Kulturutskottets betänkande
2004/05:KRU4
Filmfrågor
Sammanfattning
I betänkandet behandlas motioner från allmänna motionstiden åren 2002,
2003 och 2004.
Utskottet föreslår med anledning av två motionsyrkanden att riksdagen
ska tillkännage för regeringen vad utskottet anfört om stöd till utbyggnad
av e-bio, dvs. elektronisk visning av film. Publiken i de orter där
e-bio förekommer har fått tillgång till filmutbudet på betydligt bättre
villkor än vad som hittills varit fallet. Det är högst sannolikt att
e-bio har framtiden för sig. De kommande filmpolitiska insatserna bör
därför bl.a. inriktas på att ge biopubliken utanför större orter vidgade
möjligheter att få tillgång till ett aktuellt filmutbud. Regeringen bör
i det sammanhanget överväga och föreslå åtgärder som kan stödja och
underlätta en teknikneutral utbyggnad av e-bio i landet.
En rad motionsyrkanden om frågor som rör det kommande filmavtalet och
Filmarkivet i Grängesberg avstyrks. Likaledes avstyrks frågor som rör
Medierådets roll och ekonomi samt bestämmelserna om filmcensur.
I betänkandet finns tio reservationer och tre särskilda yttranden.
I en bilaga till betänkandet finns en stenografisk utskrift av den
offentliga utfrågning på temat Har svensk film en framtid? som kulturutskottet
anordnade den 12 oktober 2004.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Frågor som rör ett filmavtal m.m.
1. Mål och visioner för svensk film
Riksdagen avslår motion 2004/05:Kr361 yrkande 16.
2. Filmens ekonomiska och näringspolitiska betydelse
Riksdagen avslår motion 2004/05:Kr233 yrkande 16.
Reservation 1 (m)
3. Stöd till utbyggnad av e-bio
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet
anfört om stöd till utbyggnad av e-bio. Därmed bifaller riksdagen motion
2004/05:Kr299 och bifaller delvis motion 2003/04:Kr272.
4. En fond för unga filmare
Riksdagen avslår motion 2004/05:Kr214.
Reservation 2 (m)
5. Offentlighetsprincipen och Filminstitutet
Riksdagen avslår motion 2004/05:Kr361 yrkande 17.
Reservation 3 (m, fp, kd)
Frågor om Filmarkivet i Grängesberg
6. Inriktning och avgränsning av uppdraget för Filmarkivet i Grängesberg
och samordning inom området rörliga bilder
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Kr390 yrkande 14 och 2004/05:Kr361
yrkande 18.
Reservation 4 (fp, kd, c)
7. Resurser till Filmarkivet i Grängesberg
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Kr373 och 2004/05:Kr407.
Reservation 5 (c)
8. Filmarkivets tekniska kompetens
Riksdagen avslår motion 2003/04:Kr326 yrkande 37.
Reservation 6 (fp, c)
9. Filmarkivets ABM-samverkan
Riksdagen avslår motion 2003/04:Kr326 yrkande 38.
Censurfrågor
10. Kammarrättens samråd med beteendevetenskaplig kompetens
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Kr367 yrkande 3, 2003/04:Ub517
yrkande 3 och 2004/05:Ub443 yrkande 3.
Reservation 7 (kd)
11. Babybio
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Kr219 och 2003/04:Kr220.
Reservation 8 (m, fp)
12. Ändring av sjuårsgränsen
Riksdagen avslår motion 2004/05:Kr388.
13. Avskaffande av filmcensuren för vuxna
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Kr219, 2004/05:Kr233 yrkande 18
och 2004/05:A355 yrkande 19 i denna del.
Reservation 9 (m, fp)
14. Medierådets roll
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ub517 yrkande 4, 2004/05:Ub443
yrkande 4 och 2004/05:A355 yrkande 19 i denna del.
Reservation 10 (kd, c)
Stockholm den 10 februari 2005
På kulturutskottets vägnar
Lennart Kollmats
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Lennart Kollmats (fp),
Annika Nilsson (s), Lars Wegendal (s), Kent Olsson (m), Eva Arvidsson
(s), Paavo Vallius (s), Gunilla Tjernberg (kd), Peter Pedersen (v),
Nikos Papadopoulos (s), Lena Adelsohn Liljeroth (m), Matilda Ernkrans
(s), Göran Persson i Simrishamn (s), Anna Lindgren (m), Gunilla Carlsson
i Hisings Backa (s), Rossana Dinamarca (v), Hans Backman (fp) och
Lars-Ivar Ericson (c).
Utskottets överväganden
1 Offentlig filmutfrågning
På temat Har svensk film en framtid? anordnade kulturutskottet den 12
oktober 2004 en offentlig utfrågning om filmen och filmpolitiken.
Mot bakgrund av den tekniska utveckling som förändrat förutsättningarna
för filmproduktionen och filmdistributionen och som också i hög grad
påverkar det filmkulturella arvet hoppades utskottet att genom utfrågningen
kunna orientera sig om de utmaningar som kan väntas på filmområdet.
Avsikten var således inte att diskutera filmpolitiken i ett kortare
perspektiv i form av ett eventuellt nytt filmavtal. En utskrift av hela
utfrågningen finns i bilaga 2 i detta betänkande.
2 Frågor som rör ett nytt filmavtal m.m.
Bakgrund
Sedan 1963 har en särskild avtalsmodell funnits på filmpolitikens område,
vilken inneburit att staten träffat avtal med olika parter om filmproduktion
m.m. Avtalskretsen har under åren både utökats och minskats. Likaså har
förändringar gjorts då det gäller stödändamålen. Det avtal som för
närvarande gäller träffades under våren 1999 mellan företrädare för staten,
filmbranschen och TV-företagen Sveriges Television AB (SVT) och TV 4
AB (TV 4) och avsåg tiden den 1 januari 2000 t.o.m. den 31 december
2004. I juni 2004 beslutade parterna att förlänga avtalet t.o.m. den 31
december 2005.
Staten, filmbranschen, SVT och TV 4 finansierar insatserna på filmområdet.
Den s.k. biografavgiften innebär att biograferna bidrar med 10 % av
bruttobiljettintäkterna vid föreställningar.
De medel som parterna överenskommit att bidra med används för att
finansiera Stiftelsen Svenska Filminstitutets verksamhet. För 2003 erhöll
Filminstitutet drygt 400 miljoner kronor, varav staten svarade för 226
miljoner kronor. Vidare uppgick biografavgifterna till 128 miljoner
kronor. SVT bidrog med 41 miljoner kronor och TV 4 med 7 miljoner kronor.
I avtalet regleras en rad stödändamål, vilka indelas i tre kategorier,
nämligen
produktionsstöd till svensk film,
stöd till distribution och visning av film i hela landet och
stöd till filmkulturell verksamhet.
Under sommaren 2004 tillsatte Kulturdepartementet en arbetsgrupp med
filmavtalets parter, dvs. förutom staten Sveriges Biografägareförbund,
SVT, TV 4, Riksföreningen Våra Gårdar, Folkets Hus och Parker, Föreningen
Sveriges Filmproducenter, Sveriges Filmhyrareförening och Svenska
Filmdistributörers Förening. Arbetsgruppens uppgift var att pröva
förutsättningarna för ett nytt filmavtal. I oktober 2004 enades parterna i
gruppen samt dessutom de tre TV-företagen Modern Times Group MTG AB, C
More Entertainment AB (Canal +) och Kanal 5 AB om att avge en
avsiktsförklaring om den filmpolitik som ska gälla från och med 2006.
I avsiktsförklaringen förbinder sig samtliga här nämnda parter att
fortsätta det påbörjade arbetet med syfte att träffa ett nytt filmavtal
för tiden den 1 januari 2006-den 31 december 2010. Parterna är överens
om att ett nytt filmavtal ska begränsas till produktionsstöd till svensk
film och vissa stöd till distribution och visning av film i hela landet.
Ansvaret för andra filmpolitiska stöd ska övertas av staten och regleras
utanför avtalets ram.
2.1 Mål och visioner för svensk film
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om mål och visioner för svensk
film.
Motionen
Motionärerna bakom motion Kr361 (kd) anför att Filminstitutets verksamhet
är reglerad i filmavtalet, vilket innehåller en mängd detaljregler av
olika slag men saknar mål och visioner för svensk film. I motionen
föreslås därför att ett eventuellt nytt filmavtal ska vara mindre
detaljreglerat och mer målinriktat (yrkande 16).
Utskottets ställningstagande
Filmpolitiken omfattas av de av riksdagen godkända kulturpolitiska målen.
Vidare har regeringen i regleringsbrevet för Filminstitutet beslutat
om vissa mål med återrapporteringskrav. Det gäller t.ex. olika stöd
till regional verksamhet och stöd till film i skolan.
Vidare bör nämnas att de parter som står bakom avsiktsförklaringen har
enats om följande gemensamma mål med ett nytt filmavtal. Målet ska
vara
att stödja och stimulera förnyelse och utveckling av svensk filmproduktion
samt distribution och visning av film i hela landet,
att verka för att svensk filmproduktion ska utgöra en dynamisk
tillväxtbransch,
att förbättra kvinnliga filmskapares villkor,
att svensk film ska spegla hela landet,
att svensk film ska nå en större publik i alla visningsformer/fönster,
både i Sverige och internationellt,
att antalet biobesök i Sverige ska öka.
Utskottet kan således konstatera att en diskussion förs mellan parterna
om målen med ett filmavtal. Utskottet förutsätter att diskussionerna
kommer att återspegla sig i ett nytt filmavtal som tas upp i den
filmproposition som väntas inom kort. Något uttalande från riksdagen i
frågan är inte påkallat. Motion Kr361 (kd) yrkande 16 avstyrks.
2.2 Filmens ekonomiska och näringspolitiska betydelse
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsförslag om filmens ekonomiska och
näringspolitiska betydelse.
Jämför reservation 1 (m).
Motionen
I motion Kr233 (m) föreslås att riksdagen ska göra ett tillkännagivande
för regeringen om filmens ekonomiska och näringspolitiska betydelse.
Motionärerna framhåller bl.a. att visningsmöjligheterna och produktionsformerna
förändrats och att den digitala tekniken påverkat filmens utveckling
och gett möjligheter för professionell film, amatörfilm,
medieutbildningsanstalter
och televisionen att samverka. Genom regionaliseringen får filmen en
större ekonomisk betydelse i respektive landsända. Filmproduktionen har
på många håll blivit en inte oväsentlig näringslivsfaktor (yrkande 16).
Utskottets ställningstagande
Otvivelaktigt har filmen både ekonomisk och näringspolitisk betydelse
i flera delar av landet. Utskottet förutsätter att även regeringen är
medveten om denna betydelse och anser därför inte att det är motiverat
med något tillkännagivande av föreslagen innebörd. Riksdagen bör avslå
motion Kr233 (m) yrkande 16.
2.3 Stöd till utbyggnad av e-bio
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen ska göra ett tillkännagivande om
åtgärder som främjar utbyggnaden av e-bio i landet.
Bakgrund
Med begreppet e-bio avser utskottet all form av elektronisk visning på
duk.
Vid den offentliga utfrågning om filmens framtid som kulturutskottet
anordnade hösten 2004 hade en av programpunkterna rubriken Vad innebär
den tekniska utvecklingen för distributionen? Behövs biografer? Utskriften
från utfrågningen finns i bilaga 2 i detta betänkande.
I bilagan beskriver en företrädare från Folkets Hus och Parker (FHP)
det e-bio-projekt som FHP bedriver på tio mindre orter. Av informationen
framgår bl.a.
att den nya tekniken gör det möjligt för även mindre orter att visa
aktuella filmer,
att intäkter och besök ökat på försöksbiograferna med 25 - 30 %,
att distributionen förbilligats och förenklats,
att den digitala bildkvaliteten är högre än den analoga,
att e-biograferna kan användas som mötesplatser även för "alternativt
innehåll", t.ex. satellitsända konserter, fotbollsmatcher i högupplöst
format, undervisning m.m.,
att de tekniska investeringarna i biograferna är dyra och
att Sverige ligger långt framme internationellt sett när det gäller
e-bio.
Av utfrågningen framgår även att filmbolagen i Hollywood ännu inte
beslutat vilken teknisk standard som de kommer att välja samt att Sveriges
största biografkedja, SF-bio, avvaktar Hollywoods beslut innan man satsar
på e-bio.
Filminstitutet har i december 2004 överlämnat en rapport till regeringen
med ett underlag till en ny filmpolitik. I rapporten sägs bl.a. att den
digitala biografutvecklingen är under frammarsch. Övergången innebär en
strukturomvandling som kan ge väsentligt lägre driftskostnader, större
spridning och högre lönsamhet för alla led i filmbranschen, från producent
och distributör till biografägare. Dessutom kan publiken få tillgång
till ett mer aktuellt och varierat filmutbud, innefattande både stora
spelfilmer och lokala dokumentärer. Lyckas man med detta kommer det
enligt Filminstitutet att ha en gynnsam effekt på antalet biografbesökare
framöver. Dagens utmaning ligger enligt Filminstitutet i att få ner
investeringskostnaderna, upprätta teknik- och säkerhetsstandarder samt
hitta modeller för hur den nya tekniken bäst kan tillämpas. Sverige har
internationellt sett kommit att ligga i framkant av e-bioutvecklingen
bl.a. genom FHP:s projekt Digitala Hus. Ett teknikskifte för med sig
stora investeringskostnader. De biografer som kommer att ha störst nytta
av teknikskiftet bedöms inte ha ekonomisk styrka att klara det utan
samhälleligt stöd.
Motionerna
I två motioner behandlas frågan om stöd till utbyggnad av e-bio.
I motion Kr299 (v) sägs att med vanlig filmteknik är det antalet
framställda kopior som styr hur många biografer som kan premiärvisa en
film. Publikunderlaget gör att de större städernas biografer prioriteras.
Det innebär att filmintresserade utanför de större städerna har att
välja mellan en resa till någon större stad eller att vänta på att filmen
eventuellt visas hemmavid. E-bio är ett sätt att förbättra utbudet och
tillgängligheten av film i hela landet. Motionärerna bakom motionen
yrkar att regeringen - inom ramen för en sammanhållen filmpolitik och
i syfte att tillgängliggöra filmen för fler människor - ska föreslå
åtgärder för att stödja och underlätta utbyggnaden av e-bio i landet.
I
motion 2003/04:Kr272 (s) nämns att Folkets Hus och Parker (FHP) startat
projektet Digitala Hus på ett antal platser i landet. Projektet är ett
led i FHP:s satsning på att förnya och utveckla biografer. Digitala Hus
är Europas första digitala biografkedja. Yrkandet syftar till att fler
digitala hus ska kunna etableras i hela landet.
Utskottets ställningstagande
Från kulturpolitisk utgångspunkt är det angeläget att Sverige även på
filmens område eftersträvar att vidmakthålla de kulturpolitiska målen,
däribland jämlikhetsmålet om delaktighet. I det sammanhanget är e-bion
en intressant företeelse i biografvärlden.
De försök som gjorts inom FHP-projektet på tio mindre orter visar att
investeringarna i teknik är förhållandevis dyra, medan kostnaderna för
framställning och distribution av digitala filmkopior i gengäld är
förhållandevis låga. Inom ramen för projektet har filmer kunnat visas
vid tidpunkter då de alltjämt har hög aktualitet. Filmpubliken på de
aktuella orterna har därmed fått tillgång till filmutbudet på betydligt
bättre villkor än vad som hittills varit fallet för boende utanför
storstäderna.
Enligt utskottets uppfattning är det högst sannolikt att e-bio har
framtiden för sig, även om det i dag inte går att med säkerhet avgöra
vilken digital teknisk standard som kommer att bli förhärskande framöver
i biosalongerna i Sverige. Likväl är det utskottets uppfattning att
staten bör vidta åtgärder för att uppmuntra utbyggnaden av e-bio.
Kommande filmpolitiska insatser bör därför bl.a. inriktas på att ge
biopubliken även utanför större orter vidgade möjligheter att få tillgång
till ett aktuellt filmutbud. Regeringen bör i det sammanhanget överväga
och föreslå åtgärder som kan stödja och underlätta en teknikneutral
utbyggnad av e-bio i landet.
Riksdagen bör därför med bifall till motion Kr299 (v) och med delvis
bifall till motion 2003/04:Kr272 (s) som sin mening ge regeringen till
känna vad utskottet här anfört.
2.4 En fond för unga filmare
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsförslag om en fond för unga filmare.
Jämför reservation 2 (m).
Motionen
I motion Kr214 (m) föreslås att en fristående fond ska inrättas för
unga oetablerade filmare. Fonden ska - enligt förslaget - finansieras
genom de särskilda avgifter som radio- och TV-företagen kan påföras om
de bryter mot vissa bestämmelser i radio- och TV-lagen. Den summa som
företagen årligen betalar uppgår till mellan 3 och 5 miljoner
kronor.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser i likhet med motionären att det är angeläget att unga
och oetablerade filmare ges möjlighet att pröva sina ideer och talanger.
Av avsiktsförklaringen om ett nytt filmavtal framgår att parterna är
överens om att inom ramen för filmavtalets produktionsstöd prioritera
bl.a. utvecklingsstöd med inriktning på manusutveckling och unga
filmskapare. Utskottet förutsätter därmed att någon form av stöd för unga
filmare kommer att inrättas. Motion Kr214 (m) avstyrks och bör således
inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida,.
2.5 Offentlighetsprincipen och Filminstitutet
Utskottets förslag i korthet
Eftersom frågan redan är föremål för regeringens prövning bör riksdagen
avslå ett motionsförslag om att offentlighetsprincipen ska göras tillämplig
på Filminstitutets verksamhet.
Jämför reservation 3 (m, fp, kd).
Motionen
I motion Kr361 (kd) föreslås att offentlighetsprincipen ska gälla för
de delar av Filminstitutets verksamhet som rör statliga medel (yrkande
17).
Utskottets ställningstagande
Frågan om rätten att ta del av allmänna handlingar i statliga bolag och
hos andra privaträttsliga subjekt har nyligen behandlats av Offentlighets-
och sekretesskommittén i betänkandet Insyn och sekretess (SOU 2004:75).
I betänkandet föreslås att rätten att ta del av allmänna handlingar
ska gälla även handlingar hos aktiebolag, ekonomiska föreningar,
handelsbolag och stiftelser, där staten har ett rättsligt bestämmande
inflytande. Härmed menas bl.a. att staten, ensam eller tillsammans med
kommuner och landsting, har rätt att utse eller avsätta mer än hälften
av ledamöterna i styrelsen för ett aktiebolag, en ekonomisk förening
eller en stiftelse. Betänkandet har remitterats.
Enligt Filminstitutets stiftelseförordnande utser regeringen
styrelseledamöterna i stiftelsen och bestämmer vem som ska vara ordförande.
I ett skriftligt svar på frågor från dels Lennart Kollmats (fp), dels
Kent Olsson (m) hänvisade utbildnings- och kulturministern i början av
december 2004 till ovan nämnda betänkande från Offentlighets- och
sekretesskommittén. Dessutom tillfogade statsrådet följande.
Redan inom den gällande lagstiftningen finns det dock inget som hindrar
aktiebolag, föreningar och stiftelser att lämna ut handlingar till
allmänheten. Jag är övertygad om att de själva skulle vinna mycket i
anseende och förståelse hos den breda allmänheten om de valde ett öppnare
förhållningssätt. För mig är det en självklar princip att största möjliga
öppenhet ska gälla för offentligt finansierad verksamhet. Jag avser
därför att ta upp frågan i de löpande dialoger som Kulturdepartementet
har med berörda kulturinstitutioner. Jag avser också pröva om det finns
ytterligare möjlighet att öka dessa institutioners öppenhet.
Utskottet konstaterar att den i motionen aktualiserade frågan om
offentlighetsprincipen för närvarande prövas i Regeringskansliet och anser
att det inte finns anledning att föregripa regeringens ställningstagande
i frågan. Motion Kr361 (kd) yrkande 17 bör avslås av riksdagen.
3 Frågor om Filmarkivet i Grängesberg
Bakgrund
År 2002 etablerades Filmarkivet i Grängesberg. Avsikten från regeringens
sida var att verksamheten skulle byggas ut etappvis (jfr prop. 2001/02:1
utgiftsområde 17 s. 67). Arkivets uppdrag skulle vara att samla in,
dokumentera, bevara och göra den ej biografvisade, dokumentära filmen
tillgänglig i Sverige, dvs. den s.k. icke fiktiva filmen. Därmed avses
dokumentärfilm av olika art och karaktär, lokala hembygdsfilmer,
industrifilmer, folkrörelsefilmer, kortfilmer och undervisningsfilmer.
Eftersom ett samlat ansvar saknades på detta område riskerade filmerna
och därmed en viktig del av vårt kulturarv att förstöras.
Filminstitutet är huvudman för verksamheten, som för 2005 erhåller knappt
5 miljoner kronor över statsbudgeten (anslaget 28:36 Filmstöd).
Finansieringen ligger utanför de stödändamål som finns i 2000 års filmavtal.
Målet för Filmarkivet anges i regleringsbrevet till Filminstitutet på
följande sätt.
Målet är att i dialog med forskarsamhället och kulturlivet samt efter
samråd med Statens ljud- och bildarkiv samla in, vårda, bevara och
tillgängliggöra icke fiktiv film som upptagits på filmbas men inte är
avsedd för biografvisning.
I utredningen Bevara ljud och rörlig bild (SOU 2004:53) har den s.k.
SLBA-utredningen gjort en översyn av verksamheten vid Statens ljud- och
bildarkiv (SLBA). I betänkandet beskrivs verksamheten hos olika aktörer
inom ljud- och bildområdet, bl.a. SLBA, Sveriges Television (SVT) och
Filmarkivet i Grängesberg. Förslag lämnas som rör verksamheten vid SLBA.
I betänkandet redovisas även att SLBA i samarbete med Filminstitutet
och SVT tagit initiativ till att utarbeta ett underlag för en svensk
nationell bevarandeplan för rörliga bilder. I underlaget ska bl.a. den
nuvarande gränsdragningen och samordningen mellan institutionerna
beskrivas. Vidare ska samarbetet avse hur rörliga bilder behandlas samt
volymberäkningar och kostnadsberäkningar för nödvändiga bevarandeinsatser.
Utkastet till bevarandeplan visar att den absolut största delen av
beståndet av rörliga bilder i Sverige finns hos SVT, Filminstitutet och
SLBA. Dessa tre arkiv har olika system för registrering och katalogisering
av sina respektive samlingar. De har också olika förutsättningar och
praxis för att tillhandahålla samlingarna (bet. s. 78).
Arbetet med den nationella bevarandeplanen har legat nere under den tid
då SLBA-utredningen pågått. Avsikten är att arbetet nu ska påbörjas på
nytt.
3.1 Inriktning och avgränsning av uppdraget för Filmarkivet i Grängesberg
och samordning inom området rörliga bilder
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner med förslag om inriktning och avgränsning
av verksamheten vid Filmarkivet i Grängesberg och samordning inom området
rörliga bilder.
Jämför reservation 4 (fp, kd, c).
Motionerna
I motion 2003/04:Kr390 (kd) erinras om att filmer bevaras vid flera
olika institutioner och i privat ägo. Det är menar motionärerna angeläget
att verksamheten vid Filmarkivet i Grängesberg får en tydlig inriktning
och avgränsning och att en samordning kommer till stånd mellan de
myndigheter och organisationer som bevarar rörliga bilder (yrkande 14).
Ett liknande förslag framförs i motion Kr361 (kd) (yrkande 18).
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att Filminstitutet genom regleringsbrevet för
2005 har fått i uppdrag att redovisa en i samarbete med forskarsamhället
fastställd prioriteringsordning för insamling, vård, bevarande och
tillgängliggörande av filmer. Uppdraget ska redovisas i slutet av maj
2005. Vidare förutsätter utskottet att regeringen i den kommande
filmpolitiska propositionen redovisar sina planer för hur Filmarkivet i
Grängesberg ska vidareutvecklas. I det sammanhanget är det naturligt
att regeringen även beaktar frågor som rör verksamhetens inriktning och
i vad mån uppdraget bör förtydligas eller avgränsas samt förutsättningarna
för att samarbeta med andra parter som är verksamma inom liknande
insamlingsområden.
Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört avstyrks motionerna
2003/04:Kr390 (kd) yrkande 14 och Kr361 (kd) yrkande 18.
3.2 Resurser till Filmarkivet i Grängesberg
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslag om att Filmarkivet i Grängesberg ska
tillföras erforderliga resurser.
Jämför reservation 5 (c).
Motionerna
Förslagen i motionerna Kr373 (c) och Kr407 (s) syftar till att Filmarkivet
i Grängesberg ska utvecklas och erhålla erforderliga resurser.
Utskottets ställningstagande
Frågan om vilka ekonomiska resurser som ställs till Filmarkivets förfogande
har ett nära samband med verksamhetens dimensionering. De behov av
resursförstärkning som kan finnas vid Filmarkivet får givetvis på sedvanligt
sätt ställas mot andra angelägna behov och prövas i samband med kommande
budgetarbete. Motionerna Kr373 (c) och Kr407 (s) avstyrks därmed.
3.3 Filmarkivets tekniska kompetens
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett motionsyrkande om förstärkt
teknisk kompetens vid Filmarkivet i Grängesberg.
Jämför reservation 6 (fp, c).
Motionen
I motion 2003/04:Kr326 (c) föreslås att Filmarkivet ska få ansvar för
att den tekniska och den laboratorietekniska kompetensen byggs upp och
hålls vid liv. Det råder enligt motionärerna brist på tekniskt kunnande.
Vid teknikskiften är det extra viktigt att knyta till sig teknisk
kompetens (yrkande 37).
Utskottets ställningstagande
Den i motionen aktualiserade frågan om Filmarkivets tekniska kompetens
är av den arten att den torde komma att tas upp i den kommande filmpolitiska
propositionen. Filmarkivet samlar in 8-millimeters- och 16-millimetersfilm.
Utskottet har inhämtat att Filmarkivet har tillräcklig kompetens för
att bevara 16-millimetersfilm. Däremot saknas i landet motsvarande
kompetens för 8-millimetersfilm, som därför tills vidare får restaureras
utomlands. Utskottet förutsätter att detta problem beaktas av regeringen
i den kommande filmpolitiska propositionen. Därmed avstyrker utskottet
motion 2003/04:Kr326 (c) yrkande 37.
3.4 Filmarkivets ABM-samverkan
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande om Filmarkivets ABM-samverkan bör i avvaktan på den
kommande arkivpropositionen avslås av riksdagen.
Motionen
I motion 2003/04:Kr326 (c) föreslås att regeringen ska lämna förslag
till riksdagen på hur Filmarkivet i Grängesberg gemensamt med andra
arkiv ska kunna samverka även med bibliotek och museer, s.k. ABM-samverkan
(yrkande 38).
Utskottets ställningstagande
På förslag av kulturutskottet gjorde riksdagen våren 2001 ett
tillkännagivande om utökad samverkan mellan de statligt stödda arkiv-,
biblioteks- och museiinstitutionerna (ABM). Tillkännagivandet innebar att
regeringen borde kartlägga dittills vidtagna samverkansåtgärder och
utvärdera gjorda insatser och vunna erfarenheter inom området. Den
begärda översynen borde resultera i förslag till några konkreta
samverkansprojekt som skulle kunna föra den påbörjade utvecklingen vidare.1Bet.
2000/01:KrU5 s. 31, rskr. 2000/01:176.
På uppdrag av regeringen har Kungl. biblioteket, Riksarkivet, Kulturrådet
och Riksantikvarieämbetet utarbetat en lägesrapport som överlämnades
till regeringen våren 2002. I rapporten föreslogs uppbyggnad av ett
nationellt ramverk med gällande riktlinjer, rekommendationer och standarder
inom ABM-området samt nationella planer för digitalisering, insamling
och långsiktigt bevarande av digitalt material. Vidare föreslogs en
successiv uppbyggnad av en samordnande ABM-funktion med vissa specifika
uppgifter. Slutligen framfördes förslag om en handlingsinriktad utredning
som tar fasta på det fortsatta arbetets ambitionsnivå, finansiering och
organisation.
Kulturrådet, Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och
de centrala museerna har därefter på eget initiativ påbörjat ett samarbete
genom att inrätta ett ABM-centrum. Stöd till digitalisering på nationell
nivå är en av centrets viktigaste angelägenheter. Enligt utskottets
uppfattning får det ankomma på här nämnda myndigheter och Filminstitutet
att avgöra om det är lämpligt att låta samarbetet innefatta även
verksamheten vid Filmarkivet i Grängesberg.
Utskottet har inhämtat att regeringen i den proposition om arkiv som
väntas bli överlämnad till riksdagen under våren avser att bl.a. behandla
ABM-samverkan. Regeringens beredning av frågan bör inte föregripas.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motion 2003/04:Kr326
(c) yrkande 38 bör avslås av riksdagen.
4 Censurfrågor
Vissa bestämmelser om filmcensur
I enlighet med bestämmelserna i lagen (1990:886) om granskning och
kontroll av filmer och videogram ska framställningen i en film eller ett
videogram vara granskad och godkänd av Statens biografbyrå, innan den
får visas vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning (1 §).
Enligt 5 § får framställningen i en film eller ett videogram inte
godkännas för visning för barn under sju år, under elva år eller under
femton år, om den kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen psykisk
skada.
Bestämmelse om s.k. vuxenmedverkan finns i 6 §, av vilken det framgår
att barn som inte fyllt sju år och som är i sällskap med en person som
fyllt arton år får medges tillträde till visning av en framställning
som är tillåten för barn från sju år. Barn som fyllt sju år men inte
elva år och som är i sällskap med en person som fyllt arton år får medges
tillträde till visning av en framställning som är tillåten för barn
från elva år.
Biografbyråns beslut i frågor om granskning av film och videogram får
överklagas hos kammarrätten (21 §). När kammarrätten prövar Biografbyråns
beslut ska rätten bestå av tre lagfarna ledamöter samt två särskilda
ledamöter. Av de särskilda ledamöterna ska en ha särskilda kunskaper om
film och en i beteendevetenskap. Även om en av de särskilda ledamöterna
är frånvarande, får målet avgöras om tre av kammarrättens ledamöter är
ense om det slutliga avgörandet (22 §).
Våldsskildringsrådets syn på kammarrättens roll
Våldsskildringsrådet (numera benämnt Medierådet) har i rapporten
Erfarenheter av regeln om vuxenmedverkan på biograf behandlat bestämmelsen
om vuxenmedverkan (Våldsskildringsrådet 2002:27). I rapporten som
överlämnats till regeringen konstaterar rådet att bestämmelsen fungerar
bra och att den uppskattas av en majoritet av de berörda (s. 80).
Rådet tar i rapporten också upp kammarrättens roll när det gäller
åldersgränser på biograf och anför följande (s. 78).
Innan kammarrätten ersatte regeringen som överinstans 1991 rörde i
princip samtliga överklagningsärenden klipp i eller förbud av film för
vuxna. I dag gäller samtliga överklaganden åldersgränser under 15 år.
Samtidigt som även detta innebär en inskränkning av yttrandefriheten
utgör det också samhällets yttersta beslut om skydd av barn från skadlig
mediepåverkan. Det kan därför finnas skäl att diskutera lämpligheten i
att en juridisk instans som kammarrätten är överinstans. Här framträder
balansen mellan juridisk expertis, barnexpertis och filmexpertis som en
tänkbar utgångspunkt för en diskussion.
Om man går tillbaka till Våldsskildringsutredningens slutbetänkande,
(SOU 1989:22), finns redan där resonemang angående valet mellan
kammarrätten och en särskild besvärsnämnd som överinstans. Utredningen menar
att det i censurärenden inte är en strikt juridisk rättstillämpning som
är det centrala utan att det är effekten av en framställning som ska
bedömas. Man menar därför att behovet av juridisk kompetens är mindre
än behovet av annan sakkunskap. Med den förändring av överklagningsärendena
som skett, kan det finnas skäl att åter beakta dessa resonemang.
Medierådets (tidigare Våldsskildringsrådet) uppdrag
Medierådets formella namn är Rådet mot skadliga våldsskildringar. Det
inrättades som en kommitté 1990 under dåvarande Utbildningsdepartementet.
Fram till oktober 2004 benämndes det Våldsskildringsrådet men kallas
numera Medierådet.
Rådets uppdrag framgår av följande sammanfattning i tilläggsdirektiv
2003:75.
Rådet mot skadliga våldsskildringar (Våldsskildringsrådet) skall inrikta
sin verksamhet på barns och ungas mediesituation. Syftet skall vara att
minska riskerna för skadlig mediepåverkan på barn och unga.
Uppdraget omfattar såväl traditionella som nya elektroniska rörliga
bildmedier, exempelvis film, TV, video, dvd, datorspel, TV-spel och
Internet.
Rådet skall ägna våldsskildringar och pornografi särskild uppmärksamhet.
Det skall ha ett tydligt genusperspektiv på sitt arbete.
Rådet skall arbeta utåtriktat och resultatinriktat. Det skall vara
pådrivande i exempelvis kontakterna med mediebranscherna samt söka
samarbete med andra aktörer. Rådet skall aktivt involvera barn och unga
i arbetet. Uppgiften att vara ett samarbetsorgan för ett antal myndigheter
upphör.
I årliga rapporter skall rådet redovisa resultatet av sitt arbete samt
strategier för det fortsatta arbetet.
4.1 Kammarrättens samråd med beteendevetenskaplig kompetens
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen ska avslå motionsyrkanden med krav på
samråd med beteendevetenskaplig kompetens i ärenden som rör överklaganden
om åldersgränser för film.
Jämför reservation 7 (kd).
Motionerna
I motion Ub443 (kd) erinrar motionärerna om att det förekommit att
kammarrätten i ärenden om åldersgränser för film fattat beslut utan att
samråda med beteendevetenskaplig kompetens. Detta är enligt motionärerna
inte acceptabelt, eftersom denna kompetens är avgörande för att bedöma
vad som kan vålla psykisk skada för ett barn. Yrkandet syftar till en
ändring i detta hänseende av lagen (1990:886) om granskning och kontroll
av filmer och videogram (yrkande 3). Samma förslag finns i motionerna
2002/03:Kr367 (kd) yrkande 3 och 2003/04:Ub517 (kd) yrkande 3.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inhämtat att det inom Justitiedepartementet pågår en
översyn av processen i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Bland annat
övervägs nedflyttning av ytterligare typer av mål till länsrätt. Enligt
utskottets uppfattning är det inte meningsfullt att pröva den av
motionärerna framlagda lösningen innan översynen har slutförts. Något
initiativ från riksdagens sida i denna fråga är enligt utskottets
uppfattning inte påkallat. Motionerna 2002/03:Kr367 (kd) yrkande 3,
2003/04:Ub517 (kd) yrkande 3 och Ub443 (kd) yrkande 3 avstyrks därmed.
4.2 Babybio
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå två motioner med förslag om att ge föräldrar rätt
att ta med bebisar på barnförbjudna filmer.
Jämför reservation 8 (m, fp).
Motionerna
I två motioner behandlas s.k. babybio, som riktar sig till föräldralediga
mammor och pappor som har med sig sina små barn på bio.
Förslaget i motion 2003/04:Kr219 (m) syftar till att lagen (1990:886)
om granskning och kontroll av filmer och videogram ska ändras så att
det blir tillåtet för föräldrar att ta med bebisar på barnförbjudna
filmer. Likande förslag framförs i motion 2003/04:Kr220 (s).
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att lagbestämmelserna om åldersgränser och
vuxenmedverkan innebär att vuxna med små barn kan se barntillåtna filmer
samt filmer med sjuårsgräns. Det utbud av filmer som kan visas på babybio
torde - trots den inskränkning som åldersgränserna innebär - vara
relativt omfattande. Utskottet är inte berett att föreslå någon ändring
av de aktuella bestämmelserna i censurlagstiftningen. Motionerna
2003/04:Kr219 (m) och 2003/04:Kr220 (s) avstyrks.
4.3 Ändring av sjuårsgränsen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet anser att riksdagen ska avslå en motion med förslag om att
sjuårsgränsen ska sänkas till sex år.
Motionen
I motion Kr388 (c) föreslås att den lägsta gränsen för att få se
barntillåten film ska ändras från sju till sex år. Enligt motionären som
hänvisar till ledsagarregeln kan nämligen sjuårsgränsen vara ett problem
när skolklasser ser film. Lärarna har då ett ansvar för vilka filmer
som kan ses av barnen utan att de tar skada. Alla i skolans första klass
har inte fyllt sju år. För att barntillåten film ska kunna användas
utan hinder i skolundervisningen bör lagstiftningen ändras.
Utskottets ställningstagande
Som redovisats i det föregående medger bestämmelsen om vuxenmedverkan
i 6 § lagen (1990:886) om granskning och kontroll av videogram att barn
som ännu inte fyllt sju år får se en film med sjuårsgräns i sällskap
med en person som fyllt 18 år. Skolbarn som är sex år får visserligen
inte följa med sina sjuåriga kamrater och person som fyllt 18 år, t.ex.
en lärare, på bio där film visas som har elvaårsgräns. Denna olägenhet
torde enligt utskottets bedömning vara obetydlig. Utskottet är därför
inte berett att föreslå någon ändring av sjuårsgränsen.
Motion Kr388 (c) om ändring av sjuårsgränsen avstyrks.
4.4 Avskaffande av filmcensuren för vuxna
Utskottets förslag i korthet
Utskottet, som inte är berett att avskaffa filmcensuren för vuxna,
föreslår att riksdagen avslår tre motioner med sådant krav.
Jämför reservation 9 (m, fp).
Motionerna
I motion Kr233 (m) yrkande 18 föreslås att filmcensuren för vuxna ska
avskaffas.
Även motionärerna bakom motion A355 (fp) tar avstånd från filmcensur
för vuxna. De anser att en 18-årsgräns ska införas för att motverka att
de allra grövsta filmerna visas för barn och ungdomar (yrkande 19 i
denna del).
Slutligen föreslås i motion Kr219 (m) att en utredning ska tillsättas
om Biografbyråns och filmcensurens framtid.
Utskottets ställningstagande
Utskottet erinrar om att regeringen i budgetpropositionen för 2005
anförde följande om förslag att avskaffa vuxencensur (prop. 2004/05:1
utg.omr. 17, s. 104).
I maj 1993 lämnade Våldsskildringsrådet delbetänkandet En gräns för
filmcensuren (SOU 1993:39). I betänkandet föreslog rådet att vuxencensuren
skulle slopas och att ytterligare en åldersgräns på 18 år skulle införas
för filmer som skall visas offentligt. Betänkandet remissbehandlades
med ett blandat utfall. Regeringen vill i anslutning härtill redovisa
bedömningen att lagstiftningen om filmcensur alltjämt fyller en viktig
funktion, både som en markering från samhällets sida när det gäller vad
som är acceptabelt att visa offentligt och som en motvikt mot utvecklingen
av våldsinslagen i medierna. Regeringen avser därför inte att vidta
någon åtgärd med anledning av Våldsskildringsrådets förslag.
Utskottet har i denna fråga samma uppfattning som regeringen.
Censurlagstiftningen bör således inte ändras. Utskottet är därmed inte
heller berett att tillstyrka förslag som syftar till en utredning av
Biografbyråns och filmcensurens framtid. Utskottet avstyrker motionerna
Kr219 (m), Kr233 (m) yrkande 18 och A355 (fp) yrkande 19 i denna del.
4.
5 Medierådets roll
Utskottets förslag i korthet
Medierådets resursbehov bör av regeringen på sedvanligt sätt vägas mot
andra angelägna behov i kommande budgetarbete. Utskottet föreslår att
motionsyrkanden som bl.a. syftar till resursförstärkning av rådet bör
avslås av riksdagen.
Jämför reservation 10 (kd, c)
Motionerna
I två motioner, 2003/04:Ub517 (kd) yrkande 4 och Ub443 (kd) yrkande 4,
framhålls betydelsen av Våldsskildringsrådets, numera Medierådets,
roll. I den senare motionen sägs att rådet har begränsade resurser för
att möta de krav som ställs på rådet från bl.a. skolor, föräldragrupper
och kommuner. Regeringen bör se till att rådet får möjligheter att öka
sitt utåtriktade arbete.
Även motionärerna bakom motion A355 (fp) framhåller betydelsen av att
Våldsskildringsrådet kan fortsätta att vara aktivt i arbetet med skadliga
vålds- och porrskildringar (yrkande 19 i denna del).
Utskottets ställningstagande
Målet för mediepolitiken är att stödja yttrandefrihet, mångfald,
massmediernas oberoende och tillgänglighet samt att motverka skadliga inslag
i massmedierna. Medierådets uppdrag ligger således väl i linje med det
mediepolitiska målet.
Utskottet vill påminna om att rådets uppdrag aktualiserades 2003 och
numera omfattar alla rörliga bildmedier. Uppdraget går bl.a. ut på att
påverka mediebranschens självreglerande arbete för att skydda barn och
unga mot skadlig mediepåverkan. Rådet ska också arbeta med kunskapsuppbyggnad
och kunskapsförmedling. Det ska vara utåtriktat och resultatinriktat.
Det ska vara pådrivande och söka samarbete med andra aktörer och det
ska aktivt involvera barn och unga i sitt arbete. Utskottet anser i
likhet med motionärerna att Medierådet har en mycket viktig roll att
spela.
Utskottet är inte berett att nu uttala sig om resurstilldelningen till
Me-dierådet. De ekonomiska behov som kan finnas för att rådet ska kunna
fullgöra sitt uppdrag får på sedvanligt sätt prövas av regeringen och
riksdagen i kommande budgetarbete och vägas mot andra angelägna behov.
Utskottet avstyrker därmed motionerna 2003/04:Ub517 (kd) yrkande 4,
A355 (fp) yrkande 19 i denna del och Ub443 (kd) yrkande 4.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har
föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Filmens ekonomiska och näringspolitiska betydelse, punkt 2 (m)
av Kent Olsson (m), Lena Adelsohn Liljeroth (m) och Anna Lindgren (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om filmens ekonomiska och näringspolitiska
betydelse. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:Kr233 yrkande 16.
Ställningstagande
Som anförs i motion Kr233 (m) har Sverige de senaste åren återigen blivit
en filmnation att räkna med. Utvecklingen innebär bl.a. att visningsmöjligheter
och produktionsformer förändras. Digital teknik, datorstyrda manipulationer
och animationer är några av de faktorer som påverkat filmens utveckling.
Regionalt baserade produktionscentrum för film har växt upp. Filmpool
Nord och Film i Väst är exempel på nya centrum där en stor del av svensk
filmproduktion nu sker. Genom regionaliseringen får filmen en större
ekonomisk betydelse i respektive landsända. Med en omfattande
"kringverksamhet" har filmproduktion på många håll blivit en inte oväsentlig
näringslivsfaktor. I detta sammanhang vill vi även understryka att
samverkan på det produktions- och teknikmässiga området ger positiva
synergieffekter.
Slutligen vill vi framhålla vikten av att det finns ett nära samband
mellan utbildning, amatörfilmare och professionella i samma område. De
kan på ett positivt sätt befrukta varandras verksamheter.
Med hänvisning till det anförda anser vi att riksdagen bör bifalla motion
Kr233 (m) yrkande 16.
2. En fond för unga filmare, punkt 4 (m)
av Kent Olsson (m), Lena Adelsohn Liljeroth (m) och Anna Lindgren (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om en fond för unga filmare. Därmed bifaller
riksdagen motion 2004/05:Kr214.
Ställningstagande
Som framgår av motion Kr214 (m) råder det ofta brist på pengar för unga
och oetablerade filmares filmprojekt. Vi föreslår därför att en fristående
fond ska inrättas för dessa filmare. Fonden ska finansieras genom att
tillföras de särskilda avgifter som radio- och TV-företagen måste betala
till staten när de bryter mot regler i radio- och TV-lagen. Varje år
uppgår den totala bötessumman som programföretagen betalar till mellan
3 och 5 miljoner kronor. Fonden skulle kunna förvaltas av t.ex. Dramatiska
institutet.
Vi föreslår att riksdagen som sin mening tillkännager för regeringen
vad vi anfört om en fond för unga filmare. Därmed bör riksdagen bifalla
motion Kr214 (m).
3. Offentlighetsprincipen och Filminstitutet, punkt 5 (m, fp, kd)
av Lennart Kollmats (fp), Kent Olsson (m), Gunilla Tjernberg (kd),
Lena Adelsohn Liljeroth (m), Anna Lindgren (m) och Hans Backman (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om offentlighetsprincipen och Filminstitutet.
Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:Kr361 yrkande 17.
Ställningstagande
I likhet med motionärerna bakom motion Kr361 (kd) vill vi framhålla att
det statliga stöd som Svenska Filminstitutet fördelar i princip inte
avviker från de stödformer som på andra områden administreras av offentliga
institutioner. Vi anser därför att offentlighetsprincipen ska gälla för
de delar av Filminstitutets verksamhet som rör statliga medel. Regeringen
bör lägga fram förslag till riksdagen med denna innebörd.
Vi föreslår att riksdagen som sin mening tillkännager för regeringen
vad vi anfört om offentlighetsprincipen och Filminstitutet. Därmed bör
riksdagen bifalla motion Kr361 (kd) yrkande 17.
4. Inriktning och avgränsning av uppdraget för Filmarkivet i Grängesberg
och samordning inom området rörliga bilder, punkt 6 (fp, kd, c)
av Lennart Kollmats (fp), Gunilla Tjernberg (kd), Hans Backman (fp)
och Lars-Ivar Ericson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om inriktning och avgränsning av uppdraget för
Filmarkivet i Grängesberg och samordning inom området rörliga bilder.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Kr390 yrkande 14 och
2004/05:Kr361 yrkande 18.
Ställningstagande
Som framgår av motion Kr361 (kd) ligger ansvaret för att bevara rörliga
bilder på flera myndigheter och institutioner, t.ex. Statens ljud- och
bildarkiv, Sveriges Television, Svenska Filminstitutet och Filmarkivet
i Grängesberg. Dessutom finns ett stort antal rörliga bilder i privat
ägo där det finns ägare som önskar att det egna materialet ska bevaras
av någon kulturinstitution. Kostnaderna för bevarande är höga. Regeringen
har inte angivit någon inriktning eller avgränsning för verksamheten.
Beståndet av rörliga bilder ökar snabbt.
I juni 2003 lämnade Riksdagens revisorer en rapport där de konstaterade
att det finns ett behov av att samordna insatserna för att bevara rörliga
bilder som kulturarv. De var mycket kritiska till regeringens brist på
initiativ i frågan. Vi instämmer i revisorernas problemanalys och anser
att regeringen ska göra en organisationsöversyn och påbörja ett
genomgripande reformarbete för att bevara den rörliga bilden.
Med hänvisning till det anförda anser vi att riksdagen bör bifalla
motionerna 2003/04:Kr390 (kd) yrkande 14 och Kr361 (kd) yrkande 18.
5. Resurser till Filmarkivet i Grängesberg, punkt 7 (c)
av Lars-Ivar Ericson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om resurser till Filmarkivet i Grängesberg. Därmed
bifaller riksdagen motion 2004/05:Kr373 och bifaller delvis motion
2004/05:Kr407.
Ställningstagande
I likhet med motionären bakom motion Kr373 (c) anser jag att verksamheten
vid Filmarkivet i Grängesberg ska tillföras ökade resurser, så att
arkivet kan utvecklas ytterligare. Centerpartiet föreslog hösten 2004
att 3 miljoner kronor utöver regeringens förslag skulle anvisas för
detta ändamål för 2005. Tyvärr avslog riksdagen vårt förslag till
medelsanvisning.
Jag anser att regeringen ska fortsätta att utveckla verksamheten i
Grängesberg och i kommande förslag till kulturbudget även anslå erforderliga
medel i detta syfte.
Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen vad jag anfört
om resurser till Filmarkivet i Grängesberg. Därmed bör riksdagen bifalla
motion Kr373 (c) och delvis bifalla Kr407 (s).
6. Filmarkivets tekniska kompetens, punkt 8 (fp, c)
av Lennart Kollmats (fp), Hans Backman (fp) och Lars-Ivar Ericson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om Filmarkivets tekniska kompetens. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:Kr326 yrkande 37.
Ställningstagande
Som framgår av motion 2003/04:Kr326 (c) har Filmarkivet i Grängesberg
behov av en rationell hantering av befintliga personella och maskinella
resurser. Dessutom behöver arkivet knyta till sig teknisk kompetens,
något som är extra viktigt i en tid av hastiga teknikskiften. Det råder
i dag stor brist på tekniskt kunnande inom detta område. Enligt vår
mening bör Filmarkivet få ansvar för att teknisk och laboratorieteknisk
kompetens byggs upp och hålls vid liv.
Vi föreslår att riksdagen som sin mening tillkännager för regeringen
vad vi anfört om Filmarkivets tekniska kompetens. Därmed bör riksdagen
bifalla motion 2003/04:Kr326 (c) yrkande 37.
7. Kammarrättens samråd med beteendevetenskaplig kompetens, punkt 10
(kd)
av Gunilla Tjernberg (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om Kammarrättens samråd med beteendevetenskaplig
kompetens. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:Kr367 yrkande
3, 2003/04:Ub517 yrkande 3 och 2004/05:Ub443 yrkande 3.
Ställningstagande
I likhet med motionärerna bakom bl.a. motion Ub443 (kd) yrkande 3 anser
jag att film- och beteendevetares kompetens ska tillmätas större betydelse
i överklagningsärenden som gäller åldersgränser för film. Det innebär
att regeringen bör se över lagen (1990:886) om granskning och kontroll
av film och videogram i detta hänseende.
Med hänvisning till det anförda anser jag att riksdagen bör bifalla
motionerna 2002/03:Kr367 (kd) yrkande 3, 2003/04:Ub517 (kd) yrkande 3
och Ub443 (kd) yrkande 3.
8. Babybio, punkt 11 (m, fp)
av Lennart Kollmats (fp), Kent Olsson (m), Lena Adelsohn Liljeroth (m),
Anna Lindgren (m) och Hans Backman (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om babybio. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2003/04:Kr219 och 2003/04:Kr220.
Ställningstagande
Som anförs i motion 2003/04:Kr219 (m) förekommer s.k. babybio på olika
håll i Sverige. Det handlar om att föräldralediga mammor och pappor får
möjlighet att på dagtid ta med sig baby och barnvagn på ordinarie
bioföreställningar. Enligt Statens biografbyrå kan babybio i vissa fall
vara olaglig, eftersom de åldersgränser som gäller för många filmer
även ska tillämpas på nyfödda barn i vagn.
Vi anser att lagar ska vara förankrade i verkligheten om de ska vara
trovärdiga och respekteras. Det är därför hög tid att lagen (1990:886)
om granskning och kontroll av filmer och videogram ses över, så att
föräldralediga mammor och pappor kan ta med bebisar i vagn även på
barnförbjudna filmer och filmer med elvaårsgräns.
Vi föreslår att riksdagen som sin mening tillkännager för regeringen
vad vi anfört om babybio. Därmed bör riksdagen bifalla motionerna
2003/04:Kr219 (m) och 2003/04:Kr220 (s).
9. Avskaffande av filmcensuren för vuxna, punkt 13 (m, fp)
av Lennart Kollmats (fp), Kent Olsson (m), Lena Adelsohn Liljeroth (m),
Anna Lindgren (m) och Hans Backman (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 13 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen om avskaffande av filmcensuren för vuxna. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2004/05:Kr233 yrkande 18 och 2004/05:A355 yrkande
19 i denna del och avslår motion 2004/05:Kr219
Ställningstagande
Vi anser i likhet med motionärerna bakom motionerna Kr233 (m) och A355
(fp) att filmcensuren för vuxna ska avskaffas. Samtidigt bör ytterligare
en åldersgräns införas för att motverka att de allra grövsta filmerna
visas för barn och ungdomar.
Vi föreslår att riksdagen som sin mening tillkännager för regeringen
vad vi anfört om avskaffande av filmcensuren för vuxna. Därmed bör
riksdagen bifalla motionerna Kr233 (m) yrkande 18 och A355 (fp) yrkande
19 i denna del samt avslå motion Kr219 (m).
10. Medierådets roll, punkt 14 (kd, c)
av Gunilla Tjernberg (kd) och Lars-Ivar Ericson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 14 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen om medierådets roll. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2003/04:Ub517 yrkande 4 och 2004/05:Ub443 yrkande 4 och 2004/05:A355
yrkande 19 i denna del.
Ställningstagande
Vi anser att Medierådet har en viktig roll att spela i arbetet med att
skydda barn och unga mot skadligt medieinnehåll. Rådets nya utåtriktade
och resultatinriktade profil är välkommen. Alltfler uppmärksammar rådets
arbete och kunskaper. Förfrågningarna från skolor, föräldragrupper m.fl.
ökar ständigt. För att kunna fullgöra sin roll bör rådet få ökade
ekonomiska resurser, vilket regeringen i kommande budgetarbete bör ta
hänsyn till.
Med hänvisning till det anförda anser vi att riksdagen bör bifalla
motionerna 2003/04:Ub517 (kd) yrkande 4, Ub443 (kd) yrkande 4 och A355
(fp) yrkande 19 i denna del.
Särskilda yttranden
1. Inriktning och avgränsning av uppdraget för Filmarkivet i Grängesberg
och samordning inom området rörliga bilder, punkt 6 (v)
Peter Pedersen (v) och Rossana Dinamarca (v) anför:
Vi erinrar om att vi vid tidigare riksmöten har anfört att det saknas
en arkivmyndighet i Sverige med ett samlat ansvar för att bevara de
rörliga bilderna och göra dem tillgängliga. Vi har därför föreslagit
att regeringen skulle låta utreda förutsättningarna för att bygga ut
ett befintligt arkiv till ett nationalarkiv för den rörliga bilden.
Jämför betänkande 2001/02:KrU1 s. 159 och betänkande 2002/03:KrU1 s.
145.
2. Filmarkivets tekniska kompetens, punkt 8 (v)
Peter Pedersen (v) och Rossana Dinamarca (v) anför:
Vi påminner om att vi under 2001/02 års riksmöte i en reservation
framhöll att det är angeläget att teknisk apparatur bevaras så att
uppspelning av gammal film möjliggörs. Likaledes ansåg vi att det är
angeläget att kompetens inom laboratorietekniken bevaras. Vi föreslog
därför att teknisk kompetens skulle knytas till den blivande filmvårdscentralen
i Grängesberg, något som vi menade är extra viktigt i tider av snabba
teknikskiften. Filmvårdscentralen, numera benämnd Filmarkivet, borde
enligt vårt förslag få ansvar för att såväl teknisk som laboratorieteknisk
kompetens byggs upp och hålls vid liv. Jämför betänkande 2001/02:KrU1
s. 149.
Liknande tankar framförde vi under 2002/03 års riksmöte. Jämför betänkande
2002/03:KrU1 s. 145.
3. Filmarkivets ABM-samverkan, punkt 9 (v, c)
Peter Pedersen (v), Rossana Dinamarca (v) och Lars-Ivar Ericson (c)
anför:
Vi påminner om att arkivmyndigheterna, biblioteken och museerna (ABM)
bedriver ett långsiktigt arbete för att bygga upp och sprida kunskap om
arkivmaterial. Härigenom skapas förutsättningar för allmänheten att
hitta i samlingarna. Att detta fungerar är en förutsättning för att
grundläggande demokratiska värden kan garanteras. Den nya tekniken
innebär goda möjligheter att öka tillgängligheten till och överblicken
över arkiv och samlingar. Genom att göra arkiv, bibliotek och museer
tillgängliga via Internet kan man nå fler och nya grupper av brukare av
kulturarvet.
Vi anser att det hade varit värdefullt om Filmarkivet i Grängesberg
hade kunnat ingå i ett regelrätt ABM-samarbete med arkiv, bibliotek och
museer. Vi har emellertid avstått från att yrka bifall till motion Kr326
(c) yrkande 38, eftersom vi förutsätter att Filminstitutet kommer att
verka för ett sådant samarbete.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Motion från allmänna motionstiden hösten 2002
2002/03:Kr367 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vikten av film- och beteendevetenskaplig kompetens
vid bestämning av åldersgräns på film.
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:Kr219 av Lena Adelsohn Liljeroth (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att tillåta föräldrar att ta med bebisar på barnförbjudna
filmer.
2003/04:Kr220 av Carina Hägg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bebisbio.
2003/04:Kr272 av Agneta Ringman m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om etablering av fler digitala hus i hela landet.
2003/04:Kr326 av Birgitta Sellén m.fl. (c):
37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
i motionen anförs om att Filmvårdscentralen i Grängesberg bör få ansvar
för att den tekniska och den laboratorietekniska kompetensen byggs upp
och hålls vid liv.
38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
i motionen anförs om att regeringen bör komma med förslag till hur
filmarkivet med andra arkiv skall kunna samverka med bibliotek och museer.
2003/04:Kr390 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd):
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av en tydlig inriktning och avgränsning inom
området rörliga bilder.
2003/04:Ub517 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vikten av film- och beteendevetenskaplig kompetens
vid bestämning av åldersgräns på film.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om Våldsskildringsrådets verksamhet.
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004
2004/05:Kr214 av Lena Adelsohn Liljeroth (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avgifterna från programföretagen i stället går till en
fristående fond, t.ex. förvaltad av Dramatiska institutet, där unga
oetablerade filmare kan söka pengar för olika filmprojekt.
2004/05:Kr219 av Magdalena Andersson och Anita Sidén (båda m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om Statens biografbyrå.
2004/05:Kr233 av Kent Olsson m.fl. (m):
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om filmen.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om avskaffande av filmcensuren för vuxna.
2004/05:Kr299 av Peter Pedersen m.fl. (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om att föreslå åtgärder i syfte att stödja och underlätta
utbyggnaden i landet av s.k. e-bio.
2004/05:Kr361 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd):
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om mål för svensk film och Svenska Filminstitutets
verksamhet.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att offentlighetsprincipen bör gälla för Svenska
Filminstitutet.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av reformarbete för att bevara kulturarvet
av rörliga bilder.
2004/05:Kr373 av Kenneth Johansson (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fortsatt utveckling av verksamheten vid filmarkivet i Grängesberg.
2004/05:Kr388 av Agne Hansson (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sänkning av den undre åldersgränsen för att se barntillåten
film till 6 år.
2004/05:Kr407 av Per Erik Granström och Barbro Hietala Nordlund (båda
s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Filmarkivet i Grängesberg.
2004/05:Ub443 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vikten av film- och beteendevetenskaplig kompetens
vid bestämning av åldersgräns på film.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om Våldsskildringsrådets verksamhet.
2004/05:A355 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om Våldsskildringsrådet och om att en 18-årsgräns för
biofilm bör införas.
Bilaga 2
Har svensk film en framtid?
Offentlig utfrågning om filmen och filmpolitiken, anordnad av kutlurutskottet
den 12 oktober 2004
Ordföranden: Välkomna till kulturutskottets första offentliga utfrågning
eller, på ren svenska, hearing. Här finns många som jag vill välkomna
- självfallet utskottets ledamöter, de inbjudna talarna, övriga inbjudna
gäster. Dessutom finns det ytterligare ett antal personer både här nere
och uppe på läktaren som jag hälsar varmt välkomna.
Det här går direkt ut på webben. Det finns förhoppningsvis ett antal
personer som följer detta via Internet. Det går ut i riksdagens interna
TV. Och SVT 24 bandar detta för att sända det vid ett senare tillfälle.
Det är alltså väldigt många som kommer att kunna få ta del av vad som
kommer fram i dag om huruvida svensk film har en framtid.
Även om det häromdagen träffades en överenskommelse om en avsiktsförklaring
beträffande filmavtalet är avsikten inte att avtalet ska tas upp till
debatt och diskussion här. Förhandlingarna fortsätter framöver. Detta
handlar om huruvida svensk film har en framtid. Jag tror att de rubriker
som vi har på inledningsanförandena räcker gott till för att få fram
intressanta synpunkter under de timmar som vi har här tillsammans.
Efter mig kommer åtta talare att från talarstolen ge sin syn under fem
rubriker. Därefter blir det en kort kaffepaus. Därefter ger jag några
av kulturutskottets ledamöter - en från varje parti - möjlighet att
ställa frågor till antingen inledningstalarna eller till någon annan av
de inbjudna gästerna. De får ställa en fråga och en uppföljningsfråga.
Sedan får vi beträffande fortsättningen se hur det ligger till med
tiden. Jag vill be inledningstalarna av respekt för övriga talare och
för auditoriet att hålla dessa tider. Jag kan i värsta fall annars vara
rätt tuff.
Jag ska nu släppa in Åse Kleveland som är vd på Svenska Filminstitutet.
Åse har fått två minuter extra för en kort filmvisning. Varsågod, Åse.
Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Kära ledamöter i kulturutskottet,
kolleger i filmbranschen och alla andra filmintresserade. För alla oss
som arbetar med film är det en stor glädje att kulturutskottet nu
inbjuder till den här första öppna hearingen om den svenska filmens framtid.
Jag vill också tacka för att jag från SFI:s sida ska få ge en sorts
expressgenomgång av filmpolitiken och filmlandskapet i förtid, nutid
och framtid.
Jag tänkte att vi skulle börja med att titta lite grann i backspegeln
och titta på en 90-sekundersfilm.
(Filmen visades)
När man ser dessa små klipp förstår man att filmen så starkt har påverkat
vår identitet, påverkat vår syn på oss själva, vår syn på omvärlden och
inte minst omvärldens syn på oss. Samtidigt påminns man om alla de
fantastiska filmskapare, skådespelare och filmkonstnärer som detta lilla
land har fostrat sedan filmens barndom på 1910-talet.
Det som är intressant är att filmen från första dagen har varit främst
industriellt producerad underhållning för en massmarknad. Det har alltså
varit konst, kultur, underhållning men också industri och benhård kommers.
Behovet av stöd till svensk film uppstod redan på stumfilmens dagar. I
slutet av 30-talet hade riksdagen häftiga debatter om detta. Men man
kunde inte bestämma vem som skulle bestämma vilka filmer som skulle få
stöd. Därmed rann det hela ut i sanden.
För att göra en lång historia kort föddes den svenska filmpolitiken
egentligen först och främst i och med filmreformen 1963 som var ett
resultat av det stora "biokracket" som kom på 50-talet. Som en konsekvens
av filmavtalet kom filmreformen, och Svenska Filminstitutet etablerades
för att förvalta det avtal som ingicks.
Låt oss se på några filmpolitiska milstolpar under dessa år.
1963 kom avtalet. 1973 hade det redan visat sig att de pengar som
biografavgiften gav inte räckte till för att finansiera den nödvändiga
filmpolitiken, och staten måste komma in.
Redan 1975 inleddes samarbete mellan Filminstitutet och SVT om en
gemensam produktionsfond för film. 1982 kom det ett nytt avtal. Video-branschen
var med.
1990 genomförde Jan Rydh en filmpolitisk utredning. 1993 kom ett nytt
finansieringsavtal. Men det hade en ny modell. Det var tvådelat på det
sättet att avtalet omfattade produktion, och den filmkulturella delen
reglerades genom en statlig politik.
Sedan sade videobranschen upp avtalet. Samma år, och det är intressant
nog, kom en av de viktigaste succéhistorierna i svensk filmhistoria,
nämligen att man började en systematisk utveckling av den regionala
filmpolitiken genom att det infördes stöd till regionala resurscentrum.
1999 var det P.O. Enqvists tur att utreda filmpolitiken. År 2000 påbörjades
implementeringen av ett nytt filmavtal. Då hade man åter ett avtal som
famnade hela filmpolitiken.
I dessa sammanhang tycker jag att det är intressant att se att det
avsiktsavtal som nu föreligger mellan parterna åter går tillbaka till
den modell som vi såg 1993, nämligen en delad form med å ena sidan ett
avtal för produktion och distribution och å andra sidan ett statligt
ansvar för filmkulturen.
Parterna som omfattas av filmavtalet representeras alla här, och ni
känner väl till dem. Hela avtalet förvaltas av Svenska Filminstitutet.
Målet för vår verksamhet är att främja produktion, distribution, visning,
information om svensk film och inte minst bevarandet av det svenska
filmarvet.
För oss har det under denna period varit oerhört viktigt att ha förnyelse
och utveckling som stickord just därför att filmlandskapet är i en så
stor förändring, därför att aktörerna är fler och behovet av ett samspel
större än någonsin. Det har krävt större öppenhet, höjd kompetens, större
precision i de filmpolitiska insatserna, ökad branschservice och inte
minst ett mer förpliktande samarbete mellan parterna och en stärkt
internationell plattform. Jag måste säga att på alla dessa områden har
mycket hänt under denna period.
Så till det svenska filmlandskapet som det ser ut i dag, för det har
förändrats. 1963 var det Svenska Filminstitutet som man hade att gå
till om man skulle ha pengar eller om man på något sätt skulle ha stöd
till svensk film.
I dag har vi tre regionala produktionscentrum - i norr, i väst och i
Skåne - och där produceras närmare 60 % av de svenska långfilmerna i
dag. Man kan säga att det är en veritabel revolution.
Det som man kanske kan vara ännu mer stolt över är de 20 regionala
resurscentrum för film och video som är etablerade och som täcker precis
hela landet.
Regional filmpolitik är inget unikt svenskt. Skillnaden är bara att de
regioner som man opererar med i stora delar av Europa är regioner som
omfattar befolkningar med nästan lika många människor som bor i hela
Sverige, det vill säga att detta är centrum som ligger mycket närmare
befolkningen och som därmed spelar en mycket viktig roll som en resurs
för lärarutbildning, för skolor, för biografer och - inte minst självklart
- för upplärning.
Sedan har vi den kommunala filmverksamheten. 70 % av de svenska kommunerna
är aktivt involverade i skolbio och Film i skolan. Var tredje kommun
har i dag ett eget strategidokument för mediekunskap. Det är klart att
detta får en mycket stor betydelse framåt. Just filmen i skolan är också
speciell i Sverige på det sättet att vi inte talar om film som ett ämne.
Vi talar om den rörliga bilden som ett språk och som ett sätt att
kommunicera. Vi talar om att eleverna ska kunna använda sig av den rörliga
bilden så väl att man ska kunna tolka de rörliga bilder som omger oss
på alla kanter.
Filmproduktionen hör vi mest om. Flera av dessa teman kommer
branschrepresentanter att komma in på här senare. Men jag ska bara ge några
nyckelfaktum.
På bilden [se ovan] visas svenska filmpremiärer under perioden 1997-2004.
Det går upp och ned, som ni ser. Tidigare har det varit väldigt mycket
knutet till själva avtalsperioderna. När det nya avtalet blev klart
2000 var det som om forsarna släpptes lösa, och det kom 38 filmer. Sedan
fick vi en kris på grund av problem med PRS-stödet1RPS = publikrelateratstöd.
. Det var vårt annus horribilis, år 2002.
Sedan kom det nya friska pengar från Kulturdepartementet och
Näringsdepartementet och uppturen började igen.
Det är intressant att se att det är nästan ett lagmässigt samband mellan
hur många långfilmer som produceras och hur stor marknadsandel svensk
film har. Det visar att om svensk film ska hålla den imponerande
marknadsandel som den har måste vi se till att vi har en produktion på
minst 30-35 långfilmer per år - bra långfilmer och långfilmer som
representerar en bredd rent genremässigt.
Detta är fina siffror också i ett europeiskt sammanhang. Under de senaste
fyra åren ligger vi i snitt på en tredjeplats. Frankrike ligger på topp,
självklart, med 200 producerade filmer per år. Sedan är det Danmark
med sin imponerande filmpolitik. Och sedan kommer Sverige.
När det gäller produktionen vill jag bara nämna att något av det mest
vällyckade som vi har haft har varit satsningen på novellfilm i samarbete
med SVT. Jag tror att betydelsen av ett ökat samarbete mellan televisionen
och filmen inte kan överskattas. Jag hoppas att vi i en nära framtid
kan föra detta vidare också när det gäller både dokumentärfilm och inte
minst barnfilmen som är ett styvbarn i dagens filmpolitik.
Ett tema som har varit högt uppe på dagordningen är kvinnligt filmskapande.
Varför är det så mycket färre kvinnor som regisserar film, speciellt
långfilm, än män? Jag ska inte ge någon analys av det på den korta tid
som jag har. Men jag har ändå lust att säga att det är en positiv trend.
Vi har fått upp en debatt och diskussion om detta. Och framför allt
har det generationsskifte som vi nu ser i svensk film också i hög grad
medfört att kvinnorna i högre grad kommer in. Ser vi på de olika formaten
kan vi se att när det gäller kvinnor har det bara från 2003 till 2004
ökat från 18 till 25 %. Det uppstår nu ett nytt fenomen, nämligen filmer
som är producerade av både kvinnor och män. Det är också en del av den
här bilden. När det gäller kortfilm har man gått från 30 till 50 % -
tio plus tio som är regisserade av både kvinnor och män. Och när det
gäller dokumentärfilmen är det en fördubbling av kvinnor som regissörer.
Enligt filmavtalet från år 2000 var visning och inte minst biograferna
ett område som det skulle satsas på, därför att ett mål för filmpolitiken
är att se till att människor var de än bor i landet ska ha möjlighet
att se film på bio. Det upprättades fyra stöd, bland annat när det gäller
parallellkopior och teknisk upprustning. De har varit oerhört viktiga
för att biografdöden inte har drabbat värre än den har i verkligheten.
Jag kan nämna några imponerande siffror. Vi är i genomsnitt Europas
mest biograftäta land. Man bör då också säga att 506 salonger, alltså
mindre än hälften, står för 90 % av besöken. Det säger någonting om att
de som inte tillhör de 506 på olika sätt måste få njuta gott av insatser
lokalt, regionalt och på nationell nivå.
På alla områden inom filmen finns vissa genomgående tendenser. Det är
digitalisering, regionalisering och internationalisering. Digitaliseringen
har redan i dag haft ett genomslag när det gäller produktionen, där
faktiskt Sverige och Danmark är de två länder i Europa som har den
största andelen digitalt producerad långfilm - mer än 50 %. Post production
är helt digitaliserad. Men så kommer det märkliga att när filmerna ska
ut på bio för vi över dem till det gamla fantastiska mediet som heter
celluloid som i utgångspunkten ger så vackra bilder och som är så
beständigt över tid, men som är så "byngligt", dyrt och sårbart och som
är det största hotet mot en decentraliserad biografstruktur.
Men så har vi den turen att digitaltekniken i dag erbjuder en möjlighet
för en sorts nytändning och nysatsning på biografer i hela landet. Senare
ska vi få höra om Folkets Hus och Parkers projekt som faktiskt är ett
av de första i Europa när det gäller att satsa på en digital biokedja.
Detta är ett av de områden som vi hoppas att vi framöver verkligen ska
få en möjlighet att satsa på genom ett nytt filmavtal.
Situationen är sådan att den möjlighet som i viss mån redan existerar
är att vi kan nå biograferna via satellit, fiberoptiska kablar och
högupplösta dvd-skivor. Och allt detta ger en både snabbare och billigare
form.
Men det är ingenting som inte har en baksida, och det är att det är en
ganska stor grundinvestering som ska till i början. På samma sätt som
det svenska samhället har gått in och bidragit till att hela landet ska
få bredband hoppas jag att man nu går in och bidrar till att dessa
bredband verkligen kan användas till någonting i de lokalsamhällen där
de kommer upp och att vi därför kan få till en handlingsplan för en
digitalisering av de lokala biograferna under loppet av de följande fem
åren.
Beträffande regionaliseringen vill jag kortfattat nämna följande. Ser
vi på det kan vi se att den statliga insatsen är begränsad i förhållande
till det som kommer från regionerna själva. Det visar någonting om det
gensvar som detta har gett. Samtidigt ska man vara klar över att den
statliga delen är helt avgörande för dessa medel. Går vi in i dessa
siffror kan vi se att medlen är mycket ojämnt fördelade på de olika
regionerna. Och detta är ett område där det finns behov av att vi nu
sätter oss ned och någonstans definierar fas två i utvecklingen av den
regionala filmpolitiken så att vi kan jämna ut en del av den sneda
fördelning som finns mellan regionerna.
Det som jag tycker är spännande när det gäller den internationella
dimensionen är att utlandet är så viktigt för svensk film och att
utvecklingen när det gäller filmens position i utlandet har varit så positiv.
Den talar vi egentligen väldigt lite om. Vi tar för givet att det är
Sverige som är marknaden för den svenska filmen. Men här kan vi alltså
konstatera att år 2001, som är det senaste året som vi har fullständiga
siffror för, var det fler människor som såg svensk film utanför Sverige
än i Sverige. Det säger någonting om att det finns en potential i svensk
film som exportartikel om vi verkligen satsar på det. Här finns det ett
stort utrymme för en vidare utveckling.
Jag skulle också när det gäller den internationella dimensionen vilja
nämna att det självklart är så att det viktigaste av allt är det nordiska
samarbetet. Integrationen av den nordiska marknaden för produktion,
delvis distribution och efterhand också visning av film kan inte
överskattas, och den fortsätter bara i dag. Vi ser att de flesta
produktionsbolag nu finns i alla nordiska länder. Vi ser att det sker en ökad
distribution av nordiska filmer inom Norden, och drömmen om Norden som
en hemmamarknad för nordiska filmer är vi i alla fall ett gott stycke
på väg mot.
Och vi är mycket glada för det stöd som vi har fått från riksdagen och
regeringen så att man nu har skapat Nordiska rådets stora filmpris. Det
har en viktig symboleffekt och också en realpolitisk effekt.
Jag skulle ha nämnt många fler saker. Jag har stor respekt för tidsgränserna
i riksdagen. Men jag ska till sist i den här omgången bara säga att
frågan i dag är: Har svensk film en framtid? Man kan lite retoriskt
svara: Ja, bara man överlever morgondagen så nog har man en framtid som
man kan se i ögonen. Men frågan är bara: Vilken framtid? Hur ser den
ut? Blir det ett lyckligt slut eller en lycklig fortsättning?
Jag känner att vi i Sverige har ett arv. Vi har filmskapare och
filmarbetare, vi har ett kunnande, vi har ambitioner och vi har talanger
som gör att vi har en potential för en vidare god utveckling för svensk
film. Men det är viktigt att vi har med oss att gränserna mellan filmen
och annat audiovisuellt innehåll har sprängts, och det måste få
konsekvenser. Vi måste få en filmpolitik som inte får bli en begränsning
utan som måste kompletteras på ett sätt som utmanar dem som uttrycker
sig genom rörliga bilder att skapa verk av originalitet och kvalitet.
Några
av de frågor som är viktiga att driva och som är mest av överordnad
karaktär är det som gäller att ramarna för det som händer inom svensk
film fastläggs delvis här men i väldigt hög grad i EU. Vi måste vara
aktiva deltagare där det europeiska regelverket läggs fast. Vi måste
vidareutveckla Norden som en gemensam filmmarknad. Vi måste öka samarbetet
mellan filmen och televisionen. Och där kommer det snart en
public service-utredning där filmen också tas med. Vi behöver en handlingsplan
för en digitalisering av lokala biografer, och vi behöver ett program
för digitalisering av det filmarv som vi har, så att det på ett helt
annat sätt än i dag kan komma allmänheten till godo.
Jag vet att vi inte ska tala om förhandlingar och om pengar. Men vi
kommer inte ifrån att det grundläggande problemet för svensk filmpolitik
är en underfinansiering. Därför är det oerhört viktigt att vi under den
tid som kommer tillsammans försöker få fram ett ökat ekonomiskt lyft
för att genomföra alla de ambitioner som vi har och för att realisera
målen för en kommande filmpolitik. För i så fall kommer det att vara en
lysande framtid för svensk film.
Ordföranden: Tack, Åse Kleveland.
Vi ska gå vidare. Nästa rubrik är: Filmproduktion centralt eller regionalt?
Där har vi Anita Oxburgh som är ordförande i Föreningen Sveriges
Filmproducenter och Per-Erik Svensson från Filmpool Nord. Filmpool Nord
fick avsluta den sammanställning som Åse hade tagit fram med den senaste
succén Så som i himmelen.
Anita Oxburgh, Föreningen Sveriges Filmproducenter: Jag är ordförande
i Föreningen Sveriges Filmproducenter. Vi har 32 medlemsbolag och står
för ca 95 % av den svenska långfilmsproduktionen.
Förra vintern var vi i en desperat situation, utan avtal, med en känsla
av att inte vara riktigt rumsrena och med en oförmåga att väcka en
politisk vilja att stödja svensk filmproduktion. Avundsjukt tittade vi
mot våra grannar, och framför allt Danmark där politikerna verkade ha
upptäckt filmens kraft att engagera det egna folket såväl som att
presentera Danmark för världen.
Vi insåg att vi hade minst lika mycket att komma med som danskarna men
att vi var sämre på att slå på vår egen trumma. Vi bestämde oss för att
formulera ett framtidsprogram. Vi började med sex punkter. De var
att öka produktionen av svensk långfilm,
att öka biogåendet till 2 ½ gånger per år och invånare (i USA är det 4,
2 gånger, och EU-snittet är 2,5),
att öka marknadsandelen för svensk film till 30 %,
att förstärka könsutjämningen så att inget kön är lägre representerat
än 40 %,
att öka deltagandet vid internationella festivaler och
att stärka den regionala utvecklingen.
Detta undertecknades av Svenska Filmdistributörers Förening, Sveriges
Biografägareförbund, Film i Väst, Filmpool Nord och Film i Skåne. De
sex punkterna omfattas av samtliga parter som nu förhandlar om ett nytt
avtal.
Det var en sorts kraftsamling och en känsla av att vi nu började driva
framåt i en känslig politisk situation.
Varför ska man satsa på svensk film? Filmen är demokratisk. Den når
över klassgränser och etniska gränser, och den har en stor geografisk
spridning. Svensk publik gillar att se filmer på sitt eget språk i
miljöer som de känner igen.
Film är både kultur och näring. Den är också nationalekonomiskt lönsam.
Svensk film sysselsätter en stor mängd filmarbetare över hela landet
och försörjer ett antal specialistföretag. Varje satsad krona genererar
intäkter i flera led. Detta visas tydligt i de kartläggningar som nyligen
gjordes av Film i Väst och Film i Skåne.
En ökad satsning på filmproduktion kommer att skapa en större stabilitet
och möjliggöra en mer långsiktig planering. Åse hänvisade tidigare till
filmproduktion och filmkultur. Vi anser att filmproduktion är filmkultur.
Det är en sorts begreppsförvirring som man kanske ska reda ut. Jag
tror att man försöker angripa det i det nya avtalet.
Samhället har också under ett antal år gjort stora satsningar på medier
och filmutbildning över hela landet. Detta har nu verkligen burit frukt.
Det visar sig i en ny generation filmskapare inom alla funktioner som
kämpar om de krympande resurserna.
Antalet kvinnor i ledande funktioner har ökat och börjar luckra upp en
mansdominerad bransch. I årets filmutbud ser vi en ovanligt hög andel
svenska kvinnliga regissörer. Vi måste se till att det blir en bestående
trend och inte bara en engångsföreteelse.
För att denna utveckling inte ska avstanna behövs mer resurser. Varje
år premiärsätts 200 amerikanska filmer i Sverige. Med lite mer än 10 %
av utbudet lyckas ändå svensk film nå en marknadsandel på 20-25 %.
Vi behöver öka produktionen för att få fram mer konkurrenskraftig svensk
film. Vi har under årens lopp sett att det år vi producerar mer film
har också flera av dem nått publikframgång.
Den regionala utvecklingen har varit viktig för svensk film. Förutom
att den tillfört produktionen resurser har den påverkat ämnesvalet och
vitaliserat produktionen. I årets utbud av filmer är det få filmer som
inte mottagit regionalt stöd och helt eller delvis spelats in i regionerna.
Det har under de senaste tio åren skett en gradvis förflyttning av
filmproduktionen ut till regionerna från Stockholm, där det numera bara
görs cirka fem filmer om året. Man kan ibland sakna storstadsmiljön i
våra filmer. Men jag förstår att även Mälardalen är på väg att bli en
region.
För att den regionala utvecklingen ska kunna fortsätta är det absolut
nödvändigt att filmen centralt tillförs mer offentliga medel. Det
offentliga stödet till svensk film måste dubbleras och nå samma nivå som
i våra grannländer. Kulturpolitikens, näringspolitikens och regionalpolitikens
resurser måste kombineras för att stödja svensk film.
Svenska producenter är en av de största satsarna i sin egen filmproduktion.
Vi har ökat från 10 % till närmare 25 % under de senaste åren. Vi tror
på framtiden. Vi hoppas att ni också gör det. Tack för mig.
Per-Erik Svensson, Filmpool Nord: Rubriken är: Filmproduktion centralt
eller regionalt? Jag ska tala om det regionala. Svensk film har utvecklats
positivt. Det finns en utvecklingskraft i svensk film. Det tror jag att
vi alla kan ställa upp på.
Regionaliseringen av svensk film har bidragit positivt till att vitalisera
svensk film. Vi har också sett en gradändring i branschen. I dag talar
man om att också regionala produktionscentrum ska utvecklas. Det sägs
också i avsiktsförklaringen. Det var skillnad för tio år sedan. Då fanns
ett starkt motstånd mot regionaliseringen.
År 1992 startade den regionala utvecklingen med initiativ från Norrbotten
och Västsverige. I dag finns 20 regionala resurscentrum för film och
video som omfattas av hela Film-Sverige.
Dessa har huvudsakligen byggts upp med regionala medel. I dag satsas 18
½ miljoner kronor enligt filmavtalet av den totala omsättningen på över
150 miljoner. Det är lite drygt 10 % som kommer från nationella offentliga
medel.
År 2003 satsade de tre produktionscentrumen 61 ½ miljon kronor i
långfilmsproduktion. Utan dessa medel hade det varit svårt att upprätthålla
volymen i den svenska långfilmsproduktionen. Nästa år kommer ytterligare
medel att tillföras bland annat Film i Skåne. Det gör att vi kommer att
närma oss de pengar som filmkonsulenterna har att fördela till svensk
långfilmsproduktion.
Vad har den regionala utvecklingen inneburit för svenskt filmliv?
Mångfalden har ökat. Parallellt med att samproducera långfilmer satsar vi
på att utveckla manusförfattare, nya regissörer med mera.
Samspelet med Stockholm, där största delen av produktionsbolagen finns,
är i dag reellt. Det är ett samspel på ganska lika villkor, vilket det
inte var från början. Initiativ till produktioner tas i dag i lika hög
grad ute i regionerna som från Stockholm.
Filmer produceras i dag med hög konstnärlig och publik kvalitet ute i
regionerna. Det kan man också se på de framgångar som exempelvis våra
filmer som producerats i Norrbotten har just nu.
Regionala produktionscentrum är en garant för att olika slags människor,
miljöer och tematik når biodukarna i vårt land. Vi ser i dag en helt
annan typ av berättelser. Det gör också att publiken kommer nationellt
till biograferna, vilket stärker biograferna.
De regionala långfilmssatsningarna runtom i länet ger också andra
effekter än de kulturella effekterna. Produktionskostnaderna för produktionerna
i Norrbotten var i fjol 135 miljoner kronor och 350-400 miljoner för
Film i Väst. Detta gör att branschen utvecklas.
År 1992 när Filmpool Nord startade fanns det 6 filmrelaterade företag
i Norrbotten, i dag finns det 60. En ännu snabbare utveckling har man
givetvis haft för Film i Väst.
Vad ska en långsiktig svensk filmpolitik innehålla? Jag tror att den
ska medverka till att den dynamik som har kommit fram mellan det regionala
och det nationella upprätthålls och fortsätter att utvecklas. Det berikar
svenskt filmliv.
En helhetssyn på långsiktig svensk filmpolitik måste genomsyras av hur
man ser på public service. Under den period då den regionala utvecklingen
har skett har det blivit en centralisering inom Sveriges Television där
besluten alltmer fattas i Stockholm än vad som gjordes för tio år sedan.
Det är också viktigt att filmen diskuteras ur ett näringspolitiskt
perspektiv. Man måste också försöka få in näringspolitiska satsningar
för att stärka branschen mot de produktionsbolag som finns i landet.
Regionernas styrka har varit att vi har jobbat kulturpolitiskt,
näringspolitiskt och arbetsmarknadspolitiskt för att få fram satsningarna
till svensk film.
Slutligen menar jag precis som Anita Oxburgh att filmen måste få mer
centralt offentliga medel. Ett ökat nationellt stöd till de tre regionala
produktionscentrumen är också det bästa erkännandet av de tre regionernas
satsning på svensk långfilmsproduktion. I dag kommer bara 3 miljoner
kronor av de 63 miljoner som satsas från regionerna på svensk
långfilmsproduktion från nationella offentliga medel.
Jag tror på svensk films framtid. Jag hoppas att det kommer att tas en
massa kloka beslut i kulturutskottet i framtiden.
Anita Oxburgh: Jag vill göra ett tillägg. När vi talar om svensk
filmproduktion har vi bara talat om långfilmsproduktion. Men det är
naturligtvis väldigt viktigt att vi också stöder dokumentärfilms-, novell-
och kortfilmsproduktionen. Vi behöver ha en väldigt bred bas för
utvecklingen av svensk film.
Ordföranden: Tack för den kompletteringen, Anita.
Vi går vidare under rubriken: Vad innebär den tekniska utvecklingen för
distributionen? Behövs biografer? Det är kanske något provocerande. Jan
Bernhardsson och Rickard Gramfors ska dela på det inslaget. Jan börjar,
och han kommer från SF. Varsågod.
Jan Bernhardsson, Sveriges Biografägareförbund och SF: Ledamöter i
kulturutskottet, kolleger i branschen, mina damer och herrar! Jag heter
Jan Bernhardsson och är ordförande i Sveriges Biografägareförbund, och
till vardags jobbar jag som vd för SF Bio.
Jag har inbjudits att tala under rubriken: Behövs biografen? Svaret på
den frågan är ja.
Biografen med sin arkitektur och konst har under filmens hundraåriga
historia varit väldigt viktig för upplevelsen av konstarten. Man går
till biografen för att se film på bästa sätt men också för att vara
tillsammans med andra, mötas i foajén och trivas i miljön.
Biografen är en av de få kollektiva massmedierna i Sverige, på samma
sätt som våra sportarenor. Det är en plats där vi gemensamt kan uppleva
både skratt och gråt. Biografen är också en av de få platser där både
högt och lågt, smalt och brett samlas för en stor publik.
Publiken vill se film på bio. Den kollektiva upplevelsen är något
oöverträffat. Till och med sportpubliken söker sig till sportbarer och
utearenor för att se matcher på storbilds-TV. Allt för att få den
kollektiva känsla som vi alla önskar.
Ingmar Bergman sade vid något tillfälle att filmen på biograf inte skulle
uppleva sitt hundraårsjubileum. Jag är glad över att han hade fel. Han
sade att den skulle vara död som konstform och ersättas med nya
visningsformer.
Vi har passerat hundraårsjubileet och är på väg att räkna ned mot
tvåhundraårsjubileet. Men självklart delar jag Ingmars uppfattning om att
det kommer andra visningsformer. Numera delar vi visningsformen för
film med ett flertal andra. Jag tänkte fördjupa mig lite grann i
det.
Filmmarknaden består av ett antal aktörer. Den första aktören som skapar
film tillsammans med kreatörerna är producenten. Producenten går med
filmen till en distributör som ska sätta ut den i marknaden.
Fram till 1980 var biografen egentligen det enda visningsfönstret i
Sverige som film visades på förutom i SVT:s två kanaler. Under 80-talet
skedde en revolution i visning av film. Det dök upp någonting som
kallades video, och också begrepp som videovåld och allting annat.
Hyrvideomarknaden satte stora spår i biografmarknaden. Sedan har det
tillkommit ytterligare distributionsformer som köpvideomarknaden.
Betal-TV-marknaden dök upp under 90-talet och också marksänd reklamfinansierad
television och ett antal satellitkanaler.
Hur har detta påverkat biografmarknaden i Sverige? Vi kan titta på
följande bild. Detta är statistik från 1963 då Filminstitutet startade.
Vi ser hur kraftfull utvecklingen är när det gäller TV. Det satte sina
spår i biografmarknaden.
Vid 80-talet ser ni effekten av en videomarknad som utvecklar sig. Vi
ser också en "dipp" under 90-talet då betal-TV och marksänd reklamfinansierad
television och andra TV-distributionsformer dyker upp.
Sedan har biografbranschen stabiliserats för att under de senaste tre
åren ha en bra uppgång från 15-16 miljoner besök till 18 miljoner besök.
På konsumentmarknaden för rörliga bilder svarade 1980 biografen för
98 % av alla pengar som en film skapade. Hyrvideomarknaden svarade för
ca 2 %. När vi summerar år 2003 svarar i dag biografen för 25 % av
marknaden. Hyrvideosektorn svarar för 15 %, köpvideomarknaden för 39 %
och betal-TV för 21 %. I de volymerna ser vi att biografens plattform
har krympt kraftigt.
Lanseringen av en film går till på följande sätt. Man väljer att sätta
den i biograffönstret först för att få en uppmärksamhet och få publiken
att komma i första fönstret, som vi kallar det inom branschen. Efter
sex månader släpps filmen på video, hyrvideo och köpvideo. Efter
ytterligare sex månader i den visningsformen dyker filmen upp i betal-TV.
Efter ytterligare tolv månader släpps filmen över till fri-TV-sektorn.
Vi kan se tendenser till att fönstren krymper ihop på grund av ökad
teknisk utveckling, ökad bredbandspenetration och förändring i samhället.
Det blir allt snabbare lansering. Det är klart att det blir effekter
för oss som är verksamma i branschen. Det gäller framför allt oss i
första fönstret, biograferna.
På grund av piracy och nedladdning på nätet är de internationella
produkterna sådana att man måste lansera dem på ett och samma ögonblick
för att det inte ska läcka mellan länderna. Vi lever i en global värld
numera.
Vi kan göra en jämförelse och titta på hur biografutvecklingen har varit
i antalet besökare jämfört med videoförsäljningen i Sverige under de
senaste tolv åren. Det skedde något unikt år 2003. Antalet videofilmer
var lika stort och gick om biografbesöken i marknaden.
Vi biografägare lever naturligtvis på att visa film på våra biografer.
Vi har inga stora framtida intäkter från någon videomarknad eller
TV-sektor till skillnad från dem som vi hyr filmerna av. Det är bion som
är vårt levebröd, ingenting annat.
Kraven och konkurrensen för biograferna har ökat ständigt. Det krävs
stora investeringar för att ge publiken det lilla extra som skiljer
biografen från en hemmabioanläggning i vardagsrummet.
Samtidigt är inte publiken beredd att betala vilket pris som helst.
Bilden [ovan] visar prisutvecklingen på en biobiljett från 1996 fram
till år 2003. De senaste åren har filmkostnaden - det vill säga vad
biografen betalar till den som har filmen - ökat kraftigt. Detta har
direkt påverkat priset för biografbesöken.
Av den prisökningen har vi i biografägarledet fått behålla 2 kr av de
totala 12 kronorna. För ett flertal biografer räcker inte pengen till
för att skapa lönsamhet. Dessa lönsamhetsproblem har i Sverige liksom
i andra länder i Europa framkallat strukturaffärer där biografföretag
går ihop för att spara kostnader och för att kunna erbjuda konsumenten
ett så rimligt biljettpris som möjligt.
Som biografägare står vi med ena benet i konsten och andra benet i kassan.
Lönsamma biografer har råd att satsa mer på osäkra kort på samma sätt
som lönsamma bokförlag har råd att ge ut poesi. Samtidigt vet ingen
någonting om en film blir en publikframgång innan filmen har visats.
Vi måste värna om mångfalden därför att publikens smak inte går att
förutse. Harry Potter var framgångsrik. Italienska för nybörjare, Lilja
4-Ever var lika stora framgångar var och en på sitt sätt.
Den svenska filmen är oerhört viktig för den svenska publiken. De senaste
megasuccéerna på Sveriges biografer har visserligen varit Sagan om ringen.
Men inget får en bred svensk publik att gå på bio så mycket som exempelvis
Grabben i graven bredvid, Ondskan eller den senaste succén Så som i
himmelen.
Vi som nationella biografaktörer är av den uppfattningen att det till
viss del är den svenska filmens bredd som får den svenska publiken att
återvända till biograferna, vilket den har gjort de senaste fem åren.
Därför är den svenska filmkulturen och den svenska filmproduktionen av
oerhört stor betydelse för oss biografägare.
Sveriges biografägare vill stödja en levande svensk filmkultur. Det gör
vi helhjärtat både nu och i framtiden. Svaret på frågan är: Ja, biografen
behövs. Jag tackar för ordet.
Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Det här kommer att gå undan
värre. Det är många bilder jag ska visa och mycket jag ska berätta om.
Biografbranschen står inför en verklig revolution när det gäller
distributionen av film. Jag talar för Folkets Hus och Parkers och alla små
regionala biografers del.
Som Åse har varit inne på har filmer visats på bio på samma sätt i
princip över hundra år. Folkets Hus och Parker har varit med nästan lika
länge och visat film i våra Folkets hus. Det är helt enkelt en projektor,
en 35-millimeters filmremsa i celluloid, en filmduk och en ljudanläggning.
Produktionen är i dag, som man har snuddat vid tidigare, i princip helt
digitaliserad ända fram till den högupplösta master som är grundmaterialet
när man sedan går tillbaka till filmmediet igen och kopierar över filmen
till 35-millimeters film. Det är egentligen bara biovisningen som är
analog nuförtiden.
Folkets Hus och Parker driver 270 biografer runtom i landet på små orter.
Vi har 55 000 biografstolar, och vår marknadsandel är bara 3 %. En
stor anledning till det är att vi har svårt att få tag på aktuell film.
Film är i dag en färskvara.
Det innebär att i de 20 största städerna som har filmstad står 40 % av
befolkningen för 80 % av biobesöken. Film är som sagt färskvara i dag.
För våra små orter innebär det att vi inte får fatt på filmkopior. Det
är dyrt att tillverka en filmkopia.
Vi får filmen långt efter premiären. Ofta är filmen då repig och sliten
efter att ha gått dygnet runt på storstadsbiograferna. Vi måste dessutom
om vi skulle få en färsk film skicka den vidare till nästa ort innan vi
hinner exploatera den färdigt.
Transporten är dyr. En film är stor, otymplig och väger mycket. Det är
ett stort problem när det gäller just kvalitetsfilm som oftast tas fram
i ett fåtal kopior.
Så har vi den digitala distributionen. Det jag håller i min hand är en
digital filmkopia. Ni som kan branschen vet hur stor en vanlig 35-millimeters
kopia är. Den här kostar inte mycket att skicka runt. Den är billig att
tillverka. Vi kan få en bättre kvalitet än traditionell 35-millimeters
film. Det är inget slitage.
Vi kan därför visa filmen på de mindre orterna samtidigt som i storstäderna.
Vi kan behålla filmen i en server, i en dator bakom projektorn, och
visa den så länge vi har publik för den. Den är skyddad mot piratkopiering
på ett väldigt kraftfullt sätt. Som ni vet är ett av de stora problemen
i dag privatkopiering.
Den digitala kopian kostar inte mycket att skicka. Därmed kan vi också
bredda repertoaren på de mindre biograferna med smalare film.
Miljökonsekvenser är någonting som man inte har talat så mycket om.
Kostnaden för en traditionell kopia är 20 000-25 000 kr. Den väger 30-40
kg. Den är stor. Man måste ha stora lager och göra tunga lyft. Många
gör illa ryggen av det. Det är också kemiska processer där man ska jobba
i labbet. Det är en massa trä och plast som går åt till förpackningar.
Sedan ska man skicka filmen med tåg eller buss som det går åt en massa
energi till, och det blir avgaser m.m.
Den digitala distributionen kan gå via tapen, som jag sade, eller via
satellit eller bredband. Då blir det ännu mindre transportkostnader.
Vi har dragit i gång Europas första digitala biokedja. Det brukar vi i
varje fall skryta med på Folkets Hus och Parker. Det började som ett
pilotprojekt i sju orter. Sedan i fredags har vi tio orter, då Emmaboda
blev den tionde digitala biografen.
Vi skulle behöva ha 20 digitala biografer för att nå breakeven så att
kopiorna kommer ned i pris och hela infrastrukturen fungerar som den
behöver göra rent ekonomiskt.
Vi har varit väldigt framgångsrika när det gäller att få film digitalt.
Det finns en väldig konservatism i branschen. Man är orolig för nya
medier. Vi har fått förtroende från branschen att visa 25 filmer hittills.
Nu i höst blir det en verklig rush med tolv premiärer. Det ser väldigt
bra ut. De flesta i branschen är väldigt positiva till tekniken och
till resultaten.
Tack vare att vi kan få aktuell film och att vi kan behålla den i servern
och visa den om och om igen har vi ökat intäkter och besök med 25-30 %
på dessa biografer.
Det innebär också en mycket större möjlighet att bredda repertoaren och
kunna köra konstnärlig film och regionalt producerad film som oftast
bara tas fram i ett digitalt medium eftersom man inte har råd att ta
fram 35-millimeterskopior.
Det handlar om dokumentärfilm, kortfilm och klassiker. Inte minst alla
dessa nya utbildningar för ungdomar på mediegymnasier och liknande får
en väldigt enkel väg. Det är bara att plugga in sin dv-kamera [digital
videokamera] i projektorn och köra filmen på stor duk.
Det innebär också en hel del andra filmpolitiskt viktiga fördelar. Det
går att texta den digitala filmkopian precis som en dvd. Man kan lägga
till och dra ifrån en text. I dag kan man säga att man förstör en kopia
genom att bränna in texten i en filmkopia. Här kan man alltså använda
samma kopia för olika ändamål.
Vi har en ljudkanal ledig för tolkning för synskadade. Vi kan också
använda textningen i integrationsarbetet i invandrartäta områden. Det
innebär att vi kan texta filmer från ovanliga filmländer på svenska. Vi
kan texta svensk film på minoritetsspråk och naturligtvis som en hjälp
texta svensk film på svenska.
Vi ligger långt framme i den internationella utvecklingen. Sverige,
Brasilien, Kina, Indien och Sydafrika ligger oerhört långt framme i dag.
Hollywood funderar och funderar och vill ha en världsstandard. Många
väljer att fundera tillsammans med Hollywood och avvakta. Vi tror inte
på det. Vi tror att vi ska gå före Hollywood i det här fallet.
British Film Council satsar i dag en våldsam massa pengar av sina
lotterimedel för att dra i gång 250 digitala biografer för användning för
konstnärlig film.
European Docuzone är ett annat exempel. Man går i gång med 200 biografer
i Europa för framför allt visning av dokumentärfilm. Våra nordiska
grannländer sparkar också i gång nu, och i Belgien har vi Kinepolis som
har varit oerhört framgångsrika med sina tio digitala biografer.
Det här innebär också en förenklad distribution, inte bara av film utan
av en lång rad andra underhållningsformer, utbildning och liknande. Den
kan alltså ske via satellit eller via bredband, och det innebär också
en interaktivitet. Vi kan ordna en debatt på en plats, och folk kan ta
del av den debatten och vara med och debattera på en massa andra orter,
inte bara i Sverige utan i hela världen. En biograf används i dag kanske
30 % av dygnets timmar. Med en sådan här anläggning kan man alltså
använda bion mycket mer, hela dygnet.
Alternativt innehåll - det kallas så, men det är inget bra ord - är det
samlade begreppet för allt annat än film på digital bio, men med
biokvalitet. Där har vi genomfört bland annat tre visningar av Broadwaymusikaler
som spelats in live på Broadway med hög kvalitet. Vi har visat David
Bowie live via satellit från London. Det finns alltså en massa
användningsområden. Vi visade fotbolls-EM i högupplöst format med surroundljud
i somras. TV-spel och dataspel som man normalt sitter och spelar hemma
ensam kan nu bli en gemensam sport för ungdomar och andra i biograferna.
Man kan ha turneringar och liknande.
Och visst, som Jan Bernhardsson sade: Film ska ses på bio. Vad är då
fördelen med att titta på film i digitala biografer? Jo, det är givetvis
mötesplatsen, den gemensamma upplevelsen. I våra biografer handlar det
om hög aktualitet och hög kvalitet. Det här är jätteviktiga begrepp för
att vi ska få folk att komma till biograferna på de små orterna så att
de inte åker in till centralorterna och så att de inte sitter hemma och
tittar på video eller dvd, eller ännu värre, laddar ned filmerna från
Internet, vilket är väldigt vanligt i dag. Naturligtvis måste vi tävla
med biograferna vad beträffar service och bekvämlighet. Det är en mycket
viktig framgångsfaktor som man sällan pratar om. Det handlar inte bara
om projektionen och vad man visar på duken. Det ska vara skönt att gå
dit, det ska vara kul att vara där och man ska bli väl emottagen. Vi
kan alltså i de digitala biograferna också vara helt unika både beträffande
filmlanseringen och jämfört med vad som kan visas hemma i TV:n med till
exempel unika liveevenemang. Vi kan jobba interaktivt. Vi kan också
använda det här till rena samhällstjänster. Det finns en massa saker,
medicin på distans till exempel, som den här tekniken går att använda
till.
Jag vill därför hävda att digital bio inte är en teknikfråga. Vi får
ofta den kommentaren: Det är ju bara en massa teknik. Men det handlar
inte om det. Det handlar om att alla i hela Sverige har rätt till, och
ska få se, aktuellt film-, kultur- och underhållningsutbud i hela landet.
Det är alltså en fråga om demokrati. Tack för mig!
(Applåder)
Ordföranden: Tack Rickard! Då går vi över till det näst sista avsnittet:
Det filmkulturella arvets problem och glädjeämnen. Ska allt bevaras? Vi
har fått hit Sven Allerstrand, som är chef för Statens ljud- och bildarkiv,
och därefter kommer Jan-Erik Billinger från Svenska Filminstitutet.
Sven Allerstrand, Statens ljud- och bildarkiv: Vad gäller frågan om den
svenska filmen har en framtid är vårt problem att se till att framtida
generationer får tillgång till den film som produceras och visas i dag.
Det är den uppgift och det uppdrag som vi har.
För att försöka besvara de här frågorna tänkte jag utgå från de
erfarenheter som vi har och den verksamhet som vi bedriver inom Statens
ljud- och bildarkiv, som är det svenska nationalarkivet för ljud och
rörliga bilder. Vi är en central myndighet under Utbildningsdepartementets
forskningspolitiska enhet, men vårt anslag behandlas av kulturutskottet
inom kulturens utgiftsområde, vilket är en något ovanlig konstellation.
Statens ljud- och bildarkiv bildades 1979, och verksamheten grundar sig
på lagen om pliktexemplar av dokument. Det är en lagstiftning som vi
och Kungl. biblioteket gemensamt förvaltar. Det uppdrag som regeringen
har gett till oss är att vi ska förbättra informationsförsörjningen
inom forskningen och öka tillgängligheten till tryck, ljud och rörliga
bilder.
Man kanske ska fundera lite kring rubriken: "Det filmkulturella arvet".
Vad är då filmkultur, och vad är det arv som finns inom filmkulturen?
Är det bara spelfilmen, är det bara film på filmbas, eller är det, som
vi ser det, alla yttringar av rörliga bilder? Där har också statsmakterna
genom pliktexemplarslagstiftningen tagit klar ställning: Allt, alla
former av rörliga bilder, är värda att bevaras. Det kan gälla TV,
instruktionsvideo, musikvideo, kortfilmer, dokumentärfilmer och allt vad
man nu kan tänka sig. Visserligen finns det specialregler för olika
typer av material, men som sagt: Grundprincipen är fullständigt klar:
Allt ska bevaras. Det är en av grundstenarna i lagstiftningen. Man ska
inte låta enstaka institutioner eller enskilda personer på grund av
personligt tyckande eller tidens smak få möjlighet att göra gallringar
i det som samlas in, utan det finns en så kallad fullständighetsprincip
inbyggd i det här.
Statens ljud- och bildarkiv har funnits i 25 år. Vi firar faktiskt
25-årsjubileum den här veckan. Det är klart att de här två principerna,
nämligen att man ska ha en heltäckande syn på den rörliga bilden och
att allt ska bevaras för framtiden, innebär att samlingarna har vuxit
i en oerhörd takt. Vi har i dag ungefär 1,2 miljoner timmar av ljud och
rörliga bilder, vilket motsvarar ca 50 000 dygn oavbrutet spelande av
samlingen för att man ska kunna komma igenom den.
Vi har också sett den tekniska utvecklingen, till exempel videosystemens
frammarsch, i en allt snabbare takt kombinerat med att de databärare
som vi har att hantera, alltså videoband i första hand, har en relativt
tveksam livslängd. Vi har då sett att den enda möjligheten att hantera
de här stora volymerna på ett effektivt sätt, helt enkelt att kunna
utföra vårt uppdrag, är att vi genom digitalisering har möjlighet att
bygga upp stora digitala databaser kring det här materialet. Vi har
också sett att vi inte har några möjligheter att ha ambitionen att allt
som lämnas in ska sparas i den form som det har lämnats in. Det som det
handlar om är att vi ska försöka föra över den här informationen i så
oförvanskad form som möjligt till nästa generation. Längre än så kan vi
inte sträcka oss i vår målsättning.
För att kunna klara det här krävs det att man har en aktiv, för att
inte säga proaktiv, arkivhantering. Man måste alltså förutse den tekniska
utvecklingen ständigt. Man måste ligga steget före för att inte drabbas
av föråldrade system eller oläslig datainformation. Eftersom vi har
sett att alltmer, även på den rörliga bildens område, kommer att produceras,
distribueras och konsumeras i digital och elektronisk form är vår modell
att vi bygger upp stora automatiserade databassystem som kan hantera
det långsiktiga bevarandet och också öka tillgängligheten till det här
materialet.
Jag kan nämna att vi tillsammans med Sveriges Television har digitaliserat
mer än 5 500 kort- och journalfilmer. Det är alltså mer än dubbelt så
mycket som hela den svenska filmproduktionen, som Åse Kleveland talade
om. De finns då tillgängliga on-line för våra användare, som ju är den
seriösa forskningen i första hand.
Vi ser det också som angeläget, för att kunna öka tillgängligheten till
det här materialet, att det finns ordentliga katalogiseringssystem. Vår
modell är att vi ska få in informationen om filmarvet i det nationella
biblioteksdatasystemet Libris, vilket vi aktivt arbetar för att kunna
uppnå.
Även filmen står inför ett teknikskifte. Som vi har hört här är det
fråga om en digitalisering. I frågan om det skapar problem utifrån det
långsiktiga bevarandeperspektivet är vår uppfattning den att det inte
gör det. Snarare skapar det möjligheter för en tillgänglighet som inte
finns i dag. Som jag sade: Vi har byggt upp system som bygger på en
digital hantering. Digitala filer från filmerna passar väl in i de
storskaliga systemen. Det är en liten del av materialet av rörliga bilder
som ännu inte är inne i de här systemen. Vi ser alltså snarare att det
i stället för problem finns glädjeämnen, och vi tror att genom samarbete
med andra intressenter på området, inte minst Svenska Filminstitutet,
Sveriges Television och andra kommer vi att kunna lösa den här uppgiften
också i framtiden.
(Applåder)
Jan-Erik Billinger, Svenska Filminstitutet: Tack för inbjudan! Jag vill
utgå från två begrepp i min presentation av Svenska Filminstitutets
roll på filmarvets område. Det ena är rollen som nationalarkiv för film,
och det andra är rollen som nationalbiograf.
Som nationalarkiv för film är vi världens äldsta. Det bildades av
giganter som Ivar Lo-Johansson, Artur Lundkvist och Robin Hood 1933 och
införlivades i institutet 1964. Inriktningen har varit på den professionella
filmen, film som konstnärlig uttrycksform. Den svenska filmen bevaras
på sitt originalmaterial för att garantera att filmen som enskilt
konstverk bevaras för framtiden. Den utländska biograffilmen deponeras
hos Filminstitutet av distributörer.
Att bevara film på filmbas i kylrum, som vi gör, garanterar filmerna en
livslängd på uppemot 500 år. Men i bevarandeuppdraget ligger också
uppdraget att restaurera filmen. Den explosionsbenägna nitratfilmen
överförs till säkerhetsfilm, och färgfilmer från 50-, 60- och 70-talen
restaureras för att återge färgerna så nära originalet som möjligt. På
det sättet har vi restaurerat filmer av Bergman, Troell, Widerberg och
Roy Andersson.
En grundregel för vår verksamhet har varit att all biograffilm som visas
också ska bevaras, och det sker på frivillig grund, inte inom ramen för
pliktexemplarslagen. Bevarandeuppdraget avser då inte enbart filmkopior
utan också tryckt material som belyser filmen som konstform och som
industri. Det finns affischer, stillbilder, originalmanus och en hel
del museiföremål, till exempel kläder och dräkter från Garbos tid och
från filmen Fanny och Alexander.
I och med etablerandet av Filmarkivet i Grängesberg utvidgades
Filminstitutets uppdrag till att också omfatta smalfilm, icke-professionell
film och film som kulturhistoriskt värdefullt material. Det är sådan
film som nu riskerar att försvinna. Satsningen är unik i Europa. I
propositionen 2001 anges som ambition ett 20-tal nya arbetstillfällen
och att arkivet ska kunna göra alla de olika saker som tillskrivs ett
arkiv. I dag har vi resurser till sju personer, och vi finns i lokaler
med begränsade verksamhetsmöjligheter. Vår vision är att bygga ett film
archive online, där forskare kan gå in via sina datorer och få tillgång
till det här fantastiska filmmaterialet.
Allt bevarande syftar ju till att göra någonting tillgängligt. Som
nationalbiograf, med uppdrag som liknar Dramatens på talteaterns område
eller Operans på musikdramatikens område, visar vi film på det sätt
upphovsmannen en gång tänkt sig att den ska visas: stumfilm med musik,
Cinemascope med den breda duken, Technicolor med de starka färgerna,
experimentfilm och många goda klassiker. Det är visningsupplevelsen och
autenticiteten som är central för vårt cinematek, och vi arrangerar
omkring 1 000 visningar på de tre största orterna i landet. Tillgängligheten
till det tryckta materialet sker genom vårt bibliotek, som är ett
specialbibliotek för filmlitteratur i Sverige. På det sättet kan man lägga
till ytterligare en roll för vår verksamhet, nämligen rollen som
kunskapsbank för film.
Övergången till digital era har vi hört om tidigare i dag. För vår del
förändrar det förutsättningarna radikalt. Den dag det inte finns filmkopior
att bevara förändras förutsättningarna. I den framtida digitala miljön
måste lagar och regler utformas så att kontinuiteten i arkivets verksamhet
inte bryts. Mot den bakgrunden måste pliktexemplarslagen ses över. Men
som Sven Allerstrand sade: Den digitala tekniken öppnar också många
möjligheter för distribution och visning, helt enkelt möjligheter att
göra filmarvet tillgängligt för en ny publik i dag. Rollerna som en
levande kulturinstitution och som ett arkiv går samman i Filminstitutets
uppdrag att bevara och göra filmarvet levande för dagens och morgondagens
publik.
(Applåder)
Ordföranden: Tack Jan-Erik! Då har vi ett avslutande anförande om filmens
framtid i Sverige. Per Lysander, rektor på Dramatiska institutet,
välkommen upp!
Per Lysander, Dramatiska institutet: Jag kommer naturligtvis att försöka
begränsa mig till några enstaka perspektiv på detta mycket vida
ämne.
Den svenska filmen kan liknas vid en upplevelse av svensk ishockey som
jag hade under min uppväxt. Det fanns en strålande tradition att se
tillbaka på, och det var ett evigt vinnande av junior-VM, medan de
professionella prestationerna i seniorlaget alltid uteblev och alltid
blev en besvikelse.
Jag säger detta därför att sedan ungefär åtta nio år, inom det mycket
omfattande utbytet av studentfilmer som finns inom utbildningssektorn,
vinner Sverige allt som går att vinna. Vi avlöste någon gång i slutet
av 90-talet Den Danske Filmskole som den mest prisbemängda filmskolan
i världen. Det är en position som vi har hållit sedan dess. De skandinaviska
filmskolorna håller en extremt hög kvalitet. Varför det är så kan jag
gå in på vid ett annat tillfälle.
Det gör naturligtvis att det finns all anledning att se mycket ljust på
svensk films framtid. Det finns en uppsjö av väl utbildade och oerhört
begåvade unga människor som bankar på för att komma in i branschen.
Däremot är detta steg in i branschen inte självklart lätt, och det leder
till både besvikelser och anpassningsproblem. De unga studenter som
lämnar DI kan riskera att antingen över huvud taget inte kunna etablera
sig eller att tvingas anpassa sig till uttryck som är dem främmande.
Jag var för elva år sedan filmkonsulent, och jag kan se att branschstrukturerna,
trots förändringar som har påpekats under dagen här, i förbluffande
hög grad är desamma i dag som de var i början av 90-talet. När jag
tillträdde som konsulent var också dessa strukturer mycket väl etablerade.
Det gäller framför allt på producentsidan. Det gäller naturligtvis
även de andra delarna i det vi kallar för filmbranschen.
Hur kan det komma sig att branschstrukturerna då har haft en sådan seghet
och överlevt så mycket, trots att generationerna har avlöst varandra på
det konstnärliga området? Ja, jag får väl börja med att självkritiskt
säga att detta uppenbarligen är ett område där Dramatiska institutet
inte har lyckats lika väl som man har gjort i andra avseenden. Våra
producentstudenter har inte gått ut och etablerat nya företag och
vitaliserat branschen på samma sätt som till exempel har hänt i Danmark,
där Den Danske Filmskoles producentutbildning har varit extremt
framgångsrik och väldigt drivande i den explosiva utvecklingen av den danska
filmen.
Ett annat skäl är naturligtvis också att den svenska filmpolitiken har
haft som ett, inte högt uttalat, men lågt uttalat, mål att bevara
branschstrukturerna. Det har varit både positivt och negativt, det vill
säga man har stött den befintliga branschen när det har varit kris, och
man har också ställt upp höga krav på hur man ska kunna etablera sig i
branschen. Filmavtalet har brukat vara explicit: Stöd ges bara till
erfarna producenter, och därmed har alltså steget för nyetablering i
branschen varit mycket högt. Det är ett problem, och när det nu ska
skrivas ett nytt filmavtal hoppas jag att man ägnar denna fråga en smula
tankeverksamhet: Hur ska filmavtalet också kunna uppmuntra en bransch
i förändring och inte bara se sig som en stödjare av något befintligt?
Det är naturligtvis äventyrligt för staten att gå in och så att säga
"pusha" för en förändring. En förändring bör vara idéburen, och staten
kan i måttlig utsträckning ställa sig bakom estetiska kriterier eller
kvalitetskriterier.
Jag bara noterar att det ändå finns ett område inom vilket branschen nu
har uttryckt en enighet, konsensus, och det gäller i frågan om
jämställdhetens roll i filmen. Jag tror att jämställdheten är en möjlighet,
inte bara i sig själv utan också en kraft som skulle kunna förändra
svensk film, förändra dess strukturer och öka förnyelsen inom den svenska
filmbranschen. Jag tycker att en sådan förändring borde drivas av de
tunga intressenterna, därför att fastän denna bransch som jag talar om
är mycket seglivad i sina strukturer så är den ju svag, sårbar och
ständigt hotad. Det finns några tunga aktörer som har reell kraft. Det
är naturligtvis Filminstitutet, och det är naturligtvis Sveriges Television,
och jag är glad att höra att flera talare har talat om behovet av
samverkan mellan dessa båda krafter. Det är även filmutbildningarna, som
är de dyraste utbildningarna i det svenska högskolesystemet och därmed
står för ganska avsevärda resurser.
Jag tycker att dessa intressenter borde gå samman om ett målinriktat
projekt, som det nu finns ideologiskt stöd för i hela branschen, om att
stödja kvinnligt filmskapande med dess olika yrkesroller och filmer som
har ett ärende vad gäller jämställdhetens utveckling i vårt land. Jag
tycker att man ska prioritera detta. Det finns en modell för hur ett
sådant här projekt skulle kunna byggas upp i det danska Dogmaprojektet.
Jag tycker att de här tre intressenterna borde gå samman. För högskolesidans
del kan jag säga att vi naturligtvis skulle vilja delta i detta och ge
det mentorstöd som vi skulle kunna bygga upp. Jag tror att produktionspengarna
måste komma från Filminstitutet och Sveriges Television. Men jag tror
att om man bestämde sig för att göra tre fyra filmer om året i tre fyra
år inom ett sådant här projekt så skulle svensk filmbransch se helt
annorlunda ut efteråt.
Jag vill bara avsluta med detta: Det sades i inledningen att jag skulle
ge ett utifrånperspektiv, och det är naturligtvis i en mening rätt,
samtidigt som det är lite märkvärdigt att en person med mitt uppdrag
som rektor för landets största filmutbildning och med min bakgrund som
filmkonsulent skulle formulera ett perspektiv som skulle komma utifrån.
Men det är nog sant, och det är möjligen ett faktum som då säger något
om filmbranschens problem. Tack!
(Applåder)
Ordföranden: Tack så mycket, alla inledningstalare här! Jag hoppas att
filmbranschens yngre filmmakare står sig bättre än vad juniorlandslaget
i hockey gör för närvarande, för det har inte rosat marknaden de senaste
åren - men vi får väl tro på bättre tider även för dem!
För att fortsätta med idrottstemat så går vi nu in i andra halvleken,
även om man inom hockey förr pratade om perioder. I denna andra del av
kulturutskottets offentliga utfrågning lämnar jag nu till några av mina
utskottskolleger tillfälle att ställa frågor, frågor inte bara till dem
som har inlett utan även till andra närvarande.
Vi gör som vi brukar göra, så att säga från störst till minst. Det minsta
partiet, Miljöpartiet, har ingen ordinarie ledamot i utskottet och har
ingen ersättare närvarande, så det blir inte riktigt fullt ut.
Nikos Papadopoulos (s): Jag har en fråga till Rickard Gramfors från
Folkets Hus och Parker. Rickard sade att digitaliseringen ger en möjlighet
till filmpremiärer i hela landet tidigare än i dag. Det kan vara rätt.
Men jag undrar: Vilka är de största svårigheterna för att öka och
utveckla digital bio?
Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Det finns naturligtvis en
lång rad hinder för den här utvecklingen. Ett är den ekonomiska frågan,
vad det kostar att köpa en digital anläggning. Som alla vet när det
gäller teknikutveckling på IT-området stiger kvaliteten, och priset
sjunker hela tiden. För oss har det varit en överlevnadsfråga när det
gäller de små biograferna på de små orterna att få aktuell film.
Under vår resa har vi också stött på många andra problem. Vi har till
exempel haft svårigheter med, som jag nämnde, konservatismen i branschen.
Varje ny visningsform har emottagits med stor tvekan och till och med
avoghet. Ända sedan ljudfilmen introducerades 1927 har man sagt om varje
nyhet att det blir döden för filmen. Men sanningen är att TV, video och
dvd alltid har inneburit ytterligare ett sätt att överleva för filmbranschen.
Vi har brottats med de problemen, men de har överkommits. Vi satte
hela branschen i en turistbuss och åkte till Smedjebacken, till en av
våra första biografer, för att visa hur det ser ut. Det är jättebra
kvalitet, det fungerar jättebra och kvaliteten är utmärkt. Det är den
typen av problem vi har haft.
Likadant är det när vi pratar om andra saker än film - underhållning,
rättigheter när det gäller TV-sändningar och sådant. Det finns ingen
mental beredskap för att visa annat än film på biografer.
Jag vet inte om det riktigt var svaret på frågan.
Nikos Papadopoulos (s): Tack för svaret. Jag vänder mig nu till Jan
Bernhardsson på SF och Sveriges Biografägareförbund. Hur ser ni på
utbyggnaden av digital bio?
Jan Bernhardsson, Sveriges Biografägareförbund och SF: Vi tillhör dem
som avvaktar en standard från Hollywood i och med att det rör sig om
ganska stora investeringsbelopp totalt. För mitt företags räkning handlar
det om en total investering på runt 380 miljoner kronor om vi ska
digitalisera våra salonger. Då är det klart att man i det fallet vill
satsa på rätt häst innan man satsar de pengarna.
Just nu finns det egentligen tre standarder på bioområdet, en så kallad
RB, reklambio, med en ganska låg upplösning, ungefär som i den projektor
vi använde här för att visa Power Point-program. Så finns det e-bio,
det som Rickard och Folkets Hus och Parker håller på med, och så finns
det d-bio som är den standard som Hollywood förespråkar. Där har man än
så länge inte lyckats enas om en enhetlig branschstandard.
För vårt vidkommande har jag resonerat som så att för pionjärer med
näsan i marken och pilen i ryggen gäller det att avvakta utvecklingen
tills vi har hittat den rätta lösning som vi vågar investera pengarna
i.
Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Jag vill göra ett tillägg.
Jag vill inte gå i polemik, för då skulle vi hålla på hela dagen.
Det handlar för vår del naturligtvis om överlevnad. Vi ser att också
andra, som Indien och länderna i Asien där man har en annan infrastruktur,
har lite liknande problem som vi när det gäller landsort. Man måste
hitta en överlevnadsstrategi, och det är så vi har tänkt oss och jobbat.
Den kvalitet vi får i dag digitalt överträffar redan 35 mm. Det som
också tillkommer nu, vilket är mycket glädjande och som vi hoppas mycket
på, är ett nytt hyressystem för Europa som gör att man kan hyra en
komplett digital anläggning för väldigt små pengar och bli garanterad
ett stort antal filmtitlar. Vi ser framtiden an med tillförsikt.
Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Jag vill bara säga att
digitaliseringen och den nya tekniken generellt medför en större diversifiering,
en större mångfald. Det tror jag att vi kommer att få se på biograferna
framöver. En biograf är inte längre bara en biograf. Den kommer att
vara allt från de strömlinjeformade multiplexerna i städerna, som SF
och Jan Bernhardsson håller på med, till mera utvecklade kulturhusliknande
verksamheter - också internationellt - där filmvisningen är en del av
väldigt mycket. Vi ser specialkedjorna som visar dokumentärfilm och
andra sorters filmer. Bio kommer att vara väldigt många olika saker.
Fördelen är att vi får en möjlighet att visa alla de olika format som
görs av film. Problemet i dag är inte att det görs för lite film, men
det är att för lite av den film som görs kommer ut till en publik.
John Brattmyhr, Folkets Hus och Parker: Jag vill betona att vi under
hela projektet upplevt tekniska problem som vi har löst. Det har varit
ett transparant projekt, och därför har vi tagit ansvaret för att på
något sätt visa vägen.
Vad som är anmärkningsvärt och ganska tråkigt är att vi inte fått en
krona i stöd från Svenska Filminstitutet eller från någon annanstans.
Just nu har vi en fråga om parallellkopiestöd. Det rör sig om en kopia,
och vad jag har förstått är även den frågan bordlagd. Det är trist,
tycker jag.
Nu har man ett filmavtal som sägs inte medge stöd i ett teknikskifte.
Det är i sig också anmärkningsvärt. Vi har satsat de här pengarna av
egen kraft och med lokal finansiering. Där skulle jag efterlysa en större
pragmatism i branschen när det gäller att tillföra biograferna film i
varje fall. Men här är motståndet och problemen alldeles förhärskande
i nuläget för oss, och det måste sägas. Vi har problem där.
Kent Olsson (m): Jag vill börja med att tacka för en intressant exposé
om svensk film.
Om jag räknat rätt har Svenska Filminstitutet ca 400 miljoner kronor.
Sedan har vi också det regionala stödet till Film i Väst, Film i Skåne
och dessutom kommunala stödpengar till svensk film.
Jag skulle vilja ställa en fråga: Anser man att de pengar som svensk
film har används på bästa och mest effektiva sätt? Per Lysander sade
att det inte hade förändrats så mycket sedan han jobbade där för ett
antal år sedan. Jag vill ställa denna fråga till Åse Kleveland och Per
Lysander. Kanske också någon annan vill svara.
Använder man de pengar man har på det mest effektiva sättet för att få
ut mest till svensk films nytta?
Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Det var en stor fråga, och jag
kan självklart bara svara när det gäller de pengar som ligger under
filmavtalet och som förvaltas av Svenska Filminstitutet. Det faktum att
vi ligger på skandinavisk jumboplats när det gäller statligt stöd till
film och samtidigt har den produktion vi har och har den marknadsandel
vi har är det bästa beviset för hög effektivitet. Problemet i dag är
att den nästan är för hög. Den privata insats som måste till för att få
en film på benen är så stor att det påverkar både vilka filmer som görs
och hur filmer produceras. Det är i det långa loppet inte sunt för en
bransch när ständigt fler måste jobba under tariffen och ständigt måste
sätta in sin utrustning och annat för att filmen ska gå med överskott.
Jag vill säga att vi är övereffektiviserade på ett sätt som gör att vi
riskerar att ruttna på rot - det lät väldigt dystert. Man sågar den
gren som man sitter på. Det gäller produktionen.
Sedan är det väldigt många andra områden som vi är inne på. Här upplever
jag att det inom vårt område, som på kulturområdet generellt, inte går
att mäta i pengar all den insats som görs utan betalning, all den insats
som görs av entusiasm, kärlek och intresse. Det gäller inte minst mycket
av det som också händer ute i lokala biografer.
Det var ett långt svar för att komma fram till en konklusion: Ja, jag
upplever att vi är effektiva, nästan i överkant.
Per Lysander, Dramatiska institutet: Jag vill verkligen inte polemisera
mot Åse, men jag vill ändå peka på att det strömmar pengar till svensk
film på olika vägar, som jag antydde. Det sätts in pengar via
Utbildningsdepartementet, och under Kulturdepartementet är det i alla fall
två breda floder, dels filmavtalet, dels de pengar som går via
Rundradiofonden till SVT.
Jag tror ändå att det skulle kunna sägas att svensk film skulle kunna
må bra av en ökad samsyn, att dessa pengar mera medvetet drog åt samma
håll. Det blir med de konstruktioner som finns runt SVT och filmavtalet
så att det för varje område blir av stor vikt att hävda sin egen integritet
och sitt eget självbestämmande. Samverkan blir komplicerad när man har
valt den formen. Jag säger inte att formen är felaktig, men jag vill
peka på att detta blir en följd av de politiska beslut som tagits där
man tillför pengarna. Jag tror att man skulle kunna komma längre på att
samverka mellan de olika stora finansieringskällorna.
Kent Olsson (m): Det lät ju väldigt bra, i alla fall från Åses sida,
att man inom svensk film är effektiv och utnyttjar pengarna på bästa
effektiva sätt. Men har vi ännu lärt något av utlandet? Danmark tas
ofta som exempel. Vad är det som Åse anser att vi skulle kunna lära
internationellt sett? Eller är det så att vi är bäst?
Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Nej, det tycker jag definitivt
inte. Vi har nu en utgångspunkt för att kunna bli en av de absolut bästa.
Per nämnde tidigare språnget från utbildningen och in i branschen. Jag
tycker att vårt stödsystem är för lite differentierat. Bland annat tror
jag det hade varit intressant att ha en stödordning för debutanter. Jag
tror att man kanske i högre grad skulle titta på en egen pulje för
lågbudgetfilm. Men det vi verkligen saknar är insatser på utveckling,
för att kvalitetssäkra de projekt som sätts i produktion. Vi skulle ha
en möjlighet, inom ramen för nästa avtal, att ge dem som har ett manuskript
som kanske inte är riktigt färdigt för konsulenterna hjälp och bistånd
med detta. Det är någonting vi ser på dansk sida, i Norge och i en rad
länder.
Hos oss har man varit väldigt upptagen av detta med effektiviteten i
hanteringen av stöden. Det ligger också i själva avtalet. Tittar man på
hur liten administration vi har av de stöd som går till produktion ser
man att mindre än hälften så många människor jobbar med detta i Sverige
som i till exempel Danmark. Med tanke på hur pass mycket pengar som
delas ut till produktion tror jag i det långa loppet att det är viktigt
både att man kan följa upp dem och, inte minst, att vi i högre grad kan
vara med och utveckla de projekt som sätts i gång.
Hans Backman (fp): Tack för en intressant föredragning om svensk film
under förmiddagen! Jag har en fråga till Jan Bernhardsson på SF angående
detta med biograferna. Att de behövs är vi nog eniga om i den här lokalen.
Min fråga i anslutning till det är: Vad skulle en sammanslagning av SF
och Sandrews innebära för antalet biografer på Sveriges mindre orter
och i Sveriges mindre kommuner för bredden på filmutbudet i landet?
Jan Bernhardsson, SF Bio: Hur påverkar detta landsorten? Vi ska vara
klara över att den affär som SF Bio och Sandrews biografer diskuterar
rör sig om totalt 14 orter i Sverige. Av landets 290 kommuner visas det
film i 270, och i 259 av dessa finns det en biograf på respektive ort.
Det vi talar om nu är alltså en strukturomvandling i de elva större
kommunerna i landet. Svaret på frågan är alltså att det kommer att bli
ett lika rikt filmutbud i fortsättningen om den här affären går igenom.
Erik Broberg, Filmuthyrareföreningen: Det vi upplever som distributörer,
och jag tror även jag kan göra mig till tolk för samtliga svenska
filmproducenter i den här frågan, är att vad som vore förödande för svensk
filmproduktion och filmdistribution är just om SF fick köpa Sandrews.
Ett biografmonopol är verkligen vad vi inte behöver i Sverige just nu.
Vi behöver en tillväxtmotor, och då behöver vi en marknad, precis som
vi haft tidigare.
Jan Bernhardsson, SF Bio: Som jag redovisade tidigare har ju biograferna
som visningsform varit, och är, utsatta för visningskonkurrens från
alla andra fönster där man väljer att exploatera film. Vi lever ju på
vår biljettintäkt. Under de senaste åren har vi dragits med väldigt
stora kostnadsökningar för just film, vilket har gjort att lönsamhetsnivån
i biografmarknaden nu är sådan att det inte finns utrymme att konkurrera
i den utsträckning som vi har gjort. Vi konkurrerar inte så mycket om
biografbesökare, utan vi konkurrerar just om att få köpa film från Erik
och alla andra distributörer. Det är det som har drivit upp vår prisbild.
Ordföranden: Erik får avsluta den här lilla debatten.
Erik Broberg, Filmuthyrareföreningen: Jag vill bara notera att Bonnierägda
SF Bio har gjort rekordresultat de senaste åren, så visst finns det
plats för fler aktörer.
Ordföranden: Har Hasse någon följdfråga på det?
Hans Backman (fp): Ja, det har jag. Jan har ju beskrivit att en av
orsakerna till att man behöver slå ihop SF och Sandrews är att utvecklingen
i världen är sådan att biograferna tappar marknadsandelar i filmvisandet.
Man konkurrerar med andra distributionsformer som dvd, TV och video.
Min fråga är om man har tittat på detta. De senaste åren har ju uthyrningen
av dvd och video och antalet biobesökare visat sig öka samtidigt. Kan
det vara ett till trendbrott på gång här - man tittar på video och TV
och stimuleras då också i ökad utsträckning att gå på bio, inte minst
den nya biogenerationen? Det ena skulle alltså gynna det andra, precis
som med fotboll: När man har sett en fotbollsmatch på TV vill man sedan
gärna se en live för att uppleva stämningen och allting som är runtomkring
när man ser den på plats.
Ordföranden: Det kollektiva deltagandet hörde vi ju också om tidigare.
Jan Bernhardsson, SF Bio: Till stor del är biografbesökandet i Sverige
beroende på vilken typ av film som visas. Vi kan ställa oss i relation
till andra länder också. Vi har haft enorma publikframgångar de tre
senaste åren med bland annat Harry Potter och Sagan om ringen-trilogin,
vilket har drivit upp marknaden. Trendbrottet kom väl egentligen år
2000, då vi hade en fantastisk utveckling av svensk film.
Jag skulle nog vilja påstå att den tillfälliga uppgång vi sett på
biografmarknaden framför allt är betingad av väldigt bra filmer. Vi ser
redan i år att det börjar tunnas ut. Som biografägare är vi väldigt
beroende av biografbesökarna. Vi har samma kostnader oavsett om det
sitter en i salongen eller hundra.
Erik Broberg, Filmuthyrareföreningen: Visst är det så att de här olika
fönstren - dvd, video, betal-TV och bio - kompletterar varandra. Den
här branschen är en mycket framgångsrik bransch som har en enorm framtid
framför sig. Jag ser inte något som helst problem med dvd och video vad
gäller påverkan på biografmarknaden i Sverige.
Anita Oxburgh, Föreningen Sveriges Filmproducenter: Vår stora oro på
produktionssidan, i samband med kompletteringen av de olika medierna,
är att med en enda huvudman och brist på konkurrens i visningsledet så
blir bredden inte lika stor i filmproduktionen. Det är ändå bara en
huvudman som ska besluta vad som visas på biograferna, där man är driven
av lönsamhetstänkande och stordriftsmekanismer. Vi känner oss alltså
djupt oroade av den här sammanslagningen.
Åse Kleveland, Filminstitutet: Det är klart att det är en krävande övning
att driva biograf. Vi ser också internationellt en konsolidering på
biografsidan där kedjor går ihop. Men ingenstans, inte i Europa i alla
fall, kommer man i närheten av en sådan koncentration som en sådan här
transaktion kommer att leda till. Det är ändå fråga om 95 % av marknaden,
också i de stora städerna, och det är ganska unikt.
Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Som jag redovisade tidigare
står en liten del av befolkningen för majoriteten av biobesöken. Och
det är i de allra största städerna, just de städer där SF och Sandrews
finns. Det finns alltså en enorm publikpotential i resten av landet som
inte har tillgång till aktuell film, och det är ett väldigt stort problem.
Jag tror att vi skulle kunna driva upp biobesöken kraftigt om alla
kunde visa aktuell film samtidigt.
Sedan en liten viktig aspekt som det sällan talas om: Det biograferna
tjänar pengar på är inte biobiljetterna, det är godiset och popcornen.
Glöm inte det!
Ordföranden: Här kommer affärshemligheter, vill jag lova!
Lars Gillegård, Våra Gårdar: Jag kan bara säga att Konkurrensverket
håller på att pröva den här affären nu. De remissvar som kommer in,
tillsammans med SF:s ansökan, tror jag kommer att ge en ordentlig
genomlysning av den här branschen. Egentligen är det väldigt mycket
filmpolitik. Det är filmavtalet, men det handlar också om hur branschen
fungerar näringsmässigt. Detta tycker jag vore intressant att sammanfatta
och studera särskilt.
Mindre biografer, som Våra Gårdar representerar, påverkas naturligtvis
väldigt mycket av en sådan här affär om den går igenom. Ytterst skulle
jag vilja säga att det är en yttrandefrihetsfråga som egentligen inte
Konkurrensverket ska pröva.
Ordföranden: Det är väl rimligt att Jan Bernhardsson får avsluta rundan
kring den här frågan.
Jan Bernhardsson, SF Bio: Jag är tacksam för det. Jag ville bara svara
Anita, som hade en oro kring att inte få ut svensk film i samma
utsträckning om affären går igenom. Jag vill bara påtala att vi lever på
att visa film, och vi kommer att leva på att visa film i framtiden också.
Även om vi har popcorn och godis går inte detta att sälja utan att man
har bra filmer. Självklart är det så. Historiskt sett har vi heller
aldrig sagt nej till en enda visning av svensk film, och vi kommer inte
att göra det i framtiden heller. Det kommer att bli vårt framtida
levebröd.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Lars Gillegård: På vilket sätt
upplever du att affären mellan Sandrews och SF skulle påverka Våra
Gårdar?
Ordföranden: Låt mig bara säga att det är utskottet som ställer frågorna
i dag. Vi kan se hur det ser ut tidsmässigt på slutet innan jag släpper
i väg andra frågor. Annars vet jag inte var det slutar. Då kan jag tappa
kontrollen över det här.
Gunilla Tjernberg (kd): Jag vill också ta tillfället i akt att tacka
för en spännande genomgång under den här förmiddagen. Jag tänkte knyta
an lite till det filmlandskap som jag uppfattat är i stor förändring.
Jag har också kunnat tolka det som att denna förändring delvis beror på
den tekniska utvecklingen. Den kan också bero på en ny generation
filmskapare och även de regionala resurs- och filmcentrum som har tillkommit.
Allt detta är naturligtvis positivt, sammanfattningsvis.
Jag har också förstått att samarbete är en nödvändighet. Det inledde
Åse Kleveland med, och det har också kommit fram i den analys som Per
Lysander har gjort, både i ett svar på Kent Olssons fråga och i hans
analys från talarstolen. Jag förstod då att det finns ett samarbete som
har visat på ett lyckat resultat, nämligen när man arbetat med novellfilm.
Sedan efterlystes det liknande samarbetsresultat i positiv bemärkelse
när det gällde barnfilm men också dokumentärfilm. Jag kan tänka mig
även annan film.
Jag kommer då till min fråga, för att ta fasta på att vi ska medverka,
från politiker och förtroendevalda men också från branschen, till den
dynamik som vi kan se: Vad är det som gör att det lyckades med ett
samarbete när det gäller den ena delen, novellfilm, men att det i dag
efterlyses ett samarbete mellan barnfilm och, som man exemplifierade
med, dokumentärfilm? Jag vill gärna ha svar från några olika företrädare
för branschen, men jag riktar mig först och främst till Åse Kleveland.
Åse Kleveland, Filminstitutet: Jag kan ge ett kort svar, och det är
pengar. Det finns oerhört begränsade resurser för både kort- och
dokumentärfilm och barnfilm i dag. När vi kunde gå in i novellfilmssamarbete
med Sveriges Television var det delvis tack vare att biobesökandet blivit
så bra att intäktssidan ökade. I dag ska 10 % av det som går till
produktion användas till utveckling, och vi har rätt och slätt använt en
del av detta. Vi har funnit att investeringar i novellfilmsproduktion
är väldigt viktiga utvecklingsprojekt. Men de pengarna har vi alltså
hittat på marginalen. Det finns inte i dag en ekonomi som gör att vi
skulle kunna gå till Sveriges Television och lägga upp till någonting
liknande.
Ordföranden: Hur är det med SVT? Har du, Jan-Olof, några synpunkter på
det här?
Jan-Olof Gurinder, SVT: Det är väl alldeles riktigt att penningproblemet
gäller för alla. Sedan är det också villkoren för samarbete mellan
branschen och Sveriges Television samt kanske också den fråga som Per
Lysander tog upp, nämligen att Sveriges Television ser det som väsentligt
att medverka i en produktion som tar sikte på att vi ska fullfölja det
uppdrag vi har som ett sändande företag och ett public service-företag.
I den mån det då uppfattas som att vi ska vara ett instrument för
någonting annat än utsändningen av program, som i en del fall med filmer,
kan det skapa problem.
Man ska komma ihåg att Sveriges Television bidrar med ett väldigt stort
belopp in i filmavtalet utan att de pengarna resulterar i några program
som Sveriges Television kan sända. När det gäller dokumentärfilm,
novellfilm och kortfilm ska man också komma ihåg att televisionen där i
realiteten är det enda viktiga och stora visningsfönstret. Där har vi
under alla år kunnat uppleva att önskemålen om att kunna få göra novellfilm
och kortfilm har varit större än både de resurser som SFI har haft och
de som Sveriges Television har avsatt. Nu kommer det kanske på den senare
punkten att se bättre ut under kommande år. Men det är alltså en summa
av hur mycket pengar som finns, beslutandefunktioner på olika ställen
och kanske ambitioner och önskemål från dem som verkar, vilka vida
överstiger de pengar som kan sättas in i sådan här verksamhet.
Ordföranden: Gunilla, har du någon uppföljningsfråga kring detta?
Gunilla Tjernberg (kd): Ja, det har jag, även om den inte är knuten
just till detta. Jag konstaterar i alla fall att det finns en uppfattning
från Filminstitutet om vad det är som behövs för ett ökat samarbete,
att SVT uttrycker sitt uppdrag och att Per Lysander hade en lite annan
analys.
Jag lämnar dock denna fråga och måste få passa på att ta en till. Vi
fick höra att år 2001 - det var den statistik som fanns - var det fler
människor som såg svensk film utomlands än i Sverige. Jag måste få ställa
frågan: Kan någon svara på vad det är som gör denna expansion, som
tydligen är en stor förändring? Vad är det som har hänt?
Ordföranden: Vem följer upp statistiken kring utländska biobesökare på
svenska filmer? Är det Åse?
Åse Kleveland, Filminstitutet: Jag kan väl nämna att en av de saker som
hänt är Lukas Moodysson. Det är helt klart att hans filmer, både Fucking
Åmål och Tillsammans, blev våldsamma publiksuccéer också utanför landets
gränser. Jag tror att det 2001 var 1,4 miljoner biljetter sålda utomlands,
samtidigt som det plötsligt är 557 000 på Pippi i Söderhavet i Tyskland
och så vidare. Det är alltså en mix. Det är ju också en förskjutning i
tid. Filmerna visas ofta flera år efter det att de haft premiär här
hemma.
Vi sitter nu och ser på det här materialet för att gå in i det. Vi tycker
att det är väldigt intressant i förhållande till en vidare satsning på
det här området. Men det är säkert fler här i publiken som kan säga
något om detta.
Ordföranden: Förmodligen var ditt svar väldigt uttömmande, för det är
ingen som vinkar och vill komplettera.
Rossana Dinamarca (v): Jag har två frågor. Jag tänkte börja med det som
bara lite hastigt togs upp av Åse, nämligen detta med kvinnliga filmskapare.
Jag tittade på verksamhetsberättelsen för 2003 för SFI, och bland de
20 svenska filmerna i topp var endast en gjord av en kvinna, Ella
Lemhagen. Jag menar inte att vi ska tvinga människor att se filmer av
kvinnliga filmskapare, men däremot ser jag ett problem i att utbudet av
film gjord av kvinnor är väldigt litet.
Bara i förra veckan, tror jag, presenterade Marianne Ahrne vilka som
hade fått förhandsstöd. Av de tio eller elva personerna var bara en
kvinna, och hon fick det näst lägsta beloppet. Kvinnor aviserar att man
lägger av med filmbranschen och filmandet därför att det är alldeles
för tufft att få pengar. Det presenterades här att 25 % av långfilmsregissörerna
är kvinnor, och det är ändå en ökning - alldeles för liten, anser jag.
Jag skulle vilja höra från dig, Åse Kleveland, men också från de olika
filmcentrum vi har representerade här: På vilket sätt kommer man att
aktivt arbeta för att satsa på kvinnliga filmskapare? De finns ju
uppenbarligen, men vad ska man göra för att lyfta fram dem än mer? Det
var min första fråga.
Åse Kleveland, Filminstitutet: Det jag har lust att säga först är att
en tredjedel av de långfilmspremiärer vi har i höst faktiskt är filmer
regisserade av kvinnor. Väldigt många av dessa är debutanter. Det vi
ser är att den ökning som nu sker när det gäller kvinnliga långfilmsregissörer
också är ett uttryck för ett generationsskifte. Många av de här kvinnorna
har fått sin utbildning och kommit in i filmen genom den väldigt breda
rekrytering och utbildning som har skett de senaste tio åren. Tittar vi
på Novemberfestivalen i Trollhättan ser vi att nästan precis 50 % av de
deltagande filmarna är kvinnor. I vår Drömfabriken gäller detsamma. De
som är nya och unga har precis som killarna några år att gå när man gör
film i de kortare formaten. Just nu är det fler som närmar sig
långfilmsstadiet.
En viktig faktor här tror jag också är frågan om förebilder. Jag tror
att innan Kay Pollacks film slog igenom publikt var den mest sedda filmen
i Sverige i år Teresa Fabriks Hip hip hora! Det är klart att det har en
enorm signaleffekt. Man ska nämligen vara klar över att det är producenterna
som väljer sin regissör, och det är producenterna som söker stöd av oss.
Därför är det oerhört viktigt att kvinnor representerar samma bredd
genremässigt som männen gör. Det ser vi nu med de unga.
Jag tror att den situation vi nu har beror på väldigt många sammanfallande
fenomen. Ett är att det är ett generationsskifte. Ett annat är den debatt
som har varit. Jag tror att den har varit oerhört viktig för att någonstans
lyfta upp och synliggöra behovet av att ge kvinnor större plats när det
gäller filmskapande.
Hos oss har vi en ständigt pågående diskussion, både med konsulenter
och med andra i huset, om vad vi kan göra. Vi har inte i dag ett filmavtal
som erbjuder några speciella instrument när det gäller detta. Däremot
står det väldigt klart i riksdagens beslut om bidrag till filmavtalet
att vi ska arbeta för en ökad jämlikhet. Det faktum att branschen och
staten nu har beslutat att jämlikhet ska ligga som en genomgående
dimension i ett kommande filmavtal skapar förstås också en helt annan
situation och en helt annan utgångspunkt för en rad initiativ än den vi
har i dag.
Vi gör en del på olika områden, men jag tror inte att jag ska använda
tiden till att gå in på dem här om det inte är önskvärt. Det viktiga
från vår sida sett är att Filminstitutet kan göra något, men vi konstaterar
i dag att det är långt färre kvinnor än män som söker stöd. Det är punkt
ett. Det betyder att för de flesta stöden är kvinnor överrepresenterade
bland dem som får stöd, det vill säga det är en större andel som får
stöd än som söker. Av detta har vi slutit att det inte är på Svenska
Filminstitutet som den stora korken i flaskan sitter utan i de led som
ligger tidigare. Därför är detta en gemensam utmaning för hela branschen
och inte minst för utbildningsinstitutionerna.
Anita Oxburgh, Föreningen Sveriges Filmproducenter: Jag tror inte att
man kan överskatta mansdominansen i vår bransch och i hur många led den
fungerar. Det är helt sant att det är fler kvinnor som kommer fram, men
alla årets kvinnor är debutanter. Det är första gången de gör film.
Inga av de kvinnor som tidigare gjort film finns med i årets projekt.
Det här är någonting som vi måste angripa på ett väldigt strukturellt
sätt. Det sitter i väldigt sega strukturer med brist på analys och
djupare eftertanke om hur saker och ting hänger ihop.
En av farorna när man får fram en hel kull med debuterande kvinnor är
att de plötsligt blir representanter för sitt kön. Chanserna att de
alla kommer att lyckas är ganska små. Oddsen är emot de flesta filmer
som går upp. Som ni säkert vet är det kanske fem, sex av 25 filmer som
verkligen slår varje år. Det blir väldigt lätt att den allmänna debatten
skapar en sorts opportunism där man tycker att det är bra att satsa på
kvinnor men kanske inte riktigt vill angripa de sega strukturer som vi
måste ta itu med för att åstadkomma en förändring.
Per-Erik Svensson, Filmpool Nord: Regionalt försöker vi jobba för att
få fram kvinnor i alla funktioner. Jag tycker ofta att man i debatten
bara pratar om regissörer, men det handlar också om att det finns för
få kvinnliga producenter. Då krävs det speciella insatser för att
stimulera så att kvinnor också tar steget och blir producenter. När det
gäller kort- och dokumentärfilm är det ungefär 50 % kvinnor och 50 %
män som gör filmerna, men när det gäller att ta steget till långfilm
blir det de manliga regissörerna som på något sätt vågar mest. Det kanske
är motståndet i branschen, jag vet inte, men jag tror också att det är
de här etablerade strukturerna som Anita pratar om.
Jag tror att det kommer att bli en ganska stark förändring de närmaste
åren, men det behövs speciella insatser, mer stöd och mer riktade pengar
för att stimulera kvinnor att ta steget att våga göra långfilm. Det är
väldigt få projekt man får in till sig.
Bengt Toll, Film i Väst: Vi producerar mer än hälften av de långfilmer
som görs i Sverige, så det är klart att vi har ett särskilt ansvar. När
man lyssnar på den här diskussionen verkar det som om svensk bransch i
princip består av Sveriges Television och Svenska Filminstitutet, men
det är ju fler som fattar beslut under hela den här processen.
Jag ska inte vara en man till som pratar mycket, utan jag ska bara säga
detta: När man tittar på det danska exemplet visar det sig att flera av
de stora danska succéerna på senare år faktiskt har gjorts av kvinnliga
regissörer. En anledning till det tror jag är att om man kan öka volymen
och göra fler filmer så får fler möjlighet att pröva och också möjlighet
att misslyckas en eller två gånger. Det tror jag nästan är A och O i
detta. Titta på vilken teaterregissör som helst: Man får rätt många
försök att jobba, pröva, testa, bli bedömd och så vidare. Här gör man
en långfilm, och om inte den lyckas är man borta. Så kan vi inte fortsätta
att ha det. En ökad volym ger, förutom en massa andra bieffekter, också
möjlighet att göra ett par filmer, och då kommer de att bli bra. Det
gäller både män och kvinnor, men särskilt kvinnor som har en längre väg
fram.
Rossana Dinamarca (v): Först vill jag bara tacka. Jag tror att det ligger
mycket i det Anita säger. Kvinnliga filmskapare har funnits innan alla
de kvinnor som kommer nu. Vi får hoppas på en positivare utveckling.
Jag vill sedan göra ett hopp till frågan om våra minoritetsgrupper.
Rickard från Folkets Hus tog upp de möjligheter som det digitala ger
att nå ut på olika minoritetsspråk. Men jag skulle vilja höra hur man
tar sitt ansvar när det gäller att synliggöra de här grupperna. Det
gäller alltså inte att bara kunna texta en film på några av våra
minoritetsspråk, utan det gäller också att synliggöra dessa grupper. Jag
känner att det är viktigt att arbeta för att kunna vidmakthålla språket
men också kulturen för barn och ungdomar som hör till de olika
minoritetsgrupperna.
Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Jag vet inte om frågan var
riktad specifikt till mig. Jag tror att alla här ska ta sig en funderare
på frågan, såväl i produktionsledet som distributionsledet och visningsledet
och naturligtvis också Filminstitutet, hur man gör för att synliggöra
minoritetsgrupperna i filmerna men också hur man attraherar dem att gå
till biograferna. Hur kan de känna igen sig? Hur kan de använda film på
olika sätt?
Bara inom Folketshusrörelsen har vi ett enormt problem med återväxten
när det gäller aktiva i Folkets Hus generellt sett. Det gäller yngre
människor men naturligtvis också människor med invandrarbakgrund. Där
måste man jobba väldigt aktivt för att få in de grupperna. Lokalerna
kan användas som möteslokaler men också för filmvisning, teater, dans
och för ändamål på en massa olika områden.
Det finns ett slags strukturell rasism i Sverige som man osynliggör
eller inte pratar så mycket om, utan man säger att vi alla är för
invandring och att allt är jättebra. Men på det praktiska planet görs det
inte så mycket, tyvärr.
Vad vi från Folkets Hus sida kan göra aktivt är att gå ut till
invandrargrupper i invandrartäta områden, framför allt kring de större
städerna, och försöka ställa frågan: Vilken typ av film vill ni se? Vill
ni jobba aktivt med filmvisningar för att attrahera den här publiken?
Det
är en lång process, men jag tror att det är i den änden som vi måste
börja.
Birgitta Sellén (c): Tack för bra information. Det kanske är tur att vi
inte fick den här informationen innan motionstiden gick ut, för då hade
våra motioner blivit så väldigt långa.
Jag har ett par frågor, men jag vill börja med att haka på Rosannas
frågor kring kvinnor. Jag har läst ett uttalande, och jag tror att det
blir Åse Kleveland som i första hand kommer att svara på frågan. Det
står i uttalandet: Antalet kvinnor i ledande funktioner har ökat och
börjar luckra upp en mansdominerad bransch. För att denna utveckling
inte ska stanna upp behövs mer resurser.
Det känns som att det behövs en förklaring, för på övriga arbetsmarknaden
anställer man ju inte fler människor bara för att man ska få in fler
kvinnor, utan man jobbar inom det material man har. Jag skulle vilja ha
en förklaring till uttalandet.
Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Har jag sagt det? Jag tycker att
det hade varit bättre om den som gjort uttalandet förklarade det.
Anita Oxburh, Föreningen Sveriges Filmproducente: Uttalandet kommer
från Producentföreningen, så det får jag ta ansvar för. Det är väl helt
enkelt så att om man befinner sig i en bransch som är så pass mansdominerad
som den svenska filmbranschen och om resurserna blir mindre och mindre
- vi har ju haft krympande resurser därför att producenterna har gått
in med en stor del av finansieringen av sina egna filmer - då blir det
ett krympande utrymme också för dem som är nyetablerade inom filmområdet
inom olika funktioner, därför att det finns gamla nätverk och det finns
strukturer på plats. Därför tror jag, precis som Bengt Toll, att när
man expanderar och gör mer film blir det större möjligheter att öka den
här balansen.
Jan Kolk, Svenska Teaterförbundet: Jag vill haka på Per-Erik från
Filmpool i Nord, som tidigare var inne på att för att nå framgång när det
gäller jämställdheten inom filmen måste man se filmproduktionen i sin
helhet. När man tittar på teamen kan man konstatera att det är oerhört
traditionella arbetsfördelningar som finns där, till exempel bland
filmfotografer och andra, så det behövs nog en satsning på hela branschen.
Jag tror att det finns ett samband med resurserna, därför att den här
branschen är extremt frilansbetonad. De medlemmar som jag representerar
finns både bakom och framför kameran, och bland dem finns i stort sett
inga tillsvidareanställda.
När man ska komma åt den här typen av strukturella problem handlar det
exempelvis om kompetensutveckling. Frågan är vem som ansvarar för
kompetensutvecklingen i denna bransch där det finns arbetsgivare och
producenter som inte har vare sig ekonomiska eller praktiska möjligheter
att ta detta ansvar.
Jag skulle gärna vilja vidga diskussionen och peka på att om man vill
utveckla den här typen av frågor, som har att göra med kvinnor, invandrare
och minoriteter, måste man ha ett helt annat fokus på utvecklingsmöjligheterna
för dem som är verksamma i branschen och fullgör det praktiska arbetet.
Birgitta Sellén (c): Jan Kolk talar om att branschen är extremt
frilansbetonad. Vi kvinnor är ju inte benägna att ta så stora lån, och film
är ju faktiskt dyrt att producera, så det kanske är lite däri det ligger
också.
Vi har pratat väldigt mycket om nutid och framtid. Men jag tänkte ställa
en fråga runt filmens historia, så jag antar att det kanske är Jan-Erik
Billinger som är mest lämpad att svara på den. Min fråga är: Vet man
hur många filmer som har förstörts därför att de har förvarats i fel
temperatur?
Vi har ju hört och kunnat läsa att det ska vara minus sex grader och
att de då ska klara sig i 500 år. Det låter ju helt fantastiskt. Men
samtidigt vet vi nu också att det finns väldigt mycket som inte har
hunnit bevaras. I verksamhetsberättelsen som vi fått står det att det
enligt Filmarkivets beräkningar tar ungefär 154 år att ta hand om det
som finns nu. Det vore förskräckligt om det skulle ta så lång tid. Hur
mycket är redan förstört? Finns det stor risk för att mycket också
fortsättningsvis kommer att hinna förstöras, bland annat på grund av att
Grängesberg hittills inte har fått den utveckling som många av oss
verkligen hade sett fram emot?
Jan-Erik Billinger, Svenska Filminstitutet: Du talar om de resurser som
vi nu har till förfogande. Ju mer resurser, desto snabbare går det. Vi
vet inte riktigt hur mycket som har blivit förstört. Kanske är det inte
detta som är det mest alarmerande. Det som kanske är lika alarmerande
är att många av de här filmerna ägs av äldre personer. En viktig
förutsättning för bevarandet är att man faktiskt vet vad man bevarar. Får
man filmer som gjorts på 30- och 40-talen av äldre människor är det
viktigt att de ges tillfälle att identifiera materialet, annars är det
inte värt att bevara. Vi arbetar väldigt intensivt med att föra över
den film som kommer till Grängesberg till digitalt format. Deponenten
medverkar via en video eller en dvd i katalogisering och identifiering
av filmen som han eller hon sedan får tillbaka. På det sättet kan vi
identifiera filmen, och på det sättet kan forskningen via en databas
komma åt och använda sig av materialet.
Någon siffra på hur mycket som är förstört har vi inte. Däremot vet vi
att mycket av filmen kanske inte är smält, men den är krympt. Och sätter
du in en krympt film i en gammal filmapparat, trasas materialet sönder.
Ordföranden: Också jag tänkte ta chansen att ställa en fråga. Den handlar
om tillgänglighet för hörselskadade och rör bland annat biografägarna.
Finns det eller planerar man att det överallt ska finnas teleslingor
och slika ting?
Den andra frågan gäller svensk film. Hur är det med möjligheten till
textning av svensk film? Vi har ju faktiskt lyckats få Operan här att
texta svenska operor. Finns det samma möjligheter när det gäller
film?
Jan Bernhardsson, SF Bio AB: Jag kan bara tala för SF Bios biografer.
På samtliga våra biografkomplex runtom i landet har vi hörselslingor
för hörselskadade.
Sedan är detta ett delat problem mellan biografägaren och distributören,
om vi talar specifikt om svensk film. För att kunna visa en svensktextad
kopia behövs det kopior. Framför allt ska de visas vid tidpunkter som
passar de hörselskadade. Oftast blir det ett fåtal kopior som skickas
runt i landet. Oftast visas de i första hand på de större orterna och
därefter runtom i övriga landet.
Det blir ofta fel när de textade kopiorna placeras i programmet. Det
krävs att de visas vid tidpunkter som passar alla. Där har vi som
biografägare svårigheter på grund av logistiken. Det är svårt att placera
kopiorna vid de rätta tidpunkterna i och med att vi förfogar över kopian
under en kortare tidsperiod innan den ska vidare. Detta är ett problem
i dag.
Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Jag har aviserat den här frågan
tidigare i förhållande till den digitala distributionen. Där är det så
enkelt som att samma textfilm, som egentligen bara är ett dokument som
blir själva textningen i en vanlig 35-millimeterskopia, går att använda
för textning i en digital kopia. Då blir det en absolut tillänglighet.
Varje svensk film kan ha svenska texter och nå ut till alla samtidigt.
Det gäller faktiskt inte bara de hörselskadade, utan vi har på många
håll märkt en oerhörd glädje även från äldre personer som tycker att
dialogljudet ofta är väldigt dåligt i svensk film. De har väldigt stor
glädje av att filmerna är textade. Seniorbio ser vi som en stor och
växande verksamhet som till och med är riktigt lukrativ.
Återigen: Det är ett stort plus när det gäller digital distribution och
handikappfrågor.
Ordföranden: Tyvärr går ju hörselskadorna nedåt i åldrarna också.
Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Eftersom det är vi som hanterar
det här stödet, som är nytt i nuvarande filmavtal, vill jag bara kort
säga att det har varit en stor succé. Vi har haft ett väldigt fint
samarbete med de berörda organisationerna. Det som biografägarna anmäler
till oss som ett problem är i många fall att den hörande publiken inte
tycker om att se textad film. Man ordnar specialvisningar medan väldigt
många av dem som har hörselproblem vill gå och se film tillsammans med
en blandad publik. De vill inte samlas ihop och gå på speciella visningar.
Det är det som vi har fått anmält. Annars är det väldigt fint att de
flesta dvd-produktioner som görs av svenska filmer nu är textade. Där
har man alltså redan den digitala fördelen, även om det självklart inte
kan ersätta bio.
Ordföranden: Jag måste säga att jag tycker att det är väldigt trevligt
att få gå tillsammans med min hustru på bio, så att inte hon behöver gå
vid ett tillfälle och jag vid ett annat.
Annika Nilsson (s): Jag har en fråga som riktar sig till Jan, kanske
även till Rickard från Folkets Hus och till Våra Gårdar. Vi har pratat
om svensk film och att svensk film trots allt står sig relativt stark.
När det väl kommer svenska filmer går vi som svensk publik och ser
filmerna. Vi vill gärna se dem.
Men det finns en annan del av världen, nämligen den andra delen av Europa.
Det har pratats mycket om svensk film och om engelskspråkig film. Men
fransk film, italiensk film och så vidare ser vi inte lika ofta på
svenska biografer. Tycker man från branschen att det är ett problem?
Jobbar man med det? Hur ser man helt enkelt på den dominans av engelskspråkig
film som vi kan se?
Jan Bernhardsson, SF Bio AB: I huvudsak är det så att vi biografägare
visar de filmer som vi blir erbjudna. För att vi ska visa den typen av
film som kommer från övriga delar av Europa som du tar upp krävs det
att det finns en distributör som erbjuder den typen av film. Det förekommer,
men inte i den omfattning som man skulle kunna önska. Men vi väntar
med spänning. Vi gör bedömningen att det här är något som är intressant
att visa för folk och att det självklart också är en god affär.
Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Jag lägger då an det digitala
perspektivet igen, också apropå Kent Olssons fråga om effektiviteten i
olika stödformer. Vi pratade inte så mycket om distribution utan om
produktion. Vi kan konstatera att det finns importstöd, lanseringsstöd,
parallellkopiestöd, som är till för att bredda tillgängligheten till
film även från andra länder än de vi är vana vid. Vi behöver inte bara
prata om svensk och anglosachsisk film utan även om filmer från övriga
världen, inte bara från Europa. Det kan vara så att kvalitetsfilmsimportörerna
får möjlighet att importera en eller två, kanske upp till fem traditionella
35-millimeterskopior. Det säger sig självt att det är oerhört svårt att
göra en nationell kampanj och sprida en sådan film över hela landet.
Det tar oerhört lång tid innan de når ut till alla biografer runtom i
landet. Då blir det heller inget genomslag massmedialt eller på annat
sätt.
Inom Folkets Hus ser vi i dagsläget ett ökande intresse för den
konstnärliga filmen eller för film från andra länder än de vi är vana vid,
framför allt genom våra Bio Kontrast-visningar. Men det är i viss mån
ett slags gettoisering av filmen. Det är en filmklubbsverksamhet, och
filmerna anses lite smalare. Men vi skulle önska att tillgängligheten
blev större, alltså att fler kopior kunde spridas till fler orter.
Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Först och främst har Sverige en
marknad som är väldigt tvådelad. På ena sidan är det amerikansk film,
på andra sidan är det svensk film. Den lilla biten däremellan är väldigt
liten, och den är resten av världen.
Det är nog faktiskt så att man i hög grad kommer att vara beroende av
ett importstöd för en del av denna kvalitetsfilm. Jag är ledsen att
behöva tjata om pengar, men en av svagheterna i nuvarande avtal är att
just det bidrag som finns till just importstöd, som dessutom är ihopslaget
med festivalstödet, är så begränsat. Det är så få filmer vi kan stödja
som kommer in. Det gäller också festivalerna, som ju är en väldigt viktig
arena för visning av icke-kommersiell film. Där har vi också oerhört
begränsade möjligheter till stöd.
Jag tror att det har något att göra med att det måste upp i en viss
volym för att det ska kännas normalt att gå och se en tysk eller en
fransk film. När de här filmerna, som i dag, visas undantagsvis eller
på ganska små biografer är det klart att man får den gettoisering som
Rickard talar om, och det är djupt beklagligt.
Paavo Vallius, (s): Jag vill återkoppla till Rossanas fråga angående
detta med invandrare. Jag tycker att svaret vi fick av John Brattmyhr
var väldigt bra. Men jag saknade kommentarer från Filminstitutet, SVT
och övriga. Jag tycker att det här är en väldigt viktig fråga. Det vore
intressant att få höra lite mer synpunkter än bara från Folkets Bio.
Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Frågan ställdes delvis direkt
till mig. Vi är i hög grad i en situation där vi ger stöd. Det är andra
som är aktörerna. Men ett av de områden där jag tycker att vi gör något
har att göra med vår egen import av film och inte minst vår skolbioverksamhet.
Vi levererar visningar av film som når fram till 600 000 skolelever
varje år. Ganska mycket av den filmen är icke-amerikansk och icke-svensk,
det vill säga att den representerar andra kulturer än de kända.
Jan-Olof Gurinder, SVT: Anledningen till att jag inte kommenterade detta
tidigare är att jag känner respekt för filmbranschen i frågan om vad
som görs för olika minoriteter. Frågan är inte perifer men av mindre
betydelse för SVT att diskutera utifrån ett film- och framför allt ett
långfilmsperspektiv, därför att våra väsentliga insatser görs i alla
andra former av programutbud. Vi tar det här mycket seriöst och allvarligt
och har skapat organisatoriska modeller och strukturer för att verkligen
se till att det mångkulturella perspektivet uppmärksammas i alla delar,
också när det gäller personalpolitik och annat i verksamheten.
Det som ligger närmast till hands att jämföra med är vår dramaproduktion
och den seriedramatik som vi svarar för. Jag vill nog påstå att Sveriges
Television i valet av teman, upphovsmän och medverkande under senare år
i allt högre grad har kommit att på olika sätt spegla att Sverige nu
verkligen är ett mångkulturellt land.
Givetvis kunde mångfalden av traditionell spelfilm från andra länder
och andra kulturkretsar än de som dominerar på biograferna och hos
TV-bolagen vara bättre. Det finns en hel del film som visas, men den
drunknar kanske i de flop busters som man med fördel förlägger till de
tider som man vet att publiken vill ha, en bred film som många kan samlas
kring. Vi talar här om biografen som gemenskapslokal, men man skulle
kunna säga att filmtittandet i TV är en fördelad och distribuerad
gemenskapsaktivitet där de många samlas för TV-tittande på filmer som
många vill se.
Jag tror att Paavo kan få en hel del svar på de här frågorna genom att
läsa Sveriges Televisions public service-räkenskaper, och då inte bara
den del som visar vad vi gör på filmområdet utan på programområdet som
helhet.
Anita Oxburgh, Föreningen Sveriges Filmproducenter: Jag tror att
strukturerna är väldigt lika de som gäller kvinnliga filmskapare. Det tar
tid innan man blir medveten om problemet, har en analys och kan göra
något. Men vi ser nu mycket tydligare minoriteter speglade i de filmer
som har gjorts. Vi har nu också yngre filmskapare som kommer från en
annorlunda etnisk bakgrund som faktiskt bidrar. Josef Fares är en av de
första, men det finns många som följer i hans fotspår, kvinnor och män.
Rossana Dinamarca, (v): Det är jättebra att vi pratar även om
invandrargrupperna. När jag pratade om minoriteterna gjorde jag nog misstaget
att inte säga nationella minoriteter, för de befinner sig verkligen i
skuggan. Om ni kunde belysa också dessa i fortsättningen vore det bra.
Susin Lindblom, Sveriges Dramatikerförbund: Det har inte pratats så
väldigt mycket om manusförfattare. Men när man diskuterar den här typen
av frågor, till exempel invandrarperspektiv i svensk film och så vidare,
tror jag att det är viktigt att komma ihåg att förutsättningen för att
få en bred spegling av det svenska samhället i svensk film är att man
har starka manusförfattare som har möjlighet att utveckla sina manuskript.
Åse tog upp den frågan när hon talade om nysatsningar som det finns
behov av att göra. Jag tror att man för framtiden ska tänka på att
manusförfattarens ställning måste vara stark i de filmpolitiska sammanhangen.
Man måste ha ett stöd just för att utveckla manus och se till att man
får fram dem, så att man inte fastnar i de gamla strukturerna som finns
i filmbranschen. Det krävs satsningar för att hålla dem i en position
där de har möjlighet att spegla den bredd som så många efterlyser på så
många områden.
Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Det handlar inte så mycket om
visningen. Men vad jag ofta tänker på i sådana här frågor - det har
inte så mycket med mitt jobb på Folkets Hus att göra, men det är en
rent allmän reflexion - är att det går trender i olika stödformer. Ett
år ska vi satsa på barn- och ungdomsfilm, ett annat ska vi satsa på
kvinnor och ytterligare ett annat år ska vi satsa på invandrare. Problemet
är fortfarande grundstrukturen.
Den här typen av stödåtgärder i all ära, men man måste ändra grundstrukturen.
Det måste vara ett pågående arbete över tid. Det är lite farligt om
alla lutar sig tillbaka lite bekvämt och säger: Nu har vi gjort det här.
Så nu satsar vi särskilt på den här gruppen.
Det här är ett arbete som måste pågå över lång tid för att ändra
grundstrukturen.
Birgitta Sellén (c): Varför kommer filmerna så fort på video? Det måste
ju påverka antalet biografbesökare. Dessutom är väl inte videobranschen
med och betalar produktionen.
Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Om ingen från de branscherna
vill svara på frågan, vill jag kasta mig över den med något som jag
tycker är väldigt viktigt och som berör den men indirekt. Varför kommer
de så fort och varför kommer de att komma ännu fortare på video? Jo,
det har att göra med den illegala kopieringen och nedladdningen. Vi har
inte talat om det i dag.
Kulturpolitiken är först och främst politiskt och ekonomiskt baserad.
Man kan i väldigt låg grad styra kulturens utveckling i lag. Men det
finns en lag som är kulturlagen framför alla och det är upphovsrättslagen.
Nu lyder den i Sverige tyvärr inte under Kulturdepartementet. Den lyder
för ovanlighetens skull under Justitiedepartementet.
När det gäller de väldigt viktiga frågor som vi nu står inför när det
gäller revision av upphovsrättslagen, både implementeringen av det så
kallade Infosoc-direktivet som kommer i vår och den totala genomgång
som ska göras, vill jag bara appellera till kulturutskottets ledamöter
att verkligen stödja vår bransch - då talar jag om film, video, dataspel
- i vår kamp för att få respekt för den immateriella egendomsrätten i
linje med den materiella.
Det är märkligt att se hur nonchalant man förhåller sig till de här
frågorna, inte minst i press och andra medier. Jag tycker att det här
är väldigt viktigt i ett land som så klart uttalar att man vill basera
sin vidare näringsutveckling på den kreativa verksamheten, för det är
en stark, praktisk, användbar upphovsrätt som ändå är förutsättningen
för en industrialisering av konst och kultur. Vi tycker inte att vi får
fullt genomslag för detta på alla punkter och har därför bildat ett
stort nätverk av organisationer som jobbar med det. Men vi kommer väldigt
gärna tillbaka till de frågorna och också till er.
Ordföranden: Det var en debattartikel i DN för ett par månader sedan om
den här frågan.
Jan-Olof Gurinder, SVT: Förutom det som Åse Kleveland säger, som jag
kan instämma i till fullo, är det viktigt att komma ihåg att upphovsrättslagen
måste vara så utformad att de olika former av användning av det
upphovsrättsligt skyddade material som finns underlättas och är hanterbara
för alla parter. Rickard har pekat på några exempel när det gäller e-bio.
Sven Allerstrand berörde det lite grann när det gällde tillgängliggörandet
av det material som finns i SLBA:s arkiv. Sveriges Television kommer
att få motsvarande problem i framtiden om vi ska tillgängliggöra det
material som finns i vårt arkiv.
Upphovsrättsfrågorna behöver hanteras på ett väldigt aktivt sätt. Dels
gäller det att få respekt för upphovsrätten som sådan och kanske i
Sverige ta de steg som man har gjort i många andra länder, nämligen att
kriminalisera individuella brott mot upphovsrätten, dels att hitta former
för att på ett enkelt sätt kunna klarera rättigheter för ett nytt
utnyttjande av nya distributionsformer för att så många som möjligt ska
kunna få del av upphovsrättsskyddat material på ett korrekt vis.
Ordföranden: Därmed vill jag ta tillfället och tacka er alla för de
spännande och intressanta inläggen och frågorna. Jag vill också tacka
kansliet för organisering av denna dag. Det har varit spännande för oss
i kulturutskottet, för det är första gången vi har en offentlig utfrågning.
Jag tycker att det här manar till flera offentliga utfrågningar under
den här mandatperioden när vi har så hår viktiga ämnen att ta upp. I
morgon eftermiddag finns det under den allmänpolitiska debatten en rubrik
som heter "Kultur och tillväxt". Jag tror att det är nio talare anmälda,
och jag har en stark känsla av att en och annan kommer att anknyta
till dagens diskussion. Även den här delen är en tillväxtfrämjande del,
liksom en hel del andra områden inom kultursektorn, även om vi alla
står upp för att kulturen också har ett egenvärde i sig.
Ett stort tack för att ni har velat komma hit och hjälpa oss i vårt
tänkande kring filmfrågor. Jag hoppas verkligen att filmavtalet inte
bara blir en avsiktsförklaring utan snart blir rott i hamn.