Lagutskottets betänkande

2004/05:LU5

Distans- och hemförsäljningslag m.m.

---

Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2004/05:13
Distans- och hemförsäljningslag m.m. jämte en motion som har väckts med
anledning av propositionen.
I propositionen lägger regeringen fram förslag till en distans- och
hemförsäljningslag som skall ersätta lagen om konsumentskydd vid
distansavtal och hemförsäljningsavtal (distansavtalslagen). Lagförslaget
syftar huvudsakligen till att i svensk rätt genomföra Europaparlamentets
och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning
av finansiella tjänster till konsumenter.
Den föreslagna lagen bygger i stor utsträckning på den nuvarande
distansavtalslagen. Tillämpningsområdet förslås dock bli utvidgat till att
omfatta - utöver distansavtal om varor och icke finansiella tjänster
samt hemförsäljningsavtal - distansavtal om finansiella tjänster,
exempelvis försäkring, kredit och betalning. Lagförslaget innehåller
bestämmelser om bl.a. näringsidkarens informationsskyldighet och
konsumentens ångerrätt. Vissa sakliga ändringar föreslås också vad gäller
distansavtal om varor och icke finansiella tjänster samt hemförsäljningsavtal.

I propositionen lägger regeringen även fram förslag till ändringar i
konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen som innebär att preskriptionstiden
för att reklamera fel i en vara eller tjänst förlängs från två år till
tre år och att produktansvaret enligt konsumenttjänstlagen inskränks
något i syfte att uppnå en större likhet mellan lagarna.
Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 april 2005.
Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens lagförslag och avslår
samtliga motionsyrkanden.
I betänkandet finns tre reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Distans- och hemförsäljningslag
Riksdagen antar regeringens förslag tilla) distans- och hemförsäljningslag,
b) lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,c) lag om ändring
i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning,d) lag om ändring i lagen
(1991:351) om handelsagentur. Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:13 i denna del.

2. Genomförande av EG-direktiv
Riksdagen avslår motion 2004/05:L7 yrkande 3.
Reservation 1 (m, fp)

3. Preskriptionstidens längd
Riksdagen antara) 17 § första stycket regeringens förslag till lag om
ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),b) 23 § tredje stycket
regeringens förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:13 i denna del och avslår
motion 2004/05:L7 yrkande 1.
Reservation 2 (m)

4. Övriga lagförslag
Riksdagen antar regeringens förslag tilla) lag om ändring i
konsumenttjänstlagen (1985:716) i den mån lagförslaget inte omfattas av vad
utskottet föreslagit ovan,b) lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)
i den mån lagförslaget inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:13 i denna del.

5. Ytterligare beredningsarbete
Riksdagen avslår motion 2004/05:L7 yrkande 2.
Reservation 3 (m)

Stockholm den 1 februari 2005
På lagutskottets vägnar

Inger René
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger René (m), Marianne
Carlström (s), Raimo Pärssinen (s), Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes
(s), Hillevi Larsson (s), Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis (v),
Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene Tesfazion (s), Martin
Andreasson (fp), Viviann Gerdin (c), Anneli Särnblad (s), Henrik von
Sydow (m), Pia Nilsson (s) och Johan Löfstrand (s).

Utskottets överväganden
Distans- och hemförsäljningslag
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen antar regeringens lagförslag.
Bakgrund
Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om
konsumentskydd vid distansavtal (distansavtalsdirektivet) syftar till
en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om
distansavtal som träffas mellan konsumenter och näringsidkare. Direktivet
är tillämpligt på försäljning av varor och tjänster inom ramen för ett
av näringsidkaren organiserat system för att träffa avtal på distans,
exempelvis per telefon eller via Internet, under förutsättning att
kommunikationen uteslutande sker på distans (distansavtal). Finansiella
tjänster omfattas inte av direktivets tillämpningsområde.
Distansavtalsdirektivet
är utformat som ett s.k. minimidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna,
inom de ramar som EG-fördraget ställer upp, får införa eller behålla
regler som ger ett starkare konsumentskydd än vad som följer av direktivet.

Direktivet är genomfört i svensk rätt genom lagen (2000:274) om
konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal (distansavtalslagen,
prop. 1999/2000:89, bet. LU21, rskr. 202), som trädde i kraft den 1
juni 2000. I lagen finns bestämmelser om vilken information som
näringsidkaren skall lämna vid marknadsföring och ingående av distansavtal.
Vidare ges konsumenten en rätt att under 14 dagar frånträda ett avtal
(ångerrätten). Som framgår av rubriken innehåller lagen också bestämmelser
om hemförsäljningsavtal. Lagen genomför således även direktiv 85/577/EEG
av den 20 december 1985 för att skydda konsumenterna i de fall då avtal
ingås utanför fasta affärslokaler (hemförsäljningsdirektivet) och har
ersatt hemförsäljningslagen (1981:1361).
Redogörelse för ärendet i denna del
Hösten 2002 antog Europaparlamentet och rådet direktiv 2002/65/EG av
den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster
till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt
direktiven 97/7/EG och 98/27/EG. Direktivet, som syftar till att fylla
den lucka i EU:s regelverk som följer av att finansiella tjänster inte
omfattas av distansavtalsdirektivet, trädde i kraft den 9 oktober 2002
och skulle ha varit genomfört i medlemsstaterna den 9 oktober 2004. I
direktivet finns bestämmelser om bl.a. näringsidkarens informationsskyldighet
och konsumentens ångerrätt. Vad gäller informationsskyldigheten är
medlemsstaterna fria att behålla eller införa strängare krav än vad som
följer av direktivet. I övrigt är direktivet i huvudsak utformat som
ett fullharmoniseringsdirektiv.
Inför genomförandet av direktivet har, liksom vid genomförandet av
distansavtalsdirektivet, överläggningar hållits med företrädare för
ansvariga departement i Danmark, Finland, Island och Norge. Överläggningarna
har syftat till att nå enighet om hur direktivet bör tolkas och genomföras.
Nordiska ministerrådets rapport Konsumentkrav på genomförande av EU:s
direktiv om distansavtal för finansiella tjänster (TemaNord 2003:544)
har också beaktats. Samrådsmöten har vidare hållits med företrädare för
berörda myndigheter och organisationer i Sverige.
I samband med antagandet av distansavtalslagen begärde riksdagen att
regeringen skulle se över frågan om införande av ett undantag från
bestämmelserna om näringsidkarens fullgörelse vid distansavtal om vissa
fritidsevenemang (bet. 1999/2000:LU21 s. 15, rskr. 202). Med anledning
härav utarbetades inom Justitiedepartementet departementspromemorian
(Ds 2001:1) Distansavtalslagen och fritidsevenemang. Promemorian har
remissbehandlats.
Regeringen gav i november 2000 Konsumentverket i uppdrag att göra en
utvärdering av det svenska genomförandet av distansavtalsdirektivet.
Uppdraget redovisades i december 2002 i rapporten Distansavtalslagen -
en utvärdering. Rapporten har remissbehandlats.
Som ett led i arbetet med att dels genomföra direktivet om distansförsäljning
av finansiella tjänster, dels se över distansavtalslagen, utarbetades
inom Justitiedepartementet departementspromemorian (Ds 2003:59) Ny
distansavtalslag. Promemorian har remissbehandlats.
Med utgångspunkt i ovan redovisat arbete föreslår regeringen - efter
hörande av Lagrådet - att riksdagen skall anta det i propositionen
framlagda förslaget till distans- och hemförsäljningslag. Härutöver
föreslås ändringar i försäkringsavtalslagen, lagen om handelsagentur och
lagen om tillfällig försäljning. Regeringen tar i propositionen vidare
ställning till förslagen i Konsumentverkets rapport Distansavtalslagen
- en utvärdering och departementspromemorian (Ds 2001:1) Distansavtalslagen
och fritidsevenemang.
Regeringens förslag finns i bilaga 1 och lagförslagen i bilaga 2.
Propositionen bygger i denna del på en överenskommelse mellan den
socialdemokratiska regeringen och Vänsterpartiet.
I ärendet har i denna del inkommit skrivelser från Fondbolagens Förening
och Svenska Bankföreningen.
Propositionen och utskottets ställningstagande
Regeringen föreslår i propositionen att lagen (2000:274) om konsumentskydd
vid distansavtal och hemförsäljning skall ersättas med en ny distans-
och hemförsäljningslag. Den föreslagna lagen bygger i stor utsträckning
på den nuvarande distansavtalslagen. Tillämpningsområdet har dock
utvidgats till att - utöver distansavtal om varor och icke finansiella
tjänster samt hemförsäljningsavtal - även omfatta dels distansavtal om
finansiella tjänster, bl.a. betalning, försäkring och kredit, dels
distansavtal om överlåtelse eller emission av finansiella instrument
såsom aktier och obligationer. Vidare föreslås att det nuvarande undantaget
i distansavtalslagen avseende hemförsäljning av försäkringar skall
upphävas.
Den nya lagen föreslås få en annan struktur än distansavtalslagen.
Merparten av de materiella bestämmelserna har således delats upp i tre
kapitel som vart och ett motsvarar de tre bakomliggande direktiven.
I likhet med vad som gäller enligt distansavtalsdirektivet och
distansavtalslagen bygger konsumentskyddet i direktivet om distansförsäljning
av finansiella tjänster på två fundament, nämligen näringsidkarens
informationsskyldighet och konsumentens ångerrätt. Sålunda föreslås i
den nya lagen att näringsidkaren i rimlig tid innan ett distansavtal om
finansiella tjänster eller finansiella instrument ingås skall lämna
information om bl.a. namn, adress, den finansiella tjänstens huvudsakliga
egenskaper, pris och vad som gäller om ångerrätt, inklusive uppgift om
vad konsumenten kan komma att få betala vid utövandet av ångerrätten.
Dessutom skall näringsidkaren informera om uppsägningsrätt, lagvalsklausuler,
klagomålshantering och vilka möjligheter som finns till tvistlösning.
Informationen skall lämnas klart och begripligt och på ett sätt som är
anpassat till det medel för distanskommunikation som används. Enligt
förslaget skall näringsidkaren också tillhandahålla samtliga avtalsvillkor
inom rimlig tid innan ett distansavtal ingås. Informationen och
avtalsvillkoren skall ges i en handling eller någon annan läsbar och varaktig
form som är tillgänglig för konsumenten.
Vad gäller ångerrätten föreslås i propositionen att konsumenten, utan
angivande av skäl, skall ha rätt att under 14 dagar frånträda ett
distansavtal. Vid distansavtal om livförsäkring eller privat individuellt
pensionssparande föreslås ångerfristen uppgå till 30 dagar. Fristen
börjar löpa den dag då avtalet ingås eller, i fråga om avtal om
livförsäkringar, den dag då konsumenten får kännedom om att avtal kommit
till stånd. Tidigast börjar fristen dock att löpa då konsumenten fått
del av den i lagen föreskrivna informationen. Vissa slags avtal är i
propositionen undantagna från ångerrätten. Detta gäller bl.a. avtal om
finansiella tjänster eller överlåtelse av finansiella instrument där
priset beror på sådana svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren
inte kan påverka och som kan inträffa under ångerfristen. Syftet bakom
detta undantag är att undanröja risken för att konsumenten spekulerar
på näringsidkarens bekostnad. Om konsumenten utövar sin ångerrätt är
han eller hon enligt lagförslaget skyldig att snarast och senast inom
30 dagar, betala tillbaka de belopp som erhållits. Näringsidkaren har
även rätt till viss ersättning av konsumenten. Överskjutande belopp
skall återbetalas till konsumenten snarast och senast inom 30 dagar.
Distansavtalslagens bestämmelser om distansavtal om varor och icke
finansiella tjänster samt hemförsäljningsavtal har så gott som helt
överförts till den föreslagna lagen utan materiella förändringar. Dock
föreslås vissa ändringar i sak när det gäller distansavtal om
specialtillverkade varor, behörigheten för näringsidkarens ombud, vem som
står risken för vissa meddelanden och skydd mot oförmånligt lagval vid
hemförsäljningsavtal.
Regeringen föreslår vidare att en arrangör av ett fritidsevenemang
utomhus, exempelvis en skidtävling, skriftligen skall kunna avtala med
konsumenten om att arrangören inte skall vara skyldig att återbetala
erlagd betalning för biljetter eller anmälningsavgifter, om aktiviteten
måste ställas in på grund av väderleken och inte kan flyttas till ett
annat tillfälle.
Propositionen innehåller även förslag till ändringar i försäkringsavtalslagen,
lagen om tillfällig handel och lagen om handelsagentur.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 april 2005.
Propositionen har inte i denna del mött några motionsledes framförda
invändningar, och utskottet kan för sin del inte finna annat än att den
föreslagna lagstiftningen innebär att Sverige kommer att uppfylla vad
som krävs enligt nu aktuella EG-direktiv. Utskottet föreslår därför att
riksdagen antar lagförslagen.
Genomförande av EG-direktiv
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår ett motionsyrkande med krav på ett uttalande från
riksdagens sida vad gäller genomförande av EG-direktiv. Jämför reservation
1 (m, fp).
Motionen
I motion L7 av Inger René m.fl. (m) konstateras att direktivet om
distansförsäljning av finansiella tjänster skulle ha varit genomfört i
medlemsstaterna senast den 9 oktober 2004 och att propositionen överlämnats
till riksdagen efter genomförandefristens utgång. Detta är, anser
motionärerna, oacceptabelt. I motionen begärs ett tillkännagivande om att
regeringen bör ge riksdagen möjlighet att ta ställning till lagförslag
som grundar sig på EG-direktiv innan tiden för genomförandet löpt ut
(yrkande 3).
Utskottets ställningstagande
Utskottet har från sina utgångspunkter givetvis ingen annan uppfattning
än motionärerna vad gäller vikten av att EG-direktiv genomförs i svensk
rätt i föreskriven tid. Att regeringen skulle vara av någon annan mening
är, enligt utskottets mening, uteslutet. Enligt vad utskottet har erfarit
pågår dessutom arbete inom Regeringskansliet som syftar till att
säkerställa ett korrekt och rättidigt genomförande av EG-direktiv med
anknytning till den inre marknaden (jfr EU-nämndens protokoll den 17
september 2004 § 4). Någon riksdagens åtgärd är inte påkallad med
anledning av motion L7 yrkande 3, som därför bör avslås.
Ändringar i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen antar regeringens förslag till ändringar i konsumentköplagen
och konsumenttjänstlagen samt avslår ett motionsyrkande. Jämför reservation
2 (m).
Redogörelse för ärendet i denna del
Regeringen tillkallade i oktober 1993 en särskild utredare med uppgift
att göra en utvärdering och översyn av vissa frågor med anknytning till
konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen (dir. 1993:101). Utredningen,
som antog namnet Utredningen om konsumenträttsliga frågor, hade i
uppdrag att bl.a. överväga frågor rörande preskriptionstiden för
konsumentens rätt att göra gällande fel i en vara eller tjänst, omfattningen
av näringsidkarens produktansvar och vissa avvikelser mellan konsumentköplagen
och konsumenttjänstlagen. Utredningen redovisade sitt uppdrag i februari
1995 i betänkandet (SOU 1995:11) Nya konsumentregler. Betänkandet har
remissbehandlats och ligger till grund för propositionen i denna
del.
Med utgångspunkt i ovan redovisat arbete föreslår regeringen - efter
hörande av Lagrådet - att riksdagen skall anta de framlagda förslagen
till ändringar i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.
Regeringens förslag finns i bilaga 1 och lagförslaget i bilaga 2.
Motionsförslaget finns i bilaga 1.
Propositionen bygger också i denna del på en överenskommelse mellan den
socialdemokratiska regeringen och Vänsterpartiet.
I ärendet har inkommit skrivelser från Svensk Handel och Bil Sweden.
Propositionen
Enligt 23 § första stycket konsumentköplagen gäller att en köpare som
vill göra gällande påföljder på grund av fel i en vara skall reklamera
till säljaren inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha
märkt felet. Ett meddelande som lämnas inom två månader efter det att
köparen märkt felet skall alltid anses ha lämnats i tid. Reklamerar
köparen inte inom två år från det att han tagit emot varan, förlorar
han, enligt 23 § tredje stycket, rätten att åberopa felet om annat inte
följer av garanti eller liknande utfästelse. Säljarens köprättsliga
ansvar preskriberas således två år efter mottagandet av varan. I vissa
kvalificerade situationer, bl.a. om säljaren handlat grovt vårdslöst
eller i strid mot tro och heder, får ett fel göras gällande även om
reklamation inte skett inom tvåårsfristen. I sådana fall är köparens
anspråk i stället underkastat den allmänna tioårspreskriptionen.
Bestämmelserna i 17 § konsumenttjänstlagen om reklamationsskyldighet och
preskription har i princip samma innebörd som bestämmelserna i 23 §
konsumentköplagen. I fråga om arbeten på mark eller byggnader eller
andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker
gäller dock i stället en tioårig preskriptionsfrist. Såväl den tvååriga
som den tioåriga fristen räknas med utgångspunkt från det att uppdraget
har avslutats.
Av artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av
den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror
och härmed förenliga garantier följer att en preskriptionsfrist vid fel
i en vara inte får understiga två år räknat från mottagandet av varan.
Eftersom det är fråga om ett minimidirektiv har medlemsstaterna rätt
att föreskriva en längre preskriptionsfrist.
I propositionen föreslås att den tvååriga preskriptionstiden i
konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen förlängs från två år till tre år.
Regeringen föreslår vidare att produktansvaret enligt konsumenttjänstlagen
skall begränsas något i syfte att ansvaret enligt konsumentköplagen och
konsumenttjänstlagen blir mer lika. Härutöver föreslås vissa justeringar
som syftar till att bättre samordna lagarna bl.a. vad gäller näringsidkarens
rätt att avhjälpa fel.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2005.
Motionen
Inger René m.fl. (m) motsätter sig i motion L7 den föreslagna förlängningen
av preskriptionstiden från två år till tre år. Motionärerna anser att
regeringen inte har belagt att det finns något behov av en förlängd
preskriptionstid. Förslaget kommer vidare, menar motionärerna, att leda
till högre kostnader för näringslivet, vilket i sin tur medför högre
priser för konsumenterna. Konsekvenserna härav har inte, anförs det,
analyserats tillräckligt i propositionen. En preskriptionstid som
överstiger minimikravet enligt konsumentköpsdirektivet försvårar också
gränsöverskridande handel och medför konkurrensnackdelar för svenska
företag. Enligt motionärerna kan konsumenterna också genom den längre
fristen komma att invaggas i en falsk säkerhet, samtidigt som de i
praktiken får svårare att visa att ett fel är ursprungligt. Motionärerna
befarar även att en treårig preskriptionstid kan medföra ett större
antal svårhanterliga tvister.
I motionen yrkas avslag på propositionen såvitt gäller den föreslagna
förlängningen av preskriptionsfristen (17 § första stycket konsumenttjänstlagen
och 23 § tredje stycket konsumentköplagen) (yrkande 1).
Utskottets ställningstagande
Om en vara inte levererats i avtalsenligt skick eller en tjänst inte
utförts på avtalsenligt sätt, bör det finnas möjlighet att få rättelse
eller kompensation för detta. Denna utgångspunkt borde i förlängningen
och principiellt sett leda till att en köpare eller beställare skulle
kunna åberopa ett fel utan någon särskild tidsbegränsning, frånsett vad
som följer av allmänna preskriptionsfrister. Denna rätt har dock
modifierats genom preskriptionsreglerna i konsumentköplagen och
konsumenttjänstlagen. Reglerna bärs upp av tanken att det är angeläget att
säljaren och tjänsteleverantören kan räkna med att inte behöva svara
för eventuella fel när en längre tid har förflutit från köpet eller
utförandet av tjänsten. Om en näringsidkare måste kalkylera med felansvar
under avsevärd tid, påverkas hans möjligheter att ekonomiskt planera
verksamheten. Bakom preskriptionsreglerna ligger också det förhållandet
att det blir svårare att bevisa att en vara eller tjänst är behäftad
med ett ursprungligt fel ju längre tiden går.
Som utskottet framhållit i tidigare sammanhang kan en tvåårig
preskriptionstid leda till negativa konsekvenser vid konsumentköp av varor
som förutsätts fungera i mer än två år (se bet. 1989/90:LU35 s. 19 f.).
Sådana varor är ofta dyrbara i inköp, och fel i dem kan få stora
ekonomiska följdverkningar för konsumenterna. Ett motsvarande synsätt kan
också anläggas när det gäller vissa tjänster. Enligt vad som redovisats
i propositionen kan antas att det förekommer att konsumenter hindras
från att göra gällande påföljder på grund av fel i en vara eller tjänst
på grund av nuvarande preskriptionsregler.
Som framhålls i motion L7 kan en förlängd preskriptionstid visserligen
leda till att näringsidkare, i vart fall inom vissa branscher, ser sig
tvungna att gardera sig ekonomiskt mot anspråk på grund av fel under
längre tid och mot kostnadsökningar till följd av mer omfattande
reklamationshantering. Vad som anförts i motionen föranleder dock inte
utskottet till annan bedömning än den regeringen gjort, nämligen att
dessa merkostnader torde bli högst marginella. En förlängd preskriptionstid
kan inte heller anses påverka intresset av en god omsättning på varor
och tjänster eller medföra hinder för den gränsöverskridande handeln
och genomförandet av den inre marknaden. Som regeringen framhållit i
propositionen finns det inte heller anledning att räkna med någon
avsevärd ökning av antalet reklamationer. Inte heller övriga invändningar
mot förslaget som förts fram i motion L7 är, enligt utskottets mening,
av sådan tyngd att de utgör skäl att avslå propositionen i denna del.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts ansluter sig utskottet till
regeringens bedömning att det från konsumentskyddssynpunkt föreligger
behov av en förlängning av den tvååriga preskriptionstiden i såväl
konsumentköplagen som konsumenttjänstlagen. I likhet med regeringen anser
utskottet att en sådan förlängning bör vara generell och inte bara avse
vissa slags varor eller tjänster. Den av regeringen föreslagna och av
Lagrådet förordade förlängningen från två år till tre år framstår enligt
utskottet som en rimlig avvägning mellan de olika intressen som gör sig
gällande på området.
Det anförda leder fram till slutsatsen att riksdagen, med avslag på
motion L7 yrkande 1, bör anta lagförslaget såvitt nu är i fråga.
Övriga i propositionen framlagda förslag till ändringar i konsumentköplagen
och konsumenttjänstlagen har inte föranlett något motionsyrkande. Inte
heller utskottet har något att erinra mot lagförslagen, som därför bör
antas.

Ytterligare beredningsarbete
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår ett motionsyrkande vari begärs ytterligare analys- och
beredningsarbete. Jämför reservation 3 (m).
Motionen
I motion L7 av Inger René m.fl. (m) kritiseras beredningen av
lagstiftningsärendet. Motionärerna anser att regeringen har underlåtit att på
ett seriöst sätt utvärdera lagförslagens konsekvenser för näringslivet
och konsumenterna. Regeringen tillstår i propositionen, anförs det, att
det kan uppkomma vissa merkostnader till följd av förslagen, särskilt
inom den finansiella sektorn och försäkringssektorn. Påståendet att
dessa merkostnader är relativt begränsade saknar dock, hävdar motionärerna,
stöd i propositionen. Enligt motionärerna måste omställningskostnaderna
med anledning av ny lagstiftning alltid ställas i relation till det
skydd för konsumenterna eller andra fördelar som lagstiftningen förväntas
uppnå. Någon sådan analys har inte gjorts i ärendet. I motionen begärs
att riksdagen skall ge regeringen i uppdrag att snarast återkomma med
en analys där näringslivets kostnader och konsekvenserna för konsumenterna
redovisas (yrkande 2).
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan för sin del inte finna annat än att de aspekter som tas
upp av motionärerna har givits erforderlig uppmärksamhet under beredningen
av lagstiftningsärendet. Behov av ytterligare analys- och beredningsarbete
kan således inte anses föreligga. Ett fortsatt beredningsarbete efter
en ny lagstiftnings ikraftträdande torde, enligt utskottets mening,
inte heller tjäna något syfte. Vad motionärerna vill åstadkomma får i
stället ske inom ramen för sedvanligt uppföljnings- och utvärderingsarbete.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L7 yrkande
2.

Reservationer

1. Genomförande av EG-direktiv, punkt 2 (m, fp)
av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil Kjellberg (m), Martin
Andreasson (fp) och Henrik von Sydow (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:L7
yrkande 3.
Ställningstagande
Vi kan konstatera att direktivet om distansförsäljning av finansiella
tjänster skulle ha varit genomfört i medlemsstaterna senast den 9 oktober
2004 och att propositionen överlämnats till riksdagen efter
genomförandefristens utgång. Regeringens senfärdighet i detta avseende är inget
undantag, utan har snarare blivit regel i fråga om direktiv på lagutskottets
beredningsområde. Att riksdagen inte ens fått en proposition att ta
ställning till innan genomförandetiden löpt ut är enligt vår mening
inte tillfredsställande. Det är därför angeläget att regeringen omgående
vidtar erforderliga åtgärder för att säkerställa att direktiv i
fortsättningen kan genomföras i tid.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L7 yrkande 3, som sin mening ge regeringen till känna.

2. Preskriptionstidens längd, punkt 3 (m)
av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m) och Henrik von Sydow (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår
a) regeringens förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen
(1985:716) såvitt avser 17 § första stycket,
b) regeringens förslag till lag om ändring i konsumentköplagen
(1990:932) såvitt avser 23 § tredje stycket. Därmed bifaller riksdagen
motion 2004/05:L7 yrkande 1 och avslår proposition 2004/05:13 i denna
del.
Ställningstagande
Enligt vår mening talar en rad skäl emot regeringens förslag att förlänga
preskriptionstiden i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen från
två till tre år. Sålunda kommer förslaget att medföra ökade kostnader
för näringslivet, kostnader som i slutändan får bäras av konsumenterna
i form av högre priser. Detta förhållande berörs knappast i propositionen.
Än mindre finns någon konsekvensanalys av förslaget. I sammanhanget
skall också nämnas att regeringen heller inte har belagt att det finns
något egentligt behov av en förlängd preskriptionstid. Med förslaget
följer också risken att beviskravet på konsumenterna kommer att bli
högre än vad som är fallet enligt nuvarande praxis, eftersom näringsidkaren
kan invända att konsumenten borde ha reklamerat tidigare. Förslaget kan
alltså komma att invagga svenska konsumenter i en falsk trygghet. Därtill
riskerar en förlängd preskriptionstid att medföra svårhanterliga tvister
huruvida ett fel är ursprungligt eller ej och att det bedöms som ovanligt
att fel visar sig efter två år.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts kan vi inte ställa oss bakom
lagförslaget såvitt nu är i fråga. Riksdagen bör därför, med bifall
till motion L7 yrkande 1, avslå propositionen i denna del.

3. Ytterligare beredningsarbete, punkt 5 (m)
av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m) och Henrik von Sydow (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:L7
yrkande 2.
Ställningstagande
Enligt vår mening är beredningen av hela lagstiftningsärendet tyvärr
bristfällig när det gäller att analysera och värdera vilka konsekvenser
lagförslagen får för konkurrensen, prisutvecklingen och de berörda
branschernas möjlighet att utvecklas.
Regeringen vidgår i propositionen att lagförslagen kan leda till
merkostnader. Framför allt gäller detta företag inom den finansiella sektorn
och försäkringsbranschen. Bedömningen att dessa merkostnader blir
relativt begränsade saknar dock stöd i propositionen. Enligt vår mening
är detta beklagligt, särskilt mot bakgrund av att flera remissinstanser
har varnat för ökade kostnader till följd av lagförslaget. Vi anser att
de omställningskostnader som en lagändring medför alltid måste ställas
i relation till det skydd för konsumenterna eller andra fördelar som
lagstiftningen förväntas uppnå. För att sådana överväganden skall kunna
göras krävs en ordentlig konsekvensanalys vad gäller konsekvenserna för
konkurrens och prisbildning. Det är särskilt angeläget att en sådan
analys sker på ett tidigt stadium när olika lagstiftningsprojekt diskuteras
och förhandlas på EU-nivå.
Mot denna bakgrund bör regeringen ges i uppdrag att återkomma till
riksdagen med en konsekvensanalys där de kostnader som lagförslagen kan
förväntas ge upphov till för näringslivet och effekterna för konsumenterna
redovisas. Även konkurrensaspekterna måste beaktas.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L7 yrkande 2, som sin mening ge regeringen till känna.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2004/05:13 Distans- och hemförsäljningslag, m.m.:
Riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
distans- och hemförsäljningslag,
lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),
lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),
lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning,
lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur.
Följdmotion
2004/05:L7 av Inger René m.fl. (m):

1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2004/05:13 i den del
som avser förlängning av preskriptionstiden för reklamation i
konsumentköplagen respektive konsumenttjänstlagen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en konsekvensanalys av förslagets ekonomiska konsekvenser
för näringsidkare och konsumenter.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att regeringen bör ge riksdagen möjlighet att ta
ställning till lagförslag som grundar sig på EG-direktiv innan tiden för
genomförande löpt ut.

Bilaga 2
Regeringens lagförslag