Näringsutskottets betänkande
2004/05:NU8
Ändringar i minerallagen
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker - med en liten modifiering -
regeringens förslag om änd-ringar i minerallagen.
Efter flera års utredningar välkomnar utskottet att
riksdagen nu får pröva förslag som innebär en mer
långsiktig, hållbar och stabil gruv- och
mineralpolitik. I en reservation (mp) ifrågasätts om
det behövs en minerallag av nuvarande slag;
alternativ är miljöbalkens bestämmelser med vissa
ändringar eller en väsentligt krympt minerallag.
Med de förslag som lagts fram anser utskottet att
det finns goda förutsättningar för att
mineralindustrin skall kunna utvecklas. Utskottet
tar inte ställning till den grundlagsmässiga frågan
om hur långt markägarnas äganderätt i djupled
sträcker sig; detta får hanteras i särskild ordning.
Grundlagens förutsättningar för ingrepp i
markägarnas rätt - ett angeläget allmänt intresse -
måste enligt utskottets uppfattning anses uppfyllt.
Samtidigt är regeringsförslagen för att stimulera
markägarnas intresse viktiga. I en reservation (m,
fp, kd) är grundinställningen att det inte går att
bortse från att äganderätten har mycket stor
betydelse som drivkraft för tillväxt och utveckling.
Enligt reservanterna bör äganderättsfrågorna och
andra frågor som följer av äganderätten utgöra grund
för en ny utredning.
När det gäller handläggningen av
undersökningstillstånd anser utskottet att den
föreslagna ordningen innebär en rimlig avvägning
mellan de olika intressen som föreligger. Detta
innebär att markägarna m.fl. får information om en
ansökan om undersökningstillstånd i ett tidigt skede
och ges rätt att framföra sina synpunkter i samband
med att en arbetsplan formuleras, dvs. vid en
tidpunkt när planeringen av undersökningsarbetet är
mer utarbetad. I en reservation (m, fp, kd) anses
att regeringens ansats är ofullständig; markägarna
bör ges rätt att inkomma med yttranden innan
undersökningstillstånd beviljas. Enligt en annan
reservation (mp) bör förutom markägarna även de som
normalt använder ett område för jakt, fiske eller
svampplockning omfattas av yttranderätten.
Regeringens förslag att bergmästaren skall kunna
meddela de villkor som behövs till skydd för
allmänna intressen eller enskild rätt vid alla
former av undersökningstillstånd är ett bra förslag,
anser utskottet. I en reservation (m, fp, kd)
ifrågasätts om det inte behövs en miljöprövning
redan innan undersökningstillstånd beviljas.
Reservanterna vill att regeringen låter utreda denna
fråga och även frågan om skydd för natur- och
kulturvärden i hela landet. Vissa andra synpunkter
utvecklas i en reservation (mp).
Enligt utskottets uppfattning är det en
funktionell ordning att bergmästaren kommer att göra
en avvägning mellan prospektörens och markägarens
behov endast i det fallet att markägaren har
kvarstående invändningar mot arbetsplanen. Grundidén
med arbetsplan är bra men regleringen borde delvis
ha sett ut på ett annat sätt enligt en reservation
(m, fp, kd). Vidare är tidsgränsen på tre veckor för
markägarnas eventuella invändningar alltför kort,
sägs det i nämnda reservation. Samma uppfattning,
men med ytterligare preciseringar när det gäller
tidsperioden, uttrycks i en reservation (mp).
Mineralersättning till markägarna - som en grund
för att stimulera markägarnas intressen - anser
utskottet vara av stor vikt för branschen. För att
få säkra prisuppgifter till grund för
mineralersättningen bör enligt utskottet en viss
justering göras i förhållande till beskrivningen av
beräkningsmetoden i propositionen. I en reservation
(m, fp, kd) accepteras tills vidare regeringens
förslag om mineralersättning men med hänsyn till
uppfattningen att ett adekvat beslutsunderlag saknas
begär reservanterna en utredning för att få ett
fullödigt underlag; senast vid utgången av år 2006
bör regeringen återkomma till riksdagen i frågan. I
en annan reservation (mp) hävdas att det inte är en
effektiv ordning att den andel på 25 % av
mineralersättningen som skall tillfalla staten
öronmärks till geovetenskaplig forskning. Om
öronmärkning över huvud taget skall göras finns det
mer angelägna behov, enligt reservanten.
När det gäller säkerhetsfrågorna avseende gamla
gruvhål anser utskottet att det finns anledning att
vara kritisk till att någon lösning inte har kunnat
presenteras efter så många år av bristande säkerhet.
Frågan måste få sin lösning snarast och ansvaret
läggas på en myndighet. Det är uppseendeväckande,
anförs det i en reservation (m, fp, kd), att
regeringen endast konstaterar att "ytterligare
överväganden" krävs när det gäller tillsynsfrågorna.
En motionsfråga gällande önskemål om minskad
användning av naturgrus möts av visst gensvar hos
utskottet. Med hänvisning till allt som görs på
området anser dock utskottet att det inte finns
behov av något uttalande från riksdagens sida i
frågan.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Minerallagens inriktning och
omfattning
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N278
yrkandena 1 och 2, 2003/04: MJ434 yrkande 3,
2003/04:N254 yrkandena 1 och 2 och 2004/05:N6
yrkandena 1 och 6.
Reservation 1 (m, fp, kd) - motiv.
Reservation 2 (mp)
2. Synen på äganderätten i samband med
minerallagen
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:N350,
2004/05:N1 yrkande 1, 2004/05:N2 yrkande 1 och
2004/05:N5 yrkande 6 i denna del.
Reservation 3 (m, fp, kd)
Reservation 4 (mp) - motiv.
3. Undersökningstillstånd: sökandens
lämplighet
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 2
kap. 2 §. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del och avslår motion
2004/05:N1 yrkande 2.
Reservation 5 (kd)
4. Undersökningstillstånd: dispens från
karenstid
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 2
kap. 9 §. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del och avslår motion
2004/05:N6 yrkande 2.
Reservation 6 (mp)
5. Undersökningstillstånd: handläggningen
av ansökningar
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 8
kap. 1 §. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del och avslår motionerna
2004/05:N1 yrkandena 3 och 4, 2004/05:N2 yrkande
2, 2004/05:N4 yrkande 2, 2004/05:N5 yrkande 1 i
denna del och 2004/05:N6 yrkandena 3 och 4.
Reservation 7 (m, fp, kd)
Reservation 8 (mp)
6. Undersökningstillstånd: villkor
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 2
kap. 10 §. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del och avslår motionerna
2003/04:N390 yrkandena 1 och 2, 2004/05:N4
yrkandena 1 och 6, 2004/05:N5 yrkande 6 i denna
del och 2004/05:N6 yrkandena 5 och 7.
Reservation 9 (m, fp, kd)
Reservation 10 (mp)
7. Undersökningsarbete: arbetsplan
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 3
kap. 5 §. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del och avslår motionerna
2003/04:N390 yrkande 3, 2004/05:N1 yrkandena 5
och 6, 2004/05:N4 yrkandena 3 och 5, 2004/05:
N5 yrkandena 1 i denna del och 2-4 och 2004/05:N6
yrkande 8.
Reservation 11 (m, fp, kd)
Reservation 12 (mp)
8. Bearbetningskoncession: ersättning och
inlösen av fastighet
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 7
kap. 2 och 4 §§. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2004/05:40 i denna del och avslår
motionerna 2004/05:N1 yrkande 7 och 2004/05:N5
yrkande 1 i denna del.
Reservation 13 (m, fp, kd, mp)
9. Bearbetningskoncession:
mineralersättning
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 7
kap. 7 §. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del och avslår motionerna
2004/05:N1 yrkande 8, 2004/05:N2 yrkande 3,
2004/05:N5 yrkande 5 och 2004/05:N6 yrkande 9.
Reservation 14 (m, fp, kd)
Reservation 15 (mp)
10. Prövningsmyndigheter och överklagande
av beslut
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 16
kap. 1 §. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del och avslår motionerna
2003/04:N390 yrkande 4 och 2004/05:N4 yrkande 4.
11. Lagförslaget i övrigt
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i minerallagen (1991:45) i den mån det
inte omfattas av utskottets förslag till
riksdags-beslut i det föregående. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2004/05: 40 i denna del.
12. Utredningsfrågor
Riksdagen avslår motion 2004/05:N5 yrkande 6 i
denna del.
Reservation 16 (m, fp, kd)
13. Vissa tillsynsfrågor avseende gamla
gruvhål
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:N1 yrkande
9 och 2004/05:N3.
Reservation 17 (m, fp, kd)
14. Minskad användning av naturgrus
Riksdagen avslår motion 2004/05:N227.
Reservation 18 (m, fp, kd)
- motiv.
Reservation 19 (mp)
15. Övriga frågor
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:N321 och
2004/05:N330.
Stockholm den 15 februari 2005
På näringsutskottets vägnar
Marie Granlund
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Marie
Granlund (s), Per Bill (m), Ingegerd Saarinen (mp),
Nils-Göran Holmqvist (s), Sylvia Lindgren (s), Berit
Högman (s), Lennart Beijer (v), Karl Gustav
Abramsson (s), Ulla Löfgren (m), Carina Adolfsson
Elgestam (s), Yvonne Ångström (fp), Anne Ludvigsson
(s), Lars Johansson (s), Krister Hammarbergh (m),
Nyamko Sabuni (fp), Mikael Oscarsson (kd) och Håkan
Larsson (c).
2004/05
NU8
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I detta betänkande behandlas
dels proposition 2004/05:40 om ändringar i
minerallagen,
dels sex motioner som har väckts med anledning av
propositionen,
dels en motion från den allmänna motionstiden
2002/03,
dels fyra motioner från den allmänna motionstiden
2003/04,
dels tre motioner från den allmänna motionstiden
2004/05.
Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför
utskottet lämnats av bergmästaren Jan-Olof Hedström
och av företrädare för Föreningen för gruvor,
mineral- och metallproducenter i Sverige (Svemin,
f.d. Svenska Gruvföreningen).
Vidare har två skrivelser i ärendet inkommit, dels
från Svenska samernas riksförbund, dels från Svemin.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen (prop. 2004/05:40) föreslås
ändringar i minerallagen (1991: 45) i syfte att
bättre balansera gruvföretagens
exploateringsintresse mot intresset hos enskilda
markägare och andra sakägare (t.ex. arrendatorer och
innehavare av servitut).
Förslagen avser förbättrad information till
sakägare när en ansökan gjorts om
undersökningstillstånd och när ett sådant tillstånd
upphör. Vidare ges möjligheter för sakägare att
påverka hur undersökningsarbete utförs. De områden
där undersökningsarbete inte får genomföras, t.ex. i
närheten av bostadsbyggnad, kommer genom förslaget
att utökas. Bergmästaren ges möjlighet att ställa
villkor i alla typer av undersökningstillstånd.
Sökandens lämplighet får större betydelse. Det
föreslås en generell skyldighet att utföra
undersökningsarbeten så att minsta skada vållas på
natur- och kulturmiljön.
Dessutom innebär förslaget förbättrade möjligheter
till inlösen av fastigheter när
bearbetningskoncession meddelats men koncessionen
blivit outnyttjad. För nya bearbetningskoncessioner
föreslås att en särskild ersättning
(mineralersättning) skall betalas av gruvföretaget
till ägare av de fastigheter som ligger inom
koncessionsområdet och till staten. Vidare föreslås
vissa regler för att förbättra effektiviteten i
undersökningsarbetet och vissa ändrade regler för
överklagande. Bland annat tas Sveriges geologiska
undersökning (SGU) bort som överinstans.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj
2005.
Propositionen bygger på en överenskommelse mellan
den socialdemokratiska regeringen och
Vänsterpartiet.
Utskottets överväganden
Bakgrund
Principer
Grundläggande för lagstiftningen på området har
varit och är ett gemensamt nationellt intresse av
gruvhantering och mineralindustri. Sedan gammalt
finns det tre olika rättsliga system i Sverige som
grund för regler om mineralutvinning.
Principen i jordäganderättssystemet är att
mineralen tillkommer ägaren till den mark där
tillgångarna finns. Detta system tillämpas
fortfarande i dag för alla mineral som inte omfattas
av minerallagstiftningen, t.ex. granit, kalksten,
grus och sten.
Enligt inmutningssystemet får i princip den som
först anmäler att han vill utnyttja en fyndighet -
innehållande järn, koppar, bly eller något annat
s.k. inmutningsbart mineral - rätten att undersöka
och bearbeta denna fyndighet. Den svenska
inmutningsrätten innebar tillstånd att utföra
undersökningsarbete inom det inmutade området.
Bearbetning förutsatte att inmutaren fått sig
anvisat ett s.k. utmål, dvs. ett arbetsområde där
han under vissa förutsättningar fick bedriva
gruvdrift under viss tid.
Ett koncessionssystem, slutligen, innebär att
rätten att eftersöka och bearbeta
mineralfyndigheter upplåts efter prövning av
statlig myndighet. Denna princip har i Sverige
tillämpats för bl.a. gas och olja.
Lagstiftning
De äldsta kända gruvrättsliga bestämmelserna i
Sverige är från 1300-talet. Den historiska
utvecklingen från medeltiden och fram till våra
dagar beskrivs detaljerat i utredningsbetänkandet
Minerallagen, markägarna och miljön (SOU 2000:89),
till vilket hänvisas. Såväl kronans rätt till
mineralfyndigheter eller skatt av densamma som
jordägarens och inmutarens rättigheter har genomgått
ett stort antal förändringar under århundradena. Som
en inledning till beskrivningen av de förändringar i
lagstiftningen som regeringen nu föreslår beskrivs i
det följande några huvuddrag i lagstiftningen från
år 1938 och framåt.
I gruvlagen (1938:314) infördes regler om att
staten skulle ha rätt till en hälftenandel i
gruvföretagen. Denna s.k. kronoandel innebar att den
rätt till hälftenandel i gruvföretag som
fastighetsägaren enligt den tidigare lagstiftningen
varit berättigad till, jordägarandelen,
överflyttades till staten. Ett av de bärande motiven
för införandet av systemet med kronoandel var
behovet av samhällsinflytande över gruvnäringen.
Som en kompensation för markägarens förlust av
jordägarandelen infördes en rätt för denne att under
högst 20 år få viss ersättning, s.k. jordägaravgäld,
av gruvinnehavaren. Jordägaravgälden motsvarade 1 %
av värdet av alla de inmutningsbara mineral som
brutits och var - när den avskaffades - maximerad
till 10 000 kr per år.
För skada och intrång utgick ersättning
motsvarande 150 % av full gottgörelse till
markägaren.
Den 1 juli 1974 infördes en ny gruvlag (1974:342)
och den 1 januari 1975 infördes lagen (1974:890) om
vissa mineralfyndigheter. Gruvlagen gick tillbaka på
inmutningssystemet, medan lagen om vissa
mineralfyndigheter (1974 års minerallag) byggde på
koncessionssystemet. Den sistnämnda lagen gällde
fyndigheter av bl.a. olja, gas och stenkol.
Jordägaravgälden upphävdes i 1974 års gruvlag.
Argumentet för slopandet var att fastighetsägaren
sällan hade möjlighet att använda den substans vari
mineralen ingick för annat ändamål än gruvdrift.
Prospekteringen inriktade sig i allt större
utsträckning på djupmalmer. Enligt regeringens
uppfattning, som riksdagen anslöt sig till (prop.
1974:32, bet. NU 1974:39), fanns det därför inget
rimligt skäl för att fastighetsägaren utan egen
insats skulle vara berättigad att erhålla ersättning
av gruvägaren med betydande belopp.
Genom 1974 års gruvlag slopades även regeln om
förhöjd ersättning till markägaren, och ersättningen
kom därefter att motsvara skada och intrång, vilket
fortfarande gäller.
Den 1 juli 1992 infördes en ny minerallag
(1991:45), som ersatte gruvlagen och lagen om vissa
mineralfyndigheter (prop. 1988/89:92, bet.
1990/91:NU7). Den gruvrättsliga lagstiftningen blev
enhetlig för de mineral som omfattas av lagen. En
annan nyhet var att minerallagen direkt anknöts till
den dåvarande lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. (den s.k. naturresurslagen).
Listan över mineral som skulle omfattas bestämdes av
tre kriterier. Det skulle vara fråga om mineral som
är industriellt användbara. De skulle med viss
sannolikhet förekomma i Sverige i sådan omfattning
och på sådant sätt att utvinning ter sig
meningsfull. Vidare skulle det krävas systematisk
letning och undersökning för att träffa på dem. I
detta kriterium låg också att de inte skulle vara
alltför allmänt förekommande. De mineral som inte
nämns i lagen förbehålls markägaren. Det nya
systemet baseras på koncessionsprincipen men har
inmutningsrättsliga inslag. Tillståndsgivning enligt
den nya minerallagen sker i två etapper, nämligen
för undersökningsarbete och för bearbetning. Liksom
tidigare skall undersökningsarbetet utföras så att
minsta skada och intrång vållas.
Våren 1992 ställde sig riksdagen bakom regeringens
förslag om att prospektering inte längre skulle äga
rum i statlig regi eller med statliga medel (prop.
1991/92:100 bil. 13, bet. 1991/92:NU18). Som
övergripande motiv anförde utskottet bl.a. att
statens roll på det näringspolitiska området skulle
vara att skapa generellt goda förutsättningar för
näringslivet. Såvitt gällde gruvnäringen innebar
detta att staten skulle tillhandahålla en för
prospektering efterfrågad och adekvat basinformation
men inte särskilt stöd till prospektering.
Systemet med kronoandel avskaffades den 1 juli
1993 (prop. 1992/93:238, bet. 1992/93:NU33).
Utskottet ansåg bl.a. att ett slopande av institutet
kronoandel skulle främja prospekteringen i landet
och därmed komma att bidra till utvecklingen av en
livskraftig mineralindustri i Sverige.
Våren 1998 beslutade riksdagen om ett antal
ändringar i minerallagen (prop. 1997/98:47, bet.
1997/98:NU7). Ändringarna trädde i kraft den 1 juli
1998. Enligt de nya reglerna fick prospektörer
ytterligare en möjlighet till förlängning av
undersökningstiden. Därigenom förlängdes den
maximala giltighetstiden för undersökningstillstånd
från 10 till 15 år. Vidare infördes en ordning med
en enhetlig karenstid på ett år - för såväl tidigare
tillståndshavare som andra prospektörer - från det
att ett undersökningstillstånd eller en
bearbetningskoncession upphört att gälla.
För att skydda fyndigheterna hos gruvor som är i
drift infördes en skyddszon på 1 000 meter runt en
bearbetningskoncession. Vidare innebar de nya
reglerna att det infördes en skyldighet för en
prospektör att redovisa resultat i form av rådata
när ett undersökningstillstånd inte lett till
bearbetningskoncession. Vidare förtydligades de
tidigare gällande reglerna om miljöskydd.
Bergsstatens dåvarande distriktsindelning
avskaffades och en enda bergmästare svarar numera
för tillståndsgivning och tillsyn i hela landet.
Införandet av miljöbalken (1998:808) den 1 januari
1999 innebar att ytterligare miljöhänsyn måste tas
inom ett antal olika verksamhetsområden. Det nya
övergripande synsättet på miljön kom till stånd dels
via miljöbalken, dels via följdlagstiftning och
kompletteringar inom en rad olika lagar, däribland
minerallagen. Miljöbalken innehåller bl.a. allmänna
hänsynsregler med krav på att alla som bedriver
eller avser att bedriva en verksamhet skall utföra
de skyddsåtgärder och vidta de försiktighetsmått i
övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller
motverka att verksamheten medför skador eller
olägenheter för människors hälsa eller miljön.
Försiktighetsprincipen skall gälla. Bestämmelserna i
den tidigare nämnda naturresurslagen är inarbetade i
miljöbalken. Minerallagen och miljöbalken gäller
parallellt. Bergmästaren skall i ärenden om
bearbetningskoncession samråda med länsstyrelsen
såvitt avser tillämpningen av miljöbalken. Om
bergmästaren och länsstyrelsen har olika uppfattning
om tillämpningen av hushållningsbestämmelserna,
skall ärendet hänskjutas till regeringen.
I början av 1990-talet hade den beloppsmässiga
omfattningen av prospekteringsverksamheten gått ned
till runt 100 miljoner kronor årligen. Ett
trendbrott inträffade år 1994, då prospekteringen
ökade till 146 miljoner kronor. Ökningen fortsatte
och år 1998 nåddes en toppnivå strax under 250
miljoner kronor; därefter sjönk nivån och uppgick år
2003 till ca 183 miljoner kronor.
De senaste fem åren har antalet beviljade undersökningstillstånd inte
ökat utan legat på ungefär samma nivå, en nivå som är
väsentligt lägre än under den senare delen av 1990-talet.
Antalet beviljade undersökningstillstånd framgår av tablån på
nästa sida.
Antal beviljade undersökningstillstånd
---------------------------------------------
|År |Antal beviljade |Antal beviljade |
| |nya tillstånd |förlängda |
| | |tillstånd |
---------------------------------------------
|1993 | 83 | 66 |
---------------------------------------------
|1994 |136 | 63 |
---------------------------------------------
|1995 |180 | 55 |
---------------------------------------------
|1996 |232 | 78 |
---------------------------------------------
|1997 |218 | 79 |
---------------------------------------------
|1998 |313 |101 |
---------------------------------------------
|1999 |322 |162 |
---------------------------------------------
|2000 |192 |137 |
---------------------------------------------
|2001 |137 |152 |
---------------------------------------------
|2002 |159 |174 |
---------------------------------------------
|2003 |183 |169 |
---------------------------------------------
|2004 |159 |120 |
---------------------------------------------
Utredningar om minerallagen
Regeringen beslutade i februari 1999 att tillkalla en
särskild utredare med uppdrag att utreda vissa frågor om
äganderätten till mark i relation till gruvnäringens behov
och vissa miljöfrågor i samband med prövning av
undersökningstillstånd och undersökningsarbeten. Utredaren
(f.d. kommunalrådet Birgitta Nådell) överlämnade
betänkandet Minerallagen, markägarna och miljön (SOU
2000:89) i oktober 2000. Utredningsbetänkandet har
därefter remissbehandlats. Utredningens förslag och
remissvaren finns utförligt redovisade i utskottets
betänkande 2001/02:NU10, till vilket hänvisas. I samband
med redogörelsen för regeringens förslag nedan kommenteras
vissa delar av utredningen.
I januari 2002 beslutade regeringen att
inom Regeringskansliet tillsätta en
interdepartemental arbetsgrupp med
uppgift att analysera vissa
mineralpolitiska frågor. Arbetsgruppens
rapport Inför en ändrad minerallag -
vissa kompletterande mineralpolitiska
frågor (Ds 2002:65) innebär en
komplettering till den ovan nämnda
utredningen på i huvudsak fyra områden:
omvärldsanalys för gruvnäringen, en
analys av minerallagstiftning
internationellt, ersättning till
fastighetsägare samt
myndighetsstrukturen på mineralområdet.
Utöver detta lämnas vissa förslag
avseende minerallagens avgifter och
förslag avseende vissa frågor om hinder
mot undersökningstillstånd samt en
belysning av tillsynen över gamla
gruvhål.
Minerallagens inriktning och omfattning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör
minerallagens inriktning och omfattning. Jämför
reservationerna 1 (m, fp, kd) och 2 (mp).
Propositionen
Enligt regeringen är minerallagen i första hand ett
näringspolitiskt instrument för att främja utvinning av
sådana mineral som av statsmakterna anses som industriellt
användbara och samhällsekonomiskt betydelsefulla och vars
framletande genom prospektering och utvinning är
komplicerad och resurskrävande.
Den svenska minerallagstiftningens historiska
utveckling återspeglar en konflikt mellan tre
parter. Markägaren, staten och upphittaren
(prospektören) kan alla ha olika intressen.
Markägaren kan vara intresserad av att själv
utnyttja de mineraltillgångar som finns i marken.
Alternativt kan det vara så att markägaren inte vill
acceptera det markintrång som utvinningen medför.
Staten kan vilja ha skatteinkomster och
sysselsättning samtidigt som staten vill tillgodose
allmänna intressen såsom skydd för natur- och
kulturmiljön. Prospektörer har intresse av att få
tillgodogöra sig den malm som de har hittat efter
att ha lagt ned stora kostnader. Genom de senaste
årens utredningsarbete har markägarens intressen nu
kommit mer i fokus.
Motionerna
I två praktiskt taget likalydande motioner, 2002/03:N278
(v) och 2003/04: N254 (v), framhålls att det borde finnas
en samsyn om att gruvhantering och mineralindustri är ett
gemensamt nationellt intresse samt att den inhemska
mineralutvinningen är viktig från såväl försörjnings- och
sysselsättningssynpunkt som industriell synpunkt. Få
länder i världen kan uppvisa de förutsättningar som
Sverige har beträffande prospekterings- och
gruvverksamhet.
Nyckeln till framgång finns, enligt vad som sägs i
motionerna, i förmågan att utveckla verksamheten mot ett
långsiktigt hållbart nyttjande av naturtillgångar. Därför
är det viktigt att i arbetet med en ny minerallag relatera
till och se över andra för näringen viktiga lagar,
exempelvis miljöbalken och den process med
miljökonsekvensbeskrivningar som följer av miljöbalken.
För en hållbar ekonomisk och social utveckling behövs en
långsiktig, hållbar och stabil gruv- och mineralpolitik.
De potentiella riskerna med exploatering av olja och gas
i Östersjön får inte negligeras enligt motionärerna till
motion 2003/04:MJ434 (mp). Miljöpartiet anser att
regeringen bör klargöra att vare sig prospektering eller
exploatering av olja och gas hör hemma i Östersjön samt
att sådan verksamhet inte skall tillåtas i Sverige,
framhåller motionärerna.
I motion 2004/05:N6 (mp) betonas att hållbar utveckling
bör vara en given utgångspunkt för den svenska
mineralpolitiken. Miljöpartiet anser att regeringens
utgångspunkt, i fråga om att minerallagen i första hand är
ett näringspolitiskt instrument för att främja utvinning,
är ansvarslös och bör avvisas. Grundläggande problem
enligt motionärerna är att enorma mängder material frigörs
och riskerar att komma i kontakt med omgivningen. Ett
annat grundläggande problem är energianvändningen,
eftersom bearbetning och anrikning av malm är en mycket
energikrävande verksamhet. Det finns således, menar
motionärerna, skäl att ur perspektivet hållbar utveckling
vara återhållsam med nybrytning av mineraler och i stället
fokusera på återvinning av mineral.
Mot den beskrivna bakgrunden ifrågasätter motionärerna
om det över huvud taget är befogat med en minerallag med
nuvarande inriktning. Miljöpartiet anser att det räcker
med miljöbalkens bestämmelser och miljödomstolen som en
första beslutsinstans. På sikt bör minerallagen antingen
avvecklas eller nedbringas till en kärna, som
uppenbarligen inte regleras av annan lagstiftning, t.ex.
miljöbalken. Motionärerna föreslår en översyn av
regelverket på mineralområdet i syfte dels att anpassa
innehållet till en övergripande politik för en hållbar
utveckling, dels integrera lämpliga bestämmelser i
miljöbalken. Försiktighetsprincipen skall gälla rent
allmänt. Finns hot mot exempelvis grundvattnet eller den
biologiska mångfalden, skall tillstånd inte ges.
I några motioner redovisas - utan yrkanden - en
översiktlig uppfattning om de föreslagna
förändringarna i minerallagen. I motion 2004/05:N5
(m) välkomnas huvudsakligen regeringens förslag till
förändringar. Ett allmänt omdöme i denna motion samt
i motionerna 2004/05:N4 (fp) och 2004/05:N1 (kd) är
dock att förslagen i propositionen inte tar
tillräcklig hänsyn till betydelsen av äganderätten.
Utgångspunkten är framför allt gruvindustrins
intressen, sägs det. Insikten att äganderätten och
det goda förvaltarskapet är en grundförutsättning
för trygghet, frihet och välstånd borde ha beaktats
mera enligt motionärernas uppfattning. Synen på
äganderätten behandlas separat i senare avsnitt.
Vissa kompletterande uppgifter
Regeringen tillkallade i december 1999 den parlamentariskt
sammansatta Miljöbalkskommittén (ordförande:
hovrättslagmannen Ulf Bjällås) med uppdrag (dir: 1999:109)
att utvärdera tillämpningen av miljöbalken och lämna
förslag till nödvändiga reformer. I tilläggsdirektiv från
maj 2003 (dir. 2003:61) gav regeringen kommittén i uppdrag
att se över möjligheterna att effektivisera och förenkla
miljöprövningen. Miljöbalkskommittén presenterade i
december 2003 sitt betänkande En effektivare miljöprövning
(SOU 2003:124), som också remissbehandlats. Planeringen
innebär att en proposition lämnas till riksdagen i slutet
av februari 2005. Enligt statsrådet Lena Sommestads svar
på en fråga (fr. 2004/05:596) från Lars-Ivar Ericson (c)
den 22 december 2004 är avsikten att lagförslagen skall
kunna träda i kraft den 1 juli 2005.
I nämnda utredningsbetänkande föreslås bl.a. ett mer
flexibelt system för miljökonsekvensbeskrivningar och ett
enklare förfarande för att komma fram till en
miljökonsekvensbeskrivning. Vidare föreslås ett enklare
förfarande vid prövningar av ändringar och utökningar av
befintliga miljöfarliga verksamheter och en tydligare
tillståndsprövning av täkter.
Betänkandet remitterades till 124 olika remissinstanser.
De allra flesta av dem som svarat tillstyrker eller har
inte någon erinran när det gäller förslagen om ökad
flexibilitet. Förslagen innebär att det blir färre fall
med specificerade krav på miljökonsekvensbeskrivningar.
Även när det gäller förslaget om ett enklare förfarande
vid ändringar och utökningar av miljöfarliga verksamheter
tillstyrker de flesta, även om åtskilliga har synpunkter i
någon del.
Bestämmelsen i 1 kap. 2 § minerallagen innebär att
minerallagen inte tillämpas inom allmänt vattenområde i
havet. Där gäller i stället lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln (kontinentalsockellagen). Enligt denna
lag tillkommer rätten att utforska kontinentalsockeln och
utvinna dess naturtillgångar staten. Det är regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer som meddelar
tillstånd till sådan verksamhet. Tillståndet skall avse
bestämt område och viss tid. Miljöbalken skall gälla såväl
vid prövning av tillstånd som i fråga om förfarandet,
kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och
planeringsunderlag. De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap.
miljöbalken är tillämpliga även när verksamheten bedrivs
utanför territorialgränsen.
Av tradition redovisas även tillstånd enligt
kontinentalsockellagen av Bergsstaten i bilaga till
myndighetens årsredovisning. Av redovisningen för år
2003 (dnr 14-5-2004) framgår att det vid årets slut
fanns ett gällande undersökningstillstånd för "olja,
gas och salt".
Utskottets ställningstagande
Utskottet välkomnar att riksdagen nu får pröva ett förslag
om ändringar i minerallagen efter flera års utredningar.
Ett förverkligande av förslagen innebär att utvecklingen
går åt det håll som diskuterats sedan slutet av 1990-
talet. De föreslagna förändringarna är väl genomlysta
genom det grundliga remissarbete som föregått
propositionen.
Enligt utskottets uppfattning kommer lagändringarna att
innebära en mer långsiktig, hållbar och stabil gruv- och
mineralpolitik. Som tidigare nämnts skall
försiktighetsprincipen gälla. Intresset av att exploatera
svenska mineraltillgångar på ett ansvarsfullt sätt är
allmänt spritt. Minerallagen är en exploateringslag och
tillståndsgivningen enligt lagen regleras ingående.
Miljöbalken och plan- och bygglagen tillsammans med flera
andra lagar tillämpas parallellt med minerallagen. Detta
ger ett ramverk för utvinning av de mineral som är svåra
att hitta och där prospekteringen är en kostnadskrävande
högriskverksamhet. Synen på äganderätten i samband med
minerallagen behandlar utskottet i följande avsnitt.
Till skillnad från vad som anförs i motion 2004/05:N6
(mp) anser utskottet att minerallagen fyller ett klart
behov. I likhet med nuvarande reglering bör minerallagen
och miljöbalken fortsätta att fungera parallellt.
Utskottet har inte förståelse för tankegångar om att
avveckla eller bringa ned minerallagen till ett minimum
och anser inte heller att en utredning med denna
inriktning skall genomföras.
När det gäller eventuell prospektering och exploatering
av olja och gas i Östersjön menar utskottet att nuvarande
bestämmelser ger en lämplig hantering av sådana frågor.
Med det anförda avstyrker utskottet här
behandlade motionsyrkanden.
Synen på äganderätten i samband med
minerallagen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om en ny
utredning av äganderätten i samband med
minerallagen med hänvisning till att frågan har
utretts under lång tid och att ytterligare
utredningsarbete skulle kunna påverka gruvnäringen
negativt. Jämför reservationerna 3 (m, fp, kd) och
4 (mp).
Propositionen
Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen är varje medborgares
egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin
egendom till det allmänna eller till någon enskild genom
expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att
det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad
utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna
intressen.
Regeringen anför (prop. s. 30) att det är ett allmänt
intresse att så många som möjligt har en trygg försörjning
genom någon form av förvärvsarbete och att ekonomin
utvecklas. Vidare är det ett allmänt intresse att det
finns regelverk som skapar goda villkor för olika slags
näringar och främjar produktivt arbete, företagsamhet och
investeringar. Ett sådant regelverk är en kollektiv
nyttighet som bara staten kan upprätthålla och utveckla.
Enligt regeringen bör spelreglerna vara klara och rimligt
stabila för att företag och enskilda skall kunna fatta
långsiktiga beslut om t.ex. investeringar och utbildning.
Regelverket måste dock, när behov uppstår, kunna anpassas
till förändringar i omvärlden.
Minerallagen är i första hand ett näringspolitiskt
instrument för att främja utvinning av vissa mineral, s.k.
koncessionsmineral. De som letar efter mineral måste kunna
förvänta sig att få tillgodogöra sig resultatet av
investeringar och arbete. Undersökningsrätten kan enligt
vad som anförs i propositionen sägas tjäna ett allmänt
intresse eftersom den stimulerar till prospektering efter
mineral som markägarna själva normalt saknar kunskap,
vilja och resurser att söka efter.
Mineralsektorn är av avgörande betydelse för
sysselsättning i framför allt de nordligaste delarna av
vårt land.
Tidigare ansågs försörjningsberedskapen vara ett viktigt
motiv för att främja mineralutvinning i Sverige.
Fortfarande är det ett allmänt intresse att industrin har
tillgång till råvaror av olika slag. Dock finns det inte
vare sig geologiska eller ekonomiska förutsättningar för
att Sverige skall vara helt självförsörjande på
mineralråvaror.
Sverige är i dag EU:s största gruvland. Ett växande
utbud har dock pressat priserna på malmer och
industrimineral, vilket har lett till att den svenska
gruvnäringen har utsatts för ett allt starkare
internationellt konkurrenstryck, både på
avsättningsmarknaderna utomlands och på hemmamarknaden.
Det är ett allmänt intresse att Sverige genom sina
geologiska förutsättningar kan bidra till att
tillfredsställa det ökande globala behovet av metall
samtidigt som graden av återanvändning ökar. Det är också
angeläget att bl.a. gruvindustrin och
gruvutrustningsindustrin genom sitt kunnande och sin
erfarenhet av en långsiktigt hållbar utvinning av
naturresurser kan bidra med produkter och teknikspridning
till andra länder.
Det är således enligt regeringen ett starkt
samhällsintresse - dvs. angeläget allmänt intresse -
att mineral kan tas till vara och brytas. Det är
betydelsefullt att i ett långsiktigt hållbart
perspektiv få till stånd brytning av de mineral som
finns i den svenska berggrunden, men som är svåra
och kostsamma att hitta. Detta kräver en minerallag
som ger goda ramvillkor för att främja produktivt
arbete, företagsamhet och investeringar. Det synsätt
som ligger bakom minerallagen - att upphittaren har
företräde men staten bestämmer - utgör därför ett så
starkt allmänt intresse att grundlagens
förutsättningar för ingrepp i markägarnas rätt måste
anses uppfyllda.
Motionerna
I motion 2004/05:N2 (m) understryks äganderättens roll som
drivkraft för tillväxt och skapande av välfärd. Även om
den här aktuella propositionen har vissa inslag som
förstärker den tidigare försvagade äganderätten har
regeringen, enligt vad motionären säger, inte vågat eller
velat gå tillräckligt långt i den riktningen. Äganderätten
till mark är tredimensionell och i princip oändlig i djup-
och höjdled, hävdas det. Mot den bakgrunden begär
motionären att en ny utredning tillsätts för att fastlägga
äganderättens fysiska begränsningar.
Motionärerna bakom motion 2004/05:N5 (m) delar inte
regeringens principiella inställning till äganderätten
beträffande koncessionsmaterial. Det finns - enligt vad
som sägs i motionen - inte orsak att ifrågasätta Mineral-
lagsutredningens slutsats, dvs. att det knappast går att
finna några bärande skäl för att inte anse
koncessionsmaterial som en del av fastigheten och
därigenom fastighetsägarens egendom. Till skillnad från
regeringen anser motionärerna inte att frågan om
äganderätt till koncessionsmaterial är av underordnad
betydelse. Tvärtom hävdas att detta är en fråga av både
stor principiell betydelse och av betydelse för hur
minerallagstiftningen bör betraktas.
Motionärerna framhåller att det finns skäl att
ytterligare studera om minerallagstiftningen kan förändras
så att respekten för äganderätten stärks. Syftet är att
stärka den enskildes rätt, vilket skall framgå av
direktiven. Endast ett otvetydigt allmänintresse skall
kunna tillåta så långtgående inskränkningar som
minerallagstiftningen innebär. I motionen räknas upp ett
antal frågeställningar som - mot den beskrivna bakgrunden
- bör studeras i den nya utredningen, bl.a. olika frågor
som skulle kunna stärka markägarnas ställning.
I motion 2003/04:N350 (kd) hävdas att Sverige - i
jämförelse med andra västeuropeiska länder - har ett sämre
lagligt skydd för äganderätten, särskilt när det gäller
ersättning vid expropriation. Det framhålls att den
enskilda äganderätten bör erkännas som en fundamental
princip och ges grundlagsskydd. Enligt motionären känns
det mycket oroande att arbetsgruppens förslag innebär
försämringar på flera punkter gentemot vad utredningen
föreslog. Äganderätten i minerallagen bör stärkas på det
sätt som utredningen (SOU 2000:89) föreslog.
I den kristdemokratiska kommittémotionen 2004/05:N1
framhålls att det är den privata äganderätten och
det goda förvaltarskapet som är grunden för
minerallagen; de skall balansera varandra. Anspråk
på rättigheter får inte äventyra andras rättigheter
eller det gemensamma bästa. Ett brott mot balansen
är detsamma som ett brott mot mänskliga rättigheter.
Vissa kompletterande uppgifter
I Minerallagsutredningens betänkande uttalas (s. 195) att
en markägare enligt svensk rätt som huvudregel äger allt
som finns på fastigheten utan någon begränsning i djupled.
Till skillnad från vad som är fallet i många andra länder
har malm i Sverige aldrig förklarats utgöra statlig
egendom. Att malm enligt svensk rätt skulle utgöra
herrelös egendom framstår inte heller som rimligt enligt
utredningen. Sammanfattningsvis konstateras i betänkandet
att några bärande skäl för att inte anse
koncessionsmaterial - i likhet med annan materia i marken
- som en del av fastigheten, och därmed fastighetsägarens
egendom, knappast går att finna.
Detta kan dock enligt utredningen inte tas till intäkt
för att markägaren skulle ha ensamrätt till malmbrytning;
genom minerallagen har det allmänna rätt att bestämma vem
som skall få tillstånd till bearbetning. Enligt
utredningens uppfattning kan detta förhållande väl
motiveras genom det väsentliga allmänna intresse som en
fungerande gruvnäring utgör för samhället. Om markägare
fritt kunde bestämma villkoren för gruvbrytning på sina
fastigheter eller inlägga veto skulle detta med stor
sannolikhet leda till att gruvbrytning inte längre kunde
ske i Sverige.
(Konsekvenserna av synen på äganderätten när det gäller
ersättningsfrågan till markägarna för gruvbrytning på
deras mark tas inte upp i detta sammanhang utan i samband
med regeringens förslag om mineralersättning.)
I arbetsgruppens rapport diskuteras utredningens syn på
äganderätten, varvid arbetsgruppens argumentation utmynnar
i en annan uppfattning om äganderättens betydelse.
Arbetsgruppen anför (s. 86) att äganderätten till fast
egendom enligt huvudregeln anses omfatta allt vad till
jorden hör, om det inte enligt lag görs inskränkningar.
Visserligen gör, såsom utredningen har funnit, staten inte
anspråk på någon äganderätt till mineralfyndigheter inom
enskilt ägda fastigheter. I fråga om koncessionsmineral
har dock fastighetsägarens rådighet över
mineraltillgångarna sedan lång tid tillbaka varit
inskränkt. Från tid till annan har frågan ställts om
minerallagens reglering skall ses som en inskränkning av
fastighetsägarens äganderätt till förmån för
koncessionshavaren eller om den utgör en offentligrättslig
begränsning av äganderätten i sig. Oavsett hur det
förhåller sig härmed innefattar fastighetsägarens rätt
inte utan vidare en befogenhet att tillgodogöra sig
koncessionsmineral.
Klart är att fastigheten omfattar inte bara ett visst
avgränsat område på markytan utan också ett utrymme
ovanför och ett utrymme under denna. Samtidigt synes
fastigheten inte ha en obegränsad utsträckning i höjd- och
djupled. Några lagregler som klargör frågan finns dock
inte (jfr 1 kap. 1 § jordabalken). Inte heller i
lagförarbeten eller i litteraturen har frågan klargjorts.
Mot bakgrund av det sagda konstaterar arbetsgruppen att
frågan om äganderätten till fyndigheter av
koncessionsmineral är oklar. De frågor som aktualiseras är
komplicerade och berör grundläggande fastighetsrättslig
lagstiftning. Enligt arbetsgruppen synes det olämpligt att
lösa frågan i detta begränsade sammanhang. Därför är
arbetsgruppen inte beredd att lämna några förslag som
baseras på en bedömning av frågan om äganderätten till
koncessionsmineral.
Slutsatsen i arbetsgruppens rapport är att frågan om
äganderätten främst är av teoretiskt intresse
eftersom fastighetsägarens rådighet över
koncessionsmineral under överskådlig tid har varit
inskränkt. Avgörande enligt arbetsgruppens mening
bör i stället vara i vilken utsträckning
fastighetsägaren bör kompenseras för att fastigheten
tas i anspråk för gruvdrift. Vid bedömningen går det
då inte att bortse från att minerallagen
tillerkänner fastighetsägaren en rätt till
koncessionsmineral av särskilt slag. Som exempel
härpå kan nämnas att endast fastighetsägaren har
rätt att utan koncession bryta mineral för husbehov,
något som i viss utsträckning gäller även efter det
att koncession har meddelats annan (se 5 kap. 2 §
minerallagen).
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening är det ett viktigt mål att
ekonomin utvecklas och att så många som möjligt har en
trygg försörjning. Därför instämmer utskottet i
regeringens bedömning att det bör finnas ett regelverk som
skapar goda villkor för olika slags näringar och som
främjar företagsamhet och investeringar. Att spelreglerna
är klara och rimligt stabila har också betydelse för att
företag och enskilda skall kunna fatta långsiktiga beslut
om t.ex. investeringar och utbildning. Med de förslag om
ändringar i minerallagen som regeringen har lagt fram
anser utskottet att det finns goda förutsättningar för att
mineralindustrin skall kunna utvecklas.
I detta begränsade sammanhang tar utskottet inte
ställning till den grundlagsmässiga frågan om hur långt
markägarnas äganderätt i djupled kan sträcka sig; detta
får hanteras i särskild ordning. Utskottet instämmer med
regeringen i att det finns ett starkt allmänt intresse
bakom en minerallag som ger goda ramvillkor för näringen.
Med hänsyn till att grundlagens förutsättningar för
ingrepp i markägarnas rätt - ett angeläget allmänt
intresse - måste anses uppfyllda, ställer sig utskottet
bakom regeringens synsätt. Samtidigt vill utskottet
framhålla att de förslag i propositionen som är ägnade att
gå markägarna till mötes när det gäller såväl inflytande
på arbetet som ekonomisk ersättning är mycket viktiga för
att stimulera markägarnas intresse, samverkan och
deltagande i processen.
Ett långvarigt utredningsarbete har lett till ett
välavvägt förslag. Enligt utskottets mening bör
minerallagen, efter införande av de justeringar som
regeringen föreslagit, i det väsentliga kunna bli ett
stabilt instrument för mineralpolitiken under ett antal år
framöver. Att tillsätta ytterligare utredningar skulle
kunna ge negativa effekter på investeringar i
prospektering och gruvverksamhet. Gruvnäringen är beroende
av lagar som ger förutsebarhet eftersom gruvverksamhet
kräver långsiktiga investeringar. De motionsyrkanden som
mynnar ut i krav på nya utredningar om synen på
äganderätten i samband med minerallagen bör därför avslås
av riksdagen.
Med hänvisning till vad som anförts
avstyrker utskottet här aktuella
motioner i berörda delar.
Undersökningstillstånd: sökandens
lämplighet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag om att
undersökningstillstånd inte skall få beviljas den
som tidigare har visat sig olämplig att bedriva
undersökningsarbete. Jämför reservation 5 (kd).
Propositionen
Enligt regeringens förslag (prop. s. 37) skall
undersökningstillstånd inte få beviljas den som tidigare
har visat sig olämplig att bedriva undersökningsarbete.
Minerallagen bör därför ändras i 2 kap. 2 §. Regeringens
förslag överensstämmer med Minerallagsutredningens
förslag, vilket tillstyrktes av remissinstanserna.
I fråga om koncessionsmineral prövas med nuvarande
lagstiftning att sökanden inte uppenbarligen saknar
möjligheter eller avsikt att få till stånd en
ändamålsenlig undersökning. Bakgrunden till den
föreslagna ändringen är att regeringen anser att
regeln bör förtydligas så att också olämplighet
utgör grund för att inte bevilja
undersökningstillstånd. Exempel på olämplighet kan
vara att en sökande tidigare inte utfört
undersökningsarbete så att minsta skada och intrång
vållats eller utfört arbetet utan tillräckligt
beaktande av natur- och kulturmiljön.
Motionen
I kommittémotion 2004/05:N1 (kd) begärs att
regeringens förslag avslås i denna del. Motionärerna
hävdar att lagens skrivningar redan i dag möjliggör
avslag för sökande som flagrant åsidosätter sina
skyldigheter. Sådana försummelser skall prövas och
leda till åtgärder. Däremot är det orimligt att för
all framtid diskvalificera en person från näringen.
Även efter ett misstag eller ett felsteg måste det
gå att "sona sin skuld" och få en ny chans, menar
motionärerna.
Vissa kompletterande uppgifter
Redan med nuvarande lagstiftning ställs krav på lämplighet
för att undersökningstillstånd skall beviljas i fråga om
olja, gas och diamant. Enligt uppgift från bergmästaren
har lämpligheten bedömts i ca tjugotalet fall under den
senaste tioårsperioden i ärenden som rört
undersökningstillstånd för olja eller diamant. I dessa
fall har det, i enlighet med den praxis som utvecklats,
ansetts att en enskild person inte uppfyller kravet på
lämplighet. Skälet är bl.a. att det krävs ett antal olika
kompetenser för att prospektera efter olja, gas eller
diamant. I sådana fall finns det för den enskilde
prospektören möjligheter att få genomföra sina planer
genom att skriva ett avtal med ett bolag, där de olika
kompetenserna ingår.
"Olämplig" enligt det nu föreliggande lagförslaget tar
snarare sikte på att prospektören tidigare har begått
misstag eller missgrepp. Ansökningar från sådana
prospektörer är enligt bergmästaren inte vanliga.
I författningskommentaren i propositionen förklaras
regeringens intentioner närmare. Enligt förslaget
skärps kraven för att undersökningstillstånd skall
beviljas. Tillstånd skall vägras om sökanden
tidigare har visat sig olämplig att bedriva
undersökningsarbete. I detta fall krävs det inte att
förhållandet skall vara uppenbart utan det räcker
med att sökanden inte bedöms uppfylla kravet.
Exempel på situationer där tillstånd kan vägras är
att sökanden tidigare har visat bristande hänsyn
till markägares eller andra sakägares intressen
eller utfört undersökningsarbeten på ett sätt som
varit skadligt för natur- eller kulturmiljön. Vid
prövningen bör sådana omständigheter vägas in som
hur allvarliga missförhållandena varit, om det varit
fråga om enstaka eller upprepade överträdelser och i
vilken utsträckning de berott på sökanden själv samt
hur lång tid som har gått från det tidigare
undersökningsarbetet.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening innebär den föreslagna ändringen
en klar markering av att ansökningar om
undersökningstillstånd från prospektörer som tidigare
visat bristande hänsyn inte kommer att accepteras. På sikt
kan detta väntas innebära att prospektörer vinnlägger sig
om "ett gott rykte", vilket kan komma att påverka
markägares och andras inställning till hela branschen.
Utskottet anser att regeringens förslag
är väl avvägt och att lagförslaget på
denna punkt skall antas av riksdagen.
Motion 2004/05:N1 (kd) avstyrks i
aktuell del av utskottet.
Undersökningstillstånd: dispens från
karenstid
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag om att
bergmästaren får medge undantag från karenstid för
nytt undersökningstillstånd om det finns särskilda
skäl. Jämför reservation 6 (mp).
Propositionen
Regeringen föreslår (prop. s. 38) att bergmästaren skall
kunna bevilja undantag från karenstiden för nytt
undersökningstillstånd om det finns "särskilda skäl" (i
stället för nuvarande krav på "synnerliga skäl").
Minerallagen bör därför ändras i 2 kap. 9 §. Regeringens
förslag överensstämmer med arbetsgruppens förslag, vilket
tillstyrktes av remissinstanserna.
När ett tidigare undersökningstillstånd eller en
bearbetningskoncession löpt ut startar en karenstid på ett
år innan ett nytt undersökningstillstånd kan beviljas.
Enligt förarbetena skall denna regel ses som ett
komplement till reglerna om förlängning av
undersökningstillstånd. Förbudet mot att omedelbart
bevilja ett nytt undersökningstillstånd avser att
förhindra att en sökande kringgår bestämmelserna genom att
söka nytt tillstånd i stället för att låta bergmästaren
pröva en förlängning av giltighetstiden. Karenstiden
gäller lika för alla.
Ett primärt syfte med lagen är ett effektivt
nyttjande av mineralresurserna. Den nu gällande
bestämmelsen innebär att det finns möjligheter till
dispens från förbudet att pröva nytt
undersökningstillstånd under karenstiden, nämligen
om det föreligger synnerliga skäl. Med hänsyn till
att betydelsen av sökandens skicklighet, lämplighet
och effektivitet bör ges större betydelse anser
regeringen att kravet på synnerliga skäl förefaller
vara alltför restriktivt. Därför föreslås att regeln
ändras så att bergmästaren får bevilja undantag från
karenstiden om det finns särskilda skäl. Enligt
regeringen är det viktigt att skickliga prospektörer
ges möjlighet att utveckla de geologiska kunskaperna
om fyndigheter.
Motionen
I motion 2004/05:N6 (mp) är ståndpunkten att
regeringens motivering för den föreslagna
förändringen - att främja nyttjande av
mineralresurserna - inte är tillräcklig. Regeringens
förslag bör därför avslås av riksdagen enligt
motionärerna.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser att det i högsta grad är rimligt att
bergmästaren får bevilja undantag - om det finns
"särskilda skäl" - från den stadgade karenstiden när det
gäller att pröva ett nytt undersökningstillstånd.
Regeringsförslaget är avsett att främja ett effektivt
utnyttjande av mineralresurserna. Bland annat bör
sökandens lämplighet och kunskaper vara viktiga
förutsättningar. Det nuvarande kravet på "synnerliga skäl"
för att bevilja undantag är alltför restriktivt enligt
utskottets bedömning.
På denna punkt bör därför regeringens
lagförslag bifallas av riksdagen. Motion
2004/05:N6 (mp) avstyrks i aktuell del
av utskottet.
Undersökningstillstånd: skyddszon
Propositionen
Enligt regeringens förslag (prop. s. 39) skall reglerna om
beviljande av undersökningstillstånd inom en skyddszon
ändras (2 kap. 9 a §).
Nuvarande regler innebär att undersökningstillstånd inte
får beviljas för mark inom en skyddszon runt ett område
som omfattas av bearbetningskoncession. Om en gruva eller
motsvarande har tagits i drift inom koncessionsområdet får
dock undersökningstillstånd beviljas den som innehar
bearbetningskoncession eller annan som har dennes
medgivande.
I rättspraxis har reglerna om skyddszon kommit att
tolkas så att de även gäller för en koncessionshavare. Det
har därför uttryckts behov från koncessionshavare att
kunna genomföra fortsatt undersökningsarbete innan gruvan
kan öppnas.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen att redan efter
det att bearbetningskoncession slutligt beviljats bör
undersökningstillstånd få beviljas koncessionshavaren
eller någon annan efter medgivande från
koncessionshavaren.
Inga motionärer går emot
regeringsförslaget. I motion 2004/05:N1
(kd) tillstyrks uttryckligen regeringens
förslag i motionstexten.
Undersökningstillstånd: handläggningen
av ansökningar
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag till
ändring i minerallagen i fråga om handläggning av
ansökningar, vilket leder till en rimlig avvägning
mellan de olika intressen som föreligger.
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
kommunikationsrätt för markägare m.fl. Jämför
reservationerna 7 (m, fp, kd) och 8 (mp).
Propositionen
Regeringen föreslår (prop. s. 40) att bergmästaren skall
få avgöra ärenden om beviljande av undersökningstillstånd
utan att någon annan sakägare än sökanden haft tillfälle
att yttra sig (8 kap. 1 § andra stycket). Enligt nuvarande
regler får ärenden avgöras utan att någon annan än
sökanden haft tillfälle att yttra sig. Bestämmelsen utgör
ett undantag från reglerna om kommunikationsskyldighet i
förvaltningslagen (1986:223). Med stöd av den bestämmelsen
avgörs i dag sådana ärenden regelmässigt utan att någon
annan än sökanden beretts tillfälle att yttra sig. Enligt
regeringens bedömning bör dock länsstyrelsen få tillfälle
att yttra sig över ansökningar om undersökningstillstånd.
Detta kräver en lagändring och en förordningsändring.
Regeringens förslag överensstämmer med
Minerallagsutredningens, och de flesta remissinstanser som
yttrat sig över detta förslag är positiva. Undantag är
Sveriges Advokatsamfund, Lantmäteriverket och Uppsala
universitet. De båda sistnämnda remissinstanserna anser
att fastighetsägare och andra sakägare skall få yttra sig
innan undersökningstillstånd beviljas. Sveriges
Advokatsamfund anför att förslaget inte verkar vara
förenligt med de föreslagna bestämmelserna om skyldighet
för bergmästaren att underrätta sakägarna om inkomna
ansökningar om undersökningstillstånd.
Lagrådets yttrande innebär att stor restriktivitet måste
iakttas när det gäller undantag från förvaltningslagens
allmänna regler om kommunikationsplikt. Enligt Lagrådet
kan det inte bortses ifrån att berörda sakägare kan ha
intresse av att argumentera också i dessa frågor (dvs.
frågor om huruvida en undersökning kan leda till att
koncessionsmineral hittas och om sökanden är lämplig).
Vidare påpekar Lagrådet att undersökningstillstånd medför
vissa begränsningar i fastighetsägares möjligheter att
förfoga över sin fastighet. Mot denna bakgrund och med
hänsyn till den i lagstiftningsärendet uttalade ambitionen
att förbättra sakägarnas ställning i samband med
exploatering har Lagrådet förordat att undantaget från
förvaltningslagens kommunikationsplikt utmönstras.
Regeringen säger i propositionen att den delar Lagrådets
uppfattning att stor restriktivitet måste iakttas när det
gäller undantag från förvaltningslagens regler om
kommunikationsplikt. Frågan måste dock ses mot bakgrund av
att lagen är ett näringspolitiskt instrument för att
underlätta prospektering och utvinning av sådana mineral
som är svåra och kostsamma att hitta. Samtidigt måste
utrymme finnas för ett skäligt hänsynstagande till
motstående enskilda och allmänna intressen.
Enligt regeringens uppfattning är skälen som anfördes i
förarbetena till tidigare lagstiftning i huvudsak
fortfarande giltiga. Undantaget från kommunikationsplikten
motiverades på följande sätt (prop. 1974:32 s. 146):
Risken för att markägare och andra motparter
tillskyndas rättsförlust eller ekonomisk skada om de
inte bereds tillfälle att yttra sig över ansökan om
inmutningsrätt synes vara utomordentligt ringa.
Bergmästaren skall sålunda självmant beakta de hinder
mot inmutning som kan komma i fråga. I beslut om
beviljande av inmutningsrätt görs f. ö. regelmässigt
ett generellt undantag för områden som omfattas av
inmutningshinder. De undersökningsarbeten som utförs
inom ett inmutat område före utmålsläggning är vidare
mera sällan av den art att bestående skada på marken
uppkommer. För skada och intrång utgår ersättning.
Oftast berörs endast en mindre del av området. I det
övervägande antalet fall upphör inmutningen vid
undersökningstidens slut utan att leda till
utmålsläggning. Undersökningsarbete får f. ö. inte
påbörjas med mindre inmutaren viss tid dessförinnan
underrättat markägaren och eventuell
nyttjanderättshavare. Markägaren och andra som berörs
av ansökningen om inmutningsrätt har dessutom rätt att
överklaga bergmästarens beslut.
Det torde vara synnerligen ovanligt, anför regeringen, att
en markägare har möjlighet att tillföra något om
förutsättningarna för fynd av koncessionsmineral. När det
gäller sökandens lämplighet kan däremot antas att en
sakägare genom tidigare erfarenhet kan ha något att
tillföra i ärendet. Det kan dock förväntas att
bergmästaren har en god kännedom om prospektörer som söker
tillstånd, varför sakägarens information bedöms vara av
mindre betydelse. Som påpekas i förarbetena till den
nuvarande bestämmelsen (prop. 1988/ 89:92 s. 110) är
bergmästaren inte förhindrad att i särskilda fall
kommunicera med en sakägare. Till detta kommer att
regeringen avser att i förordning föreskriva att enskilda
sakägare skall underrättas om ansökningar om
undersökningstillstånd.
I och för sig, argumenteras det i regeringsförslaget,
kan det te sig näraliggande att föreskriva att
bergmästaren alltid skall kommunicera ansökningar om
undersökningstillstånd med berörda sakägare. Detta skulle
dock medföra en omfattande skriftväxling och innebära en
kostsam process både för prospektörer och det allmänna.
Regeringen anser därför att den samlade nyttan av en tidig
kommunikation med sakägare inte kan motsvara det merarbete
och den extra tid som krävs för en sådan handläggning. En
sådan ordning skulle enligt regeringens mening kunna få en
negativ inverkan på prospekteringsaktiviteten i Sverige.
Regeringsförslaget utgår från att den som ansöker om
undersökningstillstånd på ett tidigt stadium bör skaffa
sig kunskap om natur- och kulturmiljön och annan
näringsverksamhet, t.ex. renskötsel. Sådan information
finns normalt tillgänglig hos bl.a. länsstyrelsen.
Regeringen avser därför att föreskriva att länsstyrelsen
skall få tillfälle att yttra sig över en ansökan om
undersökningstillstånd. För att detta skall kunna
genomföras krävs det dock att 8 kap. 1 § andra stycket
minerallagen ändras så att regeringen kan införa
bestämmelser om att kommunikation skall kunna ske med
andra än sakägare, i detta fall länsstyrelsen.
Enligt nuvarande föreskrifter i mineralförordningen
underrättas markägare och andra sakägare vid nya och
förlängda undersökningstillstånd. Det saknas dock regler
om hur bergmästaren skall förfara när ett
undersökningstillstånd löper ut eller dras tillbaka och
inte längre omfattar en fastighet. Detta är enligt
regeringen brister som bör åtgärdas. Kommunen, berörda
fastighetsägare och andra kända sakägare bör
fortsättningsvis underrättas om ansökningar om
undersökningstillstånd och när undersökningstillstånd
upphör. Regeringen avser att genomföra dessa ändringar
genom en förordning.
Motionerna
I motion 2004/05:N2 (m) argumenteras för att markägare och
andra sakägare skall ges möjlighet att yttra sig i samband
med att ett undersökningstillstånd behandlas. Motionären
anser att en markägare som gör sannolikt att han eller hon
kommer att kunna delta i undersökning och utvinning till
en andel som motsvarar den egna marken skall ges möjlighet
att delta i ett sådant arbete och ta motsvarande
finansieringsansvar.
Också i motion 2004/05:N5 (m) instämmer motionärerna med
vissa remissinstanser i ståndpunkten att även
fastighetsägare och andra sakägare bör ges rätt att
inkomma med yttranden innan undersökningstillstånd
beviljas. Riksdagen bör besluta om en sådan lagändring,
anser motionärerna. Motionärerna delar remissynpunkten att
det måste ifrågasättas om tillståndsmyndigheten kan ha
rimligt god information om vilka villkor till förmån för
enskild rätt som skall föreskrivas om inte markägaren och
andra berörda först får yttra sig.
I motion 2004/05:N4 (fp) framhålls att markägarnas
möjlighet att yttra sig över undersökningstillstånd inte
bör begränsas på det sätt som beskrivs i propositionen.
Motionärerna hänvisar till att både Lantmäteriverket och
Uppsala universitet i remissvaren har pekat på det
lämpliga i att sakägarna får yttra sig innan
undersökningstillstånd beviljas.
I motion 2004/05:N1 (kd) instämmer motionärerna i
Lagrådets uppfattning att undantaget från reglerna om
kommunikationsskyldighet i förvaltningslagen (1986:223)
skall tas bort. Enligt motionärerna bör sakägarna ha
möjlighet att yttra sig innan undersökningstillstånd
beviljas; i denna fråga delar motionärerna de synpunkter
som de ovan nämnda remissinstanserna fört fram. Det
hemlighetsmakeri som tidigare förekommit i detta stadium
av processen är ett brott mot den sunda konkurrensen och
måste få ett slut, sägs det. Också på denna punkt väljer
regeringen att lägga fram ett förslag som missgynnar det
enskilda intresset, lyder motionärernas kritik.
Tillståndsmyndigheten kommer inte att ha tillräcklig
information för att kunna ställa villkor till skydd för
enskild rätt, om inte markägarna och andra sakägare först
fått yttra sig.
Även motionärerna till motion 2004/05:N6 (mp) delar
Lagrådets åsikt att undantaget i 8 kap. 1 § från
förvaltningslagens kommunikationsplikt bör utmönstras.
Självklart bör andra än sökanden få yttra sig innan beslut
fattas om undersökningstillstånd, hävdas det. Regeringens
motivering - att främja prospektering och utvinning -
håller inte enligt motionärerna. De anser också att det
finns fler än sakägarna som bör få yttra sig, t.ex.
människor som normalt använder ett område för jakt, fiske
eller svampplockning. Också företrädare för allmänna
intressen bör få tillfälle att yttra sig innan beslut
fattas. Riksdagen bör begära att regeringen återkommer
till riksdagen med ett förslag till förändring av 8 kap. 1
§.
Vidare anser motionärerna att konsekvenserna av
prospektering och bearbetning kan vara så stora och
omfattande och beröra så många intressen att
kommunens roll i beslutsfattandet måste stärkas.
Således bör beslut om undersökningstillstånd och
bearbetningskoncession kräva kommunstyrelsens
tillstyrkande.
Vissa kompletterande uppgifter
Cirka 2 % av Sveriges yta täcks av undersökningstillstånd
enligt Bergsstatens årsredovisning för år 2003. Detta kan
jämföras med avsatta Natura 2000-områden som täcker cirka
15 % av Sveriges yta. De enkla undersökningsarbeten som
det kan bli fråga om utan att tillstånd krävs enligt annan
lagstiftning, t.ex. miljöbalken, medför oftast ingen eller
endast ringa inverkan på markanvändningen.
Konsekvenserna av bearbetning som regleras genom
bearbetningskoncession med tillkommande miljötillstånd
enligt miljöbalken kan däremot vara omfattande. Enligt
miljöbalken (17 kap. 3 §) får regeringen förbehålla sig
att pröva tillåtligheten av en verksamhet, t.ex.
gruvprojekt, som kan antas få betydande omfattning eller
bli av ingripande slag. Det kommunala vetot gäller i ett
sådant fall liksom också för anläggningar för utvinning av
ämnen eller material i de obrutna fjällen (17 kap. 6 §).
Den av Lagrådet upptagna kommunikationsplikten är en
bestämmelse enligt förvaltningslagen (1986:223). Enligt 17
§ nämnda lag får - vid myndighetsutövning mot enskild -
ett ärende inte avgöras utan att den sökande har
underrättats om en uppgift som någon annan person har
tillfört ärendet. Vidare skall den sökande själv ha fått
tillfälle att yttra sig över uppgiften. Ärendet kan dock
avgöras om beslutet inte går parten emot eller om
uppgiften saknar betydelse m.m.
Bestämmelsen i 8 kap. 1 § andra stycket minerallagen
utgör ett undantag från reglerna om
kommunikationsskyldighet i förvaltningslagen. Undantaget
grundas på att minerallagen är ett näringspolitiskt
instrument för att underlätta prospektering och utvinning
av vissa mineral. En kommunikationsplikt i detta skede
skulle kunna fördröja processen. Markägaren kommer in
senare i samband med arbetsplanen. Samtidigt skall
lagstiftningen ge utrymme för ett skäligt hänsynstagande
till motstående enskilda och allmänna intressen. Det torde
dock vara synnerligen ovanligt att en markägare eller
företrädare för annat motstående intresse har möjlighet
att tillföra något om förutsättningarna för att hitta
koncessionsmineral. Bestämmelsens utformning hindrar
emellertid inte att bergmästaren i särskilda fall
kommunicerar en ansökan med sakägare. Enligt uppgift från
bergmästaren tas hänsyn till alla relevanta sakuppgifter
som anförs i ett ärende.
Advokatsamfundet invänder i remissvaret att förslaget
inte verkar vara förenligt med de föreslagna
bestämmelserna om skyldighet för bergmästaren att
underrätta sakägarna om inkomna ansökningar om
undersökningstillstånd. Regeringsförslagets innebörd är en
ändring i 8 kap. 1 § som motiveras av att länsstyrelsen
bör få rätt att yttra sig innan undersökningstillstånd
beslutas. Markägarnas intressen föreslås komma till
uttryck genom instrumentet med arbetsplan, med möjlighet
för bergmästaren att vid tvist föreskriva villkor som
skydd för bl.a. enskilda intressen.
Meningsskiljaktigheten gäller alltså om markägarna
enbart skall informeras om ansökningarna eller om
markägarna skall ha rätt att yttra sig i detta skede.
Markägarnas yttranderätt tillgodoses på ett mer
långtgående sätt genom instrumentet med arbetsplaner.
I en motion berörs - vid sidan av sakägarna - de som
regelmässigt utnyttjar mark för jakt, fisk och
svampplockning. Enligt information från bergmästaren
anses personer som vistas på ett område med stöd av
allemansrätten inte som sakägare. I minerallagen
gäller sakägarbegreppet på samma sätt som i andra
legala sammanhang.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser för sin del att den föreslagna
handläggningsordningen innebär en rimlig avvägning mellan
de olika intressen som föreligger. Det innebär att
markägarna och andra sakägare får information om en
ansökan om undersökningstillstånd i ett tidigt skede och
ges rätt att framföra sina synpunkter i samband med att en
arbetsplan formuleras, dvs. vid en tidpunkt när
planeringen av undersökningsarbetet är mer utarbetad.
Berörda fastighetsägare, andra sakägare och kommunen
underrättas om ansökningar om undersökningstillstånd och
när tillstånd upphört (enligt en aviserad förordning).
Länsstyrelsen skall fortsättningsvis kunna yttra sig över
samtliga ansökningar, vilket innebär en likriktning av
reglerna för olika mineral. Liksom för närvarande skall
bergmästaren även framgent inhämta yttrande från kommunen
när det gäller alunskiffer, olja, gasformiga kolväten
eller diamant. Till skillnad från uppfattningen i motion
2004/05:N6 (mp) anser inte utskottet att det - med den
handläggningsordning som här beskrivits - finns behov av
ett kommunalt veto angående undersöknings- och
bearbetningstillstånd.
Utskottet vill framhålla att det inte finns något som
hindrar bergmästaren att i särskilda fall kommunicera en
ansökan med en sakägare. Som redovisats ovan tar
bergmästaren hänsyn till alla relevanta sakuppgifter som
anförs i ett ärende.
I likhet med regeringen anser utskottet att nyttan av en
regelmässig tidig kommunikation med samtliga sakägare inte
skulle uppväga nackdelarna av en sådan ordning. Det
merarbete och den extra tid som skulle krävas vid en sådan
handläggning skulle kunna motverka prospekteringsviljan
hos branschen. Enligt utskottets mening är det viktigt att
målet om utveckling av mineralindustrin - med
investeringar, sysselsättning och tillväxt - också
avspeglas i regelverket.
Med hänvisning till vad som anförts
anser utskottet att riksdagen bör anta
regeringens förslag till lag om ändring
i minerallagen och avslå här behandlade
motionsyrkanden.
Undersökningstillstånd: villkor
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag om villkor
i samband med undersökningstillstånd. Därigenom
stärks skyddet för bl.a. särskilt skyddsvärda
natur- och kulturmiljöer. Jämför reservationerna 9
(m, fp, kd) och 10 (mp).
Propositionen
Regeringen föreslår (prop. s. 43) att bergmästaren skall
kunna meddela de villkor som behövs till skydd för
allmänna intressen eller enskild rätt vid alla former av
undersökningstillstånd. Innan undersökningsarbete påbörjas
skall säkerhet ha ställts för ersättning för skada och
intrång vid undersökningsarbete. Regeringsförslaget
överensstämmer i huvudsak med Minerallagsutredningens
förslag, och de flesta remissinstanserna har ingen
erinran.
I dag gäller (2 kap. 10 §) att undersökningstillstånd
för olja, gasformiga kolväten eller diamant skall förenas
med de villkor som behövs för att skydda allmänna
intressen eller enskild rätt. Bakgrunden till detta är att
själva prospekteringsarbetet i fråga om olja och gas är
förenat med stora risker. Omfattande villkor behöver
därför ställas bl.a. för att hindra utblåsning av en
oljekälla (s.k. blowout). För diamantprospektering gäller
att stora ytor berörs. De villkor som avses i dessa fall
är oftast sådana som miljöhänsynen kräver men de kan även
röra kompetensen hos den personal som skall bedriva
undersökningsarbetet.
När det gäller allmänna intressen kan det enligt
regeringen finnas särskilt skyddsvärda natur- eller
kulturmiljöer vilkas skyddsintresse inte fullt ut kan
tillgodoses genom tillämpning av gällande bestämmelser i
minerallagen eller andra lagar. I fråga om skyddsvärda
allmänna intressen är det inte självklart att dessa alltid
kommer att beaktas i önskvärd utsträckning när en
arbetsplan (se följande avsnitt) upprättas. Om ingen
sakägare gör någon invändning mot ett förslag till
arbetsplan kommer planen inte att prövas av bergmästaren.
Mot den nu angivna bakgrunden framstår det som en brist
att villkor till skydd för allmänna intressen endast kan
meddelas i vissa undersökningstillstånd. Regeringen
föreslår därför att sådana villkor skall kunna meddelas i
alla typer av undersökningstillstånd. I det sammanhanget
kan också de synpunkter som inkommer i länsstyrelsens
yttrande över ansökan vara av betydelse.
Enligt regeringen kan det någon gång vara motiverat att
föreskriva villkor till skydd för enskild rätt även i
andra undersökningstillstånd än sådana som avser olja,
gasformiga kolväten eller diamant. Möjligheten att
föreskriva villkor till skydd för enskild rätt bör därför
utvidgas till att gälla alla typer av
undersökningstillstånd.
Vidare föreslår regeringen att säkerhet skall ha ställts
för ersättning för skada och intrång vid
undersökningsarbete innan arbetet har påbörjats.
Motionerna
I motion 2004/05:N5 (m) aktualiseras frågan om huruvida
miljöprövning bör ske redan innan undersökningstillstånd
beviljas. Detta kan ha betydelse såväl för såväl
markägarna som för prospektören. Enligt motionärerna är
ingen av dessa parter betjänt av att kostsamma och
störande undersökningsarbeten genomförs inom områden där
en miljöprövning skulle visa att gruvverksamhet under inga
omständigheter vore acceptabel. Ett sådant förfaringssätt
måste dock vägas mot den ökade kostnad som en
miljöprövning i sig ger upphov till, menar motionärerna.
I motion 2003/04:N390 (fp) säger motionärerna att det
måste vara en rimlig balans mellan olika intressen som
gruvdrift, miljökrav, turism och markägarnas intresse.
Hänsyn till allmänna intressen och enskild rätt skall tas
vid brytning av all mineral och inte enbart när det är
fråga om diamant, olja och gas. Trots den nya och skärpta
synen på miljöfrågor anser motionärerna att nuvarande
lagstiftning alltför ensidigt hävdar prospekteringslinjen.
Lagstiftningen bör skärpas så att ansvarig myndighet redan
vid beviljandet av undersökningstillstånd gör en
rimlighetsbedömning av huruvida tillstånd för att bryta
mineral kommer att lämnas vid eventuellt positiva fynd
under undersökningen. Det krävs ett skydd av natur- och
kulturvärden i hela landet och inte enbart i fjällvärlden
och i naturreservaten.
Folkpartiet vill i kommittémotion 2004/05:N4 skärpa
lagstiftningen så att vid beviljande av
undersökningstillstånd hänsyn inte enbart tas till den
sökandes lämplighet utan också till lämpligheten av
brytning över huvud taget. Därigenom kan onödiga ingrepp i
t.ex. känsliga markområden undvikas. Samtliga parter
gynnas eftersom gruvbolagen inte behöver lägga kraft på en
undersökning där brytning med stor sannolikhet inte kommer
att tillåtas, markägare m.fl. slipper oroa sig och ingrepp
i naturen kan undvikas. Vidare bör skyddet av natur- och
kulturvärden gälla i hela landet och inte enbart för
fjällvärlden och naturreservaten. Enligt motionärerna bör
större hänsyn tas till konkurrerande intressen, t.ex.
turistnäringen eller jord- och skogsbruket.
I motion 2004/05:N6 (mp) framförs åsikten att
reglerna om villkor för att skydda allmänna
intressen är ett exempel på oklarhet i
gränsdragningen mellan miljöbalkens och
minerallagens regleringsområden. Detta förhållande
innebär ett stöd för tanken att minerallagen bör
avvecklas, sägs det i motionen. I avvaktan på den
större översyn som motionärerna förordar bör i
händelse av oklarhet miljöbalkens regler ha
företräde framför minerallagens. Enligt motionärerna
måste stor vikt läggas vid de boendes intressen.
Både ingreppen och oron för ingrepp kan få stor
betydelse för enskilda människors livskvalitet.
Vissa kompletterande uppgifter
Den av regeringen i lagrådsremissen föreslagna lydelsen av
2 kap. 10 § minerallagen innebar att möjligheten att i
samband med undersökningstillstånd meddela villkor till
skydd för enskild rätt skulle tas bort. Enligt Lagrådets
mening hade regeringen dock inte angett några övertygande
skäl för att avskaffa bergmästarens möjlighet att redan i
undersökningstillståndet ange villkor även till skydd för
enskild rätt. Lagrådet hänvisar också till vad det sagt i
fråga om att förbättra sakägarnas ställning.
Lydelsen av de aktuella bestämmelserna enligt förslaget
i propositionen tillgodoser dessa synpunkter från
Lagrådet. Enligt regeringens förslag ändras 2 kap. 10 § så
att villkor till skydd för allmänna intressen och enskild
rätt kan meddelas vid alla former av
undersökningstillstånd, inte bara som i dag vid
tillståndsgivning för olja, gasformiga kolväten och
diamant.
Den som bedriver undersökningsarbeten i fortsättningen
skall beakta risken för skada eller intrång såväl på
annans egendom som på natur- och kulturmiljön och så långt
som möjligt undvika sådana skador enligt förslaget till
förtydligande i 3 kap. 3 § fjärde stycket.
Enligt uppgift är det inte möjligt att redan vid
utfärdande av ett undersökningstillstånd på ett seriöst
sätt bedöma lämpligheten av brytning i ett visst område.
För det första är det okänt om det inom området över huvud
taget finns någon fyndighet, för det andra är det för
tidigt att bedöma vilken teknisk lösning en eventuell
framtida brytning kan få. Det är inte heller möjligt att
göra ens en översiktlig miljöprövning i detta tidigare
skede. En sådan skulle behöva bygga på hypoteser och kan
inte användas som grund för avslag. I samband med ansökan
om bearbetningskoncession bedöms tillåtligheten för en
gruva genom att hänsyn tas till både de grundläggande och
de särskilda bestämmelserna för hushållning med mark och
vatten i miljöbalken. Först då kan en adekvat bedömning
göras.
Motionskravet om skydd för natur- och kulturvärden i
hela landet kan inte ses som en enda fråga utan måste
konkretiseras till att gälla antingen
undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession samt
preciseras områdesmässigt.
Enligt miljöbalkens portalparagraf (1 kap.) skall
miljöbalken tillämpas så att värdefulla natur- och
kulturmiljöer skyddas och vårdas.
Besluten enligt minerallagen om undersökningstillstånd
gäller i stor omfattning sådana åtgärder som inte har
någon inverkan på markanvändningen. I den mån
markanvändningen påverkas krävs tillstånd för sådant
undersökningsarbete enligt miljöbalken. Olika regler blir
tillämpliga beroende på vilka åtgärder det är fråga om.
När ett område med särskilda skyddsregler eller
restriktioner berörs krävs medgivande från länsstyrelsen
eller annan myndighet (3 kap. 6 och 7 §§ minerallagen).
Dessa regler tas upp i följande avsnitt. Vidare råder det
förbud mot att köra i terräng med motordrivna fordon utan
särskilt tillstånd från länsstyrelsen enligt
terrängkörningslagen (1975:1313). Om undersökningsarbetet
innebär verksamhet eller åtgärd som kan komma att
väsentligt ändra naturmiljön, skall detta anmälas hos
länsstyrelsen eller annan tillsynsmyndighet för samråd (12
kap. miljöbalken). Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det
inom landet eller en del av landet alltid skall göras en
anmälan för samråd när det är fråga om åtgärder som kan
medföra skada på naturmiljön. Vidare är det utan
länsstyrelsens tillstånd förbjudet att rubba, ändra eller
skada en fast fornlämning enligt lagen om kulturminnen
(1988:950).
När det är fråga om bearbetningskoncession är 3 och
4 kap. i miljöbalken tillämpliga. Dessa kapitel tar
upp grundläggande bestämmelser för hushållning med
mark- och vattenområden samt särskilda bestämmelser
om sådan hushållning i vissa områden i landet. I
detta sammanhang räknas en rad skyddade områden upp.
Ett extra skydd finns för de obrutna fjällen i och
med att regeringen måste pröva tillåtligheten av nya
anläggningar för att utvinna ämnen eller material
inom dessa områden (17 kap. miljöbalken).
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets uppfattning är regeringens förslag att
bergmästaren skall kunna meddela de villkor som behövs
till skydd för allmänna intressen eller enskild rätt vid
alla former av undersökningstillstånd ett bra förslag.
Därigenom stärks skyddet bl.a. för särskilt skyddsvärda
natur- eller kulturmiljöer. Ett yrkande i motion
2003/04:N390 (fp) tillgodoses helt genom utskottets
ställningstagande.
Möjliggörande av kommunikation med länsstyrelsen inför
beviljande av undersökningstillstånd har bl.a. betydelse i
detta sammanhang. De synpunkter som inkommer i
länsstyrelsens yttrande över ansökan kan vara av värde för
att bedöma behovet av villkor till skydd för allmänna
intressen.
I likhet med vad Lagrådet framfört anser utskottet
liksom regeringen att det någon gång kan vara motiverat
att föreskriva villkor till skydd för enskild rätt även
när det gäller andra undersökningstillstånd än sådana som
avser olja, diamant etc.
Utskottet ser också positivt på regeringsförslaget om
att stärka sakägarnas ställning genom att
undersökningstillstånd alltid skall förenas med villkor om
att säkerhet skall ställas för den ersättning för skada
och intrång som kan komma att utgå till följd av kommande
undersökningsarbete.
När det gäller frågan i motionerna 2004/05:N5 (m) och
2004/05:N4 (fp) om miljöprövning i samband med beviljande
av undersökningstillstånd anser utskottet att det står
klart att en sådan prövning inte låter sig göras i detta
tidiga skede, då varken fyndigheten eller de tekniska
möjligheterna att tillgodogöra sig den är kända.
Motionsönskemålen om skydd för natur- och kulturvärden i
hela landet anser utskottet - mot bakgrund av de
kompletterande uppgifterna ovan - vara alltför
opreciserade för att utförligt gå in på.
Regeringens förslag bör antas av riksdagen. Det
tillgodosedda motionskravet kräver ingen ytterligare
åtgärd och avstyrks därför i likhet med övriga behandlade
motionsyrkanden.
Undersökningsarbete: hinder
Propositionen
Regeringen föreslår (prop. s. 45) att möjligheten att med
stöd av undersökningstillstånd ta mark i anspråk för att
uppföra byggnader avskaffas. Det skall enligt regeringen
krävas tillstånd från bergmästaren för att ta mark i
anspråk för att bygga nödvändig väg till och inom området.
Vidare skall det som huvudregel vara förbjudet att utföra
undersökningsarbeten närmare än 200 meter från
bostadsbyggnader. Begränsningarna i rätten att utföra
undersökningsarbeten i anslutning till kyrkor,
samlingslokaler och liknande inrättningar samt
kraftstationer och industriella anläggningar preciseras
till att avse ett område inom 200 meter från byggnaden
eller anläggningen. Begränsningarna i rätten att utföra
undersökningsarbete i anslutning till anläggningar av
betydelse för totalförsvaret preciseras också till att
avse ett område inom 200 meter från skyddsobjekt.
I huvudsak är regeringens förslag detsamma som
Minerallagsutredningens. De flesta remissinstanserna
instämmer i förslaget.
Inga motioner har väckts på detta område.
Undersökningsarbete: minsta skada på
natur- och kulturmiljön
Propositionen
Enligt regeringens förslag (prop. s. 48) skall
undersökningsarbeten utföras så att minsta skada och
intrång vållas på någon annans egendom och på natur- och
kulturmiljön.
Förslaget överensstämmer med Minerallagsutredningens
förslag. Åtskilliga remissinsatser tillstyrker.
Naturskyddsföreningen m.fl. är tveksamma till
bestämmelsens praktiska betydelse. Invest in Sweden Agency
(ISA) liksom Malå och Sorsele kommuner anser att kravet
måste avvägas mot vad som är tekniskt möjligt och
ekonomiskt försvarbart.
Regeringen motiverar förslaget med att nuvarande
bestämmelse i 3 kap. 3 § tredje stycket minerallagen är en
allmän hänsynsregel av innebörd att undersökningsarbete
skall bedrivas så att minsta skada och intrång vållas. Den
kan emellertid ha uppfattats som oklar när det gäller
sådan skada och olägenhet som endast vållas på natur- och
kulturmiljön. Därför bör en ändring göras så att det klart
framgår att undersökningsarbeten alltid skall utföras så
att minsta skada och intrång vållas både på annans egendom
och på natur- och kulturmiljön.
Inga motioner har väckts på detta område.
Undersökningsarbete: arbetsplan
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag om
arbetsplan, vilket ger en effektiv hantering
samtidigt som markägarna och övriga sakägare
kommer in i en dialog med prospektören. Jämför
reservationerna 11 (m, fp, kd) och 12 (mp).
Propositionen
Regeringens förslag
Fastighetsägare och andra sakägare skall ges möjlighet att
påverka hur undersökningsarbeten utförs, föreslår
regeringen. För allt undersökningsarbete skall
prospektören upprätta en arbetsplan (prop. s. 49), som
delges berörda sakägare och sänds till bergmästaren.
Sakägares invändningar mot planen skall vara prospektören
till handa inom tre veckor från delgivningen.
En arbetsplan föreslås bli gällande om den lämnas utan
invändning av sakägarna. Om invändningar framställs, blir
arbetsplanen gällande om prospektören och
sakägaren/sakägarna kommer överens om dess innehåll eller
om den på begäran av prospektören fasts[1]tälls av
bergmästaren.
Vid bergmästarens prövning skall göras en avvägning
mellan prospektörens behov av att kunna utföra
ändamålsenliga undersökningar och sakägarens/sakägarnas
intresse av att arbetet begränsas eller inte tillåts.
Bergmästaren får vid prövningen meddela de villkor som
behövs till skydd för allmänna intressen och enskild rätt
och för att förebygga eller begränsa olägenheter.
Minerallagsutredningens förslag på denna punkt innebar
att propspektören vid mer ingripande undersökningsarbeten
skulle vara skyldig att söka ingå avtal med
fastighetsägaren och andra berörda sakägare. Om
överenskommelse inte kunde träffas skulle bergmästaren
fatta särskilt beslut. Enligt utredningsförslaget skulle
prospektören ersätta fastighetsägaren för skada och
intrång och även för nyttjande av fastigheten. Detta
förslag tillstyrktes av ett mycket stort antal
remissinstanser.
Regeringsförslaget överensstämmer i sak med
arbetsgruppens förslag, dvs. att särskild ersättning för
nyttjandet av fastigheten inte bör utgå vid
undersökningsarbete. Enligt arbetsgruppens mening är det
inte lämpligt att kombinera en ersättning för nyttjandet
med den nuvarande ersättningen för skada och intrång som
orsakas av undersökningsarbetet. Eftersom
nyttjanderättsersättningen sannolikt ofta skulle baseras
på den skada som mer ingripande undersökningsarbete
innefattar, skulle resultatet blir att fastighetsägaren
kompenseras dubbelt för samma skada. Detta kan knappast
anses vara rimligt, argumenterar arbetsgruppen. Några
remissinstanser ansåg att arbetsgruppens förslag var ett
steg i rätt riktning men inte tillräckligt långtgående.
Övervägande positiva till förslaget var bl.a. Bergsstaten,
Statens fastighetsverk, Lantmäteriverket och flera
kommuner i Västerbottens län. Flera remissinstanser ansåg
att den föreslagna tiden för att anföra invändningar mot
arbetsplanen (tre veckor) var alltför kort, medan Svenska
Gruvföreningen var av motsatt uppfattning. Sametinget och
Svenska samernas riksförbund betonade att arbetsplanen bör
sändas till den sameby inom vars område verksamheten skall
äga rum.
Enligt regeringen är det inte lämpligt att införa
lagregler om att parterna skall träffa avtal innan
undersökningsarbete får påbörjas.
I dag gäller enligt 3 kap. 5 § minerallagen att
prospektören - minst två veckor innan undersökningsarbete
påbörjas - skall underrätta bl.a. ägaren till den mark där
arbetet skall bedrivas. Det konstateras i propositionen
att en tidig, öppen och fungerande dialog mellan
prospektörer och fastighetsägare är ägnad att underlätta
även senare skeden i processen. Regeringen anser mot denna
bakgrund att regeln i 3 kap. 5 § bör utvidgas så att
prospektören skall upprätta en arbetsplan över kommande
undersökningsarbete vilken skall delges fastighetsägare
och andra kända sakägare samt sändas till bergmästaren.
En sådan arbetsplan bör innehålla en beskrivning av
vilka åtgärder prospektören önskar vidta på fastigheten,
en tidsplan för åtgärderna och en beskrivning av
åtgärdernas inverkan på allmänna intressen och på enskild
rätt. Detta är uppgifter som prospektörerna bör ha en klar
uppfattning om när undersökningsarbetena startar och kan
enligt regeringen inte sägas utgöra någon särskilt
betungande uppgift för företagen. Det finns dock anledning
att låta kravet på arbetsplan omfatta alla typer av
undersökningsarbete och inte bara de mer ingripande, sägs
det i propositionen. På så sätt undviks även
gränsdragningsproblem. Reglerna blir också mer förutsebara
och lättare att tillämpa.
En arbetsplan behöver förnyas så snart
undersökningsarbetet går utöver vad som redovisats i
planen. En godkänd arbetsplan utesluter inte de
ytterligare tillstånd för mer ingripande
undersökningsarbeten som kan krävas enligt annan
lagstiftning.
När fastighetsägare och andra sakägare delges en
arbetsplan får de möjlighet att bilda sig en uppfattning
om den planerade verksamheten kan accepteras eller inte.
Inom viss tid måste detta skriftligen meddelas
tillståndshavaren. Det nya förfarandet med arbetsplaner
medför att det kommer att dröja längre tid innan
undersökningsarbetet kan påbörjas. Enligt regeringen är
det angeläget att hålla handläggningstiderna för
arbetsplaner så korta som möjligt. Vid denna avvägning får
tre veckor anses vara en rimlig tidrymd för att sakägarna
skall kunna framställa invändningar, anser regeringen.
Om ingen sakägare har något att invända mot arbetsplanen
kan arbetet komma i gång omedelbart enligt regeringens
förslag. Vissa invändningar kan leda till att prospektören
startar en dialog med sakägaren/sakägarna och därefter
justerar arbetsplanen så att invändningarna inte längre
kvarstår. Då är det inte heller nödvändigt med någon
särskild myndighetsprövning, menar regeringen.
I det fall invändningar mot arbetsplanen består
skall prospektören kunna vända sig till bergmästaren
med en begäran om att arbetsplanen fastställs.
Bergmästarens prövning av arbetsplanen skall utgöra
en oberoende granskning av undersökningsarbetet,
dess tidsåtgång och de skäl som anförts mot arbetet.
Bergmästaren är fri att avgöra hur arbetsplanen
utformas och kan förena planen med villkor för att
skydda allmänna intressen och enskild rätt.
Lagrådets invändningar
Enligt Lagrådet framstår förslaget om att
prospektören skall upprätta en arbetsplan över
kommande undersökningsarbete som välgrundat och
ägnat att tillgodose fastighetsägarnas intresse. I
propositionen redovisas att Lagrådet har ifrågasatt
om inte varje arbetsplan, vare sig den är oomstridd,
överenskommen eller prövad, borde fastställas av
bergmästaren och därmed omfattas av ett överklagbart
beslut. Förfarandet skulle därigenom bli mer
enhetligt och tydligt. Vidare skulle i samtliga fall
allmänna intressen beaktas. En möjlighet borde då
också öppnas för företrädare för sådana intressen
att framställa invändningar mot den arbetsplan som
tillståndshavaren upprättat. Lagrådet har också
pekat på att det inte kan uteslutas att även
arbetsplaner som blivit gällande utan medverkan av
bergmästaren kan komma att innehålla åtgärd eller
markpåverkan som ger anledning till invändningar
från någon berörd sakägare.
Regeringens synpunkter i förhållande till Lagrådets
invändningar
För att kunna uppnå syftet med det nya förfarandet med
arbetsplaner i samband med undersökningsarbeten är det
enligt regeringens mening nödvändigt att det finns utrymme
för de inblandade parterna att komma överens om hur
undersökningsarbetet skall bedrivas. Om även oomstridda
arbetsplaner, liksom arbetsplaner som sedermera lett till
en överenskommelse, alltid skulle prövas av bergmästaren
skulle incitamentet för tillståndshavaren att förbättra
dialogen med berörda sakägare kraftigt minska. Lagrådets
förslag skulle också innebära att undersökningsarbeten som
ingen har ifrågasatt skulle försenas. Företagens bedömning
av handläggningstiderna är en viktig del av underlaget
inför deras beslut om Sverige är ett lämpligt land för
prospekteringsverksamhet, enligt vad som sägs i
propositionen.
Regeringens förslag utgår bl.a. från att
handläggningstiderna skall vara så korta som möjligt och
att rättssäkerhetssynpunkterna skall beaktas. Det erinras
om att ersättning utgår för skada och intrång med
anledning av undersökningsarbete och att säkerhet för
sådan ersättning skall ha ställts innan
undersökningsarbetet får påbörjas. Om arbetena ändå medför
intrång i någon enskilds rätt på ett sätt som den enskilde
inte fått möjlighet att yttra sig över har denne möjlighet
att vända sig till bergmästaren, vilken är
tillsynsansvarig enligt lagen.
När det gäller skyddet för allmänna intressen i de fall
tillståndshavaren och sakägarna kommer överens om
innehållet i arbetsplanen och företrädare för de allmänna
intressena inte är sakägare, kommer deras ställning att
förstärkas genom att regeringen avser att i förordning
föreskriva att bergmästaren skall kommunicera ansökningar
om undersökningstillstånd med länsstyrelsen. Bergmästaren
är enligt förslaget till 2 kap. 10 § minerallagen alltid
skyldig att i undersökningstillstånd meddela de villkor
som behövs till skydd för allmänna intressen.
Vidare finns det en möjlighet för bergmästaren att med
stöd av 15 kap. 3 § andra stycket minerallagen förbjuda
undersökningsarbetet om en uppenbar fara för allmänt eller
enskilt intresse inträffar.
Mot denna bakgrund har regeringen inte velat följa
Lagrådets förslag att låta även oomstridda och
överenskomna arbetsplaner fastställas av
bergmästaren. Det finns dock enligt regeringen
anledning att noga följa utvecklingen av systemet
med arbetsplaner i praktiken och vid behov återkomma
med förslag om eventuella justeringar av systemet.
Övrigt
För att förhindra att grundlösa invändningar blockerar
utförandet av undersökningsarbeten bör det kunna förordnas
att ett beslut om fastställande av en arbetsplan skall
gälla utan att det har vunnit laga kraft, enligt vad som
sägs i propositionen.
Även i fortsättningen bör det vara straffbart att inte
iaktta gällande bestämmelser om vilka åtgärder som krävs
innan undersökningsarbeten får utföras. Straffbestämmelsen
i 15 kap. 6 § minerallagen bör därför enligt regeringen
anpassas efter den nya ordningen.
Motionerna
I motion 2004/04:N5 (m) instämmer motionärerna i
Minerallagsutredningens bedömning att prospektören vid
ingripande undersökningsarbeten skall vara skyldig att
söka ingå avtal med fastighetsägaren och andra berörda
sakägare om detta. Kan inte överenskommelse träffas skall
bergmästaren fatta ett särskilt beslut i frågan. Detta
kräver ändring såväl i minerallagen som i
mineralförordningen. Vid denna typ av undersökningsarbeten
skall prospektören ersätta fastighetsägaren, inte endast
för skada och intrång utan även för nyttjande av
fastigheten. Motionärernas förslag knyter an till den i
Minerallagsutredningen föreslagna förändringen i 7 kap. 3
§ jordabalken, varigenom jordabalkens bestämmelser om
nyttjanderätt blir tillämpliga på sådana överenskommelser
om undersökningsarbete som fastighetsägaren ingår med
tillståndshavaren.
Motionärerna ifrågasätter inte regeringens bedömning
angående arbetsplaner. Dröjsmål och byråkrati bör undvikas
och skyddet av allmänna och enskilda intressen tillgodoses
väl även utan beaktande av Lagrådets förslag. Motionärerna
ansluter sig till regeringens uppfattning att utvecklingen
noga måste följas. För att säkerställa att så sker anser
motionärerna att regeringen bör återkomma till riksdagen
senast vid utgången av år 2006 med en redovisning av en
sådan uppföljning.
Andra synpunkter som framförs rörande arbetsplanen är
att tidsgränsen för sakägares invändningar mot planen -
tre veckor - är alltför snäv i regeringsförslaget. Enligt
motionärerna kan en månad anses vara en rimlig tid för att
ta ställning till arbetsplanen. Med hänsyn till den tid
det i allmänhet tar innan gruvbrytning kommer till stånd
och till de kostnader och det risktagande som är förenat
med prospekteringsverksamhet kan det knappast vara rimligt
att anta att beslut om prospektering fattas med så kort
framförhållning att några veckors dröjsmål har avgörande
betydelse, är argumentet. Vikten av att markägaren har en
rimlig tid att ta ställning till en arbetsplan väger
därför tyngre än eventuella negativa effekter av en något
längre handläggningstid, menar motionärerna.
I motion 2004/05:N4 (fp) föreslås ett ökat samråd mellan
gruvbolagen och markägarna. Lagtexten i 3 kap. 5 §
minerallagen bör därför ändras på annat sätt än regeringen
föreslår, nämligen så att det framgår att det är
företagets skyldighet att samråda med markägare och
innehavare av nyttjanderätt för att försöka träffa en
uppgörelse om genomförandet av undersökningsarbetet. Det
som tas upp vid samrådet skall enligt motionärerna ligga
till grund för arbetsplanen.
Såväl i nämnda motion som i motion 2003/04:N390 (fp)
anförs att ärenden om undersökningsarbete måste ha vunnit
laga kraft innan undersökningsarbetena får startas.
En tvingande lagstiftning om att upprätta en arbetsplan
kan leda till onödigt krångel för prospektörerna, hävdas
det i motion 2004/05:N1 (kd). En sådan lagstiftning
avvisas av motionärerna. Dock bör en arbetsplan upprättas
i de fall fastighetsägare eller andra sakägare kräver en
sådan. Därför bör pro-spektörerna alltid skicka en
förfrågan till berörda fastighetsägare och sakägare om
huruvida en arbetsplan bör upprättas. Denna lösning
tillgodoser enligt motionärerna såväl den enskildes
rättigheter som prospektörernas behov av smidighet.
I motion 2004/05:N6 (mp) sägs att tre veckor är en
orimligt kort tid för sakägarna att framställa
invändningar mot prospektörens arbetsplan för
undersökningsarbeten. Sakägarna kan behöva vända sig
till utomstående för att få hjälp och stöd, vilket
kräver längre tid. Miljöpartiet anser därför att
sakägare och andra berörda bör få fyra veckor på sig
att komma med synpunkter på planen. Perioden mellan
midsommar och den 1 augusti samt mellan julafton och
trettondagshelgen bör inte ingå i dessa fyra veckor.
Vissa kompletterande uppgifter
Svenska samernas riksförbund har i skrivelse till
utskottet, daterad den 15 december 2004, redovisat
synpunkter på lagförslaget när det gäller delgivning av
arbetsplanen vid undersökningsarbete. Enligt riksförbundet
bör lagtexten formuleras mer precist och i enlighet med 10
§ rennäringslagen (1971:437). Lydelsen av 3 kap. 5 §
minerallagen i denna del bör enligt riksförbundet vara:
"Arbetsplanen skall delges berörd sameby" i stället för
den i propositionen föreslagna lydelsen: "Delgivning med
innehavare av renskötselrätt får ske genom att
arbetsplanen delges den sameby som innehavarna tillhör."
Riksförbundet anser att den av regeringen föreslagna
formuleringen "innehavare av renskötselrätt" är omotiverad
eftersom det är samebyn som enligt rennäringslagen
företräder renskötselrätten inom byns område. Det får inte
råda någon tvekan om att arbetsplanen ovillkorligen skall
delges samebyn enligt den inkomna skrivelsen.
I flera motioner förordas lösningar som närmar sig det
av Minerallagsutredningen föreslagna systemet, dvs. att
innan ingripande undersökningsarbeten får utföras skall
prospektören och markägarna förhandla om hur
undersökningsarbetet skall utföras. Enligt utredningen
skulle som huvudregel förhandlingen utmynna i en
överenskommelse mellan parterna. Det är dock inte möjligt
att låta enskilda markägare helt hindra
undersökningsarbeten på fastigheten utan tungt vägande
skäl. Om en överenskommelse sålunda inte kunde träffas
skulle bergmästaren enligt utredningsförslaget pröva
frågan. Därvid skulle en avvägning göras mellan
prospektörens intresse av en ändamålsenlig undersökning
och markägarens skäl mot att undersökningsarbeten skall få
äga rum.
Med de prospekteringsmetoder som används i dag är det
mycket sällsynt att ny väg behöver byggas i samband med
undersökningsarbetet. När emellertid en väg måste byggas -
vare sig det är fråga om en väg till undersökningsområdet
eller en väg inom detta område - kan ett sådant bygge
innebära omfattande ingrepp i fastigheten. Enligt
regeringsförslaget måste tillståndshavaren
fortsättningsvis ha tillstånd från bergmästaren för att ta
mark i anspråk i syfte att bygga nödvändig väg inte bara
till utan även inom området.
I ett par motionsyrkanden krävs att arbetsplanen skall
ha vunnit laga kraft innan undersökningsarbetet får
starta. Regeringsförslaget innebär att undersökningsarbete
endast skall få genomföras i enlighet med en gällande
arbetsplan. Förslaget om en arbetsplan där sakägarna ges
möjlighet att påverka innehållet syftar till att förbättra
dialogen mellan sakägare och prospektör. En regel om
lagakraftvinnande förutsätter en generell prövning av
bergmästaren och skulle motverka syftet med en arbetsplan,
dvs. möjligheterna till dialog. De enkla
undersökningsarbeten som det kan bli fråga om utan att
tillstånd krävs av annan lagstiftning, t.ex. miljöbalken,
medför oftast ingen eller endast ringa inverkan på
markanvändningen. Dessutom utgår ersättning för skada och
intrång med anledning av undersökningsarbetet. Vidare
måste säkerhet för sådan ersättning ha ställts innan
undersökningsarbete påbörjas.
Enligt uppgift kommer regeringens styrning och
uppföljning av Bergsstatens verksamhet naturligen
att uppmärksamma effekterna av det förändrade
regelsystemet.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets uppfattning är det en funktionell
ordning att bergmästaren kommer att göra en avvägning
mellan prospektörens och markägarens behov endast i det
fallet att invändningar mot prospektörens arbetsplan
kvarstår från fastighetsägarnas sida. Om fastighetsägarna
inte har invändningar eller om invändningarna har kunnat
bemötas av prospektören, så att de inte längre utgör
problem, kan arbetet komma i gång genast. Effektivitet
eftersträvas samtidigt som markägarna och övriga sakägare
kommer in i en dialog med prospektören. Markägarnas
inflytande på undersökningsarbetet ökar eftersom ett
undersökningsarbete inte får startas utan att det finns en
gällande arbetsplan. Vidare måste en arbetsplan förnyas så
snart undersökningsarbetet går utöver vad som redovisats i
planen.
Hur stor andel av arbetsplanerna som i brist på en
överenskommelse slutligen kommer att beslutas av
bergmästaren är svårt att bedöma. Det finns skäl att
understryka vad regeringen anför om behovet av att noga
följa utvecklingen av systemet med arbetsplaner i
praktiken. Vid behov avser regeringen att återkomma med
eventuella justeringar av systemet. Utskottet utgår från
att regeringen följer upp regelsystemet med arbetsplaner
och att effekterna av det förändrade systemet kommer att
utvärderas och redovisas. Dock avvisar utskottet kravet i
motion 2004/05:N5 (m) på att en sådan redovisning skall
delges riksdagen senast vid utgången av år 2006.
I flera motioner förordas lösningar som närmar sig det
av Minerallagsutredningen föreslagna systemet, dvs. att
vid mer ingripande undersökningsarbeten prospektören
skulle vara skyldig att söka ingå avtal med
fastighetsägaren och andra berörda sakägare. Utskottet
instämmer med regeringen i att systemet med arbetsplan bör
gälla samtliga undersökningsarbeten och inte bara de mer
ingripande. Därigenom undviks gränsdragningsproblem,
vilket gör reglernas tillämpning mer förutsebar.
I ett par motioner anses att tiden tre veckor är alltför
kort för att sakägarna skall kunna framföra invändningar,
särskilt om frågeställningen kräver experthjälp. Utskottet
anser för sin del att tre veckor förefaller vara en rimlig
tid men att denna fråga självklart också kommer att ingå i
en uppföljning av regelsystemet.
Motionsyrkandena om lagakraftvinnande av arbetsplanen
innan undersökningsarbetet får starta avvisar utskottet
med motiveringen att detta förutsätter att bergmästaren i
princip prövar samtliga arbetsplaner. Därigenom uppnås
inte fördelen med en dialog mellan markägare och
prospektör.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i här berörd del och avstyrker de här
behandlade motionerna i aktuella delar.
Bearbetningskoncession: ersättning och
inlösen av fastighet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag om
ersättning och inlösen av fastighet vid outnyttjad
bearbetningskoncession. Utskottet finner förslaget
välmotiverat. Jämför reservation 13 (m, fp, kd,
mp).
Propositionen
Regeringen föreslår (prop. s. 55) att koncessionshavaren
skall ersätta skada som föranleds av att en
bearbetningskoncession beviljas. Tvister om ersättning
skall kunna prövas av bergmästaren när skadan uppkommit,
dock senast när markanvisningsförrättning hålls. Om
koncessionshavaren inte begärt markanvisning inom tio år
skall fastighetsägaren ha rätt att begära inlösen av
fastigheten eller av del av denna. Oavsett den tid som
förflutit efter det att bearbetningskoncession beviljats
skall fastighetsägare kunna begära inlösen, om det uppstår
synnerligt men. Regeringens förslag leder till ändringar i
7 kap. minerallagen.
Regeringens förslag överensstämmer delvis med
Minerallagsutredningens. Därutöver hade utredningen ett
förslag att koncessionshavaren skulle erlägga en årlig
ersättning till ägare av fastigheter inom
koncessionsområdet från det att koncessionsbeslutet vinner
laga kraft till dess att ett beslut om markanvisning
vinner laga kraft. Koncessionshavaren skulle enligt
utredningen betala en årlig avgift på 1 % av
prisbasbeloppet per hektar under de första fem åren och
därefter 2 % av prisbasbeloppet. Flertalet remissinstanser
har tillstyrkt utredningens förslag. Arbetsgruppens
förslag överensstämmer huvudsakligen med regeringens.
Minerallagen vilar på expropriationsrättslig grund,
konstateras det i propositionen. En
bearbetningskoncession beviljas som regel för 25 år,
men det finns inte någon skyldighet för
koncessionshavaren att komma i gång med driften.
Förändringar i konjunktur, malmpriser m.m. kan få
koncessionshavaren att avvakta. För fastighetsägare
kan detta medföra att det inte går att planera
investeringar eller nyttjande av fastigheten på
sikt. Minerallagsutredningens förslag beträffande
årligen återkommande ersättningar till
fastighetsägare under den tid som en
bearbetningskoncession inte utnyttjas avvisas dock
av regeringen med motiveringen att denna ordning
avviker från expropriationsrättsliga grunder. Dessa
grunder innebär i korthet att ersättning utgår för
skada och intrång, varvid ersättningen för intrång
motsvarar den minskning av fastighetens
marknadsvärde som intrånget innebär. Därför är det
enligt regeringen inte lämpligt med en årlig
ersättning. Den som lider skada till följd av att en
bearbetningskoncession har beviljats skall ha rätt
att få ersättningsfrågan prövad före en eventuell
markanvisningsförrättning.
Motionerna
I motion 2004/05:N5 (m) instämmer motionärerna i
Minerallagsutredningens bedömning om en årlig ersättning
till fastighetsägaren inom koncessionsområdet från det att
koncessionsbeslutet vinner laga kraft till dess att beslut
om markanvisning vinner laga kraft. Enligt motionärernas
förslag bör riksdagen besluta om motsvarande lagändringar.
I motion 2004/05:N1 (kd) anför motionärerna att de
finner det märkvärdigt att regeringen inte instämmer
i Minerallagsutredningens förslag om att
koncessionshavaren årligen skall betala en avgift
till fastighetsägaren. Att den osäkerhet som
fastighetsägaren känner bör ersättas i någon form är
motionärernas utgångspunkt. Ett belopp på 1 % av
prisbasbeloppet per hektar de första fem åren och
därefter 2 % är ett rimligt belopp, resonerar de. På
övriga punkter tillstyrks regeringens förslag.
Vissa kompetterande uppgifter
Minerallagsutredningens förslag har som utgångspunkt att
fastighetsägaren äger de koncessionsmineral som finns inom
fastigheten. Regeringens uppfattning är att det inte finns
tillräckliga skäl att i detta begränsade sammanhang ta
ställning till äganderättsfrågan. Därmed är
utgångspunkterna olika när det gäller rätt till årlig
ersättning.
Ersättningens storlek för skada och intrång beräknas
i princip i enlighet med expropriationslagens
regler.
Utskottets ställningstagande
Utskottet finner regeringsförslaget välmotiverat eftersom
minerallagen vilar på expropriationsrättslig grund. I
motsats till vad som föreslås i motionerna 2004/04:N5 (m)
och 2004/05:N1 (kd) anser utskottet att det inte vore
lämpligt med en årlig ersättning till fastighetsägarna vid
sidan av den ersättning de får för skada och intrång,
inklusive den minskning av fastighetens marknadsvärde som
intrånget innebär.
Därmed tillstyrker utskottet regeringens
förslag och avstyrker behandlade
motioner i aktuella delar.
Bearbetningskoncession:
mineralersättning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag till
mineralersättning. Ett fastläggande av hållbara
ersättningsregler - som är en grund för att
stimulera markägarnas intresse - är av stor vikt
för branschen. Jämför reservationerna 14 (m, fp,
kd) och 15 (mp).
Propositionen
Regeringen föreslår (prop. s. 59) att koncessionshavaren
vid gruvbrytning skall betala en särskild ersättning -
mineralersättning - till fastighetsägare inom
koncessionsområdet och till staten. Mineralersättningen
skall huvudsakligen vara utformad med den tidigare
jordägaravgälden som förebild och motsvara 2 % av det
beräknade värdet av mängden brutet och uppfordrat
koncessionsmineral under året. Av ersättningen skall tre
fjärdedelar tillfalla fastighetsägarna och en fjärdedel
staten. Mineralersättningen skall fastställas i efterskott
för varje kalenderår och betalas inom en månad från det
att ersättningsbeslutet vunnit laga kraft. Beslut om
mineralersättning skall få verkställas i likhet med andra
beslut om ersättning enligt 7 kap. minerallagen.
Regeringen gör vidare bedömningen att den del av
ersättningen som tillfaller staten bör redovisas mot
inkomsttitel. Anslaget för geovetenskaplig forskning bör
förstärkas motsvarande de beräknade intäkterna. Medlen bör
användas till forskning och utveckling inom området
långsiktigt hållbar utveckling av mineralresurser.
Regeringsförslaget överensstämmer delvis med
Minerallagsutredningens. Dock föreslog utredningen att
också fastighetsägare utanför bearbetningskoncessionens
område inom det markanvisade området skulle omfattas av
ersättningssystemet. Ersättningen skulle enligt
utredningen utgöra 2 % av saluvärdet av det mineral som
bryts och uppfordras och i sin helhet betalas till
fastighetsägare.
Arbetsgruppens förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Ersättningen skall dock endast utgå
till ägare av de fastigheter som omfattas av
bearbetningskoncessionen.
Ingen remissinstans motsätter sig att någon form av
ersättning skall utgå. Sametinget och Svenska samernas
riksförbund anser att ersättning även skall utgå till
sameby.
Skälen för regeringens förslag och bedömning är att det
allmänna intresset av mineralutvinning har kommit att
ifrågasättas. Lagstiftningen har kommit att betraktas som
orättvis och otidsenlig. Regeringen gör bedömningen att
omfattningen av fastighetsägarens rätt till fastigheten i
höjd- och djupled är omstridd. Det finns inte några
lagregler som klargör frågan, anförs det. Klart är att en
fastighet (som inte är tredimensionellt avgränsad)
omfattar ett visst utrymme ovanför och ett visst utrymme
under markytan, samtidigt som utsträckningen inte synes
vara obegränsad i höjd- och djupled. I detta begränsade
sammanhang anser regeringen, som tidigare nämnts, att det
inte finns tillräckliga skäl att ta ställning till den
grundläggande fastighetsrättsliga lagstiftningen.
Det konstateras i propositionen att det finns ett stort
antal bestämmelser som i olika avseenden inskränker en
fastighetsägares befogenheter att förfoga över
fastigheten, bl.a. bestämmelserna i minerallagen. Det är
enligt regeringen inte aktuellt att i detta sammanhang i
grunden förändra systemet med undersökningstillstånd och
bearbetningskoncession.
Frågan om huruvida äganderätten till en fastighet även
omfattar mineral inom fastighetens utbredningsyta är
därmed av underordnad betydelse för frågan om
fastighetsägare bör erhålla särskild mineralersättning
till följd av gruvbrytning. Återinförandet av en rätt till
särskild ersättning för mineral som tas i anspråk skall,
tillsammans med övriga föreslagna förändringar i
minerallagen till sakägarnas förmån, kunna bidra till en
bredare acceptans av gruvdriften, anser regeringen. En
sådan acceptans är ägnad att förbättra förutsättningarna
för en fortsatt framgångsrik gruvnäring i landet, sägs
det.
Eftersom ersättningen skall vara utformad så att den
kompenserar för att fastigheten utnyttjas för gruvbrytning
är det enligt regeringen naturligt att kretsen av
ersättningsberättigade utgörs av ägarna av de fastigheter
som finns inom koncessionsområdet.
Regeringens förslag innebär att ersättning ej skall utgå
till innehavare av särskild rätt till fastighet. Det
anförs att det saknas skäl att i detta avseende behandla
innehavare av renskötselrätt på annat sätt än innehavare
av andra särskilda rättigheter. Om det uppstår skada eller
intrång i denna rätt föreligger rätt till ersättning
enligt reglerna i 7 kap. minerallagen, erinras det om i
propositionen. Frågan om huruvida samebyar med stöd av
ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i
självstyrande länder kan ha rätt till mineralersättning
får enligt regeringen övervägas i annat sammanhang.
Kronoandelen som avskaffades år 1993 innebar att staten
hade hälftenrätten till fyndigheten och möjlighet att
framtvinga brytning. Ur ett historiskt perspektiv är det
därför naturligt att staten ges en andel i
mineralersättningen, sägs det i propositionen. Mot den
bakgrunden anser regeringen att en del av
mineralersättningen skall betalas till staten och
redovisas mot inkomsttitel för att användas till forskning
för hållbar utveckling av mineralresurser.
Naturresurssparande teknik ger positiva effekter både för
samhället och för industrin.
Sammanfattningsvis anser regeringen att
mineralersättningen bör beräknas med utgångspunkt från de
mineral som omfattas av koncessionen och den mängd mineral
som bryts och uppfordras inom koncessionsområdet. En viss
skillnad bör göras mellan mer och mindre givande gruvor,
vilket medför att en helt schabloniserad metod inte kan
väljas. Beräkningen skall ske på grundval av
genomsnittspriset för mineralet under året eller ett
motsvarande värde. Metod för att åsätta mineralen ett
värde bör göras utifrån noteringar på råvarubörs, pris
enligt avtal m.m. När det gäller järn är det enligt
regeringen naturligt att utgå från priset på råstål, där
det föreligger internationella noteringar.
Ersättningen bör betalas ut under gruvans hela livstid.
Normalt skall den ersättningsberättigade inte behöva vara
aktiv för att få ta del av ersättningen. Det beskrivna
systemet skall endast gälla för koncessioner som beviljas
efter det att den nya lagen har trätt i kraft.
Den interdepartementala arbetsgruppen har i sin rapport
redovisat beräkningar som innebär att om befintliga gruvor
skulle ha belastats med en ersättning på 2 % av mineralens
värde skulle den totala ersättningen för år 2001 ha
uppgått till drygt 18 miljoner kronor. Det skulle innebära
att en fastighetsägare i genomsnitt skulle få ca 5 600 kr
per hektar. Om beräkningen baseras på gruvor som öppnats
under senare tid skulle ersättningen ligga på ca 12 000 kr
per hektar.
Regeringen delar arbetsgruppens uppfattning att
ersättningsnivån skall vara 2 %. Denna nivå bör inte verka
avhållande på nya investeringar i gruvverksamhet. Enligt
regeringen utgör 1,5 % en rimlig årlig ersättning till
fastighetsägarna och resterande 0,5 % bör avsättas till
forskning. Regeringen förmodar att det kommer att dröja
några år innan medlen kan finansiera mer omfattande
forskning.
Vidare anser regeringen att mineralersättningen inte
skall beaktas vid bestämmande av annan ersättning
enligt minerallagen.
Motionerna
I motion 2004/05:N5 (m) föreslås att mineralersättningen
skall benämnas "jordägaravgäld" för att markera återgången
till en tidigare ordning där markägarens rätt
respekterades i högre grad. Lagtexten bör ändras i
enlighet med detta. Vidare avvisar motionärerna att en
fjärdedel av mineralersättningen (jordägaravgälden) skall
tillfalla staten. Enligt motionärerna bör hela
ersättningen gå till fastighetsägarna.
Motionärerna accepterar tills vidare regeringens förslag
att ersättningen skall motsvara 2 % av det beräknade
värdet av mängden brutet och uppfordrat koncessionsmineral
under året. Inget underlag presenteras för att motivera
just denna nivå på ersättningen, påpekar motionärerna. De
anför dels att denna andel bör anges som en miniminivå,
dels att riksdagen skall begära att regeringen återkommer
med ett bättre beslutsunderlag inklusive en
nationalekonomisk analys av effekterna på gruvnäringen
senast vid utgången av år 2005. Om detta underlag så
föranleder skall en justering av avgiften göras.
I motion 2004/05:N2 (m) framhålls att det är på tiden
att markägaren ges en rätt till ersättning för de
mineraler som utvinns från dennes mark. Enligt motionären
bör dock alla markägare omfattas av ersättning - även
ägare till mark där utvinning redan pågår. Regeringen bör
återkomma till riksdagen inom ett år med ett underlag för
övervägande om rimlig nivå på markersättning. Motionären
avvisar förslaget om att en del av ersättningen skall
tillfalla staten.
Motionärerna till motion 2004/05:N1 (kd) anser inte att
det är rimligt att införa en "mineralskatt" på en
fjärdedel av den totala ersättningen. Detta
regeringsförslag avvisas. Vidare påpekas att
koncessionshavaren redan i dag betalar höga avgifter till
Bergsstaten för tillstånd etc. Ersättningsnivån är inte
självklar, menar motionärerna. De har dock inga
invändningar mot regeringens uppfattning att den tidigare
jordägaravgälden kan ses som förebild.
I motion 2004/05:N6 (mp) invänder motionärerna mot
principen med öronmärkning av pengar till viss forskning -
i detta fall geovetenskaplig forskning. Även om pengar
öronmärks för långsiktigt hållbar utveckling av
mineralresurser är det inte givet att det största behovet
finns inom just geovetenskaplig forskning. Under
förutsättning av att medlen ändå skall öronmärkas anser
motionärerna att de skall användas för forskning och
utveckling med inriktningen att öka nyttan per given mängd
uttag av ickeförnybart material. Exempelvis kan främjande
av materialåtervinning komma i fråga.
Vissa kompletterande uppgifter
Det kan konstateras att flertalet remissinstanser
tillstyrker eller är positiva till det föreslagna sättet
att beräkna ersättningen.
Svenska samernas riksförbund har i den tidigare nämnda
skrivelsen till utskottet, daterad den 15 december 2004,
framfört att mineralersättning bör utgå till sameby på
samma sätt som till fastighetsägare. I skrivelsen påpekas
att ILO:s konvention nr 169 utgår från ett förhållande då
staten har äganderätten till mineraltillgångar. Eftersom
mineralersättningen inte bygger på någon bestämd
förutsättning om äganderätten till mineral utan är en
samlad bedömning som leder till att det finns skäl att
återinföra ett särskilt ersättningssystem vid
gruvbrytning, är argumentet om markägande inte aktuellt,
anförs det i skrivelsen. Renskötselrätten ingår således
inte i markägande. Därför behöver, enligt riksförbundet,
Sverige inte avvakta att Sverige ratificerar ILO:s
konvention nr 169 för att mineralersättning skall kunna
utgå.
Enligt uppgifter från Regeringskansliet har 15 länder
ratificerat konventionen, bland dem Norge och Danmark,
medan Finland utreder frågan.
För närvarande pågår två utredningar som kommer att
utgöra underlag vid en senare bedömning av eventuell
ratificering av konvention nr 169. Dels är en
gränsdragningskommission tillsatt (särskild utredare:
lagman Jan Alvå) med uppgift att utreda omfattningen av
den mark där renskötselrätt föreligger; i uppdraget (dir.
2002:7) ingår att fastställa i vilken omfattning som
samerna traditionellt innehar mark respektive nyttjar mark
tillsammans med andra. Dels har en särskild utredare
(generalsekreterare Sören Ekström) tillkallats för att så
långt det är möjligt klarlägga grunderna för och
omfattningen av samebymedlemmars och markägares rätt till
jakt och fiske inom lappmarkerna och renbetesfjällen.
Vidare skall utredaren bl.a. överväga vilka åtgärder som
kan behöva vidtas för att samarbetet om jakt och fiske
mellan markägare, samebymedlemmar och nyttjanderättshavare
skall kunna förbättras. Båda utredningarna skall redovisas
senast i december 2005.
Förslaget från Svenska samernas riksförbund om
mineralersättning skulle kunna leda till att en viss
bearbetningskoncession medför ersättning såväl till
fastighetsägare som till sameby. Härutöver finns
synpunkten att samebyarnas nyttjanderätt av marken skulle
behandlas annorlunda än andra särskilda rätter till
fastigheter.
Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i
Sverige (Svemin, f.d. Svenska Gruvföreningen) har till
utskottet lämnat en skrivelse, daterad den 27 januari
2005, med synpunkter på beräkningssättet för
mineralersättning. Dels anser Svemin att beräkningen av
mineralersättning bör utgå från hälften av värdet på den
uppfordrade malmen med hänsyn till att nedlagda kostnader
i förädlingsstegen inte bör medräknas. Dels anförs i
skrivelsen att råstål är en mellanprodukt, med vilken
handeln är mycket begränsad. Att utgå från prisuppgifter
på råstål vid beräkning av värdet på järnmalm är därför
svårhanterligt. Priset på olika pelletskvaliteter är
däremot välkänt genom officiella noteringar och bör vara
det mest korrekta underlaget vid beräkning av järnmalmens
värde.
Utskottets ställningstagande
Utskottet ser positivt på att frågan om ersättning till
markägarna nu står inför en lösning. Investeringar i
prospektering och gruvverksamhet övervägs mycket noga med
hänsyn till de höga kostnaderna och långsiktigheten i
aktiviteterna. Prospektering och gruvverksamhet är därför
beroende av långsiktiga och förutsägbara regler. Ett
fastläggande av hållbara ersättningsregler - som utgör en
grund för att stimulera markägarnas intresse och medverkan
i processen - är därför av stor vikt för näringen.
Metoderna för att beräkna mineralersättningen kommer att
regleras i en förordning. Svemin har i ovannämnda
skrivelse framfört vissa synpunkter på
beräkningsmetoderna. De fakta som framkommit, när det
gäller att priserna på pellets till skillnad från priserna
på råstål ger en säkrare prisuppgift, bör ingå bland
underlagsmaterialet för den nya förordningen.
Pågående gruvverksamhet har startats med beaktande av de
lagregler som då var aktuella. En retroaktivitet i
lagstiftningen är inte i enlighet med huvuddragen i svensk
rättstradition. Enligt utskottets mening bör ett
motionsyrkande om retroaktivitet avslås. Vidare anser
utskottet att det krav som ställs i motion 2004/05:N5 (m)
om uppföljning av systemet till slutet av år 2005 är
fullständigt orealistiskt.
Regeringens bedömning innebär att de medel som
tillfaller staten (en fjärdedel av den totala
mineralersättningen) bör användas till forskning och
utveckling inom området långsiktigt hållbar utveckling av
mineralresurser. Enligt uppgift kommer ett så brett område
troligen att omfatta också metoder för större utbyte av
fyndigheter.
Med hänvisning till det anförda
tillstyrker utskottet propositionen i
här berörd del. De behandlade motionerna
avstyrks samtidigt i aktuella delar.
Prövningsmyndigheter och överklagande av
beslut
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag om
prövningsmyndigheter och överklagande av beslut.
Propositionen
Regeringen föreslår (prop. s. 68) att det är bergmästaren
som skall fastställa mineralersättning. Enligt förslaget
skall fastighetsdomstolen pröva överklaganden av beslut om
fastställande av arbetsplan, mineralersättning och
ersättning för skada samt inlösen av mark på grund av att
bearbetningskoncession har beviljats. I de fall beslut
tidigare har kunnat överklagas till Sveriges geologiska
undersökning (SGU) föreslås att besluten fortsättningsvis
skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Bakgrunden är att regeringen anser det mycket
betydelsefullt att Bergsstaten i sin tillämpning av
minerallagen kan agera självständigt och fristående
från SGU, som är chefsmyndighet för Bergsstaten.
Inga beslut enligt minerallagen skall därför kunna
överklagas till SGU.
Motionerna
I motionerna 2003/04:N390 (fp) och 2004/05:N4 (fp)
förordas att det bör övervägas om inte länsstyrelsen
borde vara den beslutande myndigheten när det gäller
all prövning av tillstånd. Skälet är att
länsstyrelsen är det organ som har till uppgift att
göra en sammanvägning av olika samhällsintressen.
Vidare bör övervägas om bergmästarens funktioner kan
läggas över på en eller samtliga länsstyrelser.
Vissa kompletterande uppgifter
Den interdepartementala arbetsgruppen som med hjälp av
konsulter särskilt studerat myndighetsstrukturen inom
mineralområdet kom fram till att inga stora förändringar
borde göras i myndigheternas instruktioner. Dock fanns det
anledning att vidta en del åtgärder för att förtydliga
myndigheternas skilda roller och uppgifter. Ett av
förslagen som arbetsgruppen förde fram var att SGU:s roll
som besvärsinstans skall upphöra.
Bergsstaten har enligt uppgift något färre än tio
anställda och verksamheten, som berör hela landet, kostade
år 2003 knappt 9 miljoner kronor.
Vidare skall i detta sammanhang redovisas att en
proposition om den s.k. Århuskonventionen (prop.
2004/05:65) nyligen har avlämnats till riksdagen. I
propositionen föreslår regeringen att Sverige med viss
reservation godkänner Sveriges tillträde till konventionen
och antar regeringens förslag om ändringar i olika lagar,
bl.a. minerallagen. Propositionen tar bl.a. upp
allmänhetens deltagande i beslutsprocesser som rör miljön
och tillgång till överprövning i miljöfrågor. Förslaget
till lag om ändring i minerallagen innebär införande av en
ny paragraf, 16 kap. 4 a § med lydelse att bergmästarens
beslut i fråga om bearbetningskoncession får överklagas av
en sådan ideell förening som avses i 16 kap. 13 §
miljöbalken. Som en sådan förening räknas en ideell
förening som enligt sina stadgar har till ändamål att
tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen. För
att få överklaga skall en förening ha bedrivit verksamhet
i Sverige under minst tre år och ha lägst 2 000 medlemmar.
Vissa beslut, t.ex. inom Försvarsmakten, får dock inte
överklagas av en dylik ideell förening. Regeringen
föreslår att den nya lagen träder i kraft den 15 maj 2005.
Propositionen behandlas av miljö- och
jordbruksutskottet. Enligt planeringen kommer betänkandet
(bet. 2004/05:MJU11) att behandlas i kammaren i början av
april 2005.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser att förslaget att Bergsstatens beslut inte
längre skall kunna överklagas till SGU ger uttryck för en
sund princip. Bergsstaten bör i sin tillämpning av
minerallagen kunna agera självständigt och fristående från
sin chefsmyndighet SGU.
I motioner har pekats på möjligheten att vissa
funktioner skulle kunna flyttas från bergmästaren till
länsstyrelserna. Emellertid menar utskottet att
kompetensfrågorna i sammanhanget bör uppmärksammas. För
att genomföra en effektiv och aktiv tillstånds-, tillsyns-
och informationsverksamhet i samband med undersökning och
utvinning enligt minerallagen krävs specialkompetens och
erfarenhet. Enligt utskottets uppfattning är det näst
intill omöjligt att tänka sig att länsstyrelserna skulle
kunna bygga upp och underhålla en sådan kompetens. Av
praktiska och samhällsekonomiska skäl anser utskottet att
den nuvarande organisationen med de justeringar som
föreslås i propositionen innebär en ändamålsenlig ordning.
Som utskottet tidigare förordat skall länsstyrelsens
uppfattning om motstående intressen i samband med
undersökningstillstånd kunna inhämtas av bergmästaren.
Därmed tillstyrker utskottet
propositionen i denna del och avstyrker
behandlade motioner i berörda delar.
Ikraftträdande- och
övergångsbestämmelser
Propositionen
Regeringen föreslår (prop. s. 69) att ändringarna skall
träda i kraft den 1 maj 2005.
Inga motioner har väckts med anledning
av regeringens förslag på detta område.
Lagförslaget i övrigt
Utskottets ställningstagande
Regeringens lagförslag har kortfattat redovisats i ett
inledningsavsnitt och mer detaljerat efter hand i enlighet
framställningen i propositionen. De delar av förslaget som
inte behandlats i det föregående har inte föranlett några
synpunkter från utskottets sida. Riksdagen bör därför anta
regeringens lagförslag i övrigt.
Utredningsfrågor
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om
ytterligare utredningsarbete med hänvisning till
att ett gediget utredningsarbete har genomförts.
Jämför reservation 16 (m, fp, kd ).
Motionen
I motion 2004/05:N5 (m) begärs att ett antal frågor skall
utredas med målet att minerallagstiftningen skall ändras
på sikt. Det gäller avståndet från bebyggelse för tillåten
prospektering, markägarnas möjligheter till påverkan på
arbetsplanerna, ett antal frågor kring jordägaravgäldens
(mineralersättningens) tillämpning, bestämmelserna kring
inlösen av fastighet m.m.
Utskottets ställningstagande
Med hänsyn till det gedigna
utredningsarbete som pågått under lång
tid och som givit konkreta resultat och
föranlett ändringar som är väl ägnade
att stärka branschen anser utskottet att
det - utöver sedvanligt
uppföljningsarbete, vilket har berörts i
det föregående - inte finns behov av
någon utredning av de nämnda frågorna.
Enligt utskottets mening är det också
viktigt för mineralbranschen att
reglerna blir stabila. Därmed avstyrks
motion 2004/05:N5 (m) i denna del.
Vissa tillsynsfrågor avseende gamla
gruvhål
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om ansvar för
gamla gruvhål med hänvisning till att en
proposition som tar upp den frågan emotses under
år 2005. Jämför reservation 17 (m, fp, kd).
Propositionen
I propositionen (s. 72) beskrivs bakgrund och historik när
det gäller tillsynen av gamla gruvhål.
Bestämmelserna i 13 kap. minerallagen tar upp verkan av
att en bearbetningskoncession upphör. Enligt reglerna
förlorar koncessionshavaren rätten till marken, byggnader
samt inklädnad av borrhål och stängsel som
koncessionshavaren varit skyldig att hålla. Regeringen är
enligt minerallagen bemyndigad att utfärda föreskrifter om
skyddsåtgärder vid nedlagda borrhål m.m., men några sådana
föreskrifter har hittills inte utfärdats.
Fortfarande gäller Kungl. Maj:ts ämbetsskrivelse från år
1956 till samtliga länsstyrelser om anordnande av stängsel
vid övergivna gruvhål m.m. I denna stadgas att stängsel
kan uppföras på statsverkets bekostnad om uppenbar fara
föreligger för människor och husdjur. Det åligger
vederbörande polismyndighet att anmäla behov av
skyddsanordningar till länsstyrelsen och också att bekosta
verksamheten. Från och med budgetåret 1997 tilldelas medel
till verksamheten genom länsramar till polisväsendet utan
detaljstyrning.
Det finns även regler i miljöbalken (10 kap. 4 §) som
rör efterbehandlingsansvaret. Enligt dessa regler skall
den ansvarige i skälig omfattning utföra eller bekosta de
efterbehandlingsåtgärder som behövs för att förebygga,
hindra eller motverka att skada eller olägenheter uppstår
för människors hälsa och miljö.
Vidare gäller lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, där
staten eller en kommun är skyldig att göra en
räddningsinsats för att förhindra eller begränsa skador på
människor, egendom eller miljö.
Polisverksamhetsutredningen har gjort en kartläggning av
vilka verksamheter som bör och inte bör ankomma på
polisen. I utredningens delbetänkande (SOU 2001:87) är
slutsatsen att det inte finns någon polisiär relevans i
arbetsuppgifterna med stängsling av övergivna gruvhål,
utöver uppgiften att ingripa i akuta situationer. I
ytterligare ett betänkande från
Polisverksamhetsutredningen (SOU 2002:70) föreslås att
Bergsstaten blir handläggande myndighet eftersom
myndigheten redan i dag har ett ansvar för att förebygga
att personer och egendom kommer till skada vid gruvdrift.
Vidare har Bergsstaten nödvändig kunskap och kompetens
inom området. Alla remissinstanser som yttrat sig
tillstyrker förslaget utom Bergsstaten, som menar att
frågan även berör verksamheter som inte har samband med
minerallagen.
Enligt regeringens bedömning kan det ifrågasättas om
nuvarande regler för stängsling av gamla gruvhål
också berör verksamheter som inte reglerats genom
tillstånd i minerallagen, dvs. täkter av olika slag.
En reglering i minerallagen bedöms därför inte vara
heltäckande. Denna fråga kräver ytterligare
överväganden, och regeringen avser därför att
återkomma till frågan i lämpligt sammanhang.
Motionerna
I motion 2004/05:N3 (m) beskrivs situationen för en
fastighetsägare vars mark tidigare (historiskt) har
använts för gruvbrytning. Enligt motionärerna finns det
inte tillräckligt rättsskydd för en köpare av sådan mark
om det exempelvis visar sig att gruvgångar under
fastigheten utgör en fara för fastigheten eller de boende.
Något ansvarigt gruvföretag finns inte längre, och det är
därför varje fastighetsägares enskilda angelägenhet att ta
ansvar för sin mark. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag till hur situationen skall kunna
ordnas.
I motion 2004/05:N1 (kd) framhåller motionärerna att
regeringen - när det gäller redan stängda gruvor -
snarast, inom ramen för förordningsmakten, bör
åtgärda det problem som gamla gruvhål utgör. I dag
finns inget tillsynsansvar för dessa riskområden.
Alltsedan år 1956 har varje svensk regering haft
uppdraget från Sveriges riksdag att lösa frågan, men
ingenting har hänt. Flera av remissinstanserna (som
yttrat sig över Polisverksamhetsutredningen) har
enligt motionärerna påpekat att det saknas tydliga
regler och att frågan kräver en snar lösning. I
detta instämmer motionärerna till fullo.
Vissa kompletterande uppgifter
Frågan om stängsling av gamla gruvhål kan inte fullt ut
lösas genom reglering i minerallagen. Även överväganden
som berör miljöbalken krävs. Enligt uppgift har regeringen
för avsikt att återkomma till riksdagen i frågan under år
2005 i samband med en proposition om renodling av polisens
arbetsuppgifter. En lagrådsremiss planeras under våren
2005, och en proposition är att vänta senare under året.
I detta sammanhang kan nämnas ett direktivförslag från
juni 2003 om hantering av avfall från utvinningsindustrin
(KOM/2003/319). Bland annat föreskrivs vissa åtgärder
avseende återfyllning, dvs. när avfall läggs tillbaka i
utvinningshålet. Den återfyllda anläggningens (gruvhålets)
stabilitet skall kunna garanteras, vattenföroreningar
skall förebyggas och en adekvat övervakning skall
möjliggöras. Under förhandlingsarbetet har en artikel 18a
infogats, enligt vilken medlemsstaterna skall inventera
stängda - inklusive övergivna - anläggningar, vilka har
allvarlig negativ inverkan på miljön eller i en någorlunda
nära framtid kan bli ett allvarligt hot mot hälsa eller
miljö. En sådan inventering förutsätts kunna göras under
en fyraårsperiod efter direktivets införlivande i
lagstiftningen.
En politisk överenskommelse om en gemensam position
fattades i oktober 2004. Direktivet beräknas komma
att överlämnas till Europaparlamentet under våren
2005 för en andra läsning.
Utskottets ställningstagande
Det finns anledning att vara kritisk till att någon
lösning inte har kunnat presenteras efter så många år av
bristande säkerhet i fråga om gamla gruvhål. Enligt
utskottets mening är det angeläget att ansvarsfördelningen
och regleringen i fråga om nödvändiga säkerhetsåtgärder
kan beslutas så snabbt som möjligt. Med hänsyn till att
täkter är av olika slag och att även andra gropar och
håligheter kan innebära samma problem är dock minerallagen
inte heltäckande. Därför krävs en övergripande syn på hur
frågan skall lösas. Enligt utskottets mening måste frågan
få sin lösning snarast och ansvaret läggas på en
myndighet. Regeringen har i propositionen meddelat sin
avsikt att återkomma till frågan i lämpligt sammanhang.
Utskottet förutsätter att regeringen återkommer med
förslag i ärendet inom kort.
Därmed avstyrks här aktuella
motionsyrkanden.
Minskad användning av naturgrus
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion om minskad
användning av naturgrus med hänvisning till de
åtgärder och projekt som pågår. Jämför
reservationerna 18 (m, fp, kd) och 19 (mp).
Motionen
Ett av riksdagens och regeringens miljömål är att
minska naturgrusanvändningen i Sverige eftersom
naturgruset är en begränsad tillgång, sägs det i
motion 2004/05:N227 (mp). Naturgruset används i
betong, sandning av vägar, vattenrening genom
infiltration m.m. Såväl efterfrågan av som
tillgången på naturgrus varierar mellan olika delar
av landet. Om ersättningsmaterial skall kunna
införas behövs det tydliga ekonomiska incitament.
För att möjliggöra en omställning krävs också
forskning och utveckling. Motionärerna poängterar
att det är nu som goda förutsättningar för framtida
dricksvattenförsörjning och byggmaterialförsörjning
kan skapas.
Vissa kompletterande uppgifter
I SGU:s periodiska publikation Grus, sand och krossberg
(2004:3) ges en redovisning av produktionen av
bergmaterial (ballast). De totala leveranserna av ballast
i Sverige har under de senaste fyra åren legat tämligen
konstant på drygt 70 miljoner ton. Produktionen pågår över
hela landet och i nära nog samtliga kommuner; sammanlagt
finns över 2 800 produktionsställen. Naturliga grus- och
bergmaterial är på många platser en bristvara, redovisas
det. Andelen naturgrus fortsätter att minska i linje med
de miljömål som uppställts. Under en 20-årsperiod har
produktionen av naturgrus minskat från drygt 70 miljoner
ton (år 1984) till drygt 20 miljoner ton (år 2003).
Det långsiktiga målet är att naturgrus bara skall
användas som ballast när alternativ inte är möjliga med
hänsyn till användningsområdet. Enligt riksdagens beslut
(prop. 2000/01:130, bet. 2001/02:MJU3) skall år 2010 högst
12 miljoner ton naturgrus utvinnas och andelen återanvänt
material utgöra minst 15 % av ballastanvändningen. SGU har
av regeringen fått i uppdrag att på olika sätt verka för
att målet uppnås. År 2003 var det första år som
naturgrusskatt togs ut med 10 kr per ton mot tidigare 5 kr
per ton.
När det gäller forskning om ersättning av naturgrus har
ett forskningsprojekt om användning av krossat material i
betong inletts som ett delprojekt i det s.k. MinBaS-
klustret (kluster för industrimineral, ballast och sten).
Syftet är att finna metoder för att uppnå samma
hållfasthet med krossat berg som med naturgrus och utreda
vilka egenskaper hos krossat berg som påverkar detta.
MinBaS-klustret har finansierats av regeringen i samverkan
med berörd industri.
Totalt sett har regeringen uppdragit åt SGU att
genomföra ett program om 15 miljoner kronor, exklusive
medfinansiering, för utveckling av de nämnda industrierna
under perioden 2002-2004 som ett led i den regionala
utvecklingspolitiken. Programmet syftade till att skapa en
hållbar tillväxt i ett kluster för de mineralutvinnande
branscherna. I programmet ingick närmare 150 företag.
SGU har vidare initierat ett arbetssätt för regional
materialförsörjning som både beaktar ballast- och
grundvattentillgången. Enligt regleringsbrevet skall SGU
stödja länsstyrelsernas arbete med att ta fram
planeringsunderlag för materialförsörjning, där behovet av
såväl ballastmaterial som grundvatten framgår. Arbetet med
att utveckla statistiken över ballastanvändning så att den
även innefattar återanvänt material, skall fortsätta,
liksom arbetet med materialinventeringar, föreskriver
regeringen.
SGU står bl.a. för rådgivning till länsstyrelserna,
som är den myndighet som ger tillstånd till uttag av
naturgrus. Dessa skickar i sin tur ofta ärenden om
naturgrus på remiss till SGU.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har ingen annan åsikt än motionärerna när det
gäller vikten av att minska naturgrusanvändningen i
Sverige och att hitta ersättningsmaterial. Som redovisats
ovan har under en 20-årsperiod produktionen av naturgrus
minskat från drygt 70 miljoner till drygt 20 miljoner ton.
Målet är att endast när det inte finns alternativ till
naturgruset skall detta användas. Forskning och utveckling
behövs därför och pågår också inom ramen för MinBas-
klustret. Även det förändrade arbetssättet vid SGU tjänar
syftet att minska naturgrusanvändningen. Vidare bidrar den
införda skattehöjningen på naturgrus till att tillgodose
motionärernas önskemål om ekonomiska incitament för att
uppnå målet.
Med hänvisning till vad som anförts anser inte utskottet
att det finns behov av något uttalande från riksdagens
sida med anledning av den här aktuella motionen. Den
avstyrks således.
Övriga frågor
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör med hänvisning till vidtagna
åtgärder samt pågående arbete och planering avslå
motioner rörande två övriga frågor.
Motionerna
I motion 2004/05:N321 (v) uppges att Sverige är mycket
välförsett med geologisk information som i huvudsak finns
vid SGU:s mineralkontor i Malå. Enligt minerallagen gäller
en rapporteringsskyldighet om prospekteringsarbeten. Många
av dessa analoga data är systematiska och
väldokumenterade. Enligt motionärerna borde det vara av
nationellt intresse att snarast göra befintlig information
om borrhålsprotokoll, geologiska kartor osv. tillgänglig i
digital form.
Ganska snart kommer malm att behöva brytas under centrum
av Kiruna stad, förvarnas det om i motion 2004/05:N330 (c,
kd). Många byggnader kommer därvid enligt motionärerna att
behöva flyttas, t.ex. Stadshuset och Kiruna kyrka men även
järnvägen och vägar. Eftersom Kiruna kommun inte har
möjlighet att finansiera detta bör staten ta ett
ekonomiskt ansvar. Ett lämpligt sätt borde vara att staten
fonderar en del av de vinstpengar som LKAB betalar in till
statskassan, anser motionärerna.
Vissa kompletterande uppgifter
Digitalisering av geologisk information
Enligt regleringsbrev för SGU skall under perioden
2000-2008 befintlig geologisk information kompletteras så
att det vid planperiodens slut finns digitala geologiska
databaser över jordarterna och berggrunden och dess
magnetiska egenskaper, grundvattenförhållandena,
biogeokemiska och markgeokemiska förhållanden, den
naturliga strålningen m.m. Enligt uppgift genomförs
digitalisering av geologisk information successivt som en
naturlig del av SGU:s geologiska undersökningsverksamhet.
Planeringen av digitaliseringen skall översiktligt
redovisas årligen till regeringen liksom informationens
användarkrets och exempel på kundnytta.
Konkret går digitaliseringen till så att äldre rapporter
åsätts sökord, så att de lätt skall kunna återfinnas. I
första hand gäller det att få ett register över dessa
rapporter. Vissa dokument och tabeller skannas av och
läggs in i databas inklusive sökord.
SGU har i regleringsbrevet för år 2005 fått
uppdraget att redovisa förslag till inriktning och
nya mål för verksamheten efter år 2008. Förslaget
skall baseras på en analys av omvärldens behov av
geologisk information. Utgångspunkten är att
grundläggande geologisk information är viktig för
samhället och att SGU:s uppgift är att samla in,
förvalta och tillhandahålla geologisk information i
syfte att nå största möjliga samhällsnytta.
Uppdraget skall redovisas i samband med
budgetunderlagen som avlämnas under åren 2006-2008.
Digitalisering av materialet vid SGU:s mineralkontor
i Malå är ett led i dessa insatser.
Gruvbrytning under Kiruna
När det gäller frågan om gruvbrytning under Kiruna stad
kan redovisas att LKAB:s investeringsplan för perioden
2004-2014 uppgår till ca 18 miljarder kronor.
Investeringarna kan indelas i tvingande investeringar,
affärsmässiga investeringar och effektiviseringar. Till de
tvingande investeringarna hör en ny huvudnivå i Kiruna,
vilket krävs om brytning skall fortsättas. LKAB har
påbörjat en planeringsprocess som skall kunna leda fram
till en ny huvudnivå år 2014. Fram till dess beräknas
nuvarande nivå för brytning räcka. Tidsplanen kan skjutas
framåt eller bakåt beroende på uppsprickningshastighet och
ökad produktion. Utöver kostnaden för själva investeringen
tillkommer kostnader för nödvändiga infrastrukturella
förändringar i Kiruna kommun förorsakade av en ny nivå.
Förutom omläggning av järnväg och flyttning av vissa hus
tillhörande LKAB beräknas de infrastrukturella
förändringarna påbörjas om ca 10 år och därefter pågå
kanske 20 år framåt.
En av de viktigaste frågorna kommer att vara hur
eventuella förändringar av samhället i Kiruna till
följd av en ny huvudnivå skall finansieras. Som en
del av pågående planeringsprocess analyserar LKAB
för närvarande omfattningen av nödvändiga
förändringar och kostnaden för dessa samt vilka
möjligheter som finns för finansiering. Enligt
uppgift följer Näringsdepartementet som
ägarförvaltare av LKAB på olika sätt en eventuell
investering i en ny huvudnivå i Kiruna och vilken
påverkan detta får för Kiruna kommun. Som en
konsekvens av detta måste också finansieringsfrågan
lösas.
Utskottets ställningstagande
När det gäller digitalisering av geologisk information
anser utskottet att den faktiska utvecklingen ligger i
linje med förslagen i motion 2004/05:N321 (v). I det
väsentliga är kraven tillgodosedda; något riksdagens
uttalande finns det inte behov av.
I fråga om gruvbrytning under Kiruna stad finner
utskottet att LKAB:s planeringsprocess också inkluderar
nödvändiga infrastrukturella förändringar i Kiruna kommun.
Utskottet har förtroende för att Näringsdepartementet som
ägarförvaltare av LKAB kommer att kunna hantera de
aktualiserade frågorna. Därmed avstyrks motion
2004/05:N330 (c, kd).
**FOOTNOTES**
[1]: att digitalisera analog geologisk
information.
2004/05:N330 av Birgitta Sellén
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes
vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Minerallagens inriktning och omfattning (punkt 1,
motiveringen)
av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström
(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och
Mikael Oscarsson (kd).
Ställningstagande
Riksdagen får nu pröva ett förslag om ändringar i
minerallagen efter flera års utredningar. Ett
förverkligande av förslagen innebär att utvecklingen går
åt det håll som diskuterats sedan slutet av 1990-talet.
Förslagen är ett steg åt rätt håll, men regeringen borde
ha lyssnat mer på utredningen och till remissinstanserna.
Under den borgerliga regeringen genomfördes en
mineralpolitik som kom att innebära en dramatisk ökning av
prospekteringarna i Sverige. Det är väsentligt att den
politiken bibehålls och fullföljs.
Intresset för att exploatera svenska mineraltillgångar
på ett ansvarsfullt sätt är allmänt spritt. Minerallagen
är en exploateringslag och tillståndsgivningen enligt
lagen regleras ingående. Miljöbalken och plan- och
bygglagen tillsammans med flera andra lagar tillämpas
parallellt med minerallagen. Detta ger ett ramverk för
utvinning av de mineral som är svåra att hitta och där
prospekteringen är en kostnadskrävande högriskverksamhet.
Synen på äganderätten i samband med minerallagen behandlas
i följande avsnitt.
Till skillnad från vad som anförs i motion 2004/05:N6
(mp) anser vi att minerallagen fyller ett klart behov. I
likhet med nuvarande reglering bör minerallagen och
miljöbalken fortsätta att fungera parallellt. Vi har inte
förståelse för tankegångar att avveckla eller bringa ned
minerallagen till ett minimum och anser inte heller att en
utredning med denna inriktning skall genomföras.
När det gäller eventuell prospektering och exploatering
av olja och gas i Östersjön menar vi att nuvarande
bestämmelser ger en lämplig hantering av sådana frågor.
Med det anförda avstyrks här behandlade motionsyrkanden.
2. Minerallagens inriktning och omfattning (punkt 1)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha
följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:MJ434 yrkande 3 och 2004/05:N6
yrkandena 1 och 6 och avslår motionerna 2002/03:N278
yrkandena 1 och 2 och 2003/04:N254 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
I likhet med uppfattningen i motion 2004/05:N6 (mp) anser
jag att en hållbar utveckling bör vara utgångspunkten för
den svenska mineralpolitiken. Tyvärr baseras inte
regeringens mineralpolitik på detta grundbegrepp. En
helhetssyn och ett tidsperspektiv saknas i propositionen.
Problemet är inte i första hand att mineralerna tar slut
utan den miljöbelastning som är ett resultat av brytning,
bearbetning och avfallshantering.
Ett annat grundläggande problem är energianvändningen,
eftersom bearbetning och anrikning av malm är en mycket
energikrävande verksamhet.
Ur perspektivet hållbar utveckling finns det skäl att
vara återhållsam med nybrytning av mineraler. I stället
bör återvinningen inom mineralhanteringen öka. Denna syn
på långsiktigt hållbar utveckling går stick i stäv med den
exploateringsinriktning som regeringen ger uttryck för.
Mot denna bakgrund ifrågasätter jag om det över huvud
taget är befogat med en minerallag av nuvarande slag. Jag
anser att det räcker med miljöbalkens bestämmelser och
miljödomstolen som första beslutsinstans. Detta fordrar
dock vissa ändringar i miljöbalken, t.ex. att all
gruvverksamhet skall kräva kommunstyrelsens tillstyrkan.
Ett annat alternativ är en väsentligt krympt minerallag
som enbart reglerar sådana aspekter som uppenbarligen inte
regleras av annan lagstiftning. Självklart skall
försiktighetsprincipen vara en grundläggande norm.
Därför föreslår jag en översyn av regelverket på
mineralområdet i syfte att dels anpassa innehållet till en
övergripande politik för en hållbar utveckling på
mineralområdet, dels inordna lämpliga bestämmelser i
miljöbalken.
Vidare vill jag understryka att de potentiella riskerna
med exploatering av olja eller gas i Östersjön inte får
negligeras. I enlighet med vad som anförs i motion
2003/04:MJ434 (mp) bör regeringen klargöra att vare sig
prospektering eller exploatering av olja och gas kan
accepteras i Östersjön.
Riksdagen bör ställa sig bakom vad jag här har
anfört beträffande inriktning och omfattning av
mineralpolitiken. Därmed blir de ovan nämnda
motionerna tillgodosedda i berörda delar. Övriga
motionsyrkanden avstyrks.
3. Synen på äganderätten i samband med minerallagen
(punkt 2)
av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström
(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och
Mikael Oscarsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha
följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen
delvis motionerna 2003/04:N350, 2004/05:N1 yrkande 1,
2004/05:N2 yrkande 1 och 2004/05:N5 yrkande 6 i denna del.
Ställningstagande
Vi anser att Minerallagsutredningens arbete var mycket
gediget och att de förslag som lades fram av utredningen
var välmotiverade och välgrundade. Utredningens slutsats -
att det knappast går att finna några bärande skäl för att
inte anse koncessionsmaterial som en del av fastigheten
och därigenom fastighetsägarens egendom - är klargörande
och ytterst betydelsefull för det regelverk som skall
hanteras.
I flera remissvar på utredningen framhölls att
gruvbrytning är en långsiktig process som kräver stabila
villkor över tiden. Bergsstaten konstaterade att
minerallagen inte uttrycker något om äganderätten till
mineralen utan endast om vem som under vissa
förutsättningar får förfoga över den. Lunds universitet
menade att regeringen borde överväga om det över huvud
taget behövs en exploateringslag på området med hänsyn
till bl.a. regeringsformens skydd för äganderätten. Vikten
av att de inskränkningar som görs i äganderätten är
välgrundade och uppfattas som rimliga, framhölls av
Statskontoret. Regionstyrelsen i Skåne län menade att det
fanns flera skäl som talade emot en utvinning av mineraler
i enlighet med föreslagen lagstiftning, bl.a. de
äganderättsliga principerna.
Vår grundinställning är att det inte går att bortse från
att äganderätten har en mycket stor betydelse som
drivkraft för tillväxt och utveckling. Dock kan vi i
dagsläget inte sätta en klar gräns mellan
fastighetsägarens rätt och gruvnäringens berättigade
behov; detta måste utredas.
Eftersom äganderättsfrågan är av stor principiell
betydelse bör den således utredas närmare inom ramen för
den grundläggande fastighetsrättsliga lagstiftningen. Det
är direkt otillfredsställande att regeringen anser att
frågan om äganderätten är av underordnad betydelse för
exempelvis frågan om mineralersättning till
fastighetsägarna.
En utredning rörande äganderättsfrågorna kommer att
utgöra grund för många andra frågor som följer av synen på
äganderätten. Ett antal av dessa frågor tas upp i motion
2004/05:N5 (m).
Bland annat kan diskuteras om och hur en ordning kan
utformas, där markägaren i samband med en ansökan om
undersökningstillstånd bereds möjlighet att helt eller
delvis få företräde till tillståndet. Kan en ordning
skapas där huvudregeln är frivilliga överenskommelser och
där tvångsmedel endast undantagsvis kan användas?
Vad som här har anförts bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Därmed blir motionerna 2003/04:N350
(kd), 2004/05:N1 (kd), 2004/05:N2 (m) och 2004/05:N5 (m) i
det väsentliga tillgodosedda i berörda delar.
4. Synen på äganderätten i samband med minerallagen
(punkt 2, motiveringen)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Ställningstagande
Enligt min mening är det ett viktigt mål att så många som
möjligt har en trygg försörjning. Därför anser jag att det
bör finnas ett regelverk som skapar goda villkor för olika
slags näringar och som främjar företagsamhet och
investeringar.
I detta begränsade sammanhang tas inte ställning till
den grundlagsmässiga frågan om hur långt markägarnas
äganderätt kan sträcka sig; detta får hanteras i särskild
ordning. Dock anser jag inte att det finns ett starkt
allmänt intresse bakom en minerallag som ger
förutsättningar för ingrepp i markägarnas rätt.
För den mineralproduktion som är önskvärd vill jag
framhålla att de förslag i propositionen som är ägnade att
gå markägarna till mötes när det gäller såväl inflytande
på arbetet som ekonomisk ersättning är mycket viktiga för
att stimulera markägarnas intresse, samverkan och
deltagande i processen.
Ett långvarigt utredningsarbete har lett till
föreliggande förslag. Gruvnäringen är beroende av lagar
som ger förutsebarhet eftersom gruvverksamhet kräver
långsiktiga investeringar. De motionsyrkanden som mynnar
ut i krav på nya utredningar om synen på äganderätten i
samband med minerallagen bör därför avslås av riksdagen.
Med hänvisning till vad som anförts avstyrks här
aktuella motioner i berörda delar.
5. Undersökningstillstånd: sökandens lämplighet
(punkt 3)
av Mikael Oscarsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha
följande lydelse:
3. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 2 kap. 2 §.
Därmed avslår riksdagen proposition 2004/05:40 i denna del
och bifaller motion 2004/05:N1 yrkande 2.
Ställningstagande
Regeringens förslag, dvs. att undersökningstillstånd inte
får beviljas den som tidigare visat sig olämplig att
bedriva undersökningsarbete, bör avslås. I detta instämmer
jag med den uppfattning som redovisas i motion 2004/05:N1
(kd). Det är ett orimligt lagförslag att den som en gång
visat sig olämplig för all framtid skulle diskvalificeras
från näringen. Misstag och medvetna fel begås av
människor, men de måste ändå ha en plats i
samhällsgemenskapen. Olämpliga beteenden skall självfallet
prövas, men den sökande skall ändå ha möjligheter att
"komma igen". Därmed tillstyrks den här aktuella motionen
i aktuell del.
6. Undersökningstillstånd: dispens från karenstid
(punkt 4)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde ha
följande lydelse:
4. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 2 kap. 9 §.
Därmed avslår riksdagen proposition 2004/05:40 i denna del
och bifaller motion 2004/05:N6 yrkande 2.
Ställningstagande
Jag anser att regeringens motivering för att ändra
minerallagen så att det enbart skall krävas "särskilda
skäl" i stället för nuvarande "synnerliga skäl" när det
gäller undantag från karenstiden inte är
tillfredsställande. Motivet att främja utnyttjandet av
mineralresurserna är inte tillfyllest; därför bör den
nuvarande lydelsen av den aktuella bestämmelsen
bibehållas. Riksdagen bör således - i överensstämmelse med
kravet i motion 2004/05:N6 (mp) - avslå regeringens
förslag till ändring av 2 kap. 9 §.
7. Undersökningstillstånd: handläggningen av
ansökningar (punkt 5)
av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström
(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och
Mikael Oscarsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde ha
följande lydelse:
5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i minerallagen (1991:45) såvitt avser 8 kap. 1 § och
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i reservation 7. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del, bifaller delvis motionerna
2004/05:N1 yrkande 4, 2004/05:N2 yrkande 2, 2004/05:N4
yrkande 2, 2004/05:N5 yrkande 1 i denna del och 2004/05:N6
yrkande 3 och avslår motionerna 2004/05:N1 yrkande 3 och
2004/05:N6 yrkande 4.
Ställningstagande
Vi anser att regeringens ansats - att bergmästaren
kommunicerar med sökanden av ett undersökningstillstånd
och med länsstyrelsen men inte med markägarna - är
ofullständig. Det finns inget att erinra mot att
kommunikation äger rum med länsstyrelsen. Emellertid är
det enligt vår mening i högsta grad ändamålsenligt att
bergmästaren även kommunicerar med markägare och andra
sakägare i detta tidiga skede. I likhet med
grunduppfattningen i motionerna 2004/05:N2 (m), 2004/05:N5
(m), 2004/05:N4 (fp), 2004/05:N1 (kd) och 2004/05:N6 (mp)
anser vi således att fastighetsägare och andra sakägare
bör ges rätt att inkomma med yttranden innan
undersökningstillstånd beviljas. Vi instämmer med Lagrådet
som föreslår att undantaget från reglerna om
kommunikationsskyldighet i förvaltningslagen (1986:223)
skall utmönstras. Målet om ett effektivt och ansvarsfullt
utnyttjande av naturresurserna uppväger inte skadeverkan
av att sakägarna inte får rätt att yttra sig angående ett
sökt undersökningstillstånd.
Kommunikation med markägaren kan också ha ett vidare
syfte, nämligen att markägaren skall kunna ge
tillståndsmyndigheten all den information som kan vara
nödvändig för att föreskriva villkor i samband med
undersökningsarbetet.
Riksdagen bör därför - utöver att anta regeringens
lagförslag - genom ett tillkännagivande anmoda regeringen
att återkomma med ett lagförslag av innebörd att
kommunikation även skall äga rum med markägare och
sakägare innan ett undersökningstillstånd beviljas. Ett
yrkande i motion 2004/05:N6 (mp) om behov av ett kommunalt
veto vid undersöknings- och bearbetningstillstånd bör
enligt vår mening avslås av riksdagen.
8. Undersökningstillstånd: handläggningen av
ansökningar (punkt 5)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde ha
följande lydelse:
5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i minerallagen (1991:45) såvitt avser 8 kap. 1 § och
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i reservation 8. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del och motion 2004/05:N6 yrkandena 3
och 4, bifaller delvis motionerna 2004/05:N1 yrkande 4,
2004/05:N2 yrkande 2, 2004/05:N4 yrkande 2 och 2004/05:N5
yrkande 1 i denna del och avslår motion 2004/05:N1 yrkande
3.
Ställningstagande
Det finns inget att erinra mot att kommunikation äger rum
med länsstyrelsen. Emellertid är det enligt min mening i
högsta grad ändamålsenligt att bergmästaren i detta tidiga
skede även kommunicerar med markägare m.fl. I likhet med
uppfattningen i motion 2004/05:N6 (mp) bör yttranderätten
inte bara gälla markägare och övriga sakägare utan även
människor som normalt använder ett område för jakt, fiske
eller svampplockning.
Vidare anser jag att konsekvenserna av prospektering och
bearbetning kan vara så stora och omfattande och beröra så
många intressen att kommunens roll i beslutsfattandet
måste stärkas. Således bör beslut om tillstånd kräva
kommunstyrelsens tillstyrkande.
Riksdagen bör därför - utöver att anta regeringens
lagförslag - genom ett tillkännagivande anmoda regeringen
att återkomma med ett lagförslag av innebörd att
kommunikation även skall äga rum med markägare m.fl. i
enlighet med ovan nämnda motionskrav. Genom detta
ställningstagande blir även krav i motionerna 2004/05:N1
(kd), 2004/05:N2 (m), 2004/05:N4 (fp) och 2004/05:N5 (m) i
viss utsträckning tillgodosedda. Vidare bör riksdagen
bifalla ett yrkande i motion 2004/05:N6 (mp) om behov av
ett kommunalt veto vid undersöknings- och
bearbetningstillstånd.
9. Undersökningstillstånd: villkor (punkt 6)
av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström
(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och
Mikael Oscarsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde ha
följande lydelse:
6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i minerallagen (1991:45) såvitt avser 2 kap. 10 § och
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i reservation 9. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del, bifaller delvis motionerna
2003/04:N390 yrkande 2, 2004/05:N4 yrkandena 1 och 6 och
2004/05:N5 yrkande 6 i denna del och avslår motionerna
2003/04:N390 yrkande 1 och 2004/05:N6 yrkandena 5 och 7.
Ställningstagande
Vi anser att bergmästaren skall kunna meddela de villkor
som behövs till skydd för allmänna intressen eller enskild
rätt vid alla former av undersökningstillstånd. Ett
yrkande i motion 2003/04:N390 (fp) tillgodoses av
regeringens förslag; något behov av uttalande från
riksdagens sida föreligger därmed inte med anledning av
detta yrkande. Vi tror däremot inte att bergmästaren har
tillräckligt underlag för sitt beslut om villkor till
skydd för allmänna intressen eller enskild rätt.
Förutom den punkt som behandlats tidigare -
kommunikation mellan bergmästaren och markägare m.fl.
sakägare - ifrågasätter vi om det inte behövs en
miljöprövning redan innan undersökningstillstånd beviljas.
Det kan finnas skäl att öka möjligheterna att göra en
miljöprövning av en möjlig gruvverksamhet redan innan
undersökningstillstånd beviljas. Detta kan ha betydelse
för såväl markägaren som prospektören. Ingen av dessa
parter är be- tjänta av att kostsamma och störande
undersökningsarbeten genomförs inom områden där en
miljöprövning skulle visa att gruvverksamhet under inga
omständigheter vore acceptabel. Detta måste självfallet
vägas mot den ökade kostnad som en miljöprövning i sig ger
upphov till.
Vi vill också aktualisera tanken på att skyddet för
natur- och kulturvärden bör bli mer likformigt i hela
landet och ställa frågan om det extra skyddet som finns
för fjällvärlden och naturreservaten bör bli allmänt.
Under alla förhållanden måste större hänsyn tas till
konkurrerande intressen som t.ex. turistnäringen eller
jord- och skogsbruket.
Riksdagen bör därför - utöver att anta regeringens
lagförslag - genom ett tillkännagivande anmoda regeringen
att låta utreda dessa frågor. Motionerna 2003/04:N390
(fp), 2004/05:N4 (fp) och 2004/05:N5 (m) i aktuella delar
bör delvis bifallas av riksdagen. Övriga motionsyrkanden
avstyrks.
10.Undersökningstillstånd: villkor (punkt 6)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde ha
följande lydelse:
6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i minerallagen (1991:45) såvitt avser 2 kap. 10 § och
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i reservation 10. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del och motion 2004/05:N6 yrkandena 5
och 7 och avslår motionerna 2003/04:N390 yrkandena 1 och
2, 2004/05:N4 yrkandena 1 och 6 och 2004/05:N5 yrkande 6 i
denna del.
Ställningstagande
Bergmästaren skall kunna meddela de villkor som behövs
till skydd för allmänna intressen eller enskild rätt vid
alla former av undersökningstillstånd. Det är inte fel i
och för sig men jag ifrågasätter om bergmästaren har
tillräckligt underlag för sitt beslut om villkor till
skydd för allmänna intressen eller enskild rätt.
Förutom den punkt som behandlats tidigare - brist på
kommunikation mellan bergmästaren och markägare m.fl.
sakägare - finns det oklara punkter som måste lösas när
det gäller förslaget om villkor till skydd för allmänna
intressen. Naturvårdsverket har föreslagit att - i
enlighet med miljöbalkens synsätt - regler bör införas för
att kompensera de intrång i allmänna intressen som
utvinningsverksamheten medför. Detta är ett exempel på
oklarhet i gränsdragningen mellan miljöbalkens reglerings-
område och minerallagens regleringsområde. Detta stöder
min åsikt att stora delar av minerallagen bör avvecklas. I
avvaktan på en större översyn bör i händelse av oklarhet
miljöbalkens regler ha företräde före minerallagens.
När det gäller skydd för enskild rätt anser jag att
lagstiftaren måste ta större hänsyn till den enskilda
människans livskvalitet. Även oro för kommande ingrepp kan
försämra livskvaliteten. Bergmästaren bör, enligt min
uppfattning, lägga stor vikt vid bofastas intressen.
Dessa punkter - vilka överensstämmer med uppfattningen i
motion 2004/05:N6 (mp) - bör ges regeringen till känna.
Övriga här aktuella motionsyrkanden bör avslås av
riksdagen. Regeringsförslaget tillstyrks.
11.Undersökningsarbete: arbetsplan (punkt 7)
av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström
(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och
Mikael Oscarsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde ha
följande lydelse:
7. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i minerallagen (1991:45) såvitt avser 3 kap. 5 § och
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i reservation 11. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del, bifaller delvis motionerna
2004/05:N4 yrkande 3, 2004/05:N5 yrkandena 1 i denna del
och 2-4 och 2004/05:N6 yrkande 8 och avslår motionerna
2003/04:N390 yrkande 3, 2004/05:N1 yrkandena 5 och 6 och
2004/05:N4 yrkande 5.
Ställningstagande
Vi anser att regleringen när det gäller en arbetsplan
delvis borde ha sett ut på ett annat sätt. Grundidén med
en arbetsplan som överenskoms mellan prospektören och
sakägarna är bra, men det finns ett antal brister som bör
åtgärdas.
En möjlighet är att prospektören får en skyldighet att
söka samråd med markägare och övriga sakägare innan
arbetsplanen tar form. Resultatet av samrådet kommer vid
en sådan hantering att ligga till grund för arbetsplanen.
Överväganden av detta slag kan lämpligen göras i samband
med uppföljningen av själva systemet (se nedan).
Oavsett hur handläggningsrutinerna för arbetsplanen ser
ut anser vi att prospektören vid ingripande
undersökningsarbeten skall utge ersättning till
fastighetsägaren, inte endast för skada och intrång utan
även för nyttjandet av fastigheten. I detta följer vi
Minerallagsutredningens förslag.
Vidare anser vi att tidsgränsen på tre veckor för
fastighetsägares och andra sakägares invändningar är för
kort. Med hänsyn till den tid och de kostnader som är
förenade med utvinningsverksamhet kan ett ytterligare
dröjsmål på någon vecka inte vara avgörande. Vikten av att
markägaren har rimlig tid att ta ställning till en
arbetsplan anser vi väger tyngre än eventuella negativa
effekter av en något längre handläggningstid.
Vi är mycket angelägna om att systemet med arbetsplan
följs upp och utvärderas. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med en sådan redovisning senast vid utgången av
år 2006.
I det väsentliga står vi bakom motionerna 2004/05:N5
(m), 2004/05:N4 (fp) och 2004/05:N6 (mp) i dessa frågor.
12.Undersökningsarbete: arbetsplan (punkt 7)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde ha
följande lydelse:
7. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i minerallagen (1991:45) såvitt avser 3 kap. 5 § och
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i reservation 12. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del och motion 2004/05:N6 yrkande 8 och
avslår motionerna 2003/04:N390 yrkande 3, 2004/05:N1
yrkandena 5 och 6, 2004/05:N4 yrkandena 3 och 5 och
2004/05:N5 yrkandena 1 i denna del och 2-4.
Ställningstagande
Jag anser att grundidén med en arbetsplan som överenskoms
mellan pro-spektören och sakägarna är bra. Dock finns det
en klar brist som kan och bör åtgärdas omgående. Det
gäller tidsgränsen på tre veckor för fastighetsägares och
andra sakägares invändningar.
Detta är en orimligt kort tid. Prospektören kan ta
mycket lång tid på sig att förbereda arbetsplanen.
Fastighetsägaren kan normalt förväntas vara ovan vid att
läsa och bedöma en sådan plan. En fastighetsägare kan
därför behöva vända sig till utomstående för hjälp och
stöd. Särskilt på sommaren och kring andra längre
ledigheter kan det vara problematiskt att få erforderlig
hjälp av utomstående experter. Jag anser därför att
sakägaren och andra berörda bör få fyra veckor på sig att
inkomma med synpunkter på planen. Perioden mellan
midsommar och den 1 augusti samt mellan julafton och
trettondagshelgen bör inte ingå i dessa fyra veckor.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda regeringen
att återkomma med lagförslag av innebörd att invändningar
mot innehållet i arbetsplanen skall framställas skriftligt
och vara tillståndshavaren till handa inom fyra veckor
(exklusive perioderna mellan julafton och
trettondagshelgen samt mellan midsommar och den 1 augusti)
från delgivningen av arbetsplanen.
Riksdagen bör således anta regeringens förslag angående
arbetsplan och regeringen bör återkomma med den ändring
som föreslås ovan. Därigenom tillgodoses motion 2004/05:N6
(mp) i aktuell del. Övriga motioner bör avslås i berörda
delar.
13.Bearbetningskoncession: ersättning och inlösen av
fastighet (punkt 8)
av Per Bill (m), Ingegerd Saarinen (mp), Ulla Löfgren
(m), Yvonne Ångström (fp), Krister Hammarbergh (m),
Nyamko Sabuni (fp) och Mikael Oscarsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde ha
följande lydelse:
8. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i minerallagen (1991:45) såvitt avser 7 kap. 2 och 4 §§
och tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 13. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2004/05:40 i denna del och bifaller delvis
motionerna 2004/05:N1 yrkande 7 och 2004/05:N5 yrkande 1 i
denna del.
Ställningstagande
Vi anser i enlighet med Minerallagsutredningens bedömning
att fastighetsägarna inom koncessionsområdet bör få en
årlig ersättning från det att koncessionsbeslutet vinner
laga kraft till dess att beslut om markanvisning vinner
laga kraft. Utgångspunkten är att fastighetsägarna bör
ersättas för den osäkerhet de kan känna under detta skede.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett sådant
lagförslag.
Därmed tillstyrks - förutom regeringens förslag i denna
del - i det väsentliga motionerna 2004/04:N5 (m) och
2004/05:N1 (kd), båda i aktuella delar.
14.Bearbetningskoncession: mineralersättning
(punkt 9)
av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström
(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och
Mikael Oscarsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde ha
följande lydelse:
9. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i minerallagen (1991:45) såvitt avser 7 kap. 7 § och
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i reservation 14. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del och motion 2004/05:N1 yrkande 8,
bifaller delvis motionerna 2004/05:N2 yrkande 3 och
2004/05:N5 yrkande 5 och avslår motion 2004/05:N6 yrkande
9.
Ställningstagande
Vi accepterar regeringens förslag om mineralersättning men
är - med hänsyn till att ett adekvat beslutsunderlag
saknas - inte övertygade om att ersättningsnivån på sikt
är den rätta.
Med den långa utredningstid som ligger bakom
propositionen är det förvånande att beslutsunderlaget är
behäftat med både osäkerhet och en direkt felaktighet. Vi
anser att regeringens förslag innebär risker för minskade
investeringar i gruvnäringen.
Det föreslagna beräkningssättet bör dock - med visst
undantag - gälla under en provperiod, under vilken tid
beslutsunderlaget förbättras när det gäller
ersättningsnivå och handläggningssystem.
Undantaget gäller vissa förändringar i förhållande till
propositionen i fråga om beräkningssättet för
mineralersättningen. Metoderna för att beräkna
mineralersättningen kommer att regleras i en förordning.
Bland andra Svemin har framfört vissa synpunkter på
beräkningsmetoderna i tidigare nämnda skrivelse.
Beträffande järnmalm är regeringens uppgifter i
propositionen direkt vilseledande. De fakta som redovisats
av bl.a. Svemin - att priserna på pellets till skillnad
från priserna på råstål ger en säkrare prisuppgift - bör
utgöra grund för den nya förordningen.
Vidare är det mycket som talar för att beräkningen av
koncessionsmineralets värde inte skall utgå från det
förädlade mineralet utan från malmen. Skälet är att
koncessionsmineralets värde påtagligt stiger i takt med de
nedlagda kostnaderna i varje förädlingssteg från råvara i
gruvan fram till den produkt som enligt propositionen
skall prissättas. Detta bör utredas i samband med den
analys som vi föreslår.
På längre sikt bör regeringen ombesörja ett fullödigt
beslutsunderlag. Detta bör inkludera en kvantitativ
nationalekonomisk analys av reglernas effekter på
gruvnäringen. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
ett sådant beslutsunderlag, senast vid utgången av år
2006. Om underlaget föranleder nya bedömningar beträffande
ersättningsnivån eller handläggningen bör regeringen lägga
fram förslag till justeringar.
Med bakgrund av den historiska dimensionen i ärendet
anser vi att ersättningen bör kallas jordägaravgäld, även
i lagstiftningen. Förslaget att regeringen skall lägga
beslag på 25 % av jordägaravgälden avvisar vi helt.
Ersättningen bör i sin helhet tillfalla fastighetsägarna.
På dessa punkter bör regeringen återkomma med lagförslag.
Pågående gruvverksamhet har startats med beaktande av de
lagregler som då var aktuella. En retroaktivitet i
lagstiftningen är inte i enlighet med huvuddragen i svensk
rättstradition. Förslag om retroaktivitet i lagstiftningen
måste avvisas.
Vi ställer oss bakom motion 2004/05:N1 (kd) i berörd del
och i det väsentliga motion 2004/05:N5 (m). Motion
2004/05:N2 (m) blir delvis tillgodosedd. Motion 2004/05:N6
(mp) avstyrks.
15.Bearbetningskoncession: mineralersättning
(punkt 9)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde ha
följande lydelse:
9. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i minerallagen (1991:45) såvitt avser 7 kap. 7 § och
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i reservation 15. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:40 i denna del och motion 2004/05:N6 yrkande 9 och
avslår motionerna 2004/05:N1 yrkande 8, 2004/05:N2 yrkande
3 och 2004/05:N5 yrkande 5.
Ställningstagande
Jag har inga invändningar mot mineralersättningen i sig -
med undantag för en liten justering i fråga om
beräkningsmetoden - men däremot när det gäller den del som
enligt förslaget skall tillfalla staten.
Metoderna för att beräkna mineralersättningen kommer att
regleras i en förordning. Svemin har framfört vissa
synpunkter på beräkningsmetoderna i ovan nämnda skrivelse.
De fakta som framkommit, när det gäller att priserna på
pellets till skillnad från priserna på råstål ger en
säkrare prisuppgift, bör ingå bland underlagsmaterialet
för den nya förordningen.
Öronmärkning av just 25 % av mineralersättningen till
geovetenskaplig forskning förefaller inte vara en effektiv
ordning. Det är i dagsläget inte möjligt att bedöma
ersättningens storlek eller den del som skall tillfalla
forskningen. Vidare är det rimligt att anta att det kommer
att dröja några år innan medlen kan finansiera mer
omfattande forskning.
Enligt min mening är en sådan hantering av angelägna
forskningsbehov både inom geovetenskap och andra områden
otillfredsställande. Om intäkterna skall öronmärkas anser
jag att en mer angelägen inriktning är att öka nyttan per
given mängd uttag av ickeförnybart material. Främjande av
ökad återanvändning och materialåtervinning är exempel på
en sådan forskningsinriktning.
Regeringsförslaget tillstyrks. Riksdagen bör genom ett
tillkännagivande anmoda regeringen att återkomma med
lagförslag och ändra inriktningen på öronmärkningen i
enlighet med vad som här förordas. Därmed blir motion
2004/05:N6 (mp) tillgodosedd i berörd del. Övriga här
aktuella motioner avstyrks i berörda delar.
16.Utredningsfrågor (punkt 12)
av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström
(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och
Mikael Oscarsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde ha
följande lydelse:
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller riksdagen
delvis motion 2004/05:N5 yrkande 6 i denna del.
Ställningstagande
I linje med uppfattningen i motion 2004/05:N5 (m) anser vi
att det finns ett klart behov av att gå vidare med
utredningsarbete för att förbättra minerallagen på olika
punkter. En utredningspunkt som bör tas upp gäller om det
finns skäl att utöka det avstånd från bebyggelse inom
vilken prospektering inte är tillåten till mer än de 200
meter som regeringen föreslagit. Vidare bör det undersökas
om det går att stärka markägarens möjligheter att påverka
arbetsplanernas utformning. Till vilka fastighetsägare
jordägaravgäld (mineralersättning) skall betalas bör också
bli föremål för utredning. Finns det skäl att ange den
tidpunkt vid vilken en markägare har rätt att begära
inlösen av fastigheten vid outnyttjad
bearbetningskoncession till mindre än tio år, är
ytterligare en fråga att utreda. Även behovet av
skyddszoner bör ses över. Utan att i detalj precisera
samtliga punkter inom minerallagen som ytterligare bör
utredas tillstyrks i det väsentliga motion 2004/05:N5 (m)
i denna del.
17. Vissa tillsynsfrågor avseende gamla gruvhål
(punkt 13)
av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström
(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och
Mikael Oscarsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde ha
följande lydelse.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller riksdagen
motion 2004/05:N1 yrkande 9 och bifaller delvis motion
2004/05:N3.
Ställningstagande
Det är uppseendeväckande att regeringen endast konstaterar
att "ytterligare överväganden" krävs när det gäller
tillsynsfrågorna avseende gamla gruvhål. Sedan ett
halvsekel har inga åtgärder vidtagits. Vi instämmer till
fullo med remissinstanser som t.ex. Bergsstaten och
Statens naturvårdsverk, vilka påpekar att frågan kräver en
snar lösning.
I linje med vad som föreslås i motion 2004/05:N1 (kd)
bör regeringen snarast - inom ramen för förordningsmakten
- vidta lämpliga åtgärder.
Med hänvisning till det anförda bör riksdagen genom
ett tillkännagivande anmoda regeringen att
snarast möjligt åtgärda problemen med säkerhet
och tillsynsansvar när det gäller gamla gruvhål.
Motion 2004/05:N3 (m) tillgodoses delvis.
18.Minskad användning av naturgrus (punkt 14,
motiveringen)
av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström
(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och
Mikael Oscarsson (kd).
Ställningstagande
Det är nödvändigt att minska uttaget av naturgrus på vissa
orter och i vissa områden, men vi anser inte att fokus
skall ligga på en generell minskning i alla sammanhang.
Det gäller därför att hitta en modell för en balanserad
lösning. Den införda skattehöjningen på naturgrus är inte
en acceptabel väg att gå för att uppnå målet om ett
minskat uttag i vissa områden.
Vi instämmer i att forskning och utveckling inom området
behövs.
Med hänvisning till vad som anförts anser vi inte att
det finns behov av något uttalande från riksdagens sida
med anledning av motion 2004/05:N227 (mp). Den avstyrks
således.
19. Minskad användning av naturgrus (punkt 14)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 14 borde ha
följande lydelse:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller riksdagen
motion 2004/05:N227.
Ställningstagande
Enligt mitt sätt att se - vilket ligger i linje med
uppfattningen i motion 2004/05:N227 (mp) - måste det göras
mera för att minska användningen av naturgrus. För att det
skall kunna satsas på de mest effektiva medlen för att
uppnå målet bör en analys göras av effekterna av uttag av
naturgrus på grundvattenmagasin och
dricksvattenförsörjning i olika delar av landet. Vidare
bör analysen omfatta effekterna för olika slags företag
och bedömningar av huruvida ytterligare höjningar av
naturgrusskatten kan behövas.
Det krävs en ökad medvetenhet om att det är nu vi kan
skapa goda förutsättningar för kommande generationers
dricksvattenförsörjning och effektiv
byggmaterialförsörjning. Ökad fokusering på forskning och
utveckling inom detta område kommer att löna sig på sikt.
Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom vad
jag här har anfört. Motion 2004/05:N227 (mp) tillstyrks.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2004/05:40 Ändringar i minerallagen
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens
förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45).
Motioner med anledning av propositionen
2004/05:N1 av Mikael Oscarsson m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om den privata äganderättens och
det goda förvaltarskapets betydelse som grund för
minerallagen.
2. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att
undersökningstillstånd inte skall få beviljas den som
tidigare visat sig olämplig att beskriva
undersökningsarbete, i enlighet med vad som anförs i
motionen.
3. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att
bergmästaren får avgöra ärenden om beviljande av
undersökningstillstånd utan att någon annan sakägare än
sökanden får tillfälle att yttra sig, i enlighet med vad
som anförs i motionen.
4. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att markägare
och andra berörda inte får yttra sig över villkor till
skydd för allmänna intressen eller enskild rätt, i
enlighet med vad som anförs i motionen.
5. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att i lag
tvinga prospektören att upprätta en arbetsplan, i
enlighet med vad som anförs i motionen.
6. Riksdagen beslutar att fastighetsägare och sakägare
skall få möjlighet att kräva upprättande av arbetsplan
och att en sådan plan skall upprättas i de fall
fastighetsägare och sakägare så kräver, i enlighet med
vad som anförs i motionen.
7.Riksdagen beslutar att koncessionshavaren, i enlighet
med Minerallagsutredningens förslag, årligen skall
betala 1 % av prisbasbeloppet per hektar de fem första
åren och därefter 2 % till fastighetsägare, i enlighet
med vad som anförs i motionen.
8. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att införa en
ny mineralskatt och att hela mineralersättningen skall
tillfalla fastighetsägare, i enlighet med vad som anförs
i motionen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vissa tillsynsfrågor avseende
gamla gruvhål.
2004/05:N2 av Bengt-Anders Johansson (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om tillsättandet av en
äganderättsutredning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om undersökningstillstånd.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om mineralersättningar.
2004/05:N3 av Tomas Högström och Bengt-Anders Johansson
(m):
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2004/05:N4 av Yvonne Ångström m.fl. (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att hänsyn till lämpligheten av
brytning i området skall tas vid utgivande av
undersökningstillstånd.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att annan sakägare än sökanden
får yttra sig innan undersökningstillstånd beviljas.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om företagets skyldighet att
samråda med markägare och innehavare av nyttjanderätt
kring genomförandet av undersökningen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att länsstyrelsen bör vara
ansvarig myndighet för prövning av minerallagen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om krav på att ärendet måste ha
vunnit laga kraft innan undersökningsarbetet startas.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om skydd av natur- och
kulturvärden i hela landet.
2004/05:N5 av Per Bill m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ändring i minerallagen (avsnitt
3).
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ändringar i jordabalken
(1970:994) (avsnitt 3).
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att ändringar i mineralförordningen (1992:285) bör
genomföras i enlighet med de förslag som redovisas i
motionen (avsnitt 3).
4. Riksdagen begär att regeringen noga följer utvecklingen
av systemet med arbetsplaner i enlighet med vad som
anförs i motionen och återkommer till riksdagen senast
vid utgången av år 2006 med en redovisning av denna
uppföljning (avsnitt 3 punkt 4).
5. Riksdagen begär att regeringen återkommer till
riksdagen senast vid utgången av år 2005 med ett bättre
beslutsunderlag för bedömning av nivån på
mineralersättningen/gruvägaravgälden i enlighet med vad
som anförs i motionen (avsnitt 3).
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att regeringen bör tillsätta en ny utredning om
förändringar i minerallagstiftningen med direktiv i
enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 4.3).
2004/05:N6 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en översyn av
minerallagen och miljöbalken i syfte att genom en
övergripande hållbar mineralpolitik överföra större
delen av minerallagens område till miljöbalken.
2. Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring av 2
kap. 9 § 1 andra stycket minerallagen beträffande
dispens från karenstid.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till
ändring av minerallagens bestämmelser om yttranderätt om
ansökningar om undersöknings- och bearbetningstillstånd
i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av kommunalt veto
angående undersöknings- och bearbetningstillstånd.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vikten av bofastas intressen
vid handläggning av ansökningar om mineralverksamhet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om försiktighetsprincipen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om villkor i
undersökningstillstånd.
8. Riksdagen beslutar att reglerna för tidsperioden för
synpunkter på arbetsplanen ändras i enlighet med vad som
föreslås i motionen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om mineralersättning.
Motion från allmänna motionstiden
2002/03
2002/03:N278 av Lennart Gustavsson m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att i arbetet med en ny
minerallag relatera till och se över andra för näringen
viktiga lagar, exempelvis miljöbalken och den MKB-
process som följer med den.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en långsiktig,
hållbar och stabil gruv- och mineralpolitik.
Motioner från allmänna motionstiden
2003/04
2003/04:MJ434 av Åsa Domeij m.fl. (mp):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att regeringen skall motverka prospektering och
exploatering av olja och gas i Östersjön.
2003/04:N254 av Lennart Gustavsson m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att i arbetet med en ny
minerallag relatera till och se över andra för näringen
viktiga lagar, exempelvis miljöbalken och den MKB-
process som följer med den.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en långsiktig,
hållbar och stabil gruv- och mineralpolitik.
2003/04:N350 av Maria Larsson (kd):
Riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag
för att stärka äganderätten i samband med prospektering av
mineral.
2003/04:N390 av Christer Nylander m.fl. (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att hänsyn till allmänna
intressen och enskild rätt skall tas oavsett vilket
mineral som eftersöks.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om skydd av natur- och
kulturvärden i hela landet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om krav på lagakraftvinnande före
inledandet av undersökningsarbetet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att länsstyrelsen bör vara
ansvarig myndighet för prövning av minerallagen.
Motioner från allmänna motionstiden
2004/05
2004/05:N227 av Claes Roxbergh m.fl. (mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om forskning för att ersätta naturgrus.
2004/05:N321 av Gunilla Wahlén m.fl. (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
som i motionen anförs om behovet av