Stärkt rättssäkerhet och vårdinnehåll i LVM-vården m.m.

<div class="sidhuvud_publikation">Socialutskottets betänkande</div><div class="sidhuvud_beteckning">2004/05:SOU15</div><h1>Stärkt rättssäkerhet och vårdinnehåll i LVM-vården m.m.</h1>
<hr class="sidhuvud_linje"><pre>
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition 2004/05:123 Stärkt
rättssäkerhet och vårdinnehåll i LVM-vården m.m., 26 motionsyrkanden som
väckts med anledning av propositionen samt 6 övriga motionsyrkanden.
Såvitt inget annat anges härrör motionerna från riksmötet 2004/05.
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och polislagen (1984:387).
Lagändringarna syftar främst till att stärka den enskildes rättssäkerhet
och att förbättra kvaliteten i vården. Samtliga motionsyrkanden avstyrks.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2005.
I betänkandet finns 18 reservationer.</pre><pre>
Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.      Ansvaret för missbrukarvården
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:So16 yrkande 6, 2004/05:So17 yrkande
2 och 2004/05:So19 yrkande 11.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (fp)
Reservation 3 (kd)

2.      Frivilligorganisationernas betydelse
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So36 yrkande 4, 2003/04:So414
yrkande 4 och 2004/05:So16 yrkande 3.
Reservation 4 (m, fp, kd, c)

3.      Ökad mångfald av vårdgivare
Riksdagen avslår motion 2004/05:So19 yrkande 12.
Reservation 5 (m, fp, kd, c)

4.      Vårdgaranti m.m. inom missbrukarvården
Riksdagen avslår motion 2004/05:So16 yrkandena 4 och 5.
Reservation 6 (fp, kd)

5.      Evidensbaserad missbrukarvård
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:So16 yrkande 2 och 2004/05:So507
yrkande 6.

6.      Befogenheten att besluta om omedelbart omhändertagande, m.m.
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört. Därmed avslår riksdagen
motionerna 2004/05:So16 yrkande 1 och 2004/05:So19 yrkande 1.
Reservation 7 (m, kd)

7.      Förutsättningarna för beslut om omedelbart omhändertagande
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört. Därmed avslår riksdagen motion
2004/05:So18 yrkande 1.
Reservation 8 (m, fp)

8.      Beräkning av lagstadgad tid
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört. Därmed avslår riksdagen motion
2004/05:So18 yrkande 2.

9.      Lagbestämmelserna om omedelbart omhändertagande m.m.
Riksdagen antar regeringens förslag tilla) lag om ändring i lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall såvitt avser 13, 15 och
16 §§,b) lag om ändring i polislagen (1984:387).Därmed bifaller riksdagen
proposition 2004/05:123 i denna del.
Reservation 9 (m)
Reservation 10 (fp)
Reservation 11 (kd)

10.     Upphörande av beslut om omedelbart omhändertagande
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall såvitt avser 18 a och 18 b §§. Därmed
bifaller riksdagen proposition 2004/05:123 i denna del och avslår motion
2004/05:So19 yrkande 2.
Reservation 12 (m)

11.     Hälso- och sjukvårdens ansvar för inledande sjukhusvård
Riksdagen avslår motion 2004/05:So19 yrkande 4.
Reservation 13 (m)

12.     Kvarhållande på sjukhus
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall såvitt avser 24 §. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2004/05:123 i denna del och avslår motion
2004/05:So17 yrkande 1.

13.     Omhändertagande av otillåten egendom
Riksdagen antar regeringens förslag tilla) lag om ändring i lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall såvitt avser 31 §,b) lag
om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
såvitt avser 16 §.Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:123 i
denna del och avslår motion 2004/05:So19 yrkande 3.
Reservation 14 (m, fp, kd, c)

14.     Statens institutionsstyrelses verksamhetsuppföljning
Riksdagen antar regeringens förslag tilla) lag om ändring i lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall såvitt avser 30 a §,b)
lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga såvitt avser 14 a §.Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:123
i denna del.

15.     Tillsyn över Statens institutionsstyrelses verksamhet
Riksdagen avslår motion 2004/05:So19 yrkande 9.
Reservation 15 (m)

16.     En ny tillsynsorganisation
Riksdagen avslår motion 2004/05:So19 yrkande 10.
Reservation 16 (m)

17.     Övriga lagförslag
Riksdagen antar regeringens förslag tilla) lag om ändring i lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,b) lag om ändring i lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,i den mån lagförslagen
inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan.Därmed bifaller riksdagen
proposition 2004/05:123 i denna del.

18.     Tvångsvård av gravida kvinnor med missbruksproblem
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:So16 yrkandena 7 och 8, 2004/05:So17
yrkande 3, 2004/05:So19 yrkandena 7 och 8, 2004/05:So274 och 2004/05:So398
yrkande 4.
Reservation 17 (m, fp, kd, c)

19.     Psykiskt sjuka missbrukare
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:So17 yrkande 4, 2004/05:So19
yrkandena 5 och 6 samt 2004/05:So507 yrkande 8.
Reservation 18 (m, fp, kd, c)

Stockholm den 10 maj 2005
På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:      Ingrid Burman (v),
Kristina Zakrisson (s), Margareta Israelsson (s), Cristina Husmark
Pehrsson (m), Conny Öhman (s), Lars U Granberg (s), Anne Marie Brodén
(m), Kenneth Johansson (c), Christer Engelhardt (s), Magdalena Andersson
(m), Jan Lindholm (mp), Martin Nilsson (s), Jan Emanuel Johansson (s),
Marita Aronson (fp), Ulrik Lindgren (kd), Gunilla Wahlén (v) och Gabriel
Romanus (fp).</pre><pre>
Redogörelse för ärendet
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM), vilka sammantaget syftar till att stärka
den enskildes rättssäkerhet och att förbättra kvaliteten i vården. I
förekommande fall föreslås motsvarande ändringar i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Polisens befogenhet att
fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVM föreslås upphöra
och polisen ges i stället en befogenhet att gripa in enligt polislagen
(1984:387) för att säkerställa att ett omedelbart omhändertagande kan
komma till stånd. Regeringen föreslår vidare att reglerna för underställning
av beslut om omedelbart omhändertagande till länsrätten och upphörande
av beslut om omedelbart omhändertagande skall skärpas, bl.a. genom
införande av exakta tidsgränser för underställning. Ansvaret för
verksamhetschefen vid den sjukhusenhet där patienten vistas föreslås skärpas
genom stärkt underrättelseskyldighet och skyldighet att kvarhålla en
patient som vill lämna sjukhuset. Vidare bör syftet med vården preciseras.
En proportionalitetsprincip föreslås i LVM och LVU med avseende på de
särskilda befogenheter som tillkommer LVM-hemmen och de särskilda
ungdomshemmen. Regeringen anser vidare att om otillåten egendom påträffas
vid hemmen skall den omhändertas. Även möjligheten att använda sig av
urin-, blod- och utandningsprov för att kontrollera drogpåverkan bör
vidgas. Slutligen föreslår regeringen en sekretessbrytande regel i LVM
och LVU som gör det möjligt för Statens institutionsstyrelse att inhämta
uppgifter som är nödvändiga för uppföljning av vården.
Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 2005.
Till grund för förslagen i propositionen ligger betänkandet från
LVM-utredningen, Tvång och förändring - Rättssäkerhet, vårdens innehåll
och eftervård (SOU 2004:3), samt en inom Socialdepartementet upprättad
promemoria med förslag till ändringar i LVU.</pre><pre>
Utskottets överväganden
Allmänna utgångspunkter
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner bl.a. om finansieringen av missbrukarvården,
om frivilligorganisationernas betydelse, om en vårdgaranti på området
samt om evidensbaserad missbrukarvård. Utskottet hänvisar främst till
pågående arbete, bl.a. inom ramen för satsningen Ett kontrakt för livet.

Jämför reservationerna 1 (m), 2 (fp), 3 (kd), 4 (m, fp, kd, c), 5 (m,
fp, kd, c) och 6 (fp, kd).
Propositionen
Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) är enligt
regeringen en viktig länk i en sammanhållen vårdkedja. Vård enligt LVM
utgör samhällets yttersta garanti för att också de tyngsta missbrukarna,
de som normalt inte själva efterfrågar behandling, ges möjlighet att
komma ifrån sitt missbruk och beroende. För många av dem kan LVM-vård
utgöra skillnaden mellan liv och död.
I propositionen beskrivs de senaste årens utveckling inom missbrukarvården.
Regeringen konstaterar att den nedgång i institutionsvård som inleddes
i början av 1990-talet har fortsatt. Nedgången gäller även den frivilliga
vården, men är mest märkbar inom tvångsvården, där antalet vårdade
minskade med omkring två tredjedelar mellan åren 1990 och 2003. Samtidigt
med denna utveckling har missbruket av narkotika och alkohol ökat
kraftigt. Bland annat beräknas antalet tunga narkotikamissbrukare ha ökat
från omkring 15 000 år 1979 till omkring 30 000 i dag. I propositionen
konstateras att det ökade behovet av insatser mot missbruk inte har
åtföljts av en motsvarande ökning av resurser för vård och rehabilitering
utan att kommunernas prioriteringar i stället har lett till en nedrustning
av vården. Sedan år 1995 har kommunerna dragit ned sina kostnader med
20 % eller drygt en miljard kronor. Enligt LVM-utredningen finns det
starka indikationer på att utvecklingen inom missbrukarvården har lett
till att en grupp klienter, främst sådana med ett långvarigt alkoholmissbruk,
inte får sina vårdbehov tillgodosedda. Länsstyrelsernas verksamhetstillsyn
visar att det i vissa kommuner sker en hårdhänt prioritering av vilka
klienter som de facto beviljas bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:453).
Vidare hänvisar kommunerna klienter till öppenvård, trots att de är i
behov av heldygnsvård. Socialstyrelsen uppmärksammade i en rapport 2003
att det fanns stora brister i resurserna för avgiftning i många kommuner,
att uppsökande verksamhet saknades på många håll, att många verksamheter
hade höga trösklar, vilket försvårade för de mest utsatta att få vård,
samt att det fanns brister i eftervården. Även intresse- och
klientorganisationer inom området har framfört kritik mot nedskärningar i
vården och de tilltagande svårigheter som enskilda vårdsökande möter i
kontakten med socialtjänsten.
Mot denna bakgrund föreslog regeringen i budgetpropositionen för år
2005 (prop. 2004/05:1, utg.omr. 9, anslag 18:1) ett riktat statsbidrag
under tre år som skall bidra till att personer med missbruksproblem får
sina vårdbehov tillgodosedda. Satsningen, som syftar till att stimulera
kommunerna och andra aktörer att utveckla och stärka missbrukarvården,
går under benämningen Ett kontrakt för livet. Enligt förslaget i
budgetpropositionen skall 100 miljoner kronor årligen avsättas under
perioden 2005-2007. Genom det öronmärkta statsbidraget har Statens
institutionsstyrelse (SiS) möjlighet att kraftigt subventionera socialnämndens
kostnader för den vård som sker med stöd av 27 § LVM. En förutsättning
är att SiS och socialnämnden i samråd med den enskilde på ett tidigt
stadium träffar en överenskommelse om vilka insatser som skall vidtas,
både i LVM-vården och därefter, samt att vården avslutas och utvärderas
gemensamt. Planeringen för vad som skall följa efter utskrivningen från
LVM-hemmet kan gälla såväl fortsatta vårdinsatser som bostad, sysselsättning
och psykosocialt stöd.
Regeringen har därutöver föreslagit att 50 miljoner kronor avsätts för
år 2005, 100 miljoner kronor för år 2006 och 250 miljoner kronor för år
2007 till ett riktat statsbidrag till kommunerna för att stimulera dem
att stärka vårdkedjans alla delar.
En särskild utredare har i uppdrag att lämna förslag till en
vårdöverenskommelse mellan staten och kommunerna, där kommunernas åtaganden
för att komma i åtnjutande av det riktade statsbidraget till missbrukarvården
konkretiseras (dir. 2004:164, S 2004:11). Förslaget skall syfta till
att utveckla missbrukarvården och skapa bättre förutsättningar för fler
kvalificerade och långsiktiga vårdinsatser. Det skall utgå ifrån befintlig
kunskap om olika behandlingsformers effektivitet samt kvinnors och mäns
olika behov och förutsättningar samt ha ett brukarperspektiv. Uppdraget
skall redovisas senast den 1 oktober 2005.
Motioner
I motion So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om finansieringsprincipen (yrkande 11). Principen att staten
finansierar uppgifter som staten ålägger kommunerna är enligt motionärernas
mening viktig att upprätthålla. Eftersom det är staten via länsrätterna
som fattar beslut om tvångsvård enligt LVM talar det mesta för att det
är staten som bör ta det grundläggande ekonomiska ansvaret för vården.

I motion So17 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande
om finansiering av missbrukarvården (yrkande 2). Motionärerna anser att
staten bör ta huvuddelen av betalningsansvaret för all missbrukarvård
på institution. Detta förutsätter att kommunen kan visa att de har följt
alla tillämpliga bestämmelser i socialtjänstlagen samt har en plan för
hela vårdkedjan, från akut avgiftning till integrering i samhället.
I motion So16 av Ulrik Lindgren och Chatrine Pålsson (kd) yrkas att
riksdagen begär att regeringen ser över frågan om vilken huvudman som
är bäst lämpad att ha huvudansvaret för missbrukarvården (yrkande 6).
Motionärerna påpekar att Socialstyrelsen har konstaterat brister i
samtliga de delar som berör en tänkt vårdkedja, från uppsökande verksamhet
över vård och behandling till eftervård och uppföljning.
I motion So19 (m) begärs även ett tillkännagivande om mångfald i
missbrukarvården (yrkande 12). Enligt motionärerna bör möjligheten att öka
mångfalden av utförare av såväl vård enligt LVU som enligt LVM utredas.
Mångfald och fler vårdgivare bidrar till att förbättra kvaliteten och
stimulerar metodutveckling.
I motion 2003/04:So414 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande om frivilligorganisationer på narkotikaområdet
(yrkande 4). Motionärerna anser att en särskild utredning bör tillsättas
för att göra en genomgripande genomlysning av frivilligorganisationernas
betydelse inom missbrukarvården samt lägga förslag till åtgärder som
stärker både organisationerna och volontärerna.
I motion So16 (kd) begärs ett tillkännagivande om ökat stöd för
frivilligorganisationernas insatser inom missbrukarvården (yrkande 3). Enligt
motionärerna är organisationernas kunskaper och engagemang en omistlig
tillgång som måste stödjas på ett positivt sätt av statsmakterna.
Motionärerna begär vidare tillkännagivanden dels om fritt val av vård
(yrkande 4), dels om en vårdgaranti inom missbrukarvården (yrkande 5).
Motionärerna anser att ett fritt vårdval samt samma vårdgaranti som
gäller inom annan typ av vård skall gälla även inom missbrukarvården.
Resurstilldelningen bör öka så att vårdgarantin kan omsättas i praktisk
handling. Alla skall ha rätt att få behandling inom tre månader.
Även i motion 2003/04:So36 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs ett
tillkännagivande om behovet av att ge bättre stöd till ideella organisationer
som bedriver missbrukarvård (yrkande 4).
I motion So507 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om behovet av evidensbaserad missbrukarvård (yrkande 6).
Enligt motionärerna bör grundprincipen inom missbrukarvården vara att
vården skall vara evidensbaserad. Hänsyn bör dock tas till att det även
finns andra vårdformer som ger goda resultat.
I motion So16 (kd) begärs också ett tillkännagivande om evidensbaserad
missbrukarvård (yrkande 2). Enligt motionärerna är det ett stort problem
att behandlingsmetoder kan slå igenom utan att det finns vederhäftiga
vetenskapliga studier som visar om de fungerar eller ej. Det är viktigt
att de krav som ställs på den vård som erbjuds missbrukare är desamma
som kraven inom annan vård.
Bakgrund och tidigare behandling m.m.
Utskottet har tidigare behandlat frågan om finansiering av missbrukarvården.
Senast i det av riksdagen godkända betänkandet 2003/04:SoU5
Socialtjänstpolitik vidhöll utskottet sin uppfattning att det övergripande
ansvaret för missbrukarvården, således också tvångsvården, bör åvila
socialtjänsten. Motioner om att staten bör ta på sig det finansiella
ansvaret för all missbrukarvård på institution avstyrktes (res. fp).
I betänkandet behandlades också motioner om frivilligorganisationer på
missbruksområdet. Även i detta sammanhang vidhöll utskottet sin tidigare
redovisade inställning, nämligen att frivilligorganisationer har en
stor betydelse när det gäller att komplettera samhällets insatser på
det sociala området men att något tillkännagivande härom inte är nödvändigt.
Motionerna avstyrktes (res. kd).
I direktiven till Utredningen om en vårdöverenskommelse om missbrukarvården
(dir. 2004:164) anges att det kommande förslaget inte får innebära en
förskjutning av kommunens yttersta ansvar för missbrukarvården. Vidare
skall förslaget utgå ifrån befintlig kunskap om effektiva behandlingsmetoder,
diagnosinstrument och bedömning av vårdbehov, bl.a. den kunskapssammanställning
som Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) gjorde 2001. Andra
centrala kunskapskällor är de expertunderlag som ligger till grund för
Socialstyrelsens pågående arbete med riktlinjer för missbrukarvården
samt styrelsens arbete med att utveckla kvaliteten i missbrukarvården
utifrån ett antal kvalitetsindikatorer.
Statsrådet Morgan Johansson besvarade under frågestunden i riksdagen
den 14 april 2005 en fråga om stöd till frivilligorganisationernas arbete
i missbrukarvården. Statsrådet uttalade bl.a. att det föreslagna stödet
om sammanlagt 820 miljoner kronor för åren 2005-2007 mycket väl kan
komma frivilligorganisationerna till del. Statsrådet berörde även den
särskilda utredarens uppdrag att förhandla med kommunerna om vilka
motkrav som man från statens sida skall kunna ställa på kommunsektorn
med anledning av de nya pengarna till missbrukarvården. Statsrådet
anförde att han vill ha skärpta krav på vård i rimlig tid, alltså en
form av vårdgaranti också inom missbrukarvården.
I Danmark infördes år 2003 en lagstadgad behandlingsgaranti för narkomaner.
En motsvarande garanti för alkoholmissbrukare införs den 1 juli 2005.
Behandlingsgarantin innebär en rätt för narkotikamissbrukaren att få
och en skyldighet för amtskommunen att erbjuda en social behandlingsinsats
som skall sättas i verket senast 14 dagar efter att missbrukaren anmält
sin önskan om behandling till kommunen. Lagen ger också missbrukaren
rätt att välja mellan offentliga och godkända privata behandlingsinsatser
av samma slag som amtskommunen erbjudit men missbrukaren kan då inte
räkna med verkställighet inom 14 dagar. En förutsättning för fritt val
är att behandlaren/missbruksenheten inte bedömer att en flytt till annan
ort är till skada för missbrukaren eller försämrar möjligheterna till
behandling.
Socialstyrelsen arbetar för närvarande med att ta fram nationella
riktlinjer för missbrukarvården. Riktlinjerna, som baseras på breda
kunskapssammanställningar som görs av ett antal expertgrupper, rör behandling
av narkotika- respektive alkoholmissbruk, uppsökande och förebyggande
insatser, markörer och diagnostiska system samt behandling av gravida
kvinnor med missbruksproblem.
Parallellt med riktlinjeprojektet pågår utvecklingen av en modell för
att följa, stödja och utveckla kvaliteten i den svenska missbrukarvården
utifrån ett antal kvalitetsindikatorer. Dessutom pågår ett arbete med
att utveckla statistiken inom missbruksområdet.
Enligt uppgift från Socialstyrelsen planeras projekten att avslutas
under våren 2006.
Socialstyrelsen har vidare nyligen publicerat resultaten av en studie
om kommunalt stöd till sociala ideella organisationer. Studien visar
att kommunerna tillmäter organisationerna en allt större betydelse som
aktörer inom det lokala välfärdssystemet. En ökad andel av Sveriges
kommuner har utformat en policy för stöd till och samverkan med dessa
organisationer. De allra flesta kommuner har också ökat sin samverkan
med organisationerna och de förväntar sig att samverkan även kommer att
öka i framtiden. Undersökningen visar också att de ideella organisationerna
har fått ett större utrymme som serviceproducent inom svenska kommuners
socialtjänst.
Mobilisering mot narkotika har enligt sin rapport för 2004 under det
senaste året särskilt uppmärksammat bristerna i missbrukarvården och
behovet av utökad bredd och kvalitet i utbudet av insatser. Diskussioner
har förts med ansvariga för vårdens utbyggnad och innehåll. Bland annat
sker ett utvecklingsarbete inom ramen för samarbetet med de tre
storstäderna. För att stimulera uppbyggnad av en hållbar modell för
kunskapsbaserad och individanpassad narkomanvård av god kvalitet har
Mobilisering mot narkotika även inlett ett samarbete med fyra s.k.
modellkommuner. I projektet prövas och utvärderas metoder för att utveckla
narkomanvården.
Utskottets ställningstagande
Utskottet ser mycket positivt på satsningen Ett kontrakt för livet.
Satsningen utgör en välkommen förstärkning av missbrukarvården och
innebär att fler missbrukare får möjlighet till vård och rehabilitering.
Någon förändring när det gäller ansvarsfördelningen avseende
missbrukarvården är inte avsedd. Utskottet instämmer med regeringen att det
yttersta ansvaret för missbrukarvården även fortsättningsvis bör åvila
kommunerna. Motionerna So16 (kd) yrkande 6, So17 (fp) yrkande 2 och
So19 (m) yrkande 11 avstyrks därmed.
I motionerna 2003/04:So36 (kd) yrkande 4, 2003/04:So414 (m) yrkande 4
och So16 (kd) yrkande 3 framhålls vikten av frivilligorganisationernas
insatser inom missbrukarvården. Enligt en nyligen genomförd studie
tillmäter kommunerna frivilligorganisationerna en allt större betydelse
som aktörer inom det lokala välfärdssystemet. Utskottet kan vidare
konstatera att stödet inom ramen för satsningen Ett kontrakt för livet
även kan komma frivilligorganisationerna till del. Utskottet delar de
synpunkter som framförs i de nämnda motionerna men anser inte att det
är erforderligt med något tillkännagivande till regeringen på området.

Utskottet kan inte ställa sig bakom kravet i motion So19 (m) yrkande 12
om att utreda möjligheten till en ökad mångfald av vårdgivare. Motionen
bör avslås.
I motion So16 (kd) yrkandena 4 och 5 begärs att en rätt till fritt
vårdval och en vårdgaranti skall införas inom missbrukarvården. Utredningen
om en vårdöverenskommelse om missbrukarvården har i uppdrag att föreslå
vilka krav som bör ställas på kommunerna för att dessa skall få del av
det riktade statsbidraget inom ramen för Ett kontrakt för livet. Utskottet
har erfarit att utredningen har för avsikt att närmare pröva om och i
så fall hur den danska modellen med behandlingsgaranti och fritt val av
behandlingsinsats kan omsättas till svenska förhållanden. Utredningen
har dock inte mandat att föreslå någon lagändring på området. Enligt
utskottets mening bör resultatet av utredningens arbete inte föregripas.
Motion So16 (kd) yrkandena 4 och 5 avstyrks därmed.
Utskottet delar naturligtvis uppfattningen i motionerna So16 (kd) yrkande
2 och So507 (m) yrkande 6 om vikten av att missbrukarvården är evidensbaserad.
Det kommande förslaget från Utredningen om en vårdöverenskommelse om
missbrukarvården skall enligt direktiven utgå ifrån befintlig kunskap
om effektiva behandlingsmetoder, diagnosinstrument och bedömning av
vårdbehov. Vidare arbetar Socialstyrelsen med att utforma nationella
riktlinjer för missbrukarvården samt med att utveckla kvaliteten i
missbrukarvården utifrån ett antal kvalitetsindikatorer. Motionerna får
mot denna bakgrund anses i huvudsak tillgodosedda.
Polisens befogenhet att besluta om omedelbart omhändertagande upphör
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag att polisen inte längre skall ha
befogenhet att besluta om omedelbart omhändertagande enligt LVM. Polisen
bör dock ges befogenhet att ingripa med stöd av en ny bestämmelse i
polislagen (1984:387). Motioner vari framförs kritik bl.a. mot dessa
förslag bör avslås.
Jämför reservationerna 7 (m, kd), 8 (m, fp), 9 (m), 10 (fp) och 11 (kd).

Propositionen
Regeringen föreslår att enbart socialnämnden och länsrätten, och inte
längre polisen, skall ha befogenhet att besluta om omedelbart omhändertagande
enligt 13 § LVM. I stället får polisen i en ny 12 a § i polislagen
(1984:387) en uttrycklig befogenhet att säkerställa att ett beslut om
omedelbart omhändertagande kan komma till stånd.
Regeringen delar LVM-utredningens uppfattning att LVM bör renodlas som
en vårdlag. Det är inte motiverat att polisen fattar beslut i frågor
som är ett direkt och utpekat ansvar för socialnämnden. Regeringen
konstaterar också att någon motsvarande befogenhet för polisen inte finns
i LVU samt att det inte framkommit något som tyder på att socialnämndens
joursystem i akuta ärenden enligt den lagen inte fungerar.
Regeringen framhåller att förslaget inte får innebära att personer i
behov av en akut insats som kan tillgodoses med ett omedelbart
omhändertagande inte får denna. Polisen måste också fortsättningsvis iaktta
sin skyldighet att genast anmäla behov av tvångsvård enligt 6 § LVM.
Därutöver måste socialnämnden ha en tillfredsställande jourberedskap,
så att beslut om omedelbart omhändertagande kan fattas utan onödigt
dröjsmål. Även om det i de flesta fall kan förutses att socialnämnden
med tillräcklig snabbhet kommer att kunna fatta beslut om omhändertagande,
medför ändringen ett behov av en möjlighet för en enskild polisman att
kunna ingripa i en akut situation då socialnämndens beslut inte kan
avvaktas. En sådan möjlighet införs i en ny 12 a § i polislagen (1976:511).
Bestämmelsen innebär att en polisman under vissa förutsättningar får
ta hand om en person som kan förväntas bli omhändertagen enligt LVM och
överlämna denne till sjukhus för medicinsk bedömning. Regeringen
understryker att socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande enligt
LVM måste fattas skyndsamt och i princip i direkt anslutning till
polisens omhändertagande enligt polislagen. Regeringen förutsätter att
socialnämnden och polisen gemensamt överenskommer om rutiner för
hanteringen av dessa ärenden.
Med den föreslagna förändringen i befogenheten att besluta om omedelbart
omhändertagande stärks socialnämndens ansvar för hela processen. Förslaget
ligger också väl i linje med de pågående strävandena att renodla
polisverksamheten för att stärka dess kärnverksamheter.
Motioner
I motion So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om polisens befogenheter (yrkande 1). Motionärerna ser
inga skäl att ta bort polisens befogenhet att besluta om omedelbart
omhändertagande enligt LVM. Dagens ordning har inte inneburit några
tillämpningsproblem. När det gäller andelen omhändertaganden som avvisas
av länsrätterna finns inga större skillnader mellan polisens respektive
socialnämndernas beslut. Vidare hänvisar motionärerna bl.a. till att
SiS konstaterat att förslaget kan medföra att färre missbrukare kommer
att få vård.
I motion So16 av Ulrik Lindgren och Chatrine Pålsson (kd) yrkas att
riksdagen avslår förslaget i propositionen om ändring i polislagen
(1984:387) (yrkande 1). Motionärerna påpekar att den nya bestämmelsen
enbart ger stöd för åtgärden att föra den enskilde till sjukhus och att
alla tvångsbefogenheter därefter upphör till dess att ett beslut om
omhändertagande fattats och en begäran om handräckning framställts.
Enligt motionärerna innebär detta ett glapp i omhändertagandet och i
vårdkedjan som inte kan anses vara den enskilde till gagn. Dessutom
föreligger en uppenbar risk att polisens stora kontaktyta inte används
fullt ut om den inte får ha kvar sina befogenheter. Vidare medför den
föreslagna lagändringen att kommunerna måste bygga upp en beredskaps-
eller jourverksamhet, vilket för medelstora och mindre kommuner kan
innebära stora insatser för relativt sällan förekommande beslut.
I motion So18 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) yrkas att riksdagen
beslutar att ordet "närstående" i 13 § första stycket 2 i regeringens
förslag till lag om ändring i LVM skall ersättas av ordet "annan"
(yrkande 1). Motionären anser att det borde vara grund för omedelbart
omhändertagande i de fall där det finns en överhängande risk för att
missbrukaren till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada
sig själv eller någon annan människa som självfallet kan, men inte
nödvändigtvis måste, vara någon närstående.
Aktuellt
Polisverksamhetsutredningen har haft i uppdrag att göra en översyn av
polisens arbetsuppgifter och har bl.a. behandlat frågor om en renodling
av polisens verksamhet. Utredningen har avgett tre betänkanden, bl.a.
Polisverksamhet i förändring - del 2 (SOU 2002:117). Enligt utredningen
bör utgångspunkterna för vilka uppgifter som skall åligga polisen vara
följande. Polisen skall endast belastas med uppgifter när ett ordnings-
och säkerhetstänkande är av dominerande betydelse när uppgiften utförs.
Vidare skall sådana uppgifter där det kan antas att det krävs våld
eller tvångsmedel för att utföra uppgiften åligga polisen. Polisen bör
dessutom endast ha att utföra uppgifter som ligger inom ramen för
polisens nuvarande utbildning och kompetens.
Utredningen lägger i det ovannämnda betänkandet fram vissa förslag
rörande lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer (LOB).
Uppgiften att omhänderta en berusad person skall enligt utredningen
även framdeles ankomma på polisen. Huvudansvaret för att se till att
den omhändertagne får den vård och omsorg som han eller hon behöver
åvilar emellertid kommunens socialtjänst. Polisen skall därför, när det
inte är aktuellt att föra den omhändertagne till sjukhus, annan
vårdinrättning eller till bostaden, överlämna den omhändertagne till
socialnämnden i den kommun där omhändertagandet skett.
Förslagen är under beredning i Regeringskansliet.
Utskottets ställningstagande
Enligt 5 kap. 9 § socialtjänstlagen (2001:453) är det socialnämnden som
har ansvaret för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård
som han eller hon behöver för att komma ifrån sitt missbruk. Det är
enbart socialnämnden som hos länsrätten kan ansöka om beredande av vård
enligt 4 § LVM. Utskottet instämmer med regeringen och utredningen att
LVM bör renodlas som en vårdlag och att socialnämndens ansvar för
tvångsvården bör stärkas. Förslaget att frånta polisen befogenheten att
besluta om omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM står också väl i
överensstämmelse med ambitionerna att renodla polisverksamheten och
förstärka dess kärnverksamheter. Genom att tydliggöra respektive myndighets
ansvar ökar förutsättningarna för LVM-vården att utgöra inledningen
till en långsiktigt syftande rehabilitering.
Liksom regeringen förutsätter utskottet att det i kommunerna finns en
tillfredsställande jourberedskap för de ifrågavarande ärendena och att
socialnämnderna i de allra flesta fall kommer att kunna fatta beslut om
omedelbart omhändertagande med tillräcklig snabbhet. Utskottet delar
dock bedömningen att polisen under vissa förutsättningar skall få ta
hand om en person som kan förväntas bli omhändertagen enligt LVM och
överlämna denne till sjukhus. I motion So16 (kd) yrkande 1 uttrycks
farhågor om att ett glapp i vårdkedjan kan uppstå efter det att polisen
överlämnat den enskilde missbrukaren till sjukhuset. Utskottet utgår
emellertid från att socialnämnden och polisen kommer överens om rutiner
för att undvika situationer där polisens ingripande inte i tid följs
upp av ett beslut i socialnämnden om omedelbart omhändertagande.
Sammantaget tillstyrker utskottet regeringens förslag till ändringar i
13 § och till följdändringarna i 15 och 16 §§ LVM samt till förslaget
till ny 12 a § i polislagen (1984:387). Motionerna So16 (kd) yrkande 1
och So19 (m) yrkande 1 bör därmed avslås.
Utskottet anser inte att förutsättningarna för beslut om omedelbart
omhändertagande enligt 13 § LVM bör ändras på sätt som begärs i motion
So18 (m) yrkande 1. Även denna motion avstyrks.
Underställning till länsrätt och upphörande av beslut om omedelbart
omhändertagande
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag att i 15 § LVM bl.a. införa en
absolut tidsgräns inom vilken ett beslut om omhändertagande skall
underställas länsrätten. Riksdagen bör också anta förslaget till ny 18 a
§ LVM vari regleras när ett omhändertagande upphör automatiskt. Utskottet
ställer sig vidare bakom förslaget till ny 18 b § LVM, där det bl.a.
införs en skyldighet för socialnämnden att genast upphäva sitt eget
beslut om omedelbart omhändertagande om det inte längre finns skäl för
omhändertagandet. Riksdagen bör avslå motioner rörande kompletterande
beslutanderätt och om beräkning av lagstadgad tid.
Jämför reservation 12 (m).
Propositionen
Regeringen föreslår att 15 § LVM ändras så att det klart framgår att
ett beslut om omedelbart omhändertagande skall underställas länsrätten
utan dröjsmål och senast dagen efter det att beslutet är fattat.
Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall beslutet genast underställas
länsrätten. Regeringen delar LVM-utredningens bedömning att det behöver
klargöras inom vilken tidsgräns ett beslut om omedelbart omhändertagande
skall underställas länsrätten samt att beslutet skall upphöra att gälla
om underställningen inte har inkommit i tid. Ett sådant förtydligande
av lagen bidrar till att stärka den enskildes rättssäkerhet, anförs det.

I författningskommentaren till 15 § (s. 52) anges att bestämmelserna i
2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid är avsedda att
tillämpas på den föreslagna tidsfristen.
Alla de fall då ett omhändertagande upphör utan något särskilt beslut
härom föreslås regleras i en ny 18 a § i LVM. Bland annat införs i
paragrafens första punkt den ovannämnda nya principen att ett beslut om
omedelbart omhändertagande automatiskt upphör att gälla om beslutet
inte har underställts länsrätten inom den i 15 § föreskrivna tiden.
Regeringen föreslår vidare en ny 18 b § i LVM, vari stadgas att
socialnämnden skall upphäva sitt eget beslut om omedelbart omhändertagande
om det inte längre finns skäl för omhändertagandet. En sådan rätt och
skyldighet för socialnämnden föreligger även i det fall länsrätten har
beslutat att omhändertagandet skall bestå. Syftet med bestämmelsen är
att den omhändertagne inte skall behöva avvakta ett beslut i länsrätten
i de fall det för nämnden framstår som klart att ett omhändertagande
inte behövs. Regeringen föreslår inte några begränsningar i fråga om
rätten att delegera beslut av förevarande slag. Enligt specialmotiveringen
(s. 53) innebär detta att de allmänna principerna för delegation av
beslut av en socialnämnd kommer att bli tillämpliga på besluten.
Av paragrafen framgår vidare att rätten har samma befogenhet som
socialnämnden i nu aktuellt hänseende.
Motioner
I motion So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om upphörande av omedelbart omhändertagande (yrkande 2).
Motionärerna anser att även ordföranden eller annan utsedd ledamot bör
ha befogenhet att besluta om omhändertagandets upphörande och att
förslaget till 18 b § LVM bör kompletteras i enlighet härmed.
I motion So18 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) yrkas att riksdagen
beslutar att ett nytt andra stycke med följande lydelse införs i 15 §
LVM: "För den angivna tidsfristen skall bestämmelserna i 2 § lagen
(1930:173) om beräkning av lagstadgad tid tillämpas" (yrkande 2).
Gällande rätt
För en socialnämnd följer vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen
(1991:900) (47 § LVM och 10 kap. 1 § socialtjänstlagen).
I 6 kap. 33 § kommunallagen stadgas att en nämnd får uppdra åt ett
utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en anställd hos kommunen
eller landstinget att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende
eller en viss grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 34 §.
Av det sistnämnda lagrummet framgår bl.a. att beslutanderätten inte får
delegeras i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är
av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt.
I 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid stadgas att om
den tid då enligt lag en åtgärd senast skall vidtas infaller på en söndag,
annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton,
får åtgärden vidtas nästa vardag. Detta gäller inte vissa i paragrafens
andra stycke angivna frister för häktningsframställning och
häktningsförhandling enligt rättegångsbalken.
Utskottets ställningstagande
Utskottet välkomnar den nyssnämnda ändringen i 15 § LVM. Genom att
fastslå en absolut tidsgräns inom vilken en underställning skall ha kommit
in till länsrätten stärks den enskildes rättssäkerhet. Vid beräkning av
tiden gäller lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid. Någon
sådan uttrycklig hänvisning till denna lag som begärs i motion So18 (m)
yrkande 2 görs normalt inte. Enligt utskottets mening saknas anledning
att frångå denna princip. Utskottet tillstyrker därmed regeringens
förslag till ändring i 15 § LVM även i detta avseende och avstyrker
motionen.
Utskottet ser positivt på förslaget till ny 18 b § i LVM varigenom
klargörs att socialnämnden alltid har både rätt och en skyldighet att
upphäva sitt eget beslut om omhändertagande om det inte längre finns
skäl för omhändertagandet. Från rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget
att den omhändertagne inte behöver vara frihetsberövad längre än absolut
nödvändigt. Enligt propositionen skall allmänna principer om delegation
tillämpas på socialnämndens beslut om upphävande. Det ankommer på
socialnämnden själv att ta ställning till i vilken utsträckning den vill
utnyttja den delegationsrätt som kommunallagen medger. Delegation får
ske exempelvis till en ledamot eller ersättare, dock inte av ärenden om
myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet
eller annars av större vikt. Enligt utskottets mening får motion So19
(m) yrkande 2 anses i huvudsak tillgodosedd. Utskottet har inget att
erinra mot förslaget till 18 a § LVM. Utskottet tillstyrker därmed 18
a och b §§ i förslaget till lag om ändring i LVM samt avstyrker motionen.

Hälso- och sjukvårdens ansvar för inledande sjukhusvård
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion om Statens institutionsstyrelses möjligheter
att begära kompensation av landstingen för vårdinsatser på LVM-hemmen.

Jämför reservation 13 (m).
Propositionen
Enligt 24 § LVM skall vård enligt lagen inledas på sjukhus om
förutsättningarna för sjukhusvård är uppfyllda och det anses lämpligt med
hänsyn till den planerade vården. I den inledande delen av vården är
det främst fråga om abstinensbehandling, ibland kallad avgiftning, som
kräver specialiserad vård. Att hälso- och sjukvårdsverksamhet också
måste kunna utföras vid LVM-hemmen förutsågs i förarbetena till LVM.
Det har emellertid aldrig varit lagstiftarens intention att LVM-hemmen
mer eller mindre regelmässigt, som fallet är i dag, skall svara för en
uppgift som landstingen ansvarar för. Enligt regeringen bör det i stället
vara en självklar utgångspunkt att landstingen tillhandahåller medicinsk
bedömning och abstinensbehandling samt annan medicinsk behandling.
I satsningen Ett kontrakt för livet påtalas behovet av satsningar på
hela vårdkedjan, inte minst behovet av att anpassa platserna för avgiftning
till behovet. I avvaktan på att så sker är det emellertid enligt
regeringens mening nödvändigt att Statens institutionsstyrelse (SiS) kan
fortsätta att erbjuda vård i de fall det inte finns något sjukhus som
har möjlighet att ta emot klienten för inledande medicinsk bedömning
och sjukhusvård. För att det i dessa fall inte skall ske en övervältring
av kostnadsansvaret från landstinget till kommunen är det enligt regeringen
rimligt att SiS tar ut en avgift av landstingen för detta uppdrag. Efter
en ändring i 3 § förordningen (1996:610) med instruktion för SiS finns
den möjligheten sedan den 1 juli 2003. Förutsättningen är att ett avtal
har ingåtts mellan SiS och det enskilda landstinget om tillhandahållandet
av tjänsten. Regeringen anser att det är angeläget att sådana avtal
träffas, så att frågan om kostnadsansvar därmed kan få sin lösning.
Motion
I motion So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om att utreda möjligheten till kompensation för avgiftning
(yrkande 4). Motionärerna konstaterar att det i propositionen saknas
skarpa förslag som gör det möjligt för SiS att begära kompensation av
landstingen för de vårdinsatser som utförs på LVM-hemmen.
Gällande rätt
Enligt 3 § förordningen (1996:610) med instruktion för Statens
institutionsstyrelse får SiS mot avgift utföra uppdrag åt kommuner och
landsting bl.a. i samband med avgiftning av missbrukare.
Utskottets ställningstagande
Den kostnadsövervältring från landstingen till kommunerna som bristen
på avgiftningsplatser inom hälso- och sjukvården innebär är varken rimlig
eller önskvärd. Utskottet förutsätter att satsningen Ett kontrakt för
livet får positiva effekter på hela vårdkedjan, dvs. även när det gäller
att anpassa platserna för avgiftning till det behov som finns. I avvaktan
härpå är det angeläget att Statens institutionsstyrelse och de enskilda
landstingen träffar avtal om tillhandahållande av tjänster i form av
avgiftning mot betalning. Enligt utskottets mening bör frågan om
kostnadsansvar i första hand få sin lösning i samförstånd mellan SiS och
landstingen. Utskottet utgår från att regeringen noga följer utvecklingen
på området och anser inte att det är nödvändigt med något sådant initiativ
som begärs i motion So19 (m) yrkande 4. Motionen avstyrks.
Skyldighet för verksamhetschefen att hindra en vårdtagare att lämna
sjukhuset
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag att ändra 24 § LVM bl.a. på så
sätt att verksamhetschefen skall vara skyldig att hindra en missbrukare
som inleder LVM-vården på sjukhus från att lämna sjukhuset. En motion
om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utfärda riktlinjer för dessa
situationer bör avslås.
Propositionen
Såsom nämnts ovan skall enligt 24 § LVM vården under vissa förutsättningar
inledas på sjukhus. Av tredje stycket samma paragraf framgår att
verksamhetschefen får besluta att patienten skall hindras att lämna sjukhuset
under den tid som det behövs för att säkerställa att vederbörande kan
föras till ett LVM-hem.
Regeringen anser att det måste finnas garantier för att den beslutade
tvångsvården verkligen kan genomföras. Det kan ses som ett väsentligt
rättsskydd för patienten, eftersom dennes vilja att avbryta pågående
abstinensbehandling inte sällan är ett uttryck för den ambivalens som
kan finnas inför den förestående vården. Vidare kan en avbruten
abstinensbehandling innebära stora risker för patientens liv och hälsa.
Lagbestämmelsen bör därför ändras på så sätt att det framgår att
verksamhetschefen skall vidta åtgärder för att hindra en patient att lämna
sjukhuset så att denne hålls kvar i avvaktan på att de praktiska
arrangemangen kring överföringen till LVM-hemmen kan ordnas. Regeringen
understryker att denna skyldighet i första hand bör innebära att patienten
via motiverande samtal förmås kvarstanna på avdelningen. Kvarhållningen
bör ske under kortast möjliga tid och under former som inte äventyrar
patientsäkerheten och som är etiskt godtagbara, anförs det.
Motion
I motion So17 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande
om kvarhållande på sjukhus (yrkande 1). Motionärerna anser att regeringen
bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att i de riktlinjer för vård och
behandling av alkohol- och narkotikamissbruk som är under utarbetande,
inkludera råd om hur man kan motivera LVM-patienter att stanna kvar på
sjukhuset. Det måste också understrykas att kvarhållning skall ske så
kort tid som möjligt, menar motionärerna.
Utskottets ställningstagande
Utskottet ser positivt på förslaget att skärpa verksamhetschefens ansvar
genom att i 24 § LVM klargöra att det är hans eller hennes skyldighet
att hindra den omhändertagne att lämna sjukhuset i avvaktan på att denne
kan överföras till ett LVM-hem. Utskottet delar regeringens bedömning
att patienten i första hand bör förmås att stanna kvar på avdelningen
genom motiverande samtal samt att kvarhållningen bör ske under kortast
möjliga tid och på ett patientsäkert och etiskt godtagbart sätt. Motion
So17 (fp) yrkande 1 får anses i huvudsak tillgodosedd med det anförda.

Omhändertagande av otillåten egendom
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta förslaget om ändringar i 31 § LVM och 16 § LVU
varigenom det blir obligatoriskt att omhänderta otillåten egendom som
påträffas vid institutionerna. Riksdagen bör avslå en motion om ytterligare
skärpning av lagtexten i syfte att underlätta omhändertagandet av
mobiltelefoner.
Jämför reservation 14 (m, fp, kd, c).
Propositionen
Det är enligt 31 § LVM förbjudet för intagna vid LVM-hem att inneha
alkoholhaltiga drycker, narkotika, flyktiga lösningsmedel, dopningspreparat,
varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga
varor eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som kan
användas vid narkotikamissbruk eller annan befattning med narkotika. Om
sådan egendom påträffas får den omhändertas. Detsamma gäller annat som
kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Till den senare
kategorin räknas bl.a. vapen och tillhyggen som kan skada personalen
eller andra intagna. JO har uttalat att det också kan röra sig om
"olämpliga" medicinrecept, större penningsummor, bankomatkort och
ID-handlingar. Enligt en undersökning gjord av LVM-utredningen omhändertas
även föremål som t.ex. mobiltelefoner och laddare till sådana telefoner,
tobak och cigaretter, medicin, tidningar och kameror.
I propositionen föreslås en ändring med innebörd att de i paragrafen
avsedda föremålen skall omhändertas. Enligt regeringens mening bör det
vara ett oavvisligt krav att det inte förekommer alkohol, droger eller
verktyg som kan användas för narkotikamissbruk vid ett LVM-hem. Vidare
är ett ingripande med tvång mot en enskild ett stort ingrepp i dennes
integritet. Samhället har därigenom tagit på sig ett särskilt ansvar
för vårdens kvalitet och för att minimera inslag som kan inverka menligt
på vården och dess genomförande. Det bör därför finnas en skyldighet
att också omhänderta egendom som kan vara till men för vården eller
störa ordningen vid hemmet.
Motsvarande ändring föreslås i 16 § LVU.
Motion
I motion So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om omhändertagande av otillåten egendom (yrkande 3). Enligt
motionärerna innebär utformningen av 31 § LVM otillräckliga möjligheter
att t.ex. omhänderta en intagens mobiltelefon vid olika slags överträdelser
och trakasserier mot tredje man utanför hemmet. Motionärerna föreslår
därför att även "fara eller allvarlig olägenhet för närstående" skall
utgöra grund för omhändertagande av otillåten egendom enligt LVM.
Utskottets ställningstagande
Förslaget att det i fortsättningen skall vara obligatoriskt att omhänderta
sådana föremål som avses i 31 § LVM respektive 16 § LVU välkomnas av
utskottet. Enligt vad utskottet erfarit är det redan i dag vanligt
förekommande att mobiltelefoner omhändertas, både på LVM-hemmen och på
ungdomshemmen, med motiveringen att de kan vara till men för vården
eller ordningen vid hemmen. Vidare finns möjligheter att förvägra intagna
att ringa och ta emot telefonsamtal om det kan äventyra vården eller
ordningen vid hemmet (33 a § LVM och 15 a § LVU). Utskottet anser det
därmed inte nödvändigt med någon sådan lagändring som begärs i motion
So19 (m) yrkande 3. Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen i
denna del och avstyrker motionen.
Uppföljning och utvärdering
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag att i nya bestämmelser (30 a §
LVM och 14 a § LVU) bl.a. ålägga Statens institutionsstyrelse en skyldighet
att följa upp sin verksamhet. Motionsyrkanden om tillsynen över SiS
verksamhet och om att skapa en ny tillsynsorganisation bör avslås.
Jämför reservationerna 15 (m) och 16 (m).
Propositionen
Regeringen anser det av såväl kvalitets- och legitimitetsskäl som av
samhällsekonomiska orsaker väsentligt att tvångsvård enligt LVM och LVU
följs upp och utvärderas. I propositionen nämns det tillkännagivande
som riksdagen gjorde till regeringen våren 2003 med anledning av Riksdagens
revisorers förslag 2002/03:RR9 Med tvång och god vilja - vad gör Statens
institutionsstyrelse (bet. 2002/03:SoU13, rskr. 2002/03:171).
Enligt regeringen bör vården utvärderas utifrån sin funktion som en del
i en sammanhållen vårdkedja och finansieras genom att Statens
institutionsstyrelse (SiS) avsätter medel ur FoU-anslaget.
Regeringen anser det även viktigt att stärka SiS egen verksamhetsuppföljning
och föreslår en ny 30 a § i LVM, vari en skyldighet för SiS att följa
upp verksamheten enligt lagen lagfästs. För att SiS skall kunna fullgöra
den föreslagna skyldigheten att följa upp vården av sina klienter måste
myndigheten kunna inhämta sekretessbelagda uppgifter om enskilda klienter
från socialnämnden och detta även efter vårdtidens slut. En sekretessbrytande
regel härom föreslås därför i paragrafens andra stycke.
Motsvarande bestämmelse föreslås i en ny 14 a § i LVU.
Motion
I motion So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs tillkännagivanden
dels om uppföljning och utvärdering (yrkande 9), dels om tillsynsverksamheten
(yrkande 10). Motionärerna anser det otillfredsställande att SiS såväl
bekostar och utvärderar sin egen verksamhet som utövar tillsyn över den.
Motionärerna vidhåller sitt tidigare framlagda förslag om en ny
tillsynsorganisation inom hälso- och sjukvården och på det sociala området.
Med en ny sådan organisation utmönstras de nuvarande tillsynsverksamheterna
vid länsstyrelserna och Socialstyrelsen. Den nya tillsynsorganisationen
bör enligt motionärerna också få i uppgift att utvärdera SiS verksamhet.

Aktuellt
Utredningen om en stärkt och tydligare tillsyn inom socialtjänstens
område har i uppdrag att se över och överväga förändringar i organisationen
av och ansvarsfördelningen såvitt avser den statliga tillsynen inom
socialtjänstens område (dir. 2004:178). Bland annat skall utredningen
analysera de problem som finns i dag med att Statens institutionsstyrelse
har ansvaret för tillsynen över de egna institutionerna samt lämna
förslag på hur tillsynen av verksamheten kan organiseras. Uppdraget skall
redovisas senast den 1 december 2006.
Utskottets ställningstagande
Utskottet ställer sig bakom förslagen att ge SiS en lagfäst skyldighet
att följa upp sin verksamhet enligt såväl LVM som LVU samt att införa
sekretessbrytande regler för att denna skyldighet skall kunna fullgöras.
Regeringens förslag till 30 a § LVM och 14 a § LVU tillstyrks därmed.

Utskottet delar uppfattningen i motion So19 (m) yrkande 9 att det är
otillfredsställande att SiS har ansvaret för tillsynen över sina egna
institutioner. Dock har en utredning nyligen tillsatts med uppdrag att
se över problemet och lämna förslag till hur tillsynen av myndighetens
verksamhet kan organiseras. Resultatet av detta arbete bör inte föregripas
genom något initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför
motionsyrkandet.
Utskottet har vid ett flertal tidigare tillfällen avstyrkt motionsyrkanden
från Moderata samlingspartiet om att inrätta en ny statlig myndighet
med uppdrag att utöva tillsyn över hela socialtjänstens och hälso- och
sjukvårdens område. Utskottet kan fortfarande inte biträda detta krav
och avstyrker därmed motion So19 (m) yrkande 10.
Övriga lagförslag
Utskottet tillstyrker även i övrigt regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)
och lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
av unga (LVU).
Övriga frågor
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om tvångsvård av gravida kvinnor
med missbruksproblem. Utskottet anser att skador på barn till följd av
missbruk under graviditeten bör förebyggas på frivillig väg. Riksdagen
bör vidare avslå motioner om stöd till psykiskt sjuka missbrukare mot
bakgrund av nationella psykiatrisamordningens arbete.
Jämför reservationerna 17 (m, fp, kd, c) och 18 (m, fp, kd, c).
Motioner
Fem motioner tar upp frågan om tvångsvård av gravida missbrukare.
I motion So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs tillkännagivanden
dels om gravida missbrukare (yrkande 7), dels om att införa en tvångsvårdslag
enligt norsk förebild (yrkande 8). Motionärerna anser att LVM bör ändras
så att tvångsvård av missbrukande kvinnor skall kunna ske när detta är
nödvändigt för att förebygga fosterskador.
I princip likalydande yrkanden om att ändra LVM framställs i motionerna
So17 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) (yrkande 3), So274 av Marita Aronson
(fp), So398 av Erik Ullenhag m.fl. (fp) (yrkande 4) och So16 av Ulrik
Lindgren och Chatrine Pålsson (kd) (yrkande 8). I dessa motioner hänvisas
till en studie enligt vilken fler gravida kvinnor än tidigare tycks ha
en hög alkoholkonsumtion. Enligt studien konsumerade 30 % av de blivande
mödrarna alkohol under graviditeten, varav 17 % på en nivå som innebar
en risk för det väntade barnet. I motion So16 (kd) begärs även ett
tillkännagivande om behovet av att information om alkoholens skadeverkningar
på foster sker så tidigt som möjligt (yrkande 7).
I tre motioner berörs missbrukare med psykiska problem.
I motion So19 (m) begärs tillkännagivanden dels om psykiskt sjuka
missbrukare (yrkande 5), dels om dubbelt huvudmannaskap (yrkande 6).
Motionärerna anför att det delade ansvaret för de psykiskt sjuka
missbrukarna medför att många hamnar "mellan stolarna" och inte får den
vård och omsorg som de behöver. Enligt motionärerna bör en huvudman ha
ansvaret för det totala bemötandet. Dessutom krävs klara riktlinjer för
vården av psykiskt sjuka missbrukare.
Även i motion So507 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om psykiskt sjuka missbrukare (yrkande 8).
I motion So17 (fp) begärs ett tillkännagivande om vård av missbrukare
med psykiatriska problem (yrkande 4). Enligt motionärerna försöker
kommuner och landsting ofta skjuta över ansvaret för vården av dessa
grupper på varandra. Motionärerna framhåller samarbete, bildandet av
olika vårdteam med flera kompetenser och fortbildning av personalen som
viktiga förbättringar. Motionärerna förordar även att gemensamma nämnder
på området bildas i fler kommuner och landsting.
Bakgrund och tidigare behandling m.m.
LVM-utredningen kunde konstatera att frågan om graviditet och drogbruk
är mångfasetterad och att den rymmer många svåra frågeställningar (SOU
2004:3 s. 243 f. och s. 455 f.). Utredningen anförde att mödravården
och socialtjänsten genom samordnade insatser kan bidra till att dessa
kvinnor upphör med eller minskar sitt bruk av alkohol/narkotika och i
förekommande fall motiveras till en behandlingsinsats på frivillig grund.

Utredningen konstaterade att det i praktiken är en mycket liten grupp
kvinnor som inte inser de negativa effekterna av missbruket för det
väntade barnet eller som visserligen inser konsekvenserna men ändå inte
förmår att upphöra med missbruket. För de allra flesta av dessa kan
antas att de uppfyller någon av specialindikationerna för tvångsvård
enligt 4 § LVM. Det faktum att det årligen föds barn med FAS (fetalt
alkoholsyndrom) är i sig ett tecken på att nuvarande insatser är
otillräckliga, men samtidigt kan den förstärkning som nu håller på att ske
av mödrahälsovården leda till en mer aktiv uppföljning från personalens
sida.
I betänkandet påpekas att Utredningen om det ofödda barnet i sitt
delbetänkande SOU 1987:11 valde att inte föreslå någon rättslig möjlighet
till tvångsvård som inte kunde hänföras till kvinnans eget vårdbehov
eftersom det var svårt att lagstiftningsmässigt ange förutsättningarna
för ett tvångsingripande med hänsyn till att det inte fanns ett exakt
gränsvärde vid vilket det inte förelåg några skaderisker för fostret.
LVM-utredningen konstaterar att någon ny kunskap inte har tillkommit
sedan dess. Utredningen framhåller vidare vad regeringen betonade i sin
proposition om fosterdiagnostik och abort (prop. 1994/95:142), nämligen
att fostret är att betrakta som en potentiell individ som har rätt till
skydd under sin utveckling, men att denna rätt samtidigt måste vägas
mot moderns rätt till självbestämmande. Fostrets skyddsvärde innebär
således inte en absolut rätt till liv när det kolliderar med andra
intressen. Denna inställning delades för övrigt av flertalet ledamöter
i Statens medicinsk-etiska råd i samband med remissyttrandet över SOU
1989:51.
Utredningen anser att det inte heller går att bortse från att en utvidgning
av nuvarande LVM till att i vissa fall också omfatta gravida kvinnor då
dessa inte har ett eget vårdbehov, skulle kunna innebära en uppenbar
risk för att kvinnor som är i stort behov av stödinsatser från
mödrahälsovården skulle bli tveksamma eller t.o.m. avvisande till att uppsöka
MVC inför risken att bli tvångsomhändertagna. Vidare ställer utredaren
frågan hur samhället skulle ställa sig om kvinnan som blivit föremål
för tvångsingripande i stället väljer att begära legal abort.
I betänkandet redogörs för den norska lagstiftningen på området. Enligt
Sosialtjensteloven är det möjligt för socialtjänsten att utan den gravida
kvinnans eget samtycke kvarhålla henne på behandlingsinstitution under
den återstående graviditetsperioden. Förutsättningen är att det är
"övervägande sannolikt" att barnet kommer att födas med en skada som har
ett direkt samband med moderns missbruk samt att frivilliga insatser
inte bedöms vara tillräckliga. Enligt LVM-utredningen används bestämmelsen
i mycket begränsad omfattning och framför allt på kvinnliga narkomaner.
I flertalet fall aktualiserar socialtjänsten tvångsingripande i ett
mycket sent skede av graviditeten, vilket delvis kan bero på att dessa
kvinnor uppsöker hälsovården i ett betydligt senare skede jämfört med
kvinnor som inte har någon uttalad missbruks- eller beroendeproblematik.

Sammanfattningsvis förordar utredningen inte någon särskild indikation
för tvångsvård av gravida kvinnor med missbruksproblem.
Utskottet har vid flera tillfällen de senaste åren behandlat frågan om
tvångsvård av gravida kvinnor med missbruksproblem, senast i det av
riksdagen godkända betänkandet 2003/04:SoU9 om olika barnfrågor. Utskottet
delade motionärernas omsorg om fostrets hälsa men vidhöll uppfattningen
att det inte finns skäl att ändra de grundläggande förutsättningarna
för när vård skall beredas enligt LVM. Motionerna avstyrktes (res. m,
fp, kd).
Alkoholkommittén genomför, utifrån de prioriteringar som gjorts i den
nationella handlingsplanen för att förebygga alkoholskador,
informationsinsatser om att graviditeten skall vara alkoholfri. Bland annat har
kommittén tagit fram informationsmaterial som distribuerats till samtliga
mödravårdscentraler i landet.
Familjemedicinska institutet (Fammi) startade våren 2004 ett s.k.
riskbruksprojekt. Projektet syftar till att stimulera primärvården och
företagshälsovården att utveckla arbetet med att förebygga alkoholskador.
Målsättningen är att frågorna om alkoholvanor skall få en självklar
plats i vardagssjukvården. Bland annat omfattas mödravårdens arbete med
gravida kvinnors alkoholbruk.
I direktiven till den nationella psykiatrisamordnaren (dir. 2003:133)
anges att missbrukare med omfattande psykiska funktionshinder utgör en
av samhällets mest utsatta grupper. Ett väl anpassat samhällsstöd ställer
krav på en gemensam planering av insatserna mellan främst landsting och
kommun samt i förekommande fall också med Statens institutionsstyrelse.
Det finns dock brister i samordningen.
Enligt direktiven är ambitionen med att tillkalla en psykiatrisamordnare
att skapa förutsättningar för en kraftsamling hos samtliga berörda
aktörer för att utveckla kvaliteten i vården av och omsorgen om människor
med psykiska sjukdomar och psykiska funktionshinder. Psykiatrisamordnaren
skall bl.a. göra en genomgång av situationen inom vården, den sociala
omsorgen och rehabiliteringen av dessa grupper samt särskilt uppmärksamma
frågor som rör arbetsformer, samverkan, samordning, resurser, personal
och kompetens. Utifrån genomgången skall samordnaren föreslå åtgärder
som kan ge positiva effekter på vård, social omsorg och rehabilitering
av personer med psykiska sjukdomar eller funktionshinder. Samordnaren
skall uppmärksamma den psykiatriska vården av personer som är omhändertagna
av andra huvudmän än kommuner och landsting, t.ex. av Statens
institutionsstyrelse. Av direktiven framgår även att de möjligheter som ges
enligt nuvarande lagstiftning, såsom samverkan i gemensam nämnd, skall
främjas.
Psykiatrisamordnarens uppdrag upphör senast den 1 november 2006.
Utskottets ställningstagande
Frågan om huruvida en gravid kvinna skall kunna tvångsvårdas för sitt
missbruk på den grunden att fostret löper risk att skadas till följd av
missbruket är, såsom LVM-utredningen kunnat konstatera, mångfasetterad
och svår ur flera olika aspekter. Självklart väger intresset att skydda
en potentiell individ mot skador mycket tungt. Samtidigt måste hänsyn
tas till moderns rätt till självbestämmande och till skydd mot ett sådant
ingrepp i den personliga integriteten som en utvidgning av möjligheterna
till tvångsvård skulle innebära. Frågan om missbruk under graviditeten
har belysts av flera utredningar. Den omständigheten att det inte finns
någon ofarlig konsumtionsnivå som är vetenskapligt fastlagd har
konstaterats innebära lagstiftningsmässiga svårigheter. Att det är omöjligt
att i lag ange kriterierna för ett tvångsingripande medför rättsosäkerhet
och en risk för oberättigade ingripanden. Möjligheten att besluta om
tvångsvård på grund av att fostret riskerar att skadas skulle vidare
kunna innebära en risk att kvinnor med missbruksproblem undviker att
uppsöka mödravårdscentralen, trots att dessa kvinnor många gånger har
ett stort behov av stödinsatser under graviditeten. Det kan också uppstå
situationer där kvinnan väljer att göra abort för att inte tvångsomhändertas.
Utskottet anser givetvis att det är mycket angeläget att förebygga
fetalt alkoholsyndrom och andra skador på barn till följd av att modern
har missbrukat under graviditeten. Detta bör dock, mot bakgrund av vad
som anförts ovan, ske genom insatser på frivillig grund om inte tvångsvård
kan motiveras utifrån kvinnans eget vårdbehov.
Utskottet vill framhålla vikten av att socialtjänsten särskilt uppmärksammar
gravida kvinnor med missbruksproblem och deras speciella behov av stöd.
Socialtjänsten och mödrahälsovården har en viktig roll att genom
samordnade insatser bidra till att gravida kvinnor med missbruksproblem
upphör med eller minskar sitt missbruk och motiveras till behandling.
Behandling av gravida kvinnor med missbruksproblem är en av fem
huvudgrupper i Socialstyrelsens omfattande arbete med att ta fram nationella
riktlinjer för missbrukarvården. Riktlinjerna rör både socialtjänsten
och hälso- och sjukvården och omfattar förebyggande insatser, identifiering
av problem, bedömning samt behandling. Utskottet erinrar om att avsikten
med hela riktlinjeprojektet är att med stöd av aktuell kunskap om
effekten av behandling stödja utvecklingen inom missbrukarvården. Att
förebygga alkoholkonsumtion hos gravida kvinnor är också prioriterat av
Alkoholkommittén i dess arbete, bl.a. genom insatser riktade till
mödravården. Frågan om insatser för gravida kvinnor med missbruksproblem
finns också med i Alkoholkommitténs och Mobilisering mot narkotikas
grundutbildning för lokala och regionala drogsamordnare. Regeringens
satsning Ett kontrakt för livet innebär mer resurser till missbrukarvården
och till hela vårdkedjan både före och efter en vårdinsats. Detta innebär
också större möjligheter att hjälpa och motivera gravida kvinnor med
missbruksproblem till behandling och till ett alkohol- och drogfritt
liv såväl under som efter graviditeten.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So16 (kd) yrkandena 7
och 8, So17 (fp) yrkande 3, So19 (m) yrkandena 7 och 8, So274 (fp) och
So398 (fp) yrkande 4.
De frågor som tas upp i motionerna So17 (fp) yrkande 4, So19 (m) yrkandena
5 och 6 och So507 (m) yrkande 8 täcks väl av direktiven till den nationella
psykiatrisamordning som arbetar fram till slutet av 2006. Enligt utskottet
bör resultatet av detta arbete avvaktas. Motionerna avstyrks.</pre><pre>
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har
föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1.      Ansvaret för missbrukarvården, punkt 1 (m)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So19
yrkande 11, bifaller delvis motion 2004/05:So17 yrkande 2 och avslår
motion 2004/05:So16 yrkande 6.
Ställningstagande
Vi menar att finansieringsprincipen, det vill säga att staten finansierar
uppgifter som staten ålägger kommunerna, är viktig att upprätthålla.
När det gäller vård med stöd av tvångslagstiftning är det staten via
länsrätterna som är den instans som fattar beslut. Det mesta talar därför
för att det är staten som bör ta det grundläggande ekonomiska ansvaret
för tvångsvård enligt LVM.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

2.      Ansvaret för missbrukarvården, punkt 1 (fp)
av Marita Aronson (fp) och Gabriel Romanus (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So17
yrkande 2, bifaller delvis motion 2004/05:So19 yrkande 11 och avslår
motion 2004/05:So16 yrkande 6.
Ställningstagande
Inom ramen för projektet Ett kontrakt för livet har Statens
institutionsstyrelse möjlighet att subventionera socialnämndens kostnader för
missbrukarvård enligt LVM. Vi vill gå ett steg längre. Enligt vår mening
bör staten ta huvuddelen av betalningsansvaret för all missbrukarvård
på institution, under förutsättning att kommunen kan visa att de har
följt alla tillämpliga bestämmelser i socialtjänstlagen. Vidare måste
kommunen ha en plan för hela vårdkedjan, från akut avgiftning till en
integrering i samhället.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3.      Ansvaret för missbrukarvården, punkt 1 (kd)
av Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So16
yrkande 6 och avslår motionerna 2004/05:So17 yrkande 2 och 2004/05:So19
yrkande 11.
Ställningstagande
I Socialstyrelsens senaste lägesrapport kring individ- och familjeomsorg
(2004) påtalas det bristande samarbetet mellan olika vårdgivare. Det
har framkommit brister i samtliga de delar som berör en tänkt vårdkedja,
från uppsökande verksamhet över vård och behandling till eftervård och
uppföljning. Jag anser därför att regeringen bör se över frågan vilken
huvudman som är bäst lämpad att ha huvudansvaret för missbrukarvården.

Vad jag nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.      Frivilligorganisationernas betydelse, punkt 2 (m, fp, kd, c)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m), Kenneth
Johansson (c), Magdalena Andersson (m), Marita Aronson (fp), Ulrik Lindgren
(kd) och Gabriel Romanus (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 4. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:So36
yrkande 4, 2003/04:So414 yrkande 4 och 2004/05:So16 yrkande 3.

Ställningstagande
De ideella insatserna inom missbrukarvården är en stor tillgång. Det är
en kraft som inte kan dirigeras uppifrån, men som måste stödjas på ett
positivt sätt av statsmakterna. Frivilligorganisationerna har utvecklat
metoder för såväl förebyggande insatser som vård och stöd. Utvärderingar
visar att frivilligorganisationer har goda behandlingsresultat. Deras
kunskaper och engagemang är en omistlig tillgång som vi anser måste tas
till vara på ett bättre sätt. Vi anser att en utredning bör tillsättas
med uppdrag att genomgripande belysa frivilligorganisationernas betydelse
inom missbrukarvården samt föreslå åtgärder som stärker både organisationerna
och volontärerna.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5.      Ökad mångfald av vårdgivare, punkt 3 (m, fp, kd, c)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m), Kenneth
Johansson (c), Magdalena Andersson (m), Marita Aronson (fp), Ulrik Lindgren
(kd) och Gabriel Romanus (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 5. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So19
yrkande 12.
Ställningstagande
Vi anser att det finns skäl att utreda hur mångfalden av utförare av
vård enligt LVU och LVM kan ökas. Mångfald och fler vårdgivare bidrar
till att förbättra kvaliteten och stimulerar metodutveckling. Det bör
i sammanhanget uppmärksammas att vårdens innehåll i många fall omfattar
ren myndighetsutövning, vilket gör det viktigt att särskilt beakta
rättssäkerheten för de intagna.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6.      Vårdgaranti m.m. inom missbrukarvården, punkt 4 (fp, kd)
av Marita Aronson (fp), Ulrik Lindgren (kd) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 6. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So16
yrkandena 4 och 5.
Ställningstagande
Det är sannolikt inte möjligt att ens långsiktigt etablera full
tillgänglighet till missbrukarvården inom hela landet. Ett fritt vårdval
inom missbrukarvården, enligt samma modell som råder inom hälso- och
sjukvården, skulle dock enligt vår mening kunna förbättra läget. Vi
anser vidare att samma garanti som gäller inom annan typ av vård skall
gälla också missbrukarvården. Resurstilldelningen till missbrukarvården
bör öka, så att vårdgarantin inte bara blir tomma ord utan också kan
omsättas i praktisk handling. Alla skall ha rätt att få behandling inom
tre månader.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7.      Befogenheten att besluta om omedelbart omhändertagande, m.m., punkt
6 (m, kd)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m), Magdalena
Andersson (m) och Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner vad som anförs i reservation 7. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2004/05:So16 yrkande 1 och 2004/05:So19
yrkande 1.
Ställningstagande
Enligt nu gällande bestämmelser har såväl polismyndigheten som socialnämnden
möjlighet att fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt 13 §
LVM. Vi ser inget behov av någon ändring i detta avseende. Redan i dag
fattas mer än 88 % av alla beslut om omhändertagande av socialnämnden.
När det gäller andelen beslut som inte fastställs av länsrätterna finns
inga större skillnader mellan polisens respektive socialnämndens beslut.

Regeringens förslag till ny 12 § i polislagen (1984:387) ger stöd enbart
för åtgärden att föra den enskilde till sjukhus. Så snart polismannen
överlämnat den enskilde till sjukhuset upphör alla tvångsbefogenheter
till dess ett beslut om omhändertagande fattats och en begäran om
handräckning framställts. Detta ger ett glapp i omhändertagandet och i
vårdkedjan som inte kan anses vara den enskilde till gagn. Risken är
vidare uppenbar att polisens stora kontaktyta inte används fullt ut om
de inte får ha kvar sina befogenheter.
Förslaget medför också att kommunerna måste bygga upp en beredskaps-
eller jourverksamhet, vilket för medelstora och mindre kommuner utan
någon befintlig sådan verksamhet kan innebära stora insatser för relativt
sällan förekommande beslut.

8.      Förutsättningarna för beslut om omedelbart omhändertagande, punkt 7
(m, fp)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m), Magdalena
Andersson (m), Marita Aronson (fp) och Gabriel Romanus (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner vad som anförs i reservation 8. Därmed
bifaller riksdagen motion 2004/05:So18 yrkande 1.
Ställningstagande
Ett av kriterierna för omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM är
att det finns en överhängande risk för att missbrukaren till följd av
sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Enligt vår mening bör ett omedelbart omhändertagande kunna ske på den
grunden att det föreligger risk för att någon annan människa som inte
nödvändigtvis är närstående riskerar att skadas.

9.      Lagbestämmelserna om omedelbart omhändertagande m.m., punkt 9 (m)
av
Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall såvitt avser 13,
15 och 16 §§ med den ändringen att bestämmelserna får den lydelse som
reservanterna föreslår i bilaga 3. Riksdagen avslår regeringens förslag
till lag om ändring i polislagen (1984:387). Därmed bifaller riksdagen
delvis proposition 2004/05:123 i denna del.
Ställningstagande
På de skäl som anges i reservationerna 7 och 8 anser vi att regeringens
förslag till lag om ändring i LVM såvitt avser 13, 15 och 16 §§ bör
ändras på sätt som framgår av bilaga 3 samt att förslaget till lag om
ändring i polislagen bör avslås.

10.     Lagbestämmelserna om omedelbart omhändertagande m.m., punkt 9
(fp)
av Marita Aronson (fp) och Gabriel Romanus (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall såvitt avser 13 § med den ändringen att ordet "närstående"
ersätts av ordet "annan",
b) lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall såvitt avser 15 och 16 §§,
c) lag om ändring i polislagen (1984:387). Därmed bifaller
riksdagen delvis proposition 2004/05:123 i denna del.
Ställningstagande
På de skäl som anges i reservation 8 anser vi att regeringens förslag
till lag om ändring i LVM såvitt avser 13 § bör ändras.

11.     Lagbestämmelserna om omedelbart omhändertagande m.m., punkt 9
(kd)
av Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9
borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall såvitt avser 13,
15 och 16 §§ med den ändringen att bestämmelserna får den lydelse som
reservanterna föreslår i bilaga 4. Riksdagen avslår regeringens förslag
till lag om ändring i polislagen (1984:387). Därmed bifaller riksdagen
delvis proposition 2004/05:123 i denna del.
Ställningstagande
På de skäl som anges i reservation 7 anser jag att regeringens förslag
till lag om ändring i LVM såvitt avser 13, 15 och 16 §§ bör ändras på
sätt som framgår av bilaga 4 samt att förslaget till lag om ändring i
polislagen bör avslås.

12.     Upphörande av beslut om omedelbart omhändertagande, punkt 10 (m)
av
Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10
borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall såvitt avser 18 a §,
b) lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall såvitt avser 18 b § med den ändringen att bestämmelsen får
den lydelse som reservanterna föreslår i bilaga 5. Därmed bifaller
riksdagen motion 2004/05:So19 yrkande 2 och bifaller delvis proposition
2004/05:123 i denna del.
Ställningstagande
I propositionen föreslås en ny 18 b § i LVM vari klargörs socialnämndens
möjlighet och skyldighet att upphäva ett beslut om omhändertagande om
det inte längre finns skäl för omhändertagandet. Vi välkomnar förslaget
men anser det nödvändigt att - i likhet med vad som gäller beslut om
omedelbart omhändertagande med stöd av 13 § LVM - införa en bestämmelse
om s.k. kompletterande beslutanderätt för ordföranden eller annan utsedd
ledamot. Bestämmelsen bör därför få den lydelse som föreslås i bilaga
5.
Regeringens lösning för att tillgodose behovet av skyndsamma beslut om
upphörande av ett omhändertagande är av flera skäl mindre lämplig. I
propositionen (s. 53) hävdas att "de allmänna principerna för delegation
av beslut av en socialnämnd kommer att bli tillämpliga på beslut av
förevarande slag". Detta uttalande är inte invändningsfritt. I 6 kap.
34 § 3 kommunallagen finns ett förbud mot delegation av "ärenden som
rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet
eller annars av större vikt". Ett ärende rörande inledande eller upphörande
av vård utan samtycke är enligt vår mening ett ärende av större
vikt.
Härtill kommer den uttryckliga begränsningsregel som anges i 10 kap. 4 §
socialtjänstlagen som förhindrar delegation av beslutanderätten rörande
omedelbara omhändertaganden enligt 13 § LVM till annan än utskott. Det
förefaller då långt från självklart att beslut om upphörande av ett
omedelbart omhändertagande skulle kunna delegeras eftersom det i princip
är samma kriterier som skall bedömas.
Mot bakgrund av det sagda hävdar vi att beslut om upphörande av ett
omedelbart omhändertagande i vart fall inte kan delegeras till tjänsteman,
vilket uttalandet i propositionen synes implicera. Det skulle kunna
hävdas att utvidgningsregeln i 6 kap. 36 § kommunallagen är tillämplig.
Denna regel ger ordföranden en generell rätt att besluta på nämndens
vägnar i ärenden som är så brådskande, att nämndens avgörande inte kan
avvaktas. Tillämpligheten av denna regel på beslut som omfattas av
begränsningsregeln i 10 kap. 4 § socialtjänstlagen är dock oklar (se t.
ex. JO:s beslut 2005-02-11, dnr 46-2003). Vi vill för vår del hävda att
uttryckliga regler i speciallag går före regler i allmän lag.
I frågor som berör rättssäkerhetsaspekter är det särskilt angeläget med
tydlig lagstiftning. Eftersom delegationsrättens gränser är omstridda
och det finns behov av konsekvens beträffande omhändertagandets inledande
och dess upphörande anser vi det angeläget med en uttrycklig regel om
ordförandens kompletterande beslutanderätt. Vi vill i detta sammanhang
särskilt peka på att otydligheter rörande delegationsrättens gränser i
LVM-ärenden riskerar att smitta av sig på delegationsrättens gränser i
LVU-ärenden. Om ett beslut om upphörande av ett omedelbart omhändertagande
enligt LVM skall anses delegerbart, ligger det nära till hands att anse
att även ett beslut om upphörande av ett omedelbart omhändertagande
enligt LVU är delegerbart. Även bedömningen av lämplig prövningsnivå
för att underlåta beslut om ett omedelbart omhändertagande riskerar att
ytterligare urholkas (se t.ex. Örebro tingsrätt 2004-05-21, mål nr
3957-2003). I LVU-sammanhang måste inte endast beaktas vårdnadshavarens
intresse av rättsäkerhet utan även barnets behov av skydd.

13.     Hälso- och sjukvårdens ansvar för inledande sjukhusvård, punkt 11
(m)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 13. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So19
yrkande 4.
Ställningstagande
En stor del av abstinensbehandlingarna sker i dag vid LVM-hemmen i
stället för på sjukhus. Kostnaderna för den inledande vården har därmed
flyttats från landstingen till kommunerna. Samtidigt är den bristande
tillgången på läkare vid LVM-hemmen ett hot mot den medicinska säkerheten
för de intagna. Vi anser det rimligt att Statens institutionsstyrelse
får ersättning för de sjukvårdande insatser som görs i samband med
intagning på LVM-hem. I propositionen saknas emellertid skarpa förslag
i denna fråga. Vi anser därför att möjligheten för SiS att ta ut avgifter
från landstingen för vårdinsatser som utförs vid institutionerna bör
utredas.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

14.     Omhändertagande av otillåten egendom, punkt 13 (m, fp, kd, c)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m), Kenneth
Johansson (c), Magdalena Andersson (m), Marita Aronson (fp), Ulrik Lindgren
(kd) och Gabriel Romanus (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 13
borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall såvitt avser 31 §,
b) lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga såvitt avser 16 §.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 14. Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:123
i denna del och motion 2004/05:So19 yrkande 3.
Ställningstagande
I propositionen föreslås en ändring i 31 § LVM med innebörd att det
blir obligatoriskt att omhänderta otillåten egendom vid hemmen. När det
gäller grunderna för omhändertagande föreslås emellertid ingen ändring.
Förutom alkohol, narkotika och verktyg som kan användas för narkotikabruk
skall även andra föremål "som kan vara till men för vården eller ordningen
vid hemmet" omhändertas. Vi anser att 31 § LVM innebär ett närmast
obefintligt skydd för tredje man utanför hemmet, till exempel missbrukarens
närstående. Institutionen har exempelvis otillräckliga möjligheter att
omhänderta en intagens mobiltelefon vid överträdelser av telefonförbud
enligt LVU. Bristerna i lagrummet gör sig även gällande i fall där
trakasserier sker i form av oönskad e-post eller SMS genom mobiltelefon
eller dator med uppkopplingsmöjlighet. Vi anser att regeringen snarast
bör återkomma med förslag med innebörd att även fara eller allvarlig
olägenhet för närstående utgör grund för omhändertagande av otillåten
egendom.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

15.     Tillsyn över Statens institutionsstyrelses verksamhet, punkt 15
(m)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 15
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 15. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So19
yrkande 9.
Ställningstagande
Vi anser det otillfredsställande att Statens institutionsstyrelse (SiS)
såväl bekostar och utför utvärdering av sin egen verksamhet som utövar
tillsyn över den. Riksdagens revisorer har tidigare kritiserat staten
för bristen på oberoende tillsyn av den LVM- och LVU-vård som bedrivs
av SiS. Visserligen har en utredning tillsatts med uppdrag att lämna
förslag till hur tillsynen av SiS verksamhet kan organiseras. Uppdraget
skall dock inte redovisas förrän i december 2006. Vi anser att problemet
snarast måste få en lösning.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

16.     En ny tillsynsorganisation, punkt 16 (m)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 16
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 16. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So19
yrkande 10.
Ställningstagande
Vi har länge föreslagit en ny tillsynsorganisation inom hälso- och
sjukvården och på det sociala området. Med en sådan organisation utmönstras
de nuvarande tillsynsverksamheterna vid länsstyrelserna och Socialstyrelsen.
Den nya tillsynsorganisationen bör också få i uppgift att utvärdera
Statens institutionsstyrelses verksamhet.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

17.     Tvångsvård av gravida kvinnor med missbruksproblem, punkt 18 (m, fp,
kd, c)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m), Kenneth
Johansson (c), Magdalena Andersson (m), Marita Aronson (fp), Ulrik Lindgren
(kd) och Gabriel Romanus (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 18
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 17. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:So16
yrkandena 7 och 8, 2004/05:So17 yrkande 3, 2004/05:So19 yrkandena 7 och
8, 2004/05:So274 och 2004/05:So398 yrkande 4.
Ställningstagande
Vare sig i den nuvarande eller den av regeringen föreslagna utformningen
av LVM finns något uttryckligt skydd för fostret. Den omständigheten
att en kvinna i princip har rätt att avbryta en graviditet innebär
ingalunda en rätt att utsätta ett foster som avses att framfödas för
oacceptabla risker. Vi anser därför att LVM bör ändras så att tvångsvård
av gravida kvinnor med missbruksproblem skall kunna ske när detta är
nödvändigt för att förebygga fosterskador. Norge har en sådan tvångslag
och även om den inte används så ofta, har den enligt uppgift en
förebyggande effekt. Det finns en risk att en sådan utvidgning av LVM leder
till att missbrukande kvinnor inte söker sig till mödrahälsovården av
rädsla för att bli tvångsomhändertagna. För att minimera den risken
måste det göras tydligt i lagen att tvångsomhändertagande är en sista
utväg.
Det är angeläget att information om alkoholens skadeverkningar på foster
ges så tidigt som möjligt, redan vid tidpunkten för graviditetstestet.
I de allra flesta fall är det att föredra om den gravida kvinnan får
stöd att avbryta sitt missbruk frivilligt. Att förbättra den delen av
mödrahälsovården ingår i de riktlinjer som Socialstyrelsen nu utformar.
Vi anser emellertid att det är orimligt att samhället inte har någon
möjlighet till tvångsåtgärder i de fall en gravid kvinna trots erbjudande
om hjälp fortsätter sitt missbruk.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

18.     Psykiskt sjuka missbrukare, punkt 19 (m, fp, kd, c)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m), Kenneth
Johansson (c), Magdalena Andersson (m), Marita Aronson (fp), Ulrik Lindgren
(kd) och Gabriel Romanus (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 19
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 18. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:So17
yrkande 4, 2004/05:So19 yrkandena 5 och 6 samt 2004/05:So507 yrkande 8.

Ställningstagande
För psykiskt sjuka missbrukare är bristen på samarbete mellan socialtjänsten
och vård i olika former ofta det som får vågskålen att väga över till
fortsatt missbruk och accelererande sjukdom. Det dubbla huvudmannaskapet,
det delade ansvaret för dessa patienter, medför att många inte får den
vård och den omsorg de behöver för att fungera. Psykiatrin vill inte
behandla missbrukare och missbrukarvården vill inte behandla psykiskt
sjuka. Vi anser det angeläget att regeringen snarast återkommer till
riksdagen med förslag i frågan.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
</pre><pre></pre><pre>
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2004/05:123 Stärkt rättssäkerhet och vårdinnehåll i LVM-vården
m.m.:
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,

lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga,
lag om ändring i polislagen (1984:387).
Följdmotioner
2004/05:So16 av Ulrik Lindgren och Chatrine Pålsson (båda kd):

1.      Riksdagen avslår förslaget i proposition 2004/05:123 om ändring
enligt polislagen (1984:387).
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om evidensbaserad missbrukarvård.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ökat stöd för frivilligorganisationernas insatser
inom missbrukarvården.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om fritt val av vård inom missbrukarvården.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vårdgaranti inom missbrukarvården.
6.      Riksdagen begär att regeringen ser över frågan om vilken huvudman
som är bäst lämpad att ha huvudansvaret för missbrukarvården.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av att information om alkoholens skadeverkningar
på foster sker så tidigt som möjligt.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om tvångsvård av gravida missbrukare.
2004/05:So17 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om kvarhållande på sjukhus.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om finansiering av missbrukarvården.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om tvångsvård av gravida missbrukare.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vård av missbrukare med psykiatriska problem.
2004/05:So18 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

1.      Riksdagen beslutar med bifall till motionen och med avslag på
proposition 2004/05:123 i motsvarande del att ordet "närstående" i 13
§ lagen om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall skall ersättas av ordet "annan".
2.      Riksdagen beslutar med bifall till motionen och med avslag på
proposition 2004/05:123 i motsvarande del att ett nytt andra stycke
införs i 15 § lagen om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall med följande lydelse: "För den angivna tidsfristen skall
bestämmelserna i 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid
tillämpas".
2004/05:So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om polisens befogenheter.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om upphörande av omedelbart omhändertagande.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om omhändertagande av otillåten egendom.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att utreda möjligheten till kompensation för avgiftning.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om psykiskt sjuka missbrukare.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om dubbelt huvudmannaskap.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om gravida missbrukare.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att införa en tvångsvårdslag enligt norsk förebild.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om uppföljning och utvärdering.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om tillsynsverksamheten.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om finansieringsprincipen.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om mångfald i missbrukarvården.
Motion väckt med anledning av prop. 2003/04:161
2003/04:So36 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd):

4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av att ge bättre stöd till ideella organisationer
som bedriver missbruksvård.
Motion från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:So414 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m):

4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om frivilligorganisationer på narkotikaområdet.
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004
2004/05:So274 av Marita Aronson (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inrättandet av en lag om tvångsvård för gravida missbrukare.

2004/05:So398 av Erik Ullenhag m.fl. (fp):

4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om tvångsvård av missbrukande gravida kvinnor.
2004/05:So507 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m):

6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av evidensbaserad missbrukarvård.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om psykiskt sjuka missbrukare.</pre><pre>
Bilaga 2
Regeringens lagförslag


















Bilaga 3
Reservanternas lagförslag, punkt 9 (m)
Av reservanterna föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

Regeringens förslag     Reservanternas förslag
13 §
Socialnämnden får besluta att en missbrukare omedelbart skall om-händertas,
om1. det är sannolikt att missbrukaren kan beredas vård med stöd av
denna lag, och2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av
att missbrukaren kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat,
om han eller hon inte får omedelbar vård, eller på grund av att det
finns en överhängande risk för att missbrukaren till följd av sitt
tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Socialnämnden eller polismyndig-heten får besluta att en missbrukare
omedelbart skall omhändertas, om1. det är sannolikt att missbrukaren
kan beredas vård med stöd av denna lag, och2. rättens beslut om vård
inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren kan antas få sitt
hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han eller hon inte får omedelbar
vård, eller på grund av att det finns en överhängande risk för att
missbrukaren till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada
sig själv eller någon annan.
Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får beslut
om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan
ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens
nästa sammanträde.
När socialnämnden har ansökt om tvångsvård, får även rätten på någon av
de grunder som anges i första stycket besluta att missbrukaren omedelbart
skall omhändertas.



15 §
Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande, skall beslutet
utan dröjsmål och senast dagen efter beslutet underställas länsrätten
eller, om beslutet har fattats efter det att nämnden har ansökt om
tvångsvård, den rätt som prövar frågan om vård. Har socialnämnden eller
polismyndigheten beslutat om omedelbart omhändertagande, skall beslutet
utan dröjsmål och senast dagen efter beslutet underställas länsrätten
eller, om beslutet har fattats efter det att nämnden har ansökt om
tvångsvård, den rätt som prövar frågan om vård.
Av underställningen skall de förhållanden framgå som legat till grund
för beslutet om omedelbart omhändertagande och de övriga omständigheter
som är av betydelse för rättens prövning av om omhändertagandet skall
bestå. Handlingarna i ärendet skall fogas till underställningen.

Har polismyndigheten fattat beslutet, skall myndigheten genast underrätta
socialnämnden om sitt beslut.


16 §
I samband med att ett beslut om omedelbart omhändertagande underställs
rätten skall socialnämnden, om det är möjligt, låta den omhändertagne
få del av handlingarna i ärendet samt underrätta honom eller henne om
sin rätt att1. yttra sig skriftligt till rätten inom en viss angiven
tid,2. begära muntlig förhandling vid rätten, och3. av rätten få offentligt
biträde.Socialnämnden skall också upplysa den enskilde om att rätten
kan komma att avgöra målet även om det inte lämnas något yttrande.      I
samband med att ett beslut om omedelbart omhändertagande underställs
rätten skall den myndighet som fattat beslutet, om det är möjligt, låta
den omhändertagne få del av handlingarna i ärendet samt underrätta honom
eller henne om sin rätt att1. yttra sig skriftligt till rätten inom en
viss angiven tid,2. begära muntlig förhandling vid rätten, och3. av
rätten få offentligt biträde.Myndigheten skall också upplysa den enskilde
om att rätten kan komma att avgöra målet även om det inte lämnas något
yttrande.


Bilaga 4
Reservanternas lagförslag, punkt 9 (kd)
Av reservanterna föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall


Regeringens förslag     Reservanternas förslag
13 §
Socialnämnden får besluta att en missbrukare omedelbart skall omhändertas,
om1. det är sannolikt att missbrukaren kan beredas vård med stöd av
denna lag, och2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av
att missbrukaren kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat,
om han eller hon inte får omedelbar vård, eller på grund av att det
finns en överhängande risk för att missbrukaren till följd av sitt
tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Socialnämnden eller polismyndigheten får besluta att en missbrukare
omedelbart skall omhändertas, om1. det är sannolikt att missbrukaren
kan beredas vård med stöd av denna lag, och2. rättens beslut om vård
inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren kan antas få sitt
hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han eller hon inte får omedelbar
vård, eller på grund av att det finns en överhängande risk för att
missbrukaren till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada
sig själv eller någon närstående.
Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får beslut
om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan
ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens
nästa sammanträde.
När socialnämnden har ansökt om tvångsvård, får även rätten på någon av
de grunder som anges i första stycket besluta att missbrukaren omedelbart
skall omhändertas.


15 §
Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande, skall beslutet
utan dröjsmål och senast dagen efter beslutet underställas länsrätten
eller, om beslutet har fattats efter det att nämnden har ansökt om
tvångsvård, den rätt som prövar frågan om vård..        Har socialnämnden eller
polismyndigheten beslutat om omedelbart omhändertagande, skall beslutet
utan dröjsmål och senast dagen efter beslutet underställas länsrätten
eller, om beslutet har fattats efter det att nämnden har ansökt om
tvångsvård, den rätt som prövar frågan om vård.
Av underställningen skall de förhållanden framgå som legat till grund
för beslutet om omedelbart omhändertagande och de övriga omständigheter
som är av betydelse för rättens prövning av om omhändertagandet skall
bestå. Handlingarna i ärendet skall fogas till underställningen.

Har polismyndigheten fattat beslutet, skall myndigheten genast underrätta
socialnämnden om sitt beslut.


16 §
I samband med att ett beslut om omedelbart omhändertagande underställs
rätten skall socialnämnden, om det är möjligt, låta den omhändertagne
få del av handlingarna i ärendet samt underrätta honom eller henne om
sin rätt att1. yttra sig skriftligt till rätten inom en viss angiven
tid,2. begära muntlig förhandling vid rätten, och3. av rätten få offentligt
biträde.Socialnämnden skall också upplysa den enskilde om att rätten
kan komma att avgöra målet även om det inte lämnas något yttrande.      I
samband med att ett beslut om omedelbart omhändertagande underställs
rätten skall den myndighet som fattat beslutet, om det är möjligt, låta
den omhändertagne få del av handlingarna i ärendet samt underrätta honom
eller henne om sin rätt att1. yttra sig skriftligt till rätten inom en
viss angiven tid,2. begära muntlig förhandling vid rätten, och3. av
rätten få offentligt biträde.Myndigheten skall också upplysa den enskilde
om att rätten kan komma att avgöra målet även om det inte lämnas något
yttrande.


Bilaga 5
Reservanternas lagförslag, punkt 10 (m)
Av reservanterna föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

Regeringens förslag     Reservanternas förslag
18 b §
Om det inte längre finns skäl för ett omhändertagande, skall socialnämnden
genast besluta att detta genast skall upphöra. Ett sådant beslut får
meddelas också av rätten.
Kan socialnämndens beslut om upphörande inte avvaktas, får beslut om
upphörande fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som
nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa
sammanträde.</pre>