Näringsutskottets betänkande
2004/05:NU11

Vissa handelspolitiska frågor inom WTO och EU

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 45 motionsyrkanden
om  olika  handelspolitiska  frågor inom WTO och EU.
Samtliga    yrkanden    avstyrks    av    utskottet.
Ställningstagandena från utskottet har föranlett sju
reservationer.

Utskottet understryker att frihandel  kan  vara en
stark   välståndsskapande   kraft   för   såväl   de
utvecklade  länderna  som  för  världens  fattigaste
länder. Vidare framhåller utskottet att stabila  och
rättvisa  spelregler  för  ett fritt utbyte av varor
och  tjänster  är  en  avgörande  förutsättning  för
ekonomisk  tillväxt  och  sysselsättning.   När  det
gäller  utvecklingen  mot en ökande mängd bilaterala
och regionala avtal betonar  utskottet behovet av en
försiktig linje och att utvecklingen noga följs.
Beträffande  frågor om Världshandelsorganisationen
(WTO) välkomnar utskottet att förhandlingarna om det
globala handelssystemet  har  återupptagits  och att
det  finns  goda möjligheter att få ett slutresultat
inom rimlig tid.  Det  finns  ett  starkt  stöd inom
utskottet   för   en  inriktning  som  innebär  ökad
öppenhet inom WTO.  Enligt  utskottets mening är det
viktigt att de svenska förhandlingspositionerna även
fortsättningsvis redovisas öppet  i  riksdagen, inte
minst  inför  WTO:s ministermöten. I en  reservation
(v,  mp)  sägs  att   det   måste   till  stora  och
genomgripande  förändringar i WTO-systemet  till  u-
ländernas förmån  samt  att  regeringen bör lämna en
årlig skrivelse till riksdagen  om  vad  Sverige gör
inom handelspolitiken.
Utskottet ser positivt på att frågan om  sambandet
mellan  handel, miljö och sociala frågor har  kommit
upp i olika  forum och i olika sammanhang. Det finns
flera skäl för  att  Sverige på sikt skall verka för
att  en  internationell  uppförandekod  av  bindande
natur inrättas.  I en reservation (v, mp) anförs att
behovet  av  internationellt   bindande  regler  för
transnationella företag är oavvisligt.  I  en  annan
reservation (kd) görs bedömningen att regeringen bör
uppmana  och  stödja  företagen  att  utarbeta  s.k.
etiska   uppförandekoder   men   också   säkerställa
kontroll och uppföljning.
Angående exportkreditfrågor noterar utskottet  med
tillfredsställelse       att       arbetet       med
Exportkreditnämndens        miljögranskning       av
exportprojekt går framåt. Vidare är det positivt att
verksamheten angående frågor  om etisk hänsyn, bl.a.
rörande antikorruption och sociala frågor, utvecklas
vidare.  I  en reservation (kd, v,  mp)  hävdas  att
Exportkreditnämndens   nya   miljöpolicy   inte   är
heltäckande  och  att  en obligatorisk miljöprövning
skall föregå alla beslut om statliga exportkrediter.
När   det   gäller   inremarknadsfrågorna    anser
utskottet  att det är viktigt att stödja tillkomsten
av ett tjänstedirektiv.  Samtidigt återstår dock ett
antal  problem  med direktivförslaget,  vilka  måste
lösas.  I  en  reservation   (m,   fp,   kd,  c)  är
uppfattningen att Sverige bör medverka till  att ett
tjänstedirektiv kommer på plats så snart som möjligt
och till att de gråzoner och oklarheter som finns  i
det första utkastet klarläggs.
Utskottet  avstyrker  vidare  ett  par yrkanden om
tullfrågor  på den inre marknaden. Ett  argument  är
att  tullfrågor   inte   avgörs   inom  den  svenska
riksdagen   utan   inom  ramen  för  den  europeiska
unionen.  I  en  reservation  (kd)  hävdas  att  den
svenska regeringen  bör  vara mer pådrivande inom EU
när  det gäller att avskaffa  alla  importtullar  på
biodrivmedel.
Mot  bakgrund  av att den inre marknaden inte fått
fullt genomslag i  Sverige ser utskottet positivt på
att regeringen har tagit  steg  för att formulera en
nationell  strategi  för  att  utveckla   den   inre
marknaden i Sverige. I en reservation (m, fp, kd, c)
hävdas   att   en   effektivisering  bör  ske  genom
regelbundna uppföljningar  med  mätbara kriterier av
verksamheter  inom  de  olika  EU-länderna  och  att
närhetsprincipen bör tillämpas så långt som möjligt.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut



1. Frihandel

Riksdagen   avslår   motionerna    2004/05:K431
yrkande 14, 2004/05:Sk405 yrkande 7, 2004/05:L291
yrkande 7, 2004/05:U226 yrkande 14, 2004/05: U242
yrkande  13, 2004/05:U307 yrkande 9, 2004/05:N274
yrkande 1 och 2004/05:N413 yrkande 12.

2. WTO-frågor

Riksdagen    avslår   motionerna   2004/05:U254
yrkandena 2, 4,  5,  7-14  och  15  i  denna del,
2004/05:U278 yrkande 6, 2004/05:U313 yrkandena  5
och  6,  2004/05:MJ332 yrkande 9 och 2004/05:N274
yrkandena 2 och 3.
Reservation 1 (v, mp)

3. Handel, miljö och sociala frågor m.m.

Riksdagen    avslår   motionerna   2004/05:L278
yrkande 3, 2004/05:U254  yrkande  15 i denna del,
2004/05:U280  yrkandena  1  och  2,  2004/05:U313
yrkande  7, 2004/05:U315 yrkande 9, 2004/05:N246,
2004/05:N439 och 2004/05:A222 yrkande 2.
Reservation 2 (v, mp)
Reservation 3 (kd)
4. Exportkreditfrågor
Riksdagen    avslår   motionerna   2004/05:U280
yrkande  4, 2004/05:U311  yrkandena  15  och  16,
2004/05:N324 och 2004/05:N366.
Reservation 4 (kd, v, mp)

5. Inremarknadsfrågor, förslaget till
tjänstedirektiv

Riksdagen    avslår   motionerna   2004/05:K431
yrkande 13, 2004/05:N213 och 2004/05:N334.
Reservation 5 (m, fp, kd, c)
6. Inremarknadsfrågor, tullar
Riksdagen   avslår    motionerna   2004/05:T461
yrkande 9 och 2004/05: MJ370 yrkande 7.
Reservation 6 (kd)
7. Inremarknadsfrågor i övrigt
Riksdagen  avslår motion  2004/05:K431  yrkande
11.
Reservation 7 (m, fp, kd, c)

Stockholm den 5 april 2005

På näringsutskottets vägnar


Marie Granlund

Följande ledamöter  har deltagit i beslutet: Marie
Granlund (s), Per Bill  (m), Ingegerd Saarinen (mp),
Nils-Göran Holmqvist (s),  Eva  Flyborg (fp), Sylvia
Lindgren   (s),   Berit  Högman  (s),  Karl   Gustav
Abramsson (s), Ulla  Löfgren  (m),  Yvonne  Ångström
(fp),  Anne-Marie  Pålsson (m), Lars Johansson  (s),
Reynoldh  Furustrand   (s),  Jan-Olof  Larsson  (s),
Mikael Oscarsson (kd), Gunilla  Wahlén (v) och Håkan
Larsson (c).
2004/05

NU11


Redogörelse för ärendet


Ärendet och dess beredning

I  detta  betänkande  behandlas  25  motioner   från
allmänna   motionstiden  om  vissa  handelspolitiska
frågor,   främst    frågor   med   anknytning   till
Världshandelsorganisationen       (World       Trade
Organization,  WTO),  och  frågor  rörande  den inre
marknaden.

Genom  ett  uppdrag till riksdagens utredningstjänst
har  utskottet   fått   utförlig   information   med
bakgrund, innehåll och centrala frågeställningar när
det   gäller   EU:s   förslag  (KOM/2004/2)  om  ett
tjänstedirektiv.   Utredningstjänstens    promemoria
(14/2004)  har också utgjort en grund för utskottets
offentliga  utfrågning   om  tjänstedirektivet,  som
hölls     i     november     2004.     Stenografiska
minnesanteckningar  från  utfrågningen  bifogas  som
bilaga 2.

Världshandelsorganisationen

De multilaterala handelsförhandlingarna inom
ramen för Allmänna
tull-  och  handelsavtalet,  den s.k. Uruguayrundan,
inleddes  år  1986  och  avslutades  i  april  1994.
Förhandlingarna resulterade  bl.a.  i  ett  avtal om
upprättande  av  Världshandelsorganisationen  (WTO),
vilket trädde i kraft år 1995.

Handelspolitiken   är   gemensam  för  EU,  vilket
innebär  att  enhetliga  regler   gäller  inom  hela
unionen.  Det  handelspolitiska  ramverket  omfattar
gemensam   tulltaxa   och   gemensamma   tull-   och
handelsavtal  i förhållande till länder utanför  EU.
Normalt finns det inga nationella särregler inom EU.
Efter det att Sverige  blivit  medlem  i  EU arbetar
Sverige framför allt inom gemenskapens ram  för  att
påverka det globala handelssystemet.
De  första  reguljära  ministerkonferenserna i WTO
hölls i Singapore år 1996  och i Genève år 1998. Vid
den tredje ministerkonferensen  i  Seattle  år  1999
misslyckades  medlemsländerna  att  få till stånd en
överenskommelse  om  att  inleda  en ny multilateral
förhandlingsrunda. Inom ramen för den  s.k. inbyggda
agendan   fortsatte   dock   WTO-diskussionerna   om
jordbruk      och      tjänster.      Den     fjärde
ministerkonferensen, i Doha (Qatar) i november 2001,
resulterade  i  en ministerdeklaration med  innebörd
att   en  ny  handelsrunda   skulle   påbörjas   och
förhandlingar  inledas  om handelsliberalisering för
alla varor och om förnyade  regler för världshandeln
på    ett   flertal   områden.   Målet    var    att
förhandlingarna   skulle  vara  avslutade  till  den
1 januari 2005.
Den femte ministerkonferensen, i Cancún (Mexiko) i
september 2003, bröt samman eftersom medlemsländerna
inte kunde komma överens  om  ett ramavtal för några
av de mest centrala frågorna. Sammanbrottet  berodde
på  oenighet  på  många olika områden men främst  på
jordbruksområdet,  inbegripet   de   rika  ländernas
jordbrukssubventioner. Oenighet fanns  också i fråga
om   de   s.k.   Singaporefrågorna  (förenkling   av
handelsprocedurer,  insyn  i  offentlig upphandling,
investerings-  och  konkurrensfrågor).   Konferensen
lade  i dagen en öppen splittring mellan i-  och  u-
länder.
Vid mötet  i  WTO:s allmänna råd vid månadsskiftet
juli/augusti 2004  i  Genève  lyckades länderna dock
uppnå   enighet   om   ett   ramverk   för    vidare
förhandlingar   inom  WTO,  det  s.k.  julibeslutet.
Beslutet innebar  bl.a.  ett  steg  mot  en  öppnare
handel  med  jordbruksvaror.  Vidare  behandlades  i
julibeslutet     det     s.k.    bomullsinitiativet,
marknadstillträde  för  icke-jordbruksvaror,   olika
utvecklingsfrågor,                    tjänstehandel,
tvistlösningsförfarandet,                 förenklade
handelsprocedurer    samt    handel,    miljö    och
immaterialrätt.
I    januari    2005    presenterades   den   s.k.
Sutherlandrapporten, som tagits  fram  på uppdrag av
WTO:s   generaldirektör  Supachai  Panitchpakdi.   I
generaldirektörens  förord  till  rapporten sägs att
det nu - tio år efter WTO:s tillkomst - är dags både
för   firande  och  för  reflektion.  Rapporten   är
uppdelad  i  två  delar, där den första beskriver de
grundläggande  principerna   i   det   multilaterala
handelssystemet, medan den andra delen fokuserar  på
förslag till institutionella förbättringar.
Utskottets överväganden



Frihandel

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen     bör    avslå    motionsyrkanden
beträffande frihandel med hänvisning till att
motionsönskemålen ligger i linje med pågående
strävanden    för     att    förbättra    det
multilaterala handelssystemet.

Motionerna


Sverige   bör   arbeta   för   att   EU   intar   en
frihandelsvänlig  position   i  WTO-förhandlingarna,
anförs det i motion 2004/05:Sk405  (m).  En strategi
som många inom jordbrukssektorn valt är att  anpassa
sin  verksamhet så att de kan komma i fråga för  den
flora  av  bidrag  som  finns. Till gagn för Sverige
skall   nuvarande   stöd  sänkas   och   inte   bara
omfördelas, anser motionärerna.

Frihandeln måste fungera och reformeringen av EU:s
gemensamma jordbrukspolitik  måste prioriteras, sägs
det i kommittémotion 2004/05:L291  (m).  Tullhindren
måste  enligt motionärerna avskaffas, dels  för  att
Europas   konsumenter   inte   skall  behöva  betala
överpriser, dels för att världens  fattigare  länder
skall  kunna  förbättra  sina  livsvillkor genom att
exportera fritt.
I  Moderata  samlingspartiets motion  2004/05:U242
betonas vikten av frihandel, som utgör en god garant
för ökat samförstånd,  ökad  säkerhet  och ett högre
välstånd.   För  utvecklingsländerna  är  den   fria
handeln  dubbelt  viktig,  dels  genom  att  de  får
tillträde  till  i-ländernas marknader, dels för att
möjliggöra handel och samarbete mellan u-länder. Det
är således av stor  betydelse  att  EU och övriga i-
länder undanröjer sina handelshinder  mot omvärlden.
Sverige bör, enligt motionärerna, i EU verka för att
det  hålls  ett  WTO-möte  i Hongkong så tidigt  som
möjligt     år     2005     så     att     fortsatta
handelsliberaliseringar på jordbruksområdet  snarast
kan  ske.  EU  måste  ta  initiativ  i WTO genom att
avskaffa  de  låga  tullsatserna, stegvis  sänka  de
högre       tullsatserna,      direkt       avskaffa
exportsubventionerna     samt     stegvis     minska
jordbrukssubventionerna    från   år   2007,   anför
motionärerna. Frihandel är vital  inte  bara för att
få  ökat  välstånd  utan  även för att förebygga  en
framväxt av fundamentalism och isolationism.
I motion 2004/05:U307 (m)  vill motionärerna ha en
avveckling av tullar och andra handelshinder för att
ge u-länderna tillträde till EU:s  marknad  och  för
att   möjliggöra  handel  och  ekonomiskt  samarbete
mellan  u-länder.  Enligt  motionärerna  bör Sverige
genom EU driva frågan inom ramen för WTO, i den s.k.
Doharundan.  EU  måste ta initiativ i WTO genom  att
avskaffa    eller   sänka    tullsatser,    avskaffa
exportsubventioner      samt      stegvis     minska
jordbrukssubventionerna från år 2007.
Folkpartiet understryker i motion 2004/05:K431 att
en  avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken
i EU  på ett kraftfullt sätt skulle kunna bidra till
förbättringar  för  stora  delar av världens fattiga
landsbygdsbefolkning men även för konsumenterna inom
unionen. EU kan framför allt göra insatser genom att
sänka handelshindren för import  till  i-länderna av
jordbruksprodukter och enklare industrivaror.
I   motion   2004/05:U226  framhåller  Folkpartiet
betydelsen  av  en   ökad   frihandel,  som  är  ett
avgörande instrument för att nå mål om ökad tillväxt
och  minskad  fattigdom  i världen,  utveckling  mot
demokrati, kunskapsöverföring och minskad korruption
m.m.  Vidare  gynnas konsumenterna  som  får  större
valfrihet.   Motionärerna    välkomnar   att   WTO:s
medlemsländer  i  månadsskiftet   juli/augusti  2004
kunde   nå  en  överenskommelse  om  att   fortsätta
handelsförhandlingarna  inom Doharundan. Därmed togs
ett   viktigt  steg  i  ansträngningarna   för   att
liberalisera  världshandeln  och öppna marknaderna i
Europa  och  i  Förenta  staterna   för  u-ländernas
produkter. Vidare hävdar motionärerna att Sverige än
mer  intensivt  bör  verka  för  ett borttagande  av
tulleskalering   (tullar   som   ökar   med   varans
förädlingsgrad),     subventioner     och    kvoter.
Motionärerna   anser   att   en   fri   världshandel
förutsätter  både ett multilateralt regelsystem  och
ett system för  tvistlösning.  De  tillägger att WTO
spelar  en  oerhört viktig roll i detta  sammanhang,
särskilt   för    politiskt   svaga   länder.   EU:s
protektionism  på  jordbruksområdet   är   dock  ett
hinder;    en   avreglering   av   EU:s   gemensamma
jordbrukspolitik  skulle förbättra förutsättningarna
för u-ländernas utveckling.
I  motion 2004/05:N274  (fp)  betonas  frihandelns
betydelse     för     ekonomisk     tillväxt     och
fattigdomsbekämpning.  Genom  EU:s  handelsavtal med
länderna   i   tredje   världen   har  handelshinder
avskaffats på många varor men knappast  på  de varor
som  är  viktigast  för  länderna  i tredje världen.
Frihandeln  bör  öka  och Sverige bör -  inom  EU  -
intensivt driva på för  att den inre marknaden skall
öppnas    för    u-ländernas    produkter.    Enligt
motionärerna bör Sverige verka för  ett  borttagande
av  tulleskalering, subventioner samt kvoter  senast
år 2015.
Även  i kommittémotion 2004/05:N413 (fp) framhålls
vikten av  ökad  frihandel  för  att tillväxten i u-
länderna skall kunna öka. Motionärerna  ser  det som
angeläget  att Sverige inom EU driver kravet på  att
en tidsram sätts  för  när  tullar  och interna stöd
skall tas bort.

Vissa kompletterande uppgifter


Inledning

I  publikationen  "International  trade   statistics
2004"    från    WTO   redovisas   utvecklingen   av
världshandeln t.o.m.  år  2003.  Ökningen  i handeln
förstärktes   under   loppet   av   år   2003.   Den
genomsnittliga ökningen av den reala varuexporten  i
världen  uppgick  till 4,5 % år 2003, vilket var mer
än varuproduktionens  ökning  (3  %).  Enligt  WTO:s
prognoser  beräknas  världshandeln  ha ökat med hela
7,5 % under år 2004.

I alla regioner utom Nordamerika registrerades ett
överskott i handelsbalansen när det gäller varor och
kommersiella  tjänster  under  år 2003.  Särskilt  i
Östasien ledde detta till en ordentlig  tillväxt  av
valutareserverna. Kinas ökande roll i internationell
handel  fortsatte  att  dra  till sig uppmärksamhet.
Landets import ökade med hela  40 % i löpande priser
år  2003 och landets export med 35  %.  Vidare  blev
Kina  den  största  asiatiska  marknaden  för  EU  i
stället  för Japan, som tidigare hade tätplatsen. U-
ländernas  andel av världsexporten uppgick till nära
32 % år 2002  och preliminära uppgifter från Förenta
nationernas  konferens   om  handel  och  utveckling
(UNCTAD) tyder på en ökning under år 2003. För de 50
minst  utvecklade länderna  ökade  exportvärdet  med
drygt 5 % år 2002.
År 2003  låg  Sverige  på  18:e  plats  i fråga om
varuexport med en andel på 1,3 % av världens  handel
och  på  20:e  platsen  i fråga om varuimport med en
andel  på  1,1  %.  Enligt Statistiska  centralbyrån
ökade den svenska varuexporten med 9 % i värde (10 %
i volym) under år 2004.  Under  samma  tid ökade den
totala varuimporten med 8 % i både värde och volym.
På    30    års    sikt   har   Sverige   förlorat
världsmarknadsandelar  när  det gäller varuexporten;
från  ca  2,5  %  år  1973  till  1,5   %   år  2003
(Handelspolitisk          lägesrapport         2004.
Kommerskollegium).

Tidigare behandling

Beträffande  frihandelsfrågor   har   utskottet   de
senaste  åren  gjort enhälliga ställningstaganden. I
betänkande 2003/04:NU12  redovisade  utskottet bl.a.
följande synpunkter. Utskottet framhöll  att  det  i
högsta  grad  var  ett svenskt intresse att värna om
frihandel  som  princip.   Frihandel   kunde  enligt
utskottets    sätt    att    se    vara   en   stark
välståndsskapande  kraft  för  såväl  de  utvecklade
länderna som för världens fattigaste länder.  Vidare
betonades  att  stabila  och rättvisa spelregler för
ett  fritt  utbyte  av varor  och  tjänster  var  en
avgörande förutsättning  för  ekonomisk tillväxt och
sysselsättning.

U-länderna  sades  ha  en  sämre  utgångsposition,
bl.a.   beroende   på   att   många  industriländer,
inklusive  EU-kretsen,  fortfarande  hade  betydande
hinder för import av varor  som  är  viktiga  för u-
ländernas  export. Vidare redovisades att u-länderna
genomsnittligt  mötte högre tullar än i-länderna vid
export, dels därför  att i-länderna hade höga tullar
på  varor som är av exportintresse  för  u-länderna,
dels  därför att u-länderna själva hade högre tullar
än i-länderna.
När det  gällde  utvecklingen  mot en ökande mängd
bilaterala  och  regionala  avtal  ville   utskottet
understryka behovet av fortsatt engagemang i frågan.
Med  hjälp  av  sådana  avtal var det möjligt, ansåg
utskottet, att inom en mer  begränsad länderkrets gå
före  och  dra  vinsterna  av marknadsöppningar  men
också  finna lösningar till gagn  för  multilaterala
avtal. Det  ansågs  viktigt  att  det  multilaterala
handelsregelverket  utvecklades  parallellt  med  de
bilaterala  överenskommelserna,  så  att  inte  hela
frågekomplex   föll   utanför   de   internationella
reglerna.  Utskottet kände härutöver viss  osäkerhet
när det gällde  de bilaterala och regionala avtalens
konsekvenser  för   u-länderna.   Vidare   var   det
väsentligt  att  Sverige var med och bevakade att de
fattiga länder som  förhandlade  om bilaterala avtal
med bl.a. EU fick det stöd de behövde för att på ett
effektivt  sätt kunna driva sina intressen  gentemot
starkare parter.
Utskottet  ansåg  också  att  frihandel  medför en
snabb  spridning  av  information,  vilket kan bidra
till  omvandling  av  slutna  samhällen till  större
öppenhet mot omvärlden. Utskottet  framhöll även att
miljömässig  och social hänsyn är viktig,  samtidigt
som dessa krav inte skall få användas emot de länder
som ännu inte  - trots ansträngningar - kan uppfylla
kraven.  Även  konsumenterna  gynnas  av  frihandel,
sades det.
Frihandeln   förbättrar    förutsättningarna   för
tillväxt i hela världsekonomin,  såväl  för en liten
öppen  ekonomi  som  den svenska som för u-länderna.
Eliminering eller minskning  av handelshindren sades
skapa nya förutsättningar, även i fråga om mänskliga
rättigheter, rättvisa och social utveckling. Däremot
ansåg inte utskottet att frihandel är en tillräcklig
förutsättning för att uppnå sådana mål.

Frihandel och jordbruk i WTO

I det multilaterala samarbetet verkar Sverige för en
generell     liberalisering     av    handeln     på
jordbruksområdet. I WTO-arbetet framgår  det tydligt
av    ministerdeklarationen   från   Doha   att   en
liberalisering  av handeln på jordbruksområdet är en
fundamental del av  det  åtagande alla WTO-medlemmar
har gjort. Detta innebär i  praktiken  att  länderna
skall    skapa   betydande   marknadsöppningar   för
jordbruksprodukter,  kraftigt minska handelsstörande
internstöd samt minska  och  på  sikt  avskaffa alla
former av handelsstörande exportstöd. Sverige  är  -
tillsammans    med    Danmark,   Nederländerna   och
Storbritannien  -  ett av  de  länder  inom  EU  som
kraftigast     driver     på      för      fortsatta
handelsliberaliseringar  på  jordbruksområdet.   Det
finns   ingen   medlemsstat   som   är   helt   emot
liberaliseringar,     men     det     finns    stora
åsiktsskillnader  om  hur snabbt och hur  omfattande
förändringar skall ske.

Jordbruksförhandlingarna  inom  WTO delas vanligen
in  i  tre pelare: marknadstillträde,  interna  stöd
samt exportstöd.
Vid mötet  i  WTO:s  allmänna  råd i månadsskiftet
juli/augusti 2004 i Genève lyckades  länderna  uppnå
enighet om ett ramverk för vidare förhandlingar inom
WTO,  det  s.k.  julibeslutet.  Detta beslut innebar
bl.a. åtgärder för ökat marknadstillträde,  minskade
handelsstörande    internstöd   och   utfasning   av
handelsstörande exportstöd.  Beslutet välkomnades av
Sverige  eftersom det var ett steg  mot  en  öppnare
handel med jordbruksvaror.
Sverige kommer enligt uppgift att fortsätta arbeta
för att förbättringar av marknadstillträdet uppnås i
jordbruksförhandlingarna.    Tulltoppar    (tullarna
överstiger  en viss nivå eller är höga i förhållande
till    den    genomsnittliga     tullnivån)     och
tulleskalering  är  två  frågor  som  måste tas upp.
Samtidigt som den övergripande målsättningen  är att
förhandlingsresultatet   skall  vara  i  u-ländernas
intresse,   värnar  Sverige  också   om   den   egna
livsmedelsindustrins offensiva intressen. Det gäller
bl.a.   att   få    ökade    marknadsöppningar   för
högförädlade   varor   som  bakverk,   färdigrätter,
soppor, barnmat m.m.
Julibeslutet    bygger    på     principen     att
handelsstörande  stöd  skall  sänkas  mest.  När det
gäller  interna  stöd är den avgörande frågan vilken
formel som kommer att användas för att sänka stöden.
Sverige  vill se reella  sänkningar  av  i-ländernas
stöd,  framför   allt  av  de  mest  handelsstörande
stöden.  Enligt den  svenska  uppfattningen  bör  på
längre sikt  alla  handelsstörande stöd fasas ut; de
svenska jordbrukspolitiska  målen  bör  kunna uppnås
genom     riktade,     minimalt     handels-     och
produktionspåverkande  s.k.  gröna  stöd (exempelvis
stöd för regionala program och miljöprogram och stöd
för forskning och teknikutveckling).
Det är bara ett fåtal länder i WTO  som över huvud
taget  ger  denna typ av stöd till sina jordbrukare.
Ett skäl är att  de  allra  flesta  u-länder  saknar
ekonom[1]iska  förutsättningar  för  att  ge interna
stöd.  En  annan  faktor  hänger  samman med landets
möjlighet att ge sådana stöd i enlighet med tidigare
handelsöverenskommelser.    Stödsänkningar    bedöms
främst komma att beröra i-länder med höga stödnivåer
och stor andel handelsstörande stöd.
När det gäller låg- eller medelinkomstländer finns
flexibla regler avseende interna  stöd. Framför allt
ges   inga  restriktioner  på  stöd  som   inte   är
handelsstörande    (gröna    stöd).   Vidare   finns
möjligheten att utnyttja den s.k. de minimis-regeln.
Just  när  det  gäller de minimis-regeln  preciserar
julibeslutet att  u-länder som använder sig av detta
stöd främst till småjordbrukare  inte  skall  behöva
göra några sänkningar alls. För en stor majoritet av
alla  u-länder  räcker  de minimis-regeln mer än väl
för att täcka de interna  stöd  de  har behov av och
ekonomiskt utrymme att ge.
Enligt julibeslutet skall exportsubventioner fasas
ut. Sverige har varit en av de medlemsstater inom EU
som   hårt   pläderat   för   en   eliminering    av
exportsubventionerna     och     betraktar    därför
julibeslutet som en stor framgång  i detta avseende.
När   det   gäller   exportstöd  för  övrigt   (dvs.
exportkrediter, statshandelsföretag  och vissa typer
av   livsmedelsbistånd)   anser  Sverige  att   alla
handelsstörande element skall elimineras.
Den svenska bedömningen är  att  julibeslutet  ger
förutsättningar  för  en  ambitiös slutuppgörelse på
jordbruksområdet. Mycket arbete sägs dock återstå.

Frihandel och jordbruk i EU

EU  är  en betydelsefull part  i  världshandeln  och
utformar  en  egen handelspolitik i enlighet med det
multilaterala      handelssystemet.      På      det
handelspolitiska området  gäller gemenskapskompetens
inom   EU,   vilken   innebär  att   medlemsländerna
samordnar sina synpunkter.  Sverige  arbetar för ett
öppet och regelbaserat internationellt handelssystem
och  söker likasinnade medlemsländer för  att  skapa
allianser i detta arbete.

Sverige  har  sedan  tillträdet  i  EU  konsekvent
drivit att den gemensamma jordbrukspolitiken (Common
Agricultural    Policy,   CAP)   måste   reformeras.
Jordbruksstöden snedvrider  konkurrensen  och  leder
till   att   produktionsresurser  som  skulle  kunna
användas på ett bättre sätt i samhällsekonomin låses
in i jordbrukssektorn  och  medför  lägre välfärd än
annars.  Vidare  är  CAP  oförmånligt  för   Europas
konsumenter  genom  onödigt  höga  livsmedelspriser.
Europas livsmedelsindustri missgynnas  också  av CAP
eftersom  de  höga jordbrukspriserna leder till höga
priser    på    insatsvaror,     vilket    försvagar
livsmedelssektorns konkurrenskraft  internationellt.
Dessutom  finns  det  risk  att CAP påverkar  miljön
negativt genom att stimulera intensiv produktion.
I juni 2003 tog EU ett viktigt steg genom beslutet
om  en reform av den gemensamma  jordbrukspolitiken.
Reformen  syftade  till  att  i  större utsträckning
marknadsorientera produktionen genom  frikoppling av
stöden, i stället för att produktionen  sker utifrån
stödsystemens  uppbyggnad.  Sverige  drev  i   detta
arbete   en   mycket  offensiv  linje  med  krav  på
successiv  neddragning   av   stöden  och  betydande
prissänkningar. Resultatet av reformen  var  inte så
långtgående  som  Sverige  skulle ha önskat eftersom
endast mindre besparingar i  budgeten gjordes. Trots
detta  är  det  den  mest  omfattande  reformen  som
genomförts av CAP och innebär  en  ny  inriktning av
gemenskapens jordbrukspolitik. Reformen innebär även
en  marknadsanpassning vars effekt blir att  det  är
konsumenterna  som  i större utsträckning kommer att
styra vad som produceras.  Sedan  år  2003  har även
bomullssektorn  och  tobakssektorn  reformerats.  En
reform för tobaksstödet beslutades år 2004. Beslutet
innebar att under övergångsperioden 2006-2009 kan 60
% av stödbeloppet utgöra stöd till odling  av  tobak
(950  miljoner euro). Från år 2010 kommer emellertid
stödet  att  helt frikopplas från produktionen och i
stället gå till  omstruktureringsåtgärder inom ramen
för landsbygdsprogrammet.
När det gäller EU:s  sockerreglering,  vilken  har
fällts  i  WTO:s panel för tvistlösning år 2004, har
EG-kommissionen   presenterat   ett   förslag   till
riktlinjer   för   införande   av   en  sockerreform
(KOM/2004/499).   Konkret   innebär   reformen    en
minskning   av   stödpriset   för   EU-socker,  viss
kompensation  för  producenter,  förenkling  av  det
nuvarande  kvotsystemet  m.m.  Sverige   driver   en
offensiv  linje med krav på betydande prissänkningar
och  ett  snabbt   genomförande  av  reformen.  Före
sommaruppehållet 2005 väntas kommissionen lägga fram
ett  slutgiltigt  förslag.   Vidare   bör   reformen
kompletteras  med  en aktionsplan för att underlätta
övergången för de u-länder  som länge haft tillträde
till  EU:s  sockermarknad  till   garanterade   höga
priser.   Några   u-länder   kommer   sannolikt  att
kortsiktigt påverkas negativt av reformen,  då dessa
i  hög  grad  är  beroende av inkomsterna från denna
export.  Arbetet  med  en  sådan  aktionsplan  pågår
parallellt med reformarbetet.
De negativa konsekvenserna  av  CAP begränsas inte
till EU:s invånare. EU:s stora marknad i kombination
med    de    höga    stödnivåerna   gör   att   EU:s
jordbrukspolitik  påverkar   världsmarknaden,   inte
minst  prisnivåerna,  för  en  majoritet av världens
jordbruksprodukter.     Stödsystemen      stimulerar
överproduktion  som  dessutom  ofta  exporteras  med
hjälp av exportsubventioner, vilket leder  till  att
EU dumpar livsmedel som t.ex. socker och mjölkpulver
i  andra  länder  (ofta  u-länder) och slår ut lokal
jordbruks-  och  livsmedelsproduktion.  Eftersom  de
interna stödnivåerna  är så pass höga kan produktion
i  flera  sektorer också  ske  trots  att  naturliga
förutsättningar  egentligen  saknas  i Europa (t.ex.
när  det  gäller  bomull,  tobak  och  viss  frukt).
Konsekvensen blir att länder utanför EU  stängs  ute
från  viktiga  marknader  där  de ofta har naturliga
konkurrensfördelar. CAP är också  konstruerat så att
den  import  som kommer från främst u-länder  i  hög
grad handlar om  råvaror  som  vidareförädlas av den
europeiska   livsmedelsindustrin.   Däremot   stängs
högförädlade varor  från u-länderna ute med hjälp av
höga tullar (tulleskalering).  Detta  är  bara några
exempel   på   CAP:s   konsekvenser  i  ett  globalt
perspektiv.

Avveckling av tullar inom EU

Det allmänna preferenssystemet  (Generalised  System
of  Preferences,  GSP)  är ett fristående system som
funnits i EU sedan 1970-talet.  Bland  annat erbjuds
utvecklingsländerna    tullsänkningar    alternativt
tullfrihet. Tidigare kolonier till länder  i  EU har
avtal  med  särskilda handelsförmåner. Det nuvarande
avtalet   (Cotonouavtalet)   slöts   år   2000   och
vidareutvecklas      genom      förhandlingar     om
partnerskapsavtal mellan EU och länderna  i  Afrika,
Västindien  och  Stilla havet, det s.k. AVS-området.
Dessa förhandlingar  skall vara avslutade senast den
1 januari 2008. Detta är exempel på överenskommelser
med utvecklingsmålsättning.

Kritik    har    riktats    mot    det    allmänna
preferenssystemet och det har ibland  sagts  att det
är  både  snårigt  och  byråkratiskt och att det ger
minimala förmåner. Så länge  det  fortfarande  finns
tullar   vid  import  till  EU  kan  det  emellertid
förväntas  att u-länderna har intresse av att minska
dessa.  Sveriges   inställning  är  att  sträva  mot
tullfrihet    i   multilaterala    och    bilaterala
sammanhang; tullfrihet för u-länder är en deletapp.
Under  det  svenska  ordförandeskapet  i  EU  togs
beslut om tull-  och  kvotfrihet för alla varor utom
vapen  (EBA,  Everything  but  Arms)  för  de  minst
utvecklade länderna. Detta finns utförligt beskrivet
i näringsutskottets betänkande 2001/02:NU15 (s. 23),
till vilket hänvisas. Systemet kan visserligen sägas
diskriminera andra  u-länder,  men  det  sker helt i
enlighet  med  WTO:s regler och har som mål  att  ge
stöd till de allra  fattigaste länderna. Sverige har
högre  ambitioner  än  kommissionen   och  flera  av
medlemsländerna  när  det  gäller  att förenkla  och
förbättra villkoren för de övriga u-länderna.
På   frågor  (fr.  2004/05:692,  2004/05:693   och
2004/05:694)  av  Henrik  von  Sydow  (m)  om stärkt
frihandel  och avskaffande av EU:s tullar på  import
från flodvågsdrabbade länder som Thailand och Indien
svarade näringsminister Thomas Östros i januari 2005
att  Sverige   för  en  konsekvent  frihandelsvänlig
linje. Kommissionen  har  redan inlett en diskussion
med medlemsstaterna om förbättrade  villkor  för  de
länder,   som   drabbats  av  flodvågen  (tsunamin),
informerade näringsministern. Kommissionen har pekat
på att det kan vara  aktuellt  med lättnader när det
gäller det allmänna preferenssystemet, antidumpning,
standardkrav  för  livsmedel  m.m.  Näringsministern
konstaterade att Sverige aktivt  verkar  för  att EU
snabbt   fattar   beslut   som   innebär  förbättrad
frihandel  och  minskade  tullar  för   de  drabbade
länderna.
Enligt   tidigare   avtal   avvecklades   samtliga
textilkvoter  i världshandeln den 1 januari 2005.  I
en  interpellation   (ip.  2004/05:253)  av  Carl  B
Hamilton  (fp)  till näringsminister  Thomas  Östros
togs frågan om fri  tekoimport från Kina upp. Enligt
interpellanten hävdades  i  Financial  Times  den  7
december   2004   att   EU   vid  toppmötet  EU-Kina
nästföljande dag skulle begära  att Kina "modererar"
sin export av tekovaror till EU; detta skulle strida
mot EU:s och WTO:s regelverk.
Näringsministern  konstaterade att  EU  inte  hade
ingått   någon   överenskommelse    med    Kina   om
exportbegränsningar eller liknande åtgärder  i fråga
om  tekovaror.  Om kommissionen skulle ha föreslagit
en frivillig exportbegränsning, vilket den förnekat,
hade den inte den  svenska  regeringens  stöd, sades
det. Näringsministern menade att interpellanten  och
han  själv  hade  samma  uppfattning  när det gällde
vikten  av frihandel, inte minst på tekoområdet  men
också generellt.  Även  i  en  insändare i Financial
Times den 3 mars 2005 uttryckte näringsministern att
Kina - genom att gå med i WTO -  hade  samtyckt till
att inte sätta restriktioner för sin export till EU.
Vidare skulle EU inte heller begära detta  av  Kina.
Näringsministern  underströk  att de länder i Europa
som arbetar för frihandel behöver samarbeta.

Utskottets ställningstagande


Liksom tidigare vill utskottet  framhålla  att det i
högsta  grad  är  ett svenskt intresse att värna  om
frihandel   som  princip.   Frihandel   kan   enligt
utskottets   sätt    att    se    vara    en   stark
välståndsskapande  kraft  för  såväl  de  utvecklade
länderna som för världens fattigaste länder.  Vidare
vill  utskottet  betona  att  stabila  och  rättvisa
spelregler   för  ett  fritt  utbyte  av  varor  och
tjänster är en avgörande förutsättning för ekonomisk
tillväxt och sysselsättning.  Utskottet  konstaterar
att det finns en allmän övertygelse i riksdagen  att
frihandel är en viktig princip.

U-länderna  har  en  sämre  utgångsposition, bl.a.
beroende på att många industriländer,  inklusive EU-
kretsen, fortfarande har betydande hinder för import
av  varor  som  är  viktiga för u-ländernas  export.
Dessa     länder     behöver      tillträde     till
industriländernas  marknader  men  också  en  friare
världshandel rent generellt för att  kunna dra nytta
av sina komparativa fördelar. Dock måste  det finnas
en  medvetenhet  om  att  u-länders export begränsas
även av tullar i andra u-länder.  Samtidigt  kan det
under  en  övergångsperiod  finnas skäl för u-länder
att  tillgripa  tullar  för  att   skydda  sin  egen
produktion.
Regeringen  har  sedan Sverige blev  medlem  i  EU
drivit linjen att den  gemensamma jordbrukspolitiken
måste    reformeras.   Jordbruksstöden    snedvrider
konkurrensen  och leder till att produktionsresurser
som skulle kunna  användas  på  ett  bättre  sätt  i
samhällsekonomin låses in i jordbrukssektorn. Vidare
är  jordbrukssektorn  av särskilt stor betydelse för
u-länderna. Det är enligt  utskottets  mening  givet
att  Sverige  skall fortsätta att verka för en reell
sänkning  av  i-ländernas  interna  stöd,  en  snabb
utfasning  av  exportsubventionerna  och  en  tydlig
nedmontering av  tullar  och  kvoter, såväl inom som
utanför EU-kretsen.
När det gäller utvecklingen mot  en  ökande  mängd
bilaterala och regionala avtal vill utskottet betona
behovet  av  en försiktig linje och att utvecklingen
följs noga. Samtidigt som bilaterala avtal möjliggör
att en mer begränsad  länderkrets  går före och drar
vinsterna  av  marknadsöppningar - vilket  kan  leda
till  att  nya  modeller   skapas   till   gagn  för
multilaterala   avtal   -   känner   utskottet  viss
osäkerhet när det gäller de bilaterala och regionala
avtalens konsekvenser för u-länderna.  Det är därför
väsentligt  att  Sverige är med och bevakar  att  de
fattiga länder som nu förhandlar om bilaterala avtal
med bl.a. EU får det  stöd de behöver för att på ett
effektivt sätt kunna driva  sina  intressen gentemot
starkare  parter. Utskottet vill i detta  sammanhang
peka på vikten  av  ett utökat tekniskt bistånd till
u-länderna,  så  att  de   kan  ta  till  vara  sina
möjligheter inom WTO-systemet.
Enligt utskottets mening är  det  viktigt  att det
multilaterala      handelsregelverket      utvecklas
parallellt med de bilaterala överenskommelserna,  så
att   inte   hela  frågekomplex  faller  utanför  de
internationella reglerna, och på ett sådant sätt att
de bilaterala  avtalen  påskyndar  marknadsöppningar
multilateralt.
Frihandel  medför  också  en  snabb  spridning  av
information,  vilket  kan  bidra till omvandling  av
slutna samhällen till större öppenhet mot omvärlden.
Sverige   bör   enligt   utskottets    mening   även
fortsättningsvis  delta  aktivt  i arbetet  med  att
förbättra  det  multilaterala  handelssystemet   och
samtidigt stärka förtroendet för det. Utskottet vill
även  ånyo  framhålla  att  miljömässig  och  social
hänsyn är viktigt, samtidigt som dessa krav inte får
användas  emot  de  länder  som  ännu  inte  - trots
ansträngningar - kan uppfylla kraven.
Vidare  vill utskottet hävda att många konsumenter
- både enskilda  och  företag  -  kan  gynnas  av de
positiva  effekterna  av  frihandel, som t.ex. lägre
priser,  större  utbud av varor  och  tjänster  samt
bättre kvalitet.
Motionsönskemålen om fortsatt eller ökad frihandel
ligger   väsentligen    i   linje   med   utskottets
inställning. Frihandeln förbättrar förutsättningarna
för tillväxt i hela världsekonomin. I en liten öppen
ekonomi som den svenska finns  det en lång tradition
av  att  hävda den fria handeln eftersom  vårt  land
gynnas av  ett  fritt  utbyte.  Vårt välstånd bygger
till  stor del på specialisering och  handelsutbyte.
Men frihandel  är inte mindre viktig för u-länderna,
under förutsättning att dessa har reella möjligheter
att   åstadkomma   resultat   genom   att   utnyttja
förhandlingsrätten.  U-länderna  bör således få ökat
marknadstillträde, framför allt på områden som är av
särskilt  intresse  för  deras  export.  Eliminering
eller   minskning  av  handelshindren   skapar   nya
förutsättningar  för  ekonomisk  utveckling  även  i
dessa länder och kan göra det lättare att också göra
andra   framsteg,   t.ex.   i   fråga  om  mänskliga
rättigheter,   rättvisa   och   social   utveckling.
Utskottet  anser däremot inte att  frihandel  är  en
tillräcklig  förutsättning för att uppnå sådana mål;
det finns också  behov  av politiska, ekonomiska och
institutionella reformer hos u-länderna och särskilt
de  minst  utvecklade  länderna  (MUL)  innan  dessa
länder kan dra full nytta  av  frihandelns  positiva
inverkan.

Med hänvisning till att utvecklingen
ligger i linje med motionsönskemålen
anser utskottet att det inte finns
behov av något initiativ från
riksdagens sida med anledning av de
här aktuella motionsyrkandena.


WTO-frågor


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör  avslå motionsyrkanden om WTO-
frågor med hänvisning  till pågående åtgärder
i fråga om ökad öppenhet,  stöd till u-länder
m.m. Jämför reservation 1 (v, mp).

Motionerna


I motion 2004/05:MJ332 (fp)  görs  gällande  att WTO
inte  medger  att  konsumenters oro får utgöra grund
för   standarder   i   internationell   handel   med
livsmedel. Med ökad import  och  export av livsmedel
krävs  nya vägar för att stärka konsumentinflytandet
och livsmedelssäkerheten,  menar  motionärerna.  WTO
bör  vidta  åtgärder  som  syftar  till att ett ökat
konsumentskydd får en framskjuten plats, hävdas det.

I motion 2004/05:N274 (fp) redovisas att målet för
WTO-avtalen   är   att   höja  levnadsstandarden   i
medlemsländerna, säkerställa full sysselsättning och
öka  realinkomsterna. Om målet  skall  kunna  uppnås
måste  Sverige  även fortsättningsvis aktivt delta i
arbetet   med   att  förbättra   det   multilaterala
handelssystemet och samtidigt stärka förtroendet för
det.    Bland   annat    måste    slutdatumet    för
förhandlingsrundan - december 2005 - hållas. Förutom
konkreta  resultat i jordbruksförhandlingarna är det
enligt motionärerna  viktigt  att förhandlingarna om
industrivaror  kommer i gång på  allvar.  Regeringen
bör  understryka   att  även  u-länderna  bör  sänka
tullarna på industrivaror.
I den nämnda motionen  beklagas  vidare att frågan
om insyn (transparens) i offentlig upphandling  föll
bort   från   Doharundans  dagordning.  Motionärerna
kräver att regeringen  verkar för att frågan snarast
möjligt  tas  upp  på  nytt.  Sådan  transparens  är
avgörande  i  kampen mot korruption  i  samband  med
upphandlingar i länder som inte har tillräckligt väl
fungerande rättssystem.
Enligt motionärerna  i  motion  2004/05:U313  (kd)
måste    WTO:s   tvistlösningsmekanism   ytterligare
stärkas.  Förslaget  om  att  inrätta  en  permanent
tvistlösningspanel     skulle    stärka    systemets
auktoritet   och   göra   det   mer   oberoende   av
"diplomatisk  dragkamp". Det  är  även  viktigt  att
underlätta de mindre  utvecklade  ländernas tillgång
till tvistlösningssystemet. Regeringen bör undersöka
möjligheterna till hårdare sanktionsåtgärder  mot de
länder  som  inte  efterföljer tvistlösningspanelens
beslut,  exempelvis  genom  att  tillåta  kollektiva
åtgärder, föreslår motionärerna.  Vidare förordas en
ökad  öppenhet  inom  WTO.  Enligt motionärerna  kan
regeringen initiera bildandet  av  en parlamentarisk
församling  för  WTO  i syfte att stärka  kopplingen
mellan  de  internationella   organisationerna   och
medborgarna.  Inför  framtida förhandlingar inom WTO
bör medlemsstaterna i  högre grad föra en dialog med
det civila samhällets företrädare.
Motionärerna bakom motion  2004/05:U278  (v) anser
att  det  är svårt att få ett samlat grepp om  vilka
handelsfrågor  som  Sverige  i praktiken prioriterar
inom EU och andra organ. Därför  föreslås i motionen
att  regeringen  skall  avge en årlig  rapport  till
riksdagen om vad Sverige  gör  inom handelspolitiken
när  det  gäller  EU, WTO och i fråga  om  regionala
handelsavtal.
I motion 2004/05:U254 (mp) tas en mängd olika WTO-
frågor upp. Inför WTO-mötet  i  Doha  deklarerade EU
att de fattiga ländernas frågor skulle  prioriteras.
Resultatet   av  överenskommelserna  är  dock   inte
tillfredsställande  ur  denna  synpunkt,  sägs det i
motionen.  Det  ligger  nu  ett  stort ansvar på  i-
länderna, som i praktiken styr utvecklingen  i  WTO,
att  det  slutliga  resultatet  av  Doharundan  blir
genomsyrat av u-ländernas krav, menar motionärerna.
Det är motionärernas mening att Sverige via EU bör
verka  för  att  en överenskommelse kan nås så snart
som möjligt i jordbruksförhandlingarna  och  att  de
EU-interna    stöden   skall   sänkas.   Beträffande
minimistöden bör  göras  en strikt tolkning av vilka
rika länder som skall beröras  av  dessa sänkningar.
Vidare anser motionärerna att Sverige i EU med kraft
bör verka för att bomullssubventionerna i realiteten
slopas.
Motionärerna    har   också   uppmärksammat    att
julibeslutet innebär  att  förhandlingar om ett nytt
avtal om förenklade handelsprocedurer, en av de s.k.
Singaporefrågorna,    aktualiseras.    Behovet    av
förenklade  procedurer  är   okontroversiellt,   men
motionärerna  är inte övertygade om att ett avtal är
bästa sättet att  åstadkomma  detta.  När det gäller
övriga  Singaporefrågor  bör dock EU dra  slutsatsen
att  dessa  är  avförda  från   WTO-förhandlingarna.
Sverige bör genom EU säkerställa  att  de  löften i-
länder  givit  u-länderna om teknisk assistans  till
stöd  för  uppbyggnad   av   förhandlingskapaciteten
verkligen infrias, framhåller motionärerna.
Handel  är  ett medel för att  åstadkomma  hållbar
utveckling, sägs det i nämnda motion. För att avgöra
om regelverket  understöder detta mål är det viktigt
att WTO genomför  kontinuerliga utvärderingar av hur
tjänsteavtalet  (General   Agreement   on  Trade  in
Services,  GATS)  påverkar utvecklingen. Att  sådana
utvärderingar skall  göras  stipuleras också i GATS-
avtalets  paragraf  19.  Med hänsyn  till  målet  om
hållbar utveckling är det  dock  enligt motionärerna
motsägelsefullt     att     paragraf    19    binder
medlemsländerna   till  en  allt   högre   grad   av
avreglering. Länderna  måste  själva få avgöra om de
vill låta nyttigheter som tillgång  till rent vatten
eller utbildning tillhandahållas via  privata  eller
offentliga system. Paragrafen 19 bör omformuleras så
att  målet  skall  gynnas oavsett om utvärderingarna
kommit fram till att  avreglering eller införande av
nya regler är det bästa instrumentet, hävdas det.
Motionärerna  anser  vidare   att   särskild   och
differentierad  behandling av u-länderna bör ses som
ett permanent instrument,  vilket  är nödvändigt för
att  anpassa  WTO:s  regelverk  till  olika  länders
utvecklingsnivå.
Det  behövs  en omedelbar demokratisering  i  WTO,
menar motionärerna,  och föreslår ett antal åtgärder
för  att  öka  öppenheten  och  alla  medlemsstaters
möjlighet till deltagande  i olika beslutsprocesser.
Bland  annat  föreslås  att  endast   formella   och
protokollförda möten skall kunna utgöra underlag för
förhandlingar    och   att   ordföranden   i   olika
förhandlingsgrupper vid kommande ministermöten skall
utses  av  en  relevant   kommitté   och   inte   av
sekretariatet i samarbete med värdlandet. Vidare bör
WTO anamma FN:s sätt att ta fram deklarationstexter,
vilket  innebär att ordföranden enbart sammanställer
olika ändringsförslag utan att göra någon tolkning.
Slutligen   förordar   motionärerna   att  WTO:s
tvistlösningsmekanism   skall   reformeras   så  att
offentligheten  inom  WTO:s  panel  ökar och fattiga
länders möjligheter att föra sin talan stärks.

Vissa kompletterande uppgifter


Öppenhet inom WTO

Som tidigare nämnts presenterades i januari 2005 den
s.k.  Sutherlandrapporten,  vilken  handlar   om  de
framtida   utmaningarna   för   WTO.   Bland   annat
uppmärksammas  frågan  om  öppenhet och dialogen med
det civila samhället. På detta område föreslås det i
rapporten att klara mål och riktlinjer bör upprättas
för WTO:s relationer till det  civila  samhället och
att  mer resurser bör avsättas för en sådan  dialog.
Regeringen  kan  enligt  uppgift ställa sig bakom de
nämnda  förslagen  om  klara   riktlinjer   och  mer
resurser för dialogen med det civila samhället.

WTO  genomför i dag särskilda briefingar för  s.k.
NGO:er (non-governmental  organizations)  och medier
om  mer  betydande  WTO-möten  samt genomför en  rad
seminarier och workshopar. Dokumentationen  om dessa
har  förbättrats  liksom  WTO:s  hemsida.  En allmän
bedömning är att medlemmarna själva troligen  kommer
att  behöva  ta  ett  allt  större  ansvar  för  att
säkerställa  öppenhet om sina egna positioner. Flera
delegationer  offentliggör   på   eget  ansvar  sina
förhandlingsinlägg och gör dem även  tillgängliga på
WTO:s och på sina egna hemsidor. EU och  Sverige har
legat i framkant i att använda detta arbetssätt.
Enligt  Dohadeklarationen har WTO-medlemmarna  ett
gemensamt ansvar  för  att garantera intern öppenhet
och deltagande av samtliga medlemsländer och för att
arbetssättet inom organisationen skall bli mer öppet
genom   snabbare  och  effektivare   delgivning   av
information    och    en   förbättrad   dialog   med
allmänheten.  Även om arbetet  med  dessa  frågor  i
Genève lett till  förhållandevis få formella beslut,
har det informella arbetssätt som delvis präglar WTO
kommit att anpassas  i  riktning mot att tillmötesgå
främst  u-ländernas  legitima   krav  på  insyn  och
deltagande.  Bland annat har de informella  samråden
normalt annonserats  i  god  tid  i förväg och varit
öppna  för  alla. När endast 20-30 länder  samlas  i
mindre, informella  möten  är  antalet  u-länder som
deltar  större  än  under  tiden  före Seattlemötet;
syftet är att alla regioner och intresseinriktningar
skall  finnas representerade. Dessa  förändringar  i
det   interna   arbetssättet   har   präglat   såväl
förberedelserna  inför  ministerkonferenserna i Doha
och Cancún som den förestående ministerkonferensen i
Hongkong i december 2005.
Intressegrupper som t.ex.  G  20  och  Cairns  kan
formeras för enskilda sakfrågor och för övergripande
förhandlingar. Frågan huruvida ett land skall ingå i
en  sådan  grupp  innebär  en  avvägning mellan ökad
slagkraft och möjligheten att själv  föra  fram hela
sin nationella position.
När  det  gäller  frågan  om hur ordföranden eller
medlare ("facilitators") i olika förhandlingsgrupper
skall  utses  vid  ministerkonferenserna  har  ingen
enighet kunnat uppnås bland WTO-medlemmarna.
Beslut   om  WTO:s  deklarationstexter   tas   med
konsensus, vilket  ger  garantier  för  att enskilda
medlemmars  avvikande  uppfattning inte skall  kunna
ignoreras. Detta ställer  stora  krav på ordföranden
och andra medlare som har i uppdrag  att identifiera
beslut   som  kan  stödjas,  eller  accepteras,   av
medlemmarna.   Samtidigt   är   det   av   vikt  att
medlemsländer  respekterar  att  konsensus inte  nås
genom  ultimativa  krav  från enskilda  länder  utan
genom  att samtliga deltagare  visar  beredskap  att
kompromissa.
Om ordföranden  i  förberedelseprocessen  inför en
ministerkonferens  bedömer  att  så är lämpligt  bör
denne ha rätt att presentera sin bästa  uppskattning
av  hur konsensus skulle kunna uppnås. Denna  metod,
som ställer  höga  krav på författaren av texten när
det gäller att ta hänsyn till ståndpunkter från hela
medlemskretsen,  var   den   metod  som  användes  i
förberedelserna inför ministerkonferenserna  både  i
Doha  och  Cancún.  Vid  behov,  bör  det också vara
möjligt  för WTO:s medlemmar att få sina  eventuellt
avvikande  ståndpunkter  återgivna på lämpligt sätt,
t.ex. i en bilaga till det  underlag som presenteras
för ministerkonferensen.
Frågan om skapande av en parlamentarisk församling
inom WTO har diskuterats, men  motståndet  mot detta
är  stort  framför  allt  bland u-länderna. En sådan
församling skulle kunna få  en  rådgivande  roll men
knappast  bli  del av det formella beslutsfattandet.
En lösning enligt  vilken EU bara representerades av
Europaparlamentet skulle riskera att inte bidra till
att öka WTO:s legitimitet  i EU-ländernas nationella
parlament. För att särskilt u-länder skall ges ökade
möjligheter  att  ta del i och  påverka  WTO-arbetet
krävs  även  ökat tekniskt  bistånd,  särskilt  till
länder vilka inte  har egen representation i Genève.
Sverige   stöder  finansiellt   Organisationen   för
internationell   handelsinformation   och  samarbete
(Agency  for  International  Trade  Information  and
Cooperation,   AITIC)   som   skall   tillhandahålla
landanpassat  stöd  i  WTO-förhandlingarna  till  de
fattigaste länderna och  till  u-länder  som  saknar
representationskontor i Genève.
Ett   nytt   parlamentariskt   inslag  i  WTO  har
emellertid under de senaste åren vunnit insteg genom
Internationella   parlamentariska   unionen   (IPU).
Parlamentarikermöten  har  hållits i Genève,  Cancún
och Bryssel. Syftet med mötet  i  Bryssel i november
2004 var att sända en signal till WTO  om  vikten av
parlamentariskt  inflytande  även i de multilaterala
samarbeten  där regeringarna har  ansvaret.  Ungefär
300  parlamentariker   från  75  stater  deltog  och
därutöver medverkade ett 60-tal parlamentariker från
Europaparlamentet     och     observatörer     m.fl.
Församlingen antog med konsensus  en deklaration som
är riktad till WTO:s nästa ministerkonferens.

Öppenhet i Sverige om WTO-frågor

Regeringen    ger    vid   återkommande   tillfällen
information till riksdagen  dels  i kammaren, dels i
olika  berörda  utskott i fråga om utvecklingen  när
det gäller Sveriges  och  EU:s  ställningstaganden i
WTO-förhandlingarna. Inför beslutet i WTO:s allmänna
råd  den  31  juli  2004  fick  riksdagen   del   av
regeringens underlag i form av en skriftlig procedur
med EU-nämnden.

Några  riksdagsledamöter brukar ingå i regeringens
delegation  vid  viktiga  handelspolitiska möten. Så
var fallet vid ministerkonferenserna i Seattle, Doha
och Cancún.
Regelbundna    möten    hålls    i     regeringens
referensgrupp  för  WTO-frågor  med företrädare  för
fackföreningar, näringslivsorganisationer,  enskilda
organisationer  m.m.  Gruppen  möts ungefär varannan
månad,    och   rapporterna   från   mötena    finns
tillgängliga   på   Utrikesdepartementets   hemsida.
Informationen  inom referensgruppen är dubbelriktad.
Utrikesdepartementet,  som  sammankallar  och  leder
referensgruppen,  informerar om regeringens och EU:s
arbete. Därefter ges  referensgruppen  tillfälle att
ge synpunkter på frågorna. På detta sätt  förbättras
det samlade beslutsunderlaget.
I  den  ovan  nämnda parlamentarikerkonferensen  i
Bryssel år 2004 redovisade  EU:s handelskommissionär
Peter Mandelson att han kommer  att  arbeta  för att
EU:s  handelspolitik  i  världen  skall  präglas  av
öppenhet.  Han  sade sig sträva efter mer inflytande
av  NGO:er  och parlamentariker  i  utformningen  av
politiken.

WTO-förhandlingarnas fortskridande

Den nya förhandlingsrundan inom WTO, enligt den s.k.
utvecklingsdagordningen   från   Doha,  innebär  att
medlemsländerna   lyfter  fram  utvecklingsländernas
intressen mer än tidigare.  De viktigaste frågorna i
deklarationen  från Doha rörde  jordbruk,  tjänster,
marknadstillträde     för     industrivaror,     nya
förhandlingsfrågor  (de  s.k.  Singaporefrågorna, se
nedan),   miljö,   översyn   av   WTO:s   regelverk,
implementering av tidigare ingångna  WTO-avtal  m.m.
Förhandlingsrundan skulle, som tidigare nämnts, vara
klar   till  den  1  januari  2005.  Vid  WTO:s  5:e
ministerkonferens i Cancún, Mexiko, i september 2003
var  det   aktuellt   med   en   halvtidsöversyn  av
Dohaförhandlingarna. På mötets sista  dag kollapsade
dock förhandlingarna.

Efter  intensiva  förhandlingar  under  våren  och
sommaren  2004  uppnåddes  dock  enighet  inom WTO:s
allmänna  råd  i  Genève  om  ett  ramverk  för  den
fortsatta förhandlingsprocessen, det tidigare nämnda
julibeslutet.   Avsikten  var  att  överenskommelsen
skall vidareutvecklas  till konkreta åtaganden, s.k.
modaliteter, vid ministerkonferensen  i  Hongkong  i
december 2005.
Förutom  jordbruksfrågorna - vilka med undantag av
det s.k. bomullsinitiativet  redovisats  i  tidigare
avsnitt   om   frihandel   -  omfattar  julibeslutet
marknadstillträde      för      icke-jordbruksvaror,
utvecklingsfrågor  som  särskild och  differentierad
behandling, handelsrelaterat  tekniskt  bistånd  och
kapacitetsuppbyggnad   samt   frågor   om  de  minst
utvecklade  länderna.  Vidare  ingår  tjänstehandel,
tvistlösningsförfarandet,  handel  och  miljö   samt
förenklade  handelsprocedurer.  De  områden  som har
anknytning  till  motionsfrågorna  redovisas  i  det
följande.
De  s.k.  Singaporefrågorna  avser  förenkling  av
handelsprocedurer,  insyn  i  offentlig upphandling,
handel och investeringar samt handel och konkurrens.
Enligt  ramöverenskommelsen  skall   av  dessa  fyra
frågor endast förenklade handelsprocedurer  ingå som
ett förhandlingsområde. Sveriges och EU:s linje  har
varit   att  eftersträva  ett  positivt  beslut  för
samtliga   Singaporefrågor.  Samtidigt  har  Sverige
alltsedan ministermötet  i  Cancún  i september 2003
och    i   de   efterföljande   diskussionerna    om
Singaporefrågorna gjort klart att EU borde acceptera
att släppa  investeringar och konkurrens utanför det
samlade  förhandlingspaket  som  Dohaförhandlingarna
utgör och  i  stället  fokusera på de frågor där det
finns  störst  möjlighet  att  göra  framsteg,  dvs.
förenklade handelsprocedurer  och  insyn i offentlig
upphandling. Det är positivt att beslut  har  tagits
om    att   inleda   förhandlingar   om   förenklade
handelsprocedurer  eftersom  regeringen  prioriterar
denna fråga högst av de fyra Singaporefrågorna.
Samtidigt  hade  regeringen  gärna sett att  också
insyn  i  offentlig  upphandling (transparens)  hade
ingått i julibeslutet.  Sverige anser att fördelarna
med ett multilateralt avtal  om  insyn  i  offentlig
upphandling  är  flera.  Ett  sådant avtal kan bidra
till ökat förtroende för myndigheters  agerande  och
vara    ett    steg    mot   införandet   av   sunda
upphandlingsregler världen  över. Inte minst kan det
bidra till kampen mot korruption. Trots Sveriges och
EU:s  ansträngningar att få med  detta  sakområde  i
Dohaförhandlingarna  var  det  inte  möjligt  att få
gehör   för   denna  ståndpunkt  i  WTO.  Först  när
Dohaförhandlingarna har avslutats kan det därför bli
aktuellt att ta  upp  en diskussion om att återuppta
förhandlingarna om insyn  i  offentlig  upphandling.
Enligt  uppgift  kommer regeringen att aktivt  verka
för detta. Regeringens uppfattning är dock att såväl
frågan  om  insyn  i   offentlig   upphandling   som
investeringar  och  konkurrens bör behandlas utifrån
sina egna meriter.
För  att  fullfölja  förhandlingarna   och   uppnå
resultat  kommer  en  sjätte  ministerkonferens  att
hållas i december 2005 i Hongkong.

WTO och u-länder

WTO:s  medlemsländer  har  ambitioner i fråga om att
den    nu    pågående    rundan   skall    bli    en
utvecklingsrunda, vilket bekräftades  i julibeslutet
år  2004.  Sedan dess har utvecklingsländerna  visat
ett ökat engagemang i förhandlingarna.

Inom WTO har under de senaste åren u-länderna fått
en allt viktigare  roll. En avgörande faktor i denna
utveckling var bildandet av ländergruppen G 20 inför
ministerkonferensen  i  Cancún. G 20 har snabbt fått
en  nyckelroll  och de ledande  länderna  i  gruppen
(Brasilien,   Indien,   Kina   och   Sydafrika)   är
inflytelserika   även   inom  WTO-förhandlingarna  i
stort. Detta har bidragit  till  att  sätta fokus på
vissa problem och intressen som u-länderna  har, och
i  förlängningen  ökat  trycket  på  i-länderna  att
liberalisera sin jordbrukspolitik.
Särskild och differentierad behandling (SDT) är en
central  del  av förhandlingarna i Doharundan. Bland
annat stipuleras  om en översyn av alla SDT-åtgärder
i   Dohaagendan.   Sverige   stöder   särskild   och
differentierad behandling  för utvecklingsländer och
verkar för att översynen skall  leda  till effektiva
SDT-åtgärder.  En  utgångspunkt  är  att  SDT  skall
stödja utvecklingsländernas möjlighet att dra  nytta
av internationell handel, inklusive handel mellan u-
länderna. Inför Cancún rådde i princip enighet om en
grupp  förslag  om  olika  SDT-åtgärder. På grund av
sammanbrottet i Cancún fattades inte något beslut om
dessa.
Arbetet med SDT kom i gång  igen  först  för några
månader  sedan efter julibeslutet sommaren 2004  och
är nu inriktat  på att möta den nya tidsgräns som är
satt till juli 2005.  Enligt uppgift råder nu en mer
konstruktiv  atmosfär  i   förhandlingarna,   vilket
delvis    sammanhänger    med    att    SDT-frågorna
konkretiseras.  Även  om handelsliberaliseringar  är
något   positivt  som  gynnar   både   ekonomi   och
utveckling,    kan    det    finnas    exempel    på
länder/regioner  som på kort sikt drabbas av problem
i samband med anpassningen  till  reformer. Eftersom
denna typ av övergångsproblem riskerar  att  hårdast
drabba u-länder måste särskild hänsyn tas till deras
behov.   Snedvridningar  på  i-ländernas  marknader,
t.ex.  på  jordbruksområdet,  ger  också  skäl  till
särskilda åtgärder  för  u-länderna.  För att skydda
sin  produktion  kan  u-länderna  få tillämpa  lägre
tullsänkningar, undantag för särskilda produkter och
en  skyddsklausul.  Möjligheten  för u-länderna  att
trygga sin egen livsmedelsförsörjning  kan  hanteras
på detta sätt. Sverige stöder förhandlingsförslag om
att  u-länderna  skall  kunna få kraftigt reducerade
åtaganden  för  ett  antal produkter  (s.k.  special
products),   vilka   är   särskilt    viktiga    för
livsmedelsförsörjningen,  och förslag om en särskild
skyddsklausul   vid   stora  inflöden   av   dumpade
livsmedel.
Ett initiativ som Sverige  ställt  sig  bakom  och
aktivt  verkat  för  gäller  förslag om att avskaffa
alla produktionsrelaterade stöd  och exportstöd till
bomullssektorn   så   att  u-länderna  skall   kunna
konkurrera  på  lika  villkor.  Sveriges  arbete  är
enligt uppgift en bidragande  orsak  till  att  EU i
stort     blivit     positiv     till    det    s.k.
bomullsinitiativet trots att några medlemsländer har
en   egen   bomullsproduktion.   I   enlighet    med
julibeslutet   har   en   separat  förhandlingsgrupp
skapats  för  att hantera denna  fråga,  vilket  ger
möjligheter att  lyfta  fram frågans betydelse inför
ministerkonferensen i Hongkong.  För  att  stödja de
afrikanska bomullsproducenternas position i  WTO har
Utrikesdepartementet  stött  dessa länder ekonomiskt
så att de kan delta i relevanta  möten i Genève, där
bomullsfrågorna tagits upp. I början  av  mars  2005
konstaterade  WTO:s  överprövningsorgan  att Förenta
staternas subventioner till inhemsk bomull  och till
amerikanska bomullsexportörer är oförenliga med WTO-
reglerna.  Tvisten  inleddes  av Brasilien. Eftersom
det rör sig om en stor mängd olika  stöd är det viss
risk att segern främst är symbolisk för  ganska lång
tid framöver.
WTO  består  av  ett stort antal medlemsländer  på
mycket olika utvecklingsnivå  och  med  mycket olika
kapacitet    att    förhandla    och    implementera
handelsregler  och marknadsöppningar. Ett  betydande
antal av WTO:s medlemsstater kommer under förutsebar
framtid  att behöva  extra  tid  och  stöd  för  att
implementera de avtal som ingås.
I  juliöverenskommelsen   gjordes   åtaganden   om
tekniskt    bistånd.   Sveriges   tekniska   bistånd
kanaliseras  dels   genom   EU,   dels  direkt  till
mottagaren   (ett   land   eller  en  internationell
organisation).  För  år 2005 är  enligt  uppgift  31
miljoner    kronor    avsatta     för    regeringens
multilaterala  handelsrelaterade  tekniska  bistånd.
Beträffande  Sidas  stöd  beräknas att  det  globala
stödet  kommer att uppgå till  mer  än  50  miljoner
kronor och  det bilaterala/regionala stödet till mer
än 100 miljoner  kronor.  Även via EU verkar Sverige
för ett ökat och förbättrat  handelsrelaterat  stöd.
Målsättningen    är    att    höja    det    samlade
internationella    givarsamfundets   kapacitet   att
tillhandahålla   ett   långsiktigt   och   effektivt
handelsrelaterat stöd.
Det  handelsrelaterade  utvecklingssamarbetet  bör
stärkas,  anser regeringen, och har därför uppdragit
åt ambassadör  Mats Åberg att utreda möjligheten att
upprätta    ett   centrum    för    handelsrelaterad
kapacitetsuppbyggnad.      Enligt     pr[2]omemorian
Utredning  om  ett  institut  för   handelsrelaterad
kapacitetsuppbyggnad - uppdragsbeskrivning (2004-09-
19)   från  Utrikesdepartementet  skall  utredningen
omfatta  frågan  om  värdet av och förutsättningarna
för att upprätta ett institut  för  handelsrelaterad
kapacitetsuppbyggnad.   Avsikten  är  att   öka   u-
ländernas  förmåga att delta  i  och  dra  nytta  av
internationell  handel. Till utredningen har knutits
en referensgrupp,  där bl.a. en ledamot vardera från
utrikes- och näringsutskotten ingår. I en preliminär
studie från utredningen  redovisas  att  det  hos u-
länder  -  trots  stora ansträngningar - fortfarande
finns brister när det gäller processen att formulera
handelspolitiken på  nationell  och  regional  nivå.
Målet  för  ett svenskt initiativ bör enligt studien
vara att utveckla  förståelsen och kunskapen i fråga
om  handel  och  att  stärka  analysprocessen  i  u-
länderna. Vidare kan ett  institut  fungera  som  en
informationsbank.  Av  olika organisatoriska förslag
anser utredaren själv att ett oberoende, icke vinst-
givande institut skulle vara att föredra. Med hänsyn
till  alla  de  aktörer  som   finns   i   fråga  om
kapacitetsuppbyggnad  för  u-länder  är  det  enligt
utredaren   viktigt   att  se  en  sluttidpunkt  för
insatsen,  t.ex. efter tio  år.  En  redovisning  av
slutresultatet  av  utredningen  kan förväntas under
mars 2005.
För att underlätta för exportörer  i  u-länder som
vill  exportera  till Sverige har en ny kontaktpunkt
skapats på Kommerskollegium.  Kontaktpunkten,  under
namnet Open Trade Gate Sweden, invigdes i mitten  på
mars    2005.    Syftet    är   att   tillhandahålla
lättillgänglig information om handelsregler om t.ex.
standarder, miljökrav eller  tullprocedurer  till u-
länder men också till andra frågeställare.

WTO:s allmänna tjänsteavtal, GATS

WTO:s allmänna tjänsteavtal, GATS, skapades år  1994
för att främja ökad öppenhet för den internationella
handeln  med  privata tjänster. Avtalet byggde på en
insikt  om  att  tjänstehandeln   får   allt  större
betydelse för tillväxt och utveckling i alla  länder
och   att  det  behövdes  ett  gemensamt  regelverk.
Utgångspunkten  var  att  WTO:s medlemmar inte skall
diskriminera mellan privata tjänsteleverantörer från
olika     länder     eller    behandla     utländska
tjänsteleverantörer sämre  än  de  egna. Avtalet tar
således  inte  sikte på balansen mellan  privat  och
offentligt utan  handlar  om  icke-diskriminering på
privata marknader. Sverige är ett  av  de länder som
gjort  flest åtaganden i GATS samtidigt som  Sverige
har en internationellt  sett  stor offentlig sektor.
Vilken  verksamhet  som skall bedrivas  i  offentlig
respektive privat regi  avgörs  inte  av WTO utan av
länderna  själva.  Avtalets  struktur har  utförligt
beskrivits i utskottets betänkande  2003/04:NU12 (s.
31).

Eftersom syftet med GATS är att reglera  handeln
med privata  tjänster undantas offentliga tjänster i
avtalstexten.   Definitionen   av   vad   som  utgör
offentliga  tjänster  i artikel 1:3 är en kompromiss
mellan de 124 länder som  slöt  överenskommelsen  om
GATS-avtalet. Då WTO:s medlemsstater har vitt skilda
uppfattningar  om  omfattningen  och utformningen av
den  offentliga  sektorn  är det svårt  att  försöka
hitta en exakt gemensam definition  av vad som utgör
"offentliga tjänster". Sannolikheten  att dagens 148
WTO-medlemmar skulle kunna enas om en ny  och bättre
skrivning  är  således  liten. Inget land i WTO  har
hittills  uttryckt  önskemål   om   att  omförhandla
artikel 1:3.
GATS är ett flexibelt och frivilligt avtal så till
vida   att  det  är  varje  medlemsland  som   själv
bestämmer vilka av de egna privata tjänstesektorerna
som skall  vara  öppna  för utländsk konkurrens. Det
finns  alltså möjlighet att  utelämna  sektorer  som
länderna  inte  vill  göra  åtaganden  i. Även olika
former   av   begränsningar   för  marknadstillträde
(monopol, exklusiva rättigheter,  licensförfaranden,
kvoter m.m.) kan skrivas in i enskilda sektorer. Den
svenska  regeringen har exempelvis inte  gjort,  och
avser inte  heller  att göra, några åtaganden i GATS
om  öppenhet  för utländska  tjänsteleverantörer  på
utbildnings-,  sjuk-   och  hälsovårdsområdena  samt
beträffande  vissa  tjänster   på   det   kulturella
området.   Sverige   har  vidare  gjort  uttryckliga
undantag  för  distribution  av  alkoholhaltiga  och
farmaceutiska  produkter.   Som   enda  EU-land  har
Sverige    dessutom   ett   särskilt   undantag    i
miljösektorn  för  tjänster  som  drivs  i offentlig
regi.
Enligt   artikel   XIX:3   i   GATS-avtalet  skall
medlemsstaterna  inför  varje  ny förhandlingsomgång
utvärdera handeln med tjänster både  allmänt  och på
sektorsbasis. Utvärderingen skall tjäna som underlag
inför  utformandet  av  de  riktlinjer som bestämmer
ramarna för de nya förhandlingarna.
I praktiken är det medlemsstaterna  som bidrar med
analyser av tjänstehandeln i sina respektive länder;
WTO-sekretariatet sammanställer sedan analyser  både
på  sektorsbasis  och  för  tjänstehandeln  i stort.
Sekretariatet upprättade år 1999 en databas i vilken
samtliga utvärderingar registreras. Ett stort  antal
analyser   har   hittills   kommit   in  från  olika
medlemsstater   och   sekretariatet   har  utarbetat
sektorsanalyser för samtliga huvudsektorer som ingår
i  GATS.  Såväl  olika  intresseorganisationer   som
UNCTAD  och  OECD  har  bidragit till sekretariatets
verksamhet    på   detta   område.    Studier    har
kontinuerligt tagits  fram för att uppfylla mandatet
i artikel XIX:3. Majoriteten  av  dessa  studier har
diskuterats     av     WTO:s     medlemsstater     i
Tjänstehandelsrådet.
Det  är  svårt  att  ta fram relevant statistik om
tjänstehandel  i  så väl i-länder  som  u-länder  på
grund  av  tjänstehandelns   specifika   egenskaper.
Tjänster passerar inte gränskontroller på samma sätt
som varor. Särskilt svårt är det att hitta  relevant
statistik över tjänstehandel mellan u-länder. Det är
därför  bra  att  information samlas ihop från flera
olika håll samtidigt.  Regeringen står helt bakom en
sådan process och uppfyllandet av mandatet i artikel
XIX:3.
Frågan om vattendistribution  kommer  ofta  upp  i
samband  med  GATS.  Det är viktigt att klargöra att
GATS endast reglerar tjänstehandel och inte tillgång
till vattentäkter, handel  med  vatten  i  sig eller
handel med vatten över statsgränser. Det är  driften
av  den  infrastruktur  som  är  nödvändig  för  att
distribuera vatten och kunskapen om hur vatten renas
och  distribueras  som  finns  listad  i  GATS under
miljötjänster.
Som   nämnts   ovan   tvingar   inte   GATS   till
privatisering   utan   syftar   till  att  utländska
tjänsteleverantörer   inte  skall  diskrimineras   i
förhållande   till   inhemska   på   redan   privata
marknader. För att ytterligare  klargöra att EU inte
vill påverka andra länders beslut  om  vad som skall
drivas i offentlig respektive privat regi  har  EU i
sina krav till andra länder skrivit in följande:
-  Kraven  skall  inte på något sätt syfta till en
privatisering  eller  nedmontering   av   offentliga
tjänster.
- Det är viktigt att tjänstemarknader, inte  minst
i u-länder, är adekvat reglerade nationellt.
Detta innebär att EU:s önskemål inte innebär någon
inskränkning  i  u-länders  möjligheter  att  införa
olika  former  av  nationella  regleringar  för  den
privata  vattendistributionen, exempelvis maxpriser.
Åtaganden  för vattentjänster i GATS hindrar inte på
något sätt en  medlemsstat  att  upprätthålla  eller
införa   nya   miljöskyddsregler   (t.ex.   krav  på
vattenkvalitet eller skydd av vattentäkter).
Utöver  detta  kan  det nämnas att i de reviderade
krav som EU lämnade i januari  2005  har EU valt att
sänka kraven på de fattigaste länderna  men i övrigt
i   stort  sett  behållit  samma  krav  som  ställts
tidigare (år 2002).
I Sverige  är utgångspunkten att det är en uppgift
för     det     allmänna      att     tillhandahålla
vattenförsörjning   och  rening  av   avloppsvatten.
Vatten-  och  avloppslagstiftningen   tillåter  inte
heller  att  vinst  görs  vid tillhandahållandet  av
dessa tjänster. Många andra  länder  har  emellertid
valt  att  ta  hjälp av den privata sektorn för  att
distribuera och  rena vatten. Om ett land väljer att
privatisera en viss  tjänst  är det rimligt att även
utländska  tjänsteleverantörer   ges  möjlighet  att
erbjuda sina tjänster på marknaden.
I de pågående GATS-förhandlingarna  har  EU riktat
önskemål till andra medlemsländer i WTO att de skall
göra  åtaganden för vattenrelaterade tjänster,  dock
med den  förtydligande  skrivning  som  nämnts ovan.
Inga  länder har hittills gjort några åtaganden  för
vattendistribution i GATS.

WTO och tvistlösningsmekanismen

Förhandlingen  om  tvistlösningssystemet,  som pågår
parallellt med Doharundan, syftar till att förbättra
och    klargöra    tvistlösningsmekanismen.   Enligt
tidigare  beslut  skulle  dessa  förhandlingar  vara
avslutade den 31 maj  2004.  Något  nytt  beslut  om
slutdatum   har  inte  tagits,  men  förhandlingarna
fortsätter ändå  med  syftet  att  ändringarna skall
träda i kraft så snart som möjligt.

Sverige har aktivt deltagit i utarbetandet av EU:s
förslag  genom att t.ex. ta fram särskilda  analyser
dels om möjligheten  att  införa  ett system med mer
permanenta panelmedlemmar, dels om  frågan  om  ökad
öppenhet  samt  dels om utvecklingsländers möjlighet
att  använda tvistlösningssystemet.  Analyserna  har
ingått i det underlag som EG-kommissionen använt sig
av för  att  ta fram EU:s gemensamma ståndpunkter. I
förhandlingarna   verkar   EU  för  ett  system  med
permanenta  panelmedlemmar,  bättre  efterlevnad  av
panelutslag   samt   förändringar    så   att   fler
utvecklingsländer och förhandlingssvaga  länder  kan
driva tvister i WTO.
Konsekvenserna  för  utvecklingsländerna  av  WTO-
avtalen   har   utretts  av  Kommerskollegium  efter
tidigare initiativ av näringsutskottet. I kollegiets
rapport  från februari  2004  (dnr  100-171-04) dras
slutsatsen  att  WTO:s tvistlösningssystem  fungerar
relativt   bra   för   u-länder.   WTO:s   nuvarande
tvistlösningssystem  är  mer   automatiskt  och  mer
bindande  än  det  tidigare  systemet   under   GATT
(General  Agreement  on  Tariffs  and Trade) före år
1995  -  något  som  gynnar  svagare  WTO-medlemmar.
Statistik visar också att u-länder använder  sig  av
det   nuvarande   tvistlösningssystemet   i   större
utsträckning  än  under  GATT-tiden  och  med större
framgång.   Denna   framgång  är  emellertid  främst
koncentrerad till en  liten  grupp  större  och  mer
utvecklade  utvecklingsländer.  I  rapporten  ställs
frågan   om  vad  som  är  u-ländernas  huvudsakliga
problem.
Att u-länderna  använder  systemet  i  allt större
omfattning exemplifieras av att Antigua och  Barbuda
i en tvist rörande spelfrågor har vunnit mot Förenta
staterna år 2004. Bangladesh har samma år använt sig
av   systemet   i   en   tvist  mot  Indien  rörande
antidumpningsåtgärder. Dessa  fall  är  föremål  för
prövning  i  Överprövningsorganet.  Som nämnts i det
föregående   har   Brasilien  vunnit  över   Förenta
staterna i en tvist angående bomullsstöd.
Samtidigt        kan        konstateras        att
tvistlösningssystemet fungerar  bättre  för i-länder
än   för   utvecklingsländer.   Utvecklingsländernas
största   problem   är   brist   på   administrativ,
handelspolitisk  och  juridisk kompetens.  Detta  är
något  som  är  svårt att  åtgärda  inom  ramen  för
tvistlösningssystemet.  Sverige  har  vidtagit olika
åtgärder  för att hjälpa utvecklingsländer  till  en
bättre  användning   av  WTO:s  tvistlösningssystem,
bl.a. genom att vara en  av  de huvudsakliga givarna
till Rådgivande centrum i WTO-rätt  (Advisory Centre
on    WTO   Law).   Centrumet   är   avgörande   för
utvecklingsländernas  förmåga  att använda systemet.
Regeringen  har  även uppdragit åt  Kommerskollegium
(remiss  2004-11-17)   att   utreda  vilka  konkreta
åtgärder som Sverige och EU kan  vidta  för att göra
systemet      ännu      mer     tillgängligt     för
utvecklingsländerna.

WTO och konsumentskyddsfrågor

När   det   gäller   EU:s   interna    politik   var
kommissionens vitbok om livsmedelssäkerhet  år  2000
en  viktig  startpunkt  för  en  gemensam  europeisk
livsmedelspolitik   (KOM/1999/719).  De  flesta   av
vitbokens  över 80 förslag  är  nu  genomförda,  men
arbetet fortgår.

Inom WTO är  det  främst  Avtalet  om sanitära och
fytosanitära  frågor,  det s.k. SPS-avtalet,  vilket
trädde i kraft år 1995,  som  är  aktuellt.  Sverige
arbetar  inom  ramen  för SPS-avtalet för att ha  en
fortsatt  hög  nivå  i  fråga   om   konsumentskydd,
djurhälsa och växtskydd. Samtidigt är  det  centralt
att    SPS-åtgärder   står   i   samklang   med   de
internationella spelreglerna och inte missbrukas som
förtäckta  handelshinder.  SPS-reglerna  ses som ett
stort  problem  för många u-länder. Sverige  arbetar
därför aktivt för  att underlätta för u-länderna att
leva upp till SPS-kraven,  exempelvis genom tekniskt
bistånd.
Det  finns  en  intressekonflikt  inom  i-länderna
mellan   ambitionen  att   tillmötesgå   u-ländernas
exportintressen och målsättningen att skydda de egna
konsumenterna   mot   hälsorelaterade   olägenheter.
Asiatiska  och  latinamerikanska u-länder är  enligt
Kommerskollegiums   tidigare   nämnda   rapport   om
konsekvenser    för    u-länderna   av   WTO-avtalen
förhållandevis aktiva i SPS-arbetet, medan merparten
av de afrikanska länderna  samt  de minst utvecklade
länderna  är  betydligt  mindre aktiva.  SPS-avtalet
har, enligt vad som sägs i rapporten, inte inneburit
att i-ländernas säkerhetskrav har minskat.
Sverige  driver  även  konsumentintressen   i   de
pågående jordbruksförhandlingarna i WTO. Ett konkret
exempel  är  att  Sverige verkar för att tillfälliga
stöd  för djurskydd  skall  klassificeras  som  icke
handelsstörande stöd. Det var därför en framgång för
svensk   del   att   öppningar   ges   för  detta  i
julibeslutet, även om mycket arbete återstår.

Utskottets ställningstagande


Utskottet    välkomnar    att    WTO-förhandlingarna
återupptagits och att det finns goda möjligheter att
förhandlingarna  skall  kunna  fullföljas  till  ett
slutresultat inom rimlig tid.

Ett  ambitiöst resultat av förhandlingarna  behövs
för  att  förbättra  förutsättningarna  för  hållbar
tillväxt     i    världsekonomin,    motverka    nya
protektionistiska   tendenser,   förbättra   fattiga
länders  möjligheter till positiv utveckling, minska
handelshinder  samt  gynna  konsumenterna. Utskottet
delar    regeringens    syn    att    de    pågående
förhandlingarna    bör   utmynna   i   moderniserade
handelsregler som skapar förutsättning för välstånd,
sysselsättning  och  tillväxt  och  inte  missgynnar
fattiga länder och folkgrupper.
Det är enligt utskottets  mening  positivt  att u-
länderna    har    fått    ökad    uppmärksamhet   i
förhandlingsarbetet. Tillvaratagandet av u-ländernas
intressen    är    centralt    för    de   fortsatta
förhandlingarna. Den splittring mellan  i-länder och
u-länder som lades i dagen vid ministerkonferensen i
Cancún   måste   motverkas.   Samtidigt   krävs   en
balanserad  uppgörelse,  där  alla WTO-medlemmar får
intressen  tillgodosedda  för  att   förhandlingarna
skall  kunna  avslutas och för att resultatet  skall
bli  ambitiöst.   En   särskild  och  differentierad
behandling av u-länderna ligger i linje därmed. Dock
är det viktigt att komma  ihåg  att u-länderna i WTO
inte  är  en homogen grupp med samma  intressen  och
agerande.  Särskild  och  differentierad  behandling
kräver därför  en  försiktig  hållning för att också
främja handel och samarbete mellan grannländer.
Vidare gäller det att stimulera  handelsrelationer
med  producenter  i fattiga länder som  främjar  bra
arbetsförhållanden,   bra   livsmiljö  och  miljö  i
övrigt. Industriländerna måste i större utsträckning
än tidigare acceptera tullsänkningar på varor som är
av  exportintresse  för u-länderna,  men  u-länderna
måste   också   underlätta    handeln   sinsemellan.
Utskottet vill i detta sammanhang  återigen  peka på
betydelsen av handelsrelaterat tekniskt bistånd till
utvecklingsländerna  så  att dessa kan utnyttja  det
internationella handelssystemet på ett mer effektivt
sätt. När det gäller konsumentskyddsfrågorna,  vilka
berörts  i  motion  2004/05:MJ332 (fp), kan tekniskt
bistånd användas för  att hjälpa u-länderna att leva
upp till kraven. Med hänsyn  till  u-ländernas behov
ställer  sig  utskottet  bakom  ansatsen  att  pröva
möjligheterna   att   upprätta   ett   centrum   för
handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad.
Utskottet beklagar liksom motionärerna till motion
2004/05:N74 (fp) att förhandlingar om transparens  i
offentlig  upphandling  inte  har  gått  att få till
stånd. Enligt uppgift kommer regeringen -  efter  de
nuvarande  förhandlingarnas  avslutande  - att verka
för att detta område tas upp till nya förhandlingar,
vilket är positivt.
Med anledning av motionsönskemålens inriktning  på
en  ökad öppenhet inom WTO, vill utskottet framhålla
att den  svenska  linjen - dvs. att inriktningen bör
vara ökad öppenhet  inom WTO och från WTO och utåt -
helhjärtat  stöds av utskottet.  Alla  WTO-medlemmar
bör  ha  full insyn  i  det  pågående  arbetet  inom
organisationen   och   ha  möjligheter  att  påverka
arbetet.  Öppenhet  och  dialog  ser  utskottet  som
nödvändiga - men inte tillräckliga - förutsättningar
för att resultaten skall bli  bra  och  för  att  de
skall vinna legitimitet. Formella och protokollförda
möten  är ett viktigt forum för förhandlingar i WTO,
men diskussioner  måste också kunna föras informellt
och  i  mindre  kretsar.  Vid  dessa  möten  är  det
angeläget att deltagarkretsen  är  representativ och
att alla medlemsländer efteråt får tid och möjlighet
att påverka eventuella textförslag innan de formellt
antas. Utskottet är medvetet om att det måste finnas
respekt  för att enskilda länder i vissa  fall  inte
vill röja sina förhandlingspositioner. Betydelsen av
att Sverige  agerar  för  att  förmå  EU att vara så
öppen  som  möjligt  med  sina  positioner får  inte
underskattas. Ovan har redovisats  de olika åtgärder
som har vidtagits.
Utskottet ser - i linje med uppfattningen i motion
2004/05:U313  (kd)  -  positivt på att  frågorna  om
öppenhet  och  dialogen  med  det  civila  samhället
kommer att analyseras och  penetreras  på  djupet  i
samband med behandlingen av de olika förslagen i den
nämnda  Sutherlandrapporten.  Liksom  regeringen kan
utskottet  ställa  sig  bakom  förslaget  om   klara
riktlinjer  för  WTO:s  relationer  till  det civila
samhället och att mer resurser bör avsättas  för  en
sådan dialog.
Öppenheten bör ytterligare kunna främjas genom att
alla  WTO:s  medlemsstater,  i  likhet  med Sverige,
vinnlägger  sig  om  att  fästa  större vikt vid  en
dialog    med   olika   intressenter   inför    WTO-
förhandlingarna.  Sådana  ansträngningar  har  också
gjorts,  bl.a.  med  teknikens hjälp. Utskottet vill
framhålla     vikten    av    att     de     svenska
förhandlingspositionerna   och  hur  Sverige  driver
dessa  positioner  i EU även fortsättningsvis  öppet
redovisas i riksdagen,  inte  minst  i  samband  med
WTO:s ministermöten. Liksom tidigare anser utskottet
att  en  regelbunden  samlad rapportering kring WTO-
frågorna är angelägen för att säkerställa riksdagens
inflytande och möjlighet till insyn, vilket ligger i
linje med ett yrkande i  motion  2004/05:U278 (v) om
en  årlig  rapport  till  riksdagen. Någon  form  av
parlamentariskt inflytande  i  WTO kan också vara en
väg att uppmärksamma behovet av öppenhet.
Även inom tvistlösningsprocessen  är öppenheten en
viktig fråga, som bör prioriteras. I denna fråga har
utskottet  ingen  annan  uppfattning  än   den   som
framförs   i   motionerna   2004/05:U313   (kd)  och
2004/05:U254  (mp). Enligt utskottet är det positivt
att Sverige driver  frågor  om  en  modernisering av
tvistlösningsmekanismen i förhandlingsarbetet.
När det gäller WTO:s allmänna tjänsteavtal,  GATS,
anser  utskottet i likhet med uppfattningen i motion
2004/05:U254 (mp) att kontinuerliga utvärderingar är
ett viktigt  instrument.  Utskottet  drar  dock inte
samma   slutsats   som  motionärerna,  nämligen  att
paragraf  19  i GATS-avtalet  skall  ändras.  Liksom
föregående år anser utskottet att det är viktigt att
GATS   erbjuder   förutsägbarhet    på   ett   lands
tjänstemarknad,   när  landet  har  valt  att   göra
åtaganden i någon sektor.  En  fri  och öppen handel
med överenskomna spelregler inom tjänstesektorn  kan
effektivisera ekonomin, främja utveckling inom många
områden   och   motverka   korruption.  I  fråga  om
offentliga tjänster avser EU:s  förhandlingsunderlag
enbart de områden där privata aktörer  tillåts; inga
krav  ställs således på de marknader där  det  råder
offentligt  monopol.  Utskottet  är dock medvetet om
att frågan om hur offentliga tjänster  definieras  i
GATS ibland har kommit upp till diskussion.
Utan att gå in på samtliga de spörsmål som tas upp
i  motionerna   kan   utskottet   sammanfattningsvis
konstatera  att  många  av  de berörda  frågorna  är
uppmärksammade  och  att  förändringsarbete  rörande
dessa  frågor  har  inletts.  En  fortsatt  bedriven
kraftfull politik i enlighet med ovanstående linjer,
bl.a. angående öppenhet, dialog  och  hänsyn till u-
ländernas situation, är vad utskottet förväntar sig.
Med hänvisning till vad som anförts anser  utskottet
att  det  inte  finns behov av något initiativ  från
riksdagens sida med  anledning  av  de  här aktuella
motionsyrkandena.

Handel, miljö och sociala frågor
m.m.


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen   bör   avslå   motionsyrkanden  om
handel,   miljö   och   sociala  frågor   med
hänvisning till den pågående utvecklingen när
det gäller miljö- och arbetsrättsfrågor  m.m.
Jämför reservationerna 2 (v, mp) och 3 (kd).

Motionerna


Motionärerna till motion 2004/05:N246 (s) tror på en
hållbar  tillväxt  som  främjar handel men samtidigt
också  tar  hänsyn  till  miljön   och  människorna.
Utvidgningen  av  EU ger inte bara ökade  ekonomiska
möjligheter utan även bättre förutsättningar för att
skydda miljön i Östersjön.  Därför  bör vi samarbeta
med   våra  grannländer  för  att  hitta  gemensamma
lösningar, menar motionärerna.

I motion  2004/05:N439  (s) vill motionären påtala
ett  behov  av bindande regler  för  transnationella
företag avseende  sociala  och  miljömässiga frågor.
Det är i dag svårt eller omöjligt  för  många länder
att  hålla  transnationella  företag  ansvariga  för
brott på grund av begränsningar i lagstiftning och i
finansiella resurser. Frivilliga uppförandekoder kan
bidra  till att företag agerar mer ansvarsfullt  men
begränsas  av  att de är frivilliga och omöjliga att
granska   på  annan   grund   än   moralisk,   anser
motionären.   Sverige   bör  därför  vara  ett  gott
föredöme och verka pådrivande  inom  både  FN och EU
för att skapa ett internationellt bindande regelverk
för transnationella företag, enligt motionären.
Motionärerna  bakom motion 2004/05:A222 (s)  begär
att  EU  skall bedriva  en  rättvis  handelspolitik,
vilket innebär  att  det skall krävas att de företag
som   exporterar   till  EU-länderna   skall   kunna
garantera att varorna  har  tagits  fram  med hänsyn
till  människor,  djur  och miljö. Motionärerna  ser
stora problem med att företag flyttar sin produktion
till länder utanför EU för att få billig arbetskraft
- i värsta fall genom barnarbete  -  för  att  sedan
sälja   sina   produkter   till   EU-länderna.   Den
europeiska  marknaden  bör  därför  stängas  för den
typen av företag, anser motionärerna.
I    motion    2004/05:L278   (fp)   uppmärksammas
svårigheten   med   att    kräva    skadestånd    av
transnationella  företag som ställer till med skador
i ett annat land än  där moderbolaget har sitt säte.
För att förhindra att  företag  bryter mot mänskliga
rättigheter   (MR)  eller  avtal  om  internationell
arbetsrätt eller  att  företagen bedriver verksamhet
som skadar miljön bör Sverige stödja arbetet inom FN
för att skapa hållbara regelverk för transnationella
företag, anser motionären.
I motion 2004/05:U313  (kd)  uttalas förhoppningen
att  allt fler företag skall ansluta  sig  till  FN-
initiativet  The  Global  Compact. Samtidigt bör det
enligt  motionärerna  undersökas   hur   en   extern
kontroll   av   efterlevnaden   skulle   kunna  ske.
Kristdemokraterna   anser  att  FN-initiativet   bör
följas   upp  genom  ett   nära   samarbete   mellan
regeringen  och  det  svenska  näringslivet  om  hur
företagen  bör agera i tredje världen och hur etiska
uppförandekoder  bör utformas. Vidare bör det enligt
motionärerna finnas  ett  mervärde  i ett europeiskt
ramverk  för bl.a. uppförandekoder - något  som  EG-
kommissionen nyligen föreslagit i ett meddelande.
I motion  2004/05:U315  (kd)  hävdas att det finns
förespråkare för att frågan om mänskliga rättigheter
skall  inkluderas  i  en framtida handelsrunda  inom
WTO.  Motionärerna  påpekar  att  frågan  är  mycket
känslig  och att det finns  en  klar  risk  för  att
mänskliga  rättigheter  används som ett svepskäl för
fortsatt   protektionism   från   i-ländernas   sida
gentemot u-länderna. Därför måste det finnas tydliga
regler som kan förhindra missbruk  om  frågan  skall
tas in i WTO:s agenda, anser motionärerna.
I    motion   2004/05:U254   (mp)   förordas   att
internationella  avtal  på  miljöområdet  överordnas
WTO:s avtal.
I motion 2004/05:U280 (mp) anförs att det  i många
länder   är   praktiskt  taget  omöjligt  att  hålla
transnationella  företag  ansvariga  för  brott. Ett
skäl   är   begränsningar   i  lagen  och  brist  på
finansiella resurser för att driva rättsprocesser. I
länder   där   transnationella  företag   står   för
betydande investeringar  kan  regeringar  känna  sig
tveksamma  till  att  äventyra dessa genom att driva
igenom bättre regelverk  för sociala rättigheter och
miljöhänsyn. Sverige borde  föregå  med gott exempel
och verka pådrivande internationellt  och  genom  EU
för  att  FN  skall  utarbeta  bindande  regler  för
transnationella företag.

Vissa kompletterande uppgifter


Regler för transnationella företag

Genom    globaliseringen    har   svenska   företags
internationella  verksamhet ökat  kraftigt,  även  i
länder  där efterlevnaden  brister  i  fråga  om  de
grundläggande   principer  som  det  internationella
samfundet   har   enats    om    rörande   mänskliga
rättigheter,  grundläggande  arbetsvillkor,   miljö,
bekämpning av mutor och hållbar utveckling. Företags
sociala  ansvar  har  därmed  kommit högt upp på den
nationella och internationella  agendan.  Regeringen
vill   stimulera   svenskt  näringsliv  och  svenska
företag att uppträda  i enlighet med internationellt
överenskomna grundläggande  normer och principer som
t.ex. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna
och    kärnkonventioner    enligt    Internationella
arbetsorganisation   (ILO).  Arbetet  med   företags
sociala ansvar skall ses  som en naturlig utveckling
och     förstärkning    av    den    internationella
handelspolitiken.   Sverige   deltar  aktivt  i  det
internationella arbetet inom ramen  för FN, OECD och
EU för att främja ansvarsfullt företagande.

Debatten  om  företags  sociala  och  miljömässiga
ansvar handlar bl.a. om bindande regler för företag.
Internationellt är Sverige ett av de mest pådrivande
länderna när det gäller frågeställningar om företags
sociala  och  miljömässiga  ansvar.  Regeringen  har
välkomnat  att  ett  ökat antal företag arbetar  med
sociala     och     miljömässiga      frågor     och
människorättsfrågor.  Frivilliga initiativ  bör  ses
som  ett  komplement  då det  legala  systemet  inte
fungerar tillfredsställande.
Internationella    regler    avseende    mänskliga
rättigheter,   grundläggande    arbetsvillkor    och
miljöhänsyn  finns  i dag genom mellanstatliga avtal
och  konventioner,  t.ex.  FN:s  deklaration  om  de
mänskliga rättigheterna  och ILO:s konventioner inom
arbetslivsområdet.  Ett förbättrat  genomförande  av
existerande avtal och konventioner skulle dock kunna
säkerställa    att    gemensamma     mål    avseende
fattigdomsbekämpning,    respekt    för    mänskliga
rättigheter och en hållbar utveckling uppnås.
Initiativet   Globalt   ansvar   är   ett  viktigt
instrument för att öka medvetenheten om dessa frågor
såväl bland svenska företag, arbetsmarknadens parter
och det civila samhället, som inom Regeringskansliet
och  berörda  myndigheter.  Globalt  ansvar beskrivs
utförligt  i utskottets betänkande 2003/04:NU12  (s.
40), till vilket hänvisas.
Regeringen  har  sedan  år  2002,  inom  ramen för
initiativet Globalt ansvar, bedrivit ett arbete  med
information  och  kunskapsspridning  kring mänskliga
rättigheter, grundläggande arbetsvillkor, en hållbar
miljö  och  bekämpande  av korruption i samband  med
företags globala verksamhet. Drygt 30 seminarier och
flera  workshopar m.m. har  hittills  anordnats  med
syfte att  sprida  kunskap  och  att främja dialogen
mellan olika aktörer. Initiativets  arbete har i hög
grad  bidragit  till att frågan om företags  sociala
och  miljömässiga   ansvar  fått  ökat  fotfäste  på
företagsnivå i Sverige och inom organisationer såväl
nationellt som internationellt.  Arbetet  skall  ses
som en naturlig del i svensk utrikeshandelspolitik.
Genom FN:s initiativ The Global Compact och OECD:s
riktlinjer   för   multinationella   företag   finns
riktlinjer   för   de   transnationella   företagens
verksamhet.   Riktlinjerna   bygger  på  existerande
internationella   instrument,   som    t.ex.   ILO:s
kärnkonventioner.   OECD:s   riktlinjer   innehåller
dessutom  en  uppföljningsmekanism  som innebär  att
misstanke   om  överträdelse  av  riktlinjerna   kan
anmälas  till   en   nationell   kontaktpunkt.   Den
nationella  kontaktpunkten  är i sin tur skyldig att
undersöka  frågan och - om fallet  ligger  inom  den
nationella kontaktpunktens mandat - genom diskussion
försöka  förmå   företaget   i   fråga   att   följa
riktlinjerna. När det gäller FN:s The Global Compact
och  OECD:s  riktlinjer  för multinationella företag
hänvisas till utförliga redovisningar i betänkandena
2002/03:NU5 (s. 37) och 2003/04:NU12 (s. 40).
Sverige stöder FN-initiativet  The Global Compact
såväl  finansiellt  som  politiskt och  är  en  stor
bidragsgivare.  I dag finns  närmare  2 000  företag
anslutna till The  Global  Compact  varav ett 25-tal
svenska.   Fokus   ligger   på   hur  kunskapen   om
principerna    skall   ökas   bland   företag    och
organisationer men  också  på  behovet av att i ökad
utsträckning gå från ord till handling.

Handel och mänskliga rättigheter

Frågan om företags ansvar för mänskliga  rättigheter
har  kommit upp till diskussion också i Kommissionen
för mänskliga rättigheter (MRK) inom FN. Ett förslag
som tagits  fram av en undergrupp till kommissionen,
bestående av  26  experter,  rör bindande normer för
företagen. Förutom normerna i  sig innebär förslaget
att  FN ges i uppdrag att kontrollera  efterlevnaden
av   normerna    hos    de    enskilda    företagen.
Högkommissarien för mänskliga rättigheter har fått i
uppdrag   att  formulera  en  rapport  om  läget  på
området. Därefter  kommer frågan upp till behandling
igen när MRK samlas år 2005.

Handel och arbetsrätt

Inför och under WTO:s  ministerkonferens  i Doha var
Sverige ett av de länder som mest aktivt drev frågan
om ett närmare samarbete mellan ILO och WTO  i syfte
att  förmå  WTO  att  ta  sin  del  av  ansvaret för
mänskliga rättigheter i arbetslivet. Genom  positiva
incitament  bör  länder  uppmuntras att uppfylla  de
åtaganden  de  gjort  i  ILO avseende  grundläggande
arbetsvillkor.  Ett  exempel   på   detta   är  EU:s
preferenssystem,  där  tullättnader  ges till länder
som  strävar  efter  att  följa  ILO:s grundläggande
konventioner. Resultatet i Doha blev dock svagare än
vad Sverige och EU önskat i detta sammanhang.

Sverige  var  pådrivande  när  EU  lade  fram  ett
förslag i WTO om ett permanent forum för  diskussion
om handel och arbetsrätt, vilket skulle innebära att
WTO fick en större roll.
Motståndet från praktiskt taget samtliga  u-länder
var  och  är  dock  mycket  starkt.  De menar att en
koppling  mellan  handel  och  arbetsvillkor  skulle
kunna missbrukas i protektionistiskt syfte.
Förslaget   om  ett  permanent  forum   inom   det
internationella  samfundet,  inbegripet både ILO och
WTO,   kring   dessa   frågor   är  enligt   uppgift
fortfarande  en svensk prioritet,  även  om  arbetet
efter Doha främst har koncentrerats på att hitta nya
vägar  för  att   driva  på  frågan  om  handel  och
arbetsrätt.

EU-arbete

För EU är frågan om  handel,  arbetsrätt  och social
utveckling  prioriterad.  I kommissionens meddelande
från  år  2001  om  att främja  arbetsrättsliga  och
sociala mål i en globaliserad  värld  (KOM/2001/416)
slås huvuddragen för EU:s målsättningar  om  handel,
arbetsrätt  och  social  utveckling  fast.  Särskilt
viktiga punkter i sammanhanget är stärkande av ILO:s
övervakningsmekanism  och  fortsatt agerande för  en
dialog kring arbetsrätt, handel och utveckling m.m.

I  juli  2003 antogs rådsslutsatser  på  basis  av
kommissionens  meddelande. Sverige var en av de mest
drivande medlemsstaterna i förhandlingsprocessen och
resultatet     bedömdes      som     positivt.     I
rådsslutssatserna fastställdes  målsättningar, bl.a.
i fråga om upprättande av ett permanent forum mellan
WTO   och   ILO   kring   frågor   om   handel   och
arbetsvillkor,    vikten   av   att   stärka   ILO:s
övervakningsmekanismer   samt   frågan  om  företags
ansvar   och   betydelse  för  implementeringen   av
mänskliga rättigheter i arbetslivet.
Vikten   av  respekt   för   dessa   grundläggande
rättigheter  har  också varit en av utgångspunkterna
för  den  strategi  för   samarbete   med   ILO  som
regeringen   antagit   för   perioden  2003-2006.  I
strategin  anges  sex  specifika  mål  för  Sveriges
utvecklingssamarbete  med   ILO;  ett  av  dessa  är
mänskliga rättigheter i arbetslivet.
Under  våren  2005  kommer EU:s  högnivågrupp  för
företags sociala ansvar  att  ta fram ett mandat och
ett arbetsprogram för hur unionen  skall  arbeta med
frågor om företags sociala och miljömässiga  ansvar;
detta  kommer att redovisas i ett meddelande. Enligt
uppgift  avser  regeringen  att i olika former skapa
allianser med andra berörda aktörer för att driva på
och utveckla detta arbete. En ökad nordisk samverkan
på  området  kan  också  förstärka   redan  pågående
initiativ  och  bidra till att öka kunskapen  om  de
frågeställningarna.

Internationella miljöavtal och relationen till
WTO

WTO:s regelverk liksom multilaterala konventioner på
miljöområdet (s.k.  MEA:s)  är  viktiga delar av det
internationella regelverk som Sverige och EU har att
leva    upp   till.   I   samband   med   att    nya
miljökonventioner  förhandlas fram för att bemöta de
globala miljöproblemen  uppstår frågor om relationen
mellan   dessa   och  WTO:s  regler.   Den   svenska
uppfattningen är att  handelssystemet  och WTO måste
engageras  och ge sitt bidrag till övriga  delar  av
det globala  arbetet  med hållbar utveckling. Enligt
uppgift   är   det   Sveriges    ambition   i   WTO-
förhandlingarna att verka för att  de  olika avtalen
inte spelas ut mot varandra, utan att de i samverkan
skall främja såväl handeln som miljön i världen.

Östersjöområdet

Östersjöregionen  har  förvandlats  till  en  snabbt
växande   region.   Som   svar   på  en  fråga  (fr.
2004/05:846)  från  Gunnar Axén (m)  om  handel  och
tillväxt  i  Östersjöregionen   har  näringsminister
Thomas Östros svarat att Sveriges  handel  med Polen
och  de  baltiska staterna har tredubblats under  de
senaste tio  åren.  Dessa  länder  utgör nu Sveriges
tionde   största   exportmarknad.  Förutom   riktade
exportsatsningar för  små och medelstora företag har
regeringen beslutat att  ett svenskt Östersjöcentrum
skall etableras på Gotland.  Det  främsta  målet för
centrumet   kommer   att  vara  att  underlätta  och
utveckla  kontakter och  samarbete  med  länderna  i
Östersjöregionen.  I  Utredning rörande organisation
av  ett  Östersjöcentrum   (SOU  2004:124)  föreslås
centrumet bli en myndighet med  ca  15 anställda och
ha  en  årsbudget  om drygt 80 miljoner  kronor  när
verksamheten  är  fullt   utbyggd  år  2006.  Enligt
förslaget  bör  Östersjöcentrum  etableras  som  ett
treårigt projekt.

Miljöteknik är ett viktigt område inom det svenska
exportfrämjandet.  Exportrådet  har  på  regeringens
uppdrag  skapat  nätverket  Svensk miljöteknikexport
med  nära  600  svenska  företag.  Genom  gemensamma
aktiviteter  marknadsförs  företagens  tjänster  och
produkter inom luftrening, vatten- och avloppsrening
samt   avfallshantering   och  återvinning.   Svensk
miljöteknikexport   är   också    ett    forum   för
informations-     och    erfarenhetsutbyte    mellan
nätverkets   företag    samt    mellan   dessa   och
organisationer  och  myndigheter. I  Östersjöområdet
har  svenska  miljöteknikföretag  i  flera  år  haft
möjlighet att ta  sig  in  på  en  ny  marknad genom
försäljning  av  produkter  som  köpare  i något  av
samarbetsländerna  önskat  pröva  och för vilka  ett
särskilt stöd utgått genom Sida.
Länderna i Östersjöområdet var först i världen med
att  etablera gemensamma mål och åtgärdsprogram  för
hållbar utveckling. Instrumentet för detta samarbete
är Baltic 21 (Agenda 21 för Östersjöområdet). Baltic
21-arbetet  omfattar  samtliga  nordiska länder samt
Ryssland,   Estland,   Lettland,   Litauen,   Polen,
Tyskland och EG-kommissionen. Initiativet lanserades
officiellt av miljöministrarna i de berörda länderna
i  oktober  1996  vid  deras  möte  i  Saltsjöbaden.
Uppdraget  till  Baltic  21  är  att  arbeta för  en
hållbar  utveckling inom Östersjöområdet  genom  ett
samarbete mellan olika intressenter i regionen, till
vilka hör  ett  tjugotal  statliga och icke-statliga
organisationer förutom ländernas  regeringar och EG-
kommissionen.
Vid regeringschefernas Östersjötoppmöte  i Estland
i  juni  2004 antogs ett nytt mandat för Baltic  21.
Det   nya   mandatet    innebär    en    vision   av
Östersjöområdet  som  en "ekoregion" där "eko"  står
för både "ekonomi" och "ekologi" och där den sociala
dimensionen är starkt integrerad.
Regeringen har i februari  2005  fattat  beslut om
att  bidra  med  20 miljoner kronor till en särskild
satsning på svensk  projektexport,  t.ex.  export av
anläggningar  och  systemlösningar inom energi-  och
miljöområdet. Satsningen  riktar  sig  i första hand
till  marknaderna  i  EU:s  nya  medlemsländer   och
grannländer.  Dessa  länder  står  inför  omfattande
investeringar  när  det  gäller  infrastruktur   och
miljöförbättringar.  Även  EU  bidrar med medel - 22
miljarder  euro  fram  t.o.m.  år  2006  -  för  att
finansiera    satsningar   på   infrastruktur    och
miljöförbättringar  m.m.  i  de nya medlemsländerna.
EU-medel  förväntas  inflyta  även  fortsättningsvis
fram till år 2013.

Utskottets ställningstagande


Utskottet  ser positivt på att frågan  om  sambandet
mellan handel,  miljö  och  sociala  frågor m.m. har
kommit  upp  i  olika  forum och i olika sammanhang.
Initiativ har tagits på  flera  håll.  Utskottet har
förhoppningen  om  att  dessa initiativ speglar  ett
brett  och  djupt engagemang  såväl  i  Sverige  som
internationellt.

Respekt för  mänskliga  rättigheter,  rättvisa och
social  utveckling  måste  i första hand åstadkommas
nationellt.  Men  WTO-avtalen  bör  understödja  och
främja de bredare utvecklingsmålen.  Förhandlingarna
i  WTO innebär en möjlighet att utveckla  ett  brett
regelverk   som   svarar   mot   de   nya  krav  som
globaliseringen     ställer.     Utskottet    stöder
inriktningen  att  WTO-förhandlingarna  skall  bidra
till en ekologiskt,  ekonomiskt  och socialt hållbar
utveckling för jordens alla länder.  Handeln är inte
ett mål i sig utan ett verktyg som - om  det används
på rätt sätt - kan bidra till att uppnå målen.
Utskottet är medvetet om att frågan om handel  och
miljö    är    känslig    i    förhållandet   mellan
industriländer  och utvecklingsländer  och  att  det
föreligger  svårigheter   att  hitta  en  balanserad
lösning. Många utvecklingsländer  ser  de  krav  som
reses   från   industriländernas   sida  beträffande
miljöhänsyn   mer  som  förtäckta  protektionistiska
strävanden än som  verklig omsorg om miljövärdena. I
de pågående förhandlingarna  i WTO bör slås fast att
handelsreglerna  inte får motverka  FN:s  regler  på
miljöområdet.
ILO:s konventioner  om  arbetsvillkor  måste få en
starkare   ställning   inom   världshandelssystemet.
Utgångspunkten   för   Sveriges   arbete    är    de
miniminivåer  som är definierade i ILO:s deklaration
om  grundläggande   principer   och   rättigheter  i
arbetslivet.   Förutsatt   att   dessa  miniminivåer
respekteras  är  den  svenska uppfattningen,  vilken
utskottet stöder, att u-länderna måste få konkurrera
fritt på sina villkor.  Undermåliga arbetsvillkor är
aldrig   acceptabla   som   konkurrensmedel   i   en
globaliserad värld. En förutsättning  för  att  inte
industriländernas  krav på respekt för grundläggande
arbetsvillkor  även  i   utvecklingsländerna   skall
upplevas  som en form av protektionism är en närmare
dialog mellan WTO och ILO. Sverige bör fortsätta att
inom EU:s ram  stödja den ovan nämnda linjen mot ett
ökat samarbete mellan  bl.a.  WTO  och  ILO.  Det är
också   värt   att   notera  att  konsumentkraven  i
industriländerna kan fungera  som ett instrument för
att   driva   fram   bättre   arbetsvillkor   i   de
multinationella   företag  som  har   verksamhet   i
utvecklingsländerna.
Internationella regelverk på områden som mänskliga
rättigheter, grundläggande rättigheter i arbetslivet
och en hållbar miljö föreligger genom mellanstatliga
avtal och konventioner  såsom  FN:s  deklaration  om
mänskliga rättigheter och ILO:s konventioner. Enligt
utskottets  sätt  att  se  är  problematiken inte en
fråga om brist på internationella ramverk utan brist
på politisk vilja att tillämpa reglerna  inom  vissa
länder.  På  sikt  är  det  viktigt  att  frågan  om
samhällsstyrningen  i  vissa  länder tas upp i detta
sammanhang.
FN:s The Global Compact och OECD:s  riktlinjer för
multinationella  företag  är  av stor vikt  för  att
fästa     uppmärksamheten     på     problemen     i
skärningspunkten mellan handel och miljö  respektive
handel  och  mänskliga rättigheter. Det är glädjande
att  Sverige  och   svenska  företag  har  en  stark
internationell   trovärdighet    när    det   gäller
engagemang   för   och   kunnande   kring  mänskliga
rättigheter,  arbetsvillkor och miljöhänsyn.  Liksom
tidigare  ser  utskottet   positivt  på  initiativet
Globalt ansvar, som innebär  nya  vägar  att angripa
problemen.   Angreppssättet   betyder  att  frågorna
konkretiseras ned på företagsnivå.  Svenska  företag
kan  som  ambassadörer  på ett konkret sätt förmedla
till  andra  länder  hur Sverige  ser  på  mänskliga
rättigheter och ett gott arbetsliv. Utskottet stöder
regeringens arbete med  att  förmå  fler företag att
ansluta sig till Globalt ansvar. Genom  att enskilda
svenska  företag  tar problemen på allvar och  visar
att de är socialt och  etiskt  medvetna kan de också
skaffa   sig  konkurrensfördelar.  Företagens   egna
engagemang  är  av  stor vikt anser utskottet. Detta
innebär dock inte att  frivillighet  kan ersätta väl
fungerande lagar och regler.
Det  är  rimligt  att införa en uppförandekod  som
innebär   bestämda   riktlinjer   när   det   gäller
miljöhänsyn, arbetsvillkor,  respekt  för  mänskliga
rättigheter m.m. Enligt utskottets uppfattning finns
det  flera skäl för att Sverige på sikt skall  verka
för att  en internationell uppförandekod av bindande
natur inrättas.  Konsumenterna  har också ett ansvar
att  granska  företagen och genom sina  inköp  styra
företagen i önskad riktning.
När det gäller  Sveriges  handel med länderna runt
Östersjön och befarade miljöproblem i samband därmed
ligger  motionärernas  önskemål   i  linje  med  den
utveckling som pågår och den politik som bedrivs.

Med det anförda avstyrker utskottet
samtliga här behandlade
motionsyrkanden.

Exportkreditfrågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen   bör   avslå  motionsyrkanden   om
exportkreditfrågor    med   hänvisning   till
Exportkreditnämndens  reviderade  miljöpolicy
och ökade öppenhet. Jämför reservation 4 (kd,
v, mp).

Motionerna


I motion 2004/05:U311 (kd)  konstateras  att  endast
ett  fåtal  av  OECD-länderna har satt upp miljökrav
för sina exportkreditnämnder.  Den  miljöpolicy  som
den   svenska   Exportkreditnämnden  (EKN)  har  för
garantigivning innebär  i stort sett bara att det är
möjligt att göra en miljögranskning  av  de  projekt
som  det  ansöks medel till. Vilka projekt som skall
granskas liksom beviljande av medel beslutas av EKN,
upplyser motionärerna.  De menar att en obligatorisk
miljöprövning måste föregå  alla  beslut om statliga
exportkrediter. Tydliga riktlinjer bör utarbetas för
vilka   negativa   miljöeffekter   som   inte    kan
accepteras. Motionärerna anser också att Sverige bör
verka     för     att    gemensamma    regler    för
exportkreditnämnderna  tillkommer inom EU. De kräver
att   projekt   som   finansieras    med   stöd   av
exportkreditnämnder  i  EU-länderna  skall  uppfylla
grundläggande miljökrav.

I  motion  2004/05:N366  (kd)  föreslås   att   en
obligatorisk  miljöprövning skall föregå alla beslut
om  statliga  exportkrediter   och  exportgarantier.
Motivet  är att undvika att EKN stöder  projekt  som
innebär miljöingrepp och exploatering av naturen.
Motionärerna  till  motion  2004/05:N324 (v) anser
att   EKN   behöver   en  bättre  miljöpolicy.   Den
viktigaste    åtgärden    är     en     obligatorisk
miljögranskning för samtliga projekt som  kan  få en
negativ  inverkan  på miljön. EKN skall följa etiska
regler och miljöregler  liksom  grundläggande regler
för arbetsrätt, barnkonventionen och konventionen om
mänskliga rättigheter. Att dessa  konventioner följs
bör vara ett krav för att ett företag  skall erhålla
exportkrediter från EKN, anser motionärerna.
I motion 2004/05:U280 (mp) föreslås att  offentlig
kredit-  och  garantigivning  från  EKN  och  Svensk
Exportkredit  enbart skall accepteras för bolag  som
lever  upp till  en  rad  grundläggande  regler  för
exempelvis   arbetsrätt,   miljökrav  och  mänskliga
rättigheter.

Vissa kompletterande uppgifter


Inom OECD har arbete med frågan angående miljöhänsyn
vid statsstödd exportfinansiering pågått under flera
år. Redan år 2001 enades de  flesta  OECD-länder  om
gemensamma  riktlinjer  på  området.  År  2003 antog
OECD:s  råd  en  rekommendation  om miljöhänsyn  vid
statsstödd  exportfinansiering som  gäller  samtliga
OECD-länder.  Redan  dessförinnan  hade flertalet av
OECD:s medlemsländer infört miljökrav vid statsstödd
exportfinansiering.  En  aktuell sammanställning  av
hur långt olika medlemsländer  inom  OECD har kommit
avseende  miljöhänsyn  och exportkrediter  finns  på
OECD:s hemsida. OECD planerar  att  under våren 2005
publicera en ny sammanställning. Sverige  har aktivt
medverkat till ovannämnda rekommendation, inte minst
genom   svenskt   ordförandeskap  i  den  grupp  som
hanterade frågan.

Kommissionen (DG  Handel)  har  hittills  valt att
inte  driva  frågan  om  miljöhänsyn  vid statsstödd
exportfinansiering  inom  EU,  eftersom det  ansetts
lämpligare  att driva denna fråga  inom  OECD  i  en
bredare krets  av  länder.  Några stora aktörer inom
statsstödd exportfinansiering utanför EU (exempelvis
Förenta  staterna,  Kanada  och  Japan)  har  därmed
kommit att omfattas av arbetet,  vilket är angeläget
av bl.a. konkurrensskäl.
Före  beslut  om statsstödda exportkreditgarantier
gör  EKN  sedan  år  2000  en  miljöprövning.  Denna
miljöprövning har  stegvis  utvecklats  på  basis av
gjorda  erfarenheter, senast som en direkt följd  av
ett OECD-beslut  i  december  2003. Miljöprövningens
syfte  är  att  motverka negativa  konsekvenser  för
miljön.  Projekten  inrangeras  i  olika  kategorier
beroende på  vilken  typ  av  projekt som avses. Ett
projekt   som   anses   kunna   ha  starkt   negativ
miljöpåverkan  placeras  i kategori  A.  För  sådana
projekt kräver EKN en miljökonsekvensbeskrivning. En
sådan beskrivning, eller en sammanfattning av denna,
skall  offentliggöras 30 dagar  innan  EKN  utfärdar
garantiförbindelse.  Ett  projekt  som  kan antas ge
upphov till något mindre miljöpåverkan klassificeras
som kategori B. Projekt och projektrelaterad  export
som    klassificerats   som   kategori   A   och   B
miljögranskas av EKN samt redovisas till OECD.
EKN miljögranskar  härutöver  projekt  där ansökan
avser  minst 100 miljoner kronor och där kredittiden
är minst 2 år. Om det finns särskilda skäl, kan även
andra affärer  komma  att  miljögranskas,  t.ex. när
lokaliseringen  anses  känslig.  EKN  följer  därmed
OECD:s rekommendation.
Det   finns   även   förslag  inom  OECD  att  mer
fördelaktiga villkor skall  kunna lämnas för projekt
som  använder  förnybar  energi.   Denna   fråga  är
fortfarande under förberedande diskussion inom OECD.
EKN:s miljögranskning omfattar förutom yttre miljö
även  sociala  aspekter.  I  regleringsbrev har  EKN
getts  i  uppdrag  att utveckla arbetet  med  etiska
hänsyn. Med etiska hänsyn  avses  främst hänsyn till
miljö, antikorruption och sociala frågor.  EKN skall
vidare  informera sina kunder om de tidigare  nämnda
instrumenten  The Global Compact, Globalt ansvar och
OECD:s riktlinjer för multinationella företag. Dessa
riktlinjer innehåller information om bl.a. mänskliga
rättigheter och förbud mot barnarbete.
Sverige har inom OECD aktivt arbetat för att nå en
överenskommelse       om       miljöhänsyn       vid
exportfinansiering.   Även   andra   etiska   regler
gällande   sociala  frågor,  mänskliga  rättigheter,
antikorruption,   hänsyn  till  fattiga  länder  har
behandlats inom OECD. Sverige har därvid bl.a. tagit
upp frågan om mänskliga  rättigheter  och statsstödd
exportfinansiering, men flertalet medlemsländer inom
OECD har inte visat något intresse för att förhandla
fram en rekommendation om mänskliga rättigheter  och
statsstödd exportfinansiering.

Utskottets ställningstagande


EKN:s reviderade miljöpolicy har tillämpats från den
1   juli   2002.   Miljöprövningen  har  ytterligare
utvecklats  som  en följd  av  OECD:s  rådsbeslut  i
december    2003.   Ovan    har    beskrivits    hur
miljögranskningen  går  till  vid  exportprojekt med
risk   för  negativ  miljöpåverkan.  Utskottet   ser
positivt  på  att  arbetet  med  miljögranskning går
framåt   och   att   EKN  fortsätter  att   utveckla
verksamheten angående  frågor om etisk hänsyn, bl.a.
rörande antikorruption och sociala frågor.

När det gäller motionskravet  om att all offentlig
kredit- och garantigivning skall  villkoras  så  att
endast  företag  som  uppfyller grundläggande regler
för mänskliga rättigheter,  arbetsrätt och miljö kan
åtnjuta sådana krediter, vill  utskottet beklaga att
de svenska ansträngningarna inom  OECD för att nå en
sådan överenskommelse inte mötte gensvar.  Förslaget
inom  OECD att mer fördelaktiga villkor skall  kunna
lämnas  för projekt som använder förnybar energi bör
enligt utskottets uppfattning utredas vidare.
Det bör  i detta sammanhang erinras om att EKN har
rutiner för  att  informera  sina  kunder  om OECD:s
riktlinjer   för   multinationella  företag  och  om
initiativen Globalt ansvar och The Global Compact.
En eventuell diskussion  om frågeställningen kring
nya  bindande  regler bör enligt  utskottets  mening
föras på internationell  nivå, så att inte enbart de
svenska företagens konkurrenskraft påverkas.
En förbättrad information  och  ökad öppenhet från
EKN:s sida är enligt utskottets uppfattning av stort
värde.   Den   nya  tekniken  kan  bidra  till   att
informationen lättare sprids.
Därmed avstyrker utskottet samtliga här behandlade
motioner i aktuella delar.

Inremarknadsfrågor, förslaget till
tjänstedirektiv


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå  motionsyrkanden  rörande
förslaget till tjänstedirektiv med hänvisning
till   pågående   arbete   inom   EU.  Jämför
reservation 5 (m, fp, kd, c).

Motionerna


I  motion  2004/05:N213  (m)  görs  reflexionen  att
Europas tillväxt och konkurrenskraft stärks genom en
gemensam  marknad  med  nedmontering av  hinder  för
konkurrens och rörlighet. Enligt motionären blir den
gemensamma marknaden inte komplett utan ett direktiv
som möjliggör utökad handel med tjänster. Det saknas
grund  för att hävda att ett  tjänstehandelsdirektiv
skulle hota den svenska arbetsmarknaden.

Folkpartiet  framhåller  i motion 2004/05:K431 att
den inre marknaden och den ekonomiska  integrationen
är grunden och startpunkten för EU-samarbetet. Bland
annat är tjänstehandelsdirektivet ett viktigt  led i
att  få  i  gång  den s.k. Lissabonprocessen. Enligt
Folkpartiet bör regeringen ompröva sin inställning i
fråga   om  direktivet   och   driva   på   så   att
kommissionens  förslag  antas  så  fort som möjligt.
Direktivets    krav    på   en   harmonisering    av
lagstiftningen   om  konsumentskydd   är   av   stor
betydelse; det behövs  tydliga regler för garantier,
tvistlösning, produktsäkerhet osv.
I motion 2004/05:N334  (v)  sägs  att  syftet  med
tjänstehandelsdirektivet  är  att  nationella regler
inte   skall   hindra  den  fria  konkurrensen   vid
utförandet  av tjänster  inom  EU.  I  debatten  har
uttryckts oro  för  att  tjänstedirektivet  negativt
skall  påverka  områden som hälso- och sjukvård  och
den  sociala  tryggheten.  Motionärerna  kräver  att
regeringen   säkerställer    att   direktivet   inte
inkräktar på medlemsländernas rätt att själva avgöra
vilka  verksamheter som skall bedrivas  i  offentlig
regi.

Vissa kompletterande uppgifter


Kommissionens  förslag (KOM/2004/2) till direktiv om
tjänster på den inre marknaden beskrevs i utskottets
betänkande  2003/04:NU12   (s.   50),   till  vilket
hänvisas.       Ytterligare      information      om
direktivförslaget   redovisas   i  den  rapport  som
riksdagens utredningstjänst tog fram  på  uppdrag av
utskottet,   Förslaget  om  ett  tjänstedirektiv   -
Bakgrund, innehåll och centrala frågeställningar (nr
14/2004).      Rapporten      utarbetades      inför
näringsutskottets     offentliga    utfrågning    om
tjänstedirektivet i november  2004. De stenografiska
uppteckningarna från utfrågningen  bifogas  i bilaga
2.

Tjänstedirektivet       hanteras      av      EU:s
konkurrenskraftsråd,  där det  har  tagits  upp  tre
gånger under år 2004 (mars,  maj  och november 2004)
samt   under   lunchen   vid  mötet  i  mars   2005.
Regeringens samråd med EU-nämnden i denna fråga ägde
rum   den   18   november  2004.   Då   konstaterade
näringsminister  Thomas   Östros   att   detta   var
startskottet  för  förhandlingsprocessen på politisk
nivå.   Efter   en  lång   diskussion   konstaterade
ordföranden, Tommy  Waidelich (s), att det fanns ett
stöd  för regeringens  upplägg  inför  de  fortsatta
förhandlingarna.
Kommissionens  förslag till tjänstedirektiv syftar
till  att  förverkliga   rätten  till  att  etablera
tjänsteverksamheter    och   säkerställa    temporär
tjänsteutövning i EU. Förhandlingarna  om  förslaget
är inledda. Att skapa en reglerad tjänstemarknad med
klara  och  tydliga  regler i Europa är en fråga  av
vikt.    Ökad   rörlighet   och    integrering    av
tjänstesektorn   är   av  stor  betydelse  för  ökad
sysselsättning,  konkurrenskraft   och   tillväxt  i
Sverige  och i övriga EU. Förslaget utgör en  viktig
del av Lissabonstrategin  som handlar om att EU till
år 2010 skall vara den mest  konkurrenskraftiga  och
kunskapsbaserade ekonomin i världen.
Sverige  har  dock identifierat en rad problem med
direktivförslaget,  och  regeringen  anser  att  det
behövs  tydliga  och  klara  justeringar  i  det  nu
liggande förslaget för att säkerställa grundläggande
svenska   intressen.   Sverige  kan  inte  acceptera
försämringar  i den svenska  välfärdsmodellen  eller
att   vissa   sektorer    och   områden   försvagas.
Arbetsrätten  är  ett  av  de  områden  där  Sverige
behöver    söka    klarlägganden    och   förändrade
skrivningar.
Ett  annat  problemområde  rör  tillämpningen   av
ursprungslandsprincipen,   vilken  innebär  att  vid
tillfällig tjänsteutövning skall  lagen  i  det land
varifrån  tjänsteutövaren  kommer bli gällande.  Det
bör  betonas  att denna princip  endast  gäller  för
tillfällig tjänsteutövning  och inte för etablering.
Att  principen  ger upphov till  såväl  problem  som
invändningar  återspeglas   inte  minst  i  alla  de
undantag  som förutses i direktivförslaget.  Det  är
emellertid   enligt   uppgift  svårt  att  se  något
alternativ till ursprungslandsprincipen  och den har
även fördelar, inte minst mot bakgrund av att frågan
gäller  fri  rörlighet  av tjänster mellan 28  olika
medlemsstater  på  en  gemensam  inre  marknad.  Här
inkluderas även Norge, Island och Liechtenstein inom
ramen     för     EES-samarbetet.      Frågan     om
ursprungslandsprincipen  kommer  enligt uppgift  att
bli föremål för intensiva förhandlingar under året.
På en fråga (fr. 2004/05:548) av Susanne Eberstein
(s)  om  tänkbara problem med tjänstedirektivet  har
näringsminister  Thomas  Östros  bl.a. svarat att en
reglerad tjänstemarknad inte får leda till att vissa
sektorer  försvagas  eller till försämringar  i  den
svenska   välfärdsmodellen.    Enligt    regeringens
övergripande    förhandlingsstrategi    måste    det
säkerställas  att justeringar görs i det nu liggande
förslaget. Näringsministern meddelade att han kommer
att     verka     för    att     undantagen     från
ursprungslandsprincipen utformas heltäckande. Vidare
skall det säkerställas  att de svenska traditionerna
av en hög skyddsnivå på bl.a.  folkhälsoområdet  kan
bevaras  och  att svensk straffrättslig lagstiftning
inte påverkas.
Kommissionen  har  klargjort att direktivförslaget
inte   skall   kunna   påverka   hur   medlemsstater
organiserar och finansierar  allmännyttiga tjänster.
Direktivet ställer heller inte  några som helst krav
på att offentlig verksamhet skall privatiseras eller
att  nationella monopol skall avskaffas  -  det  har
framgått  vid  de  förhandlingar  som  har ägt rum i
Bryssel.
En  intensiv debatt om tjänstedirektivet  har  ägt
rum i några  av  EU:s stora medlemsstater. Det är en
debatt som har kännetecknats  av en generell oro för
konsekvenserna  av  förslaget  beträffande   sociala
villkor och arbetsrättsliga frågor m.m.
I  ljuset av denna debatt har kommissionen uttalat
att justeringar  måste  göras  i  förslaget  för att
konsensus   skall  kunna  uppnås.  Kommissionen  har
förklarat att  direktivet måste bli mycket tydligt i
fråga om att villkor och standarder för arbetstagare
inte kommer att  bli  berörda  på något sätt. Vidare
bör hälsovårdsområdet liksom offentligt finansierade
allmännyttiga tjänster exkluderas  från  direktivet.
Ursprungslandsprincipen måste gås igenom ytterligare
för   att   främja   tjänstehandel  över  gränserna,
åstadkomma förtroende mellan företag och konsumenter
inom  unionen  och  även   mellan   medlemsstaterna.
Kommissionären   för   inremarknadsfrågor,   Charlie
McCreevy,  har samtidigt  betonat  att  kommissionen
inte avser att dra tillbaka sitt förslag.
I rapporten från Konkurrenskraftsrådets möte den 7
mars  2005  informeras   om   att  tjänstedirektivet
diskuterades under lunchen, där  det klargjordes att
kommissionen  inte  avser att lägga  fram  ett  nytt
förslag men öppnade för  exkluderande  av hälso- och
sjukvård samt tjänster i allmänhetens intresse.
Europeiska rådet sammanträdde i Bryssel den 22 och
23  mars 2005.  Enligt ordförandeskapets  slutsatser
har    Europeiska    rådet    fastställt    följande
prioriteringar:
"För att  bidra  till  tillväxt och sysselsättning
och   stärka  konkurrenskraften   måste   den   inre
marknaden  för tjänster fungera fullt ut, varvid den
europeiska  sociala   modellen  måste  bevaras.  Mot
bakgrund av den pågående  debatten,  av  vilken  det
framgår  att förslaget till direktiv i sin nuvarande
lydelse inte helt och hållet uppfyller kraven, begär
Europeiska     rådet    att    allt    görs    under
lagstiftningsprocessen  för att nå brett samförstånd
som tillgodoser alla dessa målsättningar. Europeiska
rådet konstaterar att effektiva  tjänster av allmänt
ekonomiskt  intresse  är  av  stor  betydelse  i  en
högpresterande och dynamisk ekonomi."
Den  24 mars 2005 informerade statsminister  Göran
Persson   riksdagen   om   det  nyssnämnda  mötet  i
Europeiska  rådet. Enligt statsministern  bekräftade
diskussionerna  i  rådet  att  det  finns omfattande
invändningar    mot   den   tidigare   kommissionens
ursprungliga  förslag.   Från   svensk   sida   hade
klargjorts  i  rådet att åtgärder för att underlätta
handeln med tjänster  inom  unionen  är av stor vikt
och  att  effekterna  på tillväxt och sysselsättning
inom EU inte skall underskattas.  Men statsministern
hade  -  liksom  andra stats- och regeringschefer  -
tydliggjort att detta  inte  får ske på bekostnad av
väl  fungerande sociala och arbetsrättsliga  system.
För svensk  del  handlar  det  om  hur vi väljer att
tillhandahålla   allmänna   tjänster,  att   reglera
arbetsmarknaden     och     att     trygga      goda
levnadsförhållanden för alla medborgare, sades det.
På  en fråga om ursprungslandsprincipen kommer att
vara kvar i tjänstedirektivet svarade statsministern
att han  inte tordes vara säker på utgången av denna
fråga. Enligt  statsministern  tar Sverige strid för
kollektivavtalen.  Hur  detta  kan   kombineras  med
ursprungslandsprincip     eller     värdlandsprincip
återstår  att  lösa,  menade statsministern.  Vidare
kommenterades en annan  dimension,  nämligen  att  i
brist   på   ett   gällande  tjänstedirektiv  kommer
konflikter   som  visar   sig   med   anledning   av
tjänstehandeln  att  avgöras  i domstol; då blir det
den europeiska domstolen som kommer  att  lägga fast
principerna,     en     utveckling     som    oroade
statsministern.   Enligt  hans  bedömning  kan   ett
tjänstedirektiv vara på plats inom ungefär ett år.
Kommissionen  inväntar  nu  att  Europaparlamentet
skall kunna lägga  fram  ändringsförslag som gör att
förslaget  kan  få  stöd  av  en   bred   majoritet.
Parlamentets första läsning planeras äga rum  i juni
2005.

Utskottets ställningstagande


Utgångspunkten  för utskottet är att Sverige är  ett
litet och handelsberoende  land,  att tjänstesektorn
utgör ungefär 70 % av den svenska ekonomin  och  att
det finns mycket att vinna på ökade möjligheter till
handel  över gränserna. Syftet med direktivförslaget
-  att  skapa  bättre  förutsättningar  för  en  väl
fungerande tjänstesektor - bör välkomnas, inte minst
från  konsumentsynpunkt.   Att  handelshindren  inom
tjänstesektorn    undanröjs    och    att    svenska
tjänsteföretag   får  lättare  att  exportera   sina
tjänster inom EU är  självfallet positivt för svensk
ekonomi och sysselsättning.

Med denna utgångspunkt  är det viktigt att se till
att det blir en reglerad tjänstemarknad inom EU. För
att  uppnå  målet  i  Lissabonprocessen  -  att  bli
världens  mest  konkurrenskraftiga,   dynamiska  och
kunskapsbaserade ekonomi år 2010 med möjlighet  till
hållbar  ekonomisk  tillväxt  med  fler  och  bättre
arbetstillfällen   och   en  högre  grad  av  social
sammanhållning  - är en välfungerande  tjänstesektor
central. Alternativet  till  ett  tjänstedirektiv är
ett  fortsatt  praxisskapande från EG-domstolen;  en
sådan utveckling  ligger  inte  i Sveriges intresse.
Därför anser utskottet att det är viktigt att stödja
tillkomsten av ett tjänstedirektiv.
Ett antal problem återstår dock  att  lösa, vilket
också    den   ansvariga   kommissionären,   Charlie
McCreevy,     är    medveten    om.    Inte    minst
ursprungslandsprincipen   ger   upphov   till  många
frågor.   Enligt  kommissionen  bör  vissa  tjänster
undantas     från     direktivet,     t.ex.     inom
hälsovårdsområdet.  Denna  ståndpunkt  välkomnas  av
utskottet.  Det  är  också  viktigt  att  påpeka att
medlemsstaternas  möjligheter  att  bibehålla   sina
monopol  inte  får  påverkas  av  tjänstedirektivet.
Vidare måste den svenska modellen med kollektivavtal
på  arbetsmarknaden  värnas.  Det är en  modell  som
ligger bakom stabila spelregler  på  arbetsmarknaden
och  därigenom  bidrar  till  samförståndsanda   och
ekonomisk utveckling.
Enligt      utskottets      uppfattning      måste
direktivförslaget  prövas  noggrant  från alla olika
utgångspunkter;    ordentliga    justeringar     och
tydliggöranden    kan    väntas    komma    ut    av
förhandlingarna.  Ett  tjänstedirektiv  som alla EU-
länder  kan stå bakom innebär ett stort steg  framåt
för den inre marknaden.
Med hänvisning  till  vad som anförts avstyrks här
behandlade motioner i aktuella delar.

Inremarknadsfrågor, tullar


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör  avslå två motionsyrkanden  om
tullfrågor   på  den   inre   marknaden   med
hänvisning till  att  tullfrågor  avgörs inom
ramen  för  den  europeiska  unionen.  Jämför
reservation 6 (kd).

Motionerna


I motion 2004/05:T461 (kd) hävdas att EU snarast bör
avskaffa alla importtullar på biodrivmedel  och  att
EU  bör  ta  upp  denna fråga i WTO-förhandlingarna.
Enligt motionärerna  bör den svenska regeringen vara
pådrivande inom EU för  en  sådan förändring. Etanol
produceras  i  första  hand i utvecklingsländerna  i
söder, medan efterfrågan  på  bränsle är störst i de
industrialiserade länderna i norr.

Även  i  Centerpartiets motion  2004/05:MJ370  tar
motionärerna  upp  den svenska etanolproduktionen. I
dag importerar Sverige  etanol  från andra EU-länder
m.fl. länder eftersom deras produktionskostnader och
priser  är  lägre än de svenska. Vidare  gäller  att
vinetanolen är  starkt  subventionerad av EU, vilket
snedvrider konkurrensen.  Tullbestämmelserna när det
gäller     etanol     är     enligt     motionärerna
svåröverblickbara.  Därför  kräver  motionärerna  en
översyn av tullbestämmelserna för att  den  inhemska
etanolproduktionen inte skall missgynnas.

Vissa kompletterande uppgifter


Etanol ingår bland de jordbruksprodukter som ingår i
WTO-förhandlingarna. Som tidigare redovisats  driver
Sverige  på  för  att få till stånd en friare handel
med   jordbruksprodukter,   däribland   etanol.   En
ambitiös  WTO-uppgörelse  på detta område kommer att
innebära att tullarna på etanol sänks kraftigt eller
försvinner helt.

I   Sverige  produceras  för   närvarande   etanol
storskaligt  endast  av  Agroetanol AB i Norrköping,
ägt   av   Lantbrukarnas   Riksförbund   (LRF)   och
Lantmännen.  Denna  fabrik  producerar   ca   50 000
kubikmeter etanol per år till en kostnad av ca  5,25
kr/l.  Enligt uppgift är råvaran - spannmål - numera
svenskproducerad.  Mindre  volymer etanol produceras
också   av   Svensk   Etanolkemi   AB    (Sekab)   i
Örnsköldsvik.  Svensk  etanol är avsevärt dyrare  än
t.ex.  brasiliansk. Den stora  skillnaden  ligger  i
råvarupriset.  Den  färdiga  brasilianska  produkten
kostar lika mycket eller mindre än den spannmål  som
Agroetanol köper in som råvara.
Den  långsiktiga nyttan av svensk etanolproduktion
från   spannmål    har    ifrågasatts,    bl.a.   av
Naturvårdsverket  i  rapporten Skattebefrielsen  för
biodrivmedel - leder den rätt? från år 2004 (rapport
nr  5433).  Också  i  betänkandet   Introduktion  av
förnybara   fordonsbränslen   (SOU   2004:133)    är
slutsatsen likartad.
Andra   bedömare   hävdar  tvärtom  att  europeisk
produktion på lite längre sikt mycket väl kommer att
kunna   konkurrera   med   utomeuropeisk,   eftersom
efterfrågan kommer att öka drastiskt,  inom och utom
Europa.
Vinetanol  kan  vara  både "bra" och "dålig"  från
miljösynpunkt beroende bl.a.  på  om  den baseras på
överskottsvin som skall kasseras eller  på  vin  som
framställts  i  syfte  att  göra etanol. Sverige kan
dock  inte  skydda  sig  mot  europeiskt  producerad
vinetanol. I dag köps denna enligt uppgift främst av
Sekab,  som  därur  bl.a.  framställer   E  85  (ett
drivmedel som till 85 % på volymbas består av etanol
och  till  15  % av bensin. E 85 har avsevärt  lägre
lönsamhet än låginblandning  av 5 % etanol i bensin.
Den brasilianska sockerrörsetanolen  är  i allmänhet
inte miljömässigt tveksam.
Enligt  uppgift  finns  det vissa problem när  det
gäller   tillämpningen  av  tullbestämmelserna   för
etanol, beroende på följande.
Etanol skall  normalt importeras enligt tulltaxans
kap. 22 som antingen  odenaturerad  ("drickbar") med
en  tullsats  på  0,192  euro/l  (1,74  kr/l)  eller
denaturerad ("odrickbar") med en tullsats  på  0,104
euro/l    (0,94    kr/l).   Emellertid   finns   det
klassificeringsbeslut  från  Tullverket med innebörd
att denaturerad etanol med en viss andel bensin inte
längre är etanol, utan "annan kemisk produkt" enligt
tulltaxans  kap.  38. Detta betyder  att  varan  kan
importeras till en  mycket  låg  tullsats.  På detta
sätt  förfars enligt uppgift med stora delar av  den
etanol   som   tas   in   i   Sverige,   vilket  gör
svenskproducerad etanol än mindre konkurrenskraftig.
Enligt   energiskattedirektivet  (rådets  direktiv
2003/96/EG) kan biobränslen befrias från skatt under
förutsättning  att  skattebefrielsen inte innebär en
överkompensation av biobränsle  i  förhållande  till
det    beskattade    alternativet.    I    dag   ges
skattebefrielse   för   etanol   genom  individuella
dispensbeslut.
Handläggare  på  Skatteverket  har   till   en  av
etanolimportörerna  på  förfrågan  angett att etanol
som inte längre klassificeras som sådan  inte bör få
del    av    skattebefrielsen,    eftersom   det   i
dispensbesluten talas om "etanol" och  inget  annat.
Något avslagsbeslut från Skatteverket på denna grund
har  dock  så  vitt  känt inte meddelats. Ett sådant
beslut av Skatteverket  skulle kunna bli föremål för
domstolsprövning,  varefter   frågetecknen   således
skulle kunna rätas ut.
Regeringen har i början av januari 2005 anmält  en
ändring av skattestrategin för alternativa drivmedel
till  kommissionen (ett statsstödsärende). Ändringen
innebär  att principen om skattebefrielse knyts till
att   etanolen    skall   vara   klassificerad   som
odenaturerad, vilket  medför den högre tullsatsen på
0,192  euro/l  för  importerad   etanol.  Agroetanol
berörs inte av förändringen, eftersom  detta företag
redan  producerar  odenaturerad etanol. Det  största
frågetecknet är hur  priset  på  E  85  påverkas  av
förändringen.   Finansdepartementet  bereder  därför
olika lösningar.
Tullbestämmelser  är  ett  EU-harmoniserat område,
där samma regler gentemot omvärlden  gäller  i  hela
unionen.  Därför är det inte möjligt för Sverige att
ensidigt genomföra en översyn av regelverket.

Utskottets ställningstagande


Utskottet  anser   i  likhet  med  motionärerna  att
miljövänliga bränslen  är  en  viktig framtidsfråga.
När det gäller förnybara bränslen  pågår  också  ett
arbete  för att direktivet (2003/30/EG) om främjande
av  användningen   av   biodrivmedel   eller   andra
förnybara drivmedel skall kunna införas i Sverige. I
slutet   av   år   2004   presenterades  betänkandet
Introduktion   av  förnybara  fordonsbränslen   (SOU
2004:133), där bl.a. förslag angående ett nationellt
mål för år 2010  redovisades.  Enligt uppgift kommer
betänkandet inom kort att skickas ut på remiss.

Här upptagna motionsyrkanden gäller inte frågan om
förnybara   bränslen  i  sig  utan  tullfrågor   som
aktualiseras  i sammanhanget. Dessa frågor behandlas
inte i den svenska riksdagen utan inom ramen för den
europeiska unionen.  Som  tidigare redovisats är den
svenska  linjen  att  arbeta för  tullsänkningar  på
jordbruksområdet, vilket  omfattar  även etanol. Ett
önskvärt  resultat  av  förhandlingarna  är  att  u-
länderna   får   betydande  marknadsöppningar   inom
unionen när det gäller  jordbruksprodukter inklusive
etanol. För svensk del görs  bedömningen  att etanol
måste   importeras   vid   sidan   av  den  inhemska
produktionen.
Utskottet  vill  understryka  att  hanteringen  av
etanol  i  Sverige  skall ske på mest ändamålsenliga
sätt utan att konkurrenssituationen snedvrids.
Med  hänvisning  till   vad   som   anförts  anser
utskottet att här upptagna motioner i berörda  delar
bör avslås av riksdagen.

Inremarknadsfrågor i övrigt


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör  avslå  ett  motionsyrkande om
inremarknadsfrågor   med   hänvisning    till
pågående arbete inom EU. Jämför reservation 7
(m, fp, kd, c).

Motionen


Folkpartiet framhåller i motion 2004/05:K431 att den
inre  marknaden och den ekonomiska integrationen  är
grunden  och  startpunkten  för  EU-samarbetet.  Det
framhålls  i  motionen  att det inte finns anledning
att besluta om gemensamma  skattesatser  på EU-nivå.
Dock lyfter motionärerna fram ett undantag, nämligen
gemensamma miniminivåer för miljöavgifter,  i  syfte
att   minska   gränsöverskridande   miljöförstöring.
Regelbundna  uppföljningar  med  mätbara   kriterier
(s.k. benchmarking) är enligt Folkpartiets mening en
bättre väg att gå än via detaljerad lagstiftning.


Vissa kompletterande uppgifter


Den  inre marknaden utgör ett av fundamenten  i  EU-
samarbetet.   En   effektiv   inre   marknad  är  en
förutsättning   för  att  EU  skall  kunna  nå   det
strategiska   målet    att    vara   världens   mest
konkurrenskraftiga,  dynamiska och  kunskapsbaserade
ekonomi år 2010 med möjlighet till hållbar ekonomisk
tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en
högre grad av social sammanhållning (Lissabonmålet).
Detta framhävs i kommissionens  syntesrapport  inför
halvtidsöversynen   av  Lissabonstrategin.  I  denna
rapport (KOM/2005/24)  understryker kommissionen att
en   fungerande   inre   marknad    utgör    en   av
huvudprioriteringarna  för att göra EU till ett  mer
attraktivt område att investera och arbeta i. Vidare
sägs att kunskap och innovationer  är  kärnpunkten i
den europeiska tillväxten och att politiken måste ge
förutsättningar  för  företagen att skapa  fler  och
bättre arbetstillfällen.  Tanken  att  varje enskilt
land skall upprätta sin egen "Lissabonplan" är också
föremål för diskussion.

Det nuvarande ordförandelandet Luxemburg har i sin
arbetsplanering för det första halvåret  2005  bl.a.
redovisat att halvtidsöversynen av Lissabonstrategin
syftar till att se över prioriteringar och fokus och
att  förbättra  styrning och införande av strategin.
Medlemsstaterna bör  ha  en  viss  flexibilitet  att
prioritera  bland  målen.  Vidare  nämns  att det är
önskvärt att få till stånd en överenskommelse om att
minska  antalet rapporter som regelbundet måste  tas
fram av medlemsstaterna.

Nedan  listas   ett   antal  punkter  för  den  inre
marknadens utveckling:

- År 2003 presenterade kommissionen en ny strategi i
syfte att få den inre marknaden att växa och fungera
i   takt  med  utvidgningen   och   möjliggöra   att
Lissabonmålet  uppnås.  Bland  annat uppmärksammades
fri    rörlighet,    reduktion    av   skattehinder,
förbättrande  av  villkoren  för företagande  [3]och
förenkling av regelverket. Strategin  omfattar  åren
2003-2006  och  utvärderas  årligen  genom  en  s.k.
genomföranderapport.  I 2005 års genomföranderapport
kunde konstateras att två  tredjedelar av åtgärderna
som  planerats  för  år 2004 var  genomförda.  Bland
annat  har  förhandlingarna   om   tjänstedirektivet
påbörjats, länderna har enats om 40  av  42 åtgärder
inom handlingsplanen för finansiella tjänster, vissa
konsumentpolitiska  åtgärder  fortskrider  m.m.  Det
gemensamma  tvistlösningssystemet för handelshinder,
Solvit,  omfattar   numera  alla  medlemsstater  och
antalet  hanterade fall  har  dubblerats.  72  %  av
ärendena har blivit lösta på i genomsnitt tio veckor
inom ramen för Solvit.

- Regelförbättringsarbetet  fortskrider, bl.a. genom
fortsatta konsekvensanalyser  och  åtgärder  för att
minska  den  administrativa bördan. Analyser av  den
samlade regelmassans  effekt  på konkurrenskraften i
viktiga sektorer har gjorts, bl.a.  när  det  gäller
bilsektorn.  Enligt  den ovan nämnda syntesrapporten
planerar kommissionen  att  genomföra fler analyser,
bl.a. på energiområdet och i  fråga  om  finansiella
tjänster.

- EU-arbetet har haft en viktig roll när det  gäller
att  förbättra  konkurrensen,  särskilt  på energi-,
transport-     och    telekommunikationsmarknaderna.
Sverige har varit drivande i detta arbete och ligger
jämfört  med  andra  medlemsstater  långt  framme  i
processen  när  det   gäller  såväl  tidpunkten  för
avreglering        som        omfattningen        av
konkurrensutsättningen. Fokus riktas  nu  mot vilken
effekt  den  legala avregleringen har givit och  hur
regelverken tillämpas i medlemsstaterna.

- Fler företag  strävar  efter  att  etablera sig på
europeisk nivå. Att driva företag och ta hänsyn till
25  olika  system  för  företagsbeskattning  innebär
problem för företagen. Under  året  har tre direktiv
på bolagsskatteområdet antagits. Diskussionen  om en
konsoliderad bas för företagsskatten har fortsatt.

-  Frågan  om bättre och mer information om den inre
marknaden   och   EU   har   också   uppmärksammats.
Kommissionen  har  uppmanat  alla  medlemsstater att
upprätta   nationella   handlingsplaner    för   att
konsumenter och företag skall få information  om den
inre  marknaden. I Sverige har regeringen - som  ett
led i detta arbete - uppdragit till Kommerskollegium
att lämna  underlag  till arbetet med att ta fram en
nationell  strategi  för   att   utveckla  den  inre
marknaden i Sverige. Underlaget skall  utgöras av en
kartläggning  och  analys  av  svenska intressenters
kunskaper och attityder om EU:s  inre  marknad. I en
delrapport från Kommerskollegium redovisas  företags
information  om den inre marknaden (dnr 100-174-04).
Ett av resultaten var att 40 % av de tillfrågade små
och  medelstora  företagen  med  utrikeshandel  inte
kunde   peka   ut   en  enda  organisation  som  ger
information  om  EU.  Vidare   skulle  80  %  av  de
tillfrågade    företagen   välkomna   en    gemensam
kontaktpunkt, som  omfattade  all information om EU.
Även svenska myndigheters uppfattning  om  EU:s inre
marknad   har  undersökts  av  Kommerskollegium.   I
rapporten Europa  -  ja, men hur? (dnr 100-172-2004)
redovisas  att  myndigheternas   kunskaper   om  och
attityder till EU:s inre marknad varierar stort  och
att  myndigheterna i dag inte har strategier för hur
de skall  driva EU-frågor. Kommerskollegium föreslår
att  innebörden   i   EU-medlemskapet   klargörs   i
verksförordningen, instruktioner m.m. En slutrapport
skall redovisas av Kommerskollegium i mars 2005.

Enligt en nyligen presenterad utvärdering som gjorts
av  en  brittisk  fristående tankesmedja (Centre for
European Reform) intar  Sverige  förstaplatsen bland
EU-länderna  när  det  gäller att uppfylla  målen  i
Lissabonprocessen. Utvärderingen omfattar den första
femårsperioden  av processen.  Danmark  och  Finland
ligger strax efter Sverige.


Utskottets ställningstagande


Utskottet   har   ingen    annan    uppfattning   än
motionärerna  när  det gäller önskvärdheten  av  att
stärka den inre marknaden.  Mot bakgrund av att EU:s
inre marknad inte har fått fullt genomslag i Sverige
är det positivt att regeringen  har  tagit  steg för
att formulera en nationell strategi för att utveckla
den  inre  marknaden  i  Sverige.  Enligt utskottets
mening  är  det  viktigt  att  den  inre  marknadens
möjligheter effektivt kan tas till vara i Sverige.

Som redovisats ovan pågår ett stort antal åtgärder
med syfte att effektivisera regleringen av  den inre
marknaden.  Olika  harmoniseringsåtgärder fortgår  i
syfte  att  öka  konkurrenskraften   inom   unionen.
Viktiga   framsteg   har   gjorts   inom  ramen  för
Lissabonstrategin,     och     den     nu    inledda
halvtidsöversynen syftar till att "vässa" åtgärderna
för att uppnå målet till år 2010. Utskottet  ställer
sig  bakom  att halvtidsöversynen skall fokusera  på
ett snabbare  genomförande  av  en balanserad agenda
som  omfattar  dels  ekonomiska  reformer   för  att
förbättra  den inre marknaden och främja tillväxten,
dels moderniseringar  av  sociala system för att öka
arbetskraftsutbudet  genom tillgång  till  livslångt
lärande,  bra  barnomsorg   och  ökad  jämställdhet.
Utskottet  ser  hållbara  offentliga   finanser  och
förbättringar på miljöområdet som viktiga instrument
för att stärka den inre marknaden.
Med hänsyn till den utveckling som pågår  inom  EU
rörande den inre marknadens funktionssätt m.m. anser
utskottet   att  det  inte  är  påkallat  med  något
riksdagens uttalande  i  dessa  frågor. Det aktuella
motionsyrkandet avstyrks därmed.

**FOOTNOTES**
[1]:a idéer och gröna idéer om hur  saker
och ting kan göras ännu bättre är en sak,
men  låt  oss så långt det är möjligt bli
överens om  vad  detta  tjänstedirektiv i
alla sina detaljer fak
[2]:tiskt  innebär och så  långt  det  är
möjligt  ta  reda   på   vad   de   olika
principerna,  som ibland korsar varandra,
innebär för oss i Sverige. Om vi kan
[3]:komma så  långt tror jag att vi kan ha en mycket
spännande politisk debatt.
Vi tackar alla som kommit hit och förklarar härmed
denna hearin
Reservationer



Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.


1. WTO-frågor (punkt 2)

av Ingegerd Saarinen (mp) och Gunilla Wahlén (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  som  anförs  i  reservation  1.  Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U254 yrkandena
2,  4,  5,  7-14 och 15 i denna del och 2004/05:U278
yrkande  6  och   avslår   motionerna   2004/05:U313
yrkandena  5  och  6,  2004/05:MJ332 yrkande  9  och
2004/05:N274 yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

WTO har en potential att  bli ett centralt forum för
en   global   handelsregim   som   främjar   hållbar
utveckling och en jämlik global resursfördelning. Vi
anser  dock  i  likhet  med uppfattningen  i  motion
2004/05:U254  (mp) att i-länderna  har  visat  dålig
lyhördhet  för u-ländernas  situation  och  att  det
måste till stora  och  genomgripande  förändringar i
såväl WTO-organisationens struktur som  i dess olika
förhandlingsprocesser. Från ett u-landsperspektiv är
resultaten  av  juliöverenskommelsen  blandade.   I-
länderna har ett stort ansvar för att åstadkomma att
det  slutliga  resultatet  av  Doharundan  verkligen
skall genomsyras av u-ländernas krav.

Tillvaratagandet   av  u-ländernas  intressen   är
centralt, skriver utskottets  majoritet, men påpekar
samtidigt att det krävs en balanserad uppgörelse där
alla WTO-medlemmar får sina intressen tillgodosedda.
För  att  klyftorna  i  världen  skall   minska  och
orättvisor  rättas  till  krävs  det dock en generös
inställning från i-ländernas sida  till u-länderna i
förhandlingarna.
Tyvärr preciserade juliöverenskommelsen inte datum
för  när  exportsubventionerna  på  jordbruksområdet
skall  vara  avvecklade. Sverige bör verka  för  att
datum sätts inom  en så snar framtid som möjligt och
att EU i förhandlingar  om  sänkning av minimistöden
skall göra en strikt tolkning  av  vilka rika länder
som    skall    beröras.   Vidare   anser   vi   att
bomullsinitiativet    inom   WTO   verkligen   måste
prioriteras;  Sverige  bör   driva  detta  inom  EU-
kretsen.
I  juliöverenskommelsen gav i-länderna  löften  om
teknisk   assistans  till  stöd  för  uppbyggnad  av
förhandlingskapaciteten  i  u-länderna. Dessa löften
får inte vara tomma ord utan  måste infrias. När det
gäller Singaporefrågorna måste  förhandlingsmandatet
för EG-kommissionen omprövas mot  bakgrunden  att u-
länderna motsatt sig avtalsförhandlingar. Förenklade
handelsprocedurer  kanske  kan komma till stånd utan
avtal, och övriga Singaporefrågor  bör  helt avföras
från diskussionen enligt vår mening.
Nyttigheter  som  rent vatten, vård och utbildning
hör inte hemma i ett  multilateralt handelsavtal som
långsiktigt permanentar  privata  lösningar;  därför
bör  Sverige i EU verka för att distinktionen mellan
offentlig  sektor  och  tjänstehandel i GATS-avtalet
tydliggörs. När det gäller vattendistribution bör EU
dra tillbaka de krav som  EU  lagt  på andra länder.
Vidare  bör  avtalet  ändras  så  att  kontinuerliga
utvärderingar    av   måluppfyllelsen   skall   vara
vägledande för de åtgärder som vidtas.
Enligt juliöverenskommelsen  skall  halvårsskiftet
2005  utgöra  en  slutpunkt  för förhandlingarna  om
särskild  och  differentierad behandling  (SDT).  Vi
menar att SDT bör ses som ett permanent instrument i
WTO:s regelverk  -  inte  som  tillfälliga lösningar
under  en  övergångsperiod för u-länder,  vilket  är
regeringens inställning.
Öppenheten  inom  WTO  lämnar  mycket i övrigt att
önska. Det är positivt att en arbetsgrupp har inlett
arbetet  med  en  översyn av öppenhetsfrågorna,  men
redan nu är det nödvändigt  att  öka  öppenheten och
alla  medlemmars möjlighet till deltagande  i  olika
beslutsprocesser.  Ett  exempel är att bara formella
och protokollförda möten skall kunna utgöra underlag
för  förhandlingar.  Det  nuvarande   systemet   att
ordföranden  i  olika  förhandlingsgrupper  utses av
sekretariatet  i  samarbete  med  värdlandet är inte
välbetänkt; vid kommande ministermöten  bör det vara
en  relevant  kommitté  som  utser ordförande.  Även
sättet att ta fram deklarationstexter bör reformeras
i  linje  med  FN:s  sätt  att  arbeta,   dvs.   att
ordföranden  enbart  sammanställer ändringsförslagen
utan att göra en egen tolkning av dem.
För  att  säkerställa  riksdagens  inflytande  och
möjlighet till  insyn  i  WTO-frågorna  m.m.  är det
angeläget  med  en  regelbunden  samlad rapportering
kring  dessa  frågor till riksdagen.  I  likhet  med
uppfattningen i motion 2004/05:U278 (v) anser vi att
detta bör ske i  form  av  en  årlig  skrivelse till
riksdagen  om  vad Sverige gör inom handelspolitiken
när det gäller WTO,  EU  och  i  fråga  om regionala
handelsavtal.
Tyvärr         innebär        den        nuvarande
tvistlösningsmekanismen ett instrument främst för de
resursstarka  länderna.   För  att  fattiga  länders
möjligheter att driva talan  i WTO skall stärkas bör
bl.a.  följande  åtgärder  övervägas.   En  prövning
skulle  kunna  leda  till  böter och inte bara  till
rätten  att  införa  strafftullar  mot  det  felande
landet. U-länderna skulle  kollektivt  kunna  införa
strafftullar  mot  ett  felande  land.  Vidare måste
offentligheten inom WTO:s tvistlösningspanel öka.
Riksdagen  bör  ställa sig bakom vad som  här  har
anförts   om   WTO-frågorna.    Därmed    tillstyrks
motionerna 2004/05:U254 (mp) och 2004/05:U278  (v) i
tillämpliga delar. Övriga motionsyrkanden avstyrks i
den   mån   de   inte  blir  tillgodosedda  av  vårt
ställningstagande.

2. Handel, miljö och sociala frågor m.m. (punkt
3)

av Ingegerd Saarinen (mp) och Gunilla Wahlén (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  som  anförs  i  reservation  2.  Därmed
bifaller  riksdagen  motionerna 2004/05:U254 yrkande
15 i denna del och 2004/05:U280  yrkandena  1  och 2
och   avslår   motionerna  2004/05:L278  yrkande  3,
2004/05:U313  yrkande  7,  2004/05:U315  yrkande  9,
2004/05:N246, 2004/05:N439  och 2004/05:A222 yrkande
2.

Ställningstagande

De    nuvarande    internationella    handelsavtalen
återspeglar främst den  rika världens prioriteringar
och är inriktade på ekonomisk  tillväxt.  Det faktum
att  vissa  länder försöker vinna konkurrensfördelar
på den globala  marknaden genom att ha en obefintlig
eller   dålig  lagstiftning   för   miljöskydd   och
arbetarskydd har inte uppmärksammats tillräckligt. I
svaga statsbildningar och outvecklade demokratier är
barnarbete,  extremt  låga löner, förbud mot facklig
organisering m.m. inte ovanliga företeelser. I många
länder  är  det  svårt  att   hålla  transnationella
företag    ansvariga    för   brott   beroende    på
begränsningar i lagstiftningen, brist på finansiella
resurser  att driva rättsprocesser  m.m.  Det  finns
således mycket  starka  skäl  att införa sociala och
miljömässiga minimikrav på internationell nivå.

De nya frivilliga initiativen,  exempelvis  OECD:s
riktlinjer,   FN:s  The  Global  Compact  eller  det
svenska Globalt ansvar, är inte tillräckliga för att
komma  till rätta  med  oansvariga  företag.  Därför
anser  vi,  i  likhet  med  uppfattningen  i  motion
2004/05:U280  (mp),  att  behovet av internationellt
bindande  regler  för  transnationella   företag  är
oavvisligt.  Det  är  rimligt att införa en bindande
uppförandekod som ger bestämda  riktlinjer  när  det
gäller    miljöhänsyn,    respekt    för   mänskliga
rättigheter m.m. för företags verksamhet.  Förslaget
om    en    uppförandekod    bör   även   drivas   i
internationella sammanhang, exempelvis  inom WTO och
FN.
Frågan    måste   även   drivas   nationellt   och
förändringar ske i det svenska arbetet. I dag är det
t.ex. enbart fackförbund och näringsliv som deltar i
Nationella kontaktpunkten;  vi  anser att - i likhet
med  vad  som  är  fallet  i  andra  länder  -  även
intressenter  som Fairtrade Center, Swedwatch  m.fl.
bör bjudas in för att delta i arbetet.
ILO:s konventioner  om  arbetsvillkor  måste få en
starkare   ställning   inom   världshandelssystemet.
Sverige  bör inom EU:s ram stödja  den  ovan  nämnda
utvecklingen  i  riktning  mot  ett  ökat  samarbete
mellan bl.a. WTO och ILO.
I  likhet  med uppfattningen i motion 2004/05:U254
(mp) anser vi  att  Sverige i EU-kretsen - med sikte
på WTO-förhandlingarna  -  bör driva att FN:s regler
på miljöområdet skall vara överordnade WTO:s regler.
Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom
vad vi har anfört rörande handel,  miljö och sociala
frågor    m.m.    Därmed    tillstyrks    motionerna
2004/05:U254  (mp)  och  2004/05:U280 (mp) i berörda
delar. Övriga motionsyrkanden avstyrks.

3. Handel, miljö och sociala frågor m.m. (punkt
3)

av Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  som  anförs  i  reservation  3.  Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U313 yrkande 7
och  2004/05:U315  yrkande  9  och avslår motionerna
2004/05:L278 yrkande 3, 2004/05:U254  yrkande  15  i
denna   del,   2004/05:U280   yrkandena   1  och  2,
2004/05:N246, 2004/05:N439 och 2004/05:A222  yrkande
2.

Ställningstagande

Globaliseringen  rymmer stora möjligheter till  ökad
respekt  för mänskliga  rättigheter  (MR).  I  dessa
frågor delar  jag  de  uppfattningar  som framförs i
motion  2004/05:U315  (kd). Inom WTO har  det  höjts
röster för att inkludera  MR-frågor  i  en  framtida
handelsrunda.  Frågan är dock mycket känslig.  Många
utvecklingsländer   ser   de  krav  som  reses  från
industriländernas    sida   beträffande    mänskliga
rättigheter som svepskäl  för fortsatt protektionism
från industriländerna gentemot  utvecklingsländerna.
Om mänskliga rättigheter skall ingå  i  WTO:s agenda
måste  det  finnas  tydliga  regler som inte  lämnar
utrymme för missbruk.

Enbart    WTO    kan   inte   skapa   tillräckliga
förutsättningar för  mänskliga rättigheter, rättvisa
och  social  utveckling  i  enskilda  länder.  Dessa
förutsättningar  måste  i  första  hand  åstadkommas
nationellt.  WTO  och  frihandel  med  stabila   och
rättvisa  spelregler är däremot betydelsefulla medel
för   att   uppnå   de   bredare   utvecklingsmålen.
Förhandlingarna  i  WTO  innebär  en  möjlighet  att
utveckla  ett  brett regelverk som svarar mot de nya
krav  som  globaliseringen   ställer.   Jag   stöder
inriktningen  att  WTO-förhandlingarna  skall  bidra
till  en  ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar
utveckling  för jordens alla länder. Handeln är inte
ett mål i sig  utan ett verktyg som - om det används
på rätt sätt - kan bidra till att uppnå målet.
FN:s The Global  Compact och OECD:s riktlinjer för
multinationella företag  är  av  stor  vikt  för att
fästa     uppmärksamheten     på     problemen     i
skärningspunkten  mellan handel och miljö respektive
mänskliga rättigheter. Förhoppningen är att alltfler
företag skall ansluta  sig  till  The Global Compact
och  utarbeta  egna  planer för att uppfylla  målen.
Samtidigt bör det undersökas hur efterlevnaden skall
kunna kontrolleras. I  likhet  med  uppfattningen  i
motion    2004/05:U313    (kd)    vill   jag   fästa
uppmärksamheten   på  att  konsumenterna   har   ett
huvudansvar för att  granska  företag och genom sina
köp styra företagen i önskad riktning.
ILO:s konventioner om arbetsvillkor  måste  få  en
starkare   ställning   inom   världshandelssystemet.
Sverige bör fortsätta att inom  EU:s  ram stödja den
ovan  nämnda  linjen  mot ett ökat samarbete  mellan
bl.a. WTO och ILO.
Ett problem är att det  i  dag  finns  flera olika
slags koder på området, vilket kan skapa förvirring.
Enligt  min mening är det viktigt att huvuddragen  i
koderna är  desamma  och  att  de  baseras  på ILO:s
huvudkonventioner.  U-länderna  bör uppmuntras  till
allt  högre  standard,  men  det  får  inte  ställas
orimliga   krav   på  dem.  Sammanfattningsvis   bör
regeringen utöka sitt samarbete med näringslivet för
att uppmana och stödja företagen att utarbeta etiska
uppförandekoder men  också  säkerställa kontroll och
uppföljning.  Det nuvarande initiativet  om  globalt
ansvar är lovvärt  men  behöver vidareutvecklas. Det
sagda innebär dock inte att frivillighet kan ersätta
väl fungerande lagar och regler.
Motionerna 2004/05:U313 (kd) och 2004/05:U315 (kd)
tillstyrks   i   här   behandlade    delar.   Övriga
motionsyrkanden  avstyrks  i  den mån de  inte  blir
tillgodosedda genom mitt ställningstagande.

4  Exportkreditfrågor (punkt 4)

av Ingegerd Saarinen (mp), Mikael  Oscarsson (kd)
och Gunilla Wahlén (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  4 borde
ha följande lydelse:

4.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  som  anförs  i  reservation  4.  Därmed
bifaller  riksdagen  delvis motionerna  2004/05:U280
yrkande  4,  2004/05:U311   yrkandena   15  och  16,
2004/05:N324 och 2004/05: N366.

Ställningstagande

Vi  anser  att  många  länder i väst bidrar till  en
ohållbar  utveckling  i  u-länderna   genom  att  de
nationella   exportkreditnämnderna  ger  finansiellt
stöd    till    miljöskadliga     investeringar    i
utvecklingsländer.  När  svenska  entreprenörer   är
verksamma   utomlands   är  det  inte  ovanligt  att
projektens    finansiering   stöds    av    statliga
exportgarantier   och  exportkrediter.  Projekt  som
innebär negativ miljöpåverkan  kan därigenom få stöd
via skattsedeln.

EKN:s nya miljöpolicy är inte  heltäckande och det
är  också EKN själv som avgör om ett  projekt  skall
beviljas  medel.  I  likhet  med  vad  som  anförs i
motionerna  2004/05:U311  (kd),  2004/05:N366  (kd),
2004/05:N324 (v) och 2004/05:U280 (mp) anser vi  att
en  obligatorisk  miljöprövning  skall  föregå  alla
beslut    om    statliga   exportkrediter.   Tydliga
riktlinjer   bör  utarbetas   för   vilka   negativa
miljöeffekter  som  inte  kan accepteras. Regeringen
bör  ta  initiativ till ändrade  regler  för  EKN  i
enlighet med vad som anförts här.
Sverige  har  skrivit  under ILO-konventionen, den
s.k. barnkonventionen och  konventionen om mänskliga
rättigheter. EKN bör begära  att företagen uppfyller
kraven i dessa konventioner i  samband  med  kredit-
och    garantigivning.    Sverige   bör   vara   ett
föregångsland på detta område.
Enligt vår mening bör regeringen ta initiativ till
ändrade  regler  för  EKN  i enlighet  med  vad  som
anförts.
Med  anledning  av  de  här aktuella  yrkandena  i
motionerna  2004/05:U280  (mp),  2004/05:U311  (kd),
2004/05:N324 (v) och 2004/05:N366 (kd) bör riksdagen
således i ett uttalande till  regeringen  ställa sig
bakom vad som ovan anförts.

5. Inremarknadsfrågor, förslaget till
tjänstedirektiv (punkt 5)

av  Per Bill (m), Eva Flyborg (fp), Ulla  Löfgren
(m),  Yvonne  Ångström  (fp),  Anne-Marie Pålsson
(m), Mikael Oscarsson (kd) och Håkan Larsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 5 borde
ha följande lydelse:

5.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  som  anförs  i  reservation  5.  Därmed
bifaller riksdagen  motion  2004/05:K431 yrkande 13,
bifaller  delvis  motion  2004/05:N213   och  avslår
motion 2004/05:N334.

Ställningstagande

Utgångspunkten  är  att  Sverige  är  ett litet  och
handelsberoende   land,  att  tjänstesektorn   utgör
ungefär 70 % av den  svenska  ekonomin  och  att det
finns  mycket  att  vinna  på ökade möjligheter till
handel över gränserna. Syftet  med direktivförslaget
-  att  skapa  bättre  förutsättningar  för  en  väl
fungerande tjänstesektor - bör välkomnas, inte minst
från  konsumentsynpunkt.   Att  handelshindren  inom
tjänstesektorn    undanröjs    och    att    svenska
tjänsteföretag   får  lättare  att  exportera   sina
tjänster inom EU är  självfallet positivt för svensk
ekonomi och sysselsättning.

Med denna utgångspunkt  är det viktigt att se till
att det blir en reglerad tjänstemarknad inom EU. För
att  uppnå  målet  i  Lissabonprocessen  -  att  bli
världens  mest  konkurrenskraftiga,   dynamiska  och
kunskapsbaserade ekonomi år 2010 med möjlighet  till
hållbar  ekonomisk  tillväxt  med  fler  och  bättre
arbetstillfällen   och   en  högre  grad  av  social
sammanhållning  - är en välfungerande  tjänstesektor
central. Alternativet  till  ett  tjänstedirektiv är
ett  fortsatt  praxisskapande från EG-domstolen;  en
sådan utveckling  ligger  inte  i Sveriges intresse.
Därför  anser  vi  att  det  är viktigt  att  stödja
tillkomsten av ett tjänstedirektiv.
Sedan  år 1992 har handeln med  tjänster  inom  EU
inte ökat, samtidigt som handeln med varor har vuxit
snabbt. Detta  måste förändras, anser vi. Enligt EG-
kommissionen   skulle   den   ökade   tillväxt   som
direktivet medför  i EU-länderna kunna skapa 600 000
nya jobb i EU och sänka  kostnaden  för tjänster som
utförs i reglerade yrken.
Enligt  vår  uppfattning  bör  Sverige  och  andra
länder   i   "gamla"  EU  medverka  till   att   ett
tjänstedirektiv kommer på plats så snart som möjligt
och att de gråzoner  och  oklarheter som finns i det
första utkastet klarläggs.
Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom
vad  som här har anförts. Därmed  tillstyrks  motion
2004/05:K431 (fp) i aktuell del. Motion 2004/05:N213
(m) blir  därigenom  tillgodosedd  i det väsentliga.
Motion 2004/05:N334 avstyrks.

6. Inremarknadsfrågor, tullar (punkt 6)

av Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

6.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  som  anförs  i  reservation  6.  Därmed
bifaller riksdagen motion 2004/05:T461 yrkande 9 och
avslår motion 2004/05:MJ370 yrkande 7.

Ställningstagande

Miljövänliga bränslen  är  en  viktig framtidsfråga,
samtidigt som u-ländernas intressen  bör lyftas fram
mer  inom  ramen  för WTO-förhandlingarna.  Eftersom
etanol     i     första    hand     produceras     i
utvecklingsländerna  i  söder,  medan efterfrågan på
bränsle är störst i de industrialiserade  länderna i
norr  är  det  särskilt  angeläget  att handeln  med
etanol underlättas.

I  likhet med uppfattningen i motion  2004/05:T461
(kd) anser  jag  att den svenska regeringen bör vara
ännu mer pådrivande  inom  EU  när det gäller att få
till stånd ett avskaffande av alla  importtullar  på
biodrivmedel. EU bör driva denna tullfråga hårt inom
ramen för WTO-förhandlingarna.
Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom
vad   jag   här   har  anfört.  Motion  2004/05:T461
tillstyrks i denna  del  medan  motion 2004/05:MJ370
avstyrks i aktuell del.

7. Inremarknadsfrågor i övrigt (punkt 7)

av Per Bill (m), Eva Flyborg (fp),  Ulla  Löfgren
(m),  Yvonne  Ångström  (fp),  Anne-Marie Pålsson
(m), Mikael Oscarsson (kd) och Håkan Larsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 7 borde
ha följande lydelse:

7.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  som  anförs  i  reservation  7.  Därmed
bifaller riksdagen motion 2004/05:K431 yrkande 11.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är den inre marknaden grunden
för    det   ekonomiska    samarbetet    inom    EU.
Lissabonprocessen  är  nu  i  halvtid  dessvärre ett
misslyckande.    De    stolta    målen   om   bättre
konkurrenskraft,  dynamik  och kunskapsbas  har  EU-
länderna inte kommit närmare.  Till  exempel innebär
gapet  i  bruttonationalprodukt per person  alltjämt
att EU-ländernas  inkomst  bara  är  70 % av Förenta
staternas.  För  att Lissabonprocessen skall  få  ny
relevans  välkomnar  vi  att  fokus  mera  läggs  på
sysselsättning  och konkurrenskraft och att den inre
marknaden  ytterligare  effektiviseras,  bl.a.  inom
tjänstesektorn. Existerande hinder för konkurrens på
marknader som byggande, transporter och turism måste
undanröjas.  En  fortsatt avreglering av energi- och
transportmarknader   ger  välståndseffekter  i  hela
ekonomin. För att tillgången  på  riskkapital  skall
öka  är  det,  särskilt  för  ett  land som Sverige,
viktigt  att  marknaden  för  finansiella   tjänster
fungerar   bättre   från   konsumenternas  synpunkt.
Arbetet  med  att  utvidga och  avreglera  den  inre
marknaden måste accelerera  i  syfte  att  bygga ett
ekonomiskt uthålligt och välmående samhälle.

EU-länderna  har  mycket  att  lära  av  varandra.
Enligt  vår  uppfattning,  vilken  sammanfaller  med
uppfattningen i motion 2004/05:K431 (fp), är normalt
sett detaljerad överstatlig lagstiftning  inte  rätt
väg  att  gå;  däremot bör regelbundna uppföljningar
med mätbara kriterier,  s.k.  benchmarking, göras på
nationell nivå. Närhetsprincipen  skall tillämpas så
långt  som  möjligt;  det  betyder  att  frågor  som
grundskola, barnbidrag, föräldraledighet  osv.  inte
skall tillhöra EU:s uppgifter.
Med  hänsyn  till att den offentliga sektorn är av
olika storlek och  inriktning i de olika EU-länderna
anser  vi  inte  att  det  finns  anledning  att  ha
gemensamma  skattesatser  på  EU-nivå.  Däremot  bör
skattebasernas  definition  bli  densamma. Med detta
sagt inser vi naturligtvis att det nu pågår en skarp
skattekonkurrens   inom   EU,   bl.a.   med   sänkta
bolagsskatter i länder som Tyskland och Österrike på
grund av närheten till lågskatteländerna  i Öst- och
Centraleuropa.  Europa  omvandlas, men just nu  inte
genom  Lissabonprocessen  utan   genom  traditionell
konkurrens  mellan  företag  och  länder  med  olika
förutsättningar.
Ett viktigt undantag från principen  om nationellt
beslutade skattesatser är att EU-länderna bör införa
gemensamma  miniminivåer för miljöavgifter  i  syfte
att minska gränsöverskridande miljöproblem.
Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom
vad  vi  här har  anfört.  Därmed  blir  den  nämnda
motionen tillgodosedd i berörd del och tillstyrks.
Särskilt yttrande



Utskottets   beredning   av  ärendet  har  föranlett
följande särskilda yttrande.  I  rubriken anges inom
parentes  vilken  punkt  i utskottets  förslag  till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.


Inremarknadsfrågor, förslaget till
tjänstedirektiv (punkt 5)


av Gunilla Wahlén (v).

Att skapa en reglerad tjänstemarknad  med  klara och
tydliga  regler  är  mycket  viktigt.  Det finns  en
uppenbar       risk      för      intresse-      och
prioriteringskollisioner     då    mål    om    ökad
sysselsättning,   konkurrenskraft,   rörlighet   och
tillväxt     skall    uppnås.     Förslaget     till
tjänstedirektiv  är  just  nu  föremål  för politisk
diskussion där olika intressen skall sammanfogas.

Jag vill i detta sammanhang betona att  det  finns
en  oro  för  att  tjänstedirektivet  negativt skall
påverka  områden  som  hälso- och sjukvård  och  den
sociala tryggheten; det  är  av yttersta vikt att de
svenska  ståndpunkterna  framgår  mycket  tydligt  i
förhandlingarna inom EU.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag



Motioner från allmänna
motionstiden

2004/05:K431 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

11. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad i motionen anförs om åtgärder för  att
stärka den inre marknaden.

13. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
ompröva         sin        inställning        till
tjänstehandelsdirektivet.

14. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om världshandeln  och
åtgärder  för  att  liberalisera och avreglera den
gemensamma handels- och jordbrukspolitiken.

2004/05:Sk405 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen anförs om EU:s position i
WTO-förhandlingarna.

2004/05:L278 av Birgitta Ohlsson (fp):

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen anförs om att den svenska
regeringen skall stödja FN i arbetet för att skapa
ett internationellt  regelverk för transnationella
företag.

2004/05:L291 av Inger René m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om frihandel.

2004/05:U226 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

14.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om betydelsen av ökad
frihandel  och  betydelsen  av  en   minskad   EU-
protektionism, vad gäller global utveckling.

2004/05:U242 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

13.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs  om  att  EU skall ta
initiativet  i  WTO  genom  att  avskaffa de  låga
tullsatserna, stegvis sänka de högre tullsatserna,
direkt avskaffa exportsubventionerna  och  stegvis
minska jordbrukssubventionerna från 2007.

2004/05:U254 av Lotta Hedström m.fl. (mp):

2.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  att  resultatet  av  hela Doharundan  blir
genomsyrat av u-ländernas krav.

4.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening att Sverige  bör  verka  för  att EU i WTO-
förhandlingarna om en sänkning av minimistöd  till
skydd för sin inhemska jordbruksproduktion gör  en
begränsande  tolkning  av  vilka  rika  länder som
skall beröras av dessa sänkningar.

5.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening  att Sverige genom EU  bör  verka  för  att
arbetet kring  bomullsinitiativet  i WTO verkligen
prioriteras  och  att  det  i  realiteten  innebär
slopade bomullssubventioner.

7.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening att Sverige genom EU bör säkerställa att de
löften i-länderna  gav i juliöverenskommelsen 2004
om teknisk assistans verkligen infrias.

8. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  att  Sverige via EU bör dra slutsatsen att
Singaporefrågorna   efter  Doharundan  skall  vara
utagerade i WTO.

9. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  att  Sverige  i  EU  bör  driva  att GATS-
avtalets  paragraf  19.1 förändras i riktning  mot
att   kontinuerliga   utvärderingar   skall   vara
vägledande för om utvecklingsmålen  gynnas  av mer
avreglering, förändring av regler eller införandet
av nya regler.

10.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  att  hållningen  till  s.k.  särskild  och
differentierad  behandling,  SDT,   inom  WTO  för
fattiga  länder  skall  ses  som blott tillfälliga
lösningar under en övergångsperiod.

11.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  att  Sverige verkar för en demokratisering
av  WTO  genom  att   öka   öppenheten   och  alla
medlemmars   möjlighet  till  deltagande  i  olika
beslutsprocesser.

12. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  att Sverige i WTO verkar för införande  av
enbart formella och protokollförda möten som forum
för förhandlingar.

13. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  att Sverige verkar för att  ordföranden  i
olika     förhandlingsgrupper     vid     kommande
ministermöten skall utses av en relevant kommitté,
och  inte  av   sekretariatet   i   samarbete  med
värdlandet.

14.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  att  Sverige verkar för att WTO bör anamma
FN:s  sätt att  ta  fram  deklarationstexter,  där
ordföranden     enbart     sammanställer     olika
ändringsförslag  och  inte  som  nu där WTO självt
tolkar var det största samförståndet ligger.

15.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening   att   Sverige   verkar   för   att  WTO:s
tvistlösningsmekanism reformeras. Fattiga  länders
möjligheter  att  driva  talan  i  domstolen måste
stärkas    och   dess   förhållande   till   andra
internationella överenskommelser förtydligas.

2004/05:U278 av Alice Åström m.fl. (v):

6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  att  den  bör  avge  en årlig rapport till
riksdagen om vad Sverige gör inom handelspolitiken
när  det gäller EU, WTO och i fråga  om  regionala
handelsavtal.

2004/05:U280 av Lotta Hedström m.fl. (mp):

1. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om  behovet  av
bindande regelverk för transnationella företag.

2. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige  skall
verka pådrivande internationellt och genom EU  för
att  inom FN utarbeta ett internationellt bindande
regelverk för transnationella företag.

4. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning av på
vilket   sätt   Exportkreditnämndens   och  Svensk
Exportkredits  kredit-  och garantigivning  skulle
kunna  användas  som  ett verktyg  för  att  förmå
svenska företag att leva  upp till, och ge förslag
på vidareutveckling av, uppförandekoder.

2004/05:U307 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m):

9.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om att Sverige måste
värna  frihandeln   genom  att  inom  EU  och  WTO
ständigt  arbeta  för avskaffande  av  tullar  och
handelshinder.

2004/05:U311 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

15. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om skärpta regler för
den svenska exportkreditnämnden (EKN).

16.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som  sin
mening vad i motionen  anförs om att verka för att
bindande  gemensamma  miljöregler  antas  för  EU-
ländernas exportkreditnämnder.

2004/05:U313 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen tar
initiativ  till en modernare tvistlösningsmekanism
inom  WTO  som  innehåller  möjligheten  till  att
förhandlingsprövningar av ärenden kan utvecklas.

6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs om att regeringen
skall  ta  initiativ  till arbetsformer  för  ökad
öppenhet   inom   WTO  samt   att   organisationen
initierar en dialog  med  parlamentariker  som  är
valda och har ett mandat för det civila samhället.

7.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att  Sverige måste
vidareutveckla  samarbetet med svenskt  näringsliv
kring etiska uppförandekoder  så  att de samordnas
och kontrolleras på ett effektivt sätt.

2004/05:U315 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

9.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs om en WTO-agenda som
lyfter     fram     mänskliga    rättigheter     i
världshandelssystemets funktion och utveckling.

2004/05:T461 av Johnny Gylling m.fl. (kd):

9. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att avskaffa
införseltullarna på biodrivmedel.

2004/05:MJ332 av Lennart Fremling m.fl. (fp):

9.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs om att åtgärder inom
WTO som syftar till ett ökat konsumentskydd får en
framskjuten plats.

2004/05:MJ370 av Maud Olofsson m.fl. (c):

7. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att det krävs en
översyn av tullbestämmelserna,  så  att  inte  vår
inhemska etanolproduktion missgynnas.

2004/05:N213 av Sten Tolgfors (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen  anförs  om  vikten  av  att  ett
tjänstedirektiv antas av EU.

2004/05:N246 av Anders Bengtsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs  om  att skapa en långsiktigt
hållbar ekonomi som tar hänsyn till miljön i samband
med  utvecklingen  av  våra  handelsrelationer   med
länderna runt Östersjön.

2004/05:N274 av Nyamko Sabuni m.fl. (fp):

1.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om betydelsen av ökad
frihandel och minskad EU-protektionism  för global
utveckling.

2.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening vad i motionen anförs om WTO-avtalen.

3.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om att transparens i
offentlig  upphandling snarast möjligt förs upp på
WTO:s dagordning på nytt.

2004/05:N324 av Gunilla Wahlén m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen   anförs  om  att  det  skall  vara
obligatoriskt att Exportkreditnämnden  (EKN)  följer
etiska  regler  och miljöregler liksom grundläggande
regler   för   arbetsrätt,    barnkonventionen   och
konventionen om mänskliga rättigheter.

2004/05:N334 av Elina Linna m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att  den bör säkerställa att tjänstedirektivet  inte
på något sätt inkräktar på medlemsländernas rätt att
på nationell  nivå  själva avgöra vilka tjänster och
verksamheter man vill bedriva i offentlig regi.

2004/05:N366 av Ingemar Vänerlöv (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i  motionen  anförs   om   införande   av   en
obligatorisk   miljöprövning   vid  alla  beslut  om
statliga exportkrediter och exportgarantier.

2004/05:N413 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

12.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om frihandel.

2004/05:N439 av Jan Emanuel Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i   motionen  anförs  om  behovet  av  bindande
regelverk   för   transnationella  företag  avseende
sociala och miljömässiga frågor.

2004/05:A222 av Hillevi Larsson och Britt-Marie
Lindkvist (s):

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om vikten av att EU
driver en rättvis handelspolitik.

Bilaga 2

Offentlig utfrågning om förslaget till
tjänstedirektiv


Torsdagen den 18 november 2004 kl.
09.00-12.00 Riksdagens
andrakammarsal


PROGRAM


09.00              Inledning

Marie Granlund, näringsutskottets ordförande

09.05Presentation av förslaget till EG-direktiv

Hans   Alldén,  direktör  vid  Europeiska
kommissionens representation i Sverige

09.20Synpunkter från Kommerskollegium

Håkan Jonsson, chef för Enheten för inre marknaden

09.30Synpunkter från Konsumentverket

Marianne Åbyhammar, ställföreträdande KO

09.40Frågor från utskottets ledamöter

10.10     Kaffepaus

10.30 Synpunkter från LO

Irene     Wennemo,    chef    för
Näringspolitiska enheten

10.40Synpunkter från Svenskt Näringsliv

Eva Jivmark, ansvarig för tjänstehandel

10.50Frågor från utskottets ledamöter

11.10 Regeringens syn

Näringsminister Thomas Östros

11.25Frågor från utskottets ledamöter

11.55    Avslutning

Per Bill, näringsutskottets förste vice ordförande



Marie   Granlund   (s),   ordförande:    Som    ordförande    i
näringsutskottet  vill  jag  hälsa  alla  ledamöter,
inbjudna   gäster  och  andra  varmt  välkomna  till
hearingen om tjänstedirektivet.

Handel med  tjänster  är  inget nytt, som alla som
sitter  här vet. I Romfördraget  stadgades  att  det
skulle vara  en  av de fria rörligheterna. Sedan har
tjänstehandeln växt  lavinartat  efter  bildandet av
Europeiska   gemenskapen   och  därefter  Europeiska
unionen. Det har blivit alltmer viktigt att ha lagar
och regler för hur tjänstehandeln  bedrivs.  Jag  är
övertygad  om  att vi alla är intresserade av detta,
såväl   konsumenter,   medborgare,   löntagare   som
näringslivet. Vi vill främja en ökad tjänstehandel.
Men det  har  kommit fram en hel del oro kring att
direktivet också  kan  beskära  andra viktiga delar,
såsom kollektivavtal, konsumentskydd  och offentliga
monopol. Oavsett om vi tycker att kollektivavtal  är
viktiga   eller   inte,   eller  att  de  offentliga
monopolen ska finnas eller  inte, är det viktigt för
oss i näringsutskottet att få  en  klar  bild av hur
det verkligen förhåller sig. Hur ser förslaget  till
direktiv  ut,  och vad finns det för möjligheter att
påverka det?
Därför är vi glada  att  alla som vi har bjudit in
har haft möjlighet att komma.  Det är representanter
från     myndigheter,    fackliga    organisationer,
näringslivet  och  så vidare. Vi är glada för att ni
har kunnat komma hit  för  att ge er bild av hur det
nuvarande förslaget till tjänstedirektiv  ser ut och
om ni har några förslag till förändringar eller  hur
det ska vara.
Den  nye handelsministern Thomas Östros kommer att
komma -  just  nu  är  det regeringssammanträde - så
fort  som  möjligt för att  ge  regeringens  syn  på
detta.
Med detta  förklarar  jag  hearingen öppnad. Innan
den  första  inbjudna  gästen  ges  ordet  vill  jag
uppmana  alla att hålla sig till  den  tid  man  har
fått. Det finns många olika inbjudna talare, och det
är viktigt  att ledamöterna sedan får tid att ställa
frågor.  Jag vill  också  rikta  en  uppmaning  till
ledamöterna  att  försöka  fatta  sig  så  kort  och
koncist som möjligt när de ställer sina frågor.
Än  en  gång varmt välkomna till näringsutskottets
hearing om  tjänstedirektivet.  Först ut på plan är,
som sig bör, kommissionens representant  i  Sverige,
Hans Alldén. Varmt välkommen.

Hans Alldén, kommissionen: Tack för att jag har fått
komma hit och berätta om förslaget till direktiv  om
tjänster på den inre marknaden.

Utgångspunkten  är  Lissabonstrategin.  Europeiska
rådet  uppmanade kommissionen och EU:s medlemsländer
att utarbeta  en  plan  för hur hindren för den fria
rörligheten och tjänster  ska  avskaffas.  Strategin
består   av   två  faser,  kartläggning  och  själva
förslaget.  Strategin   fick  starkt  stöd  av  EU:s
medlemsländer och Europaparlamentet. Strategin lades
fram  i  december år 2000,  och  det  framhölls  att
mycket hög  politisk prioritet bör ges undanröjandet
av såväl rättsliga  som  icke-rättsliga  hinder  för
tjänster på den inre marknaden.
I   oktober   2003   uppmanade   Europeiska  rådet
kommissionen att lägga fram förslag för att skapa en
verklig inre marknad för tjänster.
I  en modern ekonomi står tjänsterna  för  en  hög
andel  av  BNP och sysselsättning. Vi brukar tala om
ca  70 %  i  EU.   Det   är   i   själva  verket  en
underskattning    eftersom   även   varuproducerande
företag får en större  andel  av  sina intäkter från
tjänster,   men   det   är   också   den   del    av
sysselsättningen  som växer snabbast. 1997-2002 stod
tjänsterna   för   96 %    av   nettotillflödet   av
sysselsättning i EU. Samtidigt är den totala handeln
med tjänster inom EU oproportionerligt liten jämfört
med  varuhandeln.  Det  är också  under  den  10-12-
årsperioden där den fria  rörligheten  för varor har
förverkligats inom EU, men tjänstesektorn  har  inte
alls  hängt  med,  vilket  visar  att  det  finns en
oproportionerligt    liten    andel   där   och   på
handelshinder, vilket i sin tur  leder till en mängd
problem  i ekonomin, bristande tillväxt,  innovation
och  så vidare.  Det  står  i  bjärt  kontrast  till
Lissabonstrategins mål vad gäller sysselsättning och
tillväxt.
Det  här  konstaterade  Wim Kok alldeles nyligen i
sin  rapport. Han angav att  det  här  ska  ges  hög
prioritet  i  kommissionen. Jag nämner detta för att
åskådliggöra att  det  politiska trycket i frågan är
fortsatt mycket starkt.
Kommissionen  fann i sin  kartläggningsrapport  en
mängd olika hinder.  Man fann att det var en marknad
som inte fungerade, som  hade  brist  på förtroende,
stora  risker  och  stora prisskillnader mellan  EU-
länderna. Det är en marknad som kännetecknas av stor
integration  i varje land,  vilket  innebär  att  en
tjänst  i  en sektor  påverkar  hela  ekonomin.  Ett
problem i en  tjänstesektor  ger  kedjereaktioner  i
hela  ekonomin. Det leder till höga tröskelkostnader
för att ge sig ut på en större marknad, särskilt för
små och medelstora företag. Det här är några exempel
på hinder som kartläggningen visade.
I grova  drag  kan  man  säga  att  det  råder  en
överdriven  formalism,  långa handläggningstider och
bristande insyn i vad som gäller och svårigheter för
företagarna att få information  om  olika  juridiska
hinder  och  om  olika  regler.  Kartläggningen  som
kommissionen   gjorde   innehåller  en  mängd  olika
typfall, till exempel advokatarvoden för att få reda
på  vilka regler som gäller  i  olika  länder  eller
marknadsstudier  som  krävs  i  vissa länder som ger
upphov till miljonbelopp och stora  svårigheter  för
företagen.
Det   här   är  utgångspunkten  för  kommissionens
arbete. Som visades  tidigare  finns det ett oerhört
starkt  politiskt tryck från samtliga  medlemsländer
att göra  någonting  åt detta. Kommissionen kom fram
till   att   frivillighetsvägen   var   otillräcklig
eftersom den skulle  leda till stor fragmentisering,
stora  skillnader i politik  mellan  medlemsländerna
och osäkerhet för aktörerna på marknaden.
Att  följa  rättsprocesserna  är  naturligtvis  en
möjlighet.   Det   finns   en  rättspraxis  som  har
utvecklats genom EG-domstolens  domar.  Men det blir
också  en fragmentiserad process, långsam,  dyr  och
resurskrävande.  Det  är  många  mål  som kommer att
komma upp under många år, inte minst i  ett utvidgat
EU.  Därför  bedömdes  denna  väg  inte heller  vara
realistisk.   En   annan   möjlighet   är   att   gå
sektoriellt.  Det  görs  i viss mån till exempel  på
området  för finansiella tjänster.  Men  även  detta
skulle  ge   upphov   till   många   olika   regimer
sektoriellt  och  bli  svåröverskådligt.  Det skulle
vara  en  stelhet inom varje sektor, fragmentisering
och risk för olika rättsutveckling. Därför valde man
ett horisontellt  instrument,  och  man  valde också
formen  av  ramdirektiv.  En  förordning  med direkt
effekt   skulle   innebära   en  alltför  detaljerad
reglering och alltför detaljerad  harmonisering  och
bli komplicerad.
Vi  har  ett  ramdirektiv  som  på  ett samlat och
strukturerat  sätt  ska  öka rättssäkerheten,  utöva
etableringsfrihet och fri  rörlighet  för  tjänster.
Det är två grundläggande friheter som har funnits  i
EG-fördraget sedan 1958.
Några principer är viktiga, till exempel att skapa
ömsesidigt  förtroende  mellan aktörerna, inte minst
mellan  myndigheter i olika  medlemsländer.  Det  är
fråga om  ett  gradvist  genomförande, och det finns
ett konvergensinslag med ett  gemensamt  mål  för en
bättre  fungerande  marknad. Förslaget är mer än  en
strikt lagstiftning.  Det  är en modell, en ram, för
en modernisering av en sektor.  Målet  är i riktning
mot  ett  partnerskap  mellan  medlemsländerna   och
samarbetsskyldighet.
Förslaget  innehåller  en definition av tjänst. Vi
behöver inte gå in så i detalj i det. Det innehåller
också en beskrivning av vad direktivet omfattar. Det
gäller både konsumenter och  företag.  Det gäller om
en  leverantör  förflyttar sig till konsumentlandet.
Det gäller tjänster  som  tillhandahålls på distans,
och det gäller om konsumenten  förflyttar  sig  till
ett   ursprungsland.   Det   gäller  också  om  båda
aktörerna förflyttar sig till ett tredjeland.
Direktivet  omfattar inte ett  antal  områden  där
gemenskapen  har   fastlagt   en  liknande  politik,
finansiella          tjänster,          elektroniska
kommunikationstjänster  och  kommunikationsnät.  Det
gäller inte på skatteområdet,  och  det  gäller inte
utövandet av den offentliga makten.
Det finns en rättslig grund i EG-fördraget som det
hänvisas  till i direktivet. Det finns tre  huvudmål
med direktivet. De två friheterna, etableringsfrihet
och den fria  rörligheten, och det som nämnts om att
skapa ömsesidigt  förtroende  och  bättre  samarbete
mellan medlemsländerna.
Vi  har  tre  huvuddelar  i  förslaget.  Först att
avlägsna    hinder    för   etableringsfrihet.   För
administrativa  förenklingar   vill   jag   särskilt
framhålla införandet av kontaktpunkter. Den som  ska
tillhandahålla  en tjänst i ett medlemsland ska inte
behöva gå igenom  en  uppsjö  av  instanser  och med
varje  instans  tröska igenom alla formaliteter  som
krävs. År 2008 ska  detta  skötas  elektroniskt, men
det   är   upp   till  varje  medlemsland  hur   man
organiserar    kontaktpunkten.     Förenkling     av
formaliteter  kan  gälla  till exempel auktoriserade
översättningar och liknande.
Sedan finns det regler för tillstånd av två typer.
Grundtanken  är  att  om  det   ska   finnas   ett
nationellt   tillståndssystem   måste   detta  kunna
rättfärdigas   och   motiveras,  alltså  vara  icke-
diskriminerande,   proportionellt    och   motiverat
utifrån allmänintresset - transparent.
Direktivet definierar ett antal otillåtna krav som
förbjuds.  Det  gör  de  på  grundval  av domstolens
praxis som oförenliga med etableringsfriheten. Sedan
finns ett antal krav som ska utvärderas  som i vissa
fall    kan    rättfärdigas    med    hänsyn    till
allmänintresset. Här ska medlemslandet rapportera om
utvärderingen.  Kommissionen ska så småningom ställa
samman en rapport  som  kommer  alla medlemsländerna
till  del för en utvärdering om detta  är  motiverat
eller inte.
Åtgärder  för  att  avlägsna  hinder  för den fria
rörligheten:  Där är det principen om ursprungsland.
Leverantören underställs  nationella  krav  endast i
ursprungslandet,   inte  i  det  land  där  tjänsten
erbjuds.  Det är grundregeln.  Det  går  ut  på  att
rörligheten  inte ska begränsas genom restriktioner.
Den här principen  är,  som  bekant, omgärdad av ett
antal   undantag.   Undantagen  utgår   från   några
principer,  dels  om  det   finns  andra  befintliga
gemenskapsinstrument,  dels om  harmonisering  eller
att sektorer i de olika  medlemsländerna är så olika
att det inte är meningsfullt  att tillämpa principen
och  dels  med hänsyn till säkerhet,  hälsa,  skydd,
folkhälsa och  miljö  - alltså en skyddsklausul. Det
finns  till  exempel direktiv  på  postområdet.  Det
finns   ett   direktiv    för    utstationering   av
arbetstagare  som  tar  över de större  delarna  som
gäller just stationering  av arbetstagare. Det finns
en  förordning  om socialförsäkringar  som  reglerar
kostnader för patienter,  där  direktivet  gör vissa
preciseringar. Det innebär ändå stora undantag, till
exempel avfallstransporter.
Det   finns   också  några  övergångsperioder  för
värdetransporter, spel och indrivning av fordringar.
Det    finns   också    en    del    som    gäller
tjänstemottagarnas  rätt att använda sig av tjänster
som  har  att  göra  med   möjligheten   att  införa
konsumentskyddskrav,  rätt  till information,  vilka
konsumentskyddskrav  som gäller  och  att  titta  på
olika orimliga avgifter.
Vi har också den delen  som  rör vårdtjänster, det
vill  säga  i vilka fall ett medlemsland  kan  kräva
förhandstillstånd för behandling av en patient i ett
annat land. Där  gör  direktivet vissa preciseringar
utöver den förordning som tidigare gäller.
Sedan   finns   det   några   saker   som   gäller
utstationering   av   arbetstagare.    Det   är   en
precisering av utstationeringsdirektivet  som gäller
vissa krav som mottagarlandet inte får ställa  upp i
form  av  tillstånd,   registrering och framför allt
kravet  på  att  ha  en  representant   etablerad  i
utstationeringslandet. Det är fallet i till  exempel
Belgien   och   Luxemburg,  som  har  betydligt  mer
långtgående regler än Sverige har.
En tredje huvudpunkt  är  åtgärder  för  att skapa
ömsesidigt  förtroende  mellan medlemsstaterna.  Det
finns en skyldighet för leverantören  att  informera
mottagare och konsumenter. Det kan gälla risker  för
hälsa  och  säkerhet,  särskilda  ekonomiska risker,
yrkesansvarsförsäkring och garantier. Man uppmuntrar
till certifiering och kvalitetskriterier  -  det kan
sägas vara ett konvergensmål - tvistlösning samt att
konsumenten    skall    kunna    få   uppgifter   om
tjänsteleverantörens anseende.
Tillsynsdelen är viktig. Det finns  en  skyldighet
för  nationella myndigheter att bistå varandra.  Man
föreslår   ett   betydligt  tätare  informationsbyte
mellan  olika  administrationer   och  förvaltningar
mellan medlemsländerna. Det är också något som måste
arbetas  fram  så  att vi kan ha förtroende  för  de
myndigheter i andra  länder  som  har  översynen  av
företagen som är etablerade där.
Det  finns  också ett konvergensprogram som riktar
in sig på ökad  harmonisering  på vissa områden. Det
kan      gälla     skyddsnivåer,     konsumentskydd,
informationsskyldighet  och så vidare. Vi vill också
främja yrkesetiska regler.
Ett  brett  direktiv  är mer  av  en  ram  för  en
modernisering av en hel sektor,  av  en politik. Det
innebär   att   det   blir   relationer  till  andra
politikområden och friktioner.  Där har diskussionen
gällt särskilt två områden, nämligen  utstationering
av arbetstagare och sjukvård.
Eftersom  tiden  är  så  kort vill jag bara  nämna
följande.         Jag         nämnde        tidigare
utstationeringsdirektivet där de  delar som täcks av
det         direktivet         undantas         från
ursprungslandsprincipen.   Det  gäller  minimilöner,
arbetstid,   semestrar   och   så   vidare   -   och
naturligtvis     allt    som    överenskommits     i
kollektivavtal.  Kontrollfunktionen   av  detta  ska
göras  i  stationeringslandet,  men på det  området,
liksom  på  andra  områden,  gäller  att  samarbetet
mellan   myndigheter  och  institutioner  ska   vara
ömsesidigt.    Är   det   problem   ska   hemlandet,
stationeringslandet,  kunna  kontakta  det  land där
företaget   är  etablerat  och  få  information  och
uppgifter därifrån.
På sjukvårdsområdet behandlar direktivet principen
om   ett  system   för   förhandstillstånd   rörande
ersättning  av  sjukvård  i  ett  annat medlemsland.
Kraven  preciseras i direktivet med  utgångspunkt  i
EG-domstolens  utslag.  Men  när  det  gäller  hälsa
generellt  är  det  upp  till  varje medlemsstat att
bestämma hur det ska organiseras. Det tas över huvud
taget inte upp i direktivet.
Det finns ytterligare några områden där direktivet
stöts och blöts och har en viss  friktion  mot andra
politikområden.
Vad händer nu? Det pågår i ministerrådet under det
holländska    ordförandeskapet    ett   arbete   med
förtydligandet  av  texter.  Förhandlingarna  börjar
inom kort. Vi vet inte riktigt  när beslutet kommer,
men  troligen under 2005. I Europaparlamentet  finns
en rapportör  tillsatt. Det var en första diskussion
häromdagen.  Rapportören   ska   komma  ut  med  ett
dokument i december. En rapport ska  godkännas under
våren i Europaparlamentet. Sedan finns  en tidtabell
för införlivandet av reglerna i medlemsländerna  med
slutdatum  2010.  Det  finns vissa hållpunkter, inte
minst   vad   gäller   rapporteringen    från   alla
medlemsländer  om  de  direktiv  som  är i gråzonen,
antingen  förbjudna  eller  som  i  vissa  fall  kan
tillåtas.

Håkan  Jonsson,  Kommerskollegium:  Fru  ordförande,
ärade  riksdagsledamöter,  mina  damer  och  herrar!
Sedan  har jag förstått att jag ska lägga till  kära
TV-tittare också, men jag vet inte var de finns.

Jag vill tacka för inbjudan. Även om jag själv för
några dagar  sedan  fick den blandade glädjen av att
ta del av sjukvårdstjänster  är  det  kul  att  jag,
trots snövädret, kunde ta mig hit.
Denna  hearing  har  fått en bra tajmning eftersom
det   om  några  dagar  är  den   första   politiska
diskussionen         i         den         relevanta
ministerrådskonstellationen i Bryssel. Jag ska också
nämna,  så  att  alla  har  det  klart  för sig, att
Kommerskollegium är en statlig myndighet med uppgift
att   värna  om  utrikeshandel  och  handelspolitik,
inklusive Europas inre marknad.
Jag vill  upprepa  en  sak som Hans Alldén nämnde,
nämligen att i ett typiskt  OECD-land  står tjänster
för uppemot tre fjärdedelar av BNP. Mellan  länderna
är handeln med tjänster bara ungefär en fjärdedel av
den  totala  handeln. Skillnaden mellan en fjärdedel
och tre fjärdedelar  visar  på  en  stor  potential.
Någonting händer. Handeln med tjänster är stor  inom
länderna och den är liten mellan länderna. Det finns
alltså  någonting  som  hindrar  att  tjänsterna kan
komma över gränsen.
Till  viss  del kan man säga att en del  typer  av
tjänster är lokala.  Man  klipper inte håret över en
gräns. Det gör man där frisören  finns och där håret
finns.
Andelen  tjänster  inom  BNP  ökar  dessutom  hela
tiden.  Siffran  75 %,  eller  i  runda slängar  tre
fjärdedelar,  blir  större och större.  Tjänstedelen
ökar   hela   tiden  i  relativa   termer   gentemot
varuhandeln inom våra länder. Däremot är det inte så
att tjänstehandeln ökar i absoluta termer hela tiden
- det beror ju  på  om  det är tillväxt eller inte i
ekonomin.
Vi på Kommerskollegium  gjorde  en utredning förra
året där vi tittade på vad det finns för potential i
handelsvolym. Om man har en helt perfekt  fri handel
med tjänster inom EU - alltså drömmen i fördraget om
att tjänstehandeln över gränserna ska vara  helt fri
-   skulle  det  enligt  vår  bedömning  frigöra  en
handelsvolym  på  i  storleksordningen 100 miljarder
euro.  Att  handeln  sedan  i  sin  tur  leder  till
tillväxt, det vet vi.
En provokativ fråga  är  om  Sverige  är öppet och
moget   för   tjänstehandel.  Jag  kan  nämna  några
indikationer från  egen  fatabur  och  några som jag
helt fräckt har stulit från en brittisk forskare som
var här i våras.
Sverige   har   -   och  det  vet  vi  genom  våra
utredningar - generellt  få regleringar. Hans Alldén
nämnde   att   om   man  vill  börja   att   bedriva
tjänstehandel i vissa länder måste man först göra en
gigantisk marknadsundersökning som kostar miljontals
kronor, och det gör man  inte  om  man får i uppdrag
att  till  exempel  lägga  asfalt  i  två  veckor  i
Tyskland. Det blir ingen lönsamhet i det.
Sverige   har  relativt  få  regleringar  av   den
karaktären med skyddade yrken vid marknadstillträde.
Andra europeiska  länder  har  mer.  Vi  har  alltså
mindre  att  ändra  på  om direktivet med den svarta
listan och gråa listan skulle bli verklighet.
Den här ekonomen som jag  pratar  om  heter  David
Kernohan. Han arbetar vid Center for European Policy
Studies    i   Bryssel.   När   han   tog   del   av
tjänstedirektivets innehåll och hur Sveriges ekonomi
ser ut jämfört  med övriga Europas sade han: Sverige
är den ekonomi i  hela  Europa som är mest mogen för
övergången  till tjänstesamhället.  Han  tittade  på
någonting som  heter  Knowledge  Intensive Services,
KIS. Där ligger Sverige bäst i Europa.  47  % av vår
BNP  består  av Knowledge Intensive Services, alltså
tjänstehandel  som  bygger  på  ett  stort  mått  av
inbyggd utbildnings- och kvalitetsnivå.
När  det  gäller  handel  som  andel av BNP ligger
Sverige i Europatopp. Vi brukar tala  om det som ett
mantra. Vi är ett litet utrikeshandelsberoende land.
Jag  utgår  ifrån  att  den  frasen  ofta  nämns   i
näringsutskottet.  Det  är  en  sanning. Vi får inte
glömma bort att det inte bara är  ett mantra, det är
så. Vi ligger i Europatopp. Som jämförelse  kan  jag
nämna  att  Storbritannien har 30 % och Tyskland har
20 % som andel handel av BNP.
Men David Kernohan  har  tittat  vidare på hur det
fungerar om vi kopplar ihop detta att  vi  är bäst i
Europa på handel och tjänster. Vi ligger fortfarande
bara  någonstans  på  mitten  och  "trökar"  när det
gäller:  Kan  vi  göra handel av Knowledge Intensive
Services?
Sedan finns det en  poäng  som  vi inte får glömma
bort.  Det  finns  snart  ingen ren varuhandel  kvar
längre.  Det  finns  väldigt  få  rena  varuföretag.
Gränsen  suddas  ut  mellan  vad som  är  varor  och
tjänster. Jag brukar ange två exempel när jag pratar
om det här.
Det  första exemplet är Stora  Enso.  Det  är  ett
skogsföretag    som   håller   på   med   skog   och
pappersmassa. Inom  svenskt näringsliv tillhör Stora
Enso      skogsindustrierna      som      en      av
medlemsorganisationerna,  det  vet  alla. Det är ett
varuföretag,   eller   hur?  Men  förutom  trä   och
pappersmassa  ägnar  man  sig   åt  otroligt  mycket
logistik  och  transporter. Deras kunder  nöjer  sig
numera inte med  att  bara köpa trä och skog på rot,
utan de vill ha leverans till en fabrik någonstans i
Holland. Det kräver att  Stora  Enso  i dag också är
ett  transport- och logistikföretag av väldigt  stor
volym.
Jag  hörde  i går av en person som hade besökt ABB
Robotics i Västerås  att  95 % av förädlingsvärdet i
de produkter som man tillverkar där i dag finns inom
tjänstesektorn:  utveckling,   design,  försäljning,
marknadsföring och logistik.
Det andra exemplet är min andra käpphäst. Om Stora
Enso i Kvarnsveden, där min farfar  jobbade en gång,
skulle vilja köpa en ny pappersmaskin  köper man den
i till exempel Tyskland. Då köper man också  med ett
installations-  och  serviceavtal och så följer  det
med  fyra  tyska  ingenjörer   som   ska  installera
maskinen.  Det kräver att varuhandeln fungerar,  att
tjänstehandeln   fungerar   -   installations-   och
serviceavtal  ska  ju  ingås - att personrörligheten
fungerar  för  de fyra ingenjörerna  som  ska  sköta
installationen och  att  fri  rörlighet  för kapital
fungerar när detta ska betalas och finansieras. Alla
fyra  friheter  i  EG:s  grundläggande  fördrag,   i
Romfördraget,  måste  fungera  för att en enda affär
ska bli av.
Det här är en allt vanligare utveckling. Det finns
snart inga rena varuföretag längre, utan de är också
tjänsteföretag, och det finns inte heller några rena
varuaffärer eftersom de också är tjänsteaffärer.
Hans  Alldén  nämnde  nyss  att  tjänster  får  en
dominoeffekt,  som  vi  brukar  kalla  det   i  våra
utredningar,   på   all   annan   handel.   Särskilt
finansiella  tjänster är viktigt i det sammanhanget,
men    även   andra    typer    av    kringtjänster,
servicetjänster.
Min slutsats  är  att  om  tjänstehandeln stannar,
stannar i stort sett all handel. Så ser det ut i ett
modernt samhälle.
Om man bortser från direktivet  och ser på det som
står i fördraget och som vi röstade  ja  till  redan
1994  kan  man  i artikel 43 i EG-fördraget läsa att
det  är  förbjudet   för   medlemsstaterna   att  ha
inskränkningar  för medborgare i en medlemsstat  att
fritt  etablera  sig   på   en   annan  medlemsstats
territorium, och man har rätt att  upprätta  kontor,
filialer och dotterbolag. Det är också förbjudet att
inskränka friheten att tillhandahålla tjänster  inom
gemenskapen.
Detta  är  de två delarna, etableringsfriheten och
tjänstetillhandahållandet,  till exempel möjligheten
att  passera  över  en  gräns  och  lägga  asfalt  i
Tyskland under två veckor.
Denna gräns är inte oinskränkt  -  Hans Alldén var
också inne på det. Det är viktigt att  slå  fast. Vi
talar ibland om marknaden och människan, vad  kommer
först?   Det  finns  ett  skyddsintresse.  Den  inre
marknaden    är   inte   absolut.   Den   har   sina
begränsningar.   Det   finns   flera   begränsningar
inskrivna  i  fördraget om vilka typer av  intressen
som går före den  inre  marknaden. Det finns också i
EG-domstolens  praxis, framför  allt  genom  det  så
kallade Gebhardmålet.
Om man som medlemsland  vill  ha  skyddshänsyn som
bryter förbi den inre marknaden och gör  att man har
rätt  att  stoppa den fria rörligheten ska det  vara
legitimt. Det ska vara icke diskriminerande. Det får
alltså inte  vara  designat  så  att det gynnar bara
svenska företag, men stoppar utländska  företag. Det
ska också vara proportionerligt. Man får så att säga
inte skjuta mygg med kanoner. Det ska vara  designat
så   att   det   inte  ger  onödigt  stor  skada  på
tjänstehandeln.
Men inom dessa begränsningar finns alltså en mängd
typer   av  skyddsintressen   uppräknade,   både   i
rättspraxis  och  i  fördraget, som är legitima. Det
gäller  till  exempel miljö,  folkhälsa  och  allmän
säkerhet. Det finns  också utvecklat i andra fall än
Gebhardfallet, men jag går inte in på det nu.
Som  Hans  beskrev  det  hade  kommissionen  flera
alternativ  när man skulle  reglera  tjänstehandeln.
Ett alternativ  hade  varit  att använda det som man
hade     gjort    hittills,    artikel    226     om
överträdelseförfarande.
När man kommer på att ett medlemsland har en regel
eller  en lagstiftning  som  står  i  strid  med  de
grundläggande reglerna i fördraget om fri rörlighet,
och som inte kan motiveras med något skyddsintresse,
då kan kommissionen skriva arga brev, som man gör då
och då,  till  medlemsstaten och sedan till sist dra
medlemsstaten inför domstolen.
Problemet har  varit  att  när  man  väl  drar  en
medlemsstat  inför  domstol  har det tagit flera år,
och man får en dom som riktar  sig mot ett specifikt
fall i det medlemslandet. Då svarar nästan alltid de
övriga medlemsländerna: Ja, det  var  ju  intressant
att just Italien fick det fallet emot sig,  men  vår
lagstiftning  ser  lite annorlunda ut, så vi behöver
inte bry oss om den här domen. Domen får alltså inte
genomslag.
Med  dagens  situation   med  fall  för  fall  och
domstolsprocess  för  domstolsprocess,   vilket  tar
flera  år, får relativt skötsamma länder -  och  dit
räknar vi  med en viss rätt Sverige - lida av detta.
De andra länderna  har  flera konstiga krav som inte
borde få finnas, vilket gör  att  våra  företag inte
kan exportera dit medan vi är öppna och sårbara  för
deras  tjänsteexport. I direktivet står det svart på
vitt, och  det gäller för alla på en gång. Det är en
stor fördel.
Hans gick  igenom  vad  direktivet  innehåller. Vi
brukar  kalla  reglerna för etableringsfriheten  för
svarta listan och  gråa  listan. Där står vad som är
absolut förbjudet och som  inte  får  förekomma, typ
att  man  kräver  marknadsundersökning för  att  ett
företag ska få tillträde  till  ett  nytt land. Gråa
listan  innehåller saker som skulle kunna  motiveras
om de är legitima.
Sedan har  vi  också  ursprungslandsprincipen. Jag
håller  med  om  att  den är  komplicerad.  Den  får
effekter och den är genomgripande. Alternativet vore
att kräva av företagarna att de varje gång de ska gå
över en gräns lär sig ett  helt nytt regelsystem och
får börja från början och betala  avgifter, skatter,
arbetsgivaravgifter  och  liknande.  Det   är   inte
meningen att det ska vara så.
Vi  vill undvika dubbel-compliance, alltså att man
två gånger måste uppfylla samma typ av krav. Däremot
vill vi  att  svensk  arbetsrätt ska gälla i Sverige
och  den  typen  av  svenska  regleringar  på  vissa
områden. Det gäller att  designa  det  bra. Jag tror
inte att det behöver finnas en motsättning  här. Det
är  fråga  om att hitta rätt språk i direktivet  för
att man ska  uppnå  en  grundläggande  trygghet  för
företagen  så att de känner att de bara behöver göra
sin  hemläxa   en   gång.   På  vissa  områden,  typ
arbetsrätt, ska man kunna komma  till  ett nytt land
och ändå vara tvungen att ta seden dit man kommer.
Det     finns     redan     ett     embryo    till
ursprungslandsprincipen både i rättspraxis och i ett
par direktiv på det finansiella tjänsteområdet.  Det
vi   tror   är   viktigast   är  det  administrativa
samarbetet. Tanken är att man via kontaktpunkter ska
kunna ha en hjälp och ett stöd  för företagen att få
den information som de behöver för  att gå in på nya
marknader  och  en  möjlighet för myndigheterna  att
utöva tillsyn över hur tjänsterna utförs.
Det finns inget inbyggt  tvång i tjänstedirektivet
att avreglera. Tjänstedirektivet  talar  inte om för
svenska  politiker  vad  de  måste  avreglera  eller
konkurrensutsätta.   Däremot  ger  det  ett  tydligt
budskap om att ifall det  blir  konkurrens  får  den
inte  stanna vid gränsen. Sedan finns det, som sagt,
flera undantag.
Jag hoppar  över  förhandlingsläget. Det kommer vi
att höra mer om senare i dag.
Min bild är att detta  kommer  att ta tid, ett par
år  att  förhandla  plus  ett  par år att  genomföra
direktivet      plus     övergångslösningar      och
genomförandefrister.  Min  gissning  är  att det tar
6-10  år.  Jag  vet att Hans värjer sig mot det  och
tror att det kan gå fortare.
Det viktigaste är i alla fall att alternativen tar
ännu längre tid.  Det  skulle  ta ännu längre tid om
man skulle lita till kommissionens möjlighet att dra
land för land inför domstol i varje enskilt fall.
Det finns vinnare och förlorare.  Min  bild är att
det finns avgjort fler vinnare.
Jag  har  ibland  funderat över vilka företag  och
branscher som tjänar  mest  på  det  här.  Några har
nämnts  redan,  och  det  kommer  kanske  fram  fler
exempel under dagen. I viss mån är detta en fråga om
att  hitta  morgondagens  Kamprad.  Om  vår  välfärd
säkrades  av skogs-, kol- och basindustrin och  våra
barns välfärd säkras av dagens basindustri och också
av Ericsson  och Ikea gäller det att hitta något som
säkrar våra barnbarns  välfärd.  Där  kommer det att
bli   någonting   som   finns   inom  det  renodlade
tjänstesamhället.
Framtidens  Kamprad,  var finns hon?  Hur  kan  vi
hjälpa  henne  att förverkliga  sin  affärsidé?  Hon
finns inte i dag, så vi kan inte fråga henne hur hon
vill göra det. De  företag som man frågar har i viss
mån  -  om  jag  ska vara  lite  fräck  mot  svenskt
näringsliv - byggt  in sig i en situation som man är
rätt så bekväm med. Man  har  vant  sig vid konstiga
regler  i  olika  länder. Som en pusselbit  har  man
anpassat sig efter en annan pusselbit.
Om man frågar vissa  företag  och  vissa branscher
finns  det  ibland  en tendens att säga att  det  är
ganska bra som det är, fast man vet att det finns en
stor potential kvar.  Alldeles  strax  kommer vi att
höra från Konsumentverket om hur man från det hållet
ser på konsumentpolitiken. Jag noterade att Sveriges
konsumentråd - den stora NGO:n i Sverige  på det här
området   -   gick   ut  med  ett  väldigt  positivt
pressmeddelande för några månader sedan då man sade:
Förutom  den  oro  som  man   kan   känna   för  hur
konsumentskyddet  ska regleras finns det mycket  att
vinna  för  konsumenterna  med  ett  ökat  utbud  av
tjänster, ökad  mångfald, ökad konkurrens och därmed
kanske lägre priser.
Detta med ökad  konkurrens  är både ett hot och en
möjlighet. Men för min del har  jag  ändå  känt  att
Kommerskollegium har det statliga uppdraget att leta
efter möjligheterna.

Marianne  Åbyhammar, Konsumentverket: Konsumenternas
intresse i  det  här  direktivet  är  ju  inte  lika
reservationslöst som den bild som Håkan Jonsson just
gav  uttryck  för. Självfallet kan ett ökat utbud av
tjänster och ökad  etableringsfrihet  över gränserna
vara mycket positivt för konsumenterna,  men det som
jag   är   upptagen  av  är  balansen  mellan  olika
intressen.

Därför går  jag  direkt  in  på  det  som  är  den
radikala    förändringen    med   tjänstedirektivet,
ursprungslandsprincipen, och  vad  den kan tänkas få
för effekter och vilka svårigheter som  den innebär,
eftersom  den  griper  in  i  ett  väldigt  komplext
system.
Vad   innebär   då   ursprungslandsprincipen?  Jo,
mottagarstaten  är  förhindrad   att   tillämpa  sin
lagstiftning med mindre än att det är föreskrivet  i
direktivet.   Mottagarstaten   förutsätts  acceptera
ursprungslandets skyddsnivå på de  olika områden som
det kan gälla. Det här fungerar i praktiken  som  en
lagvalsregel. Lagen i det land där näringsidkaren är
etablerad  gäller, men det finns också möjlighet att
ingripa i etableringslandet och inte i effektlandet,
eller mottagarlandet.
Det  här  direktivet  omfattar  också  regler  för
konsumentskydd. När en tillfällig verksamhet bedrivs
gentemot en konsument gäller ursprungslandets regler
för verksamheten med ett undantag - jag tror att det
finns 21 olika undantag till ursprungslandsprincipen
som är väldigt  specifika. Ett av dessa undantag som
görs är för det som  är  rent avtalsrättsliga regler
mellan  parterna  utom  när dessa  regler  är  fullt
harmoniserade. Vad innebär  det  egentligen?  Vad är
det för slags regler som är undantagna?
Min  tolkning är att det är de rent civilrättsliga
reglerna   som   gäller   för   avtalet,   inte   de
offentligrättsliga   reglerna   som  kan  handla  om
säkerhetsregler och marknadsrättsliga  regler, såsom
marknadsföringsregler.
Vad är det då för typ av avtal eller tjänster  som
kan vara aktuella för konsumenterna? Telefoni är och
kommer  att  vara  väldigt  vanligt  över gränserna.
Turisttjänster,          resor,         transporter,
upplevelsetjänster,    sport,     utbildning     och
vårdtjänster  är  stora områden som kan bli aktuella
här.
När kan då mottagarlandet  ingripa  om  tjänsterna
inte   lever   upp   till   de   krav  som  finns  i
ursprungslandet? Jo, då finns det  vissa  undantag i
direktivet, i artikel 19, som är en skyddsregel  för
när mottagarlandet kan ingripa. Denna skyddsregel är
något mera inskränkt än den som vanligen gäller inom
EG-rätten. Enligt artikel 30 kan man ingripa för att
skydda   allmänna   intressen   såsom  till  exempel
folkhälsa och konsumentskydd.
Enligt det här direktivet går det  bara  att  göra
ingripanden  i  mottagarlandet  när  det  gäller tre
olika  kategorier.  Mottagarlandet  kan ingripa  mot
säkerheten   hos  tjänsten,  och  i  det  innefattas
folkhälsoaspekter.
För att man  ska kunna göra ett ingripande ställer
direktivet   upp   en    mycket    komplicerad   och
tidskrävande   procedur.   När   det  är  fråga   om
allvarliga    hot   mot   tjänstesäkerheten    måste
tillsynsmyndigheten i mottagarlandet följa en mycket
komplicerad   procedur.    Först    ska   man   låta
etableringslandets myndighet redovisa  vilka  regler
som  gäller  i  det landet. Kommissionen ska kopplas
in, och ett visst antal dagar måste ha förlöpt innan
tillsynsmyndigheten  så  småningom har möjlighet att
agera.
Det  ställs  informationskrav  i  direktivet  till
skydd för konsumenter. De innebär att näringsidkaren
på  eget initiativ  måste  lämna  viss  obligatorisk
information. Men viss information ska lämnas bara på
konsumentens   begäran.  Detta  kan  leda  till  att
konsumenter  som  inte  frågar  efter  viss  typ  av
information inte  får  till  exempel information som
har med säkerhet och hälsa att göra.
Frågan är om konsumentskyddet i det här direktivet
är rimligt balanserat mot den  fria  rörligheten och
etableringsrätten och om tjänster över gränserna kan
vinna  konsumenternas förtroende med den  föreslagna
skyddsnivån.
För att  göra detta direktiv mera konsumentvänligt
och öka konsumenternas  förtroende  för  tillfälliga
tjänster  över gränserna bör man ställa vissa  krav.
Jag redovisar  de  synpunkter  som  kom fram vid ett
nordiskt  samrådsmöte  i  juni  under  det  nordiska
ministerrådet.   Vid   det   mötet  diskuterade   vi
direktivet         med         konsumentmyndigheter,
konsumentorganisationer   och  representanter   från
regeringskanslierna i de nordiska länderna.
Till att börja med måste  man  klargöra vad som är
undantaget  och  vad som omfattas av  det  specifika
avtalet. Är det någonting  som  ligger  före avtalet
eller  är  det  bara det som är rent civilrättsligt?
Hur  förhåller  det   sig  till  de  internationellt
privaträttsliga reglerna  som  handlar om lagval och
vilket land som man ska föra processer i?
Man  måste  också klargöra det samordnade  området
för  ursprungslandsprincipen.  Det  här  är  väldigt
komplicerat.  Vilka regler i etableringslandet ska i
så fall tillämpas?  Eftersom  alla  medlemsländer nu
har en oerhört komplicerad struktur av  egna regler,
implementerade   regler   och   mer   eller   mindre
harmoniserade regler behövs ett klarläggande här.
Man måste också utöka möjligheterna att tillvarata
konsumentskyddet i mottagarlandet. Den skyddsklausul
som  nu  bara  omfattar  säkerhet  hos  tjänster bör
utvidgas       till       att      omfatta      hela
konsumentskyddsområdet som  den  gör  i artikel 30 i
fördraget. Procedurkraven bör ses över och förenklas
så att det blir möjligt att ingripa vid  tillämpning
av skyddsklausulen. Informationskraven bör också ses
över så att de överensstämmer med vad som är rimligt
från konsumentsynpunkt.
Vad     är    då    utvecklingsalternativen    med
tjänstedirektivet?  Är  det  fråga om en race to the
bottom av den lägsta skyddsnivån inom EU? Direktivet
kan ju sätta press på medlemsstaterna  att sänka sin
nivå  för att näringsidkarna i det egna landet  inte
ska få  en  sämre  konkurrenssituation i förhållande
till dem som är tillfälligt  agerande  på marknaden.
Eller  leder  direktivet  på  sikt till en successiv
harmonisering genom att behov av standardisering och
full harmonisering uppstår och  till  att gemensamma
regler med gott konsumentskydd utvecklas?

Nyamko   Sabuni  (fp):  I  både  kommissionens   och
Kommerskollegiets anföranden framkom det att det här
direktivet  egentligen  bara  har  till  uppgift att
förtydliga det som redan existerar.

Min fråga är: Vad är det som är nytt i direktivet?
Och i så fall: Vilka för- och nackdelar för  det med
sig?  Och  generellt sett när det gäller direktivet:
Vilken är den största faran för Sverige?

Maria Larsson  (kd): Jag blev lite nyfiken när Håkan
Jonsson talade om  ursprungslandsprincipen. Han sade
då  bland  annat  att det  inte  behöver  finnas  en
motsättning.  Det  tycker   jag   lät  positivt  och
förhoppningsfullt.  Jag  tror  att  detta   erbjuder
större  möjligheter  än  hot.  Kan  vi  undanröja så
mycket av det som möjligt på vägen och bli  så eniga
som möjligt kan det kanske bli en lite snabbare  väg
än vad det annars skulle bli.

Jag  vill  fråga:  Hur  ser  den vägen ut? Vad kan
underlätta  så  att  det  inte  ska  bli  så  mycket
motsättningar när vi hanterar frågan under vägen?
Sedan  inbjuder  Håkan  Jonsson till en  fråga  om
administrativt samarbete. Där skulle jag gärna vilja
ha en liten fördjupning.

Hans Alldén, kommissionen:  Den  första  frågan löd:
Vad är nytt? Jag ska försöka att ta det i punktform:

- För det första är det här en bred ansats i stället
för   att   som   tidigare   ha   enbart  sektoriell
harmonisering.

- För det andra innehåller det en mängd förslag till
förenkling för leverantörerna.

- För det tredje innefattar det konkreta förslag för
att ta bort hinder för gränsöverskridande  handel  i
princip baserade på tidigare rättsutslag, men på ett
samlat  sätt.  Det  ger då en ram för att undvika en
fortsatt lagstiftning  som i stort sett styrs enbart
av utslag i EG-domstolen.  Det  ökar rättssäkerheten
och förutsägbarheten.

-   För   det  fjärde  är  det  en  samarbets-   och
koncentrationsmekanism  som  föreslås  där det finns
tydliga  skyldigheter  för  myndigheter  i  alla  de
involverade  länderna att lämna information och  att
samarbeta.  Det  finns  också  uppmaningar  mera  på
frivillighetens  grund  om  att  sprida  ett  bättre
beteende.

Det finns en rapportering av de gråzonshinder där de
olika medlemsländerna ska diskutera sinsemellan  vad
som faktiskt är lämpligt.

Det  finns  också  ett antal skyldigheter att utbyta
information mellan både  konsumentorganisationer och
myndigheter. För första gången  blir  det en katalog
av   rättigheter   för   konsumenter   på  den  inre
marknaden.

Det här är några punkter av det som samlas  på ett
ställe i ramdirektivet.

Håkan  Jonsson, Kommerskollegium: Först vill jag  ta
upp två  av  Nyamko Sabunis frågor: Vad är nytt, och
vilka är för-  och nackdelarna? Jag vill lägga fokus
på det som är nytt  och på två saker. Den ena är det
administrativa   samarbetet   och   den   andra   är
ursprungslandsprincipen,   eftersom   den   nu  blir
allomfattande och väldigt långtgående. Embryot  till
den  har, som jag sade förut, funnits i rättspraxis,
men nu  blir  den  gällande  på  i  stort  sett hela
tjänsteområdet, och den blir allomfattande.

Jag ser de här två frågorna, om det administrativa
samarbetet   och   om  ursprungslandsprincipen,  som
ömsesidigt beroende.  Det skulle förmodligen inte gå
att ha en ursprungslandsprincip  om  man  inte - det
tror  jag  ligger  nära det Marianne Åbyhammar  vill
värna om också - har  en  effektiv och väldigt snabb
kontakt mellan myndigheterna  i olika länder för att
kolla: Hur var det nu med grekisk  konsumenträtt och
svensk konsumenträtt - hade vi berättigade  skäl att
ställa  högre  krav  på konsumenträtten på ett visst
område?  Då  ska man snabbt  via  kontakterna  kunna
kolla det och  kunna  ingripa  även i svensk rätt om
det är så att det finns legitima skyddsintressen att
rädda.
Det behöver alltså inte finnas  en  motsättning  i
Maria  Larssons  två frågor. Låt mig ta det i svensk
debatt största exemplet på motsättningar. Det kommer
vi säkert att komma in mer på om en stund, när Irene
Wennemo     får     ordet.      Diskussionen      om
ursprungslandsprincipen  och arbetsrätten är för mig
ett   praktexempel  på  att  kommissionen   i   sina
formuleringar  har  visat  att man inte fullt ut har
förstått  den svenska modellen  på  arbetsmarknaden,
men  det  finns   ingenting   som   tyder   på   att
kommissionen  med  det här förslaget så att säga har
velat   komma   åt   den   svenska    modellen   för
arbetsrätten.  Här är ju vi på Kommerskollegium  ett
par steg ifrån förhandlingarna. Regeringskansliet är
med,   och  jag  vet   att   LO,   TCO,   SACO   och
arbetsmarknadens parter själva är väldigt engagerade
i förhandlingarna  och i hur texten nu ska se ut för
att det ska stå klart vad som är undantaget.
Men  det  går att hitta  en  text  -  det  är  jag
fullständigt  övertygad om. Kommissionen är inte ute
efter att ändra  på  den  svenska  modellen. Kan man
bara beskriva exakt hur undantaget ska  se ut kommer
säkert alla parter att bli nöjda.
Det  var  också  en  fråga  om  det administrativa
samarbetet.  Jag  tror att det blir väldigt  viktigt
för företagen. Det  blir  en viss byråkrati - det är
helt  klart.  Det kommer att  i  alla  medlemsländer
krävas   byråkrater    som    sitter    och   rattar
informationsutbyte om det här och om vad  som funkar
och    inte   funkar   och   sköter   tillsynen   av
tjänsteföretagen  tillsammans  mellan  olika länder.
Alternativet  i  dag  är  att  det  är  de  stackars
småföretagarna  själva  som tvingas ta reda på  alla
reglerna i stället, och det går inte. Det blir ingen
handel.
Jag hoppas nu att jag har  visat  att  vi  inte är
helt naiva och att vi har en viss förståelse även på
Kommerskollegium  för  att  det  finns  problem  och
hotbilder  som  vi  tror måste lösas för att det här
ska bli ett bra direktiv.  Och  till  sist  vill jag
ändå svara på Nyamkos sista fråga om vad som  är den
största  faran.  Som  jag  ser  det  är den absolut,
avgjort  största  faran i dag att vi på  något  sätt
missar  tåget.  Jag  visade  en  bild  om  knowledge
intensive services och  var  framtidens tjänster och
framtidens  Ingvar  Kamprad  finns.   Faran  är  att
Sverige om 30 år finner att vi sumpade  chansen.  Vi
hade  en mogen frukt att plocka. Vi är bäst i Europa
på att  internt,  inom Sverige, ha klarat övergången
till tjänstesamhället. Faran är att vi missar tåget.

Marianne Åbyhammar,  Konsumentverket:  Vad  är nytt?
Jag vill lyfta fram en viktig fråga, och det  är att
hittills  har medlemsstaterna själva kunnat bestämma
sin  skyddsnivå   på   viktiga  områden  av  allmänt
intresse såsom konsumentskydd,  produktsäkerhet  och
hälsa. Det här ändras genom direktivet genom att man
har  väldigt  få  områden i det här avseendet som är
fullt harmoniserade,  det  vill  säga  lägger upp en
maxnivå  eller  ett  regelsystem som medlemsstaterna
måste  tillämpa.  På  de   flesta   områden  som  är
harmoniserade är det en miniminivå som  gäller,  där
medlemsstaterna  själva kan bestämma skyddsnivån för
olika grupper och olika frågor, och det här systemet
sätts ur spel genom ursprungslandsprincipen.

Gunilla Wahlén (v): Jag har ett par frågor till Hans
Alldén allra först.  Vi ska ju få en övergångsperiod
när  det  gäller  värdetransporter,  hasardspel  och
fordringar.  Hur  lång   väntar   man  sig  att  den
övergångsperioden  ska  vara?  Med den  tidsram  som
finns nu: Är det deadline 2010?  Innebär  detta  att
Svenska Spel AB automatiskt kommer att få konkurrens
2010?  Blir  det  så,  eller är det någonting som är
förhandlingsbart? Finns  det  områden, undantag, som
det går att permanenta redan nu, som är giltiga? Kan
man förhandla sig till det?

Det    gäller    också   auktorisationskrav    och
legitimationskrav. Inom olika yrkesgrupper har vi ju
olika  krav  -  man  är  legitimerad  sjuksköterska,
läkare och annat för att  få utöva sitt yrke. Kommer
ett land att kunna få införa  nya krav, till exempel
att  en  dietist ska vara legitimerad?  Det  är  han
eller hon inte i dag, men vi vill kanske införa det.
Har vi rätt att göra det efter att det här har trätt
i kraft? Hur mycket påverkas sådant?
När   det    gäller    upphandling   av   tjänsten
ambulanssjukvård, där vi har  krav på att man ska ha
en  legitimerad sjuksköterska i  ambulansen:  Gäller
ursprungslandets  principer  då, om det är ett annat
lands  företag  som  driver ambulanssjukvård,  eller
gäller hemlandets regler?
Jag vill också höra  om  konsumenträtt. Ångervecka
till exempel, som gäller i Sverige, är det något som
kan  behållas  om  man  köper  en   tjänst?   Gäller
ursprungslandets regler eller svenska regler då?
I Sverige har vi infört märkning, som till exempel
märkning  av  ursprunget  för  fisk,  det  vill säga
varifrån  den  kommer. Det ska finnas i fiskbutiken.
Om det är en utländsk  firma,  måste  den  följa  de
svenska   reglerna,   eller   ska   den  följa  sitt
ursprungslands regler?

Ordföranden: Jag får uppmana ledamöterna att försöka
precisera  frågorna så att de kanske blir  lite  mer
koncisa.

Karl Gustav  Abramsson  (s):  Jag  har en fråga till
både Hans Alldén och Håkan Jonsson.  Man  kunde höra
av  deras  inlägg  att  det  finns  en  ganska  stor
differens  i  fråga  om  synen  på  hur lång tid det
kommer    att    ta    att    genomföra    det   här
tjänstedirektivet.   Jag   skulle   vilja   ha  mera
precisering  av  detta:  Vad är det för problem  man
ser, framför allt i ett längre  tidsperspektiv,  som
Håkan Jonsson redovisade? Vad är det för problem man
ser, som skulle kunna göra att det tar så lång tid?

Hans  Alldén,  kommissionen:  Det  var en del ganska
specifika  frågor  om  övergångsperioden.   När  det
gäller spel tror jag inte att man kan säga något  om
en absolut tidsgräns där. Det beror på vad översynen
ger  för resultat. Jag tror inte att man kan säga nu
att översynen  kommer  att  resultera  i ett tydligt
förbud i den ena eller andra riktningen.

Ambitionen att titta på de tre områdena finns där,
men jag tror att man inte kan säga helt  säkert  att
det  blir  det  ena  eller  andra förbudet exakt ett
visst år. Det beror på innehållet  i  det man kommer
fram  till,  helt  enkelt.  Man  måste  dock  enligt
direktivet lägga fram någon form av förslag.
Auktorisationskrav   togs  upp.  Såvitt  jag   har
uppfattat det finns det  inget förbud mot att införa
nya motiverade auktorisationskrav  med  hänsyn  till
folkhälsa till exempel. Det finns inget sådant veto,
så att säga, i förslaget.
Ambulansvård är ju en väldigt specifik tjänst. Jag
vet  inte  om  jag vågar uttala mig om den specifika
tjänsten.  Den  kan  ju  ändå  trots  allt  tillhöra
området hur man organiserar  hälsa,  och  där  säger
direktivet   i  stort  sett  ingenting.  Direktivets
omfattning när det gäller hälsa och sjukvård är, som
jag uppfattar  det,  mycket begränsad. Det kan gärna
kommissionen återkomma  till  efter  att  ha  tittat
närmare på det juridiska, men kommissionen har gjort
ett särskilt papper om just hälsoaspekterna, och det
papperet  berör  i  stort sett bara förordning 1408,
som handlar om patienters  rätt  till förhandsbesked
med avseende på om de ska behandlas på sjukhus eller
om det bara gäller vård över dagen.  Jag tror alltså
inte  att man nu kan säga att ambulansvården  kommer
att utsättas  för fri konkurrens. Jag uppfattar inte
att direktivet ger några antydningar om det.
När     det     gäller      konsumenträtt      och
konsumentinformation  är  väl det här ett exempel på
hur  väldigt  olika  man  kan uppfatta  en  politik.
Kommissionen för sin del hade ju hoppats att det här
förslaget skulle ha uppfattats  som en demonstration
för  stärkt konsumentskydd och konsumenträtt.  Stora
delar  av direktivet handlar faktiskt om det, och då
inte bara  så att säga frivilliga rättigheter i form
av information utan också skyldigheter att informera
konsumenterna om garantier och så vidare.
Det   är   korrekt   att   den   här   frågan   om
internationell   privaträtt   är  omdiskuterad,  och
uppenbarligen  har det blivit ett  problem  i  många
medlemsländer att  beröra den här frågan och reda ut
den  så  att  säga, men  kommissionen  vill  inte  i
samband  med  det   här   förslaget   ändra  på  sin
inställning. I de frågor som gäller avtalstvister av
olika slag är det fortfarande hemlandsprincipen  som
ska gälla som en övergripande princip.
Sedan  var  det en fråga om genomförandetakten. På
politisk nivå,  såväl inom den kommission som sitter
i dag som den som  tillträder  i  morgon  - det är i
alla fall delvis samma personer - finns det  nog  en
stor  oro  för att behandlingen av det här förslaget
kommer att kunna  dra  ut  på tiden. Man har inte på
något  sätt övergivit den offentliga  tidtabell  som
jag   redogjorde    för   tidigare,   men   det   är
uppenbarligen så att  många medlemsländer kommer med
väldigt  många förslag till  undantag,  och  det  är
klart att  en  schweizerost med väldigt många hål ju
till slut kan rasa  sönder som en helhet om det blir
för många hål i den.  Många  medlemsländer anser att
de så att säga är bäst på vartenda  område, vare sig
det  gäller  sjukvård eller konsumentgarantier.  Man
anser att man är bättre än de andra medlemsländerna.
Det finns alltså väldigt stora risker här.
Den  här  delen   är  en  väldigt  viktig  del  av
Lissabonstrategin. Drar  det  här ut på tiden så har
det  blivit ett väldigt stort misslyckande,  om  man
jämför  med  de  politiska  uttalanden som gjordes i
början av 2000-talet när Lissabonstrategin infördes,
om  så att säga inga resultat  alls  kan  visas  upp
framåt  2010.  Jag  skulle alltså vilja säga att det
finns en reell oro på  politisk nivå inom Europeiska
kommissionen.

Håkan Jonsson, Kommerskollegium:  Först  vill jag ta
upp     Gunilla     Wahléns    frågor    om    olika
auktorisationskrav och ambulanssjukvård. Frågorna om
ångervecka och märkning  av  fisk överlämnar jag med
varm hand till Marianne Åbyhammar.

Vad gäller ambulanssjukvården  är  det så här: Man
ska       inte       överdriva      effekten      av
ursprungslandsprincipen  när det gäller den typen av
tjänstehandel som handlar  om  att det är ett stort,
antingen offentligt eller privat,  företag som köper
tjänsterna.  Där  är  det  avgörande  för  tjänstens
kvalitet  och  vilka specifikationer som  ska  gälla
nästan aldrig lagverket,  vare sig i Sverige eller i
Grekland. I stället gäller  det vilken specifikation
som det står om i upphandlingen.  Där  är  det ju så
att  i  Sverige är det bara landsting som upphandlar
ambulanssjukvård.  Vill  man ha en sjuksköterska med
har man rätt att ställa sådana  krav.  Det blir i så
fall   frågan  om  hur  EU:s  regler  för  offentlig
upphandling  är  utformade  som  avgör vilken typ av
krav  man  får och inte får ställa i  den  typen  av
upphandling.    På    en    ganska   stor   del   av
sjukvårdsområdet är det ju så  att det bara finns en
köpare  så att säga i Sverige. Den  köparen  ställer
sina specifikationer,  och  det  är  det  som  avgör
snarare än vad det står i tjänstedirektivet eller  i
svensk eller grekisk lag.
K  G  Abramsson  ställde en fråga om tiden. Om jag
vore  Hans Alldén skulle  jag  förstås  också  ha  i
uppdrag att uttala den officiella versionen, att det
måste vara  klart  till 2010, och det är en jättebra
målsättning. Men vi  ser  ju tyvärr något annat. Jag
tycker  att  det  är negativt.  Jag  är  snarare  en
missnöjd realist än  att  jag  försöker säga att det
vore bra om det tog längre tid.  Det  finns ju långa
kravlistor  med  undantag  från  alla  medlemsländer
hittills i form av reservationer i diskussionerna  i
Bryssel.  Vi  har  från Sveriges sida våra undantag,
och alla länder har sina undantag. Att förhandla ned
sådana listor till en  minsta  gemensam nämnare, det
tar tid.
Jag tror alltså tyvärr att det  kommer  att ta tid
innan man är färdig med ett direktiv, och det kommer
tyvärr att vara så att man blir tvungen att bygga in
undantag  för  kompromissens  skull. Länder som  har
vissa märkliga särkrav och inte  vill  avskaffa  dem
över  natten,  helt  enkelt  för att skydda sin egen
industri, kommer att säga: Ja, vi går med på det här
direktivet om vi får behålla just  det här fram till
2012 eller om vi får fortsätta med den  här praxisen
fram till 2011. Den typen av övergångsregler  brukas
tyvärr  ibland i Bryssel. Vi tycker illa om det,  vi
som verkar  för  en  generellt  väl  fungerande inre
marknad, men det är en avvägning. Politik  är ju att
välja  mellan  olika  intressen. Någonstans ska  man
hitta en kompromiss, och  den  kommer  tyvärr,  tror
jag,    att    bli    försenad   och   omgärdad   av
genomförandetider.
Sedan kommer det att  ta  tid  att  genomföra  det
administrativa  samarbetet.  Vi behöver bestämma oss
för varje land av de 28 länder  som  är  med  på det
här.  Även  Norge,  Island  och  Liechtenstein är ju
fullt  ut  med  i  inre  marknaden  och  kommer  att
förutsättas sätta upp sina kontaktpunkter. Vi kommer
att  behöva  utnämna vilken statlig myndighet  eller
organisation som ska ta hand om detta. Vi kommer att
behöva bygga upp  modalitet  för  kommunikation  med
mera.  Jag  är  alltså  en besviken realist, men jag
tror att det kommer att ta tid.

Marianne Åbyhammar, Konsumentverket: Tack för frågan
om ångerrätten. Det var en väldigt väl ställd fråga,
för den illustrerar så väl  svårigheten  i  att göra
klart   vad   som   omfattas   av   undantaget  från
ursprungslandsprincipen.

Ska  man  uppfatta  regeln  om ångervecka  som  en
marknadsrättslig   offentligrättslig    regel    som
omfattas  av  ursprungslandsprincipen  så är det det
antal dagar som etableringslandet har ställt upp som
ångervecka.  Det  här området är harmoniserat  genom
minimidirektiv    i    distansavtalsdirektivet.    I
direktivet  står det tio  arbetsdagar.  Det  har  vi
tolkat som 14 dagar i Sverige, medan det finns olika
tolkningar i  olika medlemsländer av hur många dagar
som ångerrätten faktiskt ska gälla.
Den  andra  frågeställningen   gäller   kanske  en
civilrättslig  regel  eftersom  det  blir en del  av
avtalet  för konsumenten. Då är det undantaget  från
ursprungslandsprincipen.  Men det är bara undantaget
om  direktivet  inte är fullt  harmoniserat.  Är  då
distansavtalsdirektivet fullt harmoniserat? Nej, man
kan väl förmodligen  inte  säga  att det är fråga om
full harmonisering.
Mitt tips är alltså att i valet  mellan  om  detta
omfattas  av  undantaget  eller  inte  så är det väl
förmodligen  ett  undantaget  område, och då  kommer
olika regler att gälla.
Vad  gäller  märkning av livsmedel  kan  jag  inte
svara så specifikt.  Det  är klart: Det omfattas väl
inte    av    något    undantag,   utan    det    är
etableringslandets  regler  som  gäller.  Om  de  är
harmoniserade  kanske  kraven  är  desamma  i  olika
länder, men de kan  ändå  vara  harmoniserade  på en
miniminivå,   så   det   kan   skilja  något  mellan
medlemsstaterna.

Ordföranden:  Då  har  vi  två  frågeställare  kvar.
Eftersom vi ligger kraftigt efter i tiden hoppas jag
på såväl korta frågor som korta svar.

Håkan  Larsson  (c):  Ja,  jag ska fatta  mig  kort.
Delvis har jag fått svar på  de  frågor  jag  tänkte
ställa.    Det    är   helt   klart   att   det   är
ursprungslandsprincipen som skapar osäkerhet och oro
i den här diskussionen,  och  min fråga är om det är
så, som jag uppfattar det, att  man då i Sverige ska
hålla  ordning  på  25 olika regelverk  om  det  här
genomförs. Då krävs det  ju,  som  har sagts här, en
väldig   massa   byråkrati.  Har  man  gjort   några
beräkningar  om  hur   omfattande   denna  byråkrati
behöver  vara för att det ska fungera  och  man  ska
kunna hålla  den  administrativa  kontakten med alla
dessa 25 länder och att det ska fungera  snabbt  och
effektivt?

Den  andra frågan handlar om detta: Det finns, som
har sagts här, en mängd olika reservationer och krav
på undantag.  Är det möjligt att få några permanenta
undantag här, eller  är  det  enbart övergångsregler
det handlar om?

Anne-Marie Pålsson (m): Fru ordförande,  jag  har en
fråga  som  ansluter  till  den  förra  frågan.  Det
handlar  helt  enkelt  om  med  vilken  lätthet  det
administrativa  samarbetet  kan  komma att utvecklas
framöver.  Vi  har ju helt olika rättstraditioner  i
EU-länderna,    alltifrån     Code     Napoleon    i
Kontinentaleuropa till common law-systemet i England
och  de  skandinaviska  rättssystemen.  Det  har  ju
kommit  till  olika  uttryck  när  det  gäller  till
exempel   konsumentskyddet   vad   gäller  alltifrån
myndighetsutövning    och   det   offentligrättsliga
systemet till mer av privaträttsliga  lösningar  och
domstolsförfaranden.

Hur  kan ett administrativt samarbete gestalta sig
när man  har  så  otroligt  olika utgångspunkter att
arbeta utifrån?

Hans Alldén, kommissionen: Ja,  det är inte lätt att
svara  på  frågan om vilken byråkrati  som  det  här
samarbetet  kommer  att  kräva.  Det  är  en  riktig
tolkning att  det  måste  fungera.  Det är en viktig
grundtanke i direktivet, som jag uppfattar  det, att
sådant   här   administrativt  samarbete  ska  kunna
fungera för att man ska kunna bygga upp förtroendet.

Men  man  kan vända  på  det:  Hade  man  fortsatt
sektoriellt eller enbart gått på EG-domstolens domar
så hade man ju ändå haft samma problem, fast då hade
man över huvud  taget  inte  berört  det  utan  bara
hoppats  på  att  någon  sorts gradvis harmonisering
skulle ske.
Nu finns det ju som ett  komplement till förslaget
om administrativt samarbete  och  skyldighet  och så
vidare i båda riktningarna ändå konvergenselement  i
det hela och också en gradvis harmonisering. Den ska
ändå på sikt leda till att vissa regler blir mer och
mer gemensamma. Jag vet inte om det kan finnas något
i  kommissionens  konsekvensbedömning.  Det finns en
bred rapport om konsekvensbedömningar av  förslaget.
Det  kan  finnas en kostnadsberäkning för byråkratin
där - jag kan  faktiskt  inte  svara på det. Jag har
inte sett någon i alla fall.
Vad gäller ursprungslandsprincipen blir väl svaret
ungefär  detsamma:  Alternativet  hade   varit   att
fortsätta  som  förut,  och då hade man ju ändå haft
precis  lika  många olika regimer  att  arbeta  med.
Alternativet är alltså heller ingen lösning.
Att ursprungslandsprincipen  kom  med  i förslaget
trots att den är omgärdad av så pass många  undantag
beror  på  att det ändå är det som har upplevts  som
ett hinder av  tjänsteleverantörerna, nämligen vissa
delar som följer av ursprungslandsprincipen. Det har
enligt undersökningar  upplevts  som  väldigt  svåra
hinder för tjänsteleverantörerna, och det hade varit
väldigt konstigt om man inte åtminstone i direktivet
hade     försökt     ange    några    element    som
ursprungslandsprincipen kan förbättra.

Håkan Jonsson, Kommerskollegium:  Vad  gäller  Håkan
Larssons frågor om ursprungslandsprincipen tror  jag
att  vi inte ska överdriva hur allomfattande den här
principen   blir.   Jag  sade  förut  att  den  blir
allomfattande, men den  kommer  bara  att  gälla vid
tillfällig  tjänsteutövning, alltså när man gör  ett
påhugg i ett  land  och  sedan  åker  hem  igen. Vid
etablering         gäller         alltså        inte
ursprungslandsprincipen. Vid etablering gäller fullt
ut de lagar som gäller i landet man etablerar sig i.

Om  vi  alltså tar exemplet med märkning  av  fisk
igen så är  det så att om fisken ligger i fiskhyllan
på Lidl, som  är  etablerat  i  Sverige,  så  gäller
svensk  lag  fullt  ut.  Det  är  bara  om det är en
fiskbuss från Danmark som åker över till  Skåne  och
säljer   några   dagar   som   det   är   fråga   om
ursprungslandsprincipen som ska gälla i så fall.
På   samma  sätt:  Om  man  vill  göra  en  seriös
upphandling  av  ambulanssjukvård i Sverige så utgår
jag  ifrån att man  har  etablerat  sig  i  det  här
landet.  Men  jag  har  svårt att se att det går att
sköta  ambulanssjukvård  så.  Det  kan  ju  bero  på
Sveriges geografiska läge,  delvis.  Det  kanske  är
lättare  när det är väldigt nära mellan storstäder i
Benelux, Tyskland  och  Frankrike och så vidare, men
för Sveriges del är det förmodligen  så  att  det är
ganska svårt att bedriva de här korta påhuggen genom
att bara åka över gränsen hela tiden.
Det  kom  frågor från både Håkan Larsson och Anne-
Marie Pålsson  om hur stor byråkrati det kan bli och
om det kommer att fungera eller inte. Lite grann kan
man väl turnera  Anne-Marie  Pålssons fråga och säga
att hela EU-projektet ju är ett  sätt  att  faktiskt
överbrygga  de  här skillnaderna. Det är en utmaning
varenda dag - det kan jag tala om - för alla oss som
arbetar med EU-rättsliga  frågor.  Vi  har något som
heter  SOLVIT  på  Kommerskollegium där vi  försöker
kommunicera med de andra  medlemsländerna med sådana
här kontaktpunkter som lite  grann liknar det vi ska
bygga upp här med tjänstedirektivet.  Det  finns  ju
gnissel och problemet att man inte förstår varandra,
men alternativet är inte bättre.
Vad  gäller hur stor byråkrati det kan röra sig om
tror jag inte att vi ska överdriva det. Jag ser inte
framför  mig  en  ny  myndighet. Jag ser framför mig
snarare en ny funktion  på  en existerande myndighet
och en handfull tjänstemän, maximalt,  som arbetar i
Sverige med de här frågorna. Det kanske  är  så  att
det  är  ambitiöst.  Det  kan  också vara så att det
största problem som vi upptäcker  om några år, om vi
sätter det här på rullning, inte blir  att  det blir
för dyrt och byråkratiskt utan att vi kanske tog det
på allvar - jag gissar att vi gör det, lutherska och
kloka  som  vi är - medan andra medlemsländer kanske
inte är lika  ambitiösa, så att man ringer och ingen
svarar och man  får  inte  något  vettigt  svar från
något annat medlemsland. Vad vet jag!

Marianne  Åbyhammar, Konsumentverket: Administrativt
samarbete  är  enligt  min  erfarenhet  ett  väldigt
resurskrävande sätt att arbeta på när man ska arbeta
över gränserna  och  på olika språk. Man ska använda
sig av formalia som man  inte  är  van  vid i vanlig
handläggning på myndigheter. Man vet inte om det får
någon effekt i det andra landet eller vilken  effekt
det  får.  Vilka  sanktioner  kan  det bli fråga om?
Vilken skyldighet har myndigheten i det andra landet
att faktiskt ta det här på allvar och prioritera den
här tillfälliga näringsutövaren i ett annat land?

Vi  har  nyss fått en förordning om  samarbete  på
konsumentskyddsområdet.  Den är ännu inte publicerad
- så färsk är den förordningen  -  men där finns det
regler som jag mera tror på än dem som  stipuleras i
det  här  direktivet  eftersom de är mer detaljerade
för när en myndighet kan  neka  att  vidta åtgärder,
när  en  myndighet  i  ett  annat  land måste  vidta
åtgärder och också lite mer konkret  hur  det ska gå
till.  Visserligen blir det byråkrati, men man  ökar
ändå förutsebarheten i hanteringen.

Ordföranden:  Tack  för  det! Tack alla medverkande,
och tack för alla frågor! Då var första delen av den
här hearingen avklarad.

Ordföranden: Då har vi kommit  till  den andra delen
av       näringsutskottets       utfrågning       om
tjänstedirektivet.   Nu   går   turen  till  två  av
arbetsmarknadens parter, och vi börjar  med  LO  och
hälsar  Irene Wennemo, chef för den näringspolitiska
enheten där, välkommen.

Irene     Wennemo,      LO:      Fru     ordförande,
riksdagsledamöter!  Det  är väldigt  roligt  att  få
komma  hit  och  presentera  våra  ståndpunkter  och
berätta hur vi ser på tjänstedirektivet.  Det här är
en  väldigt  viktig  fråga  för  oss.  Våra förbund,
särskilt  de  som jobbar inom de här sektorerna,  är
väldigt engagerade  i  denna  fråga och har lagt ned
mycket möda och kraft för att förstå  vilka effekter
tjänstedirektivet kan ha på våra förhållanden.  Våra
systerorganisationer i andra länder har också börjat
fästa allt större avseende vid tjänstedirektivet och
lägga  ned  mycket  möda  på att försöka påverka men
också  förstå konsekvenserna  av  det,  vilket  inte
alltid är  helt enkelt. Vi tror att det här är en av
de stora frågorna  ur  ett arbetstagarperspektiv som
vi håller på med i EU-systemet för tillfället.

Man    kan    säga    att   grundtankarna    bakom
tjänstedirektivet  har LO  förståelse  för.  Det  är
angeläget att protektionistiska hinder mot rörlighet
av tjänster kan reduceras.  Det är extra viktigt för
Sverige  som tillhör de mera öppna  och  avreglerade
ekonomierna  i  Europa.  Vi  har mycket att vinna på
det, precis som Håkan Jonsson  tog upp tidigare. Men
de här vinsterna gör inte att vi  får  tappa bort de
hot  som  samtidigt  kan finnas i tjänstedirektivet,
hoten  mot  vissa  viktiga   delar  av  den  svenska
välfärdsmodellen.
Som vi ser det finns det problem  på  två områden.
Det   första   är  regleringen  av  arbetsmarknaden.
Sverige  har  ett   annat  system  för  att  reglera
arbetsmarknaden än vad  man  har  i  många  länder i
övriga   Europa.   Vi   reglerar  mycket  mer  genom
kollektivavtal och mindre  med  lag. Att vi inte har
någon  lagstiftning om minimilöner  är  ett  väldigt
tydligt  exempel  på det. Man har valt att i stället
reglera lägstlönerna via kollektivavtal.
Arbetstidslagstiftningen   är  ett  annat  tydligt
exempel där vi har mindre lagstiftning  och  där  vi
lämnar   mycket  större  frihet  för  avtalsslutande
parter  att   anpassa   arbetstidsförläggning   till
branschens   och   arbetstagarnas   behov.   Det  är
någonting  som vi tycker har fungerat bra i Sverige.
Man har fått  en  ganska  flexibel och välfungerande
arbetsmarknad,  där  man  också   tar   hänsyn  till
arbetstagarnas behov.
Det andra hotet i tjänstedirektivet riktar sig mer
mot  vår välfärdsmodell. Allra tydligast gäller  det
sjukvårdens finansiering och styrning. Men det finns
även andra problem och oklarheter - som frågan kring
Systembolaget, spelmonopolet och Apoteksbolaget.
Jag  tänkte  nämna  helt kort hur vi ser på de här
två problemen.
Vad  gäller  den första  frågan,  arbetsmarknadens
reglering,   tycker   vi   att   huvudproblemet   är
ursprungslandsprincipen.  Vi  tycker  att  det  vore
bättre   att   slå   fast   att  tjänsteföretag  som
huvudregel  ska  anpassa  sig efter  de  regler  som
gäller där tjänsten utförs men att man måste ta bort
diskriminerande krav och kanske också hjälpa företag
att komma över och förstå de regler som gäller i det
land där tjänsten utförs. Urspungslandsprincipen har
väldigt långtgående konsekvenser.
Jag    vet    att   det   för   till    exempelvis
Arbetsmiljöverkets del skulle betyda att verket hade
tillsyn över inte  bara arbetsplatser i Sverige utan
också  i  24  andra länder  där  det  finns  svenska
tjänsteutövare.  Precis  på  samma sätt kan det vara
vad  gäller  flera  olika sorters  lagstiftning  som
gäller  på  arbetsplatser   i  Sverige  i  fråga  om
arbetsmiljön.   Det  här  har  väldigt   långtgående
konsekvenser.
En    del    av   problemen    försvinner    genom
utstationeringsdirektivet, men det finns fortfarande
en oklarhet om hur  de här två, utstationeringslagen
och tjänstedirektivet,  möts  och  vilka grupper som
hamnar var.
Det  är,  som  vi tidigare sagt, fem  punkter  vad
gäller arbetsmarknadens  reglering  som vi tycker är
viktiga.
I  direktivet  måste  slås fast att det  inte  ska
innebära några inskränkningar  i  föreningsfriheten,
den  fria  förhandlingsrätten,  rätten   att  teckna
kollektivavtal  och  rätten att vidta stridsåtgärder
på arbetsmarknaden.
Den andra punkten är  att  tjänstedirektivet  inte
får  lägga  några  hinder  i vägen för att utländska
tjänsteföretag  ska  kunna  åläggas   att  följa  de
svenska  arbets-  och anställningsvillkoren.  Annars
kan vi väldigt lätt  hamna  i  en  situation  där vi
accepterar  diskriminering  på  arbetsmarknaden, att
utländsk  arbetskraft  jobbar med sämre  villkor  än
svensk arbetskraft.
Den tredje punkten som  vi tycker är viktig är att
ett företag ska ha representanter  i  det  land  där
arbetet   utförs   som  är  behöriga  att  företräda
företaget.
Den  fjärde  är att  gästande  tjänsteföretag  ska
tillhandahålla alla handlingar som behövs för att vi
ska   kunna   kontrollera   att   företagen   följer
tillämpliga lagar och kollektivavtal.
Den femte punkten  gäller  vem som är att anse som
arbetstagare  och  vem  som  är egenföretagare.  Den
gränsdragningen ska avgöras i  det  land där arbetet
utförs.
Den  hearing  som  var  i  EU-parlamentet  den  11
november visar att det är fler länder än Sverige som
ser de här problemen. Det var  en ganska bred kritik
vad  gäller  följderna för arbetsmarknaden  vid  den
hearingen. Man  sade  att det till exempel var svårt
att överblicka vad tjänstedirektivet  kommer  att få
för    verkan.    Många    jurister    tyckte    att
tjänstedirektivet  skapade stor rättslig förvirring.
Också  frågan  hur  det   ska   vara   möjligt   att
kontrollera  gästande  företag  om det inte finns en
representant på plats togs upp. Det  är  fler länder
som ser den problematik som vi också ser.
Vad  gäller  effekterna  på  välfärdssystemet  och
framför allt sjukvården finns det  fortfarande stora
oklarheter, precis som en del andra  har  tagit  upp
här tidigare. Det finns en risk, och det har Kommun-
och  Landstingsförbunden  lyft  fram,  att utländska
vårdföretag    i   princip   kommer   att   få   fri
dragningsrätt på  skattemedel  och  att  man  tappar
kontrollen   på   den  nationella  nivån  över  både
inriktning av och kostnader  för sjukvården. Det här
kan  ses som ett försök till en  otillåten  styrning
från EU:s sida. Här behövs mycket mer klarhet.
Det  vi  också  har  undrat över från LO:s sida är
varför vi inte har begärt  undantag  för sjukvården,
vilket en del andra länder har gjort.  Vi tycker att
sjukvården i stället borde regleras i direktivet för
tjänster i allmänhetens intresse.
Dessa  två  är de största problemområdena  som  vi
ser. Men vi tror  att  det är en lång väg kvar innan
tjänstedirektivet blir färdigt.  Jag  delar  det som
tidigare sagts om det.
Det  är väldigt viktigt att Sverige under den  här
resans gång  tar  ett  stort  ansvar för att försöka
påverka direktivet i rätt riktning.  Mycket tyder på
att det finns stora öppningar för att  göra  det  så
att  tjänstedirektivet  inte  slår sönder den modell
och  den  egenart som vi har i Sverige  och  som  vi
tycker  fungerar   väldigt   väl   både  vad  gäller
välfärdspolitiken och arbetsmarknadens reglering.

Ordföranden: Tack för det. Nu hälsar vi Eva Jivmark,
ansvarig  för tjänstehandel inom Svenskt  Näringsliv
välkommen.

Eva Jivmark,  Svenskt  Näringsliv:  Jag  arbetar som
sagt  hos  Svenskt  Näringsliv  och är ansvarig  för
tjänstehandelsfrågor på EU-nivå och  inom  WTO.  Jag
arbetar också med frågor om exportfrämjande.

Inledningsvis vill jag säga att jag tycker att det
är  både klokt och konstruktivt att näringsutskottet
i det  här  tidiga  skedet  har en hearing som avser
avreglering på EU-nivå.
Svenskt   Näringsliv   har   några   grundläggande
utgångspunkter.  Vi  anser att tjänstedirektivet  är
ett verktyg för att växa  på vår viktigaste marknad.
Vi  vill  att  tjänstedirektivet   ska  bli  ett  så
användarvänligt verktyg som möjligt.
Vår  utgångspunkt  är  att tjänstehandel  faktiskt
redan är tillåten. Fri tjänstehandel  är  en  av  de
fyra  ursprungliga  friheterna  i  EG-fördraget från
1958. Men tjänstedirektivet måste formuleras  så att
det  tar  bort  de  hinder  som begränsar export och
import av tjänster på den inre marknaden.
EU:s inre marknad är ju oerhört stor. Den omfattar
28  länder,  drygt  400  miljoner  människor,  eller
konsumenter om man så vill.  Mellan dessa länder ska
fri rörlighet gälla för varor, tjänster, kapital och
personer,  vilket  öppnar nya möjligheter  både  för
ländernas medborgare och för företagen.
Den svenska tjänsteexporten  ska öka och ligga mer
i linje med tjänstesektorns storlek i Sverige - lite
grann det som Håkan Jonsson tog upp tidigare.
Vår slutsats är att det finns  en  stor outnyttjad
potential  för  ett ökat internationellt  utbyte  på
tjänsteområdet, såväl inom EU som globalt.
Som när det gäller alla stora initiativ av den här
karaktären   är  det   naturligt   att   det   finns
frågetecken  kring   hur  vissa  delar  av  det  här
tjänstedirektivet är tänkta  att fungera. Det här är
en   fråga  som  analyseras  -  vi  analyserar   den
fortfarande  -  av  många  berörda  parter.  Svenskt
Näringsliv  har  gått  igenom  lite  mera  i  detalj
direktivtexten tillsammans med de företag som kommer
att  påverkas, detta för att kunna medverka till  en
så  bra   slutgiltig   beskrivning  som  möjligt  av
tjänstedirektivet.
Som jag sade är tjänstehandeln redan tillåten, men
karta och kompass stämmer  inte  överens. Ett bättre
verktyg behövs verkligen för att undanröja de hinder
som    tyvärr   fortfarande   finns   kvar    mellan
medlemsstaterna för att vi ska få de fördelar som en
välfungerande tjänstehandel innebär.
Vår uppfattning är att hindren inom tjänstehandeln
är större  i  andra  EU-länder än i Sverige. Svenska
företag, och kanske främst  de  små  och  medelstora
företagen,   skulle   vinna  väldigt  mycket  på  om
tjänstedirektivet  antas   så  att  de  lättare  får
tillgång till den inre marknaden.
Låt  mig  slå  fast några centrala  grundbultar  i
tjänstedirektivet.    Det    handlar    mycket    om
definitionen,     skillnaden    mellan    tillfällig
tjänsteutövning och  etablering.  Vid  etablering  i
Sverige  gäller svenska lagar och regler från dag 1.
Såsom vi har  förstått det är det många tjänster som
erfordrar  att tjänsteutövaren  är  etablerad,  till
exempel inom sjukvård, som har nämnts här tidigare.
Vi välkomnar  också  den  avsevärda administrativa
förenklingen, one stop shop,  som  vi kan kalla det,
som  finns  för  varje  medlemsland, det  vill  säga
kontaktpunkter där företagen  ska  kunna  få all den
information  de behöver för att kunna agera  på  den
inre marknaden. Vi finner det också helt korrekt med
den omvända bevisbördan, om man kan säga så, att det
är medlemsländerna som ska motivera sina avsteg från
principen om fri  rörlighet,  inte företagen som ska
bevisa sig diskriminerade.
Vi ser också att det blir ett  större tjänsteutbud
för både företag och konsumenter.
Avslutningsvis kan vi konstatera  att  Sverige  är
ett  av världens mest utrikeshandelsberoende länder.
Den ekonomiska situationen och vår möjlighet att öka
tillväxten  och  därmed  välfärden  för alla svenska
medborgare är helt sammankopplad med  våra  företags
möjligheter att sälja och köpa varor och tjänster på
en internationell marknad.
Man skulle kunna dra en parallell. Låt oss  blicka
tillbaka  tio år i tiden för att påminna oss om  det
radikala arbete  som  EU  då genomförde och som lade
grunden till att harmonisera  hela  varurörligheten.
EU      genomförde      då     ett     genomgripande
lagstiftningsarbete, som påverkade såväl myndigheter
som  företag  och konsumenter,  genom  att  ta  fram
gemensamma direktiv  och  standarder.  Det fanns ett
starkt  motiv  för  att  standardisera  regler   som
formulerats   av   både   företag,  konsumenter  och
myndigheter  för  att  få en effektivare  och  högre
standard  på  reglerna  så   att  produkterna  kunde
konkurrera och cirkulera fritt inom hela EU.
Nu  har  turen  kommit  till  tjänstehandeln.  Ett
välformulerat tjänstedirektiv är ett väldigt viktigt
steg  på  vägen för att nå målet med  en  fungerande
inre marknad.  Rättigheter  för  fri  rörlighet  för
tjänster  finns  redan,  och  de är fastslagna i EU-
fördrag,  men vi behöver tjänstedirektivet  för  att
blåsa lite vind i seglen. Utan en välfungerande inre
marknad,  som  gör  det  möjligt  för  tillväxt  och
konkurrens  inom hela näringslivet, kommer Sverige -
liksom förmodligen  övriga  Europa  - inte att kunna
hantera de strukturella och demografiska problem som
riskerar att urholka vår välfärd.
Tjänstesektorn   är   den  dominerande  delen   av
ekonomin i alla EU-länder.  Att  ge  förutsättningar
för    den    sektorn   att   skapa   tillväxt   och
sysselsättning  är  därför  nödvändigt  och i högsta
grad ett allmänintresse, inte ett särintresse.
Svenskt  Näringsliv stöttar därför förslaget  till
tjänstedirektiv   och  delar  slutsatsen  i  den  så
kallade Wim Kok-rapporten  att  det här är ett av de
viktigaste områdena för att stärka  Europa. Vi hyser
en    stark    förhoppning    om   att   regeringen,
näringsutskottet och riksdagen  ska ställa sig bakom
ett  faktiskt  förverkligande av fri  rörlighet  för
tjänster genom att  verka  för att tjänstedirektivet
antas i den europeiska unionen.

Lennart  Beijer (v):  För  att   tränga   bakom   de
viktigaste  frågorna  är  det  ofta  intressant  att
ställa  olika  tankar mot varandra. Jag tror nog att
vi alla är intresserade  av  ökad  tjänstehandel och
inser  att det är jätteviktigt. Men från  LO:s  sida
har man en viss skepsis. Man vill ha vissa saker som
gör att  vi  klarar  av ett sådant beslut så att man
kan behålla en fungerande arbetsmarknad bland annat.
Då hör vi också Svenskt Näringsliv som säger att man
i princip vill ha igenom  det  här  direktivet.  Den
fråga  man  ställer  sig då är: Finns det inte någon
förståelse från Svenskt Näringsliv för de synpunkter
som LO och flera andra fackliga organisationer har i
den här frågan? Borde  det  inte  i vissa sammanhang
finnas gemensamma  intressen att ordna  till  en del
saker  som  vi  kanske  är  skeptiska till i Sverige
innan vi tar beslut?

Nyamko Sabuni (fp): Jag skulle  uppskatta  om  Håkan
Jonsson   från  Kommerskollegium,  som  är  ansvarig
myndighet,  kunde kommentera lite de farhågor som LO
lade fram.

Krister Hammarberg  (m):  Min fråga är utifrån samma
materia. Det är väldigt många olika uppfattningar om
vad  som  kan komma att ske.  En  del  fokuserar  på
möjligheterna  och  en del ser i större utsträckning
hoten.

Vi har fått höra de synpunkter som LO har. Vad jag
har förstått ska också  SACO  och  TCO vara inbjudna
hit i dag. Det vore bra att få en vidare  bild  från
fackföreningsrörelsen.

Eva   Jivmark,   Svenskt   Näringsliv:   Detta   med
kollektivavtal   till   exempel  finns  ju  redan  i
utstationeringsdirektivet  som  vi alla har godkänt.
Man  har  ansett  att det är ett tillräckligt  skydd
för att det ska finnas. Vad vi pratar om, och som vi
inte ska glömma, är dem som är här tillfälligt, inte
de som är etablerade.  Vi har funnit att det i många
olika  sammanhang  krävs  att  man  är  etablerad  i
Sverige.  Helt  klart är inte  direktivet,  som  jag
sade,  utan  det  finns  vissa  frågetecken  som  vi
fortfarande håller på att diskutera.

Håkan  Jonsson,  Kommerskollegium:   Nyamko   Sabuni
ställde  frågan vad vi har för kommentarer till  det
som LO tog  upp.  Jag  begränsar mig till ett ganska
kort  svar, för delvis är  det  fråga  om  politiska
avvägningar.  Nu har vi dessutom ministern på plats,
och han kommer snart upp på podiet.

Men jag vill  först säga något om monopolen. Irene
Wennemo  nämnde  Apoteksbolaget   och   hon   nämnde
spelmarknaden,  som  ju  inte är ett monopol men som
ändå är statligt reglerad.  Det var de två monopolen
som hon nämnde specifikt.
Vår analys på Kommerskollegium  är att de frågorna
i  grunden  inte  berörs av vare sig tjänstedirektiv
eller     icke     tjänstedirektiv     eller     hur
tjänstedirektivet  utformas   i   detalj,   eftersom
apoteksmonopolet    redan    är   föremål   för   en
domstolsprövning, och vi vet att Systembolaget redan
har klarat en domstolsprövning.
Budskapet som vi läser in i  tjänstedirektivet  är
inte  att  det talar om vilka monopol man får ha och
inte får ha  på nationell nivå. Direktivet ger vissa
spelregler som  redan gäller enligt domstolspraxis i
stor utsträckning, och det talar om att man inte får
ha monopol som stannar  vid gränsen. Man får inte ha
en marknad som är avreglerad men förbjuder utländska
företag att konkurrera på samma villkor som svenska.
Vi har inte sett att de svenska  monopolen  hamnar i
ett  sämre EG-rättsligt läge med ett tjänstedirektiv
än det läge som de redan har.
I vilken  utsträckning  sjukvården ska omfattas är
en politisk fråga. Jag går  inte  in på det. Men när
det gäller filial, dokument och krav på representant
har det snarare att göra med den svenska filiallagen
än vad det har att göra med tjänstedirektivet.
Vi  har en lag i Sverige som säger  att  utländska
företag  i  vissa  fall måste ha en filial på plats,
vilket innebär ett krav  på etablering och mer eller
mindre förbud mot tillfällig tjänsteutövning i vissa
situationer. Det har varit  vår  bedömning  att  den
lagen är lite småskakig EG-rättsligt.
Liknande  lagar i andra länder har av EG-domstolen
förklarats ogiltiga.  Huruvida  den  är skakig eller
inte avgörs inte av ett tjänstedirektiv  eller inte,
utan  det  avgörs  snarare av om en bedömning  i  en
domstolsförhandling  i  Luxemburg  skulle visa exakt
var den står i förhållande till EG-rätten.  Men  jag
tror  att det går att lösa med en möjlighet att utan
krav på  filial  ha  en representant på plats. Exakt
hur långt Sverige kan gå i förhandlingarna i Bryssel
på den punkten är förstås  en  politisk  fråga. Men,
som   sagt,   vi  har  inte  gjort  bedömningen  att
monopolen   eller    kraven    på   filialer   eller
representant blir vare sig hjälpta eller stjälpta av
ett tjänstedirektiv.

Ordföranden:  Det ställdes en fråga  till  SACO  och
TCO. Om jag förstått  det  rätt  är  ingen från SACO
här, men Handelstjänstemannaförbundet,  som  då  får
representera hela TCO, får ordet.

Mattias  Landgren, Tjänstemannaförbundet HTF: Som ni
säkert förstår  kan  jag  inte representera hela TCO
utan bara Handelstjänstemannaförbundet  HTF, där jag
är chefsjurist.

Det är inte någon större skillnad på HTF:s  syn  i
förhållande  till  den som LO har lagt fram. Det har
också gått ett gemensamt  brev från LO, TCO och SACO
till  Fritz  Bolkenstein i oktober  månad,  och  jag
hörde  ingen  större   skillnad   i  Irene  Wennemos
argumentering då.
Däremot  har  vi från Tjänstemannaförbundet  HTF:s
sida    sett   ett   problem    när    det    gäller
utstationeringsdirektivet                        och
ursprungslandsprincipen. Vi är ganska överens om att
det är oklart vad som ska regleras utanför den hårda
kärnan  i  utstationeringsdirektivet.  Vi  vet  till
exempel  att  lagen om anställningsskydd inte räknas
upp i A-G-punkterna i den hårda kärnan.
Problemet  är  vad  som  händer  när  ett  företag
tillfälligt skickar  sina anställda till Sverige och
man vid en prövning sedan kommer fram till att lagen
om anställningsskydd eventuellt  inte ska tillämpas.
Då   har   vi  en  diskriminering  som  enligt   vår
uppfattning   troligtvis  skulle  kunna  strida  mot
artikel  39  i  Romfördraget.   Vi   kommer  då  per
definition att diskriminera utländska  arbetstagare.
Där ser vi ett problem med att de här friheterna kan
komma  i  konflikt  med  varandra.  Vi  undrar  från
förbundets  sida om kommissionen och regeringen  har
tänkt på de konsekvenser som kan uppkomma.
Vi vet att man kanske skulle kunna argumentera för
exempelvis lagen  om  anställningsskydd,  men vi vet
att  någonting  måste  falla  utanför. Det kan  vara
konsumentområdet  eller vad det  nu  kan  vara,  men
någonting måste hamna  utanför.  Och  om  det hamnar
utanför  blir  det en diskriminering per definition,
som vi ser det. Den diskussionen har vi inte riktigt
sett  komma  upp  till   ytan.   Men   det   är   en
principdiskussion  där  jag  tror  att  man får göra
någon form av vägval.

Irene Wennemo, LO: Det som är problemet,  som vi ser
det,  är  att  det  fortfarande finns så pass mycket
oklarheter.  Vi  vet  att  utstationeringsdirektivet
gäller, men samtidigt reglerar  det  i  första  hand
miniminivån i arbets- och anställningsvillkoren. Jag
tror inte att vi har miniminivåer på lönerna. Det är
svårtolkat vad som gäller i Sverige.

Det  är  viktigt  att  så  mycket som möjligt blir
tydliggjort i tjänstedirektivet,  för  annars kommer
sådana här fall att hamna i EG-domstolen.  Då vet vi
aldrig riktigt hur det döms.
När det gäller tillfällig tjänsteutövning  vet  vi
inte   vad  som  räknas  som  tillfällig.  Hur  lång
tidsperiod är det?
Vad gäller filial har vi inget krav på att man ska
behålla  kravet  på  filialer,  utan  vi  vill ha en
representant   som  är  behörig  att  förhandla  för
företaget. Det är enormt viktigt att det preciseras.
Annars hamnar de  fackliga organisationerna i enorma
problem eftersom man  då  kanske  måste åka till ett
annat land för att förhandla, och där  gäller  andra
lagar. Då kommer vi inte att få den information  som
vi  kan få i Sverige, så det är väldigt viktigt från
vår sida sett.

Håkan  Larsson  (c):  Jag  tänkte just ställa frågan
både till Svenskt Näringsliv  och  till  LO  hur  ni
definierar   och   bedömer  vad  som  är  tillfällig
tjänsteutövning. Hur  länge  pågår  tillfälligheten?
Kan det vara återkommande tillfälligheter?  Var  går
gränsen när man anses vara etablerad?

Jag  vill  också  ställa  en  fråga  till  Svenskt
Näringsliv.  Från  LO  var  man  ju  inte förtjust i
ursprungslandsprincipen över huvud taget. Hur ser ni
på den? Är den absolut nödvändig i tjänstedirektivet
eller ej?

Anne   Ludvigsson  (s):  Konsumentperspektivet   och
konsumentskyddet är ett viktigt område att diskutera
i det här sammanhanget. Av erfarenhet vet vi att det
inte alltid står så högt på EU:s dagordning. Sverige
har  varit   mycket   aktivt  här  och  också  varit
framgångsrikt. I det här sammanhanget riktar sig min
fråga till framför allt  Irene  Wennemo på LO. LO är
också en stor medlemsorganisation.  Hur  ser  LO  på
just  konsumentperspektivet och konsumentskyddet med
utgångspunkt från era medlemmar?

Konsumenten är inte alltid den starka, kunniga och
utbildade  person  som vi skulle önska utan är många
gånger ganska oskyddad.  Därför  oroar  det  mig hur
konsumenterna  kommer ut i den här delen. Jag undrar
också hur LO ser på det.

Eva Jivmark, Svenskt Näringsliv: Som jag sade i mitt
anförande finns  det  vissa  frågetecken som behöver
rätas   ut.   Just   när   det   gäller   tillfällig
tjänsteutövning och när man anses  vara etablerad är
det fortfarande ett litet frågetecken. Jag har själv
varit hos EU-parlamentet och diskuterat det här, och
de    säger   att   där  man  har  sin  huvudsakliga
verksamhet anses man  vara  etablerad.  Det  är inte
helt solklart.

Vi har till exempel pratat lite grann om sjukvård.
Det sägs klart att det inte går att utöva sjukvård i
Sverige  om  man  inte  är etablerad. Man anses vara
etablerad från dag ett, och  det är från dag ett som
svenska lagar och regler börjar gälla direkt.

Göran Norén, Svenskt Näringsliv:  Det frågades också
om ursprungslandsprincipen är nödvändig  eller  ej i
direktivet, om jag uppfattade det rätt. Ja, det tror
vi,  därför  att  alternativet är att man ska ha en,
som flera har påpekat,  total  harmonisering.  Vi är
medvetna om att det kommer att behövas undantag från
den här principen. Men den finns redan inom EU.  Den
finns  framför allt också på varuområdet. Där kallas
den för  Cassis de Dijon-principen, men det är exakt
samma tanke.

Alternativet  är  som  sagt  att  totalharmonisera
allting, och det kommer att ta en oändlig  tid.  Men
vi  är  fullt  medvetna  om att det gäller att hitta
avgränsningarna   i   undantagen   och   en   rimlig
tillämpning av direktivet. Det är därför som den här
diskussionen är så viktig, och det är därför som det
kommer  att  ta en viss tid  att  få  direktivet  på
plats.

Irene Wennemo,  LO: När det gäller frågan om vad som
är tillfälligt har vi en handläggare som har försökt
borra i det. Han  har kommit fram till ungefär samma
svar som Svenskt Näringsliv, att vi inte vet. Det är
väldigt oklart. Man  kan  ju vara i Sverige till och
från under väldigt långa perioder,  och  det kan nog
bedömas  som  tillfälligt.  Det  är  alltså en  stor
oklarhet.

Vad gäller konsumentperspektivet kan  jag  erkänna
att  vi  från LO:s sida har lagt störst möda på  hur
tjänstedirektivet      fungerar      utifrån     ett
arbetstagarperspektiv.   Det   är  ganska  naturligt
eftersom det inte är någon annan som riktigt belyser
det om inte de fackliga organisationerna gör det.
Jag kan säga att jag delar Marianne Åbyhammars syn
på frågan. Jag gör ungefär samma  bedömning  som hon
verkar  göra,  utan att för den skull ha samma djupa
kunskap som man  har  på  Konsumentverket  om de här
frågorna.

Ordföranden: Därmed är det andra avsnittet avklarat.
Nu  går  vi  in  på  regeringens  synpunkter.  Vi är
jätteglada att näringsminister Thomas Östros har tid
att  vara med här. Nu har du självklart att klargöra
alla oklarheter  om  tidsplanen  och om hur Sveriges
regering  ska  hantera  frågan  om  tjänstedirektiv.
Varsågod.

Thomas   Östros,  näringsminister:  Fru  ordförande,
ledamöter!    Jag    får    tacka   för   de   stora
förväntningarna på att jag i  mitt  framträdande ska
klara  ut alla oklarheter. Jag ska försöka  bidra  i
några delar,  men det är klart att vi är i början av
en process. Framför  allt är vi nu i stånd att börja
förhandlingarna,  så  det  är  ett  väldigt  viktigt
skede.   Jag   tycker   att   det    är    bra   att
näringsutskottet    har    tagit    initiativ   till
utfrågningen i ett så här tidigt skede.

För mig och för regeringen handlar det om att i de
politiska  förhandlingar  som  nu  kör i  gång  inom
tjänstedirektivets område få ett resultat  som  är i
enlighet  med  de  värderingar  om  samhällsliv  och
arbetsliv som vi har, samtidigt som vi ser värdet av
en  reglerad  tjänstemarknad.  Vi  kommer  inte  att
acceptera   ett   tjänstedirektiv  som  innebär  att
kollektivavtalens  ställning,   vården,  skolan  och
omsorgen  eller  lösningar  som  vi  har   valt  för
särskilda  områden,  till  exempel  läkemedels-  och
alkoholfrågorna, skulle påverkas negativt. Det är en
grundläggande utgångspunkt för vårt arbete.
När man sagt det är det också viktigt att säga att
det  finns  starka  skäl  till  att  ha en  reglerad
tjänstemarknad.   Låt   mig  ge  ett  exempel   från
verkligheten, ett litet men dock illustrativt.
En svensk arkitektfirma  försökte  etablera  sig i
ett annat EU-land. Där mötte företaget en rad hinder
för  sin  etablering.  Det ställdes krav på särskild
bolagsform för arkitekter.  Arkitekterna fick endast
marknadsföra sig genom att visa upp redan genomförda
projekt, vilket onekligen är  svårt  för den som ska
nyetablera sig. Och för att söka bygglov krävdes det
att man var medborgare i EU-landet i fråga.
Den här typen av hinder finns på rader  av områden
på  vår tjänstemarknad. Det är klart att det  i  sig
innebär   minskade   möjligheter  till  handel  över
gränserna.
Hade vi haft ett tjänstedirektiv  hade det här EU-
landet  tvingats  avskaffa kraven eller  under  alla
omständigheter tvingats  motivera varför man hade de
särskilda  kraven.  Det illustrerar  de  hinder  som
finns  i praktiken när  man  försöker  etablera  sig
eller temporärt  utföra  en  tjänst  i ett annat EU-
land. Det har varit en av utgångspunkterna  för  att
arbeta    fram    ett    direktiv    som    reglerar
tjänstehandeln.
Det  är också regeringens bedömning att vi behöver
ett tjänstedirektiv  för  att  skapa förutsättningar
för  en  väl  fungerande  tjänstesektor   i  Europa.
Ungefär  70 %  av  BNP  utgörs  av tjänstesektorn  i
Europa. Och det finns med stor sannolikhet möjlighet
till  välfärdsvinster  av  att få ökad  handel  över
gränserna också på tjänstemarknaden.  Det  är  klart
att det också gäller för Sverige.
Sverige   är,   som   flera   sagt  tidigare,  ett
handelsberoende   land.   Vi   har   näringsfriheten
inskriven  i  grundlagen.  Vi har mycket  att  vinna
jämfört med många andra länder när det gäller att få
i gång en väl fungerande tjänstehandel.
Tjänstesektorn är den snabbast  växande  sektorn i
vår  ekonomi.  Den  ger tillväxt och sysselsättning.
För många små och medelstora  företag  ligger mycket
av framtiden inom tjänstesektorn. Det är  klart  att
det  också  finns  en  tillväxtpotential  om vi blir
bättre  på  att  reglera villkoren för tjänster  och
handel mellan Europas länder.
Två grundläggande  argument i ett EU-perspektiv är
på sin plats. Ska vi lyckas  att  uppnå  att bli den
mest dynamiska och kunskapsbaserade ekonomin  är det
klart  att  tjänstesektorn  spelar en stor roll. För
Sveriges     del     kommer    naturligtvis     vårt
kunskapsintensiva näringsliv,  som ofta arbetar inom
tjänstesektorn, att få förutsättningar  att växa sig
starkt  också på andra marknader än den svenska.
Kommissionens förslag till direktiv grundar sig på
ett knippe grundläggande rättigheter som funnits med
ända sedan EU bildades, så det är naturligtvis ingen
ny  fråga i sig. Det handlar om rätten att  etablera
sig permanent  i  ett annat EU-land, och det handlar
om  rätten att tillfälligt  tillhandahålla  tjänster
över gränserna. Det är grundläggande rättigheter som
funnits sedan slutet av 50-talet.
Ett   grundläggande   problem   däremot   är   att
utvecklingen fram till nu i mycket stor utsträckning
har  bedrivits  av  domare  i  domstolar. Det är ett
politiskt och demokratiskt dilemma.  Hur  ska  vi se
till  att  ge folkvalda politiker, riksdag, regering
och EU-parlament  möjlighet att påverka inriktningen
på  tjänstehandeln  och   inte   låta   domstolen  i
Luxemburg vara den som driver den genom olika  typer
av  domstolsutslag?  Med den utgångspunkten tror jag
att det finns en fördel  i  att  göra just det vi nu
försöker göra, att reglera tjänstehandeln  också  på
politisk nivå.
Som   ni   känner   till   handlar   det   om  två
grundläggande  frågor:  att  ta  bort hinder för och
förenkla varaktig etablering i ett annat EU-land och
att ta bort hinder och tydliggöra vad som gäller för
tillfällig gränsöverskridande tjänstehandel.
För regeringen är det så att grundläggande svenska
intressen måste säkerställas. Vi kan  inte  låta ett
tjänstedirektiv  vara  grund för försämringar i  vår
svenska     välfärdsmodell.      Konkurrens      och
marknadsvillkor  är  bra  där  de passar, men de får
inte  tillåtas  spela ut viktiga sociala  villkor  i
vårt land. Därför är det vår bedömning att det krävs
långtgående förändringar  av  kommissionens  förslag
för     att     Sverige    ska    kunna    acceptera
tjänstedirektivet.
Svenska  lösningar  på  arbetsrättens  område  med
kollektivavtal  som  modell  får  inte försvagas. Vi
slår  vakt om de i Sverige valda formerna  för  till
exempel  hälso-  och  sjukvård  och andra väsentliga
områden. Hälso- och sjukvården är  en  viktig del av
vårt välfärdssystem. Den baseras på andra  politiska
värden   än   rena   marknadslösningar.  Det  är  en
inrikespolitisk diskussion,  och  vi kommer inte att
medverka   till   att  ett  tjänstedirektiv   ändrar
förutsättningarna för  vår  modell  när  det  gäller
hälso- och sjukvård.
Vi  har  en tradition av hög skyddsnivå på områden
som rör till  exempel miljö, hälsa och säkerhet. Det
är  viktigt  att   den   kan  bevaras.  Konsumenter,
arbetstagare  och  företag  måste  kunna  känna  sig
trygga.
Debatten som har pågått och  tidvis  varit  ganska
livlig   har   handlat   om   två   andra   områden:
arbetsrätten och monopolen.
Arbetsrätten   var   föremål   för   utfrågning  i
arbetsmarknadsutskottet  den  27 maj.  Därefter  har
regeringen  och vårt regeringskansli arbetat  mycket
intensivt redan  i  de  inledande  diskussionerna  i
Bryssel  för  att  få  gehör och förståelse för våra
frågor  när det gäller kollektivavtalens  ställning,
rätten att  vidta  fackliga  stridsåtgärder, krav på
representant, som var uppe till diskussion tidigare,
och arbetsmiljöfrågorna. Det handlar  för oss om att
åstadkomma  tydliga  skrivningar,  bland  annat   om
undantaget    i    utstationeringsdirektivet    från
ursprungslandsprincipen.
Hittills  kan jag konstatera att vi i de inledande
diskussionerna  har  mött  gehör och förståelse från
kommissionen     och     från     det     holländska
ordförandeskapet för svenska ståndpunkter.  Det  har
också börjat återspelglas i de textutkast som vi har
tagit  del  av  från  ordförandeskapet.  Vi  är inte
framme än. Det återstår mycket arbete framöver.  Men
vårt  arbetssätt,  att  vi  har varit mycket aktiva,
engagerade  och  visat  på texter  och  förslag  som
skulle  kunna  säkerställa   grundläggande   svenska
intressen,  har hittills visat sig fungera. Men  det
är oerhört viktigt att vi ligger på och arbetar hårt
på de här områdena också i framtiden.
Jag vill i  sammanhanget  passa på att säga att vi
har valt att arbeta med mycket nära kontakter med de
fackliga organisationerna på hemmaplan för att få en
gemensam syn på vilka frågor som är centrala och för
att kunna driva de frågorna på  de  olika arenor där
vi  arbetar. Det har varit, tycker jag,  ett  mycket
framgångsrikt  sätt  att arbeta. Med hänvisning till
Irene Wennemos inlägg om de krav som LO ställer vill
jag  säga  att  det  är krav  som  också  regeringen
ställer, för vi ser dem  som väldigt viktiga för att
tjänstedirektivet ska fungera på vår arbetsmarknad.
I fråga om våra monopol,  ett  annat debattområde,
har   kommissionen   redan   tydligt  markerat   att
medlemsstaternas   möjlighet  att   bibehålla   sina
monopol   inte   påverkas    av   tjänstedirektivet.
Tjänstedirektivet reglerar inte  hur medlemsstaterna
väljer  att  organisera  sina monopol  eller  övriga
allmännyttiga  tjänster. Det  är  också  texter  som
återspeglas  i  ordförandeskapets   arbete.  Det  är
viktigt    att    detta    inte   försvinner   under
diskussionerna framöver.
Nu ska förhandlingarna börja.  Det stora flertalet
medlemsstater  har enligt regeringens  bedömning  en
ganska positiv grundhållning  till  direktivet,  men
det  finns  rader  av invändningar. Sverige har valt
att  i  det  inledande   skedet   lägga   en  allmän
granskningsreservation på hela direktivet. Vi kommer
att driva våra frågor mycket klart och tydligt.  Det
är klart att det inte går att utesluta att vi kommer
att  kräva  undantag på väldefinierade områden om vi
inte ser att  tjänstedirektivet ändras ordentligt på
de punkter där vi har kritik att framföra.
Det handlar om  att  skapa det som är positivt, en
gemensam   reglerad   tjänstesektor   i   Europeiska
unionen. Det är bra. Det  är  bra  också  för svensk
ekonomi.   Men  det  handlar  också  om  att  trygga
grundläggande  svenska intressen, inte minst att vår
modell på arbetsmarknaden  och vårt sätt att reglera
välfärden    tryggas   även   när   vi    har    ett
tjänstedirektiv på plats.

Per Bill (m):  Vi är nog ganska överens om att om vi
inte    får   ett   bra    tjänstedirektiv    kommer
Lissabonprocessen  att bli ett ännu större fiasko än
den redan är.

Jag skulle vilja fråga om regeringens strategi när
det gäller några saker.  Hur ser vi till att vi dels
kan göra våra egna undantag  -  en  del av dem är vi
politiskt överens om, andra inte - dels  se till att
vi på ett smidigt sätt kan förhandla ned den  totala
mängden undantag - det är alltså 25 länder som  alla
har  långa  listor  på undantag - till någonting som
gör  att  det  inte blir  en  schweizerost  av  hela
tjänstedirektivet?
Den andra frågan  rör regeringens syn på temporära
undantag, det vill säga  att  man får tidsbegränsade
undantag. Är det en bra strategi?
Den tredje frågan handlar om  hur  vi så långt det
är  möjligt  kan  se  till  att  vi  har en gemensam
strategi, det vill säga att regering och  opposition
så långt möjligt har en gemensam strategi och driver
en svensk position i detta arbete.

Thomas  Östros,  näringsminister:  Lissabonstrategin
har för Sveriges del varit framgångsrik.  Vi  driver
Lissabonstrategins frågor väldigt offensivt och  gör
framsteg  på  flera  områden som ju lyfts fram i ett
europeiskt sammanhang.  Det  är  klart  att vi också
skulle  ha  nytta  av  att fler länder i Europa  gör
framsteg  på  Lissabonstrategins   område.   Då  kan
tjänstedirektivet vara ett viktigt bidrag, men  inte
på  bekostnad  av  att vi måste avveckla delar i vår
modell som i själva verket är nyckeln till att vi är
framgångsrika i Lissabonstrategin,  till exempel vår
arbetsmarknads funktionssätt som skapar flexibilitet
och  trygghet  på  arbetsmarknaden och som  gör  att
löntagare  vågar  bejaka  förändringar.  Det  är  en
väldigt viktig avvägning för oss.

Det  är  klart  att  alla  kommer  att  ha  starka
synpunkter på direktivet.  För svensk del kommer det
i det här skedet att handla  om  att driva de frågor
som vi menar måste kännas trygga och garanterade för
att vi ska ställa upp på ett direktiv.  För Sveriges
del  handlar det inte om att avstå från våra  frågor
för att  underlätta det gemensamma i det här skedet.
Vi måste vara  tydliga.  Men  det är klart att i ett
läge   där   vi  känner  oss  trygga  med   att   de
grundläggande  frågorna  för svensk del är lösta har
vi goda möjligheter, tror  jag,  att  bidra  till en
lösning på andra områden.
Tempoära   undantag?   Inte  om  det  gäller  våra
grundläggande frågeställningar. Det ser jag inte som
en särskilt attraktiv väg.
Gemensam strategi? Ja, om  vi behåller en gemensam
syn  på  vad  som är viktigt, som  kollektivavtalens
ställning,  fackföreningsrörelsens  möjligheter  att
agera på vår arbetsmarknad. Om vi kan ha en gemensam
inställning när  det  gäller  sjukvården och skyddet
för att ett tjänstedirektiv inte ska kommersialisera
vår  sjukvård  ser jag inga problem.  Kan  vi  hitta
flera sådana områden  kan vi säkert också utforma en
gemensam strategi.

Gunilla  Wahlén  (v): Näringsministern  sade  i  sin
inledning  att  vi inte  kommer  att  acceptera  att
områden som vård, skola och omsorg drabbas negativt.
Vi har ju varit inne lite grann på sjukvården, bland
annat frågan om patientens rätt att välja vård i ett
annat land som landstinget  betalar.  Det handlar om
att jag som konsument ska välja vilket  företag  som
sköter det men det offentliga ska betala.

Nu  vet  jag  att  vår  näringsminister  är mycket
kunnig på ett annat område, nämligen skolan.  Vi har
i  dag privata skolor i kommunerna. Kommunen betalar
alltså  till den privata skolan per elev. Kommer jag
som elev  att också kunna välja att gå i skola i ett
annat land  och  kommer pengarna i så fall att följa
med till det andra  landet?  Om  detta  inte  gäller
undrar  jag:  Hur  kan  det  komma  sig  att jag som
konsument på skolans område inte kan välja  en skola
utanför  landet  medan  jag  på  sjukvårdens  område
skulle kunna göra det?

Thomas Östros, näringsminister: Fru ordförande!  När
det gäller patienters möjlighet att välja sjukvård i
annat  land  är  det  ett  exempel  på hur domstolen
fattar  beslut,  vilket  därmed blir praxis  i  hela
Europeiska   unionen.  Det  har   skett   utan   ett
tjänstedirektiv.

När  jag  ser   på  de  förslag  som  nu  finns  i
tjänstedirektivet är  min  bedömning  den att det är
ett  försök  att  kodifiera det som domstolen  redan
sagt ska gälla enligt  de  grundläggande  fördragen.
Man kan tycka att det är bra eller dåligt,  men  det
ändras   inte   av   tjänstedirektivet  utan  är  en
uttolkning av de grundläggande  fördragen som vi har
att leva med. Detta visar ett av alla dilemman i EU-
arbetet, nämligen att om vi har för stora oreglerade
fält   kommer   domstolen   att  i  efterhand   göra
tolkningar  av  det  som  sägs  i  de  grundläggande
fördragen.
Min bestämda åsikt är den att det inte finns något
som  talar  för  att  det skulle gälla  skolan.  Jag
tycker att det är alldeles fel att utforma skolan så
att det ska förekomma något  slags  tjänstehandel på
skolans område. Det ska vi inte ha i Sverige, och vi
bör inte heller ha det på europeisk basis.

Håkan  Larsson (c): Näringsministern sade  att  det,
när förhandlingarna pågått ett tag, kan bli aktuellt
att kräva undantag på specifika områden. Därför vill
jag  fråga:  Menas  det  permanenta  undantag  eller
tillfälliga undantag?

Jag   vill  också  fråga  hur  regeringen  ser  på
begreppet  tillfällig  tjänsteutövning. Hur lång tid
är en tillfällig tjänsteutövning?  Kan man komma och
gå  lite  nu  och  då och det anses som  tillfälligt
varje gång? Vad kommer man från svensk sida att säga
i förhandlingarna på  det  området?  Det  är väldigt
viktigt att vi får veta det.
Det  kunde  också  vara  intressant  att höra  hur
ministern ser på ursprungslandsprincipen som sådan.

Thomas Östros, näringsminister: Fru ordförande!  Det
är  klart  att  vi  i  en förhandlingsstrategi också
måste ha möjlighet att säga  att  vi inte accepterar
det  här.  Det  ger  oss  inte den trygghet  som  vi
eftersträvar, och då kommer  vi att begära undantag.
Det  är  i  det här skedet för tidigt  att  peka  ut
sådana områden.  Än  så länge har vi i det inledande
skedet,   tack   vare   ett   aktivt   arbete   från
Regeringskansliet, nått vissa  framgångar  i det som
är  våra  hjärtefrågor. Men de måste komma så  långt
att vi kan känna tryggheten.

Beträffande  undantagen, om de ska vara permanenta
eller tillfälliga,  var  jag inne på detta tidigare.
När det gäller för oss verkligt grundläggande frågor
ser  jag  inte  de  tillfälliga  undantagen  som  en
särskilt attraktiv lösning.
Beträffande  tillfällig   tjänsteutövning  är  min
bedömning  egentligen  den,  som  också  andra  gett
uttryck för i diskussionen, att  det är en fråga som
i form inte är reglerad av en viss  tidsperiod, utan
den  måste  vi  fördjupa  oss  vidare  i  och   föra
diskussioner  kring.  Jag  kan  i  dag  inte ange en
tidsperiod,  och  jag  tror  inte  heller att  detta
kommer att regleras så att det blir en väldefinierad
tidsperiod. I stället kommer det att skilja sig från
verksamhet  till  verksamhet.  Det är emellertid  en
fråga som vi måste vara väldigt uppmärksamma på.
Så  till  frågan  om ursprungslandsprincipen.  Här
finns  naturligtvis  ett  starkt  argument  när  det
gäller tillfällig gränsöverskridande  verksamhet som
blir   mer   lätt   att   utföra   om   man  har  en
ursprungslandsprincip.  Mot  detta ska ställas  vårt
intresse av att förhindra social dumpning och att vi
kan  arbeta  med  kollektivavtal  som  metod.  Dessa
frågor måste vägas mot varandra.
Om vi får sådana  skrivningar  och  lösningar från
kommission och ordförandeskap att vi kan  känna  oss
trygga  med  att  de utgångspunkter som vår fackliga
rörelse    kräver   fungerar    ökar    naturligtvis
möjligheterna  att  hantera ursprungslandsprincipen.
Utan  dem blir det svårigheter.  Det  är  därför  vi
redan innan  förhandlingarna börjat driver frågan om
de fackliga rättigheterna  så  starkt,  nämligen för
att   skydda   svensk   arbetsmarknads   modell  och
intressen.

Nils-Göran Holmqvist (s): Fru ordförande!  En  fråga
som   vi   diskuterade   under   förmiddagen,  innan
näringsministern kom hit, var hur  fort detta kommer
att gå. Hans Alldén från kommissionen  var  lite mer
positiv  då  han  trodde  att man skulle kunna hålla
tidsschemat  till  2010, medan  Håkan  Jonsson  från
Kommerskollegium trodde att det kommer att ta längre
tid.

Vad gör näringsministern och Regeringskansliet för
bedömning, kommer det  tidsschema  som nu är uppsatt
av kommissionen att hålla? Det är en  fråga  som  är
intressant för hela samhället. Jag tänker närmast på
den  fackliga  organisationen. Kommer det att ta den
tid som sagts eller  tar  det mycket längre tid? Jag
skulle   vilja   ha  en  liten  bedömning   av   hur
näringsministern ser på det hela.

Thomas Östros, näringsminister:  Det  är  en  viktig
fråga.  Det  är  en  fråga  där  jag  också  har  en
bedömning,  men  låt mig börja med att be Göran Grén
från Utrikesdepartementet ge sin bedömning med tanke
på de procedurer vi har framför oss.

Göran    Grén,    Utrikesdepartementet:    Det    är
naturligtvis  i  hög   grad   en   kristallkulefråga
samtidigt som det finns en fastlagd  tidtabell i det
direktivutkast  som  föreligger.  Den  absolut  mest
realistiska  bild man kan ge av detta är  att  sätta
det i perspektivet  av hur Europaparlamentet jobbar.
Vi får nu veta att man  kommer  att  ha ett yttrande
klart i mitten av 2005. Man har börjat  arbetet  med
att  ta  fram papper, och det hölls en hearing förra
veckan.

Om man ser till rådets arbete, inte minst i ljuset
av de synpunkter  och  annat som andra medlemsstater
fört fram, tror jag att  vi,  efter  att ha sett hur
det  nederländska  ordförandeskapet hanterar  frågan
inför  Konkurrenskraftsrådet   den  25-26  november,
kommer  att  kunna vara lite mer Merlin  och  därmed
också kunna berätta vad kristallkulan säger.
Det  man  emellertid   kan   säga   är   att   det
genomgående,  sett  till vad medlemsstaterna tycker,
finns en positiv trend.  Inte  minst har det i olika
utländska medier förkunnats vad  framför allt större
medlemsstater sagt i den här frågan.  Det är så gott
jag kan svara på frågan nu.

Thomas Östros, näringsminister: Min bedömning är den
att det i stor utsträckning kommer att handla om hur
kommande   ordförandeskap  bestämmer  sig  för   att
hantera frågan. Det finns risker för att det drar ut
på  tiden,  men   i   och   med   att   några  stora
medlemsländer uttalat sig i positiv riktning kan det
ge  kraft för kommande ordförandeskap att  driva  på
frågan.  Det  återstår  att se. Det ligger inte helt
och fullt i vår hand.

Per Bill (m): Det har varit en lärorik och spännande
dag. Det har, tycker jag,  varit en klassiskt svensk
dag.  Vad  menar  jag  med "klassiskt  svensk"?  Jo,
Svenskt Näringsliv finns  här,  LO  finns  här,  TCO
finns  här  och  våra  fina  myndigheter  finns här.
Tillsammans   försöker  vi  skapa  oss  en  gemensam
verklighetsbild.  Tillsammans  försöker vi se hur vi
kan hitta en gemensam svensk ståndpunkt.

Jag tror att just den politiska  viljan  att hitta
en  gemensam ståndpunkt är bra. Framför allt  tycker
jag att  den  är  bra om den handlar om att hitta en
gemensam verklighetsbild av hur nuläget är. Det tror
jag är det viktigaste.  Att  vi  sedan kommer att ha
blå idéer, röda idéer och gröna idéer om
hur saker och ting kan göras ännu bättre är en sak,
men låt oss så långt det är möjligt bli överens om
vad detta tjänstedirektiv i alla sina detaljer faktiskt
innebär och så långt det är möjligt ta reda på vad de
olika principerna, som ibland korsar varandra,
innebär för oss i Sverige. Om vi kan komma så långt
tror jag att vi kan ha en mycket spännande politisk
debatt.
Vi tackar alla som kommit hit och förklarar
härmed denna hearing avslutad.