Konstitutionsutskottets betänkande

2004/05:KU12

Offentlighet och sekretess samt integritetsfrågor

---

Sammanfattning
I detta betänkande behandlas 20 motionsyrkanden som gäller offentlighet
och sekretess samt data och integritet. Motionerna handlar om olika
register, om samkörning av register, om data- och teleövervakning samt
om uppgiftslämnande mellan myndigheter i kontrollsyfte (bidragsfusk och
ekonomisk brottslighet). Vidare tas upp frågor om anmälan om könsstympning
och utlämnande av uppgifter om hyresgäster i kommunala bostadsföretag.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden. I betänkandet finns en
reservation (kd) och två särskilda yttranden (fp respektive c) i frågan
om DNA-register.
En rad motionsyrkanden i offentlighets-, sekretess och integritetsfrågor
behandlas särskilt i förenklad ordning i betänkandet 2004/05:KU22.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. DNA-register
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K348 yrkande 8, 2003/04:Ju431
yrkande 2 och 2004/05:K225 yrkande 8.
Reservation (kd)

2. Register över personer med djurförbud
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K217, 2003/04:K440 och 2003/04:MJ402
yrkande 2.

3. Data- och teleövervakning
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:K340 yrkandena 1 och 2 samt
2004/05:K375.

4. Samverkan mellan myndigheter m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:K247, 2004/05:K296 yrkandena 1 och
2, 2004/05:K433 och 2004/05:K439.

5. Fingerade personuppgifter
Riksdagen avslår motion 2004/05:K204.

6. Anmälan om könsstympning
Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju488 yrkande 4.

7. Hyresgäster hos kommunala bostadsföretag
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K300 och 2004/05:K261.

8. Hantering av sekretessbelagda uppgifter
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K348 yrkande 3 och 2004/05:K225
yrkande 3.

Stockholm den 1 februari 2005
På konstitutionsutskottets vägnar

Göran Lennmarker
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Göran Lennmarker (m),
Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Tobias Krantz (fp),
Pär Axel Sahlberg (s), Mats Einarsson (v), Inger Jarl Beck (s), Anders
Bengtsson (s), Kerstin Lundgren (c), Helene Petersson (s), Nils Fredrik
Aurelius (m), Billy Gustafsson (s), Gustav Fridolin (mp), Karin Åström
(s), Carl-Erik Skårman (m), Liselott Hagberg (fp) och Helena Höij (kd).

Redogörelse för ärendet
I detta betänkande behandlas 20 motionsyrkanden från de allmänna
motionstiderna 2003 och 2004 i frågor som gäller data och integritet samt
offentlighet och sekretess, bilaga.
I ett särskilt betänkande, 2004/05:KU22 Offentlighet och sekretess samt
integritetsfrågor - förenklad ordning, behandlas 23 motionsyrkanden som
i huvudsak motsvarar yrkanden som avstyrktes våren 2003 efter förhållandevis
ingående behandling (bet. 2002/03:KU27, prot. 2002/03:89) och i något
fall våren 2004 (bet. 2003/04:KU17, prot. 2003/04:123).

Utskottets överväganden
Pågående utrednings- och beredningsarbete
Integritetsskyddskommittén
Den parlamentariskt sammansatta Integritetsskyddskommittén tillsattes
våren 2004 (dir. 2004:51) med uppgift att kartlägga och analysera sådan
lagstiftning som berör den personliga integriteten. I kartläggningen
ingår att göra en översiktlig undersökning av hur integritetsaspekten
har hanterats och reglerats i den lagstiftning som gäller i dag, både
på det offentligrättsliga och på det privaträttsliga området. I denna
uppgift ingår att se om syftet med reglerna är att förhindra kränkningar
eller att kompensera den som kränkts, dvs. om reglerna har en preventiv
eller reparativ funktion. Med utgångspunkt i denna kartläggning skall
kommittén analysera om skyddet för den personliga integriteten kan anses
tillfredsställande reglerat.
När det gäller intresset av effektivitet i brottsbekämpningen skall
kommittén därvid särskilt analysera förhållandet mellan den totala verkan
av befintliga tvångsmedel och övervakningsmetoder och skyddet för den
personliga integriteten.
Kommittén skall överväga om regeringsformens bestämmelse om skyddet för
den personliga integriteten i 2 kap. 3 § andra stycket regeringsformen
som gäller ADB-registrering bör ändras, och i så fall föreslå en ny
grundlagsreglering. Vad som särskilt skall beaktas är om regeln bör
ändras så att den får samma slags rättsliga betydelse som de andra fri-
och rättigheterna och om den bör utformas så att den inte hänvisar till
något visst tekniskt förfarande. Därutöver skall kommittén överväga om
den befintliga lagstiftningen till skydd för den personliga integriteten
behöver kompletteras med generellt tillämpliga bestämmelser, och i så
fall lämna förslag till en sådan reglering. Det kan röra sig om
straffbestämmelser eller skadeståndssanktionerade regler. Även andra lösningar
bör kunna övervägas.
Det är däremot inte kommitténs uppgift att lämna förslag på varje
särskilt område inom den befintliga lagstiftningen. Om denna visar sig
innehålla luckor, bör kommittén emellertid peka på detta vid kartläggningen.
Integritetsskyddet i förhållande till de grundlagsskyddade massmedierna
skall inte omfattas av uppdraget. Kommittén får, om den anser det
lämpligt, lämna ett eller flera delbetänkanden. Kommittén skall slutredovisa
sitt arbete senast den 30 mars 2007.
Offentlighets- och sekretesskommittén
Offentlighets- och sekretesskommittén överlämnade i oktober 2003 sitt
huvudbetänkande Ny sekretesslag (SOU 2003:99). Kommittén ansåg att
nuvarande grunderna i offentlighets- och sekretesslagstiftningen bör
bestå. Kommittén föreslog att det införs en ny bestämmelse som gör det
möjligt för enskilda att ta del av uppgifter när allmänintresset av
insyn uppenbart har företräde framför intresset som sekretessen skall
skydda. Bestämmelsen skall inte vara tillämplig i fråga om sådan sekretess
som är undantagen från generalklausulens tillämpning och inte heller i
de fall en tystnadsplikt bryter meddelarfriheten. Sekretess föreslås
gälla i hela den offentliga förvaltningen för vissa uttryckligt angivna
och särskilt känsliga uppgifter. Ett förstärkt sekretesskydd föreslås
för känsliga personuppgifter. Kommittén föreslår också ett förstärkt
sekretesskydd för uppgifter om kopplingen mellan verklig och fingerad
identitet.
Sekretess bör enligt förslaget även fortsättningsvis råda mellan och
inom myndigheterna. Sambandet mellan sekretesslagen och personuppgiftslagen
när det gäller uppgiftslämnande mellan och inom myndigheter bör enligt
kommittén klargöras.
Nya sekretessgränser inom nämnderna i kommuner och landsting föreslås.
Kommittén föreslår också att sekretessen inom hälso- och sjukvården
och socialtjänsten inte skall hindra att uppgifter om enskild som behövs
för att han eller hon skall få nödvändig vård, omsorg, behandling eller
annat stöd lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten till en annan sådan myndighet eller till enskild vårdgivare
eller enskild verksamhet på socialtjänstens område. Personalen inom
hälso- och sjukvården eller socialtjänsten föreslås få möjlighet att
lämna uppgifter till polis- eller åklagarmyndighet eller annan myndighet
som har att ingripa mot brott, inte bara när det gäller misstankar om
brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två
år, utan även beträffande misstankar om försök till sådana brott.
Enligt förslaget skall anmälan om misstankar om könsstympning av underårig
få lämnas till polis- och åklagarmyndighet.
Socialtjänsten föreslås få lämna uppgifter om unga till polisen i
brottsförebyggande syfte och när det föreligger behov av ett omedelbart
polisiärt ingripande. Socialtjänsten skall också enligt förslaget få
lämna uppgift till polisen om överlåtelse av narkotika eller alkoholdrycker
till unga.
Förslaget till ny sekretesslag har remissbehandlats och är för närvarande
föremål för beredning i Regeringskansliet.
DNA-register
Utskottets förslag i korthet
Utskottet som inte anser att det finns behov av ett tillkännagivande
till regeringen i frågan, avstyrker ett motionsyrkande (m) som vänder
sig mot DNA-register över alla svenskar och personer med uppehållstillstånd
i Sverige. Samtidigt avstyrks ett motionsyrkande om en utredning om
konsekvenserna av införandet av ett sådant register.
Jämför reservation (kd) och särskilda yttrandena 1 (fp) och 2 (c).
Motionerna
Tre motionsyrkanden gäller upprättandet av ett DNA-register. I motionerna
2003/04:K348 (yrk. 8) av Gunnar Hökmark m.fl. (m) och 2004/05:K225 (yrk.
8) av Gunnar Lennmarker m.fl. (m) framhålls att ett DNA-register över
alla svenskar och personer med uppehållstillstånd i landet är oacceptabelt
från integritetssynpunkt eftersom uppgifterna i registret skulle kunna
missbrukas och användas i andra syften än att klara upp brott. Det kan
t.ex. gälla sociala myndigheters intresse av att spåra vad man definierar
som problemrisker, släktskap och predestination till brottslighet eller
alkoholism, m.m. Sverige får enligt motionen inte bli ett kontrollsamhälle
där myndigheter har insyn i den enskilde personens identitet och
förutsättningar som går utöver det som den enskilde själv känner till.
Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) begär i motion 2003/04:Ju431 yrkande 2 att
konsekvenserna av ett införande av ett DNA-register för hela befolkningen
skall utredas och analyseras. Frågan om att i framtiden registrera alla
svenska medborgare måste enligt motionärerna föregås av noggranna
utvärderingar och utredningar om vilka risker som är förenade med ett
nationellt DNA-register. Ett sådant tänkt register får absolut inte
vara offentlig handling och det måste regleras i lag hur det skall kunna
skyddas och på vilka grunder informationen skall kunna hämtas samt av
vilka.
Bakgrund
Enligt 23 § polisdatalagen (1998:622) får ett DNA-register innehålla
uppgifter om resultatet av DNA-analyser som har gjorts under utredning
av ett brott och som avser personer som har dömts för ett sådant brott
mot en persons liv eller hälsa, personliga integritet eller säkerhet,
m.m. som avses i 3, 4, 6, 8, 12 ,13 17 kap. brottsbalken, om brottet
kan leda till fängelse i mer än två år. Även den som dömts för försök,
förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till ett sådant brott
får registreras. För att uppgifter skall registreras finns sålunda inget
krav på att den utdömda påföljden uppgår till fängelse i minst två år.

Enligt 24 § skall registreringen av ett analysresultat begränsas till
uppgifter som ger information om den registrerades identitet. Analysresultat
som kan ge upplysning om den registrerades personliga egenskaper får
inte registreras.
I juni 2004 redovisades i en departementspromemoria en översyn av
DNA-teknikens användning inom brottsbekämpningen, kallad Genetiska
fingeravtryck (Ds 2004:35). Inom den vetenskapliga forskningen är man enligt
promemorian på god väg att i detalj analysera hela DNA-molekylen. Vid
en kriminalteknisk DNA-analys undersöks inte mer än cirka en miljondel
av arvsmassan med inriktning på områden som varierar mycket mellan olika
individer. De områden som i dag analyseras som standardmetod på de allra
flesta kriminaltekniska DNA-laboratorier kallas STR-områden (short tandem
repeats). Dessa områden har så vitt man känner till ingenting att göra
med en persons synliga egenskaper, såsom utseende eller personlighetskaraktärer.
En DNA-analys utvisar inte annat av en person än vad som krävs för
identifiering samt personens kön. Personliga kännetecken och eventuella
sjukdomsanlag etc. erhålls inte genom analysen.
Enligt förslaget skall det DNA-register som förs med stöd av bestämmelserna
i polisdatalagen i framtiden få innehålla uppgifter om resultatet av
DNA-analyser som avser personer som är misstänkta för eller har dömts
för brott på vilket fängelse kan följa eller för försök, förberedelse,
stämpling, anstiftan eller medhjälp till sådant brott om gärningen är
belagd med straff. Detta innebär till skillnad från i dag dels att även
misstänkta personer registreras, dels att alla brott som kan leda till
fängelse oavsett straffvärde och oavsett om brottet är brott enligt
brottsbalken eller specialstraffrätten, kan medföra registrering.
Utökade möjligheter till tagande av DNA-prov och registrering av
DNA-profiler i enlighet med förslaget kommer enligt promemorian att innebära
väsentligt förbättrade möjligheter för polisen att klara upp brott. I
första hand är det bland de s.k. volymbrotten, bl.a. stöldbrott, som de
främsta vinsterna görs. Även möjligheterna att klara upp våldsbrott
kommer att öka. En annan effekt av förslaget är att utredningstiderna
för flera brottstyper kommer att minska då oskyldigt misstänkta snabbt
kan avföras från utredningen. Stark teknisk bevisning kommer även att
minska såväl antalet förhör som antalet förhörda personer. För att uppnå
dessa vinster krävs dock att DNA-registret snabbt byggs ut så att det
i princip omfattar alla aktivt kriminella i landet. Detta låter sig
inte göras utan stora kostnader för främst SKL:s vidkommande. Förslaget
bereds i Regeringskansliet.
Vid PKU-laboratoriet på Karolinska universitetssjukhuset undersöks
vävnadsprover (blodprover) från samtliga nyfödda barn i landet för att
tidigt upptäcka och behandla barn med vissa ärftliga ämnesomsättningssjukdomar.
Provtagningen görs några dagar efter barnets födelse. Den är frivillig
och föregås av information till föräldrarna. Blodprover och patientuppgifter
från mitten av 1970-talet och framåt finns i dag förvarade vid
PKU-laboratoriet. Om föräldrarna skriftligen begär det förstörs provet efter
undersökningen. Personuppgifterna bevaras dock alltid.
PKU-biobankens verksamhet regleras i lagen (2002:297) om biobanker i
hälso- och sjukvården m.m. Vävnadsproverna i PKU-biobanken får enligt
huvudregeln inte användas för något annat ändamål än som omfattas av
tidigare information och samtycke utan att den som lämnat samtycket,
dvs. vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna, informerats om och samtyckt
till det nya ändamålet, 3 kap. 5 § första stycket biobankslagen. Riksdagen
har den 8 januari 2005 beslutat (prot. 2004/05:57) en ändring i
biobankslagen som innebär att vid olyckor eller andra händelser där ett
stort antal människor har avlidit, får vävnadsprover ur PKU-biobanken
användas även för identifiering av de avlidna. Lagändringen är tidsbegränsas
till utgången av juni 2006. Socialutskottet förutsatte (bet. 2004/05:SoU14)
att regeringen på lämpligt sätt återkommer med en redovisning av utfallet
av lagändringen, inbegripet de synpunkter från Lagrådet som inte kunnat
beaktas. Socialutskottet konstaterade också att det finns skäl att
återkomma till biobankslagen mot bakgrund av att Socialstyrelsen skall
redovisa ett uppdrag under 2005.
Utskottets ställningstagande
Frågan om att utvidga de möjligheter till DNA-registrering som ges i
polisdatalagen är för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet.
Utskottet är inte berett att förorda en utredning kring en vidare
DNA-registrering som omfattar hela befolkningen. Motion 2003/04:Ju431
yrkande 2 (kd) avstyrks därför.
Utskottet anser inte heller att det finns behov av ett tillkännagivande
till regeringen om det oacceptabla från integritetssynpunkt med ett
DNA-register över befolkningen. Motionerna 2003/04:K348 och 2004/05:223
(båda m) avstyrks.
Register över personer med djurförbud
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till pågående utredningsarbete tre
motionsyrkanden (m, s respektive v) om införande av ett centralt register
över personer som ålagts djurförbud.
Motionerna
I tre motioner begärs att det upprättas ett register över personer som
ålagts förbud att hålla djur. Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Jan
Emanuel Johansson (s) framhåller i motionerna 2003/04:K217 respektive
2003/04:K440 att det är omöjligt för en myndighet att få information
om personer med djurförbud när den skall ge tillstånd för olika
verksamheter. Det behövs ett centralt register över de personer som har
djurförbud, som kan nås av berörda myndigheter. En översyn av
sekretesslagstiftning och personuppgiftslagstiftning krävs för detta.
Djurskyddslagens 16 § har ändrats och ett större antal djurhållare behöver
nu tillstånd för sin verksamhet. För att tillsynen över djurhållningen
skall underlättas och kunna skötas på ett acceptabelt sätt behöver varje
tillstånd ha ett registreringsnummer och finnas med i en central
förteckning. Regeringen bör skyndsamt vidta erforderliga åtgärder för att
de som har djurförbud inte får tillstånd att ha djur.
Också i motion 2003/04:MJ402 (yrkande 2) av Sven-Eric Sjöstrand m.fl.
(v) begärs ett centralt register över personer med djurförbud.
Gällande regler m.m.
Enligt 2 och 4 §§ djurskyddslagen (1988:534) skall djur behandlas väl
och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom samt hållas och skötas i en
god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och
ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Enligt 16 § djurskyddslagen
skall den ha tillstånd till verksamheten som yrkesmässigt eller i större
omfattning
1. håller, föder upp, upplåter eller säljer sällskapsdjur eller tar
emot sällskapsdjur för förvaring eller utfodring,
2. håller, föder upp, upplåter eller säljer hästar eller tar emot hästar
för förvaring eller utfodring eller använder hästar i ridskoleverksamhet
eller
3. föder upp pälsdjur.
Frågor om tillstånd prövas av den eller de kommunala nämnder som fullgör
uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. En sådan nämnd får också
återkalla ett beviljat tillstånd.
Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till att den sökande
kan anses lämplig att bedriva verksamheten och att de anläggningar i
vilka verksamheten skall bedrivas är lämpliga från djurskyddssynpunkt.
Djurskyddsmyndigheten får enligt 17 djurskyddsförordningen (1988:539)
meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning.

Djurskyddsmyndigheten har getts i uppdrag att upprätta ett
djurskyddstillsynsregister. Inom ramen för arbetet med detta register pågår en
förstudie gällande införandet av register över personer som har djurförbud.

Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening bör det pågående arbetet med frågan om ett
register över personer som ålagts djurförbud avvaktas. Motionerna
2003/04:K217 (m), 2003/04:K440 (s) och 2003/04:MJ402 yrkande 2 (v) avstyrks
följaktligen.
Data- och teleövervakning
Utskottets förslag i korthet
Med hänvisning till pågående utredningsarbete avstyrks en motion (m) om
gränsdragning för statens möjligheter till data- och teleövervakning
samt en motion (c), om kundregister för kontantkort till mobiltelefoner
och om information om registrering av uppgifter om surfning på Internet.

Motionerna
Henrik von Sydow (m) begär i motion 2004/05:K375 att det tillsätts en
utredning om gränsdragning för statens möjligheter till data- och
teleövervakning av den enskildes privatliv. Motionären hänvisar till att
sedan den 1 oktober 2004 får alla som misstänks för brott som antas
kunna ge två års fängelse avlyssnas av polisen. Dessutom får vem som
helst som en misstänkt kan tänkas ringa till avlyssnas. Vidare hänvisas
till att en statlig utredning, Beredningen för rättsväsendets utveckling
(BRU), har föreslagit att det skall vara gratis för polisen att använda
teleoperatörerna för avlyssning. Dessutom driver regeringen förslag i
EU om att teleoperatörerna skall tvingas lagra information om medborgarnas
elektroniska kommunikation, telefonsamtal, SMS, e-mejl och besök på
Internetsajter. Det finns enligt motionären mot denna bakgrund starka
skäl för regeringen att dra upp gränser för den statliga data- och
teleövervakningen på ett sätt som stärker respekten för den enskildes
privatliv.
Staffan Danielsson och Kenneth Johansson (båda c) begär i motion
2004/05:K340 yrkande 1 att mobiltelefonoperatörerna skall åläggas att hålla
ett fullständigt kundregister där även kontantkort ingår. Vid behov
skulle då polisen enligt gällande regler få bättre möjligheter att stävja
trakasserier och lösa brott.
I samma motion yrkande 2 vänder sig motionärerna mot att vissa företag,
som upplåter fibernät för Internetanvändare, kräver att få registrera
hur abonnenterna surfar på Internet. Motionärerna anser att företagen
måste åläggas att tydligt ställa frågan till den enskilde och att den
som inte vill bli registrerad ändå måste få teckna avtal.
Bakgrund
Dataskyddsdirektivet 95/46/EG reglerar hanteringen av personuppgifter
och har genomförts i Sverige genom personuppgiftslagen (1998:204). Den
personuppgiftsansvarige skall enligt 9 § se till bl.a. att personuppgifter
behandlas på ett korrekt sätt och i enlighet med god sed, att personuppgifter
bara får samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade
ändamål och att de inte får behandlas för något ändamål som är oförenligt
med det ändamål för vilket uppgifterna samlades in. I 10 § personuppgiftslagen
anges att personuppgifter bara får behandlas om den registrerade har
lämnat sitt samtycke till behandlingen eller om behandlingen är nödvändig
för olika i lagen uppställda ändamål, t.ex. ett berättigat intresse hos
den personuppgiftsansvarige, om detta intresse väger tyngre än den
registrerades intresse av skydd mot kränkning av den personliga integriteten.
Enligt 6 § personuppgiftslagen undantas från lagens tillämpningsområde
en fysisk persons hantering av personuppgifter som ett led i en verksamhet
av rent privat natur.
Vissa ändringar i fråga om rättegångsbalkens regler om hemlig teleavlyssning
trädde i kraft den 1 oktober 2004. I 27 kap. 18 § har tillförts en tredje
punkt varigenom hemlig teleavlyssning numera får användas vid förundersökning
angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse
i två år,
2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan
gärning är belagd med straff eller
3. annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att
brottets straffvärde överstiger fängelse i två år.
I 27 kap.19 § rättegångsbalken anges att hemlig teleövervakning innebär
att uppgifter i hemlighet hämtas in om telemeddelanden som befordras
eller har befordrats till eller från en viss teleadress eller att sådana
meddelanden hindras från att nå fram.
Beredningen för rättsväsendets utveckling föreslog i augusti 2003 i
delbetänkandet Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen
(SOU 2003:73) att innehållet i och uppgifter om avlyssnade eller övervakade
telemeddelanden som omfattas av beslut om hemlig teleavlyssning eller
hemlig teleövervakning skall göras tillgängliga utan kostnad för de
brottsutredande myndigheterna. Även utlämnande från operatörer av
uppgifter enligt lagen om elektronisk kommunikation skall göras tillgängliga
utan kostnad för de brottsutredande myndigheterna. Frågan bereds för
närvarande i Regeringskansliet.
Sverige, Frankrike, Storbritannien och Irland har tillsammans presenterat
för EU:s ministerråd ett förslag till rambeslut om lagring av Internet-
och teletrafik. För närvarande bereds förslaget i en arbetsgrupp. Syftet
med rambeslutet är att underlätta straffrättsligt samarbete mellan
medlemsstaterna genom att säkra att trafikuppgifter som finns hos en
operatör inte raderas när de behövs för att förebygga, utreda, upptäcka
och åtala för brott. Rambeslutet skulle ålägga medlemsstaterna att se
till att operatörer lagrar de uppgifter som omfattas av rambeslutet.
Genom rambeslutet skulle medlemsstaterna åläggas att se till att vissa
uppgifter som behandlats och lagrats vid elektronisk kommunikation och
som polisen behöver för att förebygga, utreda, upptäcka och åtala för
brott inte raderas av operatörerna utan lagras under en viss tid. Dessa
uppgifter är sådana som i princip svarar på frågorna vem kommunicerade
med vem, när startade och slutade kommunikationen, var befann sig de
som kommunicerade med varandra och hur skedde kommunikationen. Uppgifterna
skall sparas av operatörerna i minst 12 månader, men det finns möjlighet
att göra undantag och ha kortare lagringstider för uppgifter som genererats
genom vissa kommunikationsmedel.
EU:s medlemsstater har i olika mån valt att använda sig av den
undantagsmöjlighet som ges i EG-direktiv 2002/58/EG om integritetsskydd och
elektronisk kommunikation att lagstadga om obligatorisk lagring av
trafikuppgifter för brottsbekämpningsändamål. Det föreslagna rambeslutet
syftar till att regleringen tillnärmas mer inom EU. Tanken är att de
brottsförebyggande myndigheterna skall kunna vända sig till andra
EU-länder med förfrågningar om tillgång till lagrad information när detta
behövs i utredningen av ett brott.
För närvarande uppställs i Sverige inga krav på operatörer att lagra
trafikuppgifter för brottsbekämpningsändamål. Trafikuppgifter skall
enligt 6 kap. 5 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation utplånas
eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett
elektroniskt meddelande. Operatörer har dock enligt 6 kap. 6 § rätt att
lagra trafikuppgifter för vissa i lagen angivna ändamål (t.ex. fakturering),
och om sådana uppgifter finns tillgängliga så har polisen viss lagstadgad
rätt att få tillgång till uppgifterna. Rambeslutet skulle innebära att
Sverige måste införa obligatorisk lagring av vissa trafikuppgifter för
brottsbekämpningsändamål.
Enligt 6 kap. 17 § samma lag får med vissa angivna undantag inte någon
annan än berörda användare ta del av eller på annat sätt behandla
uppgifter i ett elektroniskt meddelande som överförs i ett allmänt
kommunikationsnät eller med en allmänt tillgänglig elektronisk
kommunikationstjänst, eller trafikuppgifter som hör till detta meddelande, om
inte en av användarna har samtyckt till behandlingen.
I tilläggsdirektiv (dir. 2003:145) till Beredningen för rättsväsendets
utveckling ges beredningen i uppdrag att göra en översyn av det regelverk
som styr de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att få tillgång
till innehållet i och uppgifter om elektronisk kommunikation. I detta
ingår bl.a. en anpassning och modernisering av rättegångsbalkens
terminologi, översyn av vilka verksamheter som bör omfattas av
anpassningsskyldigheten och denna skyldighets förhållande till rättegångsbalkens
regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning, vilka typer
av trafikuppgifter som bör få lämnas ut till de brottsbekämpande
myndigheterna och om och i så fall under vilka förutsättningar som
trafikuppgifter skall bevaras hos operatörerna. Beredningen bör särskilt
analysera om utökade möjligheter för de brottsbekämpande myndigheterna
medför ökade kostnader och hur dessa kostnader i så fall skall finansieras.
Beredningen bör i det sammanhanget göra en avvägning mellan den nytta
som de utökade möjligheterna ger i förhållande till de kostnadsökningar
som kan uppstå. En utgångspunkt för uppdraget skall vara att inte fler
uppgifter bevaras för brottsbekämpande ändamål eller under längre tid
än vad som är nödvändigt. En annan utgångspunkt är att personuppgifter
som bevaras inte skall användas för något annat ändamål än brottsbekämpning.
Beredningen bör hålla sig underrättad om internationellt förhandlingsarbete
som kan ha betydelse för beredningens uppdrag samt det arbete som pågår
för att i svensk lagstiftning genomföra internationella åtaganden. I
arbetet med att i brottsbekämpningen få tillgång till elektronisk
kommunikation skall beredningen ha tillgång till en referensgrupp bestående
av representanter för riksdagspartierna. Uppdraget skall redovisas senast
den 31 december 2005.
I 3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden föreskrivs
att om ett avtalsvillkor med hänsyn till pris och övriga omständigheter
är oskäligt mot konsumenten, får Marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren
att i framtiden i liknande fall använda samma eller väsentligen samma
villkor, om förbudet är påkallat från allmän synpunkt eller annars ligger
i konsumenternas eller konkurrenternas intresse.
Utskottets ställningstagande
Frågan om statens möjligheter till data- och teleövervakning av enskilda
är föremål för utredning i skilda sammanhang. Bland annat har Beredningen
för rättsväsendets utveckling ett uppdrag på området. Frågor kring
skyddet av den personliga integriteten både på det offentligrättsliga
och privaträttsliga området analyseras av Integritetsskyddskommittén.
Enligt utskottets mening bör detta arbete avvaktas. Motionerna 2004/05:K375
(m) samt 2004/05:K340 yrkandena 1 och 2 avstyrks.
Samverkan mellan myndigheter m.m.
Utskottets förslag i korthet
En motion (m) om upphävande av sekretessen mellan myndigheter i syfte
att ge bättre möjligheter att avslöja bidragsfusk avstyrks med hänvisning
till att frågan övervägs inom Regeringskansliet och något tillkännagivande
till regeringen därför inte är nödvändigt. Tre andra motioner (s respektive
m) vari begärs skilda ändringar i sekretesslagen avstyrks med hänvisning
till den beredning i Regeringskansliet som pågår med anledning av
Offentlighets- och sekretesskommitténs förslag till ny sekretesslag.
Motionerna
I flera motioner begärs en översyn av sekretesslagen bl.a. i syfte att
uppnå bättre samverkan mellan myndigheter. Anna Lindgren och Jeppe
Johnsson (m) begär i motion 2004/05:K296 att sekretessen mellan myndigheter
upphävs i syfte att förbättra möjligheterna att avslöja bidragsfusk.
Börje Vestlund (s) framhåller i motion 2004/05:K433 att de nuvarande
sekretessreglerna för med sig att Skatteverket och polisen kan göra
samma arbete för att utreda ekonomiska oegentligheter. De nuvarande
sekretessreglerna som ju är till för att skydda den enskilde gynnar i
dessa fall den ekonomiska brottsligheten.
Frågan om sekretess mellan kommuner tas upp i motion 2004/05:K439 av
Åsa Lindestam och Britt-Marie Lindkvist (båda s). Motionärerna föreslår
med hänsyn till barnens bästa att sekretess upphävs mellan kommuner
eller kommundelar vid vårdnadstvister.
Magdalena Andersson och Jan-Evert Rådhström (båda m) framhåller i motion
2004/05:K247 att sekretesslagens skydd för den personliga integriteten
i vissa undantagsfall kan komma att stå i motsatsförhållande till vad
som är bäst för individen. Sekretesslagen kan sålunda förhindra information
från exempelvis skola eller polis till föräldrar, eller i varje användas
som skäl för bristande information.
Gällande regler m.m.
Enligt 1 kap. 3 § första och andra styckena sekretesslagen (1980:100)
får en sekretessbelagd uppgift hos en myndighet inte röjas för annan
myndighet eller för annan verksamhetsgren inom samma myndighet, när de
är att betrakta som självständiga till varandra. Enligt förarbetena
(prop. 1979/80:2, Del A s. 90) var det angeläget att principen om att
sekretess också skall gälla mellan myndigheter slogs fast i lagen.
Lagstiftaren ansåg att ett fullgott integritetsskydd för information om
enskild hos myndighet i princip ställde krav på att informationen inte
vidarebefordrades utanför den verksamhet där den inhämtats. Uppgifter
hos en myndighet ansågs nämligen hos en annan myndighet kunna läggas
till grund för åtgärder som även om de var lagenliga hade en negativ
innebörd för den enskilde. Mot de integritetsvinster som skulle kunna
uppnås genom lagstadgandet om sekretess mellan myndigheter ställdes
faran för oförutsedda hinder i uppgiftsutbytet mellan myndigheter. Enligt
propositionen till sekretesslagen fick intressekonflikter som uppkom
lösas genom en i lag eller förordning stadgad uppgiftsskyldighet samt
genom en bestämmelse om undantag från sekretessen i de fall när det är
uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför
det intresse som sekretessen skall skydda.
Enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen utgör sekretess inte hinder mot att
uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten
skall kunna fullgöra sin verksamhet. I propositionen (s. 123) uttalades
att det många gånger måste ligga inom myndighets verksamhet att se till
att misstanke om brott blir utredd. Som exempel nämndes när misstanke
om skattebedrägeri uppkommer hos taxeringsmyndighet.
Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen hindrar sekretess inte att uppgift
lämnas till regeringen eller riksdagen eller - om uppgiftsskyldigheten
följer av lag eller förordning - till annan myndighet. Bestämmelser om
uppgiftsskyldighet finns i en rad lagar, t.ex. lagen om svenskt
medborgarskap, lagen om särskild personutredning i brottmål, lagen om
rättspsykiatrisk undersökning, socialtjänstlagen, tullagen och utlänningslagen.

I 14 kap. 2 § sekretesslagen regleras uppgiftslämnande i olika situationer.
Bestämmelsen möjliggör i många fall uppgiftslämnande mellan myndigheter
när syftet är att bekämpa brott , ordna ett effektivt delgivningsväsende,
eller att bistå personer med missbruksproblem och barn som far illa
Enligt 14 kap. 3 § första stycket sekretesslagen, den s.k. generalklausulen,
får, utöver vad som följer av 14 kap. 1 och 2 §§, sekretessbelagd
uppgift lämnas till myndighet om det är uppenbart att intresset av att
uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen
skall skydda.
Enligt förordningen (2001:588) om behandling av uppgifter i Skatteverkets
beskattningsverksamhet skall på begäran av Försäkringskassan lämnas ut
vissa i förordningen angivna uppgifter ur beskattningsdatabasen i den
utsträckning det behövs för bl.a. kontroll av sjukpenninggrundande
inkomst, pensionsberäkning eller beräkning och kontroll av bostadsbidrag.
Det gäller bl.a. uppgifter om sammanlagda intäkts- och kostnadsposter
i inkomstslaget tjänst med allmän pension och tjänstepension som delbelopp
samt uppgift om överskott i inkomstslagen tjänst, näringsverksamhet och
kapital, och uppgift om förmögenhet och fastighet.
Enligt 14 kap. 2 § sjunde stycket sekretesslagen hindrar sekretess inom
hälso- och sjukvården (7 kap. 1 §) och socialtjänsten (7 kap. 4 § första
och tredje styckena) sekretesslagen inte att uppgift om enskild som
inte fyllt 18 år eller som fortgående missbrukar alkohol, narkotika
eller flyktiga lösningsmedel eller närstående till denne lämnas från
myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan
myndighet om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård,
behandling eller annat stöd.
Gällande rätt innebär att uppgifter om misstänkt begången brottslighet
(inklusive straffbara förberedelse- och försöksbrott) kan lämnas ut med
tillämpning av 14 kap. 2 § fjärde stycket om annan påföljd än böter kan
förväntas. Myndigheterna får vid tillämpning av sistnämnda bestämmelse
enligt förarbetsuttalanden själva avgöra i vilka fall misstankarna är
av sådan styrka att uppgift bör lämnas till andra myndigheter. I den
mån en myndighet har rätt att lämna ut en uppgift med tillämpning av
sistnämnda bestämmelse är den enligt 15 kap. 5 § sekretesslagen också
skyldig att lämna ut uppgifterna om uppgifterna begärs av en annan
myndighet. För vissa slag av sekretess finns en särreglering i 14 kap.
2 § femte stycket. Utöver de möjligheter att lämna ut uppgifter som
finns enligt 14 kap. 2 § fjärde och femte styckena kan uppgifter om
förestående brott lämnas med tillämpning av generalklausulen i 14 kap.
3 § sekretesslagen samt bestämmelserna i 23 kap. 6 § brottsbalken
(underlåtenhet att anmäla brott) och 24 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken
(nödvärn och nöd). Slutligen kan uppgifter om bötesbrottslighet i vissa
fall lämnas med tillämpning av generalklausulen eller 1 kap. 5 §
sekretesslagen.
Myndighetsstrukturen för ekobrottsbekämpningen
För ekobrottsbekämpningen har Ekobrottsmyndigheten och särskilda
brottsenheter inom skatteförvaltningen inrättats. Enligt förordningen
(1997:898) med instruktion för Ekobrottsmyndigheten är denna myndighet
en åklagarmyndighet för bekämpning av ekonomisk brottslighet.
Ekobrottsmyndigheten handlägger vissa typer av mål som rör ekonomisk
brottslighet.
Genom lagen (1997:1024) om skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar
har skattemyndigheterna givits särskilda befogenheter att bl.a. biträda
vid utredning om brott. Skattebrottsutredningarna hålls genom bildandet
av särskilda skattebrottsenheter organisatoriskt avskilda från
skatteutredningar (jfr prop. 1997/98:10 s. 39 f.). Skattemyndigheternas
befogenheter gäller bara vissa i lagen uppräknade brott, t.ex. brott
enligt skattebrottslagen (1971:69) eller brott enligt 11 kap. 5 §
brottsbalken (bokföringsbrott). Biträde av skattemyndighet får begäras av
åklagare som leder förundersökning. Åklagare får begära biträde av
skattemyndigheten också i fråga om utredning av brott innan förundersökning
har inletts. Skattemyndigheterna får, utan att biträde begärs av åklagare,
under förutsättning bl.a. att brottet inte kan antas föranleda någon
annan påföljd än böter, utreda viss brottslighet om den misstänkte fyllt
21 år och kan antas erkänna gärningen. Skattebrottsenheterna får vidare
bedriva spaning och underrättelseverksamhet avseende sådana brott som
omfattas av lagens tillämpningsområde samt skall verka för att förebygga
sådana brott.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om ökat informationsutbyte i kontrollsyfte har varit föremål för
riksdagsbeslut hösten 2001 med anledning av propositionen Ökat
informationsutbyte mellan arbetslöshetsförsäkringen, socialförsäkringen och
studiestödet (prop. 2000/01:129, bet. 2001/02:KU3) och hösten 2002 med
anledning av regeringens proposition Sekretessfrågor - ekonomisk
brottslighet m.m. (prop. 2001/02:191, bet. 2002/03:KU13). Genom det
förstnämnda beslutet infördes en uppgiftsskyldighet för länsarbetsnämnderna,
de allmänna försäkringskassorna, Riksförsäkringsverket och Centrala
studiestödsnämnden gentemot arbetslöshetskassorna och en uppgiftsskyldighet
för arbetslöshetskassorna gentemot de nämnda myndigheterna och de
allmänna försäkringskassorna. De uppgifter som omfattas av uppgiftsskyldigheten
skall lämnas ut utan hinder av sekretess. Vidare beslutades om ändringar
i den särskilda lagstiftning som reglerar behandling av personuppgifter
i länsarbetsnämndernas, de allmänna försäkringskassornas och
Riksförsäkringsverkets verksamhet. Ändringarna innebar att det blev möjligt
för länsarbetsnämnderna, de allmänna försäkringskassorna och
Riksförsäkringsverket att lämna ut uppgifter till övriga aktörer i
informationsutbytet
på elektronisk väg och att dessa övriga aktörer har direktåtkomst till
informationen.
Genom det tidigare nämnda beslutet hösten 2002 om ändringar i sekretesslagen
i syfte att underlätta bekämpningen av ekonomisk brottslighet infördes
nya sekretessbestämmelser till skydd för utredningar eller planering av
andra åtgärder från myndigheternas sida samt sekretessbrytande bestämmelser
i syfte att effektivisera konkursutredningar. Även bestämmelser till
skydd för enskilda infördes. Regeringen diskuterade i propositionen
frågan om utlämnande av uppgifter om misstänkt brottslighet samt utlämnande
av uppgifter i brottsförebyggande syfte, men ansåg inte att den
sekretessbrytande bestämmelsen avseende uppgifter som angår misstankar om
brott då borde omarbetas eller kompletteras med sekretessbrytande
bestämmelser avseende uppgifter om planerad brottslighet.
Regeringen ansåg att gällande reglering erbjuder myndigheterna relativt
stora möjligheter att lämna uppgifter om misstänkt brottslighet när så
anses befogat. Regeringen erinrade om att föredragande statsråd, när
regleringen i 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen infördes,
uttalade att avsikten inte var att myndigheterna skulle vara passiva när
det uppkom misstankar om brott utan att han tvärtom ansåg att det var
önskvärt att myndigheterna utnyttjade de möjligheter att lämna ut
uppgifter om brott som den nya bestämmelsen innebar. Regeringen erinrade
också om föredragandens uttalande om att en myndighet, när den har rätt
att utlämna en uppgift, också skall lämna ut uppgiften om den begärs av
en annan myndighet. Sammantaget ansåg regeringen att det inte har anförts
tillräckligt starka skäl för att ändra befintlig reglering på det sätt
som hade föreslagits.
Ekosekretessutredningen hade förslagit en ny sekretessbrytande bestämmelse
för uppgifter som kan antas ha betydelse för en särskild undersökning
enligt polisdatalagen (1998:622) eller lagen (2001:85) om behandling av
personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet med innebörd
att den myndighet som bedriver den särskilda undersökningen skulle kunna
begära in uppgifter från andra myndigheter med stöd av 15 kap. 5 §
sekretesslagen.
Ett genomförande av förslaget skulle innebära att den myndighet som
bedriver den särskilda undersökningen skulle kunna bedriva undersökningen
mer effektivt. Denna ökade effektivitet måste dock enligt regeringen
vägas mot det integritetsintrång som uppgiftslämnandet skulle innebära.
Vid denna avvägning måste beaktas att kravet på att den särskilda
undersökningen skall avse brott, för vilket fängelse i två år ingår i
straffskalan, inte utgör en särskilt hög tröskel. Som exempel nämndes
att samtliga brott i 11 kap. brottsbalken - om brott mot borgenärer m.
m. - utom ringa bokföringsbrott uppfyller detta krav. Den sekretessbrytande
bestämmelsen hade även givits en generell avfattning, vilket innebar
att den omfattade alla typer av brott, inte bara sådana brott som brukar
hänföras till ekonomisk brottslighet. Med särskild undersökning avsågs
insamling, bearbetning och analys av uppgifter i syfte att ge underlag
för beslut om förundersökning eller särskilda åtgärder för att förebygga,
förhindra eller upptäcka brott. Även om samtliga dessa syften är viktiga
och angelägna hade de enligt regeringen en ganska vid omfattning. Med
hänsyn till att både den brottskatalog som skulle komma i fråga och de
syften för vilka en särskild undersökning kan inledas hade en vid
omfattning, fann regeringen att bestämmelsen skulle kunna leda till ett
informationsflöde mellan polismyndigheter, tullmyndigheter och andra
myndigheter som inte var godtagbart från integritetssynpunkt. Regeringen
ansåg att denna invändning i sig vägde så pass tungt att förslaget inte
borde genomföras, i varje fall inte i sin dåvarande utformning.
Det fanns emellertid enligt regeringen även en annan viktig synpunkt
som måste beaktas. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
hade anfört att utredningens förslag till sekretessbrytande bestämmelser
måste analyseras mot bakgrund av principen om "fair trial" i Europeiska
konventionen om mänskliga rättigheter. Sistnämnda princip anses innebära
att det inte är tillåtet att genom vitesförelägganden tvinga en person
att medverka i en brottsutredning om sig själv. På grund härav hade det
i taxeringslagen (1990:324), skattebetalningslagen (1997:483), lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter samt tullagen
(1994:1550) införts regler av innebörd att den skattskyldige, om det
fanns anledning att anta att denne begått brott, inte får föreläggas
vid vite att medverka i myndighetens utredning av en fråga som har
samband med den gärning som misstanken avser (prop. 1997/98:10, bet.
1997/98:SkU10, rskr. 1997/98:70).
En motsvarande bestämmelse hade även införts i lagen (2001:1227) om
självdeklarationer och kontrolluppgifter. Om t.ex. en skattemyndighet
skulle få en begäran från en polismyndighet att lämna sekretessbelagda
uppgifter till en särskild undersökning som syftar till att skapa
underlag till ett beslut att inleda förundersökning fick det enligt
regeringen således anses tveksamt om skattemyndigheten därefter skulle
kunna använda sig av vitesförelägganden i skatteärendet. Förslaget skulle
således kunna innebära att den myndighet som bedriver undersökningen
genom sin förfrågan om utfående av uppgifter avhänder den myndighet som
förfogar över uppgifterna möjligheten att använda sig av ett verktyg
som sistnämnda myndighet kan behöva i sin primära verksamhet. Med hänsyn
till att det här rör sig om en undersökning där det ännu inte kan antas
att brott som hör under allmänt åtal har förövats (jfr 3 § polisdatalagen
och 23 kap. 1 § rättegångsbalken) kunde man ifrågasätta om detta är
önskvärt. Det måste här bli fråga om en avvägning dels mellan hänsynen
till den enskildes integritet och myndigheternas behov av uppgifter för
sin verksamhet, dels en avvägning mellan olika myndigheters intressen
av att bedriva sin verksamhet effektivt. Regeringen hänvisade till att
om det under handläggningen av ett skatteärende uppstår misstankar om
brott som är tillräckligt konkreta har skattemyndigheten enligt gällande
reglering möjlighet att på eget initiativ lämna uppgifter till de
brottsutredande myndigheterna med tillämpning av 14 kap. 2 § fjärde stycket.
Myndigheten kan t.o.m. ha en skyldighet att anmäla misstankarna, jfr
uppgiftsskyldigheten enligt 17 § skattebrottslagen (1971:69). Regeringen
ansåg att frågan måste övervägas vidare under beaktande av de ovan
anförda synpunkterna.
Offentlighets- och sekretesskommittén
Offentlighets- och sekretesskommittén har i sitt betänkande Ny sekretesslag
(SOU 2003:99) diskuterat balansen mellan offentlighet och sekretess och
föreslagit att sekretess även fortsättningsvis bör råda mellan myndigheter.
När det gäller sekretess för känsliga uppgifter om enskilda menar
kommittén att det finns vissa särskilt integritetskänsliga uppgifter
(hälsa och sexualliv) som är så känsliga att de bör kunna skyddas av
sekretess i vilken verksamhet de än förekommer. Enligt förslaget skall
dock sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten inte
hindra att uppgifter om enskild som behövs för att denna skall få
nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd lämnas från myndighet
inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan myndighet
eller till enskild vårdgivare eller enskild verksamhet på socialtjänstens
område. Förslaget innebär också att personalen inom hälso- och sjukvården
eller socialtjänsten m.fl. skall få möjlighet att lämna uppgifter till
polis- eller åklagarmyndighet eller annan myndighet som har att ingripa
mot brottet inte bara som i dag när det gäller misstankar om brott för
vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, utan
även beträffande misstankar om försök till sådana brott.
Offentlighets- och sekretesskommittén föreslår även att ett förtydligande
införs i 2 § personuppgiftslagen så att det framgår att bestämmelserna
i personuppgiftslagen inte hindrar att en myndighet lämnar en personuppgift
till en annan myndighet när de utgör olika sekretessområden eller till
ett annat sekretessområde inom samma myndighet om utlämnandet sker enligt
sekretesslagen.
Enligt uppgift från Regeringskansliet har frågan om att stärka möjligheterna
för samkörning av register i syfte att avslöja bidragsfusk aktualiserats
inom Regeringskansliet och vissa övervägningar pågår. Offentlighets-
och sekretesskommitténs förslag är föremål för beredning i Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande
Frågan om ytterligare utrymme för att samköra register i syfte att
avslöja bidragsfusk övervägs för närvarande inom Regeringskansliet. Mot
denna bakgrund är ett tillkännagivande till regeringen i denna fråga
inte nödvändigt. Offentlighets- och sekretesskommitténs förslag till ny
sekretesslag bereds för närvarande i Regeringskansliet. Enligt utskottets
mening bör detta arbete avvaktas. Motionerna 2004/05:K247 (m), 2004/05:K296
(m), 2004/05:K433 (v) och 2004/05:K439 (s) avstyrks.
Fingerade personuppgifter
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till pågående beredningsarbete en
motion (m) om skyddet för uppgifter om fingerad identitet.
Motionen
Ulf Sjösten och Cecilia Magnusson (båda m) tar i motion 2004/05:K204
upp frågan om hanteringen av uppgifter om skyddad identitet. Namnbyten
registreras hos folkbokföringen som skickar dessa uppgifter vidare inom
Skatteverket, där uppgifterna förmedlas vidare till kommuner och
myndigheter. Skatteverket rekommenderar myndigheterna att aldrig visa
uppgifter om en skyddad person, men myndigheterna väljer själva
tillvägagångssätt efter egen prövning, utan tillgång till polisens register
eller bakgrunden till spärrbeslutet. Informationsinsatser som gjorts
har inte gett tillräcklig effekt. Motionärerna begär lagändringar som
innebär att Skatteverket inte tvingas vidarebefordra sekretesskyddade
uppgifter utan särskild kontroll och prövning av orsaken till varför de
skall lämnas ut.
Bakgrund
Offentlighets- och sekretesskommittén föreslår i sitt huvudbetänkande
Ny sekretesslag (SOU 2003:99) ett förstärkt sekretesskydd för uppgifter
om kopplingen mellan verklig och fingerad identitet. Det föreslås en
bestämmelse om att sekretess skall gälla inom hela den offentliga
förvaltningen för uppgift om kopplingen mellan en enskilds verkliga och
fingerade identitet som hänför till ärende om fingerade personuppgifter
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde
lider men. Kommittén menar att det krävs en heltäckande reglering som
gäller i all offentlig verksamhet för att verkligen förhindra att
uppgifter om kopplingen mellan en enskilds verkliga och fingerade identiteter
hamnar i verksamheter där de står utan sekretesskydd.
Personsäkerhetsutredningen hade tidigare i betänkandet Nationell
handlingsplan mot våld i nära relationer (SOU 2002:71) föreslagit att
personer som utsätts för hot och förföljelse skall kunna medges att bli
folkbokförda i särskild ordning, s.k. skyddad folkbokföring.
Båda förslagen bereds för närvarande i Regeringskansliet.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening bör resultatet av det beredningsarbete som
pågår i Regeringskansliet i fråga om skyddet för uppgifter om fingerad
identitet avvaktas. Motion 2004/05:K204 (m) avstyrks följaktligen.
Anmälan om könsstympning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till pågående beredningsarbete ett
motionsyrkande (m) om utrymmet för sjukvårdspersonal att anmäla misstankar
om könsstympning.
Motionen
Beatrice Ask m.fl. (m) framhåller i motion 2004/05:Ju488 yrkande 4 att
straffskalan för brott mot lagen om könsstympning är fängelse i högst
fyra år, vilket hindrar sjukvårdspersonalen att anmäla brott till polis
och åklagare. För att öka möjligheterna till lagföring borde enligt
motionärerna sekretessreglerna ändras så att uppgifter om könsstympning
får lämnas till polis och åklagare på samma sätt som uppgifter får lämnas
avseende brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte
har fyllt 18 år, vilket regleras i 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen.

Offentlighets- och sekretesskommittén
Offentlighets- och sekretesskommittén har i sitt betänkande Ny sekretesslag
(SOU 2003:99) föreslagit att oavsett brottets svårighetsgrad skall
sekretess inte hindra att misstankar om könsstympning av underårig lämnas
från hälso- och sjukvården, socialtjänsten och Barnombudsmannen till
polis- och åklagarmyndighet.
Utskottets ställningstagande
Offentlighets- och sekretesskommitténs förslag är för närvarande föremål
för beredning i Regeringskansliet. Resultatet av detta arbete bör enligt
utskottets mening inte föregripas. Motion 2004/05:Ju488 yrkande 4 (m)
avstyrks.
Hyresgäster hos kommunala bostadsföretag
Utskottets förslag i korthet
Med hänvisning till vikten av öppenhet och till det sekretesskydd som
finns avstyrker utskottet två motioner (båda s) om förstärkning av
integritetsskyddet för hyresgäster i kommunala bostadsuthyrningsföretag.

Motionerna
Två motioner tar upp det förhållandet att uppgifter i handlingar hos de
allmännyttiga företagen om hyresgäster och bostadssökande normalt är
offentliga. Siw Wittgren-Ahl och Hans Unander (båda s) begär i motion
2003/04:K300, liksom Lars Johansson (s) i motion 2004/05:K261, ett stärkt
integritetsskydd för dessa grupper. Motionärerna nämner att det kommunala
bostadsföretaget Poseidon i Göteborg genom en dom i kammarrätten tvingats
lämna ut sina hyresgästers namn, adress och personnummer till en journalist
och att en lista i Nässjö på boende som lämnat en skrivelse om en
störande hyresgäst lämnats ut - också efter en kammarrättsdom. Hyresgäster
har enligt motionerna ett alltför svagt skydd i sekretesslagen Skyddet
bör enligt motionerna förstärkas så att handlingar skall lämnas ut om
det kan antas att den enskilde inte lider men om uppgiften röjs.
Gällande regler
Enligt 7 kap. 25 § andra stycket sekretesslagen (1980:100) gäller
sekretess i kommunal bostadsuthyrningsverksamhet för uppgift om enskilds
personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon
närstående till honom lider men om uppgiften röjs. Sekretesskyddet är
starkare än för de kommunala bostadsförmedlingarna genom att det inte
fordras betydande men för att sekretess skall gälla.
Svar på skriftlig fråga i riksdagen
Justitieminister Thomas Bodström anförde den 12 augusti 2004 som svar
på en skriftlig fråga (2003/04:1421) av Siw Wittgren-Ahl att bestämmelsen
ger skydd för typiskt sett känsliga uppgifter. Även uppgifter som i
normalfallet anses vara harmlösa omfattas av sekretess om de anses vara
känsliga i det enskilda fallet.
När sekretess för uppgifter om hyresgäster i kommunala bostadsföretag
skulle införas på 1990-talet diskuterades om den sekretessen borde göras
lika stark som sekretessen hos socialtjänsten. Regeringen ansåg
sammanfattningsvis att en så långtgående sekretess som finns hos socialtjänsten
inte kunde anses vara påkallad inom den kommunala uthyrningsverksamheten.
Även riksdagen gjorde bedömningen att den av regeringen föreslagna
sekretessbestämmelsen tillgodosåg integritetsintresset.
Justitieministern framhöll vidare att det av den dom som nämnts i den
skriftliga frågan och som rör frågan om utlämnande av namnen på de
hyresgäster som klagat på en störande hyresgäst, framgår att både det
kommunala bostadsföretaget och kammarrätten ansåg att dessa uppgifter
omfattades av sekretess. Den hyresgäst som klagomålen gällde hade
emellertid fått sitt hyreskontrakt upphävt och behövde uppgifterna för
att kunna föra sin talan i hyres- och arrendenämnden. Eftersom regler
om partsinsyn i mål och ärenden hos domstolar och andra myndigheter av
rättssäkerhetsskäl normalt har företräde framför bestämmelser om sekretess
fick hyresgästen ut uppgifterna. Av en annan dom som kammarrätten
meddelade samma dag framgår dessutom att en journalist som hade begärt ut
samma uppgifter inte fick ut dem eftersom de omfattades av
sekretess.
Justitieministern angav att när det gäller sekretess finns det alltid
motstående intressen som måste vägas mot varandra. När det gäller frågan
om sekretessen för uppgifter om enskildas personliga förhållanden i
kommunal bostadsuthyrningsverksamhet delade han den bedömning som
tidigare gjorts av regering och riksdag, nämligen att den aktuella
sekretessbestämmelsen har utformats på ett sätt som utgör en lämplig
avvägning mellan insynsintresset och sekretessintresset. Regeringen avsåg
inte att vidta några åtgärder för att skärpa sekretessen när det gäller
uppgifter om hyresgäster i allmännyttiga bostadsföretag.
Utskottets ställningstagande
Av förarbetena till bestämmelsen om sekretess i kommunal uthyrningsverksamhet
(prop. 1993/94:48, bet. KU 1993/94:13) framgår att bestämmelsen är ett
resultat av ingående avvägningar i fråga om balansen mellan behov av
insyn i den offentliga verksamheten och skydd för den enskildes privatliv.
Det sekretesskydd som nu finns i den kommunala uthyrningsverksamheten
är starkare än hos de kommunala bostadsförmedlingarna. Den avvägning
som ligger bakom bestämmelsen är enligt utskottets mening fortfarande
lämplig. Utskottet är inte berett att förorda att insynen i den kommunala
bostadsuthyrningsverksamheten försämras. Motionerna 2003/04:K300 (s)
och 2004/05:K261 (s) avstyrks.
Hantering av sekretessbelagda uppgifter
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till tidigare ställningstagande två
motionsyrkanden (m) om bättre hantering av sekretessbelagda uppgifter.

Motionerna
I motionerna 2003/04:K348 (yrkande 3) av Gunnar Hökmark m.fl. (m) och
2004/05:K225 (yrkande 3) av Göran Lennmarker m.fl. (m) begärs en bättre
hantering av sekretessbelagda uppgifter. I motionerna framhålls att den
ansvariga myndigheten har ett ansvar för att sekretessen ger ett fullgott
skydd för den enskildes privatliv och integritet. I vissa fall kan en
bruten sekretess innebära att en myndighet får svårare att leva upp
till den oväldiga behandling den har ett ansvar för, i andra att
myndighetens arbete, t.ex. polisutredning, förhindras eller försvåras.
Ytterst kan en bruten sekretess leda till att en rättsutredning inte
kan genomföras under de former som krävs för att den rättsliga processen
skall ha sin gilla gång. De läckor som i olika rättsutredningar leder
till medial exponering av enskilda människors privata förhållanden
urholkar enligt motionerna förtroendet för offentlighetsprincipen och
kan försvåra myndighetsutövning och rättsstatens försvar av den enskildes
rätt.
Tidigare behandling
Våren 2004 behandlade utskottet motionsyrkanden med delvis samma innebörd
som de nu aktuella motionsyrkandena. I betänkandet 2003/04:KU14 behandlades
sålunda fyra motionsyrkanden (m) om en översyn av meddelarskyddet i
inskränkande riktning mot bakgrund särskilt av läckor från polisen i
förundersökningar. Utskottet hänvisade till att Offentlighets- och
sekretesskommittén i sitt betänkande Ny sekretesslag (SOU 2003:99) bedömt
att det inte kommit fram några skäl att allmänt utvidga eller inskränka
meddelarfriheten och till att kommittén inte föreslagit några ändringar
när det gäller vilka tystnadsplikter som skall bryta meddelarfriheten.
Motionsyrkandena avstyrktes.
Frågan om bevispersoners och målsägandes behov av skydd för personuppgifter
i förundersökningar m.m. behandlades i betänkandet 2003/04:KU17 med
anledning av flera motionsyrkanden. Utskottet redovisade att Offentlighets-
och sekretesskommittén i betänkandet Ny sekretesslag hade understrukit
att ny lagstiftning inte ger något skydd i sig utan att det dessutom
krävs att bestämmelserna verkligen tillämpas av myndigheterna. Respektive
myndighet har ett ansvar att föra ut information om bestämmelserna till
myndighetens personal samt att följa upp att bestämmelserna tillämpas
på ett korrekt sätt. Utskottet avstyrkte motionsyrkanden med hänvisning
till att Offentlighets- och sekretesskommittén föreslagit en skärpning
av sekretessen för uppgifter om enskildas adress, hemtelefonnummer och
andra liknande uppgifter genom en sekretessbestämmelse som skall gälla
inom hela den offentliga förvaltningen och till att kommitténs förslag
remissbehandlades.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och avstyrker motionerna
2003/04:K348 yrkande 3 (m) och 2004/05:K225 yrkande 3 (m).

Reservation
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har
föranlett följande reservation. I rubriken anges vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

DNA-register, punkt 1 (kd)
av Helena Höij (kd).

Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om DNA-register. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Ju431 yrkande 2 och avslår motionerna 2003/04:K348 yrkande 8
och 2004/05:K225 yrkande 8.
Ställningstagande
Konsekvenserna av ett införande av ett DNA-register för hela befolkningen
bör utredas och analyseras. Frågan om att i framtiden registrera alla
svenska medborgare måste föregås av noggranna utvärderingar och utredningar
om vilka risker som skulle vara förenade med ett nationellt DNA-register.
Ett sådant tänkt register får absolut inte vara offentlig handling.
Det måste regleras i lag hur det skall kunna skyddas och på vilka grunder
informationen ska kunna hämtas samt av vilka. Detta bör ges regeringen
till känna.

Särskilda yttranden
Utskottets hantering av ärendet har föranlett följande särskilda yttranden.

1. DNA-register, punkt 1 (fp)
Liselott Hagberg (fp) och Tobias Krantz (fp) anför:
I den brottsbekämpande verksamheten innebär användande av DNA-teknik
ett effektivare medel för att klara upp fler brott. DNA-tekniken innebär
också att rättssäkerheten stärks i och med att personer som är misstänkta
för brott snabbare kan frias från misstankar. Det är därför av stor
vikt att möjligheterna för rättsväsendet att använda DNA-teknik stärks.
Det är dock angeläget att lagstiftningen även fortsättningsvis föreskriver
att varken DNA-prov eller resultaten av DNA-analyserna får användas
till annat än kriminaltekniska undersökningar. Proverna skall inte kunna
användas för att ta fram annan information, t.ex. genetiska egenskaper,
utan får bara användas av åklagare och polis i identifikationssyfte i
kriminaltekniska undersökningar. Det är enligt vår mening otänkbart att
registrera hela befolkningen i ett DNA-register.
2. DNA-register, punkt 1 (c)
Kerstin Lundgren (c) anför:
Frågan om att utvidga DNA-registreringen är ytterst en avvägning mellan
den enskildes integritet och samhällets möjligheter att förebygga och
klara upp brott. Det kan inte anses skäligt att DNA-registrera alla
medborgare eller ens att använda DNA-registrering vid mindre brott som
renderar böter eller korta fängelsestraff. En förutsättning måste också
vara att tekniken är utformad så att det inte går att använda
DNA-registreringen till något annat än identifiering.

Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:K217 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att skyndsamt lägga förslag om ett register över
personer som har djurförbud.
2003/04:K300 av Siw Wittgren-Ahl och Hans Unander (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om stärkt integritetsskydd för boende i kommunala bostadsföretag.

2003/04:K348 av Gunnar Hökmark m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om bättre hantering av sekretessbelagda uppgifter.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om inrättande av DNA-register.
2003/04:K440 av Jan Emanuel Johansson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett centralt register över personer som har djurförbud.
2003/04:Ju431 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att utreda och belysa konsekvenserna av ett införande
av ett DNA-register för hela befolkningen.
2003/04:MJ402 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om utarbetandet av ett centralt register över personer
med djurförbud.
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004
2004/05:K204 av Ulf Sjösten och Cecilia Magnusson (båda m):
Riksdagen beslutar om ändringar i sekretesslagen i enlighet med vad som
anförs i motionen.
2004/05:K225 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om bättre hantering av sekretessbelagda uppgifter.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om DNA-register.
2004/05:K247 av Magdalena Andersson och Jan-Evert Rådhström (båda
m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av sekretesslagen.
2004/05:K261 av Lars Johansson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stärka integritetsskyddet för hyresgäster i allmännyttan.

2004/05:K296 av Anna Lindgren och Jeppe Johnsson (båda m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om samverkan av myndigheter för att avslöja bidragsfusk.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att upphäva den myndighetssekretess som finns mellan
myndigheter.
2004/05:K340 av Staffan Danielsson och Kenneth Johansson (båda c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om registrering av mobiltelefoners kontantkort.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om friheten att surfa på Internet.
2004/05:K375 av Henrik von Sydow (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillsättandet av en utredning om gränsdragning för statens
möjligheter till data- och teleövervakning av den enskildes privatliv.

2004/05:K433 av Börje Vestlund (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att se över de nuvarande sekretessreglerna.
2004/05:K439 av Åsa Lindestam och Britt-Marie Lindkvist (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att upphäva sekretess mellan kommuner.
2004/05:Ju488 av Beatrice Ask m.fl. (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att hälso- och sjukvårdspersonal skall ges möjlighet
att anmäla misstänkt könsstympning till polis och åklagare.