Stalking

<div class="sidhuvud_publikation">Justitieutskottets betänkande</div><div class="sidhuvud_beteckning">2004/05:JUU20</div><h1>Stalking</h1>
<hr class="sidhuvud_linje"><pre>
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett under den allmänna motionstiden
väckt motionsyrkande rörande behovet av ett nytt lagrum mot förföljelsesyndrom,
s.k. stalking. I motionen anförs också att det behövs åtgärder för att
underlätta för rättsväsendet och polisen att motarbeta denna typ av
beteenden.
Justitieutskottet har med anledning av det aktuella motionsyrkandet
inhämtat synpunkter från ett antal myndigheter och institutioner. De
frågor som ställts till remissinstanserna gäller vilken kännedom de har
om fenomenet stalking eller förföljelsesyndrom, om de har någon strategi
för att motverka detta och om de anser att det finns ett lagstiftningsbehov.

Sammanfattningsvis anser den övervägande delen av remissinstanserna att
det föreligger behov av lagstiftning med direkt inriktning på systematisk
förföljelse.
Utskottet har inhämtat att regeringen förbereder ett uppdrag till
Brottsförebyggande rådet att ta fram ett kunskapsunderlag i ämnet. Utskottet
anser att motionsyrkandet får anses vara tillgodosett. I ärendet finns
en reservation (m, fp, kd, c).</pre><pre>
Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Lagstiftningsbehov mot förföljelsesyndrom eller s.k. stalking
Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju412 yrkande 16.
Reservation (m, fp, kd, c)

Stockholm den 22 mars 2005
På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:      Johan Pehrson (fp),
Britta Lejon (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice Ask
(m), Helena Frisk (s), Peter Althin (kd), Jeppe Johnsson (m), Göran
Norlander (s), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c), Joe Frans
(s), Cecilia Magnusson (m), Kerstin Andersson (s), Leif Björnlod (mp),
Christer Erlandsson (s) och Christer Engelhardt (s).</pre><pre>
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I motion Ju412 (fp), väckt under den allmänna motionstiden 2004, anförs
att det finns behov av ett nytt lagrum mot förföljelsesyndrom, s.k.
stalking. Det behövs också enligt motionärerna åtgärder som kan användas
för att underlätta för rättsväsendet och polisen att arbeta mot denna
typ av beteenden.
Justitieutskottet har med anledning av det aktuella motionsyrkandet
beslutat att inhämta synpunkter från ett antal myndigheter och institutioner.
De frågor som ställts till remissinstanserna gäller vilken kännedom de
har om fenomenet systematisk förföljelse, om de har någon strategi för
att motverka detta och om de anser att det föreligger ett lagstiftningsbehov.

Ordet "stalking"
För det fenomen som här skall beskrivas saknas ett vedertaget svenskt
ord. Därför har det engelska ordet "stalking" ofta kommit till användning,
liksom begreppet förföljelsesyndrom. Mot det förra kan invändas att
det inte är ett svenskt ord, mot det senare att det för tanken till en
medicinsk diagnos, lida av osv., vilket gör det mindre lämpligt. Svenska
språknämnden föreslår stalkning, stalka och stalkare, som bör uttalas
så att stalka rimmar på halka. Riksdagens språkexpert framför att man
också kan tänka sig att använda andra svenska termer som systematisk
förföljelse, förfölja och förföljare. Enligt flera remissvar är en möjlig
väg att bygga vidare på eller använda det vedertagna begreppet fridskränkning.
I detta ärende används begreppet systematisk förföljelse. I avsnittet
där remissvaren återges används det begrepp som valts av respektive
remissinstans.
Vad avses med systematisk förföljelse
Med begreppet systematisk förföljelse åsyftas i regel att mer än rent
tillfälligt förfölja och/eller kartlägga en person för egna syften. Med
ordalydelsen för egna syften avses att klargöra att sådant förföljande
eller kartläggande som sker som del av en yrkesmässig verksamhet, t.ex.
inom polisen, inte omfattas.
I boken Smygande hot - en bok om stalkning (Agneta Syrén, 2004, s. 13)
beskrivs fenomenet som "en medveten, illvillig, upprepad förföljelse
och trakassering av en annan person för att uppnå egna syften". För
ytterligare definitioner se under avsnittet om utländsk lagstiftning.
Tillämplig
svensk lagstiftning
Vad som diskuteras i detta betänkande är således systematisk förföljelse.
Beteendet som avses kan väl ha passerat gränsen för det som redan i
dag faller inom det straffbara området. Systematisk förföljelse kan
vara att bedöma som ofredande, hemfridsbrott eller olaga intrång. Mer
allvarliga fall kan vara att bedöma som olaga hot. I remissvaret från
åklagarkammaren i Sundsvall framgår att en åklagare i ett fall åtalat
systematisk förföljelse som misshandel då det orsakat psykisk sjukdom.
Personen i fråga fälldes sedermera för ofredande.
Upprepade brottsliga kränkningar av vissa närstående eller tidigare
närstående kan vara att bedöma som grov fridskränkning eller grov
kvinnofridskränkning. Då krävs att gärningarna är brott enligt 3, 4 eller
6 kap. brottsbalken (även t.ex. ofredande), att var och en av gärningarna
utgör ett led i en upprepad kränkning av målsägandens integritet och
att brotten varit ägnade att allvarligt skada hans eller hennes självkänsla.
Man kan även tänka sig förföljelsefall som direkt kan föranleda ett
besöksförbud. För att utfärda ett besöksförbud krävs att det på grund
av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet
avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt
allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Vid bedömningen av
om sådan risk föreligger skall särskilt beaktas om den mot vilken
förbudet avses gälla har begått brott mot den andra personens liv, hälsa,
frihet eller frid (1 § lagen [1988:688] om besöksförbud). Att en
brottslig gärning begåtts mot den som skall skyddas av förbudet är alltså
i och för sig inte ett krav för att besöksförbud skall kunna utfärdas.

Den här avsedda formen av systematisk förföljelse torde kunna vålla
polis och åklagare bekymmer när gärningen inte ryms inom definitionen
för ofredande, dvs. inte utgör ett hänsynslöst beteende i lagens mening
och inte heller innehåller några verbala trakasserier, hot eller
förolämpningar. Om den brottsliga nivån inte är uppnådd kan grov fridskränkning
eller grov kvinnofridskränkning inte heller komma i fråga. Besöksförbud
kan i och för sig användas. Det är dock okänt i vilken grad domstolarna
verkligen beaktar sådan förföljelse som inte nått den nivån att den är
straffbar i sig.
Utländsk lagstiftning
USA
Systematisk förföljelse definierades som ett brott i Kalifornien först
år 1990 som en följd av att en ung skådespelerska, Rebecca Schaeffer,
året innan skjutits till döds av en man som var helt fixerad vid henne.
Han hade tagit fram information om hennes bostadsadress, vilken bil
hon körde, vilka telefonnummer hon ringde och var hon gjorde sina dagliga
inköp (Agneta Syrén, Smygande hot, 2004, s. 49). Rebecca Schaeffers död
påvisade att den dåvarande lagstiftningen i Kalifornien inte täckte
denna typ av beteenden.
Inom två år från det att systematisk förföljelse blivit ett brott i
Kalifornien hade hälften av alla stater i USA kriminaliserat detta
beteende. År 1998 hade alla delstater infört lagar mot systematisk
förföljelse.
Delstaterna har formulerat sin lagstiftning på området på olika sätt.
För att komma närmare en gemensam definition har man i USA satt upp tre
kriterier som skall vara uppfyllda för systematisk förföljelse
(Brottsförebyggande rådets tidskrift Apropå, nr 1/2005 s. 6). För det första
skall det finnas ett mönster av uppsåtliga trakasserier. För det andra
skall det finnas ett inslag av underförstått eller klart uttalat hot
och slutligen skall offret faktiskt uppleva rädsla och den rädslan skall
vara befogad.
Som exempel kan nämnas att enligt den kaliforniska strafflagen (§ 646.
9) kan den straffas för systematisk förföljelse som gjort sig skyldig
till följande:
Any person who willfully, maliciously, and repeatedly follows or willfully
and maliciously harasses another person and who makes a credible threat
with the intent to place that person in reasonable fear for his or her
safety, or the safety of his or her immediate family is guilty of the
crime of stalking, punishable by imprisonment in a county jail for not
more than one year, or by a fine of not more than one thousand dollars
($ 1,000), or by both that fine and imprisonment, or by imprisonment in
the state prison.
Vilket i utskottets egen översättning lyder:
Den som avsiktligt, illvilligt och systematiskt förföljer eller avsiktligt
och illvilligt trakasserar en annan person på ett sådant sätt att det
utgör ett realistiskt hot ägnat att framkalla fruktan för egen eller
den närmaste familjens säkerhet gör sig skyldig till systematisk
förföljelse för vilket stadgas fängelse i ett år i en   lokalanstalt'''''''''''''''''''''''''''''''' eller
böter, ej mer än tusen dollar, eller båda påföljderna i förening eller
fängelse att avtjänas i   riksanstalt''''''''''''''''''''''''''''''''.
Lagstiftningen finns delstat för delstat återgiven på Internet genom
National Center for Victims of Crime (www.ncvc.org).
Många olika beteenden är reglerade. Ett exempel hämtat från delstaten
New Yorks strafflag (§ 120.45) lyder på följande sätt, i utskottets
egen översättning:
En person har gjort sig skyldig till systematisk förföljelse av fjärde
graden när han eller hon uppsåtligen, utan rättmätigt syfte, förföljer,
ringer upp eller på annat sätt söker kontakt med en person, hans eller
hennes familj eller bekantskapskrets trots att han vet eller borde känna
till att detta beteende kan orsaka denne person skada till person eller
egendom eller orsaka annan person i dennes familj eller bekantskapskrets
sådan skada och han eller hon tidigare blivit ombedd att upphöra med
beteendet. För samma brott straffas den som uppsåtligen, utan rättmätigt
syfte, genom att söka upp eller ringa eller på annat sätt tar kontakt
med en person och därigenom hotar dennes anställning eller affärsverksamhet
trots att han eller hon tidigare blivit ombedd att upphöra med beteendet.
Brottet är ringa.
Att brottsbeskrivningen i detta fall är ringa syftar inte på brottet
generellt utan på att systematisk förföljelse av fjärde graden endast
är avsett att täcka mindre allvarliga former.
Australien
Till skillnad från USA som fick lagstiftning mot systematisk förföljelse
som en direkt följd av mordet på en känd person har Australiens
lagstiftning mot detta beteende vuxit fram som en strävan att motverka
familjevåld. Alla åtta delstater i Australien har infört skyddsregler
mot systematisk förföljelse i sin lagstiftning. Någon enhetlig definition
av det straffbara beteendet har dock inte införts. Så har delstaten
South Australia följande lagstiftning (Criminal law consolidation act
1935, sect 19AA med utskottets egna översättningar):
A person stalks another if -
a) on at least two separate occasions, the person -
i) follows the other person; or
ii) loiters (uppehåller sig) outside the place of residence (bostad) of
the other person or some other place frequented by the other person;
or
iii) enters or interferes with property in possession of the other
person; or
iv) gives offensive material (kränkande, obehagligt material) to the
other person, or leaves offensive material where it will be found by,
given to or brought to the attention of the other person; or
v) keeps the other person under surveillance (övervakning); or
vi) acts in any other way that could reasonably be expected to arouse
the other person''''''''''''''''''''''''''''''''s apprehension or fear (väcka oro eller rädsla);
and
b) the person -
i) intends to cause serious physical or mental harm to the other person
or a third person; or
ii) intends to cause serious apprehension or fear (väcka allvarlig oro
eller rädsla).
A person who stalk another is guilty of an offence.
Penalty
a) if-
i) the offender''''''''''''''''''''''''''''''''s conduct contravened an injunction or an order imposed
by a court (beteendet är ett brott mot ett föreläggande eller en föreskrift
beslutad av en domstol) (either under a law of the State or the
Commonwealth) or
ii) the offender was, on any occasion to which the charge relates, in
possession of an offensive weapon,
imprisonment for not more than 5 years
b) in any other case - imprisonment for not more than 3 years.
England och Wales
Som ett svar på otillräckligheten hos existerande lagregler när det
gällde att skydda offer för systematisk förföljelse infördes The Protection
from Harassment Act år 1997 i England och Wales. En användbar definition
på begreppet "stalking" visade sig svår att fastställa. I lagen används
därför den vidare termen "harass" med vilket avses att plåga, besvära,
trakassera eller ofreda. Termen inkluderar systematisk förföljelse men
begränsas inte till detta. Brottet definieras här som "a course of
conduct which amounts to harassment of another, and which the defendant
knows, or ought to know, amounts to harassment of the other", vilket i
utskottets översättning lyder: ett beteende som innebär ofredande av en
annan person och som den trakasserande inser eller borde inse
besvärar/trakasserar/ofredar denne (The Protection from Harassment Act, section
1).
Följande komponenter är karakteristiska för "harassment" (Emily Finch;
Stalking the perfect stalking law: An evaluation of the efficacy of The
Protection from Harassment Act 1997; Criminal Law Reveiw 2002):
Olika beteenden som genom att enträget upprepas försöker tvinga en annan
person till oönskad kommunikation och/eller kontakt. Det kan också
beskrivas så att en person skrämmer en annan eller ger denne ångest genom
ett uppträdande som på ytan kan verka oskyldigt men som satt i sitt
sammanhang får en hotfull innebörd. Lagen är således avsedd att förhindra
att brottsoffer skadas av att utsättas för oönskad uppmärksamhet och
systematisk förföljelse. "Harassment" är därmed ett kontextberoende
brott eftersom det aktuella beteendet inte behöver vara oacceptabelt
sett för sig men blir det i ett visst givet sammanhang.
Kanada
Den 1 augusti 1993 trädde en lagstiftning mot systematisk förföljelse
i kraft i Kanada (Section 264 of Bill 126). Vad som då straffsanktionerades
var att upprepade gånger följa efter någon, att upprepade gånger
kommunicera med någon, direkt eller indirekt, att bevaka någons bostad,
uppehållsplats eller arbetsplats eller att hota denne om detta inte
skedde i lagliga syften och om gärningsmannen kände till att den utsatta
personen kände sig ofredad eller om han eller hon var likgiltig inför
att detta blev resultatet. År 1996 fick lagen ett tillägg av innebörden
att en person som var anklagad för straffbar systematisk förföljelse
kunde förhindras att äga ett skjutvapen, ammunition eller explosiva
varor om det vid en förhandling angående borgen bedömdes att den misstänkte
kunde antas vara farlig för sig själv eller andra.
Remissvaren i sammanställning
Nedan återges remissvaren i något förkortad form. Remissvaren i sin
helhet finns tillgängliga i utskottets ärende med samma beteckning.
Justitiekanslern
Det kan föreligga ett visst behov att straffbelägga "stalking". Jag
tänker då närmast på sådana förfaranden som varken innehåller någon
hotfull gest eller något hotfullt yttrande, men som ändå är ägnade att
hos den utsatte framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans
säkerhet till person eller egendom. Ett sådant straffstadgande torde ofta
medföra avsevärda bevissvårigheter i en brottmålsprocess men det behöver
inte betyda att man skall avstå från lagstiftning.
Justitieombudsmannen
Justitieombudsmannen har inte haft något att anföra.
Stockholms tingsrätt
Tingsrätten anser inte att det föreligger något lagstiftningsbehov. De
befintliga reglerna om ofredande och olaga hot är tillräckliga. Möjligen
skulle man kunna införa en särskild straffskala för grovt ofredande.
Förföljelse som inte bedöms ha nått upp till ett brottsligt antastande
kan medföra ett beslut om besöksförbud och reglerna tillämpas också på
det sättet av tingsrätten.
Sundsvalls tingsrätt
Det kan antas att det i några mål som handlagts vid tingsrätten under
senare år, där brottsligheten bestått i ofredande, överträdelse av
besöksförbud och grov kvinnofridskränkning, egentligen rört sig om
stalkning. Det går dock inte av dessa mål att dra någon slutsats om att
stalkning skulle vara ett omfattande problem.
Om man efter en djupare undersökning finner att stalkning blivit ett
sådant problem att en straffrättslig reglering behövs utöver de regler
som nu finns i framför allt 4 kap. brottsbalken synes det vara lämpligast
att utvidga gränserna för vad som utgör ofredande enligt 4 kap. 7 §
brottsbalken.
Riksåklagaren
Det är svårt att uppskatta omfattningen av problemet. Någon djupare
eller mer systematisk analys torde inte ha gjorts på området. Det är
också oklart hur stor del av anmälda gärningar som handläggs av polisiär
förundersökningsledare och som inte resulterar i ett förundersökningsprotokoll,
med följd att de inte kommer till åklagares kännedom. Den vanligaste
kategorin av förföljelsesyndrom är antagligen den där handlingarna riktar
sig mot en tidigare närstående person till vilken gärningsmannen har
haft ett förhållande, t.ex. någon som har varit gift med gärningsmannen
eller sammanbott med denne under äktenskapsliknande förhållanden. Det
finns dock även exempel på släktfejder samt stridigheter mellan grannar
och mellan arbetskollegor som urartar och leder till förföljelse m.m.
I den allmänna debatten har gjorts gällande att de senaste årens varsel
och uppsägningar har lett till ett ökat antal fall av förföljelsesyndrom,
där personer i ledande ställning på företag förföljs och trakasseras
av anställda och före detta anställda.1Stalking - ett fenomen som ökar,
artikel i Svenska Dagbladet den 20 oktober 2004.
Någon särskild strategi för att motverka problemet finns inte framtagen
inom åklagarväsendet, utan företeelsen hanteras med de juridiska instrument
som står till buds enligt gällande lagstiftning.
De straffbestämmelser som aktualiseras vid förföljelsesyndrom är i första
hand ofredande och förolämpning. Även skadegörelse och hemfridsbrott/olaga
intrång kan förekomma. I mer allvarliga fall kan handlingarna bedömas
som försök till misshandel eller olaga hot. Upprepade brottsliga
kränkningar av vissa närstående eller tidigare närstående kan vara att
bedöma som grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning. Förutom
lagföring på grund av de brottsliga gärningarna kan det bli aktuellt
att utfärda ett besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud.
Utanför
det kriminaliserade området faller oftast olika former av förföljelsesyndrom
som inte ryms inom definitionen för ofredande, dvs. inte utgör handgripligt
antastande eller ofredande genom hänsynslöst beteende, och inte heller
innehåller några hot eller förolämpningar. I dessa fall är inte heller
straffbestämmelsen om grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning
tillämplig. En sådan typ av handlande kan vara att en man som har dömts
till fängelse för någon form av övergrepp mot en kvinna återkommande
uppehåller sig omedelbart intill kvinnans arbetsplats eller bostad sedan
han frigivits från straffet. Ett annat exempel är att en person i
trakasseringssyfte följer efter en annan person t.ex. på vägen mellan
bostaden och arbetsplatsen.2Jfr NJA II 1988 s. 321 och 325.
Ett besöksförbud kan omfatta olika former av förföljelsesyndrom som
inte är kriminaliserade i brottsbalken. En grundläggande förutsättning
för att ett besöksförbud skall kunna meddelas är dock att det på grund
av någon särskild omständighet finns risk för att den mot vilken förbudet
avses gälla kommer att begå brott mot eller allvarligt trakassera den
som förbudet avser att skydda. I förarbetena betonades att möjligheten
att använda besöksförbud utan att den mot vilken förbudet avses gälla
tidigare har begått brott mot den andra personen bör användas mycket
restriktivt.3NJA II 1988 s. 327.
Erfarenhetsmässigt kan sägas att det torde höra till ovanligheterna att
sådana upprepade och systematiska trakasserier och förföljelser som
motionen i första hand tar sikte på inte bedöms som brottsliga. Det
finns alltså i det hänseendet inte något påtagligt behov av lagstiftning
på området.
En annan sak är frågan om man inom den nuvarande ordningen i tillräcklig
mån kan beakta det straffvärda i ett upprepat, systematiskt trakasserande
som i och för sig kan uppfattas utgöra ganska bagatellartade gärningar.
De ändringar i straffskalorna för ofredande och olaga hot som infördes
år 1993 har inneburit ökade möjligheter att vid straffmätningen beakta
omfattande och systematiska trakasserier och hot. I viss mån kan också
ett sådant handlande utgöra en försvårande omständighet som skall beaktas
när domstolen bestämmer ett straff.
Problemet uppmärksammades i förarbetena till straffbestämmelsen om grov
fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. För att motverka att man
i lagföringen och domen över handlandet förbiser det samlade beteendets
straffvärde har brottsbeskrivningen i straffbestämmelsen konstruerats
på ett sådant sätt att den brottsliga handlingen utgörs av flera brottsliga
gärningar mellan vilka det finns ett visst samband.4Prop. 1997/98:55 s.
74-82.
Frågan om det föreligger ett lagstiftningsbehov och synpunkter på
inriktningen av ett sådant är enligt riksåklagarens mening i första hand
en politisk fråga som det inte ankommer på riksåklagaren att ta ställning
till på förevarande underlag.
För det fall en översyn skulle ske i syfte att åstadkomma en förändring
kan möjliga alternativ vara t.ex. att behandla det aktuella beteendemönstret
i en särskild straffbestämmelse i 4 kap. brottsbalken efter samma
principer som grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning eller att
låta beteendemönstret utgöra en särskild straffskärpningsgrund i 29 kap.
2 § brottsbalken.
City åklagarkammare i Stockholm
Vid City åklagarkammare i Stockholm har under senare tid ett fåtal
ärenden rörande systematisk förföljelse handlagts där gärningarna har
kunnat lagföras under de straffbestämmelser som nu är tillgängliga.
Ett nyare fenomen som kan vara svårt att veta omfattningen av och hur
det skall hanteras juridiskt är trakasserier via Internet. Med största
sannolikhet är detta ett växande problem.
Om problemet visar sig vara tillräckligt stort måste kanske möjligheten
att lagstifta övervägas.
Åklagarkammaren i Örebro
Vi ser inte att det föreligger något lagstiftningsbehov. Det finns dock
ett undantag. Personer som sitter häktade eller verkställer straff för
den här typen av brottslighet måste förhindras att fortsätta sin
brottslighet. I dag kan en häktad utan restriktioner (att kollusionsfara
inte föreligger är inte ovanligt) fortsätta sin brottslighet genom att
ringa en person trots att besöksförbud är meddelat.
Åklagarkammaren i Sundsvall
Problemet med nuvarande lagstiftning är att den ger mycket begränsade
möjligheter att bemöta och hantera sjuklig förföljelse av detta slag,
s.k. stalking som i dag för varje inträffad händelse oftast faller under
olaga hot eller ofredande, med förhållandevis lågt straffvärde även vid
upprepade fall av hotfulla och aggressiva beteenden. Ett särskilt lagrum
för gärningar begångna inom ramen för sjuklig förföljelse bör övervägas,
förslagsvis - förföljelsebrott. När det gäller offer som angrips för
att de är offentliga personer genom sitt yrke eller politisk befattning
behöver lagstiftaren dessutom överväga behov av straffskärpning, eventuellt
grovt brott. Lagstiftningen ska ta sikte på själva förföljandet -
straffskalan bör vara ganska vid.
Domstolarna bör ges en uttrycklig möjlighet att väga in när en serie
gärningar, som var och en kvalificerar för enkla fall av hot och ofredande,
tillsammans utgör en helhet som betydligt överstiger de enskilda brotten.

Slutligen behövs ett ökat medvetande vid värderingen av den psykiska
skada och det psykiska lidande som offren utsätts för.
Här biläggs en stämningsansökan avseende ett stalkingfall för tio år
sedan. Det handlade om omfattande förföljelse. Den åtalade dömdes för
ofredande. En av gärningsbeskrivningarna som avsåg misshandel (3 kap.
5 § brottsbalken) löd som följer:
XX har genom ett hänsynslöst beteende misshandlat YY i Sundsvalls kommun.
Misshandeln har bestått i omfattande och systematiska trakasserier
under tiden januari 1992 till den 17 mars 1995 genom bl.a. förföljelser,
omfattande obscena gester och grimaser, svordomar och hotelser,
telefonpåringningar, brev, kort, gåvor, anmälningar till olika myndigheter
samt misskrediteringar till andra personer. Genom misshandeln har YY
åsamkats psykisk sjukdom.
Rikspolisstyrelsen
Brottslighet där stalking förekommer särredovisas inte i Polisens
register över anmälda brott. Rikspolisstyrelsen kan därför inte svara på
hur omfattande problemet med stalking är. Rikspolisstyrelsen har den 15
november 2004 gett Polismyndigheten i Kalmar län och Polismyndigheten
i Stockholms län i uppdrag att i samarbete med professor Henrik Belfrage,
Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall, bedriva metodutveckling
avseende bedömning om åtgärder vid stalking med hjälp av polisiära hot-
och riskbedömningar. Uppdraget ska slutredovisas senast den 30 juni
2006.
Polismyndigheten i Kalmar län, och senare Polismyndigheten i Kronobergs
och Blekinge län, har tidigare samarbetat i utvecklingsprojekt rörande
partnervåld. I projektgruppen ingick även forskare från Rättspsykiatriska
regionkliniken. Rikspolisstyrelsens slutrapport av projektet, Metodutveckling
gällande riskbedömning vid upprepat partnervåld, färdigställdes i maj
2003. De forskare som ingick i gruppen upprättade också en slutrapport,
Utveckling av ett riskinstrument för polisiär bedömning av risk för
upprepat partnervåld (SARA:PV), som handlar om utveckling av ett
riskinstrument för polisiär bedömning av risk för upprepat partnervåld.
Båda slutrapporterna bifogas detta yttrande som bilagor.
Av vad som angetts ovan följer att Polisen arbetar aktivt med frågor om
våld i nära relationer och stalking. Rikspolisstyrelsen kan dock inte
uttala sig i frågan om något lagstiftningsbehov föreligger förrän det
projekt som nu inletts har avslutats och utvärderats. Slutligen kan
tilläggas att Rikspolisstyrelsen för närvarande utarbetar en rapport om
polisiära hot- och riskbedömningar. Rapporten beräknas vara klar under
våren.
Säkerhetspolisen
Säkerhetspolisen har inte någon möjlighet att med säkerhet kvantifiera
omfattningen av problemet med stalking/förföljelsesyndrom. När det gäller
den centrala statsledningen m.fl., dvs. den personkrets där Säkerhetspolisen
har ett ansvar för bl.a. personskyddet, kan Säkerhetspolisen dock
bekräfta att omfattningen av problemet är mycket stort, särskilt beträffande
statsråden, statschefen och kronprinsessan. Säkerhetspolisen bedömer
vidare, bl.a. utifrån samtal som förts med andra politiker och
förtroendevalda, att stalking/förföljelsesyndrom i olika former förekommer
betydligt oftare än de fall som blir föremål för en polisanmälan. Vid
samtalen har tydligt framkommit en ovilja att anmäla händelser som kan
betecknas som "stalking". Säkerhetspolisen uppskattar därför att det
finns ett stort mörkertal både för den personkrets som ligger under
Säkerhetspolisens ansvarsområde och för andra grupper, t.ex. andra
förtroendevalda, idrottsstjärnor och andra "kändisar", medlemmar i kända
finansfamiljer och personer i serviceyrken. Det får anses väl känt att
också utsatta kvinnor i familjevåldsärenden i hög utsträckning drabbas
av stalking/förföljelse.
Det är önskvärt att på ett tidigt stadium kunna identifiera personer
som har tendenser till förföljelsesyndrom. För att göra detta krävs
samverkan mellan olika myndigheter. Det är t.ex. viktigt att eventuella
polisiära insatser mot en förföljare kan ske i samverkan med psykiatrin.
Om det har konstaterats att en person lider av förföljelsesyndrom måste
en uppföljning göras av individen och de handlingar som denne vidtagit.
Har personen t.ex. uppträtt hotfullt och har denne i så fall avsikt
och kapacitet att genomföra hotet?
Säkerhetspolisens uppfattning är att ett problem med dagens lagstiftning,
vilket också berörs i motionen, är att ett beteende som kan betecknas
som "stalking" inte kan ses som en helhet, utan varje enskild handling
måste värderas för sig. Om det bedöms som ett brott har detta ofta ett
lågt straffvärde. Vanligen rör det sig om olaga hot och i viss utsträckning
om t.ex. ofredande, sexuellt ofredande, hemfridsbrott eller ordningsstörande
brott. Detta medför att möjligheterna att förhindra, avvärja och beivra
dessa gärningar är starkt begränsade.
I dag finns inte någon straffbestämmelse som tar sikte på fall där
gärningar utgjort ett led i en upprepad kränkning, om inte gärningsmannen
är en närstående eller tidigare närstående person. Om handlingarna var
för sig är straffbara kan gärningsmannen dömas för grov fridskränkning
eller grov kvinnofridskränkning. Om det är fråga om mindre allvarliga
handlingar som t.ex. telefonsamtal, e-post och brev med obehagligt
innehåll eller att en person visar sig i närheten av någons bostad kan
gärningen i vissa fall falla under flera olika brottsrubriceringar, t.
ex. olaga hot eller ofredande. Det är också tänkbart att handlingen
faller utanför det straffbara området, trots att den för den utsatte
kan upplevas som mycket hotfull och pressande.
Om det fanns en möjlighet under vissa förutsättningar att definiera en
serie gärningar/handlingar som ett gemensamt brott skulle det i sig
innebära väsentligt förbättrade möjligheter att förhindra, avvärja och
beivra dem.
Den svenska lagstiftningen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning,
4 kap. 4 a § brottsbalken, skulle också kunna tjäna som underlag för
en straffbestämmelse mot stalking/förföljelsesyndrom. Det bör vara
möjligt att beakta det straffvärda som ligger i upprepade, systematiska
kränkande handlingar även om dessa, om man ser dem åtskilda, kanske kan
framstå som ganska bagatellartade. Rekvisiten "upprepad kränkning" och
"allvarlig skada" bör också kunna användas i en straffbestämmelse om
stalking/förföljelsesyndrom.
För att kunna döma för grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning
krävs att var och en av de skilda gärningarna i sig utgör ett brott.
Andra inte straffbara handlingar kan således inte ligga till grund för
en bedömning av att det varit fråga om ett led i en upprepad kränkning.
En svårighet när det gäller stalking/förföljelsesyndrom är att flera
av de handlingar som en förföljare utsätter en person för kan ligga
utanför det straffbara området. Det kan t.ex. röra sig om brev vars
innehåll inte är hotfullt, men obehagligt, övervakning av bostad/arbetsplats
etc. Om lagstiftningen utformas så att varje enskild handling måste
vara straffbar för att ansvar skall kunna utkrävas, riskerar man att i
praktiken stå utan effektiva möjligheter att beivra den typen av handlingar.
En eventuell lagstiftning mot stalking/förföljelse borde, enligt
Säkerhetspolisens mening, i stället utformas så att ett upprepat beteende
av kränkande handlingar ses som en enda gärning, och inte som i
straffbestämmelserna om fridskränkning, där var för sig straffbara gärningar
beivras under en gemensam brottsrubricering. En straffbestämmelse om
stalking/förföljelsesyndrom utformad på det sätt som Säkerhetspolisen
redogjort för kommer dock att medföra gränsdragningsproblem. När skall
t.ex. ett antal var för sig straffria handlingar övergå till att utgöra
ett led i en upprepad kränkning?
För att värna demokratin och vårt statsskick både på central och lokal
nivå är det mycket viktigt att människor vågar ta sig an förtroendeuppdrag.
Det är väsentligt att rädslan för att bli utsatt för hot och våld inte
avhåller en person för att verka inom politiken. Det är därför
Säkerhetspolisens uppfattning att det vid utformande av en straffbestämmelse
mot stalking/förföljelsesyndrom bör finnas utrymme att som en försvårande
omständighet beakta handlingar riktade mot en person som företräder
vårt statsskick och vår demokrati.
Ett problem är den ovilja som Säkerhetspolisen upplever finns att anmäla
beteenden som kan betecknas som stalking/förföljelsesyndrom. Oviljan
kan bero på att många utsatta personer inte vill ha uppmärksamhet runt
sin person t.ex. i medier. Det är viktigt att personer som drabbas av
stalking/förföljelsesyndrom möts av ett professionellt beteende från de
inblandade myndigheterna och får det stöd och den hjälp de behöver för
att kunna/våga gå vidare med en anmälan.
Polismyndigheten i Stockholms län
Hur stor är omfattningen av problemet?
Inledningsvis konstaterar polismyndigheten att en viss osäkerhet angående
omfattningen av begreppet "stalking" eller förföljelsesyndrom råder.
Det synes således vara oklart om fenomenet anses innefatta såväl
förföljelse från en tidigare partner som någon för den utsatte okänd person.

Av majoriteten av polismästardistriktens upplysningar att döma synes
problemet med kvantitativa mått mätt inte vara särskilt omfattande.
Endast några ärenden per år och distrikt tycks komma till polisens
kännedom och brottsrubriceringar som ofredande och grov kvinnofridskränkning
rymmer många av dessa situationer. Ett polismästardistrikt som ingår i
ett metodutvecklingsprojekt angående "stalking" som bedrivs av
Rikspolisstyrelsen uppskattar dock antalet ärenden till så många som 150-200
under ett år. Någon specifik statistik över problemet finns inte att
tillgå och ett polismästardistrikt påpekar följaktligen att mörkertalet
torde vara betydande.
Förföljelse från en tidigare partner tycks vara ett betydligt vanligare
problem än förföljelse från en för den drabbade okänd person. "Vanliga
människor" drabbas oftare än kända personer och politiker och tjänstemän.
Viss förföljelse utförs på olika sätt av psykiskt störda personer.
Flera polismästardistrikt uppger att trakasserier genom telefonmeddelanden,
telefonsamtal, s.k. sms-meddelanden och e-postmeddelanden har ökat på
senare tid.
Har polismyndigheten någon strategi i dag för att motverka fenomenet?
Vad går strategin i sådana fall ut på?
Länskriminalpolisen uppger att den i vissa fall blir inblandad på så
sätt att den gör olika typer av hotbildsanalyser. Ärendena utreds och
handläggs dock i de olika polismästardistrikten.
Problemen bedöms och motverkas i distrikten med utgångspunkt i det brott
som har begåtts, t.ex. ofredande eller grov kvinnofridskränkning. Det
bör i sammanhanget påpekas att långt ifrån alla trakasserier utgör brott
i lagens mening, även om den utsatte upplever ett betydande obehag. Det
är inte heller ovanligt att ett brott kan skönjas men att trakasserierna
inte uppfyller alla rekvisit för att brott skall anses vara begånget
eller att det eventuella brottet inte går att bevisa.
Vidare påverkar ett eventuellt brotts straffvärde polisens möjligheter
att ingripa med verkningsfulla åtgärder mot förföljaren. I tider med en
hårt ansträngd utredningsverksamhet nödgas polisen dessutom att prioritera.
Förutom vissa typer av brott mot t.ex. kvinnor och barn innebär detta
ofrånkomligen att brott med lågt straffvärde, exempelvis ofredande,
eller ärenden där det är tveksamt om brott över huvud taget har begåtts
prioriteras lägre.
Besöksförbud synes vara en vanlig om än trubbig metod att försöka komma
till rätta med förföljelsen. Några distrikt uppger att man försöker
kombinera besöksförbud med samtal. Ett annat polismästardistrikt driver
ett projekt som innebär att man i svårare fall även låter uniformerad
personal ha särskild tillsyn hos de drabbade. Strategin är att med
närvaro och öppenhet motverka problemet. Alla inblandade parter informeras.
Samma distrikt strävar även efter att påverka åklagarna så att de skall
ta dessa fall på större allvar och t.ex. försöka få personer häktade
för överträdelse av besöksförbud.
Ett polismästardistrikt uppger att när ett fall av "stalking" kommer
till distriktets kännedom strävar berörda befattningshavare efter att
skyndsamt kalla den misstänkte till förhör. I de fall då den misstänkte
personen inte lider av någon psykisk störning brukar denne då upphöra
med förföljandet.
En strategi som används i ett polismästardistrikt är att så fort som
möjligt ta tag i denna typ av anmälningar och omgående försöka fatta
beslut i ärendet så att den drabbade känner att polisen agerar. Vidare
ser man till att den i anmälan utpekade personen får klart för sig att
polisen har kännedom om vad som pågår. Målsättningen är att använda
strategin oavsett om trakasserierna är att betrakta som brott eller
inte. Denna rutin uppges inte vara lätt att upprätthålla eftersom
belastningen på polismyndighetens utredningsverksamhet för närvarande är
stor.
Polismästardistriktet som ingår i Rikspolisstyrelsens projekt avseende
"stalking" uppger att man inom ramen för projektet försöker utveckla
olika arbetssätt och metoder för att möta problemet. I projektet ingår
bl.a. att utveckla ett instrument för hot- och riskbedömningar.
I övrigt tycks polismästardistrikten inte ha någon särskild strategi
för denna typ av ärenden utöver de åtgärder som kan vidtas för utsatta
kvinnor, t.ex. trygghetspaket. Någon myndighetsgemensam strategi finns
inte.
Har polismyndigheten förslag på andra sätt att hantera problemen?
Ett polismästardistrikt påpekar att problemen är polisiärt svårhanterliga
med utgångspunkt i nuvarande lagstiftning. Ett besöksförbud kan vara
verkningsfullt i de fall då en i huvudsak frisk person med starkt
kontrollbehov förföljer en tidigare närstående. Många av de individer som
ägnar sig åt långvariga förföljelser, särskilt de som blir fixerade vid
för dem främmande människor, synes besitta en uttalad psykiatrisk
sjukdomsbild. Sådana personer tycks vara oförmögna att efterkomma
myndigheters bud och besöksförbud framstår därför ofta som en verkningslös
åtgärd.
Problemet med att gärningsmannen är okänd belyses i ett annat
polismästardistrikts synpunkter. Det kan i sådana fall vara svårt att avgöra
vilka åtgärder som bör företas. I de fall då ofredande/hot framförs vid
upprepade tillfällen bör en samlad bedömning göras och dialogen med den
utsatte måste hållas öppen.
Ett polismästardistrikt konstaterar att många av de personer som förföljer
en annan person synes vara i behov av vård och föreslår att påföljden
kontraktsvård utnyttjas oftare.
Länskriminalpolisen påpekar att olika strategier krävs beroende på vilken
typ av "stalking" som är i fråga. Exempelvis ökar risken för fysiskt
våld ju närmare relation förföljaren och offret har. Polisen bör därför
ha möjligheter att i större omfattning samarbeta med forskare som kan
problematiken kring riskbedömningarna och dess instrument. Även
möjligheterna till samarbete med andra myndigheter, t.ex. socialtjänsten
och psykiatrin, bör utökas genom såväl resurser som öppningar i
sekretesslagstiftningen. Ett sådant samarbete kan medföra att polisen ges
möjligheter att erbjuda den drabbade hjälp, exempelvis genom skyddat
boende. Det är vidare i allmänhet viktigt att polisen uppmanar offret
att systematiskt dokumentera samtliga händelser i ett ärende så att en
helhetsbild kan framträda. På så sätt blir det möjligt att på ett mer
ingripande sätt lagföra förföljaren även i fall då det kriminella
beteendet i sig inte bedöms som grovt. Över huvud taget är det viktigt
att polisen strävar efter att hålla regelbunden kontakt med den drabbade
samt att polisen visar gärningsmannen att man är medveten om dennes
beteende och att en utredning pågår.
Anser polismyndigheten att det föreligger ett lagstiftningsbehov?
Av flera av de inhämtade synpunkterna kan ett visst allmänt behov av
mer situationsanpassad och ändamålsenlig lagstiftning utläsas. Nuvarande
lagstiftning upplevs som "trubbig" och i vissa sammanhang mindre lämpad
för att åstadkomma önskad effekt.
Ett polismästardistrikt delar justitieutskottets preliminära slutsats
om att "stalking" inte alltid ryms inom gällande legaldefinitioner för
exempelvis "ofredande" och "grov kvinnofridskränkning" och påpekar att
en straffsanktion för fenomenet skulle förbättra polisens möjligheter
att hjälpa dem som förföljs. Dessutom är det troligt att ett lagstadgat
förbud skulle ha en allmänpreventiv verkan på de i huvudsak friska
personer som till följd av ett starkt kontrollbehov under en period
förföljer en tidigare närstående.
Flera polismästardistrikt uttrycker ett direkt behov av lagstiftning
för att komma till rätta med trakasserier genom tekniska kommunikationsmedel
såsom telefonmeddelanden, sms-meddelanden och e-postmeddelanden.
Har polismyndigheten i sådana fall synpunkter på inriktningen av ett
lagstiftningsarbete?
Ett polismästardistrikt föreslår ett nytt brott, grovt ofredande, där
intensitet, frekvens och omfattning i tid och rum samt trakasserier med
hjälp av tekniska hjälpmedel är sådana omständigheter som skall tillmätas
betydelse.
Av bestämmelserna om åtalsprövning i 4 kap. 11 § brottsbalken bör genom
ändring framgå att ofredande som bedöms som grovt inte skall vara ett
angivelsebrott.
Ett annat polismästardistrikt föreslår att en bevisad systematisk
kartläggning av en person skall anses vara en försvårande omständighet i
samband med brott. Samma distrikt föreslår även utökad elektronisk
övervakning av förföljaren i repressivt syfte.
För att ett beslut om anhållande med grund i enbart recidivfara skall
kunna fattas krävs att straffskalan för det aktuella brottet omfattar
fängelse i minst ett år. Mot bakgrund av detta påtalar ett polismästardistrikt
att det vore önskvärt att en eventuell straffsanktion för "stalking"
ger utrymme för påföljder som inte understiger denna strafftid.
Möjligheterna att tillvarata bevisning måste beaktas i samband med ny
lagstiftning. Utan sådana möjligheter riskerar lagstiftningen att bli
utan verkan. Ett av de tillfrågade polismästardistrikten föreslår
följaktligen att möjligheter ges att t.ex. spåra telefonsamtal, inhämta
telefonlistor och kroppsvisitera en misstänkt person.
Länskriminalpolisen betonar att lagstiftningen i större omfattning bör
framhäva den drabbades situation samt ge möjligheter till helhetsperspektiv
på "stalkingbeteendet" på så sätt att såväl kriminella som icke kriminella
trakasserier beaktas. Ett utökat samarbete med andra myndigheter, t.ex.
socialtjänst och psykiatri, är önskvärt men detta kräver ändringar i
sekretesslagstiftningen. Gärningsmannen bör vidare erbjudas vård i större
omfattning.
Polismyndigheten i Örebro län
Vid polismyndigheten förekommer ärenden som omfattar s.k. stalking,
personer som följer efter en speciell person, ringer oönskade telefonsamtal,
lämnar oönskade gåvor och på annat sätt kontaktar eller trakasserar
någon. I vissa fall pågår trakasserierna endast under en kortare period
medan de i andra fall pågår under mycket lång tid, åratal. I några
ärenden har förföljelsen utvecklats till våldshändelser där exempelvis
offret har bortförts och utsatts för våldtäkt. I vissa fall kan beteendet
betraktas som ganska harmlöst men sett i sitt sammanhang och ur den
utsattes synvinkel kan det uppfattas som ett kraftigt kränkande av den
personliga integriteten.
Hot- och riskanalys genomförs i samband med exempelvis ansökan eller
beslut om besöksförbud.
Polismyndigheten delar uppfattningen att det bör införas en särskild
brottsrubricering mot gärningar som utgjort ett led i en upprepad
kränkning av den personliga integriteten.
Polismyndigheten i Västernorrlands län
Polismyndigheten i Västernorrlands län har uppfattningen att stalking
eller förföljelsesyndrom är ett problem för många innevånare, vilket
innebär väsentligt försämrad livskvalitet. Polismyndigheten har inga
uppgifter om hur vanligt förföljelsesyndromet är men sannolikt drabbas
årligen ett icke ringa antal personer av båda könen. Hittills under
2004 har i Västernorrlands län totalt 148 personer ansökt om besöksförbud
och varje månad bär cirka 17 till 23 personer skyddstelefon. I samtliga
fall kan förföljelsesyndrom misstänkas.
Polismyndighetens strategi är att bemöda sig om ett professionellt
mottagande och informera om vilka möjligheter som finns att erbjuda med
dagens lagstiftning. De möjligheter som kan erbjudas är besöksförbud,
skyddstelefon, spärrmarkering, kvarskrivning och fingerade personuppgifter
och i vissa kommuner skyddat boende. I extrema fall kan även livvaktsskydd
komma i fråga.
Ett av problemen kan vara att det krävs en viss nivå för att t.ex.
erhålla ett besöksförbud eller en skyddstelefon. Det som av individen
kan upplevas som förföljelse räcker inte alltid för beslut. Ett annat
problem är att olika myndigheter och handläggare har att ta ställning
och besluta i samma ärende.
Länspsykiatriskt centrum i Östergötland
Förföljelsesyndrom är ett problematiskt beteende som tämligen ofta kan
bli aktuellt för rättspsykiatri. Från offrets perspektiv är detta ofta
en mycket skrämmande och ibland helt handikappande företeelse. De studier
som gjorts ger vid handen att problemet drabbar många offer, dock främst
kvinnor. Livstidsrisken är beräknad till 2 % för män och 8 % för kvinnor.
Detta betyder att ca 700 000 svenska kvinnor någon gång under livet är
utsatt för förföljelse. Förövaren är i 80 % av fallen en man (Mullen et.
al., 1999).
Ur rättspsykiatrisk synpunkt är stalking sannolikt ett underskattat
fenomen. FBI har visat att upp till 90 % av kvinnor som mördats av sina
(ex)män utsatts för förföljelse före brottet. Dessutom finns ett betydande
inslag av psykiska störningar i gärningsmannagruppen. Mer än hälften
har en klar psykiatrisk problematik och Mullen (1999) uppskattar att ca
30 % av gärningsmännen har psykotiska störningar. Ur rättspsykiatrisk
synpunkt är detta således ett allvarligt problem.
Enligt vår erfarenhet döljer sig i många fall stalkingbeteende under
andra brottsrubriker som mord, dråp, misshandel och kvinnofridskränkning
men också olaga hot och ofredande. Detta kan innebära att behandlingsinsatser
och andra interventioner inte fokuseras tillräckligt i vårdarbetet för
att motverka eller eliminera risker för återfall bland förföljare. I
det rättspsykiatriska sammanhanget är dessa brott oftast av en mycket
allvarlig karaktär och skapar stort lidande hos offret/offren och i det
sociala nätverket runt offret.
Behandlingsstrategin vid Länspsykiatriskt Centrum i Vadstena innehåller
följande element: Teamarbete, dokumentation, säkerhetsåtgärder, behandling,
kommunikation med brottsoffer, rättsåtgärder, kontinuerlig riskbedömning,
uppföljning och monitorering.
Det föreligger ett lagstiftningsbehov. Erfarenheter från de länder som
har sådan lagstiftning pekar på att det finns en nytta med att
förföljelsebrott tydliggörs juridiskt. Dessutom ger en ökad tydlighet möjlighet
till metodutveckling vad gäller diagnos, behandling och uppföljning av
vanligen svårbehandlade gärningsmän. Det vore önskvärt att en utredning
om sådan lagstiftning också ser över möjligheter att kriminalisera också
subtilare systematiska hot, vilka, tagna som enskilda företeelser, sällan
når upp till den straffrättsliga ribban.
Härnösand-Medelpads hälso- och sjukvård
Under ledning av denna kliniks forskningschef bedrivs för närvarande
ett projekt i samarbete med Rikspolisstyrelsen i syfte att utvärdera
och utveckla polisiära riskbedömningar i samband med stalking. Polisen,
liksom andra myndigheter inom det rättsvårdande området, har ett
uppenbart behov av en större kunskap kring vilken risk olika typer av
stalkers utgör och vilka skyddsåtgärder som i olika fall kan vara
lämpliga. Projektet beräknas kunna avkasta resultat under senare delen av
2006 och skulle kunna bidra med underlag inför eventuellt ny lagstiftning
på området.
Vid kliniken i Sundsvall har vi upplevt ett allt större intresse för
denna fråga under senare år - detta inte minst från allmänhetens sida.
Många är de telefonsamtal som kommer från oroliga som drabbats, där
frågorna vanligtvis behandlar risken för att stalkern skall komma att
bruka våld, och vilken strategi som kan vara lämplig för att slippa sin
plågoande.
Inom den rättspsykiatriska vården upplever vi emellertid ingen ökad
tillströmning av patienter med denna problematik - de är fortfarande få
till antalet. De patienter som kommer lider i allmänhet av
vanföreställningssyndrom, s.k. erotomani, där de är övertygade om att offren är,
eller kommer att bli, förälskade i dem. Vanliga offer härvidlag är
offentliga personer av olika slag, exempelvis medlemmar av kungahuset.
Inte sällan finns hos dessa patienter också autistiska drag, som bl.a.
innebär att de kan ha svårt att tolka "det sociala spelet". Att
patienterna är förhållandevis få tror vi faktiskt kan bero på att en
genomgripande lagstiftning saknas, varför det i praktiken blir i det
närmaste omöjligt för en domstol att döma dessa patienter till
rättspsykiatrisk vård. Straffvärdet är för lågt enligt dagens lagstiftning.
Detta är i allmänhet förödande för såväl stalkern själv som för offret.

Den typ av stalker som generellt sett utgör störst risk för sitt offer
är (ex)partnern. Många av dessa gärningsmän är vad man brukar kalla
"psykopater", vilka är mycket återfallsbenägna och i princip oemottagliga
för behandling. När det gäller just denna typ av personer skulle en
skärpt lagstiftning kanske underlätta för brottsoffren i form av
inkapaciteringseffekter. När det emellertid gäller det dödliga våldet,
partnervåldet, är psykopaterna snarast underrepresenterade. Här finns
i stället en tung psykiatrisk problematik där samhället i dag uppenbart
inte förmår att hjälpa vare sig offer eller gärningsman (innan de blir
offer och gärningsmän för dödligt våld). I en nyligen publicerad studie
över samtliga fall av dödligt partnervåld i Sverige 1990-1999 (Belfrage
H och Rying M, 2004, Characteristics of spousal homicide perpetrators,
a descriptive study of all cases of spousal homicide in Sweden 1990-1999;
Criminal Behaviour & Mental Health 14:121-133), framkommer att den
psykiatriska sjukligheten var uttalad i dessa fall. Drygt en tredjedel
av gärningsmännen befanns i efterföljande rättspsykiatriska undersökningar
lida av psykossjukdomar och endast ett fåtal (5 %) kunde inte beläggas
med någon psykisk störning alls. Inte mindre än en fjärdedel av
gärningsmännen tog livet av sig i samband med brotten. Särskilt
överrepresenterade
var en personlighetstyp som brukar benämnas "borderlinepersonligheten"
och som är vanlig när det gäller stalking av f.d. partner. Liksom vid
psykossjukdomar och i motsats till de s.k. psykopaterna är dessa personer
behandlingsbara. Dessa är också ur rättslig synpunkt möjliga att döma
till rättspsykiatrisk vård - under förutsättning att straffvärdet för
deras brottslighet är högt nog. En mer genomgripande lagstiftning tror
vi därför skulle kunna möjliggöra att dessa blir föremål för psykiatrisk
vård, vilket sannolikt skulle bespara samhället mycket lidande och
faktiskt ett icke ringa antal mord.
Sveriges Advokatsamfund
Samfundet har inhämtat synpunkter i frågan från samfundets avdelningar.
Utifrån de svar som lämnats förefaller inte problemet ha sådan omfattning
att ingripande med lagstiftningsåtgärder för närvarande förefaller
motiverat.
Svenska Journalistförbundet
Inom etermedier förekommer det relativt ofta att de journalister som
exponeras i TV, dvs. i första hand nyhetspresentatörer och programledare,
utsätts för stalking i mindre eller större omfattning. Sådant kan
naturligtvis även förekomma gentemot journalister inom pressens område,
framför allt de journalister som beskriver och granskar enskilda
personer som uppfattas som kontroversiella eller intressanta, och/eller
kända och uppseendeväckande händelser.
Ofta är "förövaren" en person som skapar en positiv eller negativ
känsloladdad relation till journalisten och som sedan under längre eller
kortare tid oavbrutet försöker få kontakt med offret. Det kan ske genom
e-postbombning, otaliga sms, brev eller telefonsamtal - 400 samtal under
en natt har nämnts som ett extremt exempel. Ibland kan förföljelsen
sluta tvärt för att sedan plötsligt återupptas.
De uppgifter förbundet fått tyder på att den vanligaste orsaken till
stalking gentemot journalister är en från en enskild person missriktad
och i många fall sjuklig kärleks- eller hatyttring till en journalist
som är mer eller mindre känd. I samband med kartläggningar och redovisningar
av olika grupperingar och tendenser i samhället, exempelvis olika slags
missbruk av offentliga medel, invandrarfrågor etc., kan det dessutom
förekomma mer organiserad stalking.
Åtgärder för att förebygga stalking
De personer förbundet har varit i kontakt med är eniga om att en
lagstiftning mot stalking kan vara ett sätt att få den som inlett förföljelsen
att sluta och andra att inte ens inleda ett försök.
Lagstiftning kan vara en preventiv åtgärd eftersom förövaren då inser
att det han/hon håller på med faktiskt är brottsligt och kan leda till
straff. Kravet är dock att begreppet stalking mycket noga övervägs och
beskrivs. En lagstiftning får således inte leda till att all form av
uppmärksamhet gentemot en annan person blir straffbart. Det måste alltså
vara någon form av upprepade och oönskade trakasserier där den som
utsätts inte kan värja sig.
Övrig information av intresse
Förbundet vill även påminna om Kommittén för att motverka och förebygga
hot och våld mot förtroendevalda (dir. 2004:102), som bl.a. ska lämna
förslag för att förebygga hot mot folkvalda.
Förbundet överlämnar dessutom Överleva deadline, en skrift förbundet
framställde efter upprepade hot mot journalister och aktiva inom
fackföreningsvärlden.
Brottsoffermyndigheten
Brottsoffermyndigheten välkomnar det initiativ till att uppmärksamma,
reglera och skydda mot s.k. stalking som motion 2004/05:Ju412 innebär.

Omfattningen av stalking i Sverige är aldrig undersökt. Rikspolisstyrelsen
har beslutat om ett projekt för Metodutveckling avseende bedömning och
åtgärder vid stalking med hjälp av polisiära hot- och riskbedömningar
enligt ett direktiv daterat 2004-11-15 (dnrPOL-480-4624/03). Antalet
fall av stalking inom de två distrikt där projektet ska genomföras, dvs.
Kalmars och Södertörns polisdistrikt, uppskattas till ca 200-300 per
år. I projektet inkluderas dock både förföljelse efter en parrelation
och förföljelse av någon person som är mer främmande. Definitionerna av
stalking i motionen respektive dessa direktiv skiljer sig alltså åt.
Enligt erfarenheterna på Brottsoffermyndigheten är förföljelse, hot och
upprepat våld tämligen frekvent efter att en kvinna brutit upp ifrån en
våldsam man. Det är också ett i forskningen välkänt mönster och en
allvarlig del av mäns våld mot kvinnor.
Också stalking i den mening som motionen aktualiserar, och som ofta
avses i internationell forskning, förekommer i ärenden om brottsskadeersättning.
Det är dock relativt sällsynt och tycks i så fall alltid ha eskalerat
till tydlig våldsutövning. I samtal till myndighetens servicetelefon
aktualiseras däremot då och då problem också vid en mer "ren" form av
förföljelse. De utsatta kan beskriva att de upplever detta som obehagligt
och hotande, att det skapar otrygghet och rädsla samt leder till en
begränsad rörelsefrihet. Utan beteckning på sådana förföljelser är det
för många svårt att dra gränsen för när det är rimligt att begära hjälp
eller skydd. De fall som Brottsoffermyndigheten och andra fått kännedom
om kan av den anledningen också antas vara en mindre del av de fall av
förföljelse som faktiskt förekommer.
Enligt vad Brottsoffermyndigheten erfar finns det alltså ett behov av
lagstiftning. Inriktningen av kriminaliseringen torde med fördel kunna
följa den för grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning
på det sättet att lagtexten särskilt markerar mot upprepade kränkande
och/eller hotande beteenden och tydligt beaktar de psykiska påfrestningar
som detta generellt sett medför. En eventuell vidgning av de nuvarande
gränserna för brottet ofredande borde också vara av intresse att överväga,
såväl som separat brott och som ett möjligt led i det föreslagna nya
brottet. Brottsbeteckningen för det senare skulle kunna föreslås bli
"grov förföljelse".
I sammanhanget är det också av vikt att användningen av besöksförbud
anpassas så att det med större säkerhet blir möjligt att få skydd också
vid "rena" förföljelsebrott.
Enligt Brottsoffermyndighetens mening kan det vara av värde att utreda
lagstiftningen parallellt med att RPS driver sitt projekt. Att avvakta
resultatet av det projektet riskerar att leda till ett långt dröjsmål
eftersom det enligt direktiven troligen inte avslutas förrän 2006-06-30.

Det skulle också kunna övervägas att den pågående granskningen av
användningen av besöksförbud, som Brottsförebyggande rådet fått regeringens
uppdrag att genomföra, utvidgas med ett tilläggsdirektiv angående
användningen vid förföljelsebrott.
Brottsförebyggande rådet
I såväl den svenska som den utländska diskussionen om "stalking" omfattar
begreppet en rad beteenden som alla går ut på att en person vid upprepade
tillfällen kontaktar, övervakar eller förföljer en närstående, en bekant
eller en helt främmande person mot dennes vilja. Det kan röra sig om
allt från ovälkomna gåvor eller telefonsamtal till kontinuerlig övervakning
och förföljelse, skadegörelse och våldsanvändning. Begreppet stalking
används således närmast som ett samlingsnamn för en rad beteenden och
gärningsmännens motiv kan vara många. Den minsta gemensamma nämnaren
för de beteenden som åsyftas är att de alla innehåller återkommande
kontakter som av den utsatta personen är oönskade och upplevs som
besvärande eller hotfulla. Begreppet är således mycket komplext, vilket
gör såväl omfångsstudier som strategi- och lagstiftningsfrågor svårhanterliga.

Såvitt BRÅ erfar finns inte någon studie som tar sikte på att utröna
prevalensen av stalking i Sverige. Utan en mer specifik definition av
begreppet är det givetvis också svårt att göra en uppskattning av
omfattningen. Amerikansk forskning antyder att knappt var tjugonde person
i USA - 8 % av kvinnorna och 2 % av männen - riskerar att drabbas någon
gång under sin livstid (Tjaden, P., The crime of stalking: How big is
the problem? National Institute of Justice, Department of Justice,
Washington DC, USA, 1997). Någon officiell statistik som kan bekräfta
dessa resultat finns emellertid inte.
I en brittisk enkätundersökning tillfrågades knappt 10 000 personer
mellan 16 och 59 år om de upplevt sig utsatta för "ihärdig och oönskad
uppmärksamhet" som lett till oro eller till rädsla för våld (Budd, T.
& Mattinson, J., The extent and nature of stalking: Findings from the
1998 British Crime Survey, Home Office Research Study No 210, 2000).
Studien visade att 2,6 % av de tillfrågade uppgav sig ha varit utsatta
för sådan uppmärksamhet som lett till en upplevd oro under det senaste
året och 1,9 % uppgav sig ha varit utsatta för sådant beteende att de
upplevt en rädsla för våld. Här bör man emellertid ha i åtanke att
definitionen av stalking som använts i studien är mycket vid och korrelerar
inte nödvändigtvis med sådant beteende som i ett annat sammanhang skulle
betecknas som stalking.
Av internationell forskning går vidare att utläsa att det är högst
ovanligt att en person utsätts för stalking av en total främling. Oftast
rör det sig i stället om en person med vilken den utsatta haft en nära
relation eller på annat sätt är bekant med. Det finns studier som antyder
att i hela två tredjedelar av fallen är gärningsmannen en man som tar
upprepade kontakter med en kvinna han har haft en nära relation med.
Ett uttryck för detta är att även om samtliga amerikanska delstater har
lagstiftning som särskilt tar sikte på att kriminalisera stalking, visade
det sig vid en genomgång av anti-stalkinglagstiftningen i USA att den
i majoriteten av delstaterna främst kommit att bli ett redskap i arbetet
att förebygga mäns våld mot kvinnor och att tillämpningen av lagen
huvudsakligen bedrevs av familjevåldsenheterna hos polis och åklagare
(Miller, N & Nugent, H, Stalking laws and implementation practices: A
national review for policymakers and practitioners, Institute for Law
and Justice, Virginia, USA, 2002).
Lagstiftning
Så som påpekas i den rubricerade motionen finns i Sverige i dag en
lagstiftning som täcker in många av de gärningar som kan betecknas som
stalking. Sammantaget täcker således den befintliga lagstiftningen i
stort sett in hela det område som en s.k. anti-stalkinglagstiftning
skulle kunna inrymma.
En bedömning av behovet av en särskild lagstiftning mot stalking bör
således ta sikte på vad som inte redan erbjuds genom den befintliga
lagstiftningen, och om det möjligen är andra åtgärder som hellre bör
vidtas än kriminalisering. Såvitt BRÅ kan se är det i huvudsak två
åtgärder som efterfrågas, dels en möjlighet att på ett tidigt stadium
ingripa mot ett oroande beteende som på sikt kan komma att utvecklas
till allvarligare kränkningar, dels en möjlighet att vid lagföring beakta
gärningar som utgör led i en upprepad kränkning och som riktas mot andra
än närstående.
- - -
Orsaken till att besöksförbudslagstiftningen inte upplevs som ett
tillräckligt instrument för att förebygga upprepade kränkande beteenden
återfinns således snarare i tillämpningen. BRÅ har i en utvärdering av
lagen om besöksförbud och dess tillämpning (BRÅ Rapport 2003:2) visat
att i praktiken bygger åklagarens bedömning av behovet av besöksförbud
i många fall på om tidigare våldsbrott har riktats mot den som ansöker
samt om tidigare brottsmisstankar har riktats mot den som är föremål
för ansökan om besöksförbud. Detta tyder på att styrkta brott mot person
används som en av de viktigaste indikationerna på att det finns risk
för fortsatt brottslighet. I stället för att göra en sammanvägd
helhetsbedömning används en juridiskt baserad riskbedömning. Andra riskfaktorer,
som kan tala för att ett till synes harmlöst beteende kan komma att
eskalera till allvarliga trakasserier, kan därför komma att förbigås.
Sedan
BRÅ:s utvärdering har besöksförbudslagstiftningen reformerats. Vidare
gav regeringen Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla rutiner och
riktlinjer för hot- och riskbedömningar i ärenden om våld i nära relationer
och att utarbeta riktlinjer och rutiner i ärenden om besöksförbud.
Regeringen har gett BRÅ i uppdrag att utvärdera reformen samt utfallet
av de rutiner och riktlinjer som Rikspolisstyrelsen infört. Vidare skall
BRÅ, inom ramen för uppdraget, föreslå åtgärder som kan förstärka och
komplettera besöksförbudet. Projektet kommer att slutredovisas år 2007.

Led i upprepad kränkning som försvårande omständighet
Som inledningsvis poängterats är den vaga definitionen av stalking
förenad med flera problem. Ett är att begreppet kommit att innefatta en
rad olika beteenden, vilket försvårar såväl studier som lagföring. Att
enbart förlita sig på ordinära brottsrubriceringar kan innebära att
beteenden som är ovanliga och svårtolkade helt faller utanför det
kriminaliserade området. Även svårheten i beteendet kan vid lagföring
komma att förbigås (för en utförlig diskussion kring detta, se Finch,
E., The criminalisation of stalking: Constructing the problem and
evaluating the solution, Cavendish Publishing Limited, 2001). Med anledning
av detta har länder som exempelvis USA, England och Australien infört
lagstiftning som särskilt tar sikte på gärningar som syftar till att
väcka oro eller rädsla hos den utsatta samt är led i upprepad kränkning
av den utsatta.
En motsvarighet i den svenska lagstiftningen skulle kunna sägas vara de
grova fridskränkningsbrotten. Gärningar som begås mot annan än närstående
faller emellertid utanför tillämpningsområdet för de grova
fridskränkningsbrotten,
liksom gärningar som inte faller in under 3, 4 eller 6 kap. i brottsbalken.

BRÅ genomförde under år 1999 en kartläggning av tillämpningen av lagrummet
för grov kvinnofridskränkning (BRÅ Rapport 2000:11). Kartläggningen
visade att lagrummet används företrädelsevis vid upprepad misshandel
och inte vid mindre allvarliga brott. Vidare uppgav tillfrågade åklagare
att de ansåg det vara svårt att föra i bevis att gärningarna utgjort
led i en upprepad kränkning.5Utvärderingen gjordes under det första år
lagrummet var i kraft samt före revideringen år 2000, vilket kan ha
påverkat resultatet av studien.
Det finns anledning att befara att risken är stor att en s.k.
anti-stalkinglagstiftning, som utformas på liknande sätt som de grova
fridskränkningsbrotten, kan komma att vara behäftad med liknande
tillämpningsproblem. En möjlighet skulle då vara att, i stället för en särskild
brottsrubricering för stalking, införa - om behov finns - en generell
försvårande omständighet rörande upprepade kränkningar i 29 kap. 2 §
BrB.
BRÅ vill dock slutligen betona att utan en närmare definition av vad
som eftersträvas med en särskild lagstiftning mot stalking samt utan en
empirisk och rättsvetenskaplig studie av prevalensen av stalking i
Sverige och av hur sådant beteende lagförs i dag, är det enligt BRÅ:s
uppfattning inte möjligt att uttala sig närmare om behovet av ytterligare
lagstiftning.
Brottsofferjourernas Riksförbund
Brottsofferjourernas Riksförbund anser att det för närvarande inte finns
behov av en svensk specialregel angående stalking.
1. I första hand bör den nuvarande lagregeln i BrB 4 kap. 4 a § utvidgas
så att grov fridskränkning också skall gälla vid begåendet mot alla
personer och inte bara närstående och tidigare närstående.
2. I andra hand bör projektet med polisen i Södertörn och Kalmar under
ledning av professor Belfrage - Underlag för polisbedömning av risker
vid stalking - slutföras och utvärderas. Projektet bygger på ett
kanadensiskt arbete - SAM (Stalking Assistent Management) av professor R
Kropp och professor S Hart, Vancover University.
3. Först efter det att 1 och 2 utvärderas kan frågan om svensk specialregel
av stalking tas upp igen.
Teaterförbundets skådespelaravdelning
Som skådespelare gestaltar man människors liv. På filmduken, i TV och
på teaterscenen blir man då en annan än sig själv och människor i
publiken identifierar sig med den man gestaltar eller fattar tycke för
personen. Av den anledningen händer det att skådespelare blir uppsökta,
uppringda eller kontaktade av människor i publiken, som vill tacka o.
s.v. I vissa fall går beundran mycket långt och ibland över gränsen för
vad som är anständigt.
Flera skådespelare vi har talat med vittnar om svårigheter att dra
gränser. Vi har ju valt vårt yrke med vetskapen att vi blir till viss
del offentliga personer. Då är det rimligt att publiken får möjlighet
att tacka för en stark upplevelse. Men gränserna mellan vänlighet och
hot kan vara mycket subtila och svåra att upptäcka till en början.
Plötsligt befinner man sig i en situation där en beundrare skickar brev,
ringer, följer en hem, följer en turné, försöker kontakta en via
kolleger, familj och vänner. Hela tillvaron blir påverkad.
Inom Teaterförbundet finns ingen strategi för att motverka problemet.
Medlemmar som har problem vänder sig i första hand till polisen och
sedan till arbetsgivaren. Vår uppfattning är att man löser fallen efter
hand som de dyker upp.
Snarare än straffsanktion kan man tänka sig ökade resurser till polis
och åklagare för att med nuvarande lagstiftning bekämpa problemet samt
initiativ till ökad samordning mellan polis och psykiatri.
Något som samtliga skådespelare vi talat med vittnar om är besvärande
journalister. Personer som i sin yrkesutövning går över alla gränser
för att komma åt ett "scoop", allt i yttrandefrihetens namn. För många
blir dessa journalister ett slags stalkare.
För många skådespelare vore en ny etisk kompass för den här sortens
journalister och tidningar en viktig del av arbetet mot stalking.
Sveriges kvinnojourers riksförbund
SKR ställer sig positiv till motionen i sin helhet.
SKR har inhämtat synpunkter från sina medlemsorganisationer och det
framkommer tydligt att besöksförbudslagen, som det står i motionen,
inte fungerar tillfredsställande.
SKR anser att besöksförbudslagen bör skärpas så att kvinnor och barn
kan leva utan hot mot sig själva, närstående eller egendom.
SKR anser att utvärdering och tillsyn av de för tillämpningen av
besöksförbudslagen ansvariga institutionerna snarast skall börja.



Landstinget Dalarna
Rättspsykiatriskt centrum i Säter
Generellt kan sägas att vi inom rättspsykiatrisk vård är väl förtrogna
med problematiken. Den är inte heller ovanlig inom allmänpsykiatrin,
men man har där kanske en tendens att hantera problematiken på ett lite
annorlunda sätt på grund av att patienterna inte har lagförts. Utskottet
har ställt konkreta frågor, vilka undertecknad nedan ska försöka besvara
i ordningsföljd.
Den första frågan rör omfattningen. Jag kan inte komma med någon direkt
statistik men vill ändå påtala att fenomenet inte är ovanligt och att
det i vissa fall kan vara synnerligen allvarligt.
Den strategi vi har är att försöka behandla grundsjukdomen och inom den
rättspsykiatriska vården följer vi upp patienten och gör kontinuerliga
riskbedömningar. En svårighet är att patienterna själva ofta inte
upplever att de är sjuka eller i behov av behandling och ett problem är
att när vården avslutas slutar patienterna med den psykofarmakologiska
behandlingen. Har det då funnits en specifik vanföreställning har den
alltid en tendens att återkomma liksom den tillhörande problematiken.
När det gäller de s.k. "rena paranoiapatienterna", där farligheten är
riktad mot speciella personer, ofta kända personer, är den psykofarmakologiska
behandlingen ytterst bristfällig och där blir behandlingen ibland enbart
inkapacitering eller utevistelse tillsammans med personal för att hindra
återfall.
Jag har ovan delvis förklarat en del av problematiken genom att påtala
att patienter ofta slutar med behandling när tvånget upphör. Många av
dessa patienter kan vistas i frihet men behöver ha föreskrifter om
medicinering kvar.
Enligt nuvarande lagstiftning skall längre permissioner ses som en
avslutning på behandlingen. Detta gör att om man bokstavligen skall följa
lagen skall en längre permission följas av en utskrivning, vilket enligt
ovan kan vara förödande för patienter som kan vistas på permission med
föreskrifter. Lagstiftningens intentioner påtalas också vid granskningar
av Socialstyrelsen, såtillvida att det inte är meningen att längre
permissioner under LPT-vård eller rättspsykiatrisk vård under särskild
utskrivningsprövning skall förekomma. Det skall dock nämnas att länsrätten
ofta i bästa fall har förståelse och vi har exempel på patienter som
har haft mycket långa permissioner enbart för att behandlingen skall
kunna fortgå.
Kortfattat kan sägas att vi bör beredas möjligheter, antingen via
länsrätten eller på annat sätt, kunna förena en längre permissionsvård
med föreskrifter om medicinering och/eller föreskrifter om förbud att
vistas på orter där målsäganden är bosatt. Jag glömde att påtala ovan
att det framför allt vid förföljelse riktad mot specifika personer och
där diagnosen är paranoia är ett geografiskt avstånd viktigt.
Tvångslagstiftning är grannlaga. Vid en förändring är det därför av
vikt att formuleringen ej blir sådan att utrymme för övertolkning kan
föreligga.
Docent Martin Grann, Centrum för Våldsprevention, Karolinska Institutet
Hur
stor är omfattningen av problemet?
Rent vetenskapligt är detta en fråga som inte är så självklar. Det finns
ingen svensk studie som kan ge klar vägledning om lokala förhållanden.
Dessutom beror detta på hur man definierar "stalking". Den mest välkända
prevalensstudien - som också använde en allmänt vedertagen definition
av stalking-begreppet - är en amerikansk studie från 1998. Den finansierades
av Centres for Disease Control (CDC) och genomfördes av forskarna Tjaden
och Thoennes. Man gjorde telefonintervjuer med 1 000 ur befolkningen
slumpmässigt utvalda män och 1 000 kvinnor. Resultatet tydde på att
livstidsrisken (risken att någon gång i livet blir drabbad) för
förföljelsesyndrom var 5 %. Detta betyder att omkring var tjugonde i
befolkningen någon gång i livet utsätts för förföljelse. Risken var något
högre för kvinnor. Det finns inga skäl att tro att förhållandena i
Sverige kraftigt avviker från de i USA i detta hänseende.
När man diskuterar fenomenets förekomst är det viktigt att hålla i minnet
att eftersom "stalking" i dag inte är något definierat brott och inte
heller någon psykiatrisk diagnos, passerar det ofta obemärkt i offentlig
statistik och liknande. Rent anekdotiskt är det min och många andras
uppfattning att det bakom fällande domar med brottsrubriceringar såsom
misshandel, våldtäkt, sexuellt ofredande, ofredande och olaga hot många
gånger också finns ett förföljelsesyndrom av något slag.

Har ni någon strategi i dag för att motverka det? Vad går strategin i
så fall ut på?
Jag har engagerats som konsult i många sammanhang för att bistå vid
ärenden av stalkingkaraktär. Vilken strategi som tillämpas beror på vem
som drabbats och på omständigheter i övrigt i ärendet. För en något mer
fyllig, om än allmänt hållen, beskrivning av strategier vid Säkerhetspolisens
enhet för hotbildshantering (där jag är engagerad) - se motsvarande
yttrande över motionen från denna myndighet.

Har ni förslag på andra sätt att hantera problemet?
Som jag tidigare framfört, bl a på DN Debatt 19/10-2003, är det egentligen
inte strategier för att hantera problemet eller resurser som i första
hand saknas, utan den mest angelägna åtgärden vore att se över lagstiftningen
på området och utreda möjligheterna att i Sverige införa anti-stalkinglagar
liknande dem som finns i de anglosaxiska länderna.

Anser ni att det föreligger ett lagstiftningsbehov?
Ja.

Har ni i så fall synpunkter på inriktningen av ett lagstiftningsarbete?
Det
är angeläget att empiriskt utreda omfattningen av fenomenet i Sverige.
När det gäller förföljelse av aggressiv-persekutorisk och rättshaveristisk
karaktär finns redan viktiga data från inventeringar som gjorts av
Svenska Kommunförbundet samt inom ramen för den pågående utredningen Hot
och våld mot förtroendevalda (dir. 2004:102). Sannolikt utgör emellertid
denna form av stalking endast en mindre del av systematisk förföljelse
i Sverige. Genom internationella erfarenheter kan man förvänta sig att
de stora volymerna står att finna där gärningsman och offer är ex-partner,
eller där gärningsmannen uppvaktar eller har uppvaktat men blivit
avvisad av offret, och således bland "vanligt folk" som inte faller under
kategorierna offentliga personer eller "kändisar". I fallen av "uppvaktande"
beteende som "spårat ur" är gärningsmannen vanligen en man och den
brottsdrabbade vanligen en kvinna.
Det vore således angeläget med en insats för att utreda fenomenets
faktiska utbredning i Sverige. Förslagsvis skulle en sådan utredning
läggas upp med en metodologi liknande den som amerikanska myndigheter
initierade och som genomfördes av Tjaden och Thoennes 1998, dvs. som en
survey-studie.
En annan synpunkt är att lagstiftningsarbetet bör studera de befintliga
anti-stalkinglagar som finns i andra länder, samt inhämta erfarenheter
som gjorts utifrån dessa. Den första anti-stalkinglagen i världen
infördes 1990 i State of California, USA. Många amerikanska delstater
följde snabbt efter, och därutöver finns till min kännedom liknande
lagstiftning också i Kanada, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland.

Jag vet genom mina kontakter med forskare från dessa länder på området
(företrädesvis psykologer, psykiatrer och jurister) att frågor som
återkommande diskuteras i länder som har anti-stalkinglagar är balansen
mellan gärningsmannens uppsåt/sjukdomsinsikt, offrets upplevelse av
kränkning och fruktan samt en mer fenomenologisk beskrivning av själva
det brottsliga handlandet, dvs. hur dessa aspekter skall vägas mot
varandra i rättsskipningsprocessen.
I vilken utsträckning skall från lagstiftarens sida krävas ett uppsåt
att störa, skada, förödmjuka etc.? Vid en mycket vanlig form av stalking
är gärningsmannen sjukligt fixerad vid offret och uppvisar ett
intimitetssökande, uppvaktande beteende (vill ha en sexuell relation med,
vill gifta sig med, etc.). Om rekvisiten i hög utsträckning fokuserar
på gärningsmannens illasinnade uppsåt kommer denna viktigare undergrupp
av förföljare (stalkers) att falla delvis utanför ramen. Detta lär delvis
vara en källa till problem t.ex. med den ovan nämnda (världens äldsta)
anti-stalkinglag från California State 1990, där stalking definieras
som "the willful, malicious and repeated following and harassment of
another person ." - och där alltså rekvisitet är att förföljelsebeteendet
skall vara både "willful" och "malicious". Å andra sidan, i vilken
utsträckning skall offrets subjektiva upplevelse av att ha blivit störd
eller kränkt, eller fruktan för den egna personens liv och hälsa vägas
in? Det finns trots allt människor i samhället med psykiska störningar
som upplever sig vara förföljda och som lever i stor fruktan för dem
eller det som förföljer dem, men där det handlar om paranoida
vanföreställningar (dvs. ingen förföljelse sker i verkligheten). Bland dem
som faktiskt utsätts för stalking har jag genom mitt arbete med brottsoffer
också mycket tydligt sett vilken spridning det finns i hur människor
klarar av att leva med förföljelse och sättet att reagera. Brottsoffrets
psykiska reaktioner och graden av behov av stöd, hjälp och krishantering
beror naturligtvis på många omständigheter. Ändå tycks det mig mycket
tydligt att även vid två jämförbara stalkingsituationer kan två drabbade
brottsoffer reagera mycket olika. Också om man går för långt i att i en
lagtext betona den subjektiva upplevelsen hos den som drabbats infinner
sig därför problem.
Det viktigaste, enligt min egen personliga uppfattning, är att en
eventuell ny lag är skriven på sådant sätt att den ger domstolen ett
instrument för att väga in helhetsbilden av en persons störande eller
hotfulla förföljelse av en annan person och inte, som i dag, vara tvungen
att värdera och bedöma varje enskilt hot, varje enskilt oönskat brev
eller telefonsamtal osv. Det är alltså stalkingbeteendets upprepade och
systematiska natur som gör det till ett unikt fenomen visavi t.ex.
ofredande eller olaga hot i dagens brottsbalk. Och i analogi med de nya
svenska lagarna om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning
bör en eventuell lag mot förföljelse/stalking omfatta ett betydligt
högre straffvärde än de gärningar som reglerar enskilda händelser.
Det högre straffvärdet är viktigt, då det bör kunna ge polis och åklagare
större möjligheter än vad som är fallet i dagsläget att agera även
preventivt. Med de verktyg som står till buds i nu gällande rätt har i
praktiken polis och åklagare begränsade möjligheter att agera fram till
dess gärningsmannen gått ett steg till och trätt över ytterligare en
gräns - varvid det alltså är för sent. Varken olaga hot eller ofredande
har två år i straffskalan, vilket som exempel gör att sekretesslagen
sätter hinder i vägen för kontakter mellan polis/åklagare och andra
myndigheter såsom socialtjänst och hälso- och sjukvård - något som ofta
är en naturlig del i det preventiva arbetet i den här typen av ärenden.

Vidare är det min personliga uppfattning att det nya brottet skall kunna
falla under allmänt åtal. Detta skulle undanröja de problem som i dag
inte är ringa när det gäller drabbade personers ovilja att göra anmälan.
Detta gäller personer som är så rädda för gärningsmannen att de avstår
från anmälan, men det gäller i hög utsträckning också "kändisar" och
offentliga personer som av olika skäl oftast avstår från anmälan, t.ex.
kända personer inom musik och idrott, medlemmar i de kända finansfamiljerna
samt personer i regeringen eller i kungafamiljen.
Vidare är det min personliga uppfattning att det nya brottet, i de fall
gärningsmannen förföljt en person som är förtroendevald och som därför
representerar vår demokrati och vårt statsskick, och det samtidigt anses
bevisat att gärningsmannen förföljt målsägaren i hans funktion just som
förtroendevald (och inte som privatperson), skall detta kunna utgöra
grund för straffskärpning.</pre><pre>
Utskottets överväganden
Utskottet har med anledning av det aktuella motionsyrkandet inhämtat
synpunkter från ett antal instanser. Sammanfattningsvis anser den
övervägande delen av remissinstanserna att det finns problem på detta
område, bl.a. genom att systematisk förföljelse inom rättssystemet ofta
bedöms i delmoment och som olika brott och inte i sin helhet och som
ett brott. Det framhålls från flera remissinstanser att om denna företeelse
inte lyfts fram så uteblir också adekvata behandlingsinsatser och andra
interventioner som kan motverka eller eliminera beteendet. Om det däremot
tydliggörs att systematisk förföljelse är ett brott och att samtliga
trakasserande åtgärder skall tas med vid bedömningen så bör det vara
lättare att göra tidiga ingripanden och att ge verksamma hjälp- och
stödinsatser till dem som utsätts. Det är även viktigt att hot- och
riskbedömningarna blir bättre.
Utskottet vill till att börja med framhålla att det är angeläget att de
som utsatts för systematisk förföljelse ges samhällets fulla stöd, såväl
när det gäller straffrättsligt skydd som i fråga om stödinsatser från
myndigheter. Utskottet kan konstatera att remissvaren tyder på att det
finns brister i dessa avseenden. Mot denna bakgrund är det glädjande
att det pågår arbete på olika håll som är ägnat att förbättra situationen.
Här tänker utskottet bl.a. på att Rikspolisstyrelsen på regeringens
uppdrag, i samråd med Riksåklagaren, har utarbetat rutiner och riktlinjer
för polisens arbete med besöksförbudsärenden. Regeringen har även gett
Brottsförebyggande rådet i uppdrag att genomföra en utvärdering av hur
lagstiftningen om besöksförbud tillämpas. Det projektet skall slutredovisas
år 2007. Härtill kommer att Rikspolisstyrelsen, för att höja kvaliteten
på polisens insatser, för närvarande genomför ett metodutvecklingsarbete
med särskild inriktning på brott där systematisk förföljelse förekommer.
Uppdraget skall slutredovisas senast den 30 juni 2006 (se vidare
Rikspolisstyrelsens remissyttrande ovan). Av betydelse i sammanhanget är
också förslagen i betänkandet Personskyddet för den centrala statsledningen
(SOU 2004:108), som syftar till att personskyddet skall förbättras
ytterligare. Dessa förslag är föremål för beredning. Dessutom arbetar en
parlamentarisk kommitté sedan sommaren 2004 med uppdraget att föreslå
åtgärder för att motverka och förebygga hot och våld mot förtroendevalda
i stat, kommun och landsting (Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda,
dir. 2004:102). I uppdraget ingår bl.a. att överväga om det i något
avseende finns behov av förändring av det straffrättsliga skyddet för
förtroendevalda. Inom Justitiedepartementet bereds även andra lagförslag
som skall öka skyddet för personer som utsätts för hot och våld. Det
gäller bl.a. ett utvidgat sekretesskydd för dem som kan komma att
utsättas för hot, våld eller annat allvarligt men och en utvidgning av
regeln om sekretessgenombrott inom sjukvård och socialtjänst.
Utskottet konstaterar att det alltså pågår arbete som på olika sätt kan
förväntas medföra förbättringar i olika avseenden. Samtidigt vill
utskottet betona vikten av att ett helhetsperspektiv anläggs. Utskottet
anser exempelvis att det i och för sig är viktigt att hot och våld mot
förtroendevalda utreds men vill understryka att det nu aktuella fenomenet
inte riktas speciellt just mot förtroendevalda. Problemet finns i hela
samhället. Utskottet hyser också en viss oro för att det kan komma att
ta tid innan Brottsförebyggande rådets utredningsarbete om besöksförbud
är färdigt. Utskottet vill understryka att frågan om ökat skydd för dem
som drabbas av systematisk förföljelse inte kan avvakta. Utskottet vill
också framhålla att det finns anledning att ta ett samlat grepp angående
den grupp personer som ägnar sig åt systematisk förföljelse till följd
av psykisk sjukdom. Den fara som dessa människors agerande innebär
illustreras väl av remissvaret från rättspsykiatriska regionkliniken i
Härnösands och Medelpads hälso- och sjukvårdsområde.
Sammantaget innebär det anförda att det finns behov av åtgärder. I motion
Ju412 föreslås ny lagstiftning mot systematisk förföljelse. Det behövs
också enligt motionärerna åtgärder som kan användas för att underlätta
för rättsväsendet och polisen att arbeta mot denna typ av beteenden.
Utskottet noterar att flera av remissinstanserna gör bedömningen att
det finns utrymme för ny lagstiftning på detta område och har även givit
förslag på hur en utökad kriminalisering bör se ut. Inriktningen av
kriminaliseringen torde enligt Brottsoffermyndigheten med fördel kunna
följa den för grov fridskränkning så att upprepade kränkande och/eller
hotande beteenden som medför psykiska påfrestningar för målsäganden
kommer att omfattas. Flera remissinstanser delar denna uppfattning (jfr
Säkerhetspolisens yttrande och yttrandet från polismyndigheten i Stockholm).
Länskriminalpolisen i Stockholm betonar att lagstiftningen i större
omfattning bör framhäva den drabbades situation och ge möjligheter till
ett helhetsperspektiv på "stalkingbeteendet" på så sätt att såväl
kriminella som icke kriminella trakasserier kan beaktas. I detta sammanhang
understryks att besöksförbudet bör anpassas så att det med större
säkerhet kan tillämpas beträffande den som utsatts för förföljelse men
där de enskilda händelserna inte är så allvarliga att de var för sig
utgör brott. En utvidgning av de nuvarande gränserna för brottet ofredande
föreslås liksom att införa en grov form av detta brott.
Flera remissinstanser anser alltså att det finns utrymme för ny
lagstiftning på detta område. Brottsförebyggande rådet anser dock att utan
en närmare definition av vad som eftersträvas med en särskild lagstiftning
mot systematisk förföljelse samt utan en empirisk och rättsvetenskaplig
studie av förekomsten i Sverige och av hur sådant beteende lagförs i
dag, är det inte möjligt att uttala sig närmare om behovet av ytterligare
lagstiftning. Sveriges advokatsamfund och Åklagarkammaren i Örebro anser
inte att problematiken är så stor att den motiverar lagstiftning.
Utskottet konstaterar att remissvaren inte ger något säkert underlag
för att bedöma omfattningen av systematisk förföljelse. Utskottet
välkomnar därför det uppdrag till Brottsförebyggande rådet att ta fram
ett kunskapsunderlag vad avser vissa typer av förföljelsebrott (s.k.
stalking) som, enligt vad utskottet inhämtat, förbereds inom
Justitiedepartementet. Uppdraget utgör ett viktigt led i strävan efter en
närmare definition och en kartläggning av fenomenet och dess omfattning.
Ett sådant underlag behövs för kommande ställningstaganden om eventuell
lagstiftning. Arbetet har hög prioritet. Med det uppdrag som nu aviserats
får motionsönskemålet anses vara tillgodosett. Utskottet föreslår att
motion Ju412 i denna del avslås av riksdagen.</pre><pre>
Reservationer

Lagstiftningsbehov mot förföljelsesyndrom eller s.k. stalking (m, fp,
kd, c)
av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Peter Althin (kd), Jeppe
Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c) och Cecilia
Magnusson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut borde ha följande
lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om lagstiftningsbehov mot stalking. Därmed
bifaller riksdagen motion 2004/05:Ju412 yrkande 16.
Ställningstagande
Vi anser att det är hög tid att även Sverige inför en straffbestämmelse
som täcker den typ av förföljelsebeteenden som är straffsanktionerade
i ett flertal anglosaxiska länder. Det behövs också bättre och mer
verkningsfulla åtgärder mot förföljelse, övervakning och trakasserier.
Polisen måste på ett tidigt stadium kunna förhindra fortsatta förföljelser.
Polisens möjligheter att i samarbete med psykiatrin genomföra kartläggning
och uppföljning av personer som visat dessa tendenser måste också stärkas.
Vi anser att remissvaren talar för att det finns ett lagstiftningsbehov.
Det aviserade uppdraget till Brottsförebyggande rådet behöver inte
avvaktas. Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt återkomma till
riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser det nu anförda.</pre><pre></pre><pre>
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motion från allmänna motionstiden hösten 2004
2004/05:Ju412 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ett nytt lagrum mot förföljelsesyndrom samt om
rättsväsendets och polisens möjligheter att arbeta mot denna typ av
beteende.</pre><pre></pre>