Lagutskottets betänkande

2004/05:LU15

Insolvensrättsliga frågor

---

Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet elva motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden år 2004 som huvudsakligen gäller olika frågor på
insolvensrättens område. Därutöver behandlas ett motionsyrkande som gäller
2003 års reform av förmånsrättslagstiftningen. Motionen är väckt enligt
3 kap. 13 § riksdagsordningen med anledning av en händelse av större
vikt.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden, i
huvudsak med hänvisning till tidigare ställningstaganden från riksdagens
sida och pågående beredningsarbete.
I betänkandet finns tre reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Konkurs
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L244, 2004/05:L335 och 2004/05:L371
yrkande 1.
Reservation 1 (c)

2. Skuldsanering
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L267, 2004/05:L355 och 2004/05:L384.

Reservation 2 (v)

3. Förmånsrättslagstiftningen
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L337 yrkande 5, 2004/05:L339 och
2004/05:MJ5 yrkande 29.
Reservation 3 (fp)

4. Återtagandeförbehåll
Riksdagen avslår motion 2004/05:L330.

5. Skydd av skeppsvrak
Riksdagen avslår motion 2004/05:Kr217 yrkandena 2 och 3.

Stockholm den 8 mars 2005
På lagutskottets vägnar

Inger René
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger René (m), Marianne
Carlström (s), Raimo Pärssinen (s), Christina Nenes (s), Hillevi Larsson
(s), Tasso Stafilidis (v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene
Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp), Anneli Särnblad (s), Pia Nilsson
(s), Johan Löfstrand (s), Mia Franzén (fp), Ingemar Vänerlöv (kd), Ewa
Thalén Finné (m) och Johan Linander (c).

Utskottets överväganden
Konkurs
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår motionsyrkanden som gäller konkursinstitutet. Jämför
reservation 1 (c).
Bakgrund
Konkursinstitutet, som i huvudsak regleras i konkurslagen (1987:672),
har karaktär av generalexekution där i princip alla borgenärer deltar
och all gäldenärens egendom tas i anspråk. En konkurs förutsätter att
gäldenären är på obestånd. Härmed avses att gäldenären inte rätteligen
kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte endast är tillfällig.
Beslut om försättande i konkurs fattas av tingsrätt på ansökan av
gäldenären själv eller någon borgenär. En fysisk person som försatts i
konkurs får inte under konkursen driva näringsverksamhet som medför
bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Genom konkursbeslutet
förlorar gäldenären vidare rådigheten över den egendom som ingår i
konkursboet. Rådigheten tillkommer i stället den förvaltare som utses av
rätten. Förvaltarens uppgift är att realisera tillgångarna i boet och
dela ut influtna medel till borgenärerna. Vid förvaltningen skall
förvaltaren ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt
vidta alla de åtgärder som kan främja en förmånlig och snabb avveckling
av boet. En konkurs kan avslutas på olika sätt, genom avskrivning på
grund av otillräckliga tillgångar, genom utdelning och genom ackord.
Ett ackord innebär att borgenärerna efterger sina fordringar i den mån
de inte får någon utdelning för dem. Efter en konkurs, som inte avslutas
med ackord, svarar gäldenären om denne är fysisk person för hela det
belopp av skulderna som inte betalats under konkursen, den s.k.
restskuldprincipen. Om ett bolag är försatt i konkurs och denna avslutas
utan överskott är bolaget upplöst.
Motionerna
I motion L244 av Lars Gustafsson (kd) tas frågan upp om konkursgäldenärens
ansvar för skulder som kvarstår obetalda efter det att konkursen avslutats.
Motionären påpekar att det i flera anglosaxiska länder finns bestämmelser
om s.k. discharge, dvs. skuldbefrielse, efter avslutad konkurs. I
motionen förespråkas att en sådan ordning skall införas även i Sverige i
fråga om fysiska personer som driver enskild firma. En borgenär som
inte erhållit utdelning i en sådan persons konkurs skall således inte,
menar motionären, kunna utsätta gäldenären för ytterligare indrivningsåtgärder
när det gäller kvarstående skulder. I motionen begärs ett tillkännagivande
om att regeringen skall se över konkurslagstiftningen med denna inriktning.

Viviann Gerdin (c) anför i motion L335 att konkursförvaltaren i dag kan
sälja fast egendom som ingår i ett konkursbo utan att egendomen bjuds
ut på den öppna marknaden. Detta leder, anser motionären, till flera
negativa effekter, bl.a. att antalet spekulanter begränsas och att
gäldenären kan känna en osäkerhet huruvida egendomen blir korrekt värderad.
Fast egendom som ingår i ett konkursbo bör således säljas på den öppna
marknaden av fastighetsmäklare. I motionen begärs ett tillkännagivande
om att konkurslagstiftningen skall ses över.
I motion L371 av Staffan Danielsson och Jörgen Johansson (båda c)
framhålls vikten av ett enklare regelverk vid start och drift av företag.
Motionärerna anför att en konkurs kan drabba en näringsidkare utan
dennes egen förskyllan och att tidigare konkurser i vissa branscher kan
leda till ett reellt näringsförbud under lång tid. Näringsidkaren kan
således inte verka inom sitt yrke, vilket äventyrar dennes möjlighet
att försörja sig. Detta är, menar motionärerna, i många fall inte rimligt
och hämmar nyföretagandet. I motionen begärs ett tillkännagivande om
att lagar och regeltillämpningar som bestraffar seriösa näringsidkare
som gått i konkurs skall utmönstras (yrkande 1).
Utskottets ställningstagande
Vad först gäller frågan om införande av s.k. discharge i konkurs som
tas upp i motion L244 kan konstateras att ett bifall till motionen skulle
innebära ett avsteg från en grundläggande konkursrättslig princip, som
utskottet inte kan ställa sig bakom. Därtill kommer att det, som närmare
framgår av följande avsnitt, i viss mån är möjligt även för näringsidkare
att erhålla skuldbefrielse inom ramen för ett skuldsaneringsförfarande.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts bör motion L244 inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.
När det så gäller frågan om försäljning av fast egendom under konkurs
påminner utskottet om att en sådan försäljning enligt gällande rätt kan
ske på en rad olika sätt, bl.a. med hjälp av fastighetsmäklare. Att,
som föreslås i motion L335, i konkurslagstiftningen införa en skyldighet
för konkursförvaltaren att anlita fastighetsmäklare vid försäljning av
fast egendom, bör inte komma i fråga, och utskottet föreslår att motionen
avslås.
Utskottet erinrar slutligen om att den grundläggande principen för
näringsverksamhet i Sverige är den fria etableringsrätten. Inom vissa
yrkesgrupper förekommer dock lagstadgade krav på auktorisation. I en
del fall krävs vidare tillstånd från myndighet för att bedriva viss
verksamhet, bl.a. inkassoverksamhet samt tillverkning och servering av
alkohol. Utskottet är från sina utgångspunkter inte berett att förorda
något uttalande från riksdagens sida med anledning av vad som anförts
i motion L371 yrkande 1. Som framhållits av näringsutskottet i tidigare
sammanhang bör i stället behovet och den närmare utformningen av
förekommande system för etableringskontroll prövas på varje enskilt sakområde
för sig (jfr bet. NU 1987/88:25 och 1989/90:NU7). Lagutskottet föreslår
därför att riksdagen avslår motion L371 yrkande 1.
Skuldsanering
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår motionsyrkanden som gäller skuldsanering och
överskuldsättning. Utskottet hänvisar i huvudsak till tidigare
ställningstaganden
och pågående beredningsarbete. Jämför reservation 2 (v).
Bakgrund
Genom skuldsaneringslagen (1994:334) har det införts möjligheter för
fysiska personer att under vissa förutsättningar helt eller delvis
befrias från en övermäktig skuldbörda. Som allmänna villkor för skuldsanering
gäller, enligt 4 § skuldsaneringslagen, att gäldenären är på obestånd
och så skuldsatt att han eller hon inte kan antas ha förmåga att betala
sina skulder inom överskådlig tid. Vidare krävs att det vid en allmän
bedömning framstår som skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering.
Vid denna skälighetsbedömning skall särskilt beaktas skuldernas ålder,
omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären har
gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en uppgörelse
med borgenärerna samt hur gäldenären har medverkat under handläggningen
av skuldsaneringsärendet.
Skuldsaneringsförfarandet innehåller tre steg. I det första steget, som
i huvudsak lämnats utanför det lagreglerade området, skall gäldenären
själv försöka träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer. Gäldenären
skall därvid kunna få råd och anvisningar av kommunen. Om detta inte
lyckas, skall gäldenären hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg
kunna ansöka om frivillig skuldsanering. Med sådan frivillig skuldsanering
avses att gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten upprättar
ett förslag till skuldsanering som godtas av samtliga borgenärer. Om
någon borgenär motsätter sig förslaget, skall kronofogdemyndigheten
överlämna ärendet till allmän domstol som i ett tredje steg kan besluta
om tvingande skuldsanering.
Vid en skuldsanering skall, enligt 8 §, bestämmas en betalningsplan som
visar när och hur kvarstående belopp av varje borgenärs fordran skall
betalas. Betalningsplanen skall löpa under fem år, om det inte finns
särskilda skäl att bestämma en längre eller kortare tid. Av 27 § följer
att ett beslut om skuldsanering under vissa förutsättningar kan upphävas
eller ändras på ansökan av en borgenär. Så kan ske bl.a. om gäldenärens
ekonomiska förutsättningar väsentligt förbättrats.
Ursprungligen föreskrevs i 4 § att skuldsanering endast fick beviljas
under förutsättning att gäldenären inte var näringsidkare. Sedan den 1
september 1996 är det dock möjligt att i viss begränsad utsträckning
bevilja även fysiska personer som är näringsidkare skuldsanering. Sålunda
gäller beträffande näringsidkare, utöver de allmänna villkoren, enligt
4 a § att skuldsanering får beviljas endast om det finns särskilda skäl
med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och enkla
beskaffenhet. De näringsidkare som avses är de som driver rörelse som fysiska
personer i eget namn och därför inte har privatekonomi och rörelseekonomi
åtskilda, dvs. de näringsidkare vars verksamhet är av mycket blygsam
omfattning och av praktiska och kostnadsmässiga skäl därför inte kan
komma i fråga för företagsrekonstruktion. Vad gäller aktiva näringsidkare
anfördes i den proposition som låg till grund för 1996 års lagändring
bl.a. att gäldenärens ekonomiska förhållanden inte får vara föranledda
av den bedrivna näringsverksamheten. Tvärtom bör den bedrivna verksamheten,
anfördes det vidare, i regel vara sådan att den i stället för att
belasta gäldenärens ekonomi ger ett tillskott till den. Om verksamheten
belastar ekonomin bör den normalt avvecklas innan skuldsanering kan
komma i fråga. Riksdagen hade ingen annan uppfattning (prop. 1995/96:5
s. 166, bet. LU11, rskr. 279).
Pågående arbete
I november 2002 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppdrag
att utvärdera och göra en översyn av skuldsaneringslagen (dir. 2002:139),
Skuldsaneringsutredningen. Utvärderingen skulle i första hand avse
förfarandet i skuldsaneringsärenden. Med utgångspunkt i utvärderingen
skulle utredaren bedöma om det nuvarande systemet för skuldsanering är
ändamålsenligt utifrån lagens syften eller om systemet borde ändras i
grunden. I uppdraget låg att lämna förslag till åtgärder som förbättrar
det nuvarande systemet eller lämna förslag till ett nytt system för
skuldsanering, om utvärderingen skulle visa att det finns skäl för det.
Uppdraget redovisades i augusti 2004 i betänkandet (SOU 2004:81) Ett
steg mot ett enklare och snabbare skuldsaneringsförfarande. I betänkandet
finns förslag som gäller bl.a. förfarandet i skuldsaneringsärenden,
förutsättningarna för beviljande av skuldsanering, myndigheters och
domstolars roll på området, betalningsplanen och omprövning av skuldsanering.
Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Motionerna
Anne-Marie Pålsson (m) anför i motion L384 att det i ett dynamiskt
näringsliv är angeläget att synen på misslyckande ändras så att den som
misslyckas ges möjlighet att starta på nytt utan att tyngas av
överskuldsättning under oöverskådlig tid. Motionären är kritisk till nuvarande
restriktiva inställning vad gäller möjligheterna för näringsidkare att
erhålla skuldsanering och förespråkar en lagändring som innebär att
fysiska personer som bedriver näringsverksamhet skall kunna beviljas
skuldsanering utan att tvingas att upphöra med verksamheten. I motionen
begärs ett tillkännagivande om att skuldsaneringslagens tillämpningsområde
skall utsträckas till att omfatta även aktiva näringsidkare.
I motion L267 av Jan Emanuel Johansson (s) framhålls att inga metoder
får lämnas oprövade när det gäller att underlätta för intagna på
fängelseanstalter att återvända till ett normalt liv efter avtjänat
fängelsestraff. En sådan åtgärd skulle, menar motionären, kunna vara att
ge de personer som efter frigivning bevisligen valt att förändra sitt
liv och som har stora skulder en avbetalningsplan under några år. En
frysning av skulderna under en tid skulle kunna vara en alternativ
lösning. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Tasso Stafilidis (v) framhåller i motion L355 vikten av att
återbetalningsplaner för långtidsarbetslösa utformas på ett sådant sätt att det
lönar sig att ta ett arbete trots skuldbördan. Motionären påpekar att
Skuldsaneringsutredningen i sitt betänkande inte har tagit upp frågan
om hur utformningen av betalningsplanen under ett skuldsaneringsförfarande
skulle kunna förändras så att långtidsarbetslösa personer ges motivation
att arbeta under den femårsperiod som skuldsaneringen normalt pågår. I
motionen begärs ett tillkännagivande som går ut på att regeringen skall
ta initiativ till att motionsspörsmålet övervägs närmare.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen avstyrkt motioner med krav
på införande av utökade möjligheter för näringsidkare att erhålla
skuldsanering, senast våren 2004 i det av riksdagen godkända betänkandet
2003/04:LU23. Utskottet har därvid inte funnit skäl för riksdagen att
frångå de ställningstaganden som gjordes våren 1996 i fråga om skuldsanering
för näringsidkare. Inte heller nu har det framkommit några sådana skäl.
Riksdagen bör således avslå motion L384.
När det sedan gäller motion L267 vill utskottet först peka på den
möjlighet som finns att genom skuldsanering få en ordnad ekonomi, och att
därvid i första hand försöka få till stånd en avbetalningsplan efter
överenskommelse med borgenärerna. Som utskottet fann våren 2004 vid
behandlingen av en motion med samma inriktning som den nu aktuella, bör
det inte komma i fråga att införa särskilda regler för personer som
varit intagna på fängelser (se bet. 2003/04:LU23). Mot bakgrund av vad
som nu har sagts bör motion L267 inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.
Utskottet konstaterar slutligen att den frågeställning som tas upp i
motion L355 knyter nära an till pågående beredningsarbete inom
Regeringskansliet med anledning av Skuldsaneringsutredningens betänkande. I
likhet med vad utskottet funnit tidigare vid behandlingen av liknande
motioner (se bl.a. bet. 2003/04:LU8) bör detta arbete inte föregripas
genom något uttalande från riksdagens sida. Motionen bör därför avslås.

Förmånsrättslagstiftningen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår motionsyrkanden som gäller dels 2003 års reform av
förmånsrättslagstiftningen, dels lönegarantins omfattning. Utskottet
hänvisar i huvudsak till tidigare ställningstaganden. Jämför reservation
3 (fp).
Bakgrund
Den ordning i vilken betalningsanspråk skall tillgodoses vid konkurs
och utmätning regleras i förmånsrättslagen (1970:979) och i utsökningsbalken.
Utgångspunkten är att alla fordringar har samma rätt. I förmånsrättslagen
finns dock en uppräkning av vissa fordringar som har bättre rätt än
andra, dvs. förmånsrätt, och vilken ordning som gäller mellan dessa s.
k. prioriterade fordringar. I lagen görs skillnad mellan dels särskilda
förmånsrätter, som avser enbart viss egendom och som gäller både i
konkurs och vid utmätning, dels allmänna förmånsrätter, som avser all
gäldenärens egendom och som gäller enbart i konkurs.
Med företagshypotek avses en särskild säkerhetsrätt som utvecklats för
att näringsidkares rörelseegendom skall kunna utnyttjas som kreditsäkerhet
utan att näringsidkaren behöver avstå från besittningen till egendomen.
Bestämmelser om företagshypotek fanns tidigare i den numera upphävda
lagen (1984:649) om företagshypotek. Lagen innebar att en näringsidkare
genom inskrivning i ett särskilt register kunde beviljas företagsinteckning
i sin näringsverksamhet. Som bevis för inskrivningen utfärdades ett
företagshypoteksbrev att överlämnas till en borgenär som säkerhet för
en fordran. Borgenären hade därmed säkerhet i form av företagshypotek
och förmånsrätt till betalning ur den egendom som utgjorde underlag för
inteckningen. Företagshypoteket gällde i den lösa egendom som tillhörde
näringsidkaren och verksamheten. Underlaget kunde således skifta från
tid till annan. Företagshypoteket gav, enligt 5 § förmånsrättslagen,
särskild förmånsrätt och gällde således både vid konkurs och vid utmätning.

Statens fordringar på skatt och allmänna avgifter hade, före den 1
januari 2004, allmän förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen.
Skatteförmånsrätten gällde efter de särskilda förmånsrätterna och den allmänna
förmånsrätten för nya fordringar under rekonstruktionsförsök. Efter
skatteförmånsrätten följde, enligt 12 § förmånsrättslagen, allmän
förmånsrätt för fordringar avseende löntagares lön och annan ersättning
på grund av anställning. Eftersom det var fråga om en allmän förmånsrätt
krävdes att arbetsgivaren försatts i konkurs för att fordringen skulle
kunna göras gällande. I likhet med vad som gäller i dag svarade staten,
enligt lönegarantilagen, för förmånsberättigade lönefordringar i konkurs.

I det insolvensrättsliga regelsystemet ingår även lönegarantilagen
(1992:497) som en väsentlig del. Lagen innebär att staten under vissa
förutsättningar garanterar prioriterade fordringar på lön och pension
samt att staten övertar fordringarna - med motsvarande förmånsrätt -
och inträder i konkursen som borgenär på respektive löntagares
plats.
Enligt vad som närmare framgår av lagen (1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter utgår stämpelskatt vid beviljande av ansökan om
företagsinteckning.
2003 års reform av förmånsrättslagstiftningen
I juni 2003 fattade riksdagen beslut om en genomgripande reform av
förmånsrättslagstiftningen (prop. 2002/03:49, bet. LU17, rskr. 222).
Genom den nya lagstiftningen har företagshypoteket omvandlats till en
företagsinteckning med allmän förmånsrätt i 55 % av värdet av all
gäldenärens egendom sedan borgenärer med bättre förmånsrätt fått betalt.
Lagen om företagshypotek har ersatts av en ny lag (2003:528) om
företagsinteckning. Reformen har bl.a. medfört att den s.k. förföljelserätten
i lagen om företagshypotek tagits bort. Detta innebär att det inte längre
är möjligt att bevilja avräkning av stämpelskatt i samband med överlåtelse
av verksamhet (se prop. 2003/04:165 s. 8 f.).
Vad gäller löneskyddet har den tidigare förmånsrätten för fordringar
som förfallit högst tre månader före konkursansökan ersatts med en
förmånsrätt för fordringar som belöper på tiden högst tre månader före
en konkursansökan. Sådana lönefordringar är också berättigade till
lönegaranti. Vidare har maximibeloppet för lönegarantin höjts från 100 000
kr till fyra prisbasbelopp. Den tid under vilken lönegarantin maximalt
kan lämnas har också förlängts från sex till åtta månader. Därtill har
det införts ett maximibelopp för löneförmånsrätten om tio prisbasbelopp.

Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 2004. Om en
företagsinteckning beviljats före den 1 januari 2004 gäller dock, enligt
vissa övergångsbestämmelser, lagen (1984:649) om företagshypotek fram
till den 1 januari 2005. Därefter skall inteckningen anses som en
företagsinteckning enligt den nya lagen och företagshypoteksbrevet som
ett företagsinteckningsbrev på samma belopp.
Motionerna
I motion MJ5 av Lars Leijonborg m.fl. (fp), som väckts enligt 3 kap. 13
§ riksdagsordningen med anledning av händelse av större vikt, anförs
att många av de företag som drabbats av produktionsfall på grund av den
storm som passerade södra Sverige den 9 januari 2005 också kan komma
att åsamkas likviditetsförluster. För att lösa dessa problem kortsiktigt
är det, menar motionärerna, angeläget att bankerna intar en generös
hållning. Det är vidare angeläget att de förmånsrättsregler som gäller
fullt ut sedan den 1 januari 2005 omprövas. Enligt vad som anförs i
motionen kommer den nya lagstiftningen ofta att slå hårt mot små företag
i glesbygd. Såväl nya som gamla krediter kan således vara helt nödvändiga
för att företag som drabbats av produktionsbortfall skall klara av de
likviditetsproblem som kan uppkomma. I motionen begärs ett tillkännagivande
i enlighet med vad som anförts om företagens förmånsrättsregler (yrkande
29).
Jan Ertsborn m.fl. (fp) anför i motion L337 att det vid överlåtelse av
egendom som ingår i ett konkursbo i vissa fall är oklart huruvida det
föreligger rätt till skattebefrielse eller skattenedsättning vid samtidig
nyteckning och dödning av företagsinteckningar. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att det behövs ett klargörande av rättsläget (yrkande
5).
I motion L339 anför Christer Erlandsson (s) att tidsfristen i
förmånsrättslagen för att en lönefordran skall ha förmånsrätt i en konkurs
bör tas bort eller i vart fall förlängas. Motionären förespråkar vidare
att maximibeloppet i lönegarantilagen höjs så att beloppet harmoniserar
med en vanlig metallarbetares lönefordran. I motionen begärs ett
tillkännagivande härom.
Utskottets ställningstagande
Utskottet erinrar om att riksdagen så sent som i slutet av november
2004 avslagit ett stort antal motionsyrkanden med krav på dels ett
uppskjutande av det slutliga ikraftträdandet av 2003 års förmånsrättsreform,
dels ändringar vad gäller företagsinteckningens värde (se bet.
2004/05:FiU1 och yttr. 2004/05:LU1y). Vad som anförts i motion MJ5 utgör,
enligt utskottets mening, inte skäl att i något avseende ompröva riksdagens
tidigare ställningstaganden. Motionen bör således avslås.
När det så gäller motion L337 yrkande 5 kan utskottet inte finna annat
än att det problem som tas upp i motionen inte längre torde vara aktuellt
sedan den förföljelserätten vid överlåtelse av en rörelse avskaffats.
Någon riksdagens åtgärd år således inte påkallad med anledning av motion
L337 yrkande 5.
Avslutningsvis påminner utskottet om att de spörsmål som tas upp i motion
L339 var föremål för överväganden i samband med att riksdagen beslutade
om 2003 års reform. Utskottet är från sina utgångspunkter inte berett
att i detta sammanhang ställa sig bakom de av motionären föreslagna
förändringarna av löneförmånsrätten och lönegarantin, och föreslår att
riksdagen avslår motionen.
Återtagandeförbehåll
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår ett motionsyrkande som gäller återtagandeförbehåll vid
försäljning av fordon.
Motionen
I motion L330 av Kristina Zakrisson och Birgitta Ahlqvist (båda s) anförs
att det vid köp av fordon inte är möjligt att använda begagnade bilar
som säkerhet, trots att bilen kan ha ett högt och stabilt värde. Större
möjligheter att pantsätta fordon, oavsett om de är nya eller begagnade,
skulle medföra en ökad konkurrens bland finansieringsbolagen. Motionärerna
anser vidare att fordonsregistret bör anpassas så att det kan tillhandahålla
information om eventuella panthavare. Sådan information skulle göra det
lättare för en köpare att få veta om ett fordon är pantsatt eller ej.
På så sätt undgår köparen att behöva betala för fordonet två gånger. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Utskottets ställningstagande
Utskottet påminner om att det vid ett ägarbyte, enligt 10 kap. 7 §
förordningen (2001:650) om vägtrafikregister, i vissa fall skall anmälas
till registret om ett fordon är sålt av en näringsidkare på kredit med
förbehåll om återtaganderätt. Om ett fordon har förvärvats genom kreditköp
med ett sådant förbehåll skall den som enligt registret har förbehållit
sig rätt att återta fordonet vidare ges möjlighet att yttra sig över en
anmälan om ägarbyte. Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan
utskottet inte finna annat än att motionärerna vad gäller frågan om
anteckning av återtagandeförbehåll i huvudsak får anses tillgodosedda
genom gällande rätt. Vad som i övrigt anförts i motion L330 utgör, enligt
utskottets mening, inte skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd.
Riksdagen bör därför avslå motionen.
Skydd av skeppsvrak
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår två motionsyrkanden som gäller skyddet av skeppsvrak.
Utskottet hänvisar till tidigare ställningstaganden.
Bakgrund
Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. innehåller i 2 kap. bestämmelser
om fasta fornlämningar och fornfynd samt bestämmelser om skydd, vård
och undersökning av fornlämning och plats där fornfynd påträffats. Fasta
fornlämningar är skyddade enligt lagen. Som fast fornlämning räknas bl.
a. ett varaktigt övergivet skeppsvrak, om minst etthundra år kan antas
ha gått sedan skeppet blev vrak.
I lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning föreskrivs att den som
vill bärga sjunket gods som har övergetts av ägaren efter ansökan hos
länsstyrelsen kan få ensamrätt till bärgning enligt lagen. Ensamrätten
omfattar såväl sjunket fartyg som gods och innebär en rätt för bärgaren
att utan intrång av andra under en viss tid och på närmare angiven plats
bärga godset. Ensamrätt får ges bara till den som är lämplig med hänsyn
till allmänna och enskilda intressen. I ett beslut om ensamrätt skall
länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter som krävs för att bärgningen
inte skall medföra skada eller olägenhet för allmänna eller enskilda
intressen. I förarbetena till lagen har angetts bl.a. att ensamrätt
inte utan vidare bör medges den som avser att endast ta upp enstaka
föremål från t.ex. ett skeppsvrak. Med hänsyn till den risk som finns
att dyrbara detaljer plockas upp medan vraket i övrigt blir kvar, kanske
till hinder för sjöfarten, bör således föreskrifter kunna ges även med
avseende på omfattningen av bärgningen (prop. 1984/85:7 s. 27).
Enligt lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd skall den som
bärgar ett övergivet fartyg, skeppsvrak, redskap eller gods som hör
till ett fartyg anmäla fyndet hos en polismyndighet, tjänsteman vid
kustbevakningen eller tulltjänsteman. Om bärgning har skett skall en
kungörelse med föreläggande för ägaren att anmäla sig inom en viss tid
utfärdas. Det bärgade fyndet lämnas ut till ägaren, om han eller hon
ger sig till känna inom förelagd tid och styrker sin rätt. Om ägaren
inte anmäler sig inom den angivna tiden tillfaller fyndet bärgaren.
Motionen
I motion Kr217 framhåller Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vikten av att
värna det kulturarv som finns i svenska vatten. Motionärerna anför att
vrakplundringens inriktning är mycket oroväckande ur kulturhistorisk
synvinkel. De vrak som är särskilt utsatta är ofta förlista för mindre
än etthundra år sedan och saknar därför skydd enligt kulturminneslagen.
Enligt motionärerna missbrukas också lagen om ensamrätt till bärgning.
Lagen bör därför ändras så att den inte gäller fartygsvrak. I motionen
begärs ett tillkännagivande härom (yrkande 2). För att förhindra plundring
av övergivna vrak har andra kulturstater, enligt vad som anförs i
motionen, infört lagstiftning som innebär att alla vrak som kan betraktas
som övergivna eller ägarlösa, tillfaller staten. Motionärerna anser att
sådan lagstiftning bör införas även i Sverige och begär ett tillkännagivande
om att regeringen snarast skall lägga fram lagförslag med den nu angivna
inriktningen (yrkande 3).
Utskottets ställningstagande
Utskottet erinrar inledningsvis om att kulturutskottet vid flera tidigare
tillfällen har behandlat motioner med krav på olika åtgärder för att
skydda skeppsvrak, senast i det av riksdagen godkända betänkandet
2002/03:KrU2. Kulturutskottet har därvid uttalat bl.a. att det med ett
bibehållande av hundraårsgränsen i kulturminneslagen kan finnas en risk
att en del av vårt kulturarv går förlorat. Kulturutskottet har emellertid
funnit att Riksantikvarieämbetet såsom ansvarig myndighet för frågor om
kulturarvet borde bedöma om hundraårsgränsen bör bibehållas eller om
lagskyddet för skeppsvrak bör vidgas.
Motionsyrkanden med samma inriktning som de nu aktuella avstyrktes av
lagutskottet våren 2004 i det av riksdagen godkända betänkandet
2003/04:LU23. Utskottet fann därvid att vad som anförts i motionen inte
påkallade någon åtgärd från riksdagens sida. Vad som anförts i motionen
utgör inte skäl att i dag inta något annat synsätt, och utskottet
föreslår att riksdagen avslår motion Kr217 yrkandena 2 och 3.

Reservationer

1. Konkurs, punkt 1 (c)
av Johan Linander (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:L335
och avslår motionerna 2004/05:L244 och 2004/05:L371 yrkande 1.

Ställningstagande
Enligt min uppfattning kan en försäljning under hand av fast egendom
som ingår i ett konkursbo medföra flera nackdelar, bl.a. att antalet
spekulanter begränsas och att gäldenären kan känna en osäkerhet huruvida
egendomen blir korrekt värderad. Därtill kommer att det inte är möjligt
för andra fordringsägare än banken att påverka utfallet av försäljningen.
Mot den bakgrunden vore det av stor betydelse att försäljning av fast
egendom i ett konkursbo sker på den öppna marknaden av fastighetsmäklare.
Härigenom skulle konkursboet tillföras större belopp för den försålda
fastigheten. Det skulle inte heller medföra några extra kostnader att
anlita en fastighetsmäklare eftersom även en konkursförvaltare erhåller
ersättning för en egendomsförsäljning. Jag anser således att
konkurslagstiftningen bör ses över i syfte att införa den i motionen förordade
ordningen för försäljning av fast egendom.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L335 och med avslag på motionerna L244 och L371 yrkande 1, som
sin mening ge regeringen till känna.

2. Skuldsanering, punkt 2 (v)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:L355
och avslår motionerna 2004/05:L267 och 2004/05:L384.
Ställningstagande
Jag anser att det är angeläget att betalningsplaner för långtidsarbetslösa
utformas på ett sådant sätt att det lönar sig att ta ett arbete trots
skuldbördan. En skuldsatt person skall således inte behöva avstå från
ett erbjudet arbete på grund av sina skulder. Regeringen bör se till
att Konsumentverket tar upp frågan i en kontinuerlig diskussion med de
exekutiva myndigheterna. Jag kan konstatera att Skuldsaneringsutredningen
i sitt betänkande inte närmare har övervägt motionsspörsmålet om hur
utformningen av betalningsplanen under ett skuldsaneringsförfarande
skulle kunna förändras så att långtidsarbetslösa personer ges motivation
att arbeta under den femårsperiod som skuldsaneringen normalt pågår.
Enligt min uppfattning bör regeringen därför ta initiativ till att sådana
överväganden nu kommer till stånd. Detta kan lämpligen ske inom ramen
för den fortsatta beredningen av utredningens betänkande.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L355 och med avslag på motionerna L267 och L384, som sin mening
ge regeringen till känna.

3. Förmånsrättslagstiftningen, punkt 3 (fp)
av Martin Andreasson (fp) och Mia Franzén (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:MJ5
yrkande 29 och avslår motionerna 2004/05:L337 yrkande 5 och 2004/05:L339.

Ställningstagande
Vi befarar att många av de företag som drabbats av produktionsbortfall
på grund av stormen i södra Sverige i januari 2005 också kan komma att
drabbas av likviditetsförluster. För att lösa detta problem kortsiktigt
är det angeläget att bankerna intar en generös inställning till dessa
företag. Det är också angeläget att nu ompröva de ändringar i
förmånsrättslagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari 2005. Vi anser
alltjämt att den nya förmånsrättslagstiftningen ofta kommer att slå
hårt mot små företag i glesbygd. Såväl nya som gamla krediter kan således
vara nödvändiga för att de företag som drabbats av stormen skall klara
av de likviditetsproblem som kan komma att uppstå. Vi anser mot den nu
angivna bakgrunden att den nya förmånsrättslagstiftningen skall omprövas.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion MJ5 yrkande 29 och med avslag på motionerna L337 yrkande 5 och
L339, som sin mening ge regeringen till känna.

Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motion väckt med anledning av händelse av större vikt
2004/05:MJ5 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om företagens förmånsrättsregler.
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004
2004/05:L244 av Lars Gustafsson (kd):
Riksdagen begär att regeringen ser över konkurslagstiftningen i enlighet
med vad i motionen anförs.
2004/05:L267 av Jan Emanuel Johansson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skulder för intagna på fängelser.
2004/05:L330 av Kristina Zakrisson och Birgitta Ahlqvist (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om pantsättning av fordon.
2004/05:L335 av Viviann Gerdin (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av konkurslagstiftningen.
2004/05:L337 av Jan Ertsborn m.fl. (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att klargöra att rätt till skattenedsättning/skattebefrielse
avseende stämpelskatt även föreligger när försäljning sker från ett
konkursbo.
2004/05:L339 av Christer Erlandsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förmånsrättslagen.
2004/05:L355 av Tasso Stafilidis (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om återbetalningsplaner för långtidsarbetslösa med stora skulder.

2004/05:L371 av Staffan Danielsson och Jörgen Johansson (båda c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att lagar och regeltillämpningar som bestraffar seriösa
företagare som gått i konkurs bör utmönstras ur lagstiftningen.
2004/05:L384 av Anne-Marie Pålsson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skuldsaneringslagen skall utsträckas till att omfatta
också aktiva näringsidkare.
2004/05:Kr217 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

2. Riksdagen beslutar om ändring i lagen om ensamrätt till bärgning så
att den inte gäller fartygsvrak.
3. Riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag till
lagstiftning om att alla vrak som kan betraktas som övergivna eller
ägarlösa övergår i statens ägo.