Arvsrättsliga frågor

Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet 13 motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden år 2004 om olika arvsrättsliga frågor. Motionsyrkandena
rör Allmänna arvsfonden, arvsrätt för kusiner, efterlevande makes och
särkullbarns arvsrätt samt efterarvingars rätt till arv.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden i
huvudsak med hänvisning till tidigare ställningstaganden från riksdagens
sida och pågående beredningsarbete.
I betänkandet finns tre reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.      Allmänna arvsfonden
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L201, 2004/05:L287 och 2004/05:L310
yrkandena 1 och 2.

2.      Arvsrätt för kusiner
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L217, 2004/05:L236 och 2004/05:L286.

Reservation 1 (m)

3.      Efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L235, 2004/05:L248 yrkande 10,
2004/05:L255, 2004/05:L305 och 2004/05:Sf320 yrkande 2.
Reservation 2 (fp, v, c)
Reservation 3 (m)

4.      Efterarvingars rätt till arv
Riksdagen avslår motion 2004/05:L248 yrkande 9.

Stockholm den 2 december 2004
På lagutskottets vägnar

Inger René
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:      Inger René (m), Marianne
Carlström (s), Raimo Pärssinen (s), Jan Ertsborn (fp), Hillevi Larsson
(s), Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis (v), Maria Hassan (s),
Bertil Kjellberg (m), Rezene Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp),
Viviann Gerdin (c), Anneli Särnblad (s), Henrik von Sydow (m), Niclas
Lindberg (s), Johan Löfstrand (s) och Carina Adolfsson Elgestam (s).

Utskottets överväganden
Allmänna arvsfonden
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår motionsyrkanden som rör Allmänna arvsfonden. Utskottet
hänvisar till tidigare ställningstaganden från riksdagens sida.
Historik
När en person avlidit utan att efterlämna någon arvsberättigad brukade
dennes kvarlåtenskap i äldre tid kallas danaarv. Före år 1929 tillföll
danaarven staten eller sådana städer till vilka staten överfört rätten
till danaarv. Några särskilda regler om användningen av danaarv fanns
inte.
Genom lagstiftning år 1928 uteslöts kusiner och avlägsnare släktingar
från arvsrätt. Frågan om användningen av danaarven fick därigenom större
betydelse. Utgångspunkten för det allmännas arvsrätt blev att kvarlåtenskap
som flyter in till det allmänna på grund av att arvsberättigad släkting
saknas skulle tillfalla en fond, Allmänna arvsfonden, och användas för
understöd av åtgärder till främjande av samhällets barnavård. Medlen
skulle inte flyta in bland statens övriga inkomster. Skälet till detta
var att en begränsning av arvsrätten inte borde ske i syfte att bereda
staten inkomster för att täcka löpande utgifter. De successionsrättsliga
synpunkterna skulle ensamma vara avgörande så att inte det allmännas
arvsrätt kom att uppfattas som en konfiskation av arven. Vidare ansågs
det som mindre stötande om arven gick till ett ändamål som det kunde ha
varit naturligt att tillgodose genom ett testamente. Eftersom det var
fråga om en disposition av vissa kvarlåtenskaper som helhet, var
uppfattningen att det mest ändamålsenliga var en fondering av arvet (prop.
1928:17, bet. 1LU21).
Gällande rätt
Den nuvarande grundläggande bestämmelsen om Allmänna arvsfonden finns
i 5 kap. ärvdabalken. Enligt 1 § skall kvarlåtenskap, till vilken
arvsberättigad fysisk person saknas, tillfalla Allmänna arvsfonden.
Närmare bestämmelser om Allmänna arvsfonden finns i lagen (1994:243) om
Allmänna arvsfonden. Av denna lag framgår att fonden har till ändamål
att främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för barn, ungdomar
och personer med funktionshinder (5 §).
Privatpersoner får inte beviljas stöd ur fonden vare sig för enskilt
bruk eller för ideell verksamhet. Stöd ur fonden skall i första hand
lämnas till verksamhet som är nyskapande och utvecklande. Sådant stöd
får också, om det bedöms som särskilt angeläget, lämnas till anläggningar,
lokaler och utrustning. Stödet skall lämnas till organisationer som
bedriver ideell verksamhet. Sedan den 1 juli 1994 kan stöd lämnas till
offentlig huvudman, om det finns särskilda skäl. Detta gäller dock endast
i fråga om stöd till nyskapande och utvecklande verksamhet. En offentlig
huvudman kan således inte få stöd till investeringar (6 och 7 §§).
En tiondel av de medel som under året har influtit till fonden skall
läggas till fonden. Återstoden skall tillsammans med årets avkastning
vara tillgänglig för utdelning fr.o.m. närmast följande år men får också
läggas till fonden (2 §).
Fondens egendom förvaltas av Kammarkollegiet (14 §). Fr.o.m. den 1 juli
2004 beslutar Arvsfondsdelegationen om allt stöd ur Allmänna arvsfonden
oavsett beloppets storlek. Om det finns särskilda skäl får regeringen
efter förslag av Arvsfondsdelegationen besluta att en annan myndighet
skall kunna ges möjlighet att fördela visst stöd under en bestämd
tidsperiod (8 §). Andra ändringar som trädde i kraft den 1 juli 2004
innebär att den personal som handlägger stödärenden åt och är föredragande
i delegationen samlats i ett särskilt kansli inom Regeringskansliet (8
a §), (prop. 2002/03:136, bet. 2003/04:SoU3).
Arv eller försäkringsbelopp, som har tillfallit Allmänna arvsfonden,
får helt eller delvis, avstås till någon annan, om det med hänsyn till
uttalanden av arvlåtaren eller till andra särskilda omständigheter kan
anses stämma överens med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall
får arv eller försäkringsbelopp avstås till arvlåtarens släkting eller
till någon annan person som stått arvlåtaren nära, om det kan anses
skäligt (24 §). Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Kammarkollegiet beslutar om avstående av arv eller försäkringsbelopp (26
§).
Regeringen skall varje år före juni månads utgång lämna redovisning
till riksdagen för hur medel från Allmänna arvsfonden har fördelats
under föregående budgetår samt ange den kommande inriktningen av stödet
(31 §). Av regeringens senaste skrivelse, 2003/04:125 Redovisning av
fördelningen av medel från Allmänna arvsfonden under budgetåret 2003,
framgår att 248 miljoner kronor fördelats under år 2003 samt att det
kom in knappt 270 miljoner kronor netto till fonden. Vidare framgår att
fondens bokförda värde den 31 december 2003 uppgick till 926 miljoner
kronor och marknadsvärdet till 2 627 miljoner kronor.
Motionerna
Kenneth Johansson och Birgitta Sellén (båda c) begär i motion L201 att
regeringen skall utreda och lägga fram förslag som möjliggör inrättande
av lokala sockenfonder som ett frivilligt alternativ till Allmänna
arvsfonden.
I motion L287 anser Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) att
lagen (1994:243) om allmänna arvsfonden bör ändras så att 15 % av
utdelade medel stannar i den avlidnes hemkommun. Medlen skall användas
till samma ändamål som i övrigt stadgas för fonden. I motionen begärs
att regeringen skall lägga fram erforderliga lagförslag.
Runar Patriksson (fp) yrkar i motion L310 ett tillkännagivande om att
det inom Allmänna arvsfonden skall skapas kommunala arvsfonder så att
varje kommun har en egen avdelning av arvsfonden (yrkande 1). Motionären
yrkar vidare ett tillkännagivande om att kapital som tillfaller Allmänna
arvsfonden bör överföras till en sådan kommunal arvsfond i den kommun
där arvlåtaren var folkbokförd (yrkande 2).
Utskottets ställningstagande
Riksdagen har vid flera tidigare tillfällen avslagit motionsyrkanden om
att medel som tillfallit Allmänna arvsfonden skall återföras till
arvlåtarens kommun (bet. 1989/90:SoU29, 1991/92:LU35 och 2001/02:LU14).
Några nya omständigheter som bör föranleda riksdagen att nu inta en
annan ståndpunkt har enligt utskottets mening inte framkommit. Enligt
utskottets mening har de skäl från år 1928 som ligger till grund för
Allmänna arvsfonden fortfarande giltighet.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L201,
L287 och L310 yrkandena 1 och 2.
Arvsrätt för kusiner
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår motionsyrkanden som rör återinförande av arvsrätt för
kusiner. Utskottet hänvisar till tidigare ställningstaganden från
riksdagens sida. Jämför reservation 1 (m).
Gällande rätt
Enligt 2 kap. ärvdabalken går arvet i första hand till den avlidnes
bröstarvingar, dvs. barn och deras barn, med det undantag som följer av
3 kap. när den avlidne efterlämnar en make eller maka. Saknar den avlidne
bröstarvingar är den avlidnes föräldrar eller - om någon av dem eller
båda har dött - syskon och deras barn de som är berättigade till arv
(andra arvsklassen). Är inte någon i andra arvsklassen i livet går arvet
i stället till far- och morföräldrar och deras barn, dvs. den avlidnes
farbröder, fastrar, morbröder och mostrar (tredje arvsklassen).
Om det inte finns någon efterlevande med ett så nära släktskap till den
avlidne som nu redogjorts för tillfaller arvet Allmänna arvsfonden. Som
redovisats i föregående avsnitt tillkom Allmänna arvsfonden år 1928 i
samband med att kusiner och avlägsnare släktingar uteslöts från arvsrätt.

I 9-16 kap. ärvdabalken finns bestämmelser om testamente. I ett testamente
bestämmer en person om sin kvarlåtenskap, dvs. om fördelning och
förvaltning av egendomen efter sin död. För att kunna upprätta ett giltigt
testamente krävs i regel att testamentsgivaren, testatorn, har fyllt 18
år. Ett testamente skall upprättas skriftligen, undertecknas av testator
personligen och bestyrkas av två samtidigt närvarande testamentsvittnen.
Testator kan när som helst ändra sitt testamente, och ett senare
upprättat testamente gäller alltid framför ett tidigare.
Motionerna
Inger René m.fl. (m) föreslår i motion L236 ett tillkännagivande om ett
återinförande av arvsrätt för kusiner. Ett liknande yrkande framställs
i motion L217 av Magdalena Andersson och Anita Sidén (båda m).
I motion L286 begär Gunnar Axén och Stefan Hagfeldt (båda m) ett
tillkännagivande om införande av arvsrätt för kusiner och deras avkomlingar.

Utskottets ställningstagande
Utskottet har vid flera tillfällen avstyrkt motionsyrkanden med samma
inriktning som de nu aktuella (se bl.a. bet. 2000/01:LU14, 2001/02:LU14
och 2003/04:LU11). Vid samtliga dessa tillfällen har utskottet framhållit
att det torde vara förhållandevis sällsynt att en person helt saknar
andra, närmare anhöriga än sina kusiner och att det därför med fog kan
antas att en arvsrätt för kusiner i det helt övervägande antalet fall
inte skulle ha någon betydelse. I de fall Allmänna arvsfonden är närmast
till arv har utskottet pekat på arvsfondens lagfästa möjlighet att helt
eller delvis avstå arvet till förmån för en kusin till arvlåtaren. Till
detta kommer också, har utskottet anfört, möjligheten att genom ett
testamente förordna om vem kvarlåtenskapen skall tillfalla, och genom
testamentet kan arvlåtaren gynna t.ex. en kusin framför andra. Riksdagen
har vid samtliga tillfällen följt utskottet.
Utskottet anser inte att det finns skäl för riksdagen att frångå sina
tidigare ställningstaganden, och utskottet föreslår således att riksdagen
avslår motionerna L217, L236 och L286.
Efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår motionsyrkanden som rör efterlevande makes och
särkullbarns arvsrätt. Jämför reservationerna 2 (fp, v, c) och 3 (m).
Gällande rätt
I 3 kap. ärvdabalken finns särskilda regler om makars arvsrätt. Med
make likställs också i dessa avseenden registrerad partner. Den
efterlevande maken har rätt till arv före bröstarvingar. En make skall vid
den andre makens död sålunda ta arv framför makarnas gemensamma
bröstarvingar, vilka i stället getts rätt till arv efter den först avlidne
maken vid den efterlevande makens död. Efterlevande makes arvsrätt
omfattar även enskild egendom som den först avlidna ägt. Om det finns
efterarvingar innehar den efterlevande maken under sin livstid den
arvfallna egendomen med fri förfoganderätt.
Finns det bröstarvingar efter den först avlidne som inte också är den
efterlevandes barn, s.k. särkullbarn, gäller särskilda regler. Dessa
innebär att särkullbarn har rätt att omedelbart få ut sitt arv efter en
avliden förälder. Särkullbarnen kan dock avstå från sin rätt till förmån
för den avlidnes efterlevande make. Sker ett sådant avstående blir
särkullbarnen berättigade till efterarv på samma sätt som makarnas
gemensamma bröstarvingar. Reglerna innebär att bröstarvingar i princip
får vänta med att få ut sin laglott tills den efterlevande maken dör.
Däremot kan bröstarvingar göra sin laglottsrätt gällande vid den först
avlidne makens död om denne make gjort ett testamente som inkräktar på
laglotten.
Motionerna
Inger René m.fl. (m) yrkar i motion L235 ett tillkännagivande om att
reglerna i 3 kap. ärvdabalken bör ändras så att efterlevande makes
arvsrätt som huvudregel endast skall omfatta den först avlidne makens
giftorättsgods. Det skall naturligtvis stå var och en fritt att genom
testamente förordna annorlunda.
I motion L248 begär Jan Ertsborn m.fl. (fp) ett tillkännagivande om
behovet av ändrad lagstiftning vad gäller särkullbarns rätt till arv i
situationer där dödsboets tillgångar i huvudsak består av en bostad. I
vissa fall kan, anför motionärerna, den situationen uppstå att bostaden
måste avyttras för att särkullbarn skall få ut sin laglott. Ur den
efterlevandes perspektiv får detta anses otillfredsställande samtidigt
som en lagstiftning inte får öppna upp en möjlighet för efterlevande
till sådana dispositioner att särkullbarnets rätt till laglott äventyras.
Motionärerna anser att hur denna fråga skall lösas måste bli föremål
för noggranna överväganden (yrkande 10).
Mona Berglund Nilsson och Jan-Olof Larsson (båda s) anser i motion L255
att ärvdabalken bör ändras så att särkullbarn behandlas på samma sätt
som bröstarvingar vad gäller rätten att ta arv. Enligt motionärerna bör
alltså särkullbarn ha rätt till arv först när båda makarna avlidit. Ett
tillkännagivande begärs i enlighet härmed.
I motion L305 begär Tasso Stafilidis m.fl. (v) att regeringen ser över
möjligheten att utforma arvslagstiftningen så att den efterlevande
partnerns intresse bättre tas till vara i förhållande till särkullbarns
rätt att få ut sin laglott.
Anne Marie Brodén (m) anför i motion Sf320 att särkullbarns arvsrätt
kan innebära problem för den efterlevande när tillgångarna är begränsade
och placerade i en bostad. Motionären anser att de som lever tillsammans
i äktenskap eller samboförhållanden skall kunna göra en överenskommelse
om den gemensamma bostaden och bohaget som medför att särkullbarnen får
vänta på sitt arv tills båda parterna avlidit. I motionen yrkas ett
tillkännagivande med detta innehåll (yrkande 2).
Utskottets ställningstagande
Frågan om ändringar i gällande lagbestämmelser rörande efterlevande
makes och särkullbarns rätt till arv har varit föremål för överväganden
av Ärvdabalksutredningen i betänkandet (SOU 1998:110) Makes arvsrätt,
dödsboförvaltare och dödförklaring. Utredningens betänkande har
remissbehandlats och övervägs för närvarande inom Justitiedepartementet.
Utskottet har senast våren 2004 behandlat liknande motionsyrkanden i
sitt av riksdagen godkända betänkande 2003/04:LU22. I avvaktan på
resultatet av den pågående beredningen av Ärvdabalksutredningens betänkande
avstyrktes motionsyrkandena.
Utskottet anser alltjämt att resultatet av den pågående beredningen bör
avvaktas. Motionerna L235, L248 yrkande 10, L255, L305 och Sf320 yrkande
2 bör således avslås.
Efterarvingars rätt till arv
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår ett motionsyrkande som rör efterarvingars rätt till
arv.
Bakgrund
Som redovisats i föregående avsnitt finns regler om makars arvsrätt i
3 kap. ärvdabalken. För makar som saknar bröstarvingar följer av
huvudregeln i 1 § att den efterlevande maken ärver den först avlidne maken.
Den först avlidne makens efterarvingar (dennes far, mor, syskon eller
syskons avkomling) får vänta på sitt arv tills båda makarna avlidit. I
situationer där det finns efterarvingar får den efterlevande maken under
sin livstid förfoga över egendomen med fri förfoganderätt. Detta innebär
att den efterlevande maken inte får bestämma över egendomen genom
testamente. Vid den efterlevandes död skall enligt huvudregeln hälften av
den efterlevande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten
efter den först avlidne maken (2 §).
I 3 § finns en bestämmelse som behandlar situationen att boet minskat
i värde mellan dödsfallen. Har den efterlevande maken genom gåva eller
annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först
avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom skall
vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av
minskningen som belöper på deras andel i boet.
Den motsatta situationen, alltså att boet ökat i värde mellan de båda
dödsfallen, regleras i 4 §. Sådan förkovran skall tilläggas den
efterlevandes arvingar om det visas att egendom till motsvarande värde
tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller om det
kan antas att boets förkovran härrör från den efterlevandes förvärvsarbete.

Regler om försäkringsavtal finns i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Enligt lagen har den som tecknat en livförsäkring möjlighet att genom
ett förmånstagarförordnande bestämma att försäkringsbeloppet skall
betalas till en annan person, förmånstagaren (102 §). Livförsäkringar
delas in i två grupper, kapitalförsäkringar och livränteförsäkringar.
Om förmånstagare är insatt skall belopp som utfaller efter försäkringstagarens
död inte ingå i dennes kvarlåtenskap (104 §). Enligt samma stadgande
finns en möjlighet att jämka förmånstagarförordnanden som skulle leda
till ett resultat som är oskäligt mot en make eller bröstarvinge efter
försäkringstagaren.
Motionen
I motion L248 av Jan Ertsborn m.fl. (fp) behandlas situationen för
efterarvingar till barnlösa makar. Enligt motionärerna förekommer det
att en efterlevande make försöker se till att den först avlidne makens
arvingar blir utan arv för att hela arvet i stället skall tillfalla den
efterlevandes egna arvingar. Om en efterlevande make tecknar
kapitalförsäkringar med förmånstagarförordnanden till förmån för sina egna
arvingar, ingår försäkringarna inte i dödsboet och tecknandet av
kapitalförsäkringar med förmånstagarförordnanden till förmån för sina egna
arvingar grundar, enligt motionärerna, inte heller någon rätt till
vederlag. Om lagstiftningen skall uppfylla sina syften anser motionärerna
att denna möjlighet måste stoppas, vilket kräver en komplettering av
gällande lagregler. I motionen begärs ett tillkännagivande med detta
innehåll (yrkande 9).
Utskottets ställningstagande
Inför ett ställningstagande till motionsspörsmålet vill utskottet först
erinra om att departementschefen i samband med de nuvarande bestämmelsernas
tillkomst uttalade att förmånstagarförordnanden kan komma att jämkas
enligt andra bestämmelser än 104 § lagen om försäkringsavtal för att
tillgodose andra personer än försäkringstagarens make och barn.
Departementschefen uttalade att vad som kan komma i fråga är jämkning med
stöd av 3 kap. 3 § ärvdabalken till förmån för en tidigare avliden makes
efterarvingar, när den efterlevande maken har använt kvarlåtenskapen
efter den först avlidne till att teckna försäkring med annan förmånstagare.
Vad som sålunda anfördes föranledde inga erinringar från riksdagens
sida (prop. 1986/87:86 s. 103, bet. LU26).
Såvitt utskottet har sig bekant finns inte någon annan uppfattning i
rättspraxis eller doktrinen, (se t.ex. NJA rättsfallet 1975 s. 302 samt
Walin: Kommentar till ärvdabalken, Del I, femte upplagan s. 44 f. och
Del II, fjärde upplagan s. 343 f.).
Av vad som redovisats ovan framgår således att det enligt gällande rätt
finns en möjlighet att jämka förmånstagarförordnanden till förmån för
en tidigare avliden makes efterarvingar på det sätt som efterlyses i
motionen. Utskottet anser därför att motion L248 yrkande 9 bör avslås.

Reservationer

1.      Arvsrätt för kusiner, punkt 2 (m)
av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m) och Henrik von Sydow (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om arvsrätt för kusiner. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2004/05:L217 och 2004/05:L236 samt bifaller delvis motion
2004/05:L286.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning är familjen den mest grundläggande gemenskapen,
och ett återinförande av arvsrätten för kusiner kan bidra till ett
stärkande av släktbanden. I dag är det dessutom ganska vanligt att vuxna
personer saknar egen familj. I stället känner man ofta en familjesamhörighet
med något mer avlägsna släktingar, t.ex. kusiner. Därtill kommer att
familjen och släkten genom senare års invandring kommit att få än större
betydelse. Några sakliga skäl som talar emot kusinarvsrätten kan vi
inte finna. Enligt vår uppfattning kan den nuvarande begränsningen av
arvsrätten i tredje arvsklassen över huvud taget inte försvaras på
sakliga grunder utan måste ses som ett uttryck för en gången tids
rättspolitiska värderingar, vilka vi inte kan ställa oss bakom. Vi vill i
sammanhanget understryka det principiellt oriktiga i att staten inträder
som arvinge då en avliden efterlämnar så nära släktingar som kusiner,
något som kan te sig direkt stötande i fall då fondens medel används
till ändamål som varit helt främmande för den avlidne.
Regeringen bör mot denna bakgrund snarast återkomma med ett lagförslag
i enlighet med vad vi nu förordat.
Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till motionerna
L217 och L236 samt med delvis bifall till motion L286, som sin mening
ge regeringen till känna.

2.      Efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt, punkt 3 (fp, v, c)
av Jan Ertsborn (fp), Tasso Stafilidis (v), Martin Andreasson (fp) och
Viviann Gerdin (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:L248 yrkande 10 och
2004/05:L305 samt avslår motionerna 2004/05:L235, 2004/05:L255 och
2004/05:Sf320 yrkande 2.
Ställningstagande
När tillgångarna i ett dödsbo i allt väsentligt består av en bostad,
oavsett om det är fråga om en villafastighet eller en bostadsrätt, kan
den situationen uppstå att bostaden måste avyttras för att ett särkullbarn
skall få ut sin laglott. Ur den efterlevandes perspektiv får detta anses
otillfredsställande samtidigt som en lagstiftning inte får öppna för
att den efterlevande skall ges möjligheter till sådana dispositioner
att särkullbarnets rätt till laglott äventyras. Enligt vår uppfattning
erfordras det ett system som kan förena dessa båda önskemål. Vi anser
att regeringen bör utreda hur regelsystemet skall utformas för att både
särkullbarnens och den efterlevandes intressen bättre skall kunna tas
till vara. Det får ankomma på regeringen att ta erforderliga initiativ.

Vad som anförts ovan bör riksdagen, med bifall till motionerna L248
yrkande 10 och L305 samt med avslag på motionerna L235, L255 och Sf320
yrkande 2, som sin mening ge regeringen till känna.


3.      Efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt, punkt 3 (m)
av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m) och Henrik von Sydow (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt.
Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:L235 och avslår motionerna
2004/05:L248 yrkande 10, 2004/05:L255, 2004/05:L305 och 2004/05:Sf320
yrkande 2.
Ställningstagande
En makes enskilda egendom ingår inte i en bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad men efterlevande makes arvsrätt omfattar även enskild
egendom. Syftet med att förordna att egendom är enskild är ofta att
skydda den enskilda egendomen mot den andre makens anspråk. Ett sådant
syfte gör sig gällande oavsett om sammanlevnaden upphör genom
äktenskapsskillnad eller dödsfall. Mot denna bakgrund anser vi, liksom
motionärerna i motion L235, att reglerna i 3 kap. ärvdabalken bör ändras
så att efterlevande makes arvsrätt som huvudregel endast skall omfatta
den först avlidne makens giftorättsgods. Det skall naturligtvis stå var
och en fritt att genom testamente förordna annorlunda. Det får ankomma
på regeringen att utarbeta nödvändiga lagförslag.
Vad som anförts ovan bör riksdagen, med bifall till motion L235 och med
avslag på motionerna L248 yrkande 10, L255, L305 och Sf320 yrkande 2,
som sin mening ge regeringen till känna.

Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004
2004/05:L201 av Kenneth Johansson och Birgitta Sellén (båda c):
Riksdagen begär att regeringen utreder och redovisar förslag som möjliggör
inrättande av lokala sockenfonder.
2004/05:L217 av Magdalena Andersson och Anita Sidén (båda m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om arvsrätt för kusiner.
2004/05:L235 av Inger René m.fl. (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att reglerna i 3 kap. ärvdabalken bör ändras så att efterlevande
makes arvsrätt endast omfattar den avlidna makens giftorättsgods.
2004/05:L236 av Inger René m.fl. (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om återinförande av arvsrätt för kusiner.
2004/05:L248 av Jan Ertsborn m.fl. (fp):

9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om komplettering av lagreglerna om efterarv beträffande
kapitalförsäkringar.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av ändrad lagstiftning vad gäller särkullbarns
rätt till laglott i situationer där dödsboets tillgångar i huvudsak
utgörs av den efterlevandes bostad.
2004/05:L255 av Mona Berglund Nilsson och Jan-Olof Larsson (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att lagen bör ändras så att bröstarvingar kan kräva sin andel
av arvet först när båda makarna har avlidit, även när det gäller
särkullbarn.
2004/05:L286 av Gunnar Axén och Stefan Hagfeldt (båda m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om arvsrätt för kusiner och deras avkomlingar.
2004/05:L287 av Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c):
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
bestämmelserna i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden enligt vad som
anförs i motionen.
2004/05:L305 av Tasso Stafilidis m.fl. (v):
Riksdagen begär att regeringen ser över möjligheten att utforma
arvslagstiftningen så att den efterlevande partnerns intresse bättre tas
till vara i förhållande till särkullbarns rätt att få ut sin
laglott.
2004/05:L310 av Runar Patriksson (fp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att inom Allmänna arvsfonden skapa kommunala arvsfonder.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att kapital som tillfaller Allmänna arvsfonden bör
överföras till respektive kommuns arvsfond varifrån arvet kommer.
2004/05:Sf320 av Anne Marie Brodén (m):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om situationen för efterlevande.