ännu
inte  har  gjort  -  är  skapandet  av  embryon  och
befruktade  ägg enbart för forskningsändamål. Det är
en teknik som  många  tycker  är  attraktiv  av lite
olika  skäl.  Det  är  kanske också något som vi kan
återkomma till.
Men även det informerade samtycke som man använder
i samband med att man tar hand om överblivna ägg vid
provrörsbefruktning väcker en del frågor, därför att
de man tillfrågar är i beroendeställning. Ni vet att
köerna till behandlingen  är  lång. Det är inte helt
enkelt att vara säker på att man  får  ett fritt och
informerat   samtycke.   Här   finns  dessutom   två
situationer som man kan vilja hålla isär. Den ena är
att man tar överblivna, färska men  sekunda  ägg och
forskar på. Det är vad man gör i Huddinge.
Sedan  kan man också tänka sig att man forskar  på
frysta ägg. Överblivna ägg ska ju förvaras i frysen,
och de ligger  där  ett  visst antal år. Men när den
tiden  har gått ut eller paret  säger  att  de  inte
kommer att  efterfråga eller vilja använda dessa kan
man forska på  dem.  Alternativen  är  att de kastas
eller   att   de   forskas   på  och  sedan  kastas.
Slutresultatet blir detsamma i båda fallen.
Naturligtvis    får   man   fundera    över    vad
informationen ska innehålla.  Ska  den  till exempel
innehålla lite av det som ni har hört i dag  av  Jan
och  Sten  Eirik att forskningsresultatet kan bli en
stamcellslinje  som  i  viss mening kan ha evigt liv
och  ge  upphov  till  patenterbara   produkter  och
intäkter? Eller ska man på ett mer allmänt sätt tala
om att detta kan användas till forskning  för  vissa
syften?

Det  finns  alltså  idéer  om hur man ska lösa det
här,  men  jag  går  inte  in  på det.  Det  kan  vi
återkomma till i diskussionen.
Jag  vill  också  ta  upp  frågor  som   inte  har
diskuterats lika mycket som embryots status  och det
befruktade  äggets  ställning. Det har att göra  med
finansieringsproblematiken.  Som vi hörde kostar det
att  driva denna forskning. Man  behöver  inte  vara
Sherlock  Holmes  för  att förstå att om kostnaderna
för spetsforskning går upp  och  statsanslagen  till
den fria forskningen ligger still eller går ned blir
det  ett  gap.  Då  får  man antingen skaffa externa
pengar eller avstå från spetsforskningen. Sten Eirik
alluderade på forskarflykten till USA. I och med att
man får in externa pengar finns det emellertid vissa
risker med detta. Man skapar  en  beroendesituation,
och det kan skapa lojalitetskonflikter.
Sedan är det också fråga om vem som  får  tillgång
till behandlingen och vilka kriterier man ska arbeta
med  när  man satsar på sjukdomar. Jag tror att  det
man behöver och vill ha framför allt nu är en succé,
ett  genombrott.   Har  man  ett  genombrott  kommer
debatten i ett annat  läge.  Om vi tänker på hur det
ser ut i tredje världen, och hur  sjukvårdspanoramat
ser  ut  även i Sverige, måste vi ändå  fråga  vilka
behov  och   vems   behov  det  är  som  kommer  att
tillgodoses,    tillfredsställas,    av    de    här
forskningsresultaten. Jag tycker i alla fall att det
ska finnas med i diskussionen.
Sedan har vi banker  och  register,  som  ju är en
väldigt  viktig  fråga och en förutsättning för  att
forskning ska bedrivas på ett rationellt sätt. Under
vilka förutsättningar  får  man bygga upp sådana här
register och banker, och hur ska de utnyttjas?
Det jag vill säga till sist  är att jag tycker att
de  kommersiella  aspekterna  också   bör   beaktas.
Produkterna   är,  som  vi  har  hört,  kommersiellt
intressanta.  Det   betyder   att   här  görs  stora
investeringar. Här finns en risk för lojalitets- och
intressekonflikter, som kan uppkomma  på  det  viset
att  forskare  i biotech-företag äger aktier i dessa
företag eller sitter  på  styrelseposter.  Det finns
många  sådana små företag. Man blir intresserad  när
man hör Jan berätta om företaget Cell Therapeutics i
Göteborg,  hur  det  ser  ut  där,  vad  som  står i
kontrakten  och  hur  det informerade samtycket till
dem som levererar äggen ser ut etcetera.
Jag tror att köp-och-sälj  av  stamcellslinjer och
modifierade,  etablerade  och  andra   produkter  är
någonting som det också är viktigt att ha  en  åsikt
om, inte minst för politikerna.
I slutändan tror jag att det är viktigt med öppenhet
och  tydlighet.  Forskarna  ska  vara  forskare, och
ägarna  ska  vara  ägare.  Blandas  rollerna  samman
bäddar  man  för problem. Det behövs någon  form  av
reglering och  någon form av ordentlig diskussion om
kommersialiseringen.  Kommersialiseringen  är på ett
vis  nödvändig,  såsom förutsättningarna är. Om  man
vet vad det kostar och vill ha produkterna måste man
tänka hur detta ska  fungera i praktiken. Jag skulle
vara glad om vi inte bara  talade om embryots status
och embryots ställning. Det  finns också många stora
grupper   av   patienter  som  lider   av   obotliga
sjukdomar, och deras  intressen ska vi också ta upp,
men även de kommersiellt viktiga aspekterna på denna
verksamhet.
Ordföranden: Innan jag  lämnar  ordet till professor
Elisabeth Rynning från Uppsala universitet  kan  jag
konstatera  att  vi  sällan  håller tidsscheman. Det
innebär att vi trots allt tar  alla föredragningarna
i ett sammanhang. Vi skjuter upp  pausen  och kortar
ned frågestunden.

Elisabeth  Rynning:  Jag  tänkte börja med att  kort
repetera den viktiga intresseavvägning  som besluten
egentligen   handlar   om.   Varför   vill   vi   ha
stamcellsforskning? Det har vi redan hört en hel del
om, men jag tänkte ändå snabbt dra igenom det.

Bild  8. Vi vill veta mer. Vi vill lära oss mer om
ett  viktigt  område  för  människan,  framför  allt
därför  att vi hoppas kunna minska mänskligt lidande
och hitta  bättre bot för sjukdomar som vi har svårt
att hantera  i  dag. Vi tror att vi då kanske kan få
en mer effektiv och bättre sjukvård. Vi kanske också
kan utveckla verksamheter  som är bra för Sverige på
andra   sätt,   forskning  som  kan   gynna   svensk
utveckling och svensk industri.
Kan det vara bra  för  vår  syn  på  människan och
människovärdet?  Ja,  kanske  det,  om vi kan  hitta
bättre lösningar när det gäller att få tillgång till
mänskliga celler och organ som kan lösa en del av de
problem vi har i dag på det området.
Det   finns  naturligtvis  också  privatekonomiska
intressen.   Det   har  vi  också  hört.  Det  finns
intressen av att göra  karriär och bli duktig på ett
område. Det finns alltid  med  i  den  här  typen av
frågor.
Varför   ska  man  begränsa  stamcellsforskningens
möjligheter?  Ja,  vi  har ju naturligtvis frågan om
den här forskningen kan  medföra  några  hälsorisker
för  enskilda,  försökspersoner  som  tar  emot  nya
material som har kommit fram genom forskningen.  Hur
löser vi integritetsskyddsfrågan för de personer som
donerar  material och där man också behöver tillgång
till en hel del information om de människorna?
Det kanske  är  så  att  vår  syn på människan och
människovärdet  också  gör  att  vi  måste  begränsa
möjligheterna  när  det gäller stamcellsforskningen.
Då    är   det   framför   allt    den    embryonala
stamcellsforskningen som är känslig.
Det    gäller     också    resursanvändning    och
samhällsekonomi. Göran  Hermerén  sade  nyss att det
här  kanske  blir  väldigt  dyrt,  och varifrån  ska
pengarna tas? Det kanske inte nödvändigtvis  är  bra
för  samhällsekonomin  om  vi  satsar  för mycket på
forskningen.
De här intresseavvägningarna måste göras.  Men  en
viktig  fråga  för  riksdagen är naturligtvis var de
ska göras och enligt vilka principer. Hur mycket ska
bestämmas redan i lag? Vilket skönsmässigt utrymme i
enskilda fall ska man  lämna  till  andra  organ att
bestämma? Vilka organ ska det i så fall vara? Ska de
finnas  på lokal nivå eller på regional nivå,  eller
ska det i vissa frågor fattas beslut centralt?
I dag har  vi  inte någon specialreglering just av
stamcellsforskningen,  utan  vi  tittar  på allmänna
bestämmelser     vad     gäller     användning    av
humanbiologiskt material för forskningsändamål.  Det
uppkommer  oklarheter  om  tolkningen,  och  det har
framför      allt      avsett     den     embryonala
stamcellsforskningen, vad  man får och inte får göra
på det området.
Bild  9.  Det  finns vissa folkrättsliga  och  EG-
rättsliga krav som vi måste leva upp till.
Då har vi fått ett  förslag om vissa förtydligande
bestämmelser  i  svensk  rätt   från   Kommittén  om
genetisk integritet.
Bild 10. Om vi tittar på den lagstiftning vi har i
dag ser vi att det är en hel del lagar som  redan nu
kan   komma   in   i  bilden  när  man  sysslar  med
stamcellsforskning.   När  man  tar  humanbiologiskt
material dyker lagen om  transplantation  ofta  upp.
När  man  ska  samla  in  och  bevara eller lämna ut
material har vi en ganska ny lag  om  biobanker. När
man vill forska på humanbiologiskt material  har  vi
en  alldeles ny lag om etikprövning av forskning som
avser  människor.  Vi  har också lagen om åtgärder i
forsknings-  eller behandlingssyfte  med  befruktade
ägg från människan,  lagen  från  1991,  som  står i
centrum   när   man   tittar   på   den   embryonala
stamcellsforskningen.
Vi  kommer  ibland  också in på frågor om hur  man
hanterar     uppgifter     om    provgivare,     och
patientjournallagen,     personuppgiftslagen     och
sekretesslagen kommer in i bilden.
Bild 11. Just de embryonala  stamcellerna  är, som
sagt var, det som har väckt mest uppmärksamhet.  Man
undrar   i   vilken  utsträckning  lagen  från  1991
egentligen är  tillämplig,  den  lag  som handlar om
befruktade   ägg.   Får   man   ta  stamceller  från
överblivna   befruktade   ägg   enligt    den    här
lagstiftningen? Går det för sig? Om man gör en sådan
här  kärnöverföring,  är  det en befruktning? Är det
ett befruktat ägg? Får man  göra  kärnöverföring? Är
kloning tillåten, eller är den förbjuden?  I  vilken
utsträckning  får  man  genetiskt förändra mänskliga
könsceller? Får man göra embryon för att forska på?
De här frågorna och frågan  om  kommersialisering,
om kommersialiseringsförbudet egentligen  gäller för
embryon,  det  som  står i transplantationslagen  om
material från levande  eller avlidna människor eller
aborterade foster, gäller  det också embryon, som ju
inte uppräknas?
Bild  12.  Om  vi då försöker  hitta  något  slags
vägledning i EG-rätten,  vad  säger  man i EU om det
här   frågeområdet,   när   det   gäller   embryonal
stamcellsforskning?  Vi har redan hört om direktivet
om rättsligt skydd för  biotekniska uppfinningar som
behandlar   patentfrågor.   Här    säger   man   att
kommersiell användning av mänskliga  embryon strider
mot  allmän  ordning  och  goda  seder. Det  är  ett
exempel på sådant som man inte ska  kunna  få patent
på.  Detsamma  gäller  yrkesmässigt  utnyttjande  av
förfaranden   för   förändring   av   den  genetiska
identiteten hos mänskliga könsceller. Så  står det i
direktivet. Så står det också i de ändringar som ska
införas i patentlagen, är det tänkt.
Man arbetar med ett direktiv om säkerhetskrav  för
användning av mänskliga celler och vävnader. Här ser
vi  att man bland annat för säkerhetens skull kommer
att kräva  att  allt  material av det här slaget som
ska  användas  på  människan   måste   kunna  spåras
tillbaka  till givaren, så att man vet varifrån  det
kommer. I arbetet  med  det här direktivet föreslogs
det  faktiskt också från Europaparlamentet  att  man
skulle förbjuda alla sorters kärnöverföring, men det
bedömdes  ligga  utanför  EU:s mandat att besluta om
sådana frågor.
Kommissionen har förslag  till  etiska  regler för
vilken  stamcellsforskning  EU vill finansiera.  Där
tänker  man  sig  inte  att  man ska  tillåta  någon
forskning   som   innefattar  kärnöverföring   eller
framställning av embryon  utan bara sådant som berör
forskning på vissa överblivna  embryon.  Man ställer
särskilda  krav  på  etikgranskning, spårbarhet  och
integritetsskydd.
Bild 13. Tittar vi på Europarådet, som intresserar
sig  för mänskliga rättigheter  på  ett  lite  annat
plan,  har  vi konventionen om mänskliga rättigheter
och biomedicin,  som  är  i kraft sedan 1999 och som
Sverige  arbetar  för  att  kunna   ratificera.  Här
förbjuder  man  inte forskning på embryon,  men  man
säger att om nationell  rätt  tillåter  det  ska det
finnas ett adekvat rättsligt skydd för embryot.  Man
förbjuder     framställning     av    embryon    för
forskningsändamål. Här finns också  ett  förbud  mot
ekonomisk      vinning     från     människokroppens
beståndsdelar i sig. Det finns ett tilläggsprotokoll
som förbjuder kloning  av  människor, men här tänker
man sig nog mest mänskliga varelser som framställs.
Bild  14. I FN har man också  varit  bekymrad  för
detta med  kloning  och försökt få till stånd en FN-
resolution.  Då  dök  det   upp   två  konkurrerande
förslag. Ett majoritetsförslag förbjöd  all kloning,
inklusive  terapeutisk  kloning  med kärnöverföring,
eftersom man menade att det var samma  metod som kom
till  användning.  Det  andra  förslaget ville  bara
förbjuda     reproduktiv     kloning    och     låta
medlemsstaterna bestämma hur de  i  övrigt vill göra
själva. Det var svårt att uppnå någon  enighet,  och
man har skjutit på beslutet två år framåt.
Bild 15. Hur ser man på det här i andra EU-länder?
Om  vi  först  tänker  oss  användning av överblivna
embryon för stamcellsforskning,  är den uttryckligen
tillåten i sex av de andra EU-staterna,  förbjuden i
fem  och  oreglerad i tre. Framställning av  embryon
för  forskning,   också   genom  kärnöverföring,  är
uttryckligen   tillåten   bara    i    Belgien   och
Storbritannien och förbjuden i tio stater.  Här  får
man  komma ihåg att Storbritannien och Belgien, till
skillnad   från   Sverige,   inte  har  undertecknat
Europarådets biomedicinkonvention.  När  de har valt
att  tillåta  det  här  har  de  ett ganska reglerat
förfarande,  med en central myndighet  för  kontroll
och godkännande.
Bilderna 16-17.  Kommittén  om genetisk integritet
föreslår    inte   något   generellt   förbud    mot
framställning   av  embryon.  Nej,  något  generellt
förbud vill man inte  ha,  för vi framställer kanske
redan i dag embryon för att  kunna bedriva forskning
kring reproduktion och så vidare. Men att särreglera
så att man tillåter framställning  av  embryon  bara
för vissa syften vill man inte heller. Man säger att
det är nästan omöjligt. Men där skulle jag nog vilja
fråga  om  det inte är så att man bara anser att det
inte är önskvärt. Omöjligt tror jag inte att det är.
Man tar inte  heller  upp  frågan  om  till  exempel
hybridembryon, framställda embryon som består delvis
av mänskligt och delvis av animaliskt material.
1991  års  lag  ska  utvidgas  så att den omfattar
också embryon framställda genom kärnöverföring.  Man
behöver  inte  fundera  över  om  befruktning är att
jämställa med kärnöverföring. Gränsen  14  dagar för
forskning, förbud mot inplantering efter försök  och
så vidare ska omfatta även embryon framställda genom
kärnöverföring.
Härutöver  tycker  man  att vanlig etikprövning är
tillräcklig för att den här  intresseavvägningen ska
kunna  göras. Men när det gäller  etikprövningslagen
är kriterierna  i  fråga  om  att forskning inte får
strida mot respekten för människovärdet ganska vaga,
och  de  är  inte  särskilt  utförligt  diskuterade.
Risk-vinst-avvägningen och kravet  på riskminimering
gäller risker för försökspersonerna, inte risker som
avser människovärdet - det här som är  så svårfångat
och som vi inte riktigt vet vad vi menar med.
Man får också komma ihåg att anonymt material - om
det  nu  går  att tänka sig anonyma embryon  -  inte
behöver etikprövas enligt den här lagen. Inte heller
åtgärder som inte  kvalificerar sig som vetenskaplig
forskning behöver etikprövas.
Det medför att vi  inte med nödvändighet skulle få
någon centraliserad prövning av åtgärder med embryon
om det inte är så att en tillräcklig minoritet i den
regionala etiknämnden  är  oenig  och vill hänskjuta
prövningen till den centrala nämnden.
Kommittén vill förtydliga förbudet  mot försök att
utveckla  metoder  för ärftliga genetiska  effekter.
Man säger att syftet  med  det  är att förbudet inte
ska omfatta kärnöverföring, eftersom  man  här  inte
tänker  sig att det ska bli någon generation som kan
ärva effekterna.  Här  tänker man sig alltså att det
trots allt går att avgränsa den tillåtna forskningen
med anledning av vilka syften  man  vill att den ska
få användas för.
Vinstsyftesförbudet     i    transplantationslagen
förtydligas. Men när blir det  biologiska materialet
en  produkt,  så  att  det inte längre  omfattas  av
transplantationslagens krav?  Det behöver vi fundera
på.
Vi   ska   reservera  oss  mot  artikel   18.2   i
biomedicinkonventionen  som  förbjuder framställning
av embryon, eftersom kärnöverföring  om  den tillåts
kommer  att  medföra att man framställer ett  embryo
för forskning.
Då kan man fråga sig: Har vi en tillfredsställande
motivering  för   att   kunna   göra   det?  Vi  har
undertecknat konventionen utan att reservera oss. Vi
var nog inte riktigt medvetna om att svensk rätt gav
utrymme för framställning av embryon. Vi  tänkte oss
kanske  inte att man skulle ägna sig åt det.  I  dag
tänker vi oss att man kanske vill göra det. Då måste
vi ha ganska  goda  skäl för att i dag reservera oss
mot en konvention som vi redan har undertecknat utan
att reservera oss mot den och ändra svensk rätt i en
riktning som inte är förenlig med konventionen.
Förbudet  mot  reproduktiv  kloning  som  föreslås
verkar det råda stor  enighet  om. Men varför är det
inte tydligare förbud i det förslag  som  läggs? Man
nöjer  sig  med  inplanteringsförbudet vid forskning
och försök. Om det  inte  är försök då? Om det visar
sig  att  det här blir en etablerad  metod  i  andra
länder, ska  vi  då  tillåta kloning? Det säger inte
det här förslaget någonting om.
Vad   gäller  egentligen   vid   återkallelse   av
samtycke,   om   donatorerna   av   könsceller   och
embryomaterial  vill  återkalla  sitt  samtycke? Kan
forskningen fortgå om man avidentifierar materialet?
Så är det enligt biobankslagen, men här  är det lite
oklart om biobankslagens regler gäller eller  om det
finns ett ovillkorligt krav på samtycke enligt lagen
om befruktade ägg.
Bild 18. Framtidsutsikterna, som det ser ut enligt
det  här  förslaget,  är att Sverige kan få den mest
öppna  regleringen av embryonal  stamcellsforskning,
där  etikprövningen   sker  enligt  ganska  allmänna
kriterier, där vi inte  har  något  krav  på central
tillståndsgivning   och  där  forskning  på  anonymt
material inte behöver  granskas.  Vi vet inte om det
blir  generöst  eller  strängt.  Det  är   upp  till
etiknämndernas praxis.
Vi  kommer att få möjlighet till framställning  av
embryon genom kärnöverföring. Också där blir det upp
till etiknämnderna  att  avgöra  om  det går för sig
eller inte.
Vi  får ett förbud mot kommersiell hantering,  men
vi vet  fortfarande  inte  riktigt  när stamcellerna
eller  cellinjerna  blir ett forskningsresultat,  en
produkt.  Det  är  oklart  hur  de  här  kraven  för
patentering ska se ut  när det gäller stamceller och
cellinjer.
Bild   19.  Den  embryonala   stamcellsforskningen
bedöms ha  stor  potential,  men den är också etiskt
känslig och kontroversiell. Då  är  det  viktigt att
det   står   klart  både  för  oss  själva  och  för
omvärlden:  Vilka   överväganden   ligger  bakom  de
svenska ställningstagandena? Vilka åtgärder  är  det
egentligen som vi tycker är försvarliga? Och hur ska
vi göra för att den praxis vi vill ha blir enhetlig?

Det  är  också viktigt att vi fortsätter att fundera
på om det  blir ett ändrat synsätt rörande den nytta
vi förväntar  oss,  om  det  blir ett ändrat synsätt
rörande  de  risker  som  kan  vara   förenade   med
verksamheten.  Då  måste  vi  vara beredda att också
ändra de riktlinjer som vi arbetar utifrån.

Ordföranden: Jag lämnar ordet till  professor Gisela
Dahlquist från Norrlands universitetssjukhus.

Gisela Dahlquist: Jag är barnläkare och forskare. Om
man är barnläkare och forskare är det lätt att också
intressera sig för forskningsetiska frågor.  Jag har
alltså arbetat med forskningsetiska frågor på  olika
sätt  genom  åren.  Jag har också varit operationell
vid sjösättningen av den nya etikprövningslagen. Jag
tänkte i mitt inlägg  fokusera  lite  grann  på  det
forskningsetiska perspektivet, som ju det betänkande
som  Elisabeth  nämnde också lutar sig väldigt tungt
på,      den     nya     etikprövningslagen      och
forskningsetikprövningen. Därför vill jag försöka ta
det perspektivet.

En av de  första  i  Sverige som på den medicinska
sidan  på allvar fördjupade  sig  i  forskningsetisk
prövning  var  psykiatern  Clarence Blomquist, som i
sin bok från 1971 skriver så  här:  Det finns risker
med all forskning. De här riskerna måste  vägas  mot
den  nytta  som  forskningen kan tänkas medföra, men
man måste också betänka risken med att inte forska.
Det  här  är  egentligen  forskningsetiken  i  ett
nötskal och det som  ni bland annat ska ta ställning
till i det här betänkandet.
Det  är  inte  så  att  den   svenska   lagen   om
etikprövning  hänger  i  luften eller är något nytt.
Det har Elisabeth redan varit  inne  på.  När man är
siste  talare  är mycket redan sagt, men jag  hoppas
att jag ändå kan tillfoga något.
Bild  20. Det finns  en  lång  tradition  av  både
riktlinjer   och   lagstiftning   kring   forskning.
Ironiskt  nog  var  det  redan på 1900-talet just  i
Tyskland  som  man  första gången,  i  alla  fall  i
Europa, stiftade en lag  om  humanexperiment.  Sedan
vet  vi  hur det gick med Tyskland. Ni vet också att
forskningsetiken i väldigt hög grad dramatiskt ökade
efter       Nürnbergprocesserna        och       att
Helsingforsdeklarationerna  sedan  har varit  de,  i
alla  fall  inom den medicinska forskningen,  kanske
mest vägledande principerna som haft en mycket stark
genomslagskraft    i    verkligheten   i   medicinsk
forskning.
Bild  21.  Nu  är  vi  i  Europa,   och   vi   har
Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och
biomedicin,  som  vi  har  skrivit  under  och som i
väldigt hög grad syntetiserar de tidigare historiska
riktlinjer  som  forskningsetiken  har haft för  sin
verksamhet. Det är konventionen som  tillsammans med
det  nya  direktivet  om klinisk läkemedelsprövning,
som vi inte ska tala om i dag, som i verkligheten är
det direkta incitamentet  till  att  vi  nu  får  en
lagreglerad  etikprövning  i Sverige. Jag tycker att
den  är  bra, och den kommer ändå  att  innebära  en
tydlighet och en klar förstärkning av skyddet för de
människor som deltar i forskning.
Bilderna  22-26.  Den  forskningsetiska prövningen
har flera varit inne på, och den innebär att man ska
väga en kunskapsvinst mot  en  risk.  Man ska alltså
försöka göra en avvägning mellan göra-gott-principen
och inte-skada-principen - de principer  som  oftast
kan komma att kollidera i forskningssammanhang.  Man
har  i  den  här avvägningen infört principen om det
informerade  samtycket   som   en  metod  eller  ett
instrument att balansera de här två.
Forskningsetiken   har  ibland  sagts   vara   för
utilitaristisk. Min erfarenhet  -  och när man läser
det som finns skrivet om forskningsetik - är att det
visserligen är en risk-vinst-avvägning  och  att det
finns    ett   utilitaristiskt   nyttoperspektiv   i
forskningsetiken,    men    argumenteringen   i   de
forskningsetiska  sammanhangen   är   kopplad   till
pliktetiska  traditioner  och i mycket hög grad till
de  grundläggande humanistiska  principerna,  alltså
göra-gott-principen,           inte-skada-principen,
integritets-      och     autonomiprincipen      och
rättviseprincipen.  Vi  arbetar med en sorts blandad
filosofi. Göran kan säkert  kommentera  det  senare.
Det     här    är    min    lekmannadefinition    av
forskningsetikens karaktär.
När det  gäller  forskningsetiska principer som är
särskilt viktiga när  det  gäller  framför  allt den
embryonala stamcellsforskningen - jag menar att  den
adulta  stamcellsforskningen  har  betydligt  mindre
grundläggande  forskningsetiska problem - är det  då
människovärdesprincipen.  I lagen förutsätts, precis
som i alla etiska riktlinjer, att all forskning sker
med respekt för människovärdet.  Frågan  uppstår då:
Vad är respekt och vad är människovärde?
Inte-skada-principen,    autonomiprincipen     och
godhetsprincipen  är  viktiga i det forskningsetiska
sammanhanget,  liksom  försiktighetsprincipen,   som
alltid  blir  en  viktig  princip  när det gäller ny
forskning,  som  vi  trots  allt måste betrakta  den
embryonala stamcellsforskningen.
Jag  ska inte fördjupa mig i  det  filosofiska  om
människovärdesprincipen, men jag vill säga att man i
diskussionen  ibland  har blandat ihop frågan om när
en  människa  har uppnått  fullt  människovärde  med
frågan om när livet  börjar.  Framför  allt  har man
ofta  vänt  sig  till oss naturvetare eller biologer
för att fråga: När  börjar  livet? Kan ni hjälpa oss
att  tala om när människovärdet  egentligen  börjar?
Jag menar  att  det  är  principiellt  felaktigt. Vi
biologer och naturvetare studerar naturen,  studerar
mekanismer  för  hur  celler fungerar, friska celler
och  sjuka  celler,  och hur  celldöd  uppstår.  Men
frågan  om  när livet börjar  och  slutar  eller  om
människovärdet  har  vi inte något bättre svar på än
andra. Det är en filosofisk  och religiös fråga, och
jag tycker att det är viktigt att poängtera.
När nu de forskningsetiska nämnderna,  precis  som
ni   och  vi  alla,  som  Elisabeth  säger,  ska  ta
ställning    till    vad    som   är   respekt   för
människovärdet,  och  vi  fattar   ett  beslut  till
exempel  i en forskningsetisk nämnd,  kan  man  inte
bara  se till  sin  egen  inställning.  Det  här  är
naturligtvis   en   oerhört   privat  inställning  i
verkligheten,  hur  man  ser på människovärdet.  Man
måste ändå försöka fatta ett  beslut  som är kopplat
till de filosofiska och religiösa kontexter  som  vi
har  i Sverige i dag. Jag menar att även om vi lever
i ett  alltmer  mångkulturellt  samhälle  har  vi  i
Sverige  en  i  huvudsak  protestantisk  och  kanske
relativt sekulär och naturvetenskaplig kontext.  Det
innebär   också   en   humanistisk  och  demokratisk
kontext.
Om  man  skulle försöka  fatta  ett  beslut  i  en
etikkommitté  som  skulle  tillfredsställa  alla  de
synsätt  som  vi har på människovärdet och respekten
för människovärdet  kommer  vi inte framåt. Då måste
man  se  på  det övergripande. Vi  måste  fatta  ett
beslut som inte  strider  mot de flesta människornas
åsikt om människovärdet. Även om vi inte delar några
människors synsätt på människovärdet  och  när livet
börjar,  måste  vi  ändå någonstans fatta ett beslut
som harmoniserar med  de  flestas. Det är kanske det
som är demokrati.
Embryoforskning har varit tillåten sedan lång tid.
Det är också en kontext som  vi  lever  i,  även  om
många säger att det innebär att vi går ett steg till
på  det  sluttande  planet. Vi har sett på embryonal
forskning som något tillåtet.  År  1982 skapades det
första provrörsbarnet. Innan 1982 hade  man  forskat
med  embryon.  Det  verkar som om man har glömt bort
detta.
År 1991 kom den lag  som Elisabeth nämnde, men det
var kanske 15 år efter det  att  man  började forska
med embryon i syfte att skapa provrörsbarn  och  att
studera grundläggande mekanismer för embryots tidiga
utveckling. År 1991 blev det tillåtet i lag att göra
detta.  Den  lagen  föregicks  av  en diskussion som
sedan  har återuppstått i nästan samma  skepnad  när
det gäller  att  skapa  embryon  för  forskning  som
kanske  inte  i  huvudsak  har  som  syfte  att bota
barnlöshet   utan   att   titta   på   grundläggande
mekanismer som skulle kunna användas till  att  bota
sjukdom av annan karaktär än barnlöshet.
Vi  har  en  liberal  abortlag.  Vi  har  en aktiv
preventivmedelspolitik  som  också har att göra  med
hur vi ser på ett tidigt embryo, yngre än 14 dagar.
När det gäller inte-skada-principen  kan  man säga
att det finns tre nivåer som etikkommittéerna kommer
att    behöva    ta    ställning    till.   I   alla
etikkonventioner har vi en regel som  säger  att  vi
inte  får  forska med en metod om det finns en annan
metod som innebär  att  vi  kan  uppnå samma kunskap
samtidigt som den är mindre skadlig. Vi måste alltid
välja den metod som är kopplad till minst risker. Då
är  det  uppenbart  att  forskningen med  överblivna
embryon, som man kan donera till forskning sedan man
har  gjort  en  lyckad provrörsbefruktning,  är  den
alldeles klart minst ingripande och minst riskfyllda
metoden ur många synpunkter.
Nästa steg är att  man tar ett extra ägg i samband
med  en  äggdonation. Det  är  kanske  en  lite  mer
ingripande  metod,  men  viss typ av kunskap kan man
inte få om man inte använder extra ägg i samband med
äggdonation. Det gäller till  exempel  om man skulle
tillåta    kärntransfermetoden    för    att   skapa
stamcellslinjer  som skulle kunna vara immunologiskt
autologa med en människa  som behöver ta emot sådana
celler som kan bildas av dessa  stamceller. Då måste
man  använda  den  här  metoden.  I andra  typer  av
forskning  kan det räcka med att använda  överblivna
embryon.
Det tredje  steget  är  att det inte räcker med de
ägg  som man kan få i samband  med  en  äggdonation,
utan att  man  begär  att  en kvinna som inte skulle
donera ägg utsätter sig för hormonstimulering och de
medicinska  procedurer och i  viss  mån  risker  och
obehag som själva äggdonationsproceduren innebär. Om
hon skulle göra  det  enbart för forskning måste man
betrakta det som den mest  ingripande  metoden.  Och
detta  kan  också  bli nödvändigt vid vissa typer av
forskningsproblem. Denna  avvägning måste man göra i
varje enskilt forskningsprojekt,  samtidigt  som man
hela   tiden   har   icke-skada-principen   som   en
överordnad princip.
Att skapa embryon enbart för forskningen genom att
ta extra ägg i samband med äggdonation är nödvändigt
om vi ska gå till tekniken somatisk kärntransfer.
När  det gäller autonomiprincipen är det uppenbart
att i frågor  om  information  och samtycke i de här
sammanhangen  måste vi vara oerhört  grannlaga.  Som
Göran var inne  på  kommer detta att granskas mycket
grannlaga i de etiska  prövningsnämnderna. Det finns
också tydliga lagregleringar  om hur information och
samtycke ska gå till, men tolkningen av dem i de här
sammanhangen måste bli skärpt. Detta kommer att vara
en     huvudfrågeställning     för     de     etiska
prövningsnämnderna.  Det  gäller  vid all forskning,
men   särskilt   vid  den  här  typen  av  embryonal
stamcellsforskning.
Jag vill också säga någonting om godhetsprincipen.
Göran  sade  att vi  talar  väldigt  mycket  här  om
riskerna,  människovärdet,   embryots   status   och
grundforskningens  behov,  men  vi talar kanske inte
tillräckligt  om det möjliga framtidsperspektiv  som
faktiskt ändå finns.
I    framtiden    kan     den    här    embryonala
stamcellsforskningen  leda  till  -  och  det  finns
kanske    också   möjligheter   med    den    adulta
stamcellsforskningen,   men   vi  ser  inte  riktigt
möjligheten till plasticitet där - tillämpningar för
att bota sjukdomar som handlar om celldöd och där vi
behöver   många   celler   för   transplantation   -
specialiserade   celler   som   kan   uppnås   genom
stamcellsforskning  -  vid  neurologiska  sjukdomar,
diabetes   och   hjärt-kärlsjukdom.   Det   är   ett
perspektiv som vi måste trycka på.
Förståelsen   av   grundläggande   mekanismer  för
sjukdom    som    kan    leda    till    andra   nya
behandlingsmetoder än just de som har att  göra  med
celltransplantation   måste   vi  självfallet  också
beakta  om vi ska förbjuda den här  forskningen  och
läkemedelsutvecklingen.
Bild 27.  Jag  kan  inte  låta  bli  att i det här
sammanhanget  vara lite grann personlig och  berätta
någonting  om  mitt  eget  forskningsfält.  Jag  har
arbetat med barn  som har diabetes i snart 30 år nu.
Som ni ser har vi kunnat konstatera att barndiabetes
ökar drastiskt i vårt  land. Det här är en bild från
1998. Där såg vi en ökning  på  mer  än 50 %. Vi har
fortsatt att registrera detta mellan 1998  och 2002.
Nu  är vi uppe 40 fall per 100 000 barn och år.  Det
betyder  alltså att pilen nu ligger här uppe. Det är
en drastisk  och  dramatisk ökning av en sjukdom som
företrädesvis drabbar  barn  och unga individer. Den
är livslång.
Bild 28. Malin, sex år, upplever sjukdomen så här.
Hon tar sex insulininjektioner  om dagen. Det här är
en  av  mina  patienter. Tonårspatienterna  upplever
framtidsperspektivet  så  här  därför  att  den  här
sjukdomen redan efter 25-30 år kan leda - det händer
inte  alls  alltid,  och  vi  jobbar emot det - till
blindhet.   Den  här  pojken  har  ritat   sig   med
blindkäppen  och   blindhunden.   Det   finns  andra
komplikationer  som kan drabba de här individerna  i
unga år.
Det här är från  min  verksamhet, och jag kan inte
låta bli att peka på det i det här sammanhanget. Det
vore inte dumt om de här  individerna  kunde botas i
framtiden  med  celltransplantation.  Då  skulle  de
slippa sina sprutor och hotet mot framtiden.
Bild 29. Låt mig återgå till forskningsetiken  och
de  forskningsetiska principerna. Det är självfallet
så att  försiktighetsprincipen  också  är  en viktig
princip  för  de  forskningsetiska nämnderna att  ta
hänsyn   till.   Jag   tror    att    de   regionala
forskningsetiska  nämnderna  kommer att uppleva  att
forskningsprojekt   av   den  här  karaktären   blir
kontroversiella  och svåra.  Vissa  typer  kan  vara
lättare att hantera  än  andra. Då finns möjligheten
att man kommer att lyfta frågan  till  den  centrala
nämnden.
Det  sluttande  planet  är  ju  det  som motiverar
försiktighetsprincipen.  Det  som har diskuterats  i
det här sammanhanget är risken  att  utvecklingen av
en  grundläggande metodik som skulle kunna  användas
för något  gott  samtidigt skulle kunna felutnyttjas
till  något ont, och  då  säger  vissa  att  vi  ska
förbjuda  metoden.  Andra  säger  att  vi  inte  ska
förbjuda grundforskningen men tillämpningen.
Jag  vill också säga någonting om det som har hänt
i ståndpunkterna  forskningsetiskt  under de senaste
åren och vilken skillnad som föreligger  mellan  det
här  förslaget och det förslag till forskningsetiska
riktlinjer    som    vi    hade    inom   Medicinska
forskningsrådet  eller  det  som  Görans  europeiska
grupp   kom   fram   till  eller  det  som  Nordiska
ministerrådets bioetikkommitté kom fram för några år
sedan.
De skillnader som finns  mellan  det här förslaget
och  det  som  Vetenskapsrådet också egentligen  kom
fram   till   och   de   tidigare   forskningsetiska
riktlinjerna är att man  nu vill gå längre. Man vill
tillåta skapande av embryon  enbart  för  forskning.
Tidigare   sade   vi:  Vi  anser  att  det  inte  är
godtagbart i dagens kunskapsläge.
Skälet till att man var försiktig var att man från
framför allt grundforskarhåll  tyckte  att  det ännu
inte  fanns  så stort behov av annat material än  de
embryonala stamceller  som man skulle kunna få genom
att använda överblivna befruktade  ägg i samband med
in vitro-fertilisering. Man sade att  det  fanns ett
överskott, att man inte hade kommit så långt och att
man nog inte behövde göra detta.
Om  forskarna  säger  så  och kunskapsutvecklingen
ändå  kan  fortsätta ska man inte  i  onödan  kränka
människors  upplevelse  av  att  det  är  en  ökande
instrumentalisering      eller      kränkning     av
människovärdet genom att förorda en sådan  teknik  -
om det inte behövs.
Man  sade  samma  sak om skapande av embryon genom
kärnöverföring.  Man ansåg  det  inte  godtagbart  i
rådande kunskapsläge.
Jag  menar  att  det   har   ändrat   sig  i  dag.
Kunskapsläget  är  annorlunda.  I  dag ligger  vi  i
forskningsfronten med en helt annan bakgrundskunskap
som  innebär  att  vi nu behöver både skapa  embryon
enbart  för forskning  och  fortsätta  att  utveckla
tekniken när det gäller kärnöverföring.
Ni vet  att  i  januari publicerade ett forskarlag
från Sydkorea den första  artikeln  om  att man hade
lyckats   göra   en   kärnöverföring   på  mänskligt
material.  Detta är ett möjligt genombrott.  Det  är
bara med den  metoden  som  man möjligen kan lösa en
hel  del  av  de problem som finns  i  den  kliniska
forskningen kring celltransplantationer. Vi kan inte
lösa  problemet  med  celltransplantationer  och  de
stora   problem   som   föreligger   när   vi   vill
transplantera   betaceller  till  diabetiker  -  det
handlar  om  avstötningsmekanismer  -  utan  att  få
möjligheten att experimentera kring kärnöverföring.
Avslutningsvis  vill  jag  säga  att mycket av den
diskussion som har varit kring detta  handlar  om en
sammanblandning     mellan     grundforskning    och
tillämpning.  Jag tror att det här  handlar  om  att
tillåta grundforskning.  Men i nästa steg behöver vi
gå in på andra problem som  handlar  om den kliniska
tillämpningen  och än mer den kliniska  rutinmässiga
tillämpningen. Den  kliniska  forskningen  är  nästa
steg  om  tio  år  kanske, som du sade. Den kliniska
tillämpningen i rutin är ett annat senare steg.
Jag tror alltså att  det  är  viktigt att hålla de
här tre delarna för sig. Det här betänkandet handlar
om  att  tillåta grundforskning. Men  i  nästa  steg
måste en annan typ av lagreglering möjligen ses över
för att se  till  att  det  blir en bra etisk balans
också    när   det   kommer   till   den    kliniska
tillämpningen.   Men   det   är   delvis   en  annan
diskussion, som Göran också var inne på.
Det  här  är nästan bara en upprepning av det  som
Göran sade. Det  handlar  om den typ av överväganden
som  Socialstyrelsen,  Socialdepartementet   och  de
forskningsetiska  nämnderna  kanske  redan  nu måste
börja fundera på när det gäller klinisk forskning.

Ordföranden:   Tack   för   de   innehållsrika   och
informativa föredragningarna.

Nu  kommer  vi att ha en kvarts paus. Jag hoppas att
vi kan återsamlas  en  minut över elva för att ha en
kort frågestund.

Ordföranden: Då återupptar  vi  utfrågningen.  Vi är
framme vid det som i programmet heter Diskussion och
frågor. Jag lämnar ordet fritt för frågor.

Chatrine  Pålsson (kd): Jag vill börja med att tacka
för en helt  suverän  föredragning.  Den var bra och
viktig.

Jag vill ställa min första fråga till  Sten  Eirik
Jacobsen. Den gäller hur du anser framtiden vara när
det  gäller de adulta stamcellernas möjligheter.  Om
man även  ska  satsa  på den embryonala forskningen,
finns det då inte risk  att man minskar intensiteten
att satsa på den adulta forskningen  när man har den
till hands?
Att  vi  har  halkat  efter  i Sverige till  USA:s
fördel, är det enbart av ekonomiska skäl?
Göran  tog  också upp frågan om kommersialiseringen.
Den frågan är  viktig.  Har du någon åsikt om hur vi
som lagstiftare ska kunna  agera i frågan? Det råder
inget  tvivel  om att när det  är  fråga  om  mycket
pengar till olika  företag  blir det på sikt en stor
etisk fråga.
Ordföranden:  Vi har kort tid  för  frågor,  och  vi
kommer inte att  hinna med alla som har satt upp sig
på listan. Jag ber  om  korta svar. Då hinner vi med
fler frågor!
Sten  Eirik  Jacobsen: När  det  gäller  den  första
frågan är det  enligt  min åsikt inget tvivel om att
adulta stamceller har kommit  att  betyda  mycket  i
utvecklingen  av terapier, men jag är lika övertygad
om att de inte  kommer  att  åstadkomma allt det man
hoppas stamcellsforskningen borde inge. Det är svårt
att  tänka sig att i behandlingen  av  det  centrala
nervsystemet lätt ta ut stamceller på samma sätt som
vi gör  i  benmärgen.  Jag är själv forskare i vuxna
stamceller - jag har ingen  jäv  i denna situation -
och embryonal stamcellsforskning är  extremt viktig.
På  det sättet finns det en mycket bra  princip  för
forskning.  Forskningen  ska  stärkas.  Sverige  ska
genom    Forskningsrådet    och    liknande   stärka
forskningen om adult och embryonalt.  Jag  tror inte
på att om det blir mer av det ena blir det mindre av
det  andra. Stamcellsforskning måste konkurrera  med
annan forskning.
Den andra frågan gällde USA. Det är till stor del en
ekonomisk   fråga.   Det  finns  enormt  mycket  mer
resurser i Kanada och USA. Det är en jätteskillnad i
satsningar. Det finns  också,  enligt min mening, en
kulturell skillnad som ökar, nämligen  att  man inte
vågar   prioritera   på  samma  sätt.  Det  är  inom
medicinen  som  inom  forskningen,  man  måste  göra
starka  prioriteringar.   Enligt  min  mening  borde
Forskningsrådet ta konsekvenserna  av  att det finns
så lite pengar och hellre ger mer pengar  till färre
forskare.  Att  dela ut ett par hundra tusen  kronor
till  en  ung framgångsrik  forskare  räcker  kanske
några veckor.  För  viss  typ  av  forskning  räcker
pengarna  kanske  en  månad  -  inte  mer. Det är en
jätteskillnad. En forskare flyttar inte till USA för
att  få  mer  lön  utan han flyttar för att  få  mer
resurser och för miljön.
Göran  Hermerén:  Ett   argument   för  Sten  Eiriks
position  är  att  i  vissa länder där forskning  på
embryon är förbjuden vill  man  tillåta forskning på
importerade   stamcellslinjer.  För   att   tala   i
klartext: Ja till  att forska på franska embryon men
nej till att forska  på tyska embryon. Det visar att
det är angeläget att bedriva detta parallellt - helt
orimligt, tycker jag.
Man  måste  tänka  i en  trestegsraket,  Chatrine;
inventering    av    problemen,    riktlinjer    och
lagstiftning.   Man   börjar   med   att   inventera
problemen,  sedan tar man  fram  lite  mer  flexibla
riktlinjer.
Vi hade en hearing i Vetenskapsrådets etikkommitté
om kommersialiseringsproblemen,  och Vetenskapsrådet
har också tagit fram riktlinjer. Men  jag tror själv
att  vissa frågor behöver lagregleras. Det  är  inte
bara patent  och  köp-och-sälj  av stamceller och av
stamcellslinjer. Man tillåter köp-och-sälj  av vissa
produkter som kommer från människan - men inte alla.
Där   finns  många  frågor  som  behöver  redas  ut.
Problemet  här,  och som är viktigt för lagstiftarna
att   tänka   på,   är   att    vi    kan    reglera
förutsättningarna   i   Sverige,   men   mycket   av
försäljningen sker via Internet. Det finns redan ett
stort utbud här. Hur kommer man åt det?
Börja  med  att  inventera  problem,  ta  sedan fram
riktlinjer  för  begränsade  områden  och glöm  inte
Internet.
Carl-Axel  Johansson  (m):  Fru ordförande!  Det  är
mycket intressanta frågor, och svaren är inte givna.
Om  jag  har  förstått  det  här  rätt   finns   två
utvecklingsformer   i   forskningen   -   de  adulta
stamcellerna och de embryonala stamcellerna.  Om  vi
ska ha en utveckling i denna forskning för att nå de
terapiresultat   och   möjligheter  som  behövs  för
sjukdomar      i     framtiden     är      embryonal
stamcellsforskning      viktig.      Där      ligger
utvecklingsmöjligheterna.
Då  får man som lagstiftare bekymmer. Hur lagstiftar
man i  sådana  frågor  när de i grunden rör etik? Vi
får inte ha en lagstiftning  som  blir  så  snäv att
utvecklingen      förhindras,      däremot     måste
lagstiftningen ge en bra plattform och grund för att
bygga      vidare      i      utvecklingen,     både
kommersialiseringen och skydd och  patent, som i och
för sig ligger i ett annat utskott.  Då har jag lekt
med  tanken  att de regionala etiska forskningsråden
trots allt ska vara lagstiftarens förlängda arm ut i
verkligheten,    att    kunna    pröva   och   följa
utvecklingen.  Så  fick  jag  höra  från   Elisabeth
Rynning  att  det  redan nu finns luckor som vi  som
lagstiftare  borde överväga.  Jag  skulle  vilja  ha
synpunkter på  hur  vi kan hantera detta utan att få
en   lagstiftning   som  förhindrar   den   positiva
utveckling som behövs på området.
Elisabeth   Rynning:   Det   var   inte   en   liten
beställning! Det är ett svårt dilemma hur man ska en
tillräckligt flexibel lagstiftning  och samtidigt ge
tillräckligt tydliga riktlinjer om vad  organet  ska
kunna   besluta   om,  hur  stort  det  skönsmässiga
utrymmet ska vara.  Vi  har  diskuterat  detta  lite
grann.  Nämnderna  är nya. Vi vet ännu inte i vilken
utsträckning de kommer  att  lyfta fram svåra frågor
till  det  centrala  organet,  som   har  en  viktig
funktion att fylla för att få en enhetlig  praxis så
att  den  inte  utvecklas  olika  i  olika  delar av
landet.  Här hoppas vi naturligtvis att det ska  bli
så, men vi  har ännu inte några säkra garantier. Det
skulle naturligtvis  kunna  tala  för att man på ett
särskilt känsligt område väljer en  procedur där det
finns  krav på något slags prövning i  ett  centralt
organ  för   att   slippa   ha  alltför  detaljerade
föreskrifter för att eftersträva  enhetlighet. Någon
enkel lösning har jag tyvärr inte att servera dig!
Gisela Dahlquist: Jag ville kommentera lite eftersom
jag   har   varit  med  i  processen  att  tillsätta
nämnderna. I  de  regionala  nämnderna  finns det en
stor insynsmöjlighet. De är myndigheter.  Där  finns
tio   vetenskapsmän,   men   där   finns  också  fem
allmänföreträdare i varje avdelning. En viktig nyhet
är att det är en rutinerad domare som  är ordförande
i de nya nämnderna, vilket innebär att det  blir  en
större  säkerhet.  Kloka domare kan hantera detta på
ett bra sätt.
Jag  tror mig veta  att  de  regionala  nämndernas
ordförande  redan  nu  har bestämt sig för att skapa
ett  eget  forum  för att samordna  sin  praxis.  De
sammanträder och försöker  skapa arbetsordningar och
praxis som innebär att det inte  blir alltför mycket
subkulturer. Jag är inte lika orolig.
Jag  är däremot orolig för om det skulle  bli  många
olika  instanser  som  ska  granska  forskning, dels
forskningsetisk  prövning på nämnderna,  dels  annan
mer central prövning  för  viss  speciell forskning.
Det  är  jag  orolig för. Det blir en  särbehandling
särskilt vid vissa  typer  av forskningsprojekt, där
andra   forskningsprojekt  kan   vara   minst   lika
problematiska  ur  etisk synpunkt. Det finns en risk
med  för  många  olika   myndigheter   som  granskar
forskning.
Conny  Öhman (s): Elisabeth Rynning visade  att  det
här är reglerat  i  vissa länder. I Sverige är detta
på    väg    att    regleras.    Samtidigt    jobbar
internationella  organisationer   med  att  ta  fram
konventioner   och   texter.   Du  visade   på   FN,
Europarådet  och  EU.  Detta kan till  slut  bli  en
svåröverblickbar mosaik.  Jag skulle vilja fråga dig
hur du som jurist bedömer att  en  sådan  mosaik kan
tänkas  fungera framöver. En bifråga till detta  är:
Kommer vi  i  Sverige att ha hundra procents styråra
över en helt egen reglering av detta i relation till
alla internationella  organisationer  som jobbar med
detta?

Elisabeth  Rynning:  En helt egen reglering  kan  vi
inte ha. Vi har redan  avsagt  oss  den  möjligheten
genom  EU-medlemskapet.  När  det  gäller EU:s  krav
måste vi i viss utsträckning anpassa oss.

När det gäller andra folkrättsliga krav  har vi lite
större möjligheter att välja själva om vi vill följa
dem  eller  inte.  Just  när  det  gäller  embryonal
stamcellsforskning och synen på embryon är det svårt
att  se inom överskådlig tid att det kommer att  nås
någon  enhällighet  jorden över hur man ska förhålla
sig till det. Man kan säkert med stor framgång driva
den linje man själv är övertygad om är den rätta och
komma långt med det,  men  eftersom  det  är  ett så
kontroversiellt   område  är  det  viktigt  att  man
verkligen vet vad man  vill  och varför man vill och
har funderat igenom argumenten  hos  dem  som tycker
annorlunda. Man har möjlighet att till exempel driva
linjen att tillåta kärnöverföring om man tycker  att
det  finns  tillräckligt starka skäl till det, trots
att man befinner  sig  i  uppenbar  minoritet både i
Europa  och  internationellt. Jag rekommenderar  att
man verkligen  känner  sig  övertygad  om att det är
rätt linje och varför.
Kenneth Johansson (c): Jag har först en  fråga  till
professor  Gisela  Dahlquist  om  vågskålen  och det
goda.  Det är en omöjlig fråga att svara på, men  en
bedömning kan diskuteras med hjälp av historiken och
utvecklingen   just   nu.   När   bedömer   du   att
diabetesbarnet kan få hjälp?
En  fråga  till  professor  Jan Wahlström handlar om
patent. Jag hoppas att jag har  förstått rätt om jag
säger att det just nu inte pågår  något  arbete  när
det   gäller   patentfrågan  på  detta  område  till
skillnad mot biopatenten  som vi behandlar just nu i
riksdagen.  Är den signal du  ger  oss  att  snarast
aktualisera detta  för att få ytterligare utveckling
på området?
Gisela Dahlquist: Jag  kan svara att det är omöjligt
att svara, men det finns  ett framtidsperspektiv. Vi
hjälper våra diabetesbarn mycket,  och det har skett
en stor utveckling under min tid. Men  det insjuknar
i  dag  mer  än 600 nya fall per år, och det  är  en
ganska förskräckande utveckling.
Om det är sant som grundforskarna säger att det är
tio år kvar till  dess  vi  kan  börja  med kliniska
försök  att  transplantera  organiserade beta-celler
som  skulle  kunna fungera för  insulinproduktion  i
barnen,  är det  kanske  tio  år  till  av  kliniska
försök,   säkerhetsförsök,   innan   det   blir   en
verklighet för rutinsjukvården.
Å andra sidan  kan  man  säga att det är ett oerhört
framsteg   om   det   går  att  göra   kärntransfer.
Transplantationer som man  har prövat; hel pankreas,
fosterbeta-celler eller cellöar,  har  vi  hållit på
med i nästan 30 år. Men trots allt har det blivit en
ganska   liten   succé  på  grund  av  att  man  har
avstötningsmekanismerna och inga alternativ till att
ge  cellgifter.  Just  kärntransfermöjligheten,  som
skulle kunna innebära att vi kanske blir av med hela
problemet kring avstötning,  skulle  kunna  innebära
celltransplantationer ganska snabbt efter att vi har
kommit  fram  till  att  skapa  specialiserade beta-
celler  från  embryonala  stamcellslinjer   som  var
kärntransfererade.  Det  skulle  kunna  gå  fort.  I
stället  för  tio år dit är det kanske bara fem  år.
Jag hoppas det.
Sten Eirik Jacobsen:  Låt  mig  komma  med  en snabb
kommentar!  Just diabetes är ett mycket illustrativt
exempel. Jag tror att alla är eniga om att det finns
mycket lovande resultat i cellterapin när det gäller
diabetes. Alla är också eniga om att det inte kommer
att bli någon etablerad terapi om man inte hittar en
bättre  källa   av   celler  när  det  gäller  olika
aspekter. Den enda som  finns  är en eller annan typ
av  stamceller,  antingen stamceller  från  pankreas
eller embryonala stamceller.  Det betyder att det vi
har, proof of principle, aldrig  kommer  att  bli en
realitet  om  man  inte hittar bättre celltyper. Min
åsikt  är  att  om  man  säger  nej  till  embryonal
stamcellsforskning säger  man  nej till att utveckla
något man redan har dokumentation  för,  i alla fall
är en god möjlighet för diabetes.
Jan  Wahlström:  Det  pågår  inte  något  omfattande
arbete  att  försöka  hantera  frågan.  Det som  kan
upplevas som ett bekymmer - det hann jag inte säga i
min framställning - är en motsvarande situation  som
vid  genpatent,  det vill säga att man håller på att
bevilja breda patent  för  hur  stamcellslinjen  ska
etableras.     De    breda    patenten    kan    bli
kontraproduktiva,   på   samma  sätt  som  de  breda
patenten är för en del gener.  Det finns skäl att se
över detta.
Dessutom  finns  det anledning att  titta  på  bland
annat förslag från  Görans  grupp i EU om hur frågan
ska hanteras. Storbritannien  har  också en lösning.
Mycket av det här handlar om transparens och att man
ser vad som händer. Patentering är tyvärr  en sluten
värld.  Beslut om patent, även om det finns en  stor
och tung  organisation, vilar i stor utsträckning på
de enskilda  patenthandläggarna.  Problemet  är  att
patenthandläggarna   inte   kan   ha   den  aktuella
utbildningen   när   det   gäller   stamcellsfrågor.
Dessutom, åtminstone med den inblick  jag har haft i
det svenska patentverket, har de en del brister i de
etiska  aspekterna,  samhällskonsekvenserna   i   de
patent  som beviljas. Det finns mycket som kan göras
ytterligare.
Ordföranden:    Jag   vet   att   det   finns   fler
frågeställare, men tiden för den här utfrågningen är
slut. Jag hoppas  att  ni kan ställa era frågor till
forskarna utanför salen eller i samband med buffén i
Sammanbindningsbanan    som     talmannen     bjuder
riksdagsledamöterna och forskarna på.
Jag  ska  avsluta  utfrågningen  med  att återigen
tacka er för att ni har kommit hit och bjudit  på er
kunskap  inom  området.  Det innehåller många frågor
för oss som sedan har att  hantera  den  proposition
som ska läggas på riksdagens bord. Ni har på ett bra
sätt   tydliggjort   var  problemen,  knutpunkterna,
ligger som vi sedan har  att  ta ställning till. Det
har varit en bra utfrågning tack  vare  att  ni  har
bjudit  på  så  mycket bred kunskap. Tack ska ni ha!
Utfrågningen är avslutad.


Bild 1



Bild 2







Bild 3



Bild 4



Bild 5



Bild 6



Bild 7



Bild 8



Bild 9



Bild 10



Bild 11



Bild 12



Bild 13



Bild 14



Bild 15



Bild 16



Bild 17



Bild 18



Bild 19



Bild 20



Bild 21



Bild 22



Bild 23



Bild 24



Bild 25



Bild 26



Bild 27



Bild 28



Bild 29