Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2004

<div class="sidhuvud_publikation">Finansutskottets betänkande</div><div class="sidhuvud_beteckning">2004/05:FIU23</div><h1>Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2004</h1>
<hr class="sidhuvud_linje"><pre>
Sammanfattning
Utskottet gör varje år en utvärdering av Riksbankens penningpolitik den
senaste treårsperioden. I början av april 2005 beslutade utskottet att
genomföra en fördjupad utvärdering av penningpolitiken 1995-2005, dvs.
den tioårsperiod som inflationsmålet varit det officiella ankaret i
den svenska penningpolitiken. Utvärderingen ska utföras av en oberoende
och extern utvärderare. Beslutet innebär att årets utvärdering, som
omfattar perioden 2002-2004, är mer begränsad jämfört med tidigare
utvärderingar.
Utskottet konstaterar att inflationen under utvärderingsperioden i
genomsnitt legat under Riksbankens inflationsmål på 2 %. Inflationen har
dock legat inom målets toleransintervall. Utskottet konstaterar vidare
att inflationen mätt enligt konsumentprisindex (KPI) under 2004 låg en
bra bit under toleransintervallet samt att även den underliggande
inflationen (UND1X) hamnade under toleransintervallet, för första gången
sedan inflationsmålet infördes.
I utskottets granskning av Riksbankens verksamhet tillstyrker utskottet
att riksbanksfullmäktige och direktionen beviljas ansvarsfrihet för sin
förvaltning av Riksbanken 2004. Utskottet föreslår också att riksdagen
fastställer Riksbankens balans- och resultaträkning samt godkänner
fullmäktiges förslag till disposition av 2004 års resultat. Fullmäktiges
förslag innebär att Riksbanken levererar in 6,7 miljarder kronor till
statsverket.
Riksbanksfullmäktige anger i sin framställning till riksdagen (2004/05:RB2)
att den vill ha en fortsatt beredning av principerna för disposition av
Riksbankens resultat och en övergång till en redovisningsmodell där
Riksbankens eget kapital kopplas till bankens olika uppgifter. Siktet
bör, enligt fullmäktige, vara inställt på en lagreglering av principerna
för vinstdelning.
Utskottet föreslår därför att riksdagen gör ett tillkännagivande med
innebörden att regeringen närmare bör utreda och analysera Riksbankens
kapitalstruktur och vinstdisposition samt förbereda förslag till
lagreglering av principerna för disposition av Riksbankens resultat.
I betänkandet finns två reservationer.</pre><pre>
Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.      Utvärdering av penningpolitiken 2002-2004
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.

2.      Riksbankens förvaltning 2004
a)      Riksrevisionens styrelses redogörelse angående revisionsberättelsen
över Riksbankens årsredovisning för år 2004
Riksdagen lägger redogörelse 2004/05:RRS11 till handlingarna.
b)      Ansvarsfrihet för fullmäktige i Riksbanken
Riksdagen beviljar fullmäktige i Riksbanken ansvarsfrihet för dess
verksamhet under 2004. Därmed bifaller riksdagen utskottets
förslag.
c)      Ansvarsfrihet för Riksbankens direktion
Riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken ansvarsfrihet för förvaltningen
av Riksbanken under 2004. Därmed bifaller riksdagen utskottets förslag.
d)      Riksbankens balans- och resultaträkningar
Riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning och resultaträkning
för räkenskapsåret 2004 som de finns återgivna i bilaga 2. Därmed
bifaller riksdagen framställning 2004/05:RB1.
e)      Disposition av Riksbankens resultat
Riksdagen beslutar att Riksbankens resultat, som före bokslutsdispositioner
uppgår till -2 804 miljoner kronor, ska fördelas så att till statsverket
inlevereras enligt vinstdisponeringsprincipen 6 700 miljoner kronor,
från Riksbankens dispositionsfond förs 6 208 miljoner kronor samt från
Riksbankens resultatutjämningsfond förs 3 296 miljoner kronor. Därmed
bifaller riksdagen framställning 2004/05:RB2.

3.      Lagreglering av Riksbankens vinstdisposition
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet
anfört om att regeringen närmare bör utreda och analysera Riksbankens
kapitalstruktur och vinstdisposition samt förbereda förslag till
lagreglering av principerna för disposition av Riksbankens resultat.

4.      Riksbankens ställning
Riksdagen avslår motion 2004/05:Fi248 yrkande 2.
Reservation 1 (v)

5.      Undantag för Sverige från EMU:s tredje steg
Riksdagen avslår motion 2004/05:Fi248 yrkande 1.
Reservation 2 (v, mp)

Stockholm den 12 maj 2005
På finansutskottets vägnar

Arne Kjörnsberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:      Arne Kjörnsberg (s),
Mikael Odenberg (m), Lars Bäckström (v), Agneta Ringman (s), Gunnar
Axén (m), Bo Bernhardsson (s), Christer Nylander (fp), Roger Tiefensee
(c), Hans Hoff (s), Tomas Högström (m), Agneta Gille (s), Yvonne Ruwaida
(mp), Tommy Ternemar (s), Alf Eriksson (s), Bo Könberg (fp), Per-Olof
Svensson (s) och Stefan Attefall (kd).</pre><pre>
Redogörelse för ärendet
Finansutskottet har sedan 1999 på eget initiativ varje år granskat och
utvärderat Riksbankens förda penningpolitik under de tre närmast föregående
åren. Initiativet motiverades av att Riksbanken 1999 fick en mer oberoende
ställning gentemot riksdag och regering.
Författningsenligt är det finansutskottets uppgift att varje år pröva
om fullmäktige och direktionen kan beviljas ansvarsfrihet för sin
förvaltning under det gångna verksamhetsåret. Utskottet ska i det
sammanhanget också ta ställning till Riksbankens bokslut och då bedöma om
balansräkningen och resultaträkningen kan fastställas och hur stort
belopp som ska levereras in till statskassan.
Som underlag för prövningen har utskottet tillgång till bl.a. Riksbankens
årsredovisning, fullmäktiges förslag till vinstdisposition och
Riksrevisionens styrelses redogörelse för revisionsberättelsen över Riksbankens
årsredovisning samt fullmäktiges och direktionens allmänna och särskilda
protokoll.
Utskottet anordnade tisdagen den 15 mars 2005 en offentlig utfrågning
med riksbankschef Lars Heikensten med anledning av att Riksbanken samma
dag lämnade årets första penningpolitiska redogörelse till finansutskottet.
Riksbanken ska enligt riksbankslagen lämna en redogörelse minst två
gånger per år. Protokoll från utfrågningen finns i bilaga 3.</pre><pre>
Utskottets överväganden
Utvärdering av penningpolitiken 2002-2004
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner vad utskottet anfört om
penningpolitiken 2002-2004. Utskottet konstaterar bl.a. att inflationen
oavsett inflationsmått i genomsnitt under perioden legat under
inflationsmålet på 2 % (med undantag för det begränsade måttet över den
underliggande inhemska inflationsutvecklingen). Inflationen låg dock
inom målets toleransintervall. Utskottet konstaterar dock vidare att
KPI-inflationen under 2004 låg en bra bit under toleransintervallet
samt att även UND1X-inflation hamnade under toleransintervallet, för
första gången sedan inflationsmålet infördes.
Inledning
Sedan första januari 1999 har Riksbanken efter en bred parlamentarisk
överenskommelse ett lagfäst oberoende gentemot riksdagen och regeringen.
Beslut om ränteförändringar tas av en direktion, bestående av sex
heltidsanställda ledamöter utsedda av riksbanksfullmäktige, som enligt
riksbankslagen (1988:1385) inte får söka eller ta emot instruktioner i
penningpolitiska frågor. Enligt regeringsformen får ingen myndighet
bestämma hur Riksbanken ska besluta i frågor som rör penningpolitiken.

Målet för Riksbankens verksamhet är enligt riksbankslagen att upprätthålla
ett fast penningvärde. Det är Riksbankens uppgift att självständigt
utforma penningpolitiken så att målet nås.
Riksdagen är fortfarande en myndighet under riksdagen och i samband med
behandlingen av Riksbankens förvaltning våren 1999 bedömde utskottet
att det ökade oberoendet ökade behovet av att granska och utvärdera
Riksbankens penningpolitik. Utskottet beslutade därför att varje år
utföra en granskning av den förda penningpolitiken. Granskningen ska
göras i efterhand och omfatta utvecklingen under de gångna tre åren.
Den utvärdering som nu genomförs är den sjunde i ordningen och omfattar
perioden 2002-2004. Tidigare har utvärderingar gjorts för perioderna
1996-1998 (bet. 1998/99:FiU23), 1997-1999 (bet. 1999/2000:FiU23),
1998-2000 (bet. 2000/01:FiU23), 1999-2001 (bet. 2001/02:FiU23), 2000-2002
(bet. 2002/03:FiU23) samt 2001-2003 (bet. 2003/04:FiU23).
Torsdagen den 14 april 2005 beslutade utskottet att genomföra en fördjupad
utvärdering av Riksbankens penningpolitik perioden 1995-2005, dvs. den
tioårsperiod som inflationsmålet varit det officiella ankaret i den
svenska penningpolitiken. Utvärderingen ska genomföras av en oberoende
och extern utvärderare. Av denna anledning blir den nu aktuella
utvärderingen för perioden 2002-2004 mer begränsad än de tidigare som
utskottet gjort.
Inflationsmålet och räntebeslutsregler
I januari 1993, kort efter det att den fasta växelkursen övergavs och
kronan började flyta på den internationella valutamarknaden, beslutade
dåvarande riksbanksfullmäktige att den operativa penningpolitiken skulle
bedrivas utifrån ett inflationsmål. Målet formulerades enligt
följande:
Inflationen skulle begränsas till 2 % per år med ett toleransintervall
på ± 1 procentenhet.
Målvariabeln skulle vara konsumentprisindex (KPI).
Målet skulle vara symmetriskt, i den meningen att Riksbanken skulle ta
lika allvarligt på en alltför låg som en alltför hög inflation.
Inflationsmålet skulle formellt börja tillämpas fr.o.m. den 1 januari
1995.
Den nya direktionen fastställde målet när den tillträde den 1 januari
1999. Samtidigt angav direktionen i ett tillägg till målet två anledningar
till att avvika från målet vid penningpolitiska beslut. Anledningarna
är följande:
Om KPI på ett till två års sikt påverkas av tillfälliga faktorer, som
t.ex. förändringar i hushållens räntekostnader eller förändringar av
indirekta skatter och subventioner, som inte bedöms få varaktig inverkan
på inflationen och inflationsförväntningarna.
Om inflationen ligger utanför målet och om en snabb återgång till målet
via stora ränteförändringar får stora negativa konsekvenser för
produktionen och sysselsättningen i samhället. Vid en sådan situation ska
uppfyllandet av målet i stället ske gradvis.
Direktionen har sedan 1999 hänvisat till tillägget till målet och angett
i beslutsunderlagen att den bortser från tillfälliga faktorer i
utformningen av penningpolitiken eftersom de inte bedömts få någon varaktig
inverkan på inflationen. I praktiken betyder det att penningpolitiken
1999-2002 baserats på en bedömning av inflationen mätt med det underliggande
inflationsmåttet, UND1X (se definition av UND1X i avsnitt nedan), i
stället för en bedömning av KPI. Till följd av kraftiga svängningar i
el- och oljepriser har penningpolitiken under 2003 och början av 2004
baserats på prognoser av inflationen mätt enligt UND1X exklusive
energipriserna.
Riksbankens räntebeslut styrs normalt efter en enkel handlingsregel.
Förenklat innebär handlingsregeln att om prognoserna över inflationen,
gjorda under förutsättningen att reporäntan är oförändrad, på ett till
två års sikt överskrider (eller underskrider) inflationsmålet på 2 %
ska reporäntan normalt höjas (eller sänkas). Handlingsregeln tillämpas
emellertid inte mekaniskt, utan avvikelser av den typ som nämns ovan
förekommer.
Inflationsmålet tio år
Inflationsmålet har de senaste tio åren varit det officiella ankaret i
den svenska penningpolitiken och som framgår av tabell 1 har priserna
mätt enligt KPI under perioden stigit med i genomsnitt 1,4 % per år.
Det kan jämföras med en inflationstakt på i genomsnitt ungefär 6 % per
år åren 1985-1994.
Detta innebär att inflationen legat 0,6 procentenheter under målet på
2 % men inom toleransintervallet. Av tabellen framgår också att
KPI-inflationen under fem av tio år legat under toleransintervallet, dvs.
under 1 %. Inte något år har inflationen legat över toleransintervallet,
dvs. över 3 %.
Inflationen mätt enligt UND1X har de senaste tio åren stigit med i
genomsnitt 1,9 %, dvs. ganska nära inflationsmålet. Under ett år har
UND1X-inflationen legat under toleransintervallet.
Tabell 1. Inflationen de senaste tio åren enligt olika
inflationsmått

KPI     HIKP    UND1X   UND1X exkl. energi      UNDINHX
1995    2,8     2,7     2,6     2,9     2,7
1996    0,8     0,8     2,2     2,1     2,9
1997    0,9     1,8     1,4     1,3     1,7
1998    0,4     1,0     1       1,3     1,8
1999    0,3     0,6     1,5     1,6     1,8
2000    1,3     1,3     1,4     0,9     1,0
2001    2,6     2,7     2,8     2,5     3,8
2002    2,4     2,0     2,5     2,8     3,5
2003    2,0     2,3     2,3     1,5     3,6
2004    0,4     1,0     0,8     0,8     1,5
Snitt 1995-2004 1,4     1,6     1,9     1,8     2,4
Mätt enligt HIKP (Harmonised indices of consumer prices) har de svenska
priserna stigit med i genomsnitt 1,6 % per år under de senaste tio åren.
Som framgår av tabell 2 är det knappt 0,5 procentenheter lägre per år
jämfört med inflationen i EU (15) och länderna i EMU-området. Under sju
av de senaste tio åren har Sveriges inflation legat under inflationen
i EU. HIKP har utvecklats av EU:s statistikbyrå för att bl.a. underlätta
jämförelser mellan länderna. HIKP används som målvariabel i penningpolitiken
av den europeiska centralbanken, ECB.
Tabell 2. Inflationen i Sverige och EU mätt enligt HIKP 1995-2004

Sverige EU-länderna     EMU-länderna
1995    2,7     2,8     2,5
1996    0,8     2,4     2,2
1997    1,8     1,7     1,6
1998    1,0     1,3     1,1
1999    0,6     1,2     1,1
2000    1,3     1,9     2,1
2001    2,7     2,2     2,3
2002    2,0     2,1     2,3
2003    2,3     2,0     2,1
2004    1,0     2,0     2,2
Snitt 1995-2004 1,6 %   2,0 %   2,0 %
Snitt 2002-2004 1,8 %   2,0 %   2,2 %
Inflationen under utvärderingsperioden 2002-2004
Efter en relativt kraftig uppgång under 2001 på grund av tillfälliga
prisökningar på kött, grönsaker och energi sjönk inflationstakten
tillbaka under första halvan av 2002. Inflationen steg sedan på nytt mot
slutet av 2002 och inledningen av 2003 till följd av stigande el- och
oljepriser i spåret av konflikten i Irak samt låga nivåer i kraftbolagens
vattenmagasin. Trots en stigande såväl internationell som svensk konjunktur
föll inflationstakten tillbaka under senare delen av 2003, och nedgången
accelererade under inledningen av 2004 bl.a. på grund fallande elpriser,
starkt stigande produktivitet och svagt inhemskt kostnadstryck. Som
framgår av diagram 1 steg inflationstakten något under senvåren 2004
men låg kvar på en mycket låg nivå under resten av året. Den extra
kraftiga nedgången i KPI-inflationen jämfört med UND1X-inflationen under
2004 beror på bl.a. effekter av räntesänkningarna i slutet av 2002 och
under 2003.
Diagram 1. Inflationen mätt enligt KPI och UND1X 2002-2004
Som framgår av tabell 3 steg de svenska priserna mätt med KPI med i
genomsnitt 1,6 % per år perioden 2002-2004. KPI-inflationen har alltså
under perioden legat något under Riksbankens inflationsmål, men inom
toleransintervallet. Detta kan jämföras med den senaste utvärderingsperioden
2001-2003 då KPI-inflationen i genomsnitt uppgick till 2,3 % per år,
dvs. något över inflationsmålet, men även det inom toleransintervallet.

Tabell 3. Inflationen 2002-2004 enligt olika inflationsmått

KPI     UND1X   UND1X exkl. energi      HIKP    UNDINHX
2002    2,4     2,5     2,8     2,0     3,5
2003    2,0     2,3     1,5     2,3     3,6
2004    0,4     0,8     0,8     1,0     1,5
Snitt 2002-2004 1,6     1,9     1,7     1,8     2,9
Mätt enligt det underliggande inflationsmåttet UND1X uppgick inflationen
till i genomsnitt 1,9 % per år 2002-2004, även det under inflationsmålet
men inom toleransintervallet. Samma sak gäller HIKP som steg med 1,8 %
per år under perioden.
Räntorna under utvärderingsperioden 2002-2004
Som framgår av tabell 5 höjde Riksbanken sin styrränta, den s.k. reporäntan,
med sammanlagt en halv procentenhet under våren 2002 till en nivå på
4,25 %. Höjningarna motiverades bl.a. med att den internationella
konjunkturen var på väg att ta fart efter nedgången 2001 och den extra
osäkerhet som tyngt marknaderna efter terrorattackerna i USA september
2001. Riksbanken ansåg vidare att ett fortsatt högt kapacitetsutnyttjande
i den svenska ekonomin skulle få inflationen att överstiga 2 % på ett
och två års sikt.
I slutet av 2002 inledde Riksbanken en serie räntesänkningar bl.a. med
motiveringarna att återhämtningen i världsekonomin försvagats och att
en starkare svensk krona verkade dämpande på såväl det inhemska som det
internationellt genererade pristrycket i ekonomin. Under slutet av 2002
och under första halvåret 2003 sänktes reporäntan med sammanlagt 1,5
procentenheter till en nivå i juli 2003 på 2,75 %.
Tabell 4. Reporäntan 2002-2004

Datum   Förändring      Nivå efter förändringen
2002-03-20      +0,25   4,00
2002-05-02      +0,25   4,25
2002-11-20      -0,25   4,00
2002-12-11      -0,25   3,75
2003-03-18      -0,25   3,50
2003-06-05      -0,50   3,00
2003-07-04      -0,25   2,75
2004-02-06      -0,25   2,50
2004-04-07      -0,50   2,00
Under hösten förbättras både den internationella och den svenska
konjunkturen. Inflationstakten fortsatte emellertid att sjunka efter en
tillfällig topp i början av 2003. I början av 2004 sjunker inflationstakten
ytterligare, och Riksbanken sänker på nytt reporäntan med sammanlagt 0,
75 procentenheter till en nivå på 2 % i april 2004. Sänkningarna motiveras
bl.a. med att inflationen kommer att fortsätta att vara låg på grund av
svagt inhemskt kostnadstryck, sänkta inflationsförväntningar och en låg
internationell inflation. Den snabba nedgången i inflationstakten under
senare delen av 2003 och inledningen av 2004 berodde enligt Riksbanken
på en hög produktivitet, en svag arbetsmarknad och låga importpriser.
I
slutet av april 2005 låg reporäntan kvar på 2 %. Det är samma nivå som
i euroområdet men 0,75 procentenheter lägre än i USA, där den amerikanska
centralbanken Federal Reserve sedan mitten av 2004 successivt höjt sin
styrränta. Styrräntan i Storbritannien låg vid samma tidpunkt på 4,75
%, 2,75 procentenheter högre än den svenska.
Kronan under utvärderingsperioden 2002-2004
Värdet på den svenska kronan började sjunka vid mitten av 2000 och nådde
sin lägsta nivå i samband med den osäkerhet som präglade valutamarknaderna
efter terrorattackerna i USA hösten 2001. Sedan dess har värdet på kronan
successivt stigit, och i slutet av 2004 låg värdet, mätt enligt TCW-index,
på ett indexvärde på mellan 122 och 123 (ju högre indexvärde desto
svagare krona). Det kan jämföras med ett indexvärde på i genomsnitt 134
år 2002 och 127,7 år 2003. Genomsnittet för 2004 blev 126, vilket innebär
att kronans värde stigit med omkring 6 % under utvärderingsperioden
2002-2004.
Diagram 2. Kronans värde enligt TCW-index 2002-2004
Som framgår av diagram 3 förklaras en stor del av kronans förstärkning
av att USA-dollarn sjunkit relativt kraftig i värde. Sedan början av
2002 till slutet av 2004 sjönk dollarn med nästan 36 % mot kronan.
Diagrammet visar också att kronan under utvärderingsperioden legat
relativt stabil mot euron. Sedan början av 2002 har kursen pendlat mellan
9 och 9,25 kronor per euro, bortsett från perioder i slutet av 2003 och
slutet av 2004 då kursen tidvis gått under 9 kronor per euro.
I slutet av april 2005 låg kronans värde, mätt enligt TCW-index, på ett
indexvärde på omkring 125,5. Kursen mot dollarn noterades till omkring
7,05 kronor per dollar och kursen mot euron noterades till omkring 9,14
kronor per euro.
Diagram 3. Kronans kurs mot euro och USD 2002-2004

Riksbankens prognoser för 2004
Utskottet har i betänkandena 2002/03:FiU23 och 2003/04:FiU23 mer utförligt
redovisat Riksbankens prognoser för den ekonomiska utvecklingen 2002
och 2003. Här görs en översiktlig presentation av Riksbankens prognoser
för 2004.
I diagrammen nedan jämförs Riksbankens prognoser med Konjunkturinstitutets
(KI). Jämförelserna ger endast en fingervisning om skillnader och
samstämmigheter i prognoserna, bl.a. eftersom prognoserna inte gjorts vid
exakt samma tillfälle. Dessutom gör KI i sina bedömningar en prognos av
ränteutvecklingen medan Riksbanken antar att räntan är oförändrad under
prognosperioden.
Diagram 4. Riksbankens och KI:s KPI-prognoser för 2004
Första gången Riksbanken redovisade mer utförliga prognoser över
utvecklingen 2004 var i inflationsrapporterna för 2002. Som framgår av
diagram 4 räknade Riksbanken i slutet av 2002 med att inflationen mätt
enligt KPI skulle stiga med i genomsnitt 2,2 % under 2004. Det är
betydligt högre än det verkliga utfallet för 2004 på 0,4 %. Av diagrammet
framgår att även KI i slutet av 2002 förväntade sig att KPI-inflationen
skulle stiga med i genomsnitt omkring 2 % under 2004.
I takt med signaler om en mer utdragen återhämtning i den internationella
konjunkturen och sjunkande energipriser justerade Riksbanken under 2003
löpande ned sina prognoser över KPI-inflationen 2004 till en nivå på i
genomsnitt 1,1 % i december 2003. KI däremot justerade redan i juni
2003 ned sin prognos för 2004 till en nivå runt det verkliga utfallet
på 0,4 %. KI anger i sin juniprognos 2003 att inflationen kommer att
vara låg under åren 2003 till 2005 till följd av en svag arbetsmarknad,
lågt inhemskt inflationstryck, låg importerad inflation till följd av
en starkare krona samt att effekterna av de senaste årens energiprishöjningar
avtar. I inflationsrapporten från mars 2004 justerar Riksbanken kraftigt
ned sin KPI-prognos 2004, från 1,1 % i decemberprognosen till i genomsnitt
0,4 %. Under återstoden av 2004 ligger både Riksbankens och KI:s prognoser
relativt nära utfallet.
Diagram 5. Riksbankens och KI:s UND1X-prognoser för 2004
Som framgår av diagram 5 följer prognoserna över UND1X-inflationen
ungefär samma mönster som prognoserna över KPI-inflationen. Under 2002
överskattar såväl Riksbanken som KI UND1X-inflationen 2004. Under 2003
och 2004 ligger prognoserna närmare det verkliga utfallet på 0,8 %. KI
justerar dock ned sina prognoser snabbare än Riksbanken.
I motsats till inflationsprognoserna underskattade både Riksbanken och
KI den svenska tillväxten för 2004. Under 2002 och början av 2003 när
marknaderna internationellt dominerades av bl.a. osäkerhet inför upptakten
av Irakkriget och fallande aktiekurser räknade både Riksbanken och KI
med en BNP-tillväxt 2004 på runt 2,5 %. Enligt det första preliminära
utfallet från Statistiska centralbyrån steg BNP med 3,5 % 2004. Prognoserna
låg kvar kring eller något över 2,5 % under 2003 men justerades löpande
upp under 2004 i takt med att såväl den internationella som den svenska
konjunkturen förbättrades.
Diagram 6. Riksbankens och KI:s BNP-prognoser
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att inflationstakten under utvärderingsperioden
2002-2004 varierat relativt mycket på grund av bl.a. stora upp- och
nedgångar i energipriserna. I genomsnitt har dock inflationen oavsett
inflationsmått under perioden legat under inflationsmålet på 2 % (med
undantag för det begränsade måttet över den underliggande inhemska
inflationsutvecklingen, UNDINH). Inflationen låg emellertid inom målets
toleransintervall.
Utskottet konstaterar dock vidare att KPI-inflationen under 2004 låg en
bra bit under toleransintervallet samt att även UND1X-inflationen hamnade
under toleransintervallet, för första gången sedan inflationsmålet
infördes.
Genomgången visar att de prognoser Riksbanken gjorde under 2002 och
2003 av såväl KPI- som UND1X-inflationen under 2004 låg över eller tidvis
kraftigt över utfallet för 2004.
Med facit i hand skulle man därför kunna hävda att Riksbanken under
2002 och 2003 borde ha kunnat sänka reporäntan snabbare och mer kraftfullt
än vad den gjorde. Liknande resonemang förde riksbankschefen vid utskottets
offentliga utfrågning den 15 mars 2005.
Enligt utskottets mening måste man dock ta hänsyn till den information
som fanns tillgänglig när räntebesluten togs. En jämförelse mellan
Riksbankens och andra prognosinstituts bedömningar visar att Riksbankens
prognoser över inflation och tillväxt står sig relativt väl. Flertalet
prognosmakare, både svenska och utländska, gjorde under den aktuella
perioden samma överskattning av inflationstrycket i den svenska ekonomin
som Riksbanken. Ett av undantagen är Konjunkturinstitutet (KI). KI
justerade redan i juni 2003 ned sin inflationsprognos för 2004 till en
nivå i linje med utfallet. För Riksbankens del skedde nedjusteringen
successivt fram till inflationsrapporten i mars 2004 då inflationsprognosen
kom i nivå med utfallet.
Samtidigt kan konstateras att Riksbanken under våren 2003, från mars
till juli, sänkte reporäntan med sammanlagt 1 procentenhet som en
konsekvens av nedjusteringarna av inflationsprognosen på ett till två års
sikt. Enligt utskottets mening tillämpade Riksbanken därmed sin
handlingsregel på ett konsekvent sätt.
Riksbankens förvaltning 2004
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksbanksfullmäktige och Riksbankens direktion
beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning av Riksbanken under 2004
samt att riksdagen fastställer Riksbankens balans- och resultaträkningar
för räkenskapsåret 2004. Utskottet föreslår också att riksdagen godkänner
fullmäktiges förslag till disposition av 2004 års resultat. Det innebär
att Riksbanken levererar in 6,7 miljarder kronor till statsverket och
att en avräkning görs med 6,2 miljarder kronor från dispositionsfonden
och 3,3 miljarder kronor från resultatutjämningsfonden. Riksrevisionens
redogörelse angående revisionsberättelsen över Riksbankens årsredovisning
2004 läggs till handlingarna.
Riksbankens årsredovisning
Ändrade redovisningsprinciper
I december 2003 beslutade direktionen att fr.o.m. 2004 ersätta den
tidigare Bokföringsinstruktionen för Riksbanken med Regler för bokföring
och årsredovisning i Sveriges riksbank. De nya reglerna är hämtade från
förordning (2000:606) om myndigheters bokföring och reglerna för
årsredovisning i europeiska centralbankssystemets redovisningsriktlinje
(ECB/2002/10). De nya reglerna innebär följande förändringar i Riksbankens
redovisning:
Orealiserade pris- och valutakursvinster och förluster särredovisas.
Tidigare redovisades orealiserade vinster i resultaträkningen men förs
nu direkt till ett särskilt värderegleringskonto i balansräkningen.
Orealiserade förluster redovisas i resultaträkningen om de överstiger
i balansräkningen bokförda orealiserade vinster.
Upplupen ränta redovisas under särskilda balansräkningsposter.
Eget kapital redovisas på posterna grundfond och reserver. I reserver
ingår reservfonden, dispositionsfonden och resultatutjämningsfonden.
Vid köp och försäljning av värdepapper redovisas likvidbeloppen i
balansräkningen fr.o.m. likviddagen i stället för som tidigare fr.o.m.
affärsdagen.
Balansräkningen
Tabell 5 visar ett sammandrag av Riksbankens balansräkning vid utgången
av 2004.
Tabell 5. Riksbankens balansräkning per den 31 december 2004
Miljarder kronor

Tillgångar                      Skulder
Guld    17,4    Utelöpande sedlar och mynt      108,9
Valutareserv    145,3   Inlåning från banker    0,6
Utlåning till banker    17,0    Övriga skulder  8,0
Övriga tillgångar       3,2     Avsättningar    0,3
Värderegleringskonto    1,5
Eget kapital    63,5
Summa   182,9   Summa   182,9

Balansomslutningen minskade under 2004 med 3,3 miljarder kronor till ca
182,9 miljarder kronor i slutet av året.
Guld- och valutareservens sammansättning
Guld- och valutareserven ökade under året med ca 3,5 miljarder kronor.
Uppgången förklaras bl.a. av ökade ränteintäkter som återinvesterats
utomlands samt ökad upplåning utomlands (via s.k. repor) som placerats
i valutareserven.
Riksbankens innehav av guld uppgick vid årets slut till 185,4 ton,
oförändrat jämfört med året innan. Värdet på innehavet minskade emellertid
med 600 miljoner kronor till 17,4 miljarder kronor. Guldpriset steg
under året med ca 5,4 %, men samtidigt sjönk dollarns värde mot kronan
med 8,4 %. Guld prissätts i dollar. Riksbankens förvaltning av
guldtillgångarna sker inom ramen för det s.k. guldavtalet - Central Bank
Gold Agreement (CBGA). Avtalet är en överenskommelse mellan 15 europeiska
centralbanker och trädde i kraft första gången 1999. Avtalet förlängdes
under förra året och gäller nu fram till 2009. Enligt avtalet får
Riksbanken under perioden sälja upp till 60 ton guld. I skrivelsen anger
Riksbanken att den under 2004 sålt guld på termin för betalning under
2005. Ytterligare guld såldes i inledningen av 2005. Enligt banken
uppgick därmed det totala innehavet av guld till ca 170 ton i januari
2005, vilket är omkring 15 ton lägre än det innehav som redovisas i
balansräkningen i slutet av 2004.
Värdet på de i valutareserven redovisade fordringarna på IMF minskade
under 2004 med drygt 2 miljarder kronor till 10,1 miljarder kronor.
Huvuddelen av valutareserven, vid sidan av guld och fordringar på IMF,
är placerad i statsgaranterade tillgångar. Denna del utgör ca 83 % av
den totala guld- och valutareserven, och uppgick vid årets slut till
135,1 miljarder kronor, drygt 6 miljarder kronor högre än i slutet av
2003. Tillgångarna är placerade i sex valutor - 37 % i amerikanska dollar,
37 % i euro, 11 % i brittiska pund, 8 % i yen, 4 % i kanadensiska dollar
samt 3 % i australiensiska dollar. För att öka avkastningen förvaltas
en del av valutareserven av tre depåbanker som mot säkerheter lånar ut
Riksbankens värdepapper. I balansräkningen finns ingen aktuell uppgift
om storleken på utlåningen via depåbanker, men vid årsskiftet 2003/2004
uppgick den till ca 40 miljarder kronor.
Minskade penningpolitiska repor
En viktig del i penningpolitiken är Riksbankens s.k.
refinansieringstransaktioner
eller penningpolitiska repor. Omfattningen av reporna redovisas under
posten utlåning till bankerna på balansräkningens tillgångssida. Under
2004 sjönk utlåningen till banksystemet med knappt 7 miljarder kronor.
Enligt not 4 (RB1 s. 69) i balansräkningen beror nedgången främst på
att utdelningen till statsverket under 2004 på 6,1 miljarder kronor
finansierades genom en minskning av den penningpolitiska repan. Sedan
slutet av 2001 har de penningpolitiska marknadsoperationerna minskat
med 52 miljarder kronor, från 69 miljarder kronor till 17 miljarder
kronor i slutet av 2004. En del av minskningen förklaras av att
repotransaktionerna var extra stora under 2001 till följd av att Riksbanken
under året genomförde omfattande interventioner på valutamarknaden.
Riksbanken stödköpte kronor, och för att balansera den indragning av
likviditet som stödköpen gav upphov till ökades utlåningen till
banksystemet.
Minskad sedelmängd
Mängden utelöpande sedlar och mynt sjönk under 2004 med knappt 50
miljoner kronor, vilket framgår av balansräkningens skuldsida. På skuldsidan
finns också enligt Riksbankens nya redovisningsprinciper ett
värderegleringskonto uppfört. På kontot redovisas för 2004 orealiserade vinster
om sammanlagt 1,5 miljarder kronor som till största delen utgörs av
höjda värden på Riksbankens obligationsinnehav till följd av sjunkande
internationella räntor. Om redovisningsprinciperna inte förändrats skulle
detta belopp ha redovisats i resultaträkningen.
På skuldsidan redovisas också en post avsättningar om totalt drygt 300
miljoner kronor. Av dessa består 123 miljoner kronor av ännu ej utbetalat
kapitaltillskott till Pengar i Sverige AB.
Lägre eget kapital
Enligt de ändrade redovisningsprinciperna redovisas eget kapital fr.o.
m. 2004 uppdelat på grundfond och reserver. Det egna kapitalet minskade
under året med 8,9 miljarder kronor till 63,5 miljarder kronor (inklusive
årets resultat), varav 2,8 miljarder kronor beror på årets resultat och
6,1 miljarder kronor på förra årets utdelning till statsverket.
Resultaträkningen
Som framgår av tabell 6 gav Riksbankens verksamhet under 2004 ett
negativt resultat före bokslutsdispositioner på 2,8 miljarder kronor.
Ändrade redovisningsprinciper har emellertid påverkat resultatet negativt
med 1,5 miljarder kronor, eftersom orealiserade vinster till skillnad
från tidigare nu redovisas på det särskilda regleringskontot i
balansräkningen. Som redovisats tidigare beror de orealiserade vinsterna
till största delen på höjda värden på Riksbankens obligationsinnehav
till följd av sjunkande räntor. Resultatet under 2004 kan jämföras med
resultatet 2003 då verksamheten gav ett underskott på 9,3 miljarder
kronor.
Tabell 6. Riksbankens resultat 2004
Miljoner kronor

2004    2003
Ränteintäkter   4 778   5 316
Priseffekt      -109    -627
Valutakurseffekt        -5 617  -12 480
Guldvärderingseffekt    -591    -180
Övr. kostnader/intäkter -1 265  -1 309
Årets resultat  -2 804  -9 280
Riksbanken är inte vinstdrivande, och resultatet påverkas av en mängd
olika faktorer utanför Riksbankens kontroll. Resultatet kan därför inte
ses som en indikator på hur väl verksamheten bedrivs.
Det negativa resultatet för 2004 förklaras, liksom resultatet för 2003,
av att kronan sammantaget stärkts mot de valutor som ingår i valutareserven.
När kronan blir starkare blir Riksbankens tillgångar i utländsk valuta
mindre värda i kronor räknat. Effekten av valutakursförändringarna är
dock betydligt mindre 2004 jämfört med 2003. I fjol steg kronans värde
mot t.ex. den amerikanska dollarn med omkring 9 %. Under 2003 var
förstärkningen hela 21 %. Sammantaget drog valutakurseffekten ned 2004
års resultat med 5,6 miljarder kronor, mot en neddragning på 12,5
miljarder kronor 2003.
Posten övriga kostnader/intäkter minskade med 44 miljoner kronor 2004
till knappt 1,3 miljarder kronor. Posten består i huvudsak av kostnader
för inköp av sedlar och mynt (160 mnkr), personalkostnader (309 mnkr)
samt administration (231 mnkr).
Riksrevisionens redogörelse
Riksrevisionen tillstyrker i sin redogörelse RRS11 att fullmäktige och
direktionen i Riksbanken beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning
2004. Riksrevisionen tillstyrker också att balans- och resultaträkningarna
för 2004 fastställs.
Riktlinjer för Riksbankens vinstdisposition
Riksbanken har sedan 1987 års bokslut värderat tillgångar och skulder
till marknadsvärden. Principen innefattade från början inte guldinnehavet
som fram till årsskiftet 1998-1999 fördes upp med samma, mycket låga
bokföringsvärde som gällt sedan 1950-talet.
Övergången till en marknadsvärdering medförde att Riksbankens
värdepappersportfölj kom att exponeras för valuta- och ränterisker på ett mer
påtagligt sätt än tidigare. För att motverka de fluktuationer detta
kunde ge upphov till på resultatet och inleveranserna till staten,
fastställde riksbanksfullmäktige 1988 nya riktlinjer för dispositionen
av Riksbankens resultat. De nya riktlinjerna innebar förenklat att
Riksbanken varje år skulle leverera in 80 % av sitt överskott till staten,
medan resterande 20 % skulle användas för att bygga upp det egna
kapitalet. Mer detaljerat innebar riktlinjerna följande:

Inleveranserna till statsverket ska varje år motsvara 80 % av de fem
senaste årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner. Det
inlevererade beloppet ska avrundas till jämnt 100-tal miljoner kronor.

Till dispositionsfonden ska årligen avsättas 10 % av samma underlag.
Avsättningar till dispositionsfonden ska dock bara göras i den mån årets
resultat överstiger den beräknade inleveransen till staten.
Återstoden av årets resultat före bokslutsdispositioner ska föras till
eller från resultatutjämningsfonden.
Den resultatpåverkan som uppkom vid en eventuell uppskrivning eller
nedskrivning av kronans värde skulle enligt de ursprungliga riktlinjerna
inte påverka det årsgenomsnitt som lades till grund för inleveranserna
till statsverket. Vid en av fullmäktige beslutad justering av växelkursen
borde i stället dispositionsfonden utnyttjas.
Riktlinjerna i denna form tillämpades fram t.o.m. 1992 års bokslut.
Efter det att kronan släppts fri modifierade emellertid fullmäktige den
fjärde punkten, och fr.o.m. 1993 års bokslut har gällt att underlaget
för inleveranserna ska utgöras av de fem senaste årens genomsnittliga
resultat före bokslutsdispositioner och exklusive valutakurseffekter.
Varje förändring av kronkursen påverkar därmed underlaget för inleveranserna.
Har kronan fallit i värde blir inleveransen mindre eftersom ett belopp
motsvarande effekten av kursfallet då ska reserveras på dispositionsfonden.
Har den stärkts blir inleveransen på motsvarande sätt större eftersom
kursstegringseffekten då räknas av mot samma fond.
I 1999 års bokslut modifierades riktlinjerna i ytterligare ett avseende,
vilket hade sin upprinnelse i att Riksbanken året innan hade gått över
till att marknadsvärdera sitt guldinnehav. Den orealiserade värdestegring
som uppkommit på detta innehav har i de fem senaste boksluten behandlats
på samma sätt som en valutakurseffekt och således fått påverka inleveransens
storlek. Underlaget för inleveranserna utgörs därmed numera av de fem
senaste årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner men
efter det att valutakurseffekter och guldvärdeeffekter räknats bort.
Fullmäktiges förslag till vinstdisposition av 2004 års resultat
Fullmäktige anger i sin framställning till riksdagen (RB2) att 1988 års
vinstdispositionsprincip inklusive de kompletteringar som gjorts sedan
dess ligger till grund för förslaget till disposition av 2004 års
resultat.
Riksbankens verksamhet gav under 2004 ett resultat före bokslutsdispositioner
på -2 804 miljoner kronor. Enligt vinstdelningsprincipen ska valutakurseffekter
och guldvärderingseffekter räknas bort (se tabell 2). Det ger ett
resultat på 3 404 miljoner kronor (-2 804 miljoner kronor + 5 617 miljoner
kronor + 591 miljoner kronor).
Fullmäktige noterar emellertid att orealiserade vinster fr.o.m. 2004
inte ingår i Riksbankens resultat, i enlighet med direktionens beslut
om förändrade redovisningsprinciper. Fullmäktige lägger därför till
orealiserade priseffekter om 1 500 miljoner kronor till Riksbankens
resultat (se not 22 RB1). Det ger ett underlag för vinstdisposition på
4 904 miljoner kronor (3 404 miljoner kronor + 1 500 miljoner kronor).

När 4 904 miljoner kronor läggs till de senaste fyra årens resultat
efter valutakurs- och guldvärderingseffekter fås ett genomsnittligt
resultat på 8 433 miljoner kronor. 80 % av resultatet, motsvarande 6 700
miljoner kronor, ska enligt fullmäktiges förslag levereras in till
statsverket. Eftersom inleveransen är större än årets resultat ska ingen
avsättning till dispositionsfonden om 10 % genomföras.
I tabell 7 redovisas kortfattat fullmäktiges förslag till disposition
av 2004 års resultat.
Tabell 7. Fullmäktiges förslag till resultatdisposition

Miljoner kronor
Underskott före bokslutsdispositioner           2 804
Inleverans till statsverket             6 700
Dispositioner
Från dispositionsfonden förs valutakurseffekten 5 617
Från dispositionsfonden för guldvärdeeffekten   591     6 208
Från resultatutjämningsfonden förs              3 296
Förslaget innebär att 6,7 miljarder kronor levereras till statsverket.
De föreslagna vinstdispositionerna betyder att dispositionsfonden
minskar med netto 6,2 miljarder kronor samt att resultatutjämningsfonden
minskar med 3,3 miljarder kronor.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet har i sin granskning av Riksbankens förvaltning 2004 inte
funnit något som ger anledning till ett särskilt uttalande från riksdagens
sida. I likhet med Riksrevisionen tillstyrker därför utskottet att
riksbanksfullmäktige och Riksbankens direktion beviljas ansvarsfrihet
för 2004.
Riksbanksfullmäktige föreslår, i enlighet med 1988 års vinstdispositionsprincip
inklusive de kompletteringar som gjorts sedan dess, att Riksbanken ska
leverera in 6 700 miljoner kronor till statsverket. Enligt de nya
redovisningsprinciper som direktionen antog i slutet av 2003 ingår inte
orealiserade vinster i 2004 års resultat. Utskottet noterar att
riksbanksfullmäktige därför lägger till orealiserade priseffekter om 1 500
miljoner kronor till Riksbankens resultat för att uppnå en oförändrad
vinstdispositionsprincip.
Fullmäktiges förslag innebär att Riksbanken under de senaste fem åren
levererat in sammanlagt 75,8 miljarder kronor till statsverket, varav
40 miljarder kronor i form av särskilda inleveranser. Riksbankens eget
kapital har minskat med 48,4 miljarder kronor under samma period.
Utskottet har inget att invända mot fullmäktiges förslag till disposition
av 2004 års resultat. I likhet med Riksrevisionen tillstyrker utskottet
också att Riksbankens balans- och resultaträkningar i årsredovisningen
för 2004 fastställs. Balansräkningen och resultaträkningen framgår även
av bilaga 2 i betänkandet.
I Riksbankens årsredovisning saknas uppgifter om avkastning på Riksbankens
utelöpande sedelstock, det s.k. seignioraget. För att allmänheten ska
få en allsidig genomlysning av Riksbankens verksamhet och resultat bör
enligt utskottets mening storleken på seignioraget redovisas offentligt.
Utskottet utgår därför ifrån att Riksbanken i årsredovisningen för
2005 redovisar uppgifter om avkastningen på den utelöpande sedelstocken.

Lagreglering av Riksbankens vinstdisposition
Utskottets förslag i korthet
Enligt utskottets mening bör regeringen närmare utreda och analysera
Riksbankens kapitalstruktur och vinstdisposition samt förbereda förslag
till lagreglering av principerna för disposition av Riksbankens resultat.
Analysen bör bl.a. omfatta vilka vinst- och balansräkningssystem som
tillämpas i andra centralbanker inom och utanför EU samt belysa hur
stort eget kapital Riksbanken behöver för att lösa sina uppgifter.
Analysen bör även belysa vilka för- och nackdelar som finns med att
strukturera Riksbankens eget kapital enligt den modell som fullmäktige
förordar samt jämföra effekterna för både Riksbanken och statsverket av
olika vinstdelningssystem.
Fullmäktiges framställning
Riksbanksfullmäktige anger i sin framställning RB2 att den vill
uppmärksamma riksdagen på att de ändrade redovisningsprinciperna i Riksbanken
möjliggör en övergång till en modell till vinstdisposition där Riksbankens
eget kapital tydligare än i dagens modell kopplas till bankens olika
uppgifter. Fullmäktige skulle därför välkomna en fortsatt beredning av
frågan om framtida reglering av Riksbankens vinstdisposition med sikte
på en lagreglering av principerna för vinstdisposition.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet har vid flera tillfällen de senaste åren behandlat förslag om
lagreglering av dispositionen av Riksbankens resultat, senast i betänkande
2003/04:FiU23.
Våren 2002 bifogade fullmäktige i anslutning till förslaget om disposition
av 2001 års resultat (2001/02:RB2) en PM från direktionen om Riksbankens
eget kapital. I PM:en, som byggde på en expertpromemoria utarbetad inom
Riksbanken, föreslog direktionen att det egna kapitalet i balansräkningen
i fortsättningen skulle delas upp i tre fonder - en fond för täckning
av Riksbankens driftkostnader, en fond för täckning av förluster i
verksamheten som t.ex. förluster vid lämnade nödkrediter samt fonderingar
till följd av orealiserade vinster. Den vinst som återstod efter att
avsättningar gjorts för orealiserade vinster och för att värdesäkra
övriga avsättningar skulle sedan, enligt direktionen, i sin helhet kunna
delas ut till statsverket. Vidare föreslogs att bestämmelser om
fonderingarna skulle införas i riksbankslagen samt att det i riksbankslagen
även skulle införas en skyddsbestämmelse som skulle förhindra att
Riksbankens vinst disponerades på sätt som riskerade att åsidosätta bankens
möjligheter att självständigt utföra sina lagstadgade uppgifter.
Fullmäktige bedömde vid tillfället att någon lagreglering av Riksbankens
balansräkning och vinstdisposition inte bör aktualiseras förrän i samband
med ett eventuellt inträde i valutaunionen. Samma bedömning gjorde
utskottet när det i samband med behandlingen av Riksbankens verksamhet
2001 (bet. 2001/02:FiU23) avstyrkte ett antal motionsförslag i frågan.

Folkomröstningen hösten 2003 slutade med ett nej till övergång till
euron. Riksbanksfullmäktige vill ändå ha en fortsatt beredning av
principerna för vinstdisposition och en övergång till en redovisningsmodell
där Riksbankens eget kapital kopplas till bankens olika uppgifter. Siktet
bör, enligt fullmäktige, vara inställt på en lagreglering av principerna
för vinstdelning.
Regeringen bör därför enligt utskottets mening närmare utreda och
analysera Riksbankens kapitalstruktur och vinstdisposition samt förbereda
förslag till lagreglering av principerna för disposition av Riksbankens
resultat. Analysen bör bl.a. omfatta vilka vinstdelnings- och
balansräkningssystem som tillämpas i andra centralbanker inom och utanför EU
samt belysa hur stort eget kapital Riksbanken behöver för att lösa sina
uppgifter. Vidare bör analysen belysa vilka för- och nackdelar som finns
med att strukturera Riksbankens eget kapital enligt den modell som
fullmäktige förordar samt jämföra effekterna för både Riksbanken och
statsverket av olika vinstdelningssystem. I sedvanlig ordning bör
förslaget sändas ut på remiss till berörda remissinstanser.
Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Riksbankens ställning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker en motion om att Riksbankens ställning och ledning
bör bli föremål för en samlad översyn.
Jämför reservation 1 (v).
Motionen
I motion Fi248 av Lars Ohly m.fl. (v) anförs att Riksbanken och Riksbankens
ledningsorganisation bör återställas till den organisation som gällde
före den 1 januari 1999 då Riksbanken fick en mer oberoende ställning
gentemot riksdagen och regeringen. Räntebesluten tas i dag av tjänstemän
- en direktion som inte är demokratiskt utsedd. Även om riksdagen nu
väljer att inte fullt ut återställa Riksbankens organisation och ledning
till den tidigare ordningen finns det enligt motionärerna skäl att vidta
andra åtgärder som syftar till att stärka det demokratiska inflytandet
över Riksbanken och sambandet mellan riksdagen och Riksbanken. Frågan
om Riksbankens ställning och ledning bör därför bli föremål för en samlad
översyn (yrkande 2).
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet har tidigare behandlat liknande motionsförslag.
I betänkande 2000/01:FiU23 anförde utskottet att beslutet att öka
Riksbankens självständighet togs av en bred majoritet i Sveriges riksdag.
Beslutet var en följd av att Sverige i samband med medlemskapet i EU
åtog sig att öka Riksbankens självständighet, men också ett uttryck för
en ambition att öka omvärldens förtroende för den svenska penningpolitiken
och låginflationspolitiken.
Utskottet avstyrkte då förslagen med motiveringen att erfarenheterna av
Riksbankens nya organisation och ställning är goda samt att en genomgripande
förändring skulle innebära att Sverige inte uppfyllde gjorda internationella
åtaganden.
Utskottet anser att det inte finns någon anledning att omvärdera detta
ställningstagande. Någon översyn av Riksbankens ställning och ledning
är därför inte nödvändig. Motion Fi248 (v) yrkande 2 avstyrks.
Undantag för Sverige från EMU:s tredje steg
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker en motion om att Sverige bör ta initiativ till
förhandlingar med EU om ett formellt undantag för Sverige att införa
euron.
Jämför reservation 2 (v, mp).
Motionen
I motion Fi248 av Lars Ohly m.fl. (v) anförs att folkomröstningen hösten
2003 om ett svenskt medlemskap i EMU:s tredje steg resulterade i ett
tydligt nej från det svenska folket. Motionärerna anser att nej-resultatet
innebär att Sverige i fortsättningen inte ska vara bundet av EMU:s olika
steg, varken fördragsmässig eller formellt. Regeringen bör därför ta
initiativ till förhandlingar med EU om ett formellt undantag för Sverige
från EMU:s tredje steg. Ett sådant undantag skulle undanröja diskussionen
om huruvida folkomröstningsresultatet är förenligt med Sveriges
fördragsmässiga åtagande eller inte samt visa att såväl EU som riksdagen
och regeringen formellt respekterar folkomröstningsresultatet (yrkande
1).
Finansutskottets ställningstagande
Motionärerna vill att regeringen tar initiativ till förhandlingar med
EU om ett formellt undantag för Sverige från EMU:s tredje steg.
Utskottet behandlade ett liknande motionsförslag i sitt yttrande (yttr.
2003/04:FiU1y) till det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet
för behandling av det europeiska konventet och EU:s framtid.
Utskottet avstyrkte förslaget bl.a. med motiveringen att EG-kommissionen
efter folkomröstningen förklarat att ett formellt undantag om att Sverige
inte behöver införa euron inte är nödvändigt.
Utskottet ser ingen anledning att omvärdera detta ställningstagande.
Motion Fi248 (v) yrkande 1 avstyrks därför.</pre><pre>
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har
föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1.      Riksbankens ställning, punkt 4 (v)
av Lars Bäckström (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om en översyn av Riksbankens ställning och
ledningsorganisation. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:Fi248
yrkande 2.
Ställningstagande
Vänsterpartiet gick emot beslutet att föra över besluten om räntepolitiken
från den av riksdagen valda ledningen för Riksbanken till en direktion
av tjänstemän. Enligt Vänsterpartiets mening minskar Riksbankens nuvarande
organisation det demokratiska inflytandet över ekonomin och den ekonomiska
politiken. Vänsterpartiets principiella uppfattning är därför att
Riksbankens legala ställning och ledningsorganisation bör återställas
till det som gällde före den 1 januari 1999 då Riksbankens nya organisation
började gälla.
Även om riksdagen inte i detta läge tar beslut om att fullt ut återställa
Riksbankens ledning och organisation till tidigare ordning finns det
skäl att vidta andra åtgärder som syftar till att stärka det demokratiska
inflytandet över Riksbanken och sambandet mellan riksdagen och Riksbanken.
De senaste årens penningpolitiska utveckling visar dessutom att
Riksbankens nuvarande och enda mål om prisstabilitet bör kompletteras med
ytterligare mål som syftar till full sysselsättning i den svenska
ekonomin. Flera centralbanker, t.ex. den amerikanska centralbanken Federal
Reserve, har denna typ av mål för sin verksamhet.
Jag anser därför att en samlad översyn av Riksbankens ställning och
ledningsorganisation bör genomföras.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad jag anfört om en översyn av Riksbankens ställning och ledningsorganisation.
Jag tillstyrker därmed motion Fi248 (v) yrkande 2.

2.      Undantag för Sverige från EMU:s tredje steg, punkt 5 (v, mp)
av Lars Bäckström (v) och Yvonne Ruwaida (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om ett formellt undantag från EMU:s tredje steg.
Därmed bifaller riksdagen delvis motion 2004/05:Fi248 yrkande 1.

Ställningstagande
Folkomröstningen hösten 2003 resulterade i tydligt nej från svenska
folket till att byta kronan mot euron. Alla partier i riksdagen har
lovat att respektera folkomröstningens resultat och har därmed ett
gemensamt ansvar att förvalta resultatet på bästa sätt. Folkomröstningen
handlade formellt om medlemskap i EMU:s tredje steg. Nej-resultatet bör
innebära att Sverige fördragsmässigt och formellt inte ska vara fortsatt
bundet av EMU:s olika steg.
Beslut att säga nej till att införa Euron i Sverige gör det lättare för
Sverige att driva en nationellt anpassad ekonomisk politik och ger ökade
möjligheter för Sverige att verka för en politik som prioriterar målet
om full sysselsättning. Vi vill i detta sammanhang erinra om att av de
fyra länder inom EU som lyckats att nå Lissabonsprocessens mål om en
sysselsättningsgrad på 70 % eller mer, så står tre av dessa länder,
Sverige, Danmark och Storbritannien, också utanför euroområdet.
Vi anser att beslutet att stå utanför eurosamarbetet också måste innebära
att Sverige i fortsättningen inte ska vara bundet av de olika stegen i
valutaunionen (EMU). Sverige måste t.ex. i praktiken och även formellt
ha friheten att fortsätta att driva den framgångsrika politiken med
rörlig växelkurs, utan att vara bundet av avtal om att den svenska kronan
i EMU:s andra steg ska låsas i växelkurssystemet ERM II.
Vi anser att folkomröstningens resultat också bör avspeglas i Sveriges
fördrag med EU. Enligt vår uppfattning bör därför regeringen ta initiativ
till förhandlingar med EU om ett formellt undantag för Sverige från
EMU:s tredje steg. Ett sådant undantag skulle undanröja diskussionen om
folkomröstningsresultatet är förenligt med Sveriges fördragsmässiga
åtaganden samt visa att såväl riksdagen och regeringen som EU formellt
respekterar folkomröstningens resultat.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad vi anfört om ett formellt undantag från EMU:s tredje steg. Vi
tillstyrker därmed delvis motion Fi248 (v) yrkande 1.</pre><pre></pre><pre>
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Framställning 2004/05:RB1
Framställning 2004/05:RB1 Årsredovisning för Sveriges riksbank för
räkenskapsåret 2004:
Direktionen föreslår att riksdagen fastställer Riksbankens resultaträkning
och balansräkning enligt förslaget.
Framställning 2004/05:RB2
Framställning 2004/05:RB2 Förslag från fullmäktige i Riksbanken till
disposition av Riksbankens vinst för räkenskapsåret 2004 m.m.:
Fullmäktige föreslår:

Miljoner kronor

Till statsverket inlevereras (enligt vinstdispositionsprincipen)        6
700
Från Riksbankens dispositionsfond förs  ./. 6 208
Från Riksbankens resultatutjämningsfond förs    ./. 3 296


Redogörelse 2004/05:RRS11
Redogörelse 2004/05:RRS11 Riksrevisionens styrelses redogörelse angående
revisionsberättelsen över Riksbankens årsredovisning för år 2004.
Motion från allmänna motionstiden hösten 2004
2004/05:Fi248 av Lars Ohly m.fl. (v):

1.      Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till undantag för Sverige
från EMU:s tredje steg i enlighet med vad som anförs i motionen.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en utredning om Riksbankens ställning, den demokratiska
styrningen och insynen i Riksbanken.</pre><pre>
Bilaga 2
Resultat- och balansräkning
Resultaträkning















Balansräkning











Bilaga 3
Finansutskottets offentliga utfrågning
Den aktuella penningpolitiken

Tid: Tisdagen den 15 mars kl. 10.00-12.06
Lokal: Skandiasalen i Neptunus

Inbjuden
Riksbankschef Lars Heikensten

Deltagare
Arne Kjörnsberg (s) ordförande
Mikael Odenberg (m)
Karin Pilsäter (fp)
Mats Odell (kd)
Bo Bernhardsson (s)
Siv Holma (v)
Jörgen Johansson (c)


















Finansutskottets offentliga utfrågning om den aktuella
penningpolitiken
Ordföranden: Jag hälsar alla välkomna till utfrågningen om den aktuella
penningpolitiken med riksbankschefen. Särskilt välkommen till Lars
Heiken-sten med hans medarbetare.

Riksbankschef Lars Heikensten: Låt mig som vanligt börja med att tacka
för inbjudan hit till utskottet. Jag behöver knappast säga det, men de
här utfrågningarna är ett väldigt värdefullt inslag i den öppna diskussion
om penningpolitiken som vi alla är måna om att vi ska ha i landet.
Förhoppningsvis kan de också bidra till att sprida lite information
bredare, särskilt nu när de här utskottsförhören är tv-sända.
Apropå information tänkte jag passa på att inför tv-kamerorna slå ett
slag för en film som Riksbanken har tagit fram med information till
gymnasieelever. Vi hoppas att varje gymnasieklass ska ta tillfället i
akt att titta på den. Vi har med oss exemplar av denna film, så de som
är intresserade kan få ett efteråt.
Jag har tänkt göra så att jag som brukligt är vid de här vårförhören
väljer att inledningsvis blicka tillbaka lite på det gångna året. Det
finns ett underlag i rapporten som berör inflationen och den ekonomiska
utvecklingen 2004. Jag tänker i det sammanhanget också kommentera den
debatt som har förts kring penningpolitiken och som har fått extra näring
av den svaga sysselsättningsutveckling som vi har haft i Sverige under
det senaste året. Därefter tänkte jag gå vidare och tala om hur vi ser
på läget i dag och kommentera penningpolitiken med utgångspunkt i den
rapport som vi har lagt på bordet.
Jag vill börja med tillbakablicken och kan konstatera att fjolåret
kännetecknades av en hög tillväxt i kombination med en påfallande låg
inflation. Tillväxten under fjolåret var i själva verket betydligt högre
än vad som är normalt. Under de senaste 25 åren har tillväxten i Sverige
varit så här hög endast sex gånger.
Sverige har, får man säga, klarat sig väl igenom den konjunktursvacka
som den internationella ekonomin har gått igenom. Vi har klarat oss väl
jämfört med andra länder, och vi har klarat oss väl jämfört med vad som
har brukat vara fallet historiskt. Även om den allmänna efterfrågan
utvecklades starkt har detsamma dock inte gällt för sysselsättningen;
någon tydlig vändning har vi ännu inte sett på arbetsmarknaden.
De penningpolitiska beslut som är relevanta för inflationsutfallet 2004
togs under 2002 och 2003. I huvudsak vägleddes de besluten - det framgår
av de protokoll som vi tar fram vid våra beslutstillfällen - av UND1X,
som är det mått som vi normalt använder för det underliggande
inflationstrycket.
Under 2003 skiftade fokus vid ett par tillfällen från UND1X till UND1X
rensad för energipriser. Om man tittar på hur inflationen faktiskt har
utvecklats under den här perioden kan man se att UND1X föll och att
inflationen enligt UND1X var 0,9 % i genomsnitt under 2004, medan den
rensad för energi - det framgår dock inte av underlaget - var 0,8 %.
Enligt KPI blir inflationen ännu lägre, 0,5 %. Det beror i allt väsentligt
på de penningpolitiska lättnader som genomfördes under 2002, 2003 och
2004. Det är ränteförändringarna som förklarar merparten av skillnaden
mellan UND1X och KPI.

1. Prognoser för UND1X vid olika tidpunkter samt faktisk utveckling
Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken.
Varför blev inflationen så här låg? Ja, för att få en känsla för det
får man gå tillbaka till årsskiftet 2002/03. Då pressades inflationen
upp kraftigt av snabba stegringar i elpriserna. Vi gjorde bedömningen
att elpriserna skulle falla tillbaka, och vi gjorde också bedömningen
att lika lite som det fanns skäl att korrigera för den uppgång i
inflationen som hade uppkommit fanns det skäl att korrigera för den nedgång
som skulle komma framöver till följd av just elpriserna. En stor del av
den låga inflationen var, kan man säga, alltså förväntad och en följd
av det sätt på vilket vi lägger upp penningpolitiken.
Till det här kommer att vi har fått en långsammare utveckling än väntat
för importpriserna. Importpriserna i producentledet har under flera år
utvecklats svagt, även om de har stigit igen lite grann under 2004,
bland annat som en effekt av de råvaruprishöjningar som har skett. I
konsumentledet har inflationen på importerade varor blivit oväntat låg
under en längre tid. De överraskande låga importpriserna är antagligen
delvis en effekt av att svenska importörer och producenter i större
utsträckning än vad vi har lyckats fånga har flyttat över sin import
till länder med lägre kostnader, till Kina och andra länder i Asien,
till Östeuropa och så vidare.
Den starka kronan har också påverkat importpriserna. Priserna på
importerade varor i Sverige har också blivit billigare till följd av den
skarpare konkurrensen i det inhemska försäljningsledet, som naturligtvis
har påverkat priserna också på svenska varor.
Den tredje faktorn, förutom elpriserna och importpriserna, som har
bidragit till den låga inhemska prisökningstakten är produktivitetsutvecklingen.
Vi talade en hel del om produktivitetsutvecklingen här i höstas. Det
har varit ett återkommande tema vid de senaste mötena här i utskottet
om penningpolitik. Där har väl egentligen inte hänt så mycket sedan
senast. Utvecklingen har fortsatt att vara positiv. Exakt vad detta
beror på är det inte någon som kan säga med säkerhet. Vi har tidigare
talat om IT, telekommunikationer och liknande som verkar ha fått ett
större genomslag på produktiviteten i den svenska ekonomin än på många
andra håll. Vi tror att det faktum att Sverige är en liten, starkt
utlandsberoende, ekonomi också har påverkat produktiviteten positivt.
Det sker nu en ovanligt snabb global strukturomvandling. Det verkar då
rimligt att föreställa sig att länder som har en stor del av sin ekonomi
exponerad mot den internationella ekonomin, om de lyckas hantera
omställningarna, kan ha en större glädje av utvecklingen, till exempel på
det sättet att produktiviteten utvecklas positivt.

2. Produktivitetstillväxt i näringslivet sedan 1980 samt HP-trend
Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken.
Jag tror att det är rimligt att vänta sig, och det ligger i de bedömningar
jag kommer att tala om, en fortsatt bättre produktivitetsutveckling och
en fortsatt mer gynnsam importprisutveckling än vad som varit fallet i
ett längre historiskt perspektiv. Det har vi också tidigare räknat med
under de här åren. Däremot är det väldigt svårt att värdera exakt hur
stora effekterna blir från det ena året till det andra. En antydan ges
av kurvan i diagram 2 som visar hur kraftigt produktiviteten svänger.
Detsamma gäller i väldigt hög grad importprisutvecklingen.
Som jag konstaterade inledningsvis är det naturligt att det uppstår en
debatt om penningpolitiken när inflationen avviker påtagligt från målet.
Den här diskussionen har fått extra bränsle, och det antydde jag också
inledningsvis, av vad som har hänt med arbetslösheten och sysselsättningen.
Därför ägnade jag redan i höstas när jag var här en rätt stor del av
mitt inledande anförande åt att tala om penningpolitikens effekter på
arbetslösheten. Sedan har diskussionen i den här frågan fortsatt.
Låt mig börja med att säga att det är viktigt att vi kommer ihåg - det
sade jag senast också - att Riksbankens mål primärt är prisstabilitet.
Det försöker vi uppnå genom att ändra reporäntan för att på så sätt
påverka den allmänna efterfrågan så att detta i förlängningen ska påverka
inflationen. Vi försöker naturligtvis också allmänt sett agera på ett
sådant sätt att vi bibehåller trovärdigheten kring penningpolitiken.
Det här innebär att sysselsättningen påverkas endast indirekt. Det är
den allmänna efterfrågan vi påverkar. Hur effekterna blir på sysselsättningen
rår vi inte över. Jag tycker att det är värt att notera att den allmänna
efterfrågeutvecklingen under fjolåret har blivit starkare än vad Riksbanken
och nästan alla andra bedömare räknade med när penningpolitiken lades
upp. Den har blivit överraskande stark. Ändå kan man naturligtvis hävda
att sysselsättningen kunde ha varit något högre om Riksbanken tillåtit
sig att hålla räntorna lägre, någonting som vi med de kunskaper vi har
i dag vet antagligen hade varit möjligt.
Det är svårt att invända mot den här typen av påståenden. Det är
naturligtvis delvis därför de dyker upp så ofta i debatten från Riksbankens
kritiker. Men en bedömning av vad vi kunde ha gjort och inte kunde ha
gjort bör rimligen utgå ifrån vad man visste eller inte visste vid den
tidpunkt då politiken utformades. Det är naturligtvis svårt att ha en
bestämd uppfattning om vad man exakt kunde ha vetat och inte kunde ha
vetat, men ett sätt att närma sig frågan är att jämföra våra bedömningar
och vårt agerande med andras bedömningar och andras synpunkter på
politiken vid den aktuella tidpunkt då den utformades.
I den rapport som vi presenterar i dag finns en del information om detta.
Man kan se att våra bedömningar inte skilde sig på något avgörande vis
från de bedömningar som gjordes av andra vid de aktuella tidpunkterna
2002/03. Riksbanken verkar om någon tillhöra de prognosmakare som
lyckades bäst med att förutse inflationen, eller kanske minst dåligt, om
man vill uttrycka det så.





3. Prognoser för KPI-inflationen 2004 vid olika tidpunkter, Riksbanken
samt ett genomsnitt av andra prognosmakare
Årsgenomsnitt

Källor: Consensus Inc., SCB och Riksbanken.
Utfallet i jämförelse med KPI - de flesta gör jämförelser med KPI;
egentligen borde det har varit UND1X eftersom det är inflationen enligt
detta mått som normalt sett har väglett politiken - visar att inflationen
under fjolåret blev 0,5. Jämförelser av prognoserna december 2002 och
framåt visar att Riksbanken i allmänhet ligger under genomsnittet. I
allmänhet lyckades vi fånga utvecklingen bättre än genomsnittet. Vi kan
också se att det finns enstaka bedömare som från tid till annan har
varit bättre än Riksbanken på att göra bedömningar.
















4. Reporäntan enligt Konjunkturinstitutets prognoser 2002-2003 samt
faktisk reporänta
Procent

Källor: Konjunkturinstitutet och Riksbanken.
Ett inslag i den diskussion som förs är att man har jämfört våra
bedömningar med Konjunkturinstitutets. Det visar sig dock att
Konjunkturinstitutets
uppfattning endast har skilt sig marginellt från Riksbankens under den
här perioden. Ett sätt att beskriva det är att titta på hur den faktiska
reporäntekurvan har utvecklats, den svarta linjen i diagrammet. De olika
grå linjerna markerar vad Konjunkturinstitutet har förväntat sig eller
tyckt att man borde göra med räntan vid olika tidpunkter. Då ser man
att det är ganska små skillnader som det handlar om. Man ser också att
Konjunkturinstitutet liksom vi, fast vi inte haft anledning att publicera
den typen av bedömningar, vid upprepade tillfällen förutsåg höjningar
av räntan. Vi har alla gång efter gång fått ställa ned våra föreställningar
om vad som varit det rimliga. Marknaden har i stort sett agerat på samma
vis.
I genomsnitt har Konjunkturinstitutet under den här perioden räknat med
en ränta som skulle vara 0,2 procentenheter lägre än vad vi faktiskt
valde. Med de effekter av penningpolitiken som man i allmänhet räknar
med kan man konstatera att en sådan politik inte annat än marginellt
skulle ha påverkat inflationstakten. Effekterna på sysselsättningen
hade inte heller varit mer än marginella.
Poängen är att åsiktsskillnaderna i fråga om den framtida inflationen
och penningpolitikens inriktning egentligen har varit förhållandevis
små när penningpolitiken utformats.
Sammanfattningsvis kan man av den här diskussionen dra i varje fall två
slutsatser. En är att det låga inflationsutfallet 2004 inte i någon
större utsträckning kan tillskrivas en penningpolitik som gick på tvärs
med den gängse uppfattningen. Det var i stället i allt väsentligt ett
resultat av en utveckling på utbudssidan av ekonomin, inte på efterfrågesidan,
som ingen lyckades förutsäga.
En annan slutsats man kan dra är att det hade krävts en ganska dramatiskt
annorlunda politik än den som faktiskt fördes för att inflationen skulle
ha hamnat på målet år 2004. Exempelvis skulle Riksbanken ha behövt sänka
reporäntan snabbt och kraftigt i början av år 2002. En sådan inriktning
på politiken skulle sannolikt ha väckt en viss uppståndelse. Inflationen
var då hög, och ingen prognostiserade en dramatisk nedgång i räntan.
Jag kan till och med påminna mig - och det ger en bild av det rådande
stämningsläget - att en av landets ledande fackliga företrädare gick ut
i tidningar och varnade oss för att ta för lätt på inflationsmålet i
den här situationen, när inflationen låg så högt som den gjorde.
Innan jag går in på dagsläget ska jag beröra ytterligare en sak som har
med diskussionen om den politik som har bedrivits att göra, och det är
en sak som jag också tog upp förra gången jag var här. Det är återkommande
påståenden i debatten om att Riksbanken oroar sig mer för en hög inflation
än för en låg inflation. Man kan säga att den diskussionen har funnits
ända sedan låginflationspolitiken sattes i sjön för tio år. Sedan dess
har oro uttryckts för detta. Numera sägs det vara bevisat i och med att
inflationsmålet har varit i kraft i tio år, och vi har hamnat under
målet.
Personligen har jag en viss förståelse för farhågor för att centralbanker
skulle kunna bli alltför nitiska i sin inflationsbekämpning. Sådana här
risker har varit ett av argumenten för att öppna Riksbanken för insyn
och för att arbeta för att politiken skulle vara så tydlig som möjligt.
Det fanns alltså med i bilden när vi gjorde förändringar i det sätt på
vilket vi bedrev penningpolitik från mitten av 90-talet. En öppen debatt
och goda möjligheter till granskning tror jag är det bästa korrektivet
mot ett alltför inåtvänt eller överdrivet inflationsbekämpande perspektiv.

När jag väl sagt det tycker jag dock att det finns all anledning att
invända emot de återkommande tolkningarna, att den låga inflationen är
ett resultat av att vi har bedrivit en alltför "hökaktig" politik. Först
och främst tycker jag att man ska observera att vi med det förtydligande
som vi gjorde 1999 - men även under några år dessförinnan - blev alltmer
tydliga om att det inte gick att praktiskt lägga upp politiken enbart
utifrån KPI. Även om man på lång sikt har anledning att vänta sig att
KPI överensstämmer med den underliggande inflationen måste man ofta när
politiken läggs upp hitta något underliggande mått på inflationen för
att ta bort effekterna i varje fall av våra egna räntejusteringar.






5. UND1X och KPI
Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken.
Följer man UND1X-utvecklingen, som är det mått som vi i huvudsak har
använt under den här tiden, har inflationen enligt UND1X sedan 1999 i
genomsnitt varit 1,9 %. Så det är faktiskt ingen dramatisk avvikelse.
Att KPI varit lägre, 1,4, är för perioden som helhet, precis som under
de senaste åren, främst en effekt av den kraftiga nedgång som vi har
haft i det allmänna ränteläget.
Jag tror att tio år faktiskt är en för kort period för att utvärdera
den här typen av politikförändring. Det är mycket omfattande förändringar
som har skett i den svenska ekonomin under den här perioden. Man behöver
vara försiktig med vad man drar för slutsatser av de omställningar som
har skett.
Ytterligare ett sätt att närma sig den här frågan är - det gjorde jag
i höstas men vill återkomma till det - att titta lite på den faktiska
inflationsutvecklingen. Då är det egentligen tre perioder som vi kan se
där vi tydligt har skjutit under målet. Vi har en period 1996/97, vi
har en annan 1998 fram till 2000 och en tredje period 2004.
Den första perioden påverkades utvecklingen av inflationen av den
penningpolitik som bedrevs i huvudsak 1994/95. Vid den tidpunkten hade vi
ett högt ränteläge i Sverige. Det fick effekter på den allmänna efterfrågan.
Det var en ganska tuff diskussion om penningpolitiken. Riksbanken valde
att gå försiktigt fram med räntesänkningar. Skälet var att inflationsmålsregimen
var ny, och man ville vara försiktig.
De två kommande perioderna kännetecknades av en helt annorlunda historia.
I båda de här fallen är det så att åren dessförinnan var ränteläget
förhållandevis lågt, det förekom ingen eller väldigt lite debatt om att
penningpolitiken var felaktigt utformad. Det som inträffade var i allt
väsentligt överraskande förändringar på utbudssidan. Under den här
perioden, det kan säkert många av er påminna er, handlade det om
avregleringar på el- och telesektorn men också om en bra
produktivitetsutveckling
och en överraskande importprisutveckling. Det är ungefär samma historia
under den senare perioden.
Man kan tycka att om man skulle driva tesen effektivt att vårt agerande
var följden av att vi bekymrade oss mindre för en låg inflation än för
en hög, borde man kunna påvisa att andra vid samma tidpunkt hade intagit
andra positioner än vi i den här frågan. Var det inte så är det rimligen
en indikation på att vårt agerande var ganska naturligt givet den
information som då fanns. Det som har inträffat har överraskat alla.
Resultatet var alltså inte en följd av att Riksbanken hade en annorlunda
inställning till målet, utan det var fråga om att vi alla fick ny
information som vi inte tidigare hade.
Låt mig avsluta den tillbakablickande delen av mitt anförande med att
än en gång understryka att jag värdesätter en livlig och öppen diskussion
om penningpolitiken. Jag har tidigare här i utskottet poängterat att
jag gärna kommer hit oftare och att jag är intresserad av att utveckla
formerna för vår dialog. Jag har pratat med ordföranden Arne Kjörnsberg
om detta och även med Mikael Odenberg. Har ni tankar om hur ni vill att
underlagen ska se ut eller utveckla formerna för kontakterna mellan
Riksbanken och utskottet är jag i högsta grad öppen för det.
Jag tänkte passa på att säga att vi överväger från Riksbankens sida att
ta initiativ till ett årligen återkommande forum för penningpolitisk
diskussion, där våra bedömningar och vår politik kan diskuteras mot
bakgrund bland annat av återkommande oberoende utvärderingar både av de
bedömningar som vi har gjort och som har gjorts av andra deltagare i
den allmänna diskussionen.
Detta sagt tänkte jag vända blicken framåt och mycket kortfattat säga
något om inflationsutsikterna och penningpolitiken. Som vanligt tänkte
jag börja med att säga ett par ord om den internationella utvecklingen.

Mycket tyder på att den internationella konjunkturen kommer att fortsätta
att förstärkas framöver och att resursutnyttjandet successivt ökar i
världsekonomin. Det innebär inte att de årliga tillväxttalen nödvändigtvis
kommer att vara lika höga som i fjol. Det kommer de sannolikt inte att
vara. De brukar vara högst i början av en konjunkturuppgång.










6. BNP för USA och euroområdet
Årlig procentuell förändring, säsongrensad

Källor: Eurostat, US Department of Commerce och Riksbanken.
Som vi ser i diagrammet föreställer vi oss en ganska god tillväxt i
Förenta staterna och också i euroområdet under de kommande åren. Ändå
har vi reviderat ned vår bild för euroområdet något i ljuset av senare
siffror och höjt vår prognos en aning för Förenta staterna. Det är kanske
de väsentligaste skillnaderna som är i den här bedömningen - jämfört
med den senaste - när det gäller den internationella utvecklingen.

Tabell 1. Försörjningsbalans, volymförändringar
Årlig procentuell förändring

Försörjningsbalans      2003    2004    2005    2006    2007
Hushållens konsumtion   1,5     1,8     2,7     3,0     3,3
Off. konsumtion 0,8     0,3     1,2     1,4     0,6
Fasta bruttoinvesteringar       -1,5    5,1     8,0     5,8     4,5
Lagerförändring 0,2     -0,3    0,0     0,0     0,0
Export  5,0     10,2    6,6     6,1     6,0
Import  4,9     6,7     7,5     6,6     6,7
BNP till marknadspris   1,5     3,5     3,2     3,2     2,8
I den svenska ekonomin inleddes återhämtningen under 2003. Bedömningen
är att den kommer att fortsätta under prognosperioden. Under 2004 var
det i hög grad den starkare internationella utvecklingen som drev den
svenska konjunkturen, inte minst ökade exporten mycket kraftigt.
Industrikonjunkturen ser nu ut att gå in i en något lugnare fas. Det är
den bild man får av de data som har kommit in på senare tid. Det innebär
inte, tycker jag, att det finns anledning att avvika från den tidigare
bedömningen att tillväxten i den sektorn rimligen blir god och hälsosam
även under de kommande åren.
Tillväxten av den inhemska ekonomin antas tillta. Investeringar och
privatkonsumtion blir viktigare som lok för konjunkturen under de
kommande åren. Jämfört med decemberbedömningen har vi reviderat upp vår
prognos för den ekonomiska tillväxten 2005 en liten aning. Den beräknas
nu bli 3,2 procent. Det hänger samman främst med en mer positiv syn på
investeringsutvecklingen och tjänstehandeln. Mot slutet av förra året
växte investeringarna i ekonomin mer än väntat, och mycket talar för en
snabb ökning av investeringarna i början av det här året.
Trots den starka produktionstillväxten minskade antalet sysselsatta i
fjol. Att företagen kunde öka produktionen så mycket utan ökad sysselsättning
hängde ihop med den snabba produktivitetsutveckling som jag talade om
tidigare och också med att medelarbetstiden steg. Det är dock rimligt
att tro att en fortsatt stark BNP-tillväxt kommer att leda till en ökad
sysselsättning. De olika indikatorer som finns tyder också på att den
här utvecklingen så sakteliga är på gång. Antalet nyanmälda lediga
platser har gått lite upp och ned, men på senare tid verkar det ändå
vara en tendens att de stiger. Man kan se att varslen gradvis har minskat.
Antalet arbetade timmar har länge ökat utan att antalet sysselsatta
har ökat. Även det talar för att vi bör få se en vändning.
Som jag var inne på tidigare är den trendmässiga produktivitetsutvecklingen
bra, den har varit bra under de senaste fem åren, bättre än under
föregående decennium. Men det finns anledning att vänta att
produktivitetsutvecklingen blir något långsammare under de närmaste åren, av
konjunkturella skäl.
En viss nedjustering av det inhemska kostnadstrycket har vi gjort med
hänsyn till nyinkommen statistik, trots att produktivitetsutvecklingen
alltså förväntas bli lite svagare under de närmaste åren.
Resursutnyttjandet var lågt i den svenska ekonomin under fjolåret. Inte
minst gällde detta på arbetsmarknaden. Efterfrågan på arbetskraft har
varit fortsatt begränsad. Där ser vi nu en viss förändring, som jag var
inne på alldeles nyss.
När det gäller indikatorer från industrin på kapacitetsutnyttjande -
som mer har att göra med maskinkapaciteten - tyder de på en uppgång,
Vår samlade bedömning av resursutnyttjandet är att det har börjat stiga
i ekonomin, om än från en låg nivå, och det kommer att fortsätta att
stiga under de närmaste åren. Alltmer lediga resurser kommer att tas i
anspråk.





7. UND1X-inflation, utfall och prognoser enligt huvudscenariot
Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken.
Vad blir då konsekvenserna av detta för inflationen? Sammantaget innebär
prognoserna för den inhemska och importerade inflationen - om man tittar
på UND1X - en nedrevidering, och den är särskilt kraftig under det första
året av den tvåårsperiod som vi blickar framåt. Det är viktigt att
understryka att denna nedrevidering inte beror på någon påtagligt förändrad
bedömning av konjunkturutsikterna. Som jag nyss antydde räknar vi med
till och med lite högre tillväxt under innevarande år än vad vi tidigare
hade. Det sammanhänger i stället med ett antal specifika faktorer som
har att göra med både en högre konkurrens på världsmarknaden och i
Sverige. Det har att göra med bl.a. ändrade importmönster, med ökad
konkurrens i livsmedelshandeln och med de förändringar som sker i EU:s
textilkvoter.
I huvudscenariot, som alltså utgår ifrån att räntan hålls oförändrad
under två år framåt, beräknas inflationen både mätt med UND1X och KPI
vara på målet på två års sikt, men årsgenomsnitten kommer att vara låga
under en stor del av prognosperioden.
Låt mig i det här sammanhanget kort säga något om det faktum att den
svaga prisutvecklingen under senare tid har gjort att ordet deflation
har börjat dyka upp i medierna, inte sällan i någon braskande rubrik.
Det finns alltid skäl för en centralbank att ha risken för deflation i
åtanke, och i den meningen vill jag inte alls bagatellisera det hela.
Fall i allmänna efterfrågan som leder till fall i prisnivån kan leda
till betydande problem i ekonomin. Men det är väldigt viktigt att skilja
den typ av långsam prisutveckling som vi har haft på senare tid från
den här typen av mer problematisk situation. Som jag har varit inne på
flera gånger har nu efterfrågan ökat snabbt i något år, och den förväntas
av i stort sett alla bedömare att fortsätta att öka i snabb takt. Det
som ger de låga prisökningarna är alltså utbudsförändringar, ökad
konkurrens och den typen av faktorer som jag talar om, inte vikande
efterfrågan.
Om ett par jeans blir billigare därför att dollarn har fallit, om priset
på en plasma-TV halveras därför att tillverkningen har tagit fart i
Kina eller om priset på mat går ned därför att ICA-handlarna bestämt
sig för att sänka priserna är detta inte någonting som jag tycker att
vi ska vara särskilt bekymrade över. Det är i grunden något som vi ska
vara glada för. Skulle efterfrågan vika påtagligt i ekonomin, då vore
situationen naturligtvis en helt annan.
Vilka risker ser vi då? Det finns naturligtvis alltid risker, och jag
ska beröra dem väldigt kort, men ni får gärna återkomma till dem senare.
Vi laborerar med de risker som har funnits och återkommit gång efter
gång under de senaste åren. En sådan risk är naturligtvis de dubbla
underskotten i den amerikanska ekonomin och inte minst kopplingen mellan
dessa och deras finansiering i form av köp av statsobligationer från
ett antal asiatiska centralbanker, vilkas ekonomier har fasta växelkurser
och går med stora bytesbalansöverskott. Detta är en problematik som på
ett eller annat sätt måste lösas upp, och den innebär en risk för
världsekonomin.
Andra faktorer som vi har talat om är den svenska kronans utveckling.
Vi har räknat med en viss förstärkning. Men man kan naturligtvis inte
utesluta att kronan stärks mer än vad vi har räknat med. Framför allt
som en del i en internationell utveckling där dollarn försvagas kan man
se en risk för detta. Produktivitetsutvecklingen är en annan risk som
har förekommit här i vår diskussion gång efter gång. Jag tycker att man
kan se skäl för att den kan utvecklas bättre men också sämre än vad vi
har räknat med.
Utöver dessa risker har det på den allra senaste tiden blivit tydligare
att det finns en annan typ av risker som hänger ihop med
konkurrensförhållandena.
Jag talade alldeles nyss om förändringar i livsmedelshandeln. Det är
naturligtvis väldigt svårt att veta hur stora effekter dessa förändringar
får på inflationen, och framför allt kanske hur varaktiga effekterna
blir. Det är inte rimligt att tänka sig att man fortsätter att sänka
priserna i all oändlighet. För eller senare stoppas sänkningarna upp,
men exakt när detta sker är inte lätt att bedöma.
Den sammanvägda bedömning som vi har gjort är att riskerna för en högre
inflation än vad vi har räknat med är ungefär lika stora som riskerna
för en lägre inflation. Vi har alltså en balanserad riskbild i den
terminologi som vi brukar använda oss av. Den slutsats som vi drar är
att även sedan vi har tagit hänsyn till riskerna kommer inflationen att
vara låg under de närmaste åren, men den kommer att ligga ungefär i
linje med vårt mål i slutet av den här tvåårsperioden.
Hur ska man då resonera mot bakgrund av detta när man funderar över hur
penningpolitiken bör utformas? Det kan man naturligtvis göra på många
olika sätt, men jag ska säga några ord om hur vi resonerade i går när
vi fattade beslutet om att lämna reporäntan oförändrad. Startpunkten är
som alltid de bedömningar som vi gör av inflationen. Samtidigt är det
viktigt att poängtera att penningpolitiken inte bedrivs enligt någon
mekanisk regel, även om det ibland har uppfattats så i diskussionen.
Det finns även andra aspekter än inflationen ett och två år fram i tiden
som man har anledning att fundera över när man fastställer räntan. Det
här är ingen nyhet, utan det har utvecklats i många tal från oss genom
åren, och det finns också ett så kallat förtydligande av penningpolitiken
som vi gjorde 1999, där vi talade om just detta.
Det handlar framför allt om att ta hänsyn till den realekonomiska
utvecklingen. Vår bedömning avspeglar att det inte alltid lönar sig att
med korta intervall röra räntan upp och ned. Det kan med den osäkerhet
som råder orsaka mer skada än nytta för den långsiktiga realekonomiska
utvecklingen. Hänsyn till faktorer som vi nämner i förtydligandet tog
vi för några år sedan när vi valde att inte höja räntorna i samband med
elprisuppgången - om jag ska nämna ett konkret exempel.
Under fjolåret uppstod på motsvarande sätt som i dag ett läge där de
prognoser som gjordes pekade på att inflationen skulle komma att ligga
lågt under större delen av perioden. Det var först i slutet av perioden
som man kom upp till 2 %. Efter att ha sänkt räntan några gånger under
våren valde vi att inte sänka den ytterligare. I grunden handlade det
om att efterfrågeutvecklingen i ekonomin var stark, och det är ju
efterfrågan som vi kan påverka. Penningpolitiken föreföll alltså ha fått
effekt. Den här utvecklingen har, om något, förstärkts, och det framgår
bland annat av att industrins investeringar nu förfaller ha börjat ta
fart på allvar samtidigt som hushållens konsumtion förefaller att vara
starkare.
Med andra ord rullar hjulen i ekonomin redan i god takt, och tillväxten
är och bedöms under de närmaste åren vara högre än vad vi tror att
ekonomin långsiktigt klarar av. Därmed skulle en sänkning nu antagligen
i praktiken innebära att vi skulle tvingas att höja räntan desto snabbare
längre fram. Argumentet handlar alltså om att försöka att undvika alltför
stora svängningar i ränteläget och i den realekonomiska
utvecklingen.
Ytterligare en faktor som sedan en tid har funnits med i diskussionerna
rör hushållens växande skuldbörda och prisutvecklingen på bostäder. Ni
vet alla att risker inom det här området är någonting som ett antal
debattörer i samhället har flaggat för under ett års tid eller så. Den
bedömning som vi har landat i är att vi inte har sett någon riktigt
stor dramatik i den här utvecklingen, och den bedömningen står sig i
huvudsak, men det har undan för undan ändå blivit tydligare att kredit-
och husprisutvecklingen är ett argument emot en mer expansiv penningpolitik.
En räntesänkning följd av snabbare framtida höjningar skulle kunna
leda till problem via effekter på hushållens skuldsättning och konsumtion
och därmed senare i konjunkturfasen också påverka den realekonomiska
utvecklingen i landet på ett negativt sätt.
Den inflationsbedömning som jag redovisade tyder på en inflation i linje
med målet i slutet av den tvåårsperiod vi normalt inriktar oss på. De
resonemang jag just fört motiverar samtidigt en viss försiktighet i
räntepolitiken i linje med förtydligandet. Sammantaget tyckte vi att de
argument som jag har fört fram talade för att man skulle lämna reporäntan
oförändrad, och det var också det beslut som vi fattade.
Låt mig som vanligt understryka att det här är den bedömning som vi gör
i dag, och den kan naturligtvis ändras om förutsättningarna förändras.
Mycket kan hända, alltifrån att obalanserna i USA resulterar i en
bredare finansiell oro, som bromsar den internationella konjunkturuppgången,
till att kredit- och skuldutvecklingen i Sverige visar sig bli betydligt
mer bekymmersam än vad vi har räknat med. Det kan också hända att vi
har både över- och underskattat effekten på inflationen av de snabba
förändringarna som nu sker av konkurrenssituationen på många marknader.
Påståenden i medierna om att Riksbanken stängt dörren för både det ena
och det andra agerandet framöver är dock som vanligt missvisande.
Låt mig till slut komma med ett par mer allmänna reflexioner om de
villkor som penningpolitiken verkar under och vilka förväntningar som
man kan ha på den. Det finns anledning att återkomma till den frågan då
och då mot bakgrund av den diskussion som förs.
Även om utvecklingen i Sverige sedan omläggningen av stabiliseringspolitiken
i början av 1990-talet har varit anmärkningsvärt god har det - som vi
i efterskott har konstaterat - inte hindrat inflationen från att periodvis
avvika ganska mycket från målet. Inte heller har det varit möjligt att
förhindra att produktionen och sysselsättningen fluktuerat en del i
ekonomin. Jag tror att det är viktigt att ha klart för sig att detta
med största säkerhet även i framtiden kommer att visa sig vara oundvikligt.
Då och då sker det snabba förändringar i ekonomin och inflationen som
man inte kan förutse eller parera fullt ut på kort sikt. Ingen centralbank
kommer därför att kunna styra inflationen och konjunkturen till alla
delar över tiden.
Vad vi kan åstadkomma är att vi kan säkra en låg inflation, som över
ett antal år ligger tämligen väl i linje med inflationsmålet. Därmed
tror jag också att vi kan ge goda förutsättningar för en stabil
efterfrågeutveckling i ekonomin. Det här bör i sin tur kunna bidra till att
mildra svängningarna i den konjunkturellt betingade delen av arbetslösheten,
även om sambandet mellan efterfrågeutvecklingen och arbetslösheten
inte alltid behöver vara speciellt stark, vilket är just det som har
gällt på senare tid.
Avslutningsvis: Det är angeläget att penningpolitiken diskuteras och
utvärderas, men det är också viktigt att diskussioner om den ekonomiska
politiken och utvecklingen som helhet utgår från en realistisk syn på
vad som är möjligt att åstadkomma. Därmed ökar man möjligheterna till
att denna diskussion ska leda fram till en så bra penningpolitik som
möjligt. Tack så mycket.

Ordföranden: Då tackar vi riksbankschefen för denna föredragning. Som
jag sade tidigare tar vi nu en kort paus.

Ordföranden: Vi övergår till frågestunden och jag lämnar först ordet
till Bo Bernhardsson, Socialdemokraterna.

Bo Bernhardsson (s): Ordförande! Tack till riksbankschefen för ett
intressant och pedagogiskt anförande! Jag ska hålla mig kvar vid frågan
om ansvaret för sysselsättningen, naturligtvis inte för att Riksbanken
ensam bär ansvaret men utgångspunkten är ändå att Riksbanken har ett
visst ansvar för sysselsättningsutvecklingen. Skälet till att hålla sig
kvar vid den diskussionen är ganska självklart, nämligen att svensk
ekonomi i de flesta andra avseenden är unikt stark. Vi har goda offentliga
finanser jämfört med andra EU-länder och EMU-länder, vi har en lönebildning
som fungerar väl och så vidare. Det är motivet för att fokusera på
arbetslösheten och sysselsättningen.
Jag har också förstått, senast vid föredragningen i dag, att riksbankschefen
erkänner att Riksbanken åtminstone i det korta perspektivet har ett
ansvar för sysselsättningsutvecklingen, beroende på hur man lyckas med
penningpolitiken. När vi träffades vid förra tillfället var jag inne på
det och ställde en fråga. Jag fick då, som jag uppfattade det, ett
medgivande av att om man missar chanser att stimulera ekonomin i det
korta perspektivet så biter sig arbetslösheten fast. Vi får sådana
effekter att långtidsarbetslösheten biter sig fast i onödan för vissa
grupper. Jag uppfattade det som att vi var ganska överens om det förra
gången.
Om vi nu är överens om att det i det korta perspektivet finns ett sådant
ansvar, kan vi då inte säga att det, om man år efter år bedriver en
penningpolitik som är okej men marginellt felaktig, finns ett systemfel?
Om man i det korta perspektivet, år efter år, hamnar fel blir det till
en långsiktigt felaktigt verkande politik som får negativa effekter för
sysselsättningen. Det är mitt första påstående som jag skulle vilja ha
kommentarer till.
Den andra frågeställningen handlar om gårdagens räntebeslut. Frågan är
hur riksbanksdirektionen har resonerat när man har avfärdat
Konjunkturinstitutets krav på lägre ränta. Konjunkturinstitutet har, inte minst
de senaste åren, varit bättre på att göra prognoser. Jag har redan delvis
fått svaret. Lars Heikensten säger att även om man tidigare, historiskt
sett, hade följt Konjunkturinstitutet så hade skillnaderna varit marginella.
Man har egentligen gjort delvis samma bedömningar. Jag skulle vilja ha
mera svar på det, inte så mycket om historien utan varför man i gårdagens
beslut inte sänkte räntan.
Jag ska koppla på ytterligare en fråga. Om man misslyckas med den del
av stabiliseringspolitiken som Riksbanken ansvarar för, vad har då det
politiska systemet i övrigt för åtgärder att sätta in för att försöka
ta igen förlorad mark?

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag kan till att börja med säga att jag
också uppfattade att du och jag hade ungefär samma syn, när vi resonerade
om det här i höstas, på vilka möjligheter som penningpolitiken har och
också att det finns risker med en arbetslöshet som ligger kvar och biter
sig fast.
Vad man kan vänta sig av Riksbanken är att vi ska göra så bra prognoser
som det är möjligt. Vi kan i efterskott, som jag har sagt, konstatera
att det i en del avseenden vid några tillfällen hade varit möjligt att
bedriva en något mer expansiv penningpolitik. Vi vet det i dag, med den
information vi har. Men jag tycker att man bör vara lite försiktig med
ordet ansvar i det sammanhanget. Man kan inte rimligen ställa kravet
att vi ska se saker som ingen annan ser eller att vi ska se runt hörnet,
så att säga. Den relevanta frågan är vad det hade varit möjligt och
vad det inte hade varit möjligt att se för två år sedan.
Jag har försökt närma mig den frågan genom att titta på vad andra såg
vid den tidpunkten. Jag tror att det är ungefär så långt man kommer.
Jag tror att det är viktigt att se att den omläggning av stabiliseringspolitiken
som har skett - som inte är något misslyckande utan som har gett en
högre BNP-tillväxt, en bättre reallöneutveckling och så vidare efter
kriserna - inte kommer att göra det möjligt för oss att alltid fånga
upp förändringar som sker i den ekonomiska utvecklingen. Därmed glider
jag egentligen över på Bo Bernhardssons sista fråga.
Jag tittade nyligen på sysselsättningsutvecklingen i Förenta staterna.
Man talar ofta om att de bedriver penningpolitik på ett annat sätt,
ett mer flexibelt sätt. I den svenska debatten lyfts det ibland fram
som ett efterföljansvärt exempel. I procentuella termer föll sysselsättningen
i Förenta staterna mer från toppen till botten i den här svackan än vad
den gjort i Sverige. Det är alltså inte så att vi på något sätt är unika.
Vi har inte hittat någon mirakelmedicin som gör att vi kommer att
undvika konjunktursvängningar, förändringar i efterfrågan och sysselsättningen
vare sig i Sverige eller i andra länder.
När det gäller politiken i övrigt, vad den kan och inte kan göra, tror
jag att det finns ett utrymme för en arbetsmarknadspolitik, både därför
att det är stora skillnader mellan regioner och yrkeskategorier och
därför att det finns behov av att hjälpa människor att röra sig från en
del jobb till andra, erbjuda utbildning och så vidare. Det är naturligtvis
viktigt att reflektera över den politikens uppläggning, så att den
fungerar på ett effektivt sätt. Men jag tror absolut att det finns ett
utrymme för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Däremot skulle jag vara skeptisk till massiva förändringar i finanspolitikens
inriktning av konjunkturmässiga skäl. All historisk erfarenhet visar
att det inte fungerar. Det är bland annat därför som omläggningen av
stabiliseringspolitiken i västvärlden skedde för 20 år sedan.
Den mellersta frågan har att göra med beslutssituationen nu. Eftersom
Bo tog upp det vill jag börja med att säga att Konjunkturinstitutet
under de senaste åren, i vissa avseenden, har gjort bättre bedömningar
än oss och i andra avseenden sämre. Vi har gjort en utvärdering av
UND1X-prognoserna, som är de som vi själva normalt inriktar politiken på.
Enligt de bedömningar vi kan göra i dag har vi gjort dem på ett bättre
sätt än Konjunkturinstitutet under den aktuella perioden.
De - i och för sig små - skillnader i synen på politiken som funnits
förefaller mig ha varit en följd av att vi kanske har varit lite
försiktigare med räntepolitiken snarare än av skillnader i beslutsunderlagen.
Det kanske inte är så konstigt. Jag pratade med någon här utanför över
kaffet om att jag har observerat att mina medarbetare - som har en
rådgivarroll - är piggare på att "köra" räntan upp och ned än vi
beslutsfattare. Konjunkturinstitutet är i det här avseendet i en parallell
situation. De har en hög ekonomisk kompetens. De gör sina utredningar,
men de behöver inte ta konsekvenserna av sina råd. Vi väljer att vara
lite försiktigare. Så har det varit under de här tio åren. Det kanske
är naturligt och till och med klokt.
Vi tror inte att en sänkning av reporäntan med 25 punkter - eller 50
punkter eller vad man kan vilja föreslå - i det här läget skulle ha så
särskilt stora effekter när ekonomin redan är på väg snabbt uppåt. Vi
tror att det skulle leda till att man tvingas höja räntan igen lite
snabbare. Kanske kan man räkna sig fram till att det kan bli dags att
höja räntan redan till hösten eller någonting i den stilen, om man sänker
lite mer nu.
Jag tror att de flesta beslutsfattare i ekonomin genomskådar en sådan
manöver. Det påverkar inte de långa räntorna, utan det är de kortare
räntorna som skulle gå ned lite extra under en kort period. Vi känner
en tvekan inför att det skulle få mer än en mycket marginell effekt på
sysselsättningen.
I den andra vågskålen ligger dessutom en del oro kring hushållens
skuldsättning och bostadsprisutvecklingen, som jag var inne på tidigare.
Vi observerade ju att bostadsprisutvecklingen, enligt vissa index i
varje fall, föreföll dämpas lite under fjolåret. När sedan räntorna
fortsatte ned finns det vissa tendenser till att den har accelererat
igen på senare tid.
När man väger de olika faktorerna emot varandra är det alltså sammantaget
inte så starka skäl som talar för att i dag ändra reporäntan.
Jag vill dock understryka att mycket kan hända. Det som är relevant i
det här speciella sammanhanget är naturligtvis om man tror att efterfrågan
viker. Det finns inga tecken på det nu. Men om det skulle vara så skulle
det se ganska annorlunda ut. Då skulle de argument som vi tycker talar
för försiktighet nu - de två argument jag lyfte fram - falla.
När det sedan gäller om det är ett systemfel därför att vi har kommit
lite lägre med inflationen berörde jag den frågeställningen tidigare.
Jag uppfattar det absolut inte på det sättet. Vad som har inträffat är
att det har skett förändringar i den internationella ekonomin. Det har
också skett förändringar i den svenska ekonomin som är överraskande för
oss alla. De är positiva, bra i grund och botten. Många varor har blivit
billigare. Produktiviteten har blivit bättre. Reallönerna har stigit.
Detta har genererat ett inflationsutfall som är aningen lägre över den
här perioden än vad vi eftersträvar.
Ingen jag har stött på förutsåg den här utvecklingen. Man kan gå tillbaka
och titta på de bedömningar som gjordes i samband med 90-talskrisen om
vad man kunde förvänta sig av den här regimen. Jag skulle bli väldigt
förvånad om det var någon som sade att man kunde förvänta sig att
inflationen skulle ligga så nära 2 % de närmaste tio åren som den gjort.
Som jag ser det är det ett i grunden bra resultat som den här
politikförändringen har åstadkommit.
Jag vill understryka att det i det sammanhanget inte bara handlar om
penningpolitik utan också i allra högsta grad om de ramar för politiken
som har satts i övrigt, med ett ramverk kring finanspolitiken, och också
andra delar av den politik som har bedrivits.

Bo Bernhardsson (s): Jag kanske redan har fått svar, i det sista. Det
finns ju de som tar diskussionen ett steg till, som menar att inflationsmålet
borde omprövas och att det är för snävt satt. Kan du kommentera det?

Riksbankschef Lars Heikensten: Den seriösa delen av den diskussionen -
eller hur jag nu ska beskriva det - utgår ofta från en artikel som skrevs
av ett par amerikanska ekonomer för ungefär tio år sedan, varav en heter
Akerlof och senare fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Det har
sedan gjorts en del svenska försök att repliera på den analysen, bland
på Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning. Det är värt
att notera att den artikeln har fått ett särskilt stort genomslag hos
dem som hela tiden varit emot idén med inflationsmål.
Grundidén med det resonemang som förs i artikeln handlar om att det med
låg inflation blir svårare att åstadkomma tillräckliga förändringar i
lönerelationerna i en ekonomi, kan man säga. Det är det som leder Akerlof
med flera till slutsatsen att ett eventuellt inflationsmål borde vara
högre än 2 procent.
Vi har nu kommit ned till en låg inflation i Sverige. Vi har fått en
lönebildning som alla säger fungerar bättre än den gjorde tidigare.
Senast var det Medlingsinstitutet, i sin utvärdering. Vi har alltid
tagit en stor del av den anpassning som krävs. Vi har fått en lönebildning
som fungerar. Då kan jag inte se något skäl till att den analysen skulle
vara intressant längre. Möjligen var den intressant för tio år sedan,
när man satte upp inflationsmålet. Men då var problemet att det hade
orsakat bekymmer om vi hade valt en annan inflationstakt än omvärlden.

Parentetiskt kan jag säga att jag faktiskt har resonerat med Akerlof
själv när han var här och tog emot priset. Han drar inte alls de slutsatser
som ekonomerna på FIEF drar av hans bedömning. Han skulle om jag förstod
honom rätt inte argumentera för att vi skulle ändra inflationsmål här,
på basis av den analys han en gång gjorde.

Mikael Odenberg (m): Herr ordförande! I den tillbakablickande delen av
riksbankschefens anförande gavs ett gott betyg till Riksbankens agerande
under gången tid. Utan att ge mig in för djupt i betygssättningen kan
jag avslöja att jag delar riksbankschefens uppfattning att banken i
huvudsak har agerat på ett rimligt sätt givet det beslutsunderlag man
vid varje tillfälle har haft. Det hindrar inte att vi har en ganska
intensiv debatt om penningpolitiken.
Vi noterar också att riksbanksledningen tydligt vid de här utfrågningarna,
som är ett uttryck för den debatten, välkomnar att vi har ett öppet
och aktivt meningsutbyte kring bankens politik. Det har vi också haft
på senare tid med aktörer som Konjunkturinstitutets generaldirektör och
LO:s chefsekonom.
Jag tror att det är bra om den öppna debatten om penningpolitiken kan
ske utan interventioner från ledamöter av regeringen, på det uttryckliga
sätt som till exempel arbetsmarknadsminister Hans Karlsson gjorde för
någon tid sedan när han var ute med direkta uppmaningar om beslutsfattande
till Riksbanken. Även om riksbankschefen kommer att förneka det är det
klart att den typen av interventioner i värsta fall riskerar att vara
kontraproduktiva och försena ett beslut om räntesänkning, just därför
att banken måste visa att den inte tar order av regeringen.
Min slutsats av det blir att det vore bra om regeringen ägnade mer omsorg
åt den finanspolitik man har ansvaret för än den penningpolitik man
inte har ansvaret för.
I kommentarerna till det beslut som togs i går finns ett inslag av att
vi nu inte ska sänka räntan därför att vi då måste höja den desto mer
senare. Det är inte någon alldeles ny argumentationslinje, utan den har
förekommit tidigare. Jag skulle ändå vilja be om någon kommentar kring
detta.
Det framgår ganska tydligt, både av anförande, pressmeddelande och
inflationsrapport, att bedömningen för den närmaste tiden är att
UND1X-inflationen kommer att ligga lågt. Det är först mot slutet av den här
tvåårsperioden som man förväntar sig att ligga på målet. Det leder till
frågor kring var i prognoshorisonten man ska lägga tyngdpunkten. Jag
föreställer mig att man under det närmaste året har hyggliga möjligheter
att göra välgrundade prognoser medan prognoserna tenderar att bli
osäkrare och osäkrare ju längre bort i tiden man kommer.
Man får intrycket att det som kan förväntas hända om två tre år tillmäts
stor betydelse i bankens bedömning jämfört med vad som kan hända under
det närmaste året. Det vore bra om riksbankschefen kunde göra någon
kommentar kring detta.
Vid sidan om bedömningen av inflationen på två års sikt görs i
inflationsrapporten och pressmeddelandet en hänvisning till två andra
omständigheter som så att säga finns med i beslutsunderlaget. Den ena
omständigheten är det förhållandet att det låga ränteläget har blåst upp
hushållsupplåning och huspriser. Den andra är den expansiva ekonomiska
politiken. Jag inser att det kan vara svårt att både ställa frågor och
ge svar om detta.
Givet att vi nu, i det ganska starka konjunkturläget, har en expansiv
finanspolitik och kraftiga underskott, och det finns de av oss som
befarar en ny utgiftskarusell när vänsterkartellens budgetförhandlingar
nu stundar, kunde det vara intressant att höra om riksbankschefen, utan
att trampa rakt in i minfältet, kunde säga någonting om vad den expansiva
ekonomiska politiken betyder för Riksbankens handlingsutrymme.

Ordföranden: Frågan om utgiftsexpansion vore nog bättre att ställa till
mig, som ska budgetförhandla, än till riksbankschefen. Men det får
riksbankschefen avgöra.

Mikael Odenberg (m): Herr ordförande! Just det var ingen fråga.

Riksbankschef Lars Heikensten: Den första frågan först: Vi har valt att
ta vår utgångspunkt i en ganska preciserad formulering av hur vi bedriver
penningpolitik, mer än de allra flesta centralbanker. Vi har sagt att
vi normalt i första hand inriktar politiken på inflationen ett-två år
fram i tiden.
Den europeiska centralbanken, till exempel, talar om att man inriktar
politiken på medellång sikt. De flesta centralbanker har formuleringar
av den typen. Det innebär att de i allmänhet blickar lite längre framåt
än vi gör. Det vågar jag påstå efter samtal med dem i olika sammanhang.
Vi har alltså normalt vårt fokus i ett lite kortare perspektiv än på
andra håll. Vi har inte ändrat den formuleringen. Men vi har sagt oss
att det finns anledning att fundera, från tid till annan, på var man
lägger tyngdpunkten.
I det här fallet tycker jag att om vi hade haft en situation med så låg
inflation som vi nu ser framför oss och en större osäkerhet kring
konjunkturutvecklingen, den allmänna efterfrågan, hade det funnits starkare
skäl att ta hänsyn till den låga inflationen på kort sikt. För säkerhets
skull ska jag kanske säga att jag nu talar bara för mig själv. Det är
inte någon diskussion som vi hade i går, på vårt penningpolitiska möte.

Jag brukar inte här i detalj ge mig in i diskussioner om olika typer av
finanspolitiska åtgärder som man kan eller bör vidta i detalj, det vet
ni. Två saker är väsentliga för penningpolitiken när det gäller
finanspolitiken. Den ena är att finanspolitiken har effekter på den allmänna
efterfrågan. Det är det konjunkturella perspektivet. Den andra är att
finanspolitiken i landet är så stabil att den inte orsakar allvarliga
störningar i handlingsutrymmet för penningpolitiken. På det senare sättet
var det i början på 90-talet. Då var handlingsutrymmet starkt begränsat
av att det fanns en oro för att finanspolitiken inte skulle kunna reda
upp de bekymmer som fanns, att finanserna helt enkelt inte var hållbara.

Jag har varit i den lyckliga situationen att det senare problemet har
varit marginellt sedan jag kom till Riksbanken 1995. Det fanns redan
ett ordentligt ramverk. Finanspolitiken var utformad på ett sådant sätt
att man inte har haft anledning att uppfatta att den påtagligt begränsade
penningpolitikens manöverutrymme.
När jag var här i höstas påpekade jag att det inte är alldeles enkelt
att se hur målet om 2 % överskott över konjunkturcykeln ska uppnås under
de närmaste åren. Den reflexionen kvarstår när man tittar i de underlag
ni har fått. I inflationsrapporten ser ni att vi beräknar att överskottet
blir ungefär 2 % i slutet av perioden, 2007. Det är sannolikt på toppen
av konjunkturuppgången. Osäkerheten är stor, men jag håller fast vid
den bedömning jag tidigare har gjort.
När det gäller det konjunkturella perspektivet lägger vi in den
finanspolitik vi uppfattar att man bedriver i våra bedömningar. Den ligger
alltså till grund för våra bedömningar. Inflationsprognosen är utformad
med hänsyn till vår bästa uppskattning av finanspolitiken, som den just
nu ser ut helt enkelt.

Karin Pilsäter (fp): Jag tänkte fortsätta ungefär där Lars Heikensten
slutade. Det vi håller på med här blir skärningspunkten mellan penningpolitik
och annan ekonomisk politik. Uppgiften i dag är bland annat att utvärdera
hur bra ni har skött ert jobb under de senaste åren, den delen av den
ekonomiska politiken som ni har hand om. Man kan tala om vad man hade
bort veta och konstatera att det hade varit annorlunda. Men med det man
visste var det inte så mycket annat att göra, och det är vi väl överens
om.
Det är uppenbarligen så att importpriserna utvecklar sig enligt ett
annat mönster än de mer enkla handlingsreglerna som innebär att när
efterfrågan ökar stiger priserna på ungefär samma saker. Då kan man
behöva justera räntan för att dämpa lite. Det gäller för KPI och så
vidare. Om däremot importpriserna ändras för att man börjar köpa helt
andra saker på helt andra ställen kanske handlingsregeln borde vara
helt annorlunda utformad.
Det pågår nu en intressant diskussion om vad produktiviteten egentligen
består av. Som du sade här tidigare är det just ingen som har något
sant svar på den frågan. Det är ändå uppenbart att det finns stora
frågetecken inför att använda det vanliga måttet på det sätt som man
brukar.
Jag tänker därför fråga lite mer långsiktigt om det finns anledning att
ifrågasätta vilka mått man använder och hur de är konstruerade, kopplat
till de mer traditionella slutsatser man brukar dra av dem, när
importprisindex och produktiviteten kan förändras på helt andra grunder än
vad man är van vid. Vi har tidigare fått redogjort för en metodutveckling
när det gäller att ta in marknadens förväntade räntor i redovisningarna.
Finns det anledning att gå vidare med andra metodförändringar? Det är
min ena fråga.
Den andra frågan gäller det som du avslutade med alldeles nyss, Lars
Heikensten. Du sade ungefär så här: Vår bästa uppskattning av finanspolitiken
är det som står i inflationsprognosen. Det har varit tydliga uttalanden
från finansministern inför de så kallade förhandlingarna, att eftersom
de offentliga finanserna inte ser ut att bli fullt så dåliga som man
trodde finns det utrymme för nya utgifter. Detta är inget illvilligt
tal från borgerligheten. Vad ni skriver här är att det kommer att
innebära att finanserna förstärks. Det aviseras också att de ska användas
i hög grad för AMS-åtgärder som sänker den öppna arbetslösheten. Det
sades häromdagen att man räknar med att komma ned till under 4 % lagom
till valet 2006. Er prognos här är att den öppna arbetslösheten ska
vara omkring 5 % vid den tidpunkten. Båda de parametrarna har ändå viss
betydelse för den bedömningen.
Det finns ingen anledning att gå i polemik om huruvida finanspolitiken
är korrekt utformad. Men prognosen som är gjord verkar inte vara den
bästa man kan göra utifrån de offentliga redovisningar som kommer från
politiskt håll. Hur ser ni på den politiska utvecklingen och bedömningen
att inflationen och räntan ska vara som de är, utifrån att de offentliga
finanserna planeras vara svagare och den öppna arbetslösheten planeras
vara lägre?

Riksbankschef Lars Heikensten: Låt mig börja med den sista frågan. Det
är svårt att bedöma exakt hur finanspolitiken kommer att läggas upp.
Normalt sett utgår vi från de förslag som finns med något sånär tydliga
konturer. Om det sedan aviseras åtgärder som inte är särskilt specifika
är det alltid en svår avvägning: Vad ska vi lägga in i kalkylerna?
Jag utgår från att vi inte har ändrat bedömningen bara till följd av
ett utspel för två veckor sedan. Det krävs att det har kommit lite längre
i processen. Det är möjligt att det kommer att påverka våra bedömningar
framöver, om man väljer att bedriva en i vissa avseenden mer expansiv
politik. Vi får då gissningsvis en aningen högre tillväxttakt på kort
sikt och kanske ett aningen högre inflationstryck. Det handlar också
rätt mycket om hur åtgärderna är konkret utformade. Jag vet inte om jag
kan säga mer om den saken egentligen.
Det är vår principiella ansats och den följer vi. Jag kan just nu inte
se en finanspolitik framför mig som i det kortsiktiga, konjunkturella
perspektivet skulle vara av den arten att det påtagligt skulle förrycka
den penningpolitiska bilden. Så uppfattar jag inte heller de signaler
som har sänts. Vi får gissningsvis ungefär samma konjunkturutveckling
och inflation även om man skulle göra en del ytterligare förändringar.
Problematiken när det gäller finanspolitiken har mer att göra med den
andra aspekt jag tidigare berörde, det långsiktiga, det ramverk som
finns och hur det uppfylls eller inte uppfylls.
När det gäller den första frågan är jag lite osäker. Var det så att du,
Karin, i huvudsak funderade över hur vi ser på importprisutveckling
och produktivitetsutveckling och i vilken utsträckning begreppen där
fungerar. Om det var din frågeställning vill jag säga följande.
När det gäller importprisutvecklingen bedriver vi ett arbete för att få
fram mer meningsfulla prisindex, som fångar den internationella
prisutvecklingen. Problematiken där är alltså att vi har jobbat med prisindex
som baseras på prisutvecklingen i de länder som vi i huvudsak har
importerat från. Sker det dramatiska förändringar där, att man går från
att importera mycket från vissa länder till att importera betydligt mer
från andra, kan man få bekymmer med importprisrelationerna. Jag tror
att det är ett av de problem som vi och andra har haft.
När det gäller produktiviteten finns det naturligtvis också olika typer
av frågeställningar. Det har framför allt att göra med
produktivitetsutvecklingen
i tjänstesektorerna, ett arbete som vi har varit med och försökt stödja
Statistiska centralbyrån i att bedriva. De arbetar med att förändra och
förbättra, men jag tror i huvudsak att det är ett område där det också
krävs mer pengar. Metodutveckling på detta område är alltså något
Finansdepartementet måste engagera sig i, om jag förstår saken rätt. Vi
har gjort en del beställningar, där Statistiska centralbyrån tar fram
vissa saker som har varit av speciellt intresse för vår del.
Parentetiskt kan jag också säga att detta - att utveckla den här typen
av underlag - är en av Konjunkturinstitutets allra väsentligaste uppgifter.


Karin Pilsäter (fp): Det är självklart att ni inte kan göra några helt
egna allmänna prognoser utifrån uttalanden eller vad som verkar vara
rimligt och troligt att regeringen gör med finanspolitiken inför valet.
Sannolikheten att man går till val på åtstramning får väl betecknas
som rätt liten. Det känns som att det finns ett ganska svajigt underlag
på de här punkterna som gör att det kan finnas anledning att ompröva
senare.
Vi kan konstatera att viljan att göra uttalanden om hur mycket ni ska
påverka penningpolitiken förefaller i rätt hög grad vara omvänt
proportionell till hur många förslag till strukturella förändringar man
själv tar ansvaret för att lägga fram men inte gör. Det kanske möjligen
också gäller Konjunkturinstitutet.
Det man slås av är just detta om inflationstakten blir låg därför att
det sker systemförändringar, och då får ni skäll för att ni inte har
parerat dem med räntan. Finns det över huvud taget någon teoretisk
möjlighet, om man hade vetat om det här - vilket inte ni och inte någon
annan tog med i sina bedömningar - att det hade spelat någon roll? Är
det rätt att sänka räntan som en konsekvens av att de här mönstren
förändras? Ska penningpolitiken vara utformad för det? Det är väl där
man känner att man skulle behöva gå ett steg vidare i diskussionen.
Det är lika som det var för ett antal år sedan, då man funderar om man
verkligen kan sänka räntan när det är stagnation. Vad gör man om
lågkonjunkturen blir ännu lägre och man redan ligger på noll? Är
penningpolitiken verksam i det läge som vi nu är i? Måste vi inte ha kvar
lite fallhöjd om det dessutom kommer sämre tider?

Riksbankschef Lars Heikensten: Låt mig börja med Karins senaste fråga.
Vi har, som jag uppfattar det, under de senaste sju-åtta åren haft en
situation där det har skett rätt påtagliga förändringar på olika vis i
den globala ekonomin. Därmed säger jag inte att det inte har varit en
snabb strukturomvandling på många sätt tidigare. Det här landet har
klarat sig så pass bra i ett längre historiskt perspektiv mycket tack
vare vår förmåga att anpassa oss till strukturella förändringar. Men
jag tror att de flesta håller med om att det kanske är extra stora
förändringar just nu.
Det hänger ihop med flera olika saker. Det hänger ihop med, som jag
uppfattar det, framväxten av ett antal, i politiska termer, stabila
regimer - vad man än sedan tycker om dem - i Asien som bedriver en
ekonomisk politik starkt inriktad på export. Det hänger ihop med den
teknologiska utvecklingen, som gör att man kan dra nytta av nya
teknologiska landvinningar globalt på ett sätt som man tidigare inte kunde.
Man kan sitta exempelvis i Indien och syssla med telefontjänster, eller
man kan göra stora programmeringsjobb. Många svenska företagare är
involverade i detta och har lagt ut delar av sin design på center i
exempelvis Indien. Det hänger antagligen också ihop med den globala
låginflationsmiljö som vi är i. Det finns alltså ett antal olika faktorer.

Sammantaget har de här faktorerna haft en prispressande effekt i många
ekonomier. Det förefaller som om den pressen har varit extra stor i en
del små länder de senaste åren.
Jag får många frågor från mina europeiska kolleger när jag är nere i
Europa om den positiva utvecklingen i de nordiska länderna. Dessa har
ganska olika penningpolitik och skiljer sig på alla möjliga olika sätt,
men alla har en mycket bra utveckling i ett europeiskt perspektiv just
nu när det gäller produktivitet och inflation.
Då är frågan om man ska ta hänsyn till den här typen av strukturella
förändringar när man bedriver penningpolitik. Ja, det ska man, enligt
min uppfattning. Varje enskild förändring kan sägas vara en isolerad
och tillfällig förändring. Men givet att vi är i en sådan fas som vi är,
tror jag att det är rimligt att beakta den i den utsträckning det är
möjligt.
Låt oss vända på kuttingen och säga att det var ett inslag i utvecklingen
på 60- och 70-talen att man i omgångar höjde indirekta skatter. Jag
tror att det då hade varit farligt att bedriva penningpolitik utan att
beakta det inslaget. Även om varje enskild skattehöjning var isolerad
var det ett mönster, som bidrog till den inflationsmiljö vi hade. Hade
man då inte beaktat det hade man antagligen fått se en accelererande
inflation i den situationen. Jag tycker att samma slutsats gäller nu
men med motsatta förtecken.
En annan sak är att det är svårt att i praktiken avgöra hur stora hänsyn
man bör ta. Som jag var inne på, varierar effekterna på inflationen
kraftigt mellan åren. Kom ihåg att vi hade den här diskussionen - nu är
vi tillbaka lite i det jag pratade om inledningsvis - mellan 1997 och
1999. Det var många som sade att inflationen aldrig kommer att skjuta
fart. Det fanns också ett inslag av detta i den internationella
diskussionen vid den här tidpunkten. Titta vad som hände 2000, 2001 och
2002 - då sköt inflationen fart kraftigt till följd av att elpriserna
gick upp. Det kan vi bortse från, men även om vi bortser från det var
det en uppgång i den underliggande inflationen.











8. Olika mått på inflationen i USA
Årlig procentuell förändring

Källor: Bureau of Economic Analysis och Bureau of Labor Statistics.
Vi ser motsvarande tendenser i dag. Exempelvis i Förenta staterna är
inflationen, enligt de flesta mått mätt, på väg upp. Jag tror alltså
inte att konjunkturens effekter på inflationen har försvunnit. Jag tror
att de andra faktorerna hjälper, om ni så vill, centralbankerna i världen
och har hjälpt dem under de här åren. Och jag tror att de kommer att
hjälpa oss även under de närmaste åren. Men det är väldigt svårt att
veta från det ena året till det andra exakt hur det här kommer att slå.
Det är vad de här bilderna visar. Ingen såg egentligen att det skulle
bli precis på det här sättet.
Det är en annan sak, som Karin glider in på mot slutet, om det här leder
till att vi kommer att fortsätta ha låga räntor hela tiden. Det är lätt
att se bakgrunden till frågan. Tittar vi på Sverige under de gångna
åren ser vi att vi har haft väldigt låga räntor. Vi har haft ganska
lite konjunkturell svängning i räntan, säkert mindre än vad de flesta
skulle ha föreställt sig. Det beror ju på att de här krafterna har verkat
ovanligt hårt i vår ekonomi.
Det finns en risk för att den här utvecklingen på sikt reser andra typer
av frågeställningar. Säg att inflationen till följd av de krafter jag
pratar om leder till en väldigt låg prisökningstakt. När man tittar i
prognoserna framåt ser det alltid ut som att inflationen ska komma under
målet. Då finns det skäl för oss att fortsätta ha låga räntor. Men om
vi fortsätter att ha så här låga räntor skulle det förvåna mig om det
inte på sikt bygger upp rätt allvarliga finansiella obalanser av olika
slag. Jag tycker inte alls att vi är där i dag, och hade jag tyckt det
hade jag lagt upp mitt inledande anförande på ett annat sätt. Jag har
ändå noterat att vi exempelvis har haft en ganska kraftig småhusprisutveckling.
Vi ser den här typen av problematik i andra länder och globalt.
Jag tror att jag har varit inne på det här tidigare i utskottet.
Tillgångsprisutvecklingen i en låginflationsmiljö är en problematik när
man sysslar med penningpolitik som man har anledning att fundera över.
Är det någon enskild faktor som jag tror kan leda till att man börjar
omvärdera inflationsmålspolitiken, som generellt i västvärlden har
fungerat väl, kommer det att ha med det här att göra. Det kommer att
resa frågor om hur man med andra typer av politiska åtgärder, som ligger
vid sidan om vad räntepolitiken kan hantera, kan påverka tillgångspriset
och kreditexpansionen. Det gäller exempelvis hur skattepolitiken läggs
upp, för kapitalbeskattning eller fastighetsbeskattning, för att ta två
exempel som går åt lite olika håll politiskt, i de slutsatser man kan
vilja dra. Men båda är förstås exempel på skatter som påverkar
prisutvecklingen på småhus.
När det sedan gäller det första som Karin pratade om, finanspolitiken,
har vi i fråga om politiken 2007 tvingats göra en del egna antaganden,
för där är det väldigt oklart exakt hur det kommer att se ut. Där har
vi valt att anta att politiken läggs om i en aning stramare riktning
för att de långsiktiga budgetmålen ska uppnås. Det åskådliggör att vi
själva ibland tvingas göra antaganden - det drar vi oss inte för. Men
det är klart att det underlättar ju tydligare den bild är som ligger på
bordet. Jag utgår från att det efter vårpropositionen är tydligare vad
som kommer att gälla de närmaste ett till två åren, och därmed kan vi
ta hänsyn till det vid nästa tillfälle.

Mats Odell (kd): Riksbankschefens presentation var intressant, och även
den efterföljande debatten har varit det.
Vi diskuterade förra gången de ingångsvärden som Riksbanken och andra
aktörer har för sitt agerande. Produktivitetsutvecklingen och tillväxten
- bägge dessa mått har ju slagit omvärlden med häpnad: Vi har så oerhört
hög produktivitetstillväxt, så oerhört hög tillväxt, trots att vi ser
väldigt klena resultat av detta i verkligheten. Arbetsmarknaden är
oerhört svag. Investeringarna ligger klart under genomsnittet bland EU:s
ursprungsländer. Vi ser ett antal sådana exempel. Här försöker man då
indirekt lägga skulden för den svaga sysselsättningsutvecklingen på
Riksbanken.
Jag tittade på en del siffror på hur det har sett ut inom EU från 1995
till 2003. Sysselsättningen i Sverige har vuxit betydligt långsammare
än i genomsnittet av länderna, knappt hälften av snittet av EU-länderna.
Tittar vi på de allra bästa, Irland och Spanien, är det ungefär en
sjättedel av tillväxt av nya jobb under den här perioden. Detta kan
knappast vara Riksbankens fel, om man tittar på hur penningpolitiken
har bedrivits.
Jag har ett par frågor till Lars Heikensten.
Den svenska produktiviteten verkar vara oerhört hög i ett internationellt
perspektiv, samtidigt som det kommer fram så väldigt få nya jobb. Varför
leder inte den förbättrade produktiviteten till fler nya jobb?
Vi hade Medlingsinstitutets generaldirektör i utskottet i torsdags. Jag
konstaterade att man i Medlingsinstitutets lönebildningsrapport på sex
och en halv sida diskuterade just produktivitetsmåttet. Du var själv
inne på detta. Generaldirektören sade att de här siffrorna har mera med
metafysik än med verkligheten att göra i många fall.
Det skulle vara intressant att få en kommentar. Är det så att det här
i själva verket leder oss fel, att mycket av produktivitetstillväxten
i själva verket är en outsourcing av produktion som sker framför allt
i Kina och sydostasiatiska länder men även i Baltikum och de nya
medlemsländerna? Sedan stämplar vi Made in Sweden på detta, och de svenska
börsföretagen upplever en vinst-boom som vi inte har sett på mycket
länge, samtidigt som sysselsättningen viker.

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag ska börja med att säga att jag ändå
tror att man måste konstatera att vi har en bra produktivitetsutveckling
i Sverige, och i Norden, som jag var inne på tidigare, jämfört med många
andra länder. Det finns indikatorer som tyder på att det har att göra
med att vi är snabbare på att ta oss an ny teknik. Starka skäl talar
för - men jag har inte sett någon studie som tydligt belägger det - att
detta att vi är så starkt exponerade för utvecklingen i omvärlden spelar
en roll. Få länder har en så hög exportandel som vi har, och då är det
en stor del av vår ekonomi som lever i väldigt skarp konkurrens med
omvärlden, större än i en del andra länder.
En av Mats frågor var varför vi inte har fått i gång sysselsättningen
ännu. Det kan man naturligtvis reflektera över. Vi kan se att det finns
ett väldigt tydligt mönster mellan BNP-tillväxt och sysselsättning
historiskt, och det är tydligt att det har varit långsammare i den här
uppgången. Det innebär naturligtvis inte att det inte kommer att komma
i gång, men det har tagit längre tid. Motsvarande debatt fördes i Förenta
staterna, och även där tog det något längre tid den här gången innan
uppgången kom.
En lite speciell sak i vårt fall är att antalet arbetade timmar har
börjat stiga betydligt snabbare. Där har mönstret varit det normala.
BNP har lett till ökat antal arbetade timmar, men inte sysselsatta. Det
tror jag delvis hänger ihop med en del förändringar på arbetsmarknaden.
Det hänger nog ihop med att en del som har varit sjuka tidigare har
börjat arbeta. Det är en aspekt på det hela. Men det hänger gissningsvis
också samman med att människor drar sig för att anställa, nyanställa,
och hellre ökar antalet timmar, om vi jämför med det historiska mönstret
hos dem som jobbar, än anställer ny personal.
Jag tänkte be Kerstin något kommentera frågan om "merchanting", som är
en aspekt på detta som jag vet att Mats har intresserat sig för tidigare.




9. Beräknat bidrag till BNP-tillväxten från merchanting
Procentenheter*

* Under antagandet att prisutvecklingen för merchanting varit som för
tjänsteexporten totalt.
Källor: SCB och Riksbanken.
Kerstin Hallsten: Du pratade väl om outsourcing. Egentligen är det
väldigt svårt att få något mått. Det är väl "offshoring", när man tänker
sig att man flyttar ut. Annars kan det vara att man flyttar produktion
bara i Sverige. Men just detta att man flyttar ut produktion är det,
som sagt, svårt att hitta något bra mått på. Men vi har "merchanting",
som kanske säger någonting. En stor del av det här kan vara till exempel
att det är ett moderbolag i Sverige och två dotterbolag utomlands, och
sedan köper moderbolaget från det ena och säljer till det andra.
Som vi ser slår det lite mellan åren. Om vi ser det som andel av BNP
har det skett en ökning av "merchanting". Men det är svårt att veta vad
man ska tro om framtiden. Det kan ju vara specifika faktorer, och det
kan slå tillbaka mellan de olika åren. Sedan har det varit ett problem
hur man ska värdera det, om det verkligen är en ökad produktion. Många
tycker ändå att man kan se det som något slags avkastning på forskning
och utveckling som har skett i Sverige. Det kanske har påverkat
sysselsättningen i ett tidigare skede. Vi får en produktionstillväxt, ett
förädlingsvärde, i Sverige, men det har inte skett någon direkt produktion
det året i Sverige. Till viss del kan det ge en högre produktivitetstillväxt
och högre produktion i Sverige. Men om det ändå ses som att det har
skett forskning och utveckling i Sverige har det ju sysselsatt människor
i ett tidigare skede i Sverige. Det blir alltså en tidsförskjutning.
Hur ska man tolka det där? Det har ändå inte varit ett så stort bidrag
på senare år.



10. Merchanting som andel av BNP
Procent

Källor: SCB och Riksbanken.
Riksbankschef Lars Heikensten: Vi har en bild till som visar hur det
har utvecklats över tiden, och då ser vi att "merchanting" uppenbarligen
har ökat trendmässigt. Det är antagligen en naturlig följd av den
utveckling som vi har globalt.
Vi har diskuterat hur det ser ut i andra länder, men vi har inte kunnat
ta fram ett bra underlag ännu så det vågar jag inte uttala mig om.
Gissningsvis är det här ett fenomen som även andra länder har. I Sverige
är det rätt starkt koncentrerat till några sektorer, om jag förstod
saken rätt. Det är ett par sektorer som har dominerat under de senaste
åren.

Mats Odell (kd): Det här beskriver produktion och verksamhet som bokförs
som svensk, produktivitetsförbättring och så vidare, trots att produkterna
aldrig har varit i Sverige. Här ser vi ett växande problem. Vi ser också
att småföretagen flyttar ut mer och mer produktion. Man har dotterbolag
som tillverkar, och så tar man hem det, stämplar Made in Sweden och
säljer med mycket god vinst, men det är ingen sysselsättningsförbättring.

Hur ska man mäta produktivitetsförbättringen av att telefonen också är
en kamera, en bandspelare och en video, när man sätter sig ned och
förhandlar om detta på Statistiska centralbyrån och Konjunkturinstitutet?
Jag slipper nu köpa både en kamera, en videokamera och en diktafon
samtidigt som jag köper min telefon. Det är klart att det är en enorm
produktivitetsutveckling. I det här fallet har väl detta skett, såvitt
jag förstår, i Japan och inte i Sverige, även om det är ett joint venture,
med ett svenskt och ett japanskt företag. Mätproblemen är enorma, och
risken när man ska navigera efter de här siffrorna är att det blir fel.


Riksbankschef Lars Heikensten: Jag ska inte förlänga diskussionen
särskilt mycket, men jag tror att det här på sätt och vis är en naturlig
följd av globaliseringen, att det inte bara är produktivitetsstatistiken
som blir mer och mer problematisk. Det är nog många delar av vår nationella
statistik som blir svårare att tolka i takt med att vi har mer och mer
integrerade strukturer, företag som är mycket stora i vår ekonomi och
också mycket stora utomlands, och som gör mycket inom sig som har rätt
stor betydelse för hur statistiken ser ut.

Siv Holma (v): Många av de frågor som jag hade tänkt ställa har redan
blivit berörda. Framför allt handlar det om den frågeställning som Bo
Bernhardsson hade i begynnelsen och fick ett väldigt nyanserat svar på
av riksbankschefen. Men ändock kvarstår något.
Jag uppfattar att trots att ni kan vara självkritiska finns det ingen
anledning att ändra de spår som ni har bestämt er för när ni gör
bedömningarna av räntans nivå. Det är naturligtvis många saker som ska
samverka för att vi ska få en bättre sysselsättningsutveckling.
Jag kan lugna oppositionen, som tror att majoriteten inte kommer att
bedriva en bra politik för sysselsättningen. Vi kommer i alla fall att
göra allt vad vi kan för att få ordning och reda på detta område också.
Det ska nog inte bli så stora problem.
Jag har också funderat på just det här med produktivitetsutvecklingen,
svårigheterna, som också Mats Odell var inne på, mätproblemen. Det
finns en annan sak som jag funderar på. Vad jag förstår är det
exportindustrin som står för produktivitetsökningen, som har varit oväntat
hög. Då tänker jag på att det förutom IT-tekniska saker också finns en
basindustri, och det kunde vara intressant att höra vilken betydelse
den har. Det är ju en basindustri som är väldigt exportinriktad. Har
produktivitetsökningen haft en betydelse i det här sammanhanget?
Riksbankschefen talar om att produktivitetstillväxten inte är helt klarlagd,
att det finns en problematik och att ni från Riksbankens sida gör en
del gissningar i det sammanhanget.
En annan fråga som jag har funderat på när jag har lyssnat är
småhusprisutvecklingen. Den kan se väldigt olika ut i landet. Vad har det för
betydelse? Jag kan förstå att det har en betydelse att de befolkningstäta
områdena har någon form av ledande funktion i sammanhanget. Det kunde
vara intressant att få en kommentar till det.

Riksbankschef Lars Heikensten: Tre frågeställningar som Siv tog upp
tänkte jag beröra, först det här med att ändra spår. Vi har naturligtvis
alltid all anledning att fundera när vi har gjort en bedömning som inte
har varit korrekt, av inflationen eller vad det nu är, över hur det kan
göras bättre. Det är ett arbete som pågår kontinuerligt. Jag vill gärna
understryka att vi i det arbetet har väldigt mycket hjälp av olika typer
av internationella kontakter som vi har. Det visar sig nämligen att
många av de problem vi har finns också i andra länder. Senast nu i helgen
var jag i Basel, och då hade vi en lång diskussion där flera kunde vittna
just om snabba förändringar i detaljhandeln. Det sker i Frankrike, på
samma sätt som ni vet tidigare har skett i Förenta staterna med företaget
Wal-Mart, som har tagit väldigt stora marknadsandelar. Det sker i
Nederländerna, där tyska livsmedelsföretag bryter in ganska starkt, precis
som de har gjort i delar av Sverige. Vi kan alltså göra jämförelser och
vi kan dra nytta av de olika analytiska metoder som man har använt i
andra banker. Det jobbet pågår hela tiden.
I den här rapporten introducerar vi ett delvis annat sätt att göra
bedömningar, där vi inte bara använder en konstant reporänta utan också
använder marknadens förväntade reporänta, för att bredda beslutsunderlaget,
kan man säga, och för att, förhoppningsvis, underlätta kommunikation,
framöver. Det är en utveckling som har pågått internt under ett antal
år men där vi nu tycker att det finns anledning att ge lite större plats
åt de här bedömningarna.
I den meningen är vi hela tiden öppna för förändringar. Jag tror också
- det ska jag gärna säga - att det kan finnas anledning att återkomma
till de här frågorna, som vi preciserade i förtydligandet 1999. Det kan
alltid finnas anledning att vart femte år eller så titta igenom hur vi
resonerade och vad vi har vunnit för erfarenhet som vi kan använda oss
av. Det förtydligandet sammanhängde mycket med den debatt som vi hade
haft under åren dessförinnan, 1997 och 1998, kring det index vi hade
använt och så vidare. Det pågår hela tiden ett sådant arbete och ska
naturligtvis pågå ett sådant arbete. Den externa diskussionen är viktig
i det sammanhanget, för det kommer fram bra idéer och det tvingar oss
att skärpa oss i olika avseenden.
Beträffande den andra frågan som Siv reste vet jag inte hur mycket jag
kan tillföra. Det gällde basindustrins roll. Alla som har besökt gruvor
och massafabriker - det har jag gjort på senare tid vid ett par tillfällen
- vet att det är en i högsta grad högteknologisk tillverkning. Man lever
gärna i den motsatta föreställningen, men det är oerhört påfallande
vilken hög teknologinivå det i dag är i basindustrin.
En del av den kraftiga investeringsuppgång som vi just nu ser, en inte
oväsentlig del, sker just i de här näringarna. Produktivitetsutvecklingen
har länge varit väldigt god i de här sektorerna, och det finns all
anledning att förvänta sig att den fortsätter. Men när man går inne i en
massafabrik kan man fråga sig om det finns möjlighet att ta bort så
många fler anställda, då man normalt sett ser nästan ingen, annat än
någon som sitter i en liten glashytt i en del av den stora lokalen.
Säkert kommer produktivitetsutvecklingen att fortsätta.
Det som är intressant är att produktivitetsutvecklingen under senare år
har varit bredare än så. Vi har också haft en kraftig produktivitetsutveckling
i delar av tjänstesektorerna, periodvis till exempel i handeln. Jag vet
att detta gäller flera av de andra nordiska länderna också.




11. Förändring i medelpris
Årlig procentuell förändring på tre månaders snitt

Källa: SCB.
Den tredje frågeställningen gällde småhuspriserna. Ja, det är lite
skillnad i utvecklingen mellan till exempel Stockholmsregionen och landet
i övrigt. Samtidigt skulle jag ha kunnat välja att visa ett annat diagram,
som visar att småhusprisutvecklingen har varit extra stark i Malmöregionen
och Göteborgsregionen på senare tid, faktiskt starkare än i Stockholm,
kanske inte de allra senaste månaderna men definitivt under 2003 och
2004. Regionerna går alltså ibland lite i otakt i detta avseende. Vad
vi får titta på är naturligtvis den nationella utvecklingen.
Det som kan oroa, i den mån man nu ska vara orolig, är om en del hushåll
lånar så mycket att de när ränteläget så småningom stiger, vilket det
normalt sett får förväntas göra, inte riktigt klarar av det. Den typen
av problem kan egentligen uppkomma oberoende av vilken nivå som priserna
ligger på i olika regioner, oberoende av absoluta nivåer. Det har mer
att göra med efterfrågesituationen på den enskilda marknaden, om man
kan få ut det pris man en gång betalade.

Jörgen Johansson (c): Det var en mycket intressant genomgång. Även den
efterföljande diskussionen har varit intressant.
Det som du avslutade med vad gäller hus- och fastighetspriserna liksom
riskerna är intressant att analysera, allra helst när man kan konstatera
att hushållsekonomin för mer än 50 % av familjerna går över styr om de
får en ökad kostnad med 3 000 kr i månaden. Det är alltså en rätt stor
risk som ligger i det här.
Utlåningen till bostadsrätter har tydligen ökat med 27 % det senaste
året. En faktor tror jag är att det är en stor åldersgrupp som går i
pension, alltså 40-talisterna, och som gärna lämnar sina villor och
vill ha ett enklare boende och därför söker sig till bostadsrätterna.
Det bidrar också till en kostnadsutveckling på det här området.
Vad gäller sysselsättningen kan vi konstatera att vi får fel prognos på
fel prognos och att nettotillväxten är densamma som noll. Överskickat
till Siv Holma kan jag säga att från oppositionens sida är vi definitivt
inte lugna. Vi blir oroligare för varje dag som går.
Frågan är om vi har en högkonjunktur eller ej. När jag är ute och träffar
kommuner, landsting och små och medelstora företag är det entydiga svaret
att man inte märker någonting av någon högkonjunktur. Men om vi nu har
en högkonjunktur, har du i ett annat sammanhang sagt att det är viktigare
att få till en tuffare politik i goda tider. Då är min fundering: Anser
du att vi har den tuffare politiken? Utan att du behöver recensera
majoriteten skulle jag ändock vilja ha några kommentarer till det uttalandet.


Riksbankschef Lars Heikensten: Jag vill börja med att göra en liten
kommentar ytterligare till det som du talade om inledningsvis, som har
en koppling till detta med småhusprisutvecklingen.
Jag tror att jag visade den här bilden också i höstas, men jag tycker
att den är instruktiv så jag vill gärna återkomma till den. Den visar
hur hushållens skulder har utvecklats som andel av hushållens disponibla
inkomster. Det är ingen tvekan om att det har skett en ganska dramatisk
uppgång i hushållens skulder, och det bör man vara medveten om. Det är
därför som jag också vid flera tillfällen, bland annat i en julintervju
som TT gjorde, har flaggat för att det är viktigt att hushållen i Sverige
är beredda på att inom sinom tid få ett högre ränteläge. Över
konjunkturcyklerna har räntorna i länder med låg inflation varierat mellan 2
och 6 % ungefär, så man bör vara beredd att klara räntelägen i de
intervallerna. Det är naturligtvis också viktigt att bankerna, när de
lånar ut pengar, testar att de som de lånar ut till klarar detta. Den
frågan har banksektorn ett stort ansvar för.
Problemet är om och när räntan så småningom stiger. Då kommer den post
- räntekvoten - som jag visar på bilden att öka. Den har hittills gått
ned alltmer därför att ränteläget har varit så lågt till följd av den
globala miljön men också till följd av den omläggning som skedde av
stabiliseringspolitiken i Sverige. Men det är när detta mönster bryts
som frågan ställs på sin spets om skuldutvecklingen var hållbar. Visar
det sig att den inte var det, riskerar det att dämpa den allmänna
efterfrågan. Utan att jag på något vis vill dramatisera det hela tillmätte
vi ändå denna aspekt ett visst värde när vi fattade beslutet om räntan
i går. Vi ville inte helt bortse från den.




12. Hushållens skuldkvot och räntekvot
Procent av disponibel inkomst

Källor: SCB och Riksbanken.
När det sedan gäller finanspolitiken vet jag inte om jag vill eller har
anledning att säga så mycket mer än vad jag tidigare har sagt, nämligen
att vi när det gäller det kortsiktiga perspektivet tar den finanspolitik
som bedrivs som utgångspunkt för penningpolitiken. Så har vi gjort, och
så kommer vi att fortsätta att göra. Jag kan inte se att den politik
som bedrivs i det kortsiktiga perspektivet på något påtagligt sätt
försvårar för oss att bedriva penningpolitik, utan vi kommer nog att
klara att ordna en inflation ungefär i linje med målet också de närmaste
åren. Det känner jag ingen oro för.
Sedan finns det en annan problematik. Den har att göra med just detta
om vi lever upp till det regelverk som riksdagen har lagt fast. Jag har
tidigare sagt att jag känner en viss oro mot bakgrund av de beräkningar
som vi själva har gjort på den punkten. Det var också det som var
bakgrunden till den formulering som du refererade till. Men, återigen, de
där beräkningarna är osäkra. Skulle det bli en starkare tillväxt än vad
vi och de flesta andra räknar med, då kan även den saken utvecklas på
ett annat sätt. Men som det ser ut i dag är vår bedömning att man inte
synes uppnå tvåprocentsmålet över konjunkturcykeln.

Ordföranden: Härmed är denna utfrågning av riksbankschefen - inte förhör,
herr riksbankschef - avslutad. Det är möjligen i USA som man håller
förhör men inte här i finansutskottet, i alla fall inte så länge som
jag är ordförande. Tack så väldigt mycket, riksbankschefen med medarbetare.

Vi i finansutskottet uppskattar väldigt mycket dessa överläggningar och
ser fram emot en fortsättning. Mikael Odenberg och jag har resonerat
lite grann om detta med riksbankschefens utsträckta hand när vi möjligen
ska söka andra vägar och ytterligare sätt att få information och ta del
av era synpunkter. Vi uppskattar denna utsträckta hand väldigt mycket.
</pre>