Bostadsutskottets betänkande

2004/05:BOU9

Ändrade regler för bostadsbidrag

---

Sammanfattning
Utskottet tillstyrker i betänkandet de förslag till ändringar i
bostadsbidragen som lämnas i proposition 2004/05:112 Ändrade regler för
bostadsbidrag. Förslagen innebär att det särskilda bidraget för
hemmavarande barn höjs och att ett umgängesbidrag införs. Den del av
bostadsbidraget som lämnas för bostadskostnaden ändras, från nuvarande två
ersättningsnivåer till en ersättningsnivå. Sambor likställs med makar,
även om de varken har eller har haft gemensamt barn eller har gemensam
folkbokföringsadress. Vidare införs en särskild regel om bevisbördan
angående samboförhållanden. Regeln innebär att de bidragssökande i vissa
fall skall likställas med sambor, om de inte visar att de inte är sambor.
Vidare införs en fast tidsfrist om fem år för att ta upp frågan om
nytt slutligt beslut om bostadsbidrag med anledning av ändrad taxering.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 november 2005 men
skall i huvudsak tillämpas på bostadsbidrag som avser tiden efter 2005.

Motionsförslag om att propositionen skall avslås avstyrks av utskottet.
Även de motionsförslag som står mot förslagen i propositionen avstyrks,
liksom övriga förslag om förändringar i bostadsbidragen.
Till betänkandet har fogats 11 reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Avslag på propositionen
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Bo10 och 2004/05:Bo13.
Reservation 1 (m)

2. Höjning av det särskilda bidraget för hemmavarande barn
Riksdagen bifaller proposition 2004/05:112 i denna del och avslår
motionerna 2004/05:Fi11 yrkande 6 och 2004/05:Bo11 yrkande 1.
Reservation 2 (kd)

3. En ersättningsnivå för bidraget till bostadskostnader till
barnfamiljer
Riksdagen bifaller proposition 2004/05:112 i denna del och avslår motion
2004/05:Bo12 yrkandena 3 och 5.
Reservation 3 (fp)

4. Nytt umgängesbidrag
Riksdagen bifaller proposition 2004/05:112 i denna del och avslår motion
2004/05:Bo12 yrkandena 6 och 7.
Reservation 4 (fp)

5. Ungdomars möjlighet till bostadsbidrag vid umgängesrätt
Riksdagen bifaller proposition 2004/05:112 i denna del och avslår motion
2004/05:Bo12 yrkande 4.
Reservation 5 (fp)

6. En fast tidsfrist för nytt slutligt bostadsbidrag vid ändrad
taxering
Riksdagen bifaller proposition 2004/05:112 i denna del och avslår motion
2004/05:Bo12 yrkandena 10 och 11.
Reservation 6 (fp)

7. Lagförslaget i övrigt
Riksdagen bifaller proposition 2004/05:112 i denna del.

8. Krav på konsekvensbeskrivning
Riksdagen avslår motion 2004/05:Bo12 yrkande 2.
Reservation 7 (fp)

9. Reformering av bostadsbidragen för att minska marginaleffekterna
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Bo11 yrkande 4 och 2004/05:Bo12
yrkande 1.
Reservation 8 (m, fp, kd)

10. Avstämningsperioderna för bostadsbidragen
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Bo11 yrkande 3 och 2004/05:Bo12
yrkande 12.
Reservation 9 (fp, kd)

11. Inkomstgränserna för bostadsbidragen
Riksdagen avslår motion 2004/05:Bo11 yrkande 2.
Reservation 10 (kd)

12. Sambandet mellan bostadsbidrag och socialbidrag m.m.
Riksdagen avslår motion 2004/05:Bo12 yrkandena 8 och 9.
Reservation 11 (fp, kd)

Stockholm den 19 maj 2005
På bostadsutskottets vägnar

Ragnwi Marcelind
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ragnwi Marcelind (kd),
Owe Hellberg (v), Anders Ygeman (s), Lilian Virgin (s), Nina Lundström
(fp), Siw Wittgren-Ahl (s), Maria Öberg (s), Mariam Osman Sherifay (s),
Carl-Axel Roslund (m), Gunnar Sandberg (s), Lars Tysklind (fp), Leif
Jakobsson (s), Ewa Thalén Finné (m), Sten Lundström (v), Helena Hillar
Rosenqvist (mp) och Carl-Erik Skårman (m).

Redogörelse för ärendet
I maj 2001 hemställde bostadsutskottet i betänkandet Den bostadsgrundande
inkomsten för år 2001 m.m. (bet. 2000/01:BoU12) att riksdagen skulle ge
regeringen till känna vad utskottet anfört om bostadsbidragets utformning
efter 2001. Utskottet hade anfört att regeringen borde göra en översyn
av bostadsbidragets roll och effekter för vissa särskilda grupper samt
att den borde föreslå åtgärder för att uppnå en långsiktigt hållbar
lösning på vissa problem när det gällde bostadsbidrag till studerande.
Riksdagen beslutade enligt utskottets hemställan (rskr. 2000/01:255).

Familjeutredningen gjorde i betänkandet Ur fattigdomsfällan (SOU 2001:24)
en översyn av de ekonomiska familjestöden. Denna översyn omfattade
bostadsbidragens roll och effekter för särskilda grupper samt bidragens
träffsäkerhet och marginaleffekter liksom barnfamiljernas boendestandard.
Studiesociala utredningen behandlade i betänkandet Studerande och
trygghetssystem (SOU 2003:130) bl.a. frågor rörande bostadsbidrag till
studerande. Frågor som hänger samman med ekonomiskt stöd till studerande
behandlar regeringen i proposition 2004/05:111 Förstärkning av studiestödet,
som regeringen lagt fram samtidigt med den nu behandlade proposition
2004/05:112 Ändrade regler för bostadsbidrag.
Regeringen har i 2004 års ekonomiska vårproposition (prop. 2003/04:100)
aviserat reformer för barn i ekonomiskt utsatta familjer. Regeringen
har därvid angivit att man avser att föreslå att sammanlagt 1 miljard
kronor avsätts för reformer fr.o.m. 2006 inom bostadsbidraget och
underhållsstödet samt genom införandet av ett barntillägg till studerande
inom studiestödssystemet. När det gäller bostadsbidraget har regeringen
angivit att det särskilda bidraget för hemmavarande barn, som lämnas
oberoende av bostadskostnad, skall höjas.
Med anledning av riksdagens tillkännagivande har det inom Socialdepartementet
gjorts en analys av bostadsbidragets roll och effekter för särskilda
grupper, som t.ex. socialbidragstagare och arbetslösa med varierande
inkomst. Arbetet utmynnade i rapporten Analys av bostadsbidrag (dnr
S2003/3579/SF).
Riksförsäkringsverket (numera Försäkringskassan) och Boverket har på
regeringens uppdrag avlämnat rapporter innehållande en redovisning av
bostadsstandarden för barnfamiljer med eller utan bostadsbidrag,
nettobostadskostnad för barnfamiljer med bostadsbidrag, jämförelser av
barnfamiljernas disponibla inkomst i förhållande till bostadskostnad,
jämförelser mellan olika typhushåll samt en belysning av utvecklingen
över tid. Rapporterna finns att tillgå på Socialdepartementet
(dnr S2004/7847/SF respektive dnr S2004/7827/SF).
Utifrån regeringens uttalande i vårpropositionen om satsningen på
ekonomiskt utsatta barnfamiljer har det inom Socialdepartementet utarbetats
förslag till ändrade regler för bostadsbidrag. Förslagen har redovisats
i promemorian Reformerat bostadsbidrag (dnr S2004/9161/SF) som finns
tillgänglig på Socialdepartementet. Promemorians lagförslag finns fogat
som bilaga 1 och en förteckning över remissinstanserna som bilaga 2
till regeringens proposition. Promemorian har remissbehandlats. En
sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig på Socialdepartementet
(S2004/9161/SF).
Förslagen för bostadsbidraget syftar till att öka den fördelningspolitiska
träffsäkerheten genom att ytterligare stödja de barnfamiljer som är de
ekonomiskt mest utsatta.
Regeringen har inom ramen för den aviserade reformen även lagt fram
proposition 2004/05:116 Ett reformerat underhållsstöd.
Såväl propositionen om bostadsbidragen som propositionerna om studiestödet
och om underhållsstödet bygger på överenskommelser mellan den
socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Som en del i beredningen av ärendet har bostadsutskottet den 21 april
2005 hållit en offentlig utfrågning om bostadsbidragen. Ett program
tillsammans med ett stenografiskt protokoll m.m. från utfrågningen har
fogats som bilaga 3 till betänkandet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas förslag till ändrade regler för bostadsbidrag.
Förslagen
innebär i första hand en förstärkning av bostadsbidraget till barnfamiljer.
Det särskilda bidraget för hemmavarande barn skall höjas och ett
umgängesbidrag skall införas. Den del av bostadsbidraget som lämnas för
bostadskostnaden föreslås bli ändrad, från nuvarande två ersättningsnivåer
till en ersättningsnivå. Sambor bör likställas med makar, även om de
varken har eller har haft gemensamt barn eller har gemensam
folkbokföringsadress. Vidare införs en särskild regel om bevisbördan angående
samboförhållanden, vilken förtydligar att de bidragssökande i vissa
fall skall likställas med sambor, om de inte visar att de inte är sambor.
Vidare införs en fast tidsfrist om fem år för att ta upp frågan om
nytt slutligt beslut om bostadsbidrag med anledning av ändrad taxering.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 november 2005 men
skall i huvudsak tillämpas på bostadsbidrag som avser tiden efter 2005.

Utskottets överväganden
Regeringens förslag till ändrade regler för bostadsbidragen
Avslag på propositionen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om att avslå propositionen i dess
helhet. Jämför reservation 1 (m).
Motionerna
Förslag om att propositionen skall avslås förs fram i två motioner.
I motion 2004/05:Bo10 (m) förordas att bostadsbidragen i stället skall
reformeras i syfte att minska marginaleffekterna. Enligt motionen leder
marginaleffekterna i bostadsbidragen, liksom i andra bidrag och i
skattesystemet, till att nyttan av att arbeta är liten. I den mån stöd
behövs bör de inte vara inkomstprövade. Bostadsbidragen kan i stället
ersättas med t.ex. ett extra barnbidrag per barn för ensamstående
föräldrar och därutöver ett för studerande föräldrar med barn. Regeringen
bör därför återkomma med förslag om ett reformerat bostadsbidrag i syfte
att minska marginaleffekterna.
Enligt motion 2004/05:Bo13 (c) bör regeringens förslag avslås eftersom
dagens inkomstrelaterade bostadsbidrag tillsammans med skatter och andra
regler bidrar till att ogynnsamma marginaleffekter uppstår och att s.k.
fattigdomsfällor skapas. Inriktningen bör i stället vara att sänka
skatten på arbete och minska fattigdomsfällorna. Det är därför bättre
att satsa på utökade barnbidrag som inte har några marginaleffekter.
Utskottets ställningstagande
Utgångspunkten för förslagen i motionerna är att marginaleffekterna i
bostadsbidragen är så besvärande att bidragen måste avvecklas och
ersättas med utökade barnbidrag. Utskottet delar inte denna uppfattning.
Det är riktigt att bostadsbidragen till barnfamiljer har en marginaleffekt
på 20 %, men detta utgör enligt utskottets mening inte i sig ett skäl
för att ta bort bostadsbidragen eller att göra förändringar i dem. Vid
utskottets utfrågning framkom också att Försäkringskassan inte bedömde
marginaleffekten vara ett problem. Avgörande är i stället bostadsbidragens
funktionssätt och deras träffsäkerhet. Som utskottet tidigare konstaterat
uppvisar bostadsbidragen en god träffsäkerhet i den bemärkelsen att de
går till ekonomiskt utsatta hushåll där ensamstående föräldrar med barn
utgör den största mottagargruppen. Detta faktum utgör enligt utskottet
ett helt avgörande skäl för att behålla bostadsbidragen. Däremot finns
det naturligtvis orsak att från tid till annan se över bostadsbidragen
och anpassa dem till utvecklingen i samhället. Så har också skett vid
flera tillfällen. Av regeringens förslag framgår också att den ånyo
avser att göra en översyn av bostadsbidragen.
Med hänvisning till det nu anförda avstyrker utskottet motionerna
2004/05:Bo10 (m) och 2004/05:Bo13 (c).
Höjning av det särskilda bidraget för hemmavarande barn
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag vad gäller höjning av det särskilda
bidraget för hemmavarande barn samt avslå motstående motionsförslag.
Jämför reservation 2 (kd).
Propositionen
Bostadsbidrag till barnfamiljer lämnas till hushåll med barn som är
yngre än 18 år eller som får förlängt barnbidrag eller studiehjälp.
Bidraget består av två delar. Den ena delen är ett särskilt bidrag som
lämnas till hushåll med hemmavarande barn. Dess storlek beräknas efter
antal barn i familjen, och inte efter bostadskostnad. Det särskilda
bidraget varierar med antalet barn i familjen: 600 kr per månad för ett
barn, 900 kr per månad för två barn och 1 200 kr per månad för tre barn
eller fler. Den andra delen är ett bidrag till kostnader för bostaden
och är således beroende av vilken bostadskostnad hushållet har.
Som ett led i regeringens satsning på barn i ekonomiskt utsatta familjer
skall en del av regeringens aviserade satsning i 2004 års ekonomiska
vårproposition avsättas till bostadsbidrag. Genom att höja bostadsbidraget
till barnfamiljer, i synnerhet de med fler barn, stärks enligt regeringen
den fördelningsmässiga träffsäkerheten inom bostadsbidragssystemet.
Regeringen föreslår därför att det särskilda bidraget till hushåll med
barn som är yngre än 18 år eller som får förlängt barnbidrag för
hemmavarande barn skall höjas med 350 kr till 950 kr per månad för ett
barn, med 425 kr till 1 325 kr per månad för två barn och med 550 kr
till 1 750 kr per månad för tre eller fler barn.
Motionerna
Förslag om att höja det särskilda bidraget förs fram dels i motion
2004/05:Bo11 (kd), dels i den med anledning av regeringens skrivelse
2004/05:93 Redovisning av regeringens insatser för barn och ungdom i
statsbudgeten för år 2005 väckta motion 2004/05:Fi11 (kd) yrkande 6.
Kristdemokraterna har enligt motion 2004/05:Bo 11 (kd) under en rad av
år föreslagit en höjning av det särskilda bidraget med 100 kr per barn.
En höjning av minst denna storleksordning fordras för att ge en verklig
effekt. För familjer med två eller flera barn bör därför det särskilda
bidraget höjas utöver vad regeringen föreslagit. Det innebär enligt
motionens yrkande 1 att det särskilda bidraget bör höjas till 950 kr
per månad för ett barn, till 1 425 kr per månad för två barn och till
1 900 kr per månad för tre eller fler barn.
Enligt motion 2004/05:Fi11 (kd) yrkande 6 bör familjestöden ges en bättre
fördelningspolitisk profil. Det särskilda bidraget bör därför höjas med
100 kr per barn och månad.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan inledningsvis konstatera att det föreligger en samstämmighet
mellan regeringens förslag och förslagen i motionerna i så måtto att de
syftar till att förstärka den barnrelaterade delen av bostadsbidraget.
De skillnader som finns avser med vilka belopp detta bör ske.
Bostadsutskottet är för sin del inte berett förorda att det särskilda bidraget
höjs utöver vad regeringen föreslår. Enligt utskottets mening bör
bostadsbidragen även fortsättningsvis i betydande utsträckning också
relateras till boendekostnaden. En alltför långtgående knytning till
familjens sammansättning skulle enligt utskottets mening kunna leda
till att bostadsbidragen inte längre fyller sitt bostadspolitiska mål
att alla skall ha förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga
kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara
ramar. Motionerna avstyrks sålunda. Regeringens förslag tillstyrks.
En ersättningsnivå för bidraget till bostadskostnader till
barnfamiljer
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag vad gäller införande av en enda
ersättningsnivå för bidraget till bostadskostnader till barnfamiljer
samt avslå de motstående motionsförslagen. Jämför reservation 3
(fp).
Propositionen
Syftet med de förslag till ändrade regler för bostadsbidragen som läggs
fram är enligt regeringen att värna om de ekonomiskt mest utsatta
barnfamiljerna. För att förbättra den fördelningspolitiska träffsäkerheten
bör ytterligare stöd ges till framför allt familjer med tre eller fler
barn eftersom dessa är de ekonomiskt mest utsatta. Regeringen föreslår
därför att, för bidraget till barnfamiljers bostadskostnader, de nuvarande
ersättningsnivåerna om 75 respektive 50 % av bostadskostnaderna skall
ändras till en ersättningsnivå om 50 %. Beloppsgränserna för den lägsta
respektive högsta bostadskostnad som enligt nuvarande regler berättigar
till bidraget föreslås däremot inte ändrade.
Förslaget innebär att bidraget till bostadskostnader minskar, samtidigt
som bl.a. det särskilda bidraget för hemmavarande barn ökar - något som
enligt regeringen ger en nettoförbättring för majoriteten av hushållen
eftersom det särskilda bidraget ökar mer än vad bostadskostnadsdelen
minskar. Inte något hushåll får till följd av förslagen ett lägre
bostadsbidrag. Familjer med fler barn får en större höjning än familjer
med färre barn.
Motionen
I motion 2004/05:Bo12 (fp) yrkas dels avslag på förslaget om att införa
en enda ersättningsnivå för bostadskostnaderna (yrkande 3), dels att
förslag om ett reformerat bostadsbidrag vad avser den bostadsanknutna
delen skall läggas fram (yrkande 5). Den kritik som remissinstanserna
riktat mot förslaget visar enligt motionen att den bostadsanknutna delen
av bidraget bör ses över. Skälen är bl.a. att en minskning av den
bostadsanknutna delen av bostadsbidraget försvårar såväl hushållens
möjlighet att ta sig ur trångboddhet som möjligheten att flytta till
regioner med högre boendekostnader.
Utskottets ställningstagande
Det finns enligt utskottets mening anledning att betona bostadsbidragens
roll som ett bostadspolitiskt instrument. En slutsats av detta är att
bostadsbidragen även fortsättningsvis måste ha en stark knytning till
boendet och boendekostnaderna. Det innebär bl.a. att förändringar i
bostadsbidragsreglerna alltid måste vägas såväl mot det bostadspolitiska
målet som mot det familjepolitiska målet. Även om det inte är uttalat
att något av målen är viktigare än det andra vill bostadsutskottet för
sin del markera vikten av att bostadsbidragen även fortsättningsvis ges
en tydlig och direkt koppling till boendekostnaden. Utskottet kan mot
den bakgrunden dela motionärernas, liksom flera av remissinstansernas,
oro för att en minskad anknytning mellan bostadsbidragen och boendekostnaden
negativt skall påverka bidragshushållens bostadsstandard. Vid
bostadsutskottets utfrågning om bostadsbidragen framkom också att Boverket
gör bedömningen att införandet av en ersättningsnivå innebär att
bostadsbidragssystemet blir sämre på att parera förändringar i boendekostnader
samtidigt som möjligheterna att skaffa sig en adekvat bostad minskar.
Även
mot den nu skisserade bakgrunden kan utskottet på de i propositionen
angivna grunderna ställa sig bakom regeringens förslag vad avser införande
av en ersättningsnivå för bostadskostnaden i bostadsbidragen. Samtidigt
finns det naturligtvis anledning att noga följa effekterna av denna och
övriga regelförändringar. Regeringen aviserar också i propositionen en
översyn av bostadsbidragen i syfte att analysera hur väl de uppfyller
sina mål. Om översynen visar att de nu föreslagna regelförändringarna
i något avseende får effekter som står i strid med de bostadspolitiska
strävandena, får det förutsättas att regeringen förelägger riksdagen
förslag till de regeländringar som detta kan föranleda.
Med hänvisning till det nu anförda tillstyrker utskottet regeringens
förslag och avstyrker motionsförslagen.
Nytt umgängesbidrag
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag vad gäller införande av ett nytt
umgängesbidrag samt avslå motstående motionsförslag. Jämför reservation
4 (fp).
Propositionen
Bostadsbidraget till föräldrar som på grund av vårdnad eller umgänge
har barn tidvis boende hos sig (umgängesföräldrar) lämnas i dag endast
som bidrag till bostadskostnaden. Genom att införa endast en ersättningsnivå
för bidraget till bostadskostnader får de flesta hushåll ett lägre bidrag
i denna del. För att kompensera umgängesföräldrarna för minskningen av
bidraget till bostadskostnader finns det enligt regeringen skäl att
införa ett bidrag för umgänge - umgängesbidrag. Det bör vara en fristående
del i bostadsbidraget som kompenserar för minskningen av bidraget till
bostadskostnaden och vara relaterat till det antal barn som föräldern
tidvis har boende hos sig.
Enligt förslaget skall umgängesbidrag lämnas med 300 kr per månad för
ett barn, 375 kr per månad för två barn och 450 kr per månad för tre
eller fler barn. Om det i hushållet även finns barn som berättigar till
särskilt bidrag för hemmavarande barn, skall umgängesbidrag lämnas med
75 kr per månad för varje barn som berättigar till umgängesbidrag.
Umgängesbidrag och särskilt bidrag för hemmavarande barn får tillsammans
utges för högst tre barn. En förutsättning för att få umgängesbidrag är
att den sökande bor i en bostad som han eller hon äger eller innehar
med hyres- eller bostadsrätt.
Motionen
Införande av ett umgängesbidrag komplicerar enligt motion 2004/05:Bo12
(fp) regelverket. Det är dessutom oacceptabelt att umgängesbidrag endast
lämnas för upp till tre barn. Alla barn bör i detta sammanhang vara
bidragsberättigade. Förslaget bör därför avslås (yrkande 6) och regeringen
återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till bostadsbidrag för
umgängesföräldrar (yrkande 7).
Utskottets ställningstagande
Utskottet har ovan ställt sig bakom förslaget i propositionen om att
införa en ersättningsnivå för bostadskostnaderna i bostadsbidraget. Som
framgår av propositionen leder införandet av en gemensam ersättningsnivå
till att bostadsbidragen till s.k. umgängesföräldrar minskar eftersom
dessa endast får bidrag till bostadskostnaden. Detta är enligt utskottets
mening inte rimligt. Umgängesföräldrarnas ekonomiska situation i övrigt
påverkas inte av förändringen. Det är därför nödvändigt att de kompenseras
för det bidragsbortfall som regeländringen leder till. Regeringens
förslag tillstyrks sålunda. Motionsförslagen avstyrks.
Ungdomars möjlighet till bostadsbidrag vid umgängesrätt
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag vad gäller ungdomars möjlighet
till bostadsbidrag vid umgängesrätt samt avslå motstående motionsförslag.
Jämför reservation 5 (fp).
Propositionen
Även ungdomar som är föräldrar kan på grund av vårdnad eller umgänge
tidvis ha barn boende hos sig. I vissa fall anses dessa i dag emellertid
inte berättigade till bostadsbidrag även om de har låg inkomst, eftersom
den bostadsanknutna delen kräver en viss utrymmesstandard i bostaden.
Ungdomar som inte har barn är däremot berättigade till bostadsbidrag
utan krav på utrymmesstandard. Enligt gällande regler lämnas inte
bostadsbidrag till ungdomar med tidvis boende barn, om bostaden omfattar
färre än två rum och kök eller kokvrå eller har en bostadsyta som
understiger 40 kvadratmeter. Detta är enligt regeringens uppfattning inte
rimligt. Enligt regeringens förslag bör därför en förälder som fyllt 18
år men inte 29 år och som på grund av vårdnad eller umgänge tidvis har
barn boende hos sig men vars bostad inte uppfyller kravet på utrymmesstandard
i stället kunna få bostadsbidrag enligt reglerna för ungdomar.
Motionen
Reformförslagen avseende vilka ytor bostadsbidragshavare kan efterfråga
är enligt motion 2004/05:Bo12 (fp) bristfälliga. Förslaget om att
avskaffa kravet på en minsta utrymmesstandard för bostadsbidrag till
ungdomar bör enligt motionens yrkande 4 därför avslås.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens uppfattning att ungdomar som tidvis har
sina barn boende hos sig och som inte uppfyller kraven på viss
utrymmesstandard bör likställas med ungdomar utan barn och således kunna få
bostadsbidrag som ungdom. Regeringens förslag tillstyrks sålunda.
Motionsförslaget avstyrks.
En fast tidsfrist för nytt slutligt bostadsbidrag vid ändrad
taxering
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag om införande av en fast tidsfrist
för nytt slutligt bidrag vid ändrad taxering samt avslå motstående
motionsförslag. Jämför reservation 6 (fp).
Propositionen
Det slutliga bostadsbidraget bestäms i efterhand för varje kalenderår
på grundval av de inkomster som ligger till grund för taxeringen - oftast
andra året efter det aktuella bidragsåret.
Taxeringsbeslutet kan dock senare komma att ändras. Ett omprövningsbeslut
kan meddelas av Skatteverket lång tid efter taxeringsåret. En taxering
kan även överklagas av den skattskyldige. I sådana fall kan det ta
ytterligare tid innan taxeringen är slutligt avgjord. I dag innehåller
lagstiftningen inte någon fast bortre tidsgräns för när en taxeringsändring
kan läggas till grund för att nytt slutligt bostadsbidrag bestäms.
Visserligen anges att en fråga om nytt slutligt bostadsbidrag inte får
tas upp sedan mer än två år har förflutit från den dag det slutliga
bostadsbidraget bestämdes, men tvåårsgränsen gäller endast under
förutsättning att taxeringsändringen inte motsvarar en väsentlig ändring
av bostadsbidraget. Eftersom det inte går att förutse om en taxeringsändring
skulle kunna innebära en väsentlig ändring av bostadsbidraget, kan inte
de uppgifter som legat till grund för bidraget gallras ut. Ett införande
av en tidsfrist när det gäller möjligheten att ta upp frågan om nytt
slutligt bostadsbidrag skulle medföra en kortare genomsnittlig lagringstid
av ärenden och därmed en förenklad ärendehantering och även minska
kostnaderna för lagring av uppgifter.
Vid bestämmandet av hur lång den tid skall vara under vilken ett nytt
slutligt bostadsbidrag skall kunna beslutas, bör beaktas dels att rätt
bostadsbidrag betalas ut, dels att Försäkringskassan får möjlighet att
effektivt administrera systemet. För att undvika stötande resultat bör
tidsfristen därför inte sättas alltför snävt. Regeringen föreslår bl.a.
mot den bakgrunden att fråga om nytt slutligt bostadsbidrag med anledning
av ändrad taxering inte får tas upp efter utgången av femte året efter
taxeringsåret.
Motionen
I motion 2004/05:Bo12 (fp) yrkas dels avslag på förslaget om att införa
en tidsfrist för nytt slutligt bostadsbidrag på fem år (yrkande 10),
dels att en tidsfrist för nytt slutligt bostadsbidrag på tre år skall
införas (yrkande 11). Ett införande av en tidsfrist när det gäller
möjligheten att ta upp frågan om nytt slutligt bostadsbidrag skulle
medföra en kortare genomsnittlig lagringstid av ärenden och därmed en
förenklad ärendehantering och minskade kostnader. Tidsfristen bör enligt
motionen därför sättas till tre år.
Utskottets ställningstagande
I likhet med regeringen och motionärerna kan utskottet konstatera att
införandet av en tidsfrist när det gäller möjligheten att ta upp frågan
om nytt slutligt bostadsbidrag skulle medföra en kortare genomsnittlig
lagringstid av ärenden. Detta leder i sin tur till en förenklad
ärendehantering och därmed lägre kostnader för lagring av uppgifter. Inte
minst administrativa skäl talar sålunda för att en tidsfrist bör införas.
Det frågan gäller är därför hur denna tidsfrist bör bestämmas. Ur
administrativ synpunkt är det önskvärt att göra tiden för omprövning så
kort som möjligt. Samtidigt får naturligtvis inte tiden sättas så kort
att den leder till att rätt bostadsbidrag inte betalas ut i ett stort
antal fall. Regeringen har vid sin bedömning utgått bl.a. från bestämmelserna
om när omprövning av inkomsttaxering kan ske enligt bestämmelserna i
taxeringslagen. Utskottet har för sin del inte funnit anledning att
göra en annan bedömning. Regeringens förslag tillstyrks sålunda och
motionens förslag avstyrks.
Lagförslaget i övrigt
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag i övrigt.
Propositionen
I fråga om bedömning av samboförhållande föreslår regeringen att det i
lagen (1993:737) om bostadsbidrag görs ett förtydligande om bevisbördan
när det gäller samboförhållanden. Förslaget innebär att om det har kommit
fram omständigheter som gör det sannolikt att två personer är sambor,
skall dessa likställas med sambor och därigenom också med makar, om
inte den som ansöker om bostadsbidrag eller den som sådant bidrag betalas
ut till visar att de inte är sambor.
När det gäller ikraftträdande och övergångsbestämmelser föreslår regeringen
att de nya bestämmelserna skall träda i kraft såvitt avser 1, 3, 12, 14
och 15 §§ BoL den 1 november 2005 och i övrigt den 1 januari 2006.
Bestämmelserna i 1, 3, 12, 14 och 15 §§ skall tillämpas på bostadsbidrag
som avser tiden efter utgången av år 2005.
Äldre bestämmelser i 29 a § skall enligt förslaget fortfarande gälla,
om den sökande före utgången av år 2005 hos Skatteverket har begärt
omprövning av ett taxeringsbeslut eller om fråga rörande hans eller
hennes taxering före samma tidpunkt har överklagats till länsrätt. Frågan
om nytt slutligt bostadsbidrag får dock i sådana fall endast tas upp
till prövning till och med utgången av det sjunde året efter taxeringsåret.

Utskottets ställningstagande
Regeringens förslag vad avser bedömning av samboförhållande samt
ikraftträdande- och övergångsbestämmelser tillstyrks av utskottet liksom
lagförslaget i övrigt i den mån det inte har behandlats ovan.
Krav på konsekvensbeskrivning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslaget om krav på konsekvensbeskrivning.
Jämför reservation 7 (fp).
Motionen
I motion 2004/05:Bo12 (fp) yrkande 2 ställs krav på att regeringen skall
återkomma med en konsekvensbeskrivning av den fördelningspolitiska
effekten av förslagen i propositionen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar helt den uppfattning som torde ligga till grund för
förslaget i motionen, att regeringen för riksdagen skall presentera ett
fullgott beslutsunderlag.
Utifrån denna principiella ståndpunkt kan det naturligtvis alltid
diskuteras hur långtgående en konsekvensbeskrivning skall vara och vilka
aspekter den skall innefatta. I det nu aktuella fallet kan utskottet
konstatera att det i propositionen finns en redogörelse för förslagets
konsekvenser i olika avseenden. Under avsnittet Konsekvenser av förslagen
redovisar regeringen sålunda bl.a. förslagets statsfinansiella effekter,
effekter för olika hushållstyper samt övriga konsekvenser vari ingår
påverkan på det ekonomiska biståndet till hushållet, marginaleffekter
samt konsekvenser för barn m.m. Även om inte framställningen till någon
del givits epitetet konsekvensbeskrivning av den fördelningspolitiska
effekten innehåller bl.a. avsnittet om förslagets effekter för olika
hushållstyper en sådan fördelningsmässig analys. I en särskild bilaga
(bilaga 4) redovisas dessutom en fördelningspolitisk analys av de
sammantagna regelförändringar som föreslagits avseende barntilläggen till
studerande med barn, bostadsbidragen samt underhållsstödet.
Utskottet är mot den nu beskrivna bakgrunden inte berett att ställa sig
bakom förslaget i motionen. I den mån motionen inte redan kan anses
tillgodosedd avstyrks den sålunda.
Förslag i motionerna om förändringar i bostadsbidragen m.m.
Reformering av bostadsbidragen för att minska marginaleffekterna
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om en reformering av bostadsbidragen
för att minska marginaleffekterna. Jämför reservation 8 (m, fp, kd).
Motionerna
Marginaleffekterna i de ekonomiska familjestöden måste enligt motion
2004/05:Bo12 (fp) minskas för att motverka s.k. fattigdomskällor.
Eftersom bostadsbidragen bidrar till marginaleffekter på 20 % för
barnfamiljer och med hela 33 % för ungdomar bör de enligt motionens yrkande
1 reformeras. Även om ett ökat stöd per barn är ett steg i rätt riktning
måste ytterligare förändringar till för att minska marginaleffekterna.

En motsvarande översyn av bostadsbidragen i syfte att minska marginaleffekterna
förordas också i motion 2004/05:Bo11 (kd) yrkande 4. Enligt motionen
gör marginaleffekten om 20 % i bostadsbidragen tillsammans med effekterna
av inkomstskatt och andra bidrag det svårare för människor att lämna
bidragsberoendet bakom sig. Bostadsbidragen bör därför ses över i syfte
att skapa ett regelverk som minskar marginaleffekterna.
Även till förslagen i motionerna (m) och (c) om avslag på propositionen
i dess helhet är kopplat krav på att bostadsbidragen skall ses över med
avseende på marginaleffekterna. Dessa förslag har utskottet behandlat
ovan.
Utskottets ställningstagande
Som motionärerna framhåller ger bostadsbidragen för hushåll med barn en
marginaleffekt på 20 %. De förslag som nu lagts fram av regeringen ändrar
inte heller på detta förhållande på annat sätt än att marginaleffekten
inträder vid något högre inkomster än tidigare. Utgångspunkten för
förslaget i motionen synes vara att frågan om bostadsbidragens
marginaleffekter är helt avgörande för bidragens funktion och effektivitet.
Så är naturligtvis inte fallet. Vid utskottets utfrågning framkom också
att Försäkringskassan inte bedömde marginaleffekten vara ett problem.
I stället är det bostadsbidragens utformning och funktionssätt som är
allra viktigast för träffsäkerheten och effektiviteten. Samtidigt finns
det ett behov av att från tid till annan se över bostadsbidragen. Mot
bakgrund av att bostadsbidragssystemet har genomgått stora förändringar
de senaste tio åren uttalas också i propositionen att det finns skäl
att göra en översyn av bostadsbidragen, i syfte att analysera hur väl
de uppfyller sina mål. Det framstår enligt utskottets mening som naturligt
att också marginaleffekternas påverkan studeras i detta sammanhang. Ett
tillkännagivande i enlighet med motionsförslagen kan därför inte anses
erforderligt. Motionerna avstyrks.
Avstämningsperioderna för bostadsbidragen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om en ändring av avstämningsperioderna
för bostadsbidragen. Jämför reservation 9 (fp, kd).
Motionerna
Den nuvarande årsvisa avstämningen ger enligt motion 2004/05:Bo11 (kd)
yrkande 3 oönskade effekter vid såväl återbetalningskrav som utbetalning
av bidrag i efterhand. Avstämningsperioden måste därför kortas till ett
halvt år.
Förslag om att införa halvårsvisa avstämningsperioder för bostadsbidragen
förs även fram i motion 2004/05:Bo12 (fp) yrkande 12. Enligt förslaget
måste frågan om halvårsvisa avstämningar prövas på nytt.
Utskottets ställningstagande
Ett uttalat syfte med dagens regler för inkomstprövning av bostadsbidragen
är att det skall leda till att bidragen så långt möjligt skall svara
mot det stödbehov som hushållet har under den period då bidraget betalas
ut. Samtidigt har det varit en strävan att utforma systemet så att det
blir administrativt effektivt. Det innebär bl.a. att manuella rutiner
i största möjliga omfattning bör begränsas. Detta har också blivit
möjligt genom att de preliminära bostadsbidragen i efterhand maskinellt
stäms av mot den taxerade inkomsten. En förutsättning för detta är att
avstämningen görs på årsbasis eftersom taxeringarna avser helår. Även
om det finns skäl som talar för att en tätare avstämning i vissa fall
skulle ge vissa fördelar är utskottet inte berett förorda en sådan
ordning. Motionerna avstyrks sålunda.
Inkomstgränserna för bostadsbidragen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslaget om inkomstgränserna för bostadsbidragen.
Jämför reservation 10 (kd).
Motionen
Dagens individuella inkomstgränser missgynnar enligt motion 2004/05:Bo11
(kd) yrkande 2 familjer med låga inkomster där ena föräldern inte arbetar.
En återgång till en för hushållet gemensam inkomstgräns bör därför ske.

Utskottets ställningstagande
Till grund för att införa individuella inkomstgränser låg bl.a. en
strävan att förstärka den s.k. arbetslinjen och att minska de samlade
marginaleffekter som kan uppkomma vid en för hushållet gemensam
inkomstgräns. En gemensam inkomstgräns innebär sålunda att det i vissa fall
kan uppkomma en direkt privatekonomisk förlust. Det gäller om t.ex. en
hemmavarande förälder börjar förvärvsarbeta, eftersom bostadsbidraget
då kan komma att reduceras. Med dagens individuella inkomstgränser
mildras marginaleffekterna för familjen om även den hemarbetande föräldern
väljer att gå ut i förvärvsarbete. Utskottet är för sin del inte berett
medverka till att öka de samlade marginaleffekterna på det sätt som ett
genomförande av motionsförslagen skulle innebära. Motionerna avstyrks
sålunda.
Sambandet mellan bostadsbidrag och socialbidrag m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om sambandet mellan bostadsbidrag
och socialbidrag m.m. Jämför reservation 11 (fp, kd).
Motionen
Vid stora förändringar av bostadsbidragen finns det enligt motion
2004/05:Bo12 (fp) tecken på att kostnader övervältras från de statliga
bostadsbidragen till kommunernas socialbidrag. Enligt motionens yrkande
8 bör därför en översyn komma till stånd av kopplingen mellan
bostadsbidragssystemet och socialbidragssystemet i syfte att minska övervältring
från bostadsbidrag till socialbidrag. Enligt motionens yrkande 9 försvåras
hemlösas möjlighet att efterfråga en bostad av åldersgränsen på 28 år
för bostadsbidrag till hushåll utan barn. Regeringen bör därför återkomma
med förslag avseende hemlösas möjligheter att efterfråga bostäder.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar den uppfattning som torde ligga till grund för
motionsförslagen, att bostadsbidragen inte bör vara så utformade att hushåll
i stället blir beroende av socialbidrag. Bostadsbidragen måste naturligtvis
utformas så att de ger det stöd till boendet som är avsett. Utskottet
har också vid flera tidigare tillfällen framhållit vikten av att effekterna
för bl.a. arbetslösa och socialbidragstagare följs. Som framgår ovan
uttalade utskottet våren 2001 att en översyn borde göras av bl.a.
bostadsbidragens roll och effekter för särskilda grupper som socialbidragstagare
och arbetslösa där inkomsterna kan variera kraftigt under året (bet.
2000/01:BoU12). På regeringens uppdrag har också Familjeutredningen i
betänkandet Ur fattigdomsfällan (SOU 2001:24) redovisat en översyn av
de ekonomiska familjestöden. Denna översyn omfattade bostadsbidragens
roll och effekter för särskilda grupper samt bidragens träffsäkerhet
och marginaleffekter liksom barnfamiljernas boendestandard.
Som framgår ovan aviserar också regeringen att en mer allmän översyn av
bostadsbidragen nu skall komma till stånd. Det får enligt utskottets
mening förutsättas att de av motionärerna aktualiserade frågorna kommer
att beaktas i detta sammanhang. Utskottet är mot bakgrund härav inte nu
berett ställa sig bakom motionsförslagen i denna del.

Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har
föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Avslag på propositionen, punkt 1 (m)
av Carl-Axel Roslund (m), Ewa Thalén Finné (m) och Carl-Erik Skårman
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen avslår proposition 2004/05:112 och tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2004/05:Bo10 och 2004/05:Bo13.
Ställningstagande
I flera utredningar, liksom i budgetpropositionen, har de marginaleffekter
som följer av bostadsbidragen uppmärksammats. Främst är det inkomstprövningen
av bidragen i kombination med utformningen av reglerna för skatter och
andra bidrag som ger höga marginaleffekter. Av det förslag som nu lagts
fram framgår också att marginaleffekterna kvarstår, om än i högre
inkomstlägen än tidigare. Trots vetskapen om marginaleffekternas skadliga
inverkan gör regeringen inget för att försöka lindra eller undanröja
dem. Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom redan den promemoria som
ligger till grund för förslaget rönte kritik på denna punkt. Statskontoret
konstaterade sålunda att det fanns risk för att förslaget "minskar
incitamenten för hushållen att skaffa sig ett arbete". Ekonomistyrningsverket
påpekade att en höjning av bostadsbidraget "riskerar att påverka
arbetskraftsutbudet negativt".
Mot bakgrund av de marginaleffekter som utformningen av bostadsbidraget
medför hade det varit naturligt att effekterna analyserats närmare i
regeringens förslag. Inte heller orsakerna till bostadsbidragsberoendet
klarläggs. Regeringen nöjer sig med att konstatera att vissa hushåll är
berättigade till bostadsbidrag och att dessa ofta är ekonomiskt utsatta.

Det inkomstrelaterade bostadsbidraget är en starkt medverkande orsak
till att ogynnsamma marginaleffekter uppstår. Höjd inkomst leder sålunda
till att bidraget trappas av med 20 % för hushåll med barn. Tillsammans
med andra regler gör detta att en stor del av en löneökning äts upp av
höjda skatter och sänkta bidrag. Detta är en typisk fattigdomsfälla som
samhället måste motverka. Det är naturligtvis orimligt att en person
som arbetar extra eller får höjd lön inte kan öka sin disponibla inkomst
på grund av ökade skatter och minskade bidrag.
Bostadsbidraget är utformat på så sätt att ett preliminärt bostadsbidrag
betalas ut först. I efterhand görs därefter en slutlig justering, och
om det visar sig att bidragstagaren har tjänat för mycket tvingas
personen i fråga betala tillbaka delar av, eller hela, bidraget. Detta
bidrar ytterligare till att minska incitamenten för att arbeta. En person
som riskerar att få sitt bostadsbidrag sänkt retroaktivt drar sig för
att arbeta extra.
För att motverka dessa s.k. fattigdomsfällor och samtidigt öka
självbestämmandet för de grupper som bostadsbidraget skall bistå är den enda
långsiktigt hållbara lösningen att ersätta inkomstprövade bidrag med
sänkt skatt för låg- och normalinkomsttagare.
Sammanfattningsvis anser vi, Moderaterna och Centerpartiet, att även
personer med låga eller normala inkomster skall kunna leva på sin lön
och därigenom ges ökade incitament för att arbeta. Dagens höga skattenivåer
och inkomstprövade bidrag innebär för stora grupper i samhället att det
är en ren förlustaffär att antingen gå från bidragsförsörjning till
arbete, eller från deltidsarbete till heltid. Inriktningen måste därför
vara att sänka skatten på arbete och minska fattigdomsfällorna. Det är
principiellt fel att som i dag förlita sig på ett system som ger påtagliga
marginaleffekter. Vi menar att vi i stället måste satsa på utökade
barnbidrag eftersom dessa inte har några marginaleffekter och därför
inte heller bidrar till att skapa fattigdomsfällor.
Vad vi nu med anslutning till motionerna 2004/05:Bo10 (m) och 2004/05:
Bo13 (c) anfört bör riksdagen som sin mening tillkännage för regeringen.
Vårt ställningstagande innebär att regeringens förslag avstyrks i dess
helhet. Övriga motionsyrkanden saknar därmed aktualitet, varför de
avstyrks.

2. Höjning av det särskilda bidraget för hemmavarande barn, punkt 2
(kd)
av Ragnwi Marcelind (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2
borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar inte regeringens förslag om höjning av det
särskilda bidraget för hemmavarande barn och tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2004/05:Fi11 yrkande 6 och 2004/05:Bo11 yrkande 1 och avslår
proposition 2004/05:112 i denna del.
Ställningstagande
Senare års regelförändringar har lett till att bostadsbidragen inte
längre svarar mot de uppställda bostadspolitiska målen. Med de kraftiga
bidragsminskningar som många barnfamiljer fått vidkännas är målet att
dessa familjer skall kunna efterfråga en bostad där varje barn har eget
rum mycket avlägset. Vi måste därför slå vakt om det särskilda stödet
till ekonomiskt svaga barnfamiljers boende. Det finns emellertid många
exempel på att de system som den socialdemokratiska regeringen byggt
upp har anmärkningsvärda fördelningspolitiska brister. Exemplen på detta
är många. Barnomsorgssubventionerna går i stor utsträckning till redan
resursstarka hushåll. Föräldrapenningen gynnar även dem med högre inkomst.
Barnbidraget är lika för alla. Endast bostadsbidraget kan sägas särskilt
gynna resurssvaga hushåll.
Regeringen föreslår i propositionen förändringar i bostadsbidraget som
innebär att bidraget ökar med 100 kr för hushåll med ett eller två barn
respektive 150 kr för hushåll med tre eller fler barn. Kristdemokraterna
har i sitt budgetalternativ under en rad år föreslagit en höjning av
det särskilda bidraget med 100 kr per barn. En höjning i minst denna
storleksordning krävs också nu för att bostadsbidraget skall få en
verklig effekt när det gäller barnfamiljernas möjlighet att bo ändamålsenligt
och klara hushållsekonomin. I enlighet med förslagen i motionerna
2004/05:Bo11 (kd) yrkande 1 och 2004/05:Fi11 (kd) yrkande 6 bör den
barnrelaterade delen av bostadsbidraget månadsvis lämnas som ett särskilt
bidrag med 950 kr för ett barn, 1 425 kr för två och 1 900 kr för tre
eller flera barn.

3. En ersättningsnivå för bidraget till bostadskostnader till barnfamiljer,
punkt 3 (fp)
av Nina Lundström (fp) och Lars Tysklind (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen antar inte regeringens förslag om en ersättningsnivå
för bidraget till bostadskostnader till barnfamiljer och tillkännager
för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed
bifaller riksdagen motion 2004/05:Bo12 yrkandena 3 och 5 samt avslår
proposition 2004/05:112 i denna del.
Ställningstagande
Regeringens förslag innebär att den bostadsanknutna bidragsdelen minskas
för att finansiera ett utökat stöd per barn. Enligt vår mening är
analysen av effekterna av förslaget i denna del bristfällig. En sådan
fördjupad analys fordras för att se hur regelförändringen påverkar
bidragstagarnas möjlighet att efterfråga en bostad av tillräcklig storlek.
Fler av remissinstanserna har också riktat kritik mot förslaget i denna
del. Kritiken gäller bl.a. att
minskningen försvårar för personer att flytta till orter där det finns
arbete, men där bostäderna är dyrare,
stora barnfamiljer i områden med högre bostadskostnader än vad de
föreslagna ersättningsnivåer kompenserar för riskerar att bli ännu mer
ekonomiskt utsatta,
enbarnsfamiljer som bor i nyare och dyrare fastighetsbestånd inte får
något särskilt stöd för höga bostadskostnader samt
minskningen av bostadsbidragets anknytning till bostadskostnaden försvårar
hushållens möjlighet att ta sig ur en situation med trångboddhet.
Vi menar att det rimliga är att regeringen får i uppdrag att se över
den bostadsanknutna delen utifrån de brister som har påpekats. De krav
som ställs på rumsantal, bostadsyta m.m. samt intervallerna för ekonomisk
kompensation är inte rimliga. Förslaget saknar vidare analyser av vilken
påverkan det haft att den lägsta respektive högsta bostadskostnaden
inte ändrats på snart tio år. Sammanfattningsvis anser vi att
bostadsbidragets koppling till den faktiska bostadskostnaden bör beaktas.
Regeringens förslag bör därför avslås i denna del. Samtidigt bör det
uppdras åt regeringen att återkomma med ett reformerat förslag vad avser
den bostadsanknutna delen av bostadsbidraget.

4. Nytt umgängesbidrag, punkt 4 (fp)
av Nina Lundström (fp) och Lars Tysklind (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen antar inte regeringens förslag om nytt umgängesbidrag
och tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:Bo12 yrkandena 6
och 7 samt avslår proposition 2004/05:112 i denna del.
Ställningstagande
Införandet av en gemensam ersättningsnivå om 50 % för bostadskostnaderna
i bostadsbidraget innebär att bostadsbidragen minskar för hushåll med
s.k. umgängesbarn eftersom bidrag i dessa fall endast utgår för
bostadskostnaden. För att kompensera dessa hushåll föreslår regeringen att
ett nytt umgängesbidrag skall införas. Umgängesbidrag och särskilt bidrag
för hemmavarande barn får dock tillsammans utges för högst tre barn. En
följd av detta är att fr.o.m. det fjärde barnet lämnas inte något
ytterligare bidrag. Alla barn måste naturligtvis beaktas när bostadsbidraget
beräknas. Det kan inte vara statsfinansiella överväganden, eller snarare
besparingar av snålhetskaraktär, som skall avgöra i vilken utsträckning
umgängesrätten skall begränsas av bostadsskäl. Det bör därför i enlighet
med förslaget i motion 2004/05:Bo12 (fp) uppdras åt regeringen att
återkomma till riksdagen med ett nytt förslag som inte missgynnar familjer
med fler än tre barn.
Enligt vår mening bör regeringen även återkomma med en fördjupad
konsekvensbeskrivning avseende stöd till umgängesföräldrar kontra familjeförmån
enligt förordning (EEG) nr 1408/71. Enligt regeringens bedömning är
umgängesbidraget inte ett familjebidrag enligt denna förordning. Export
av förmånen anges därför inte vara aktuell. I likhet med bidrag till
bostadskostnad bör umgängesbidraget enligt regeringen i stället betraktas
som en förmån enligt förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968
om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. Vi anser att denna
slutsats innehåller betydande tolkningsutrymme och anser att regeringen
behöver återkomma till riksdagen också i denna del.

5. Ungdomars möjlighet till bostadsbidrag vid umgängesrätt, punkt 5
(fp)
av Nina Lundström (fp) och Lars Tysklind (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen antar inte regeringens förslag om ungdomars möjlighet
till bostadsbidrag vid umgängesrätt och tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen
motion 2004/05:Bo12 yrkande 4 och avslår proposition 2004/05:112 i denna
del.
Ställningstagande
Reformförslagen avseende vilka ytor bostadsbidragshavare kan efterfråga
är bristfälliga. Vi vill här peka på den problematik som finns dels för
ungdomar som är 18-29 år och som inte uppnår kraven på bostadsyta, dels
för umgängesföräldrar. Även remissinstanserna har fört fram kritik på
denna punkt.

6. En fast tidsfrist för nytt slutligt bostadsbidrag vid ändrad taxering,
punkt 6 (fp)
av Nina Lundström (fp) och Lars Tysklind (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen antar inte regeringens förslag om en fast tidsfrist
för nytt slutligt bostadsbidrag vid ändrad taxering och tillkännager
för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed
bifaller riksdagen motion 2004/05:Bo12 yrkandena 10 och 11 samt avslår
proposition 2004/05:112 i denna del.
Ställningstagande
Bostadsbidraget är konstruerat så att bidraget bestäms slutligt i
efterhand för varje kalenderår på grundval av de inkomster som ligger
till grund för taxeringen. Ofta bestäms det slutliga bostadsbidraget
andra året efter det aktuella bidragsåret. Ett omprövningsbeslut kan
meddelas av Skatteverket lång tid efter taxeringsåret. Till detta kommer
de fall där Skatteverkets beslut om taxering överklagas och blir föremål
för prövning i allmän förvaltningsdomstol. I sådana fall kan det ta
ytterligare tid innan taxeringen är slutligt avgjord.
I dag innehåller lagstiftningen inte någon fast bortre tidsgräns för
när en taxeringsändring kan läggas till grund för att nytt slutligt
bostadsbidrag bestäms. Visserligen anges att en fråga om nytt slutligt
bostadsbidrag inte får tas upp sedan mer än två år har förflutit från
den dag det slutliga bostadsbidraget bestämdes. Denna tvåårsgräns gäller
emellertid endast under förutsättning att taxeringsändringen inte
motsvarar en väsentlig ändring av bostadsbidraget. Eftersom det inte går
att förutse om en taxeringsändring skulle kunna innebära en väsentlig
ändring av bostadsbidraget, kan någon gallring inte ske av de uppgifter
som legat till grund för bidraget.
Ett införande av en tidsfrist när det gäller möjligheten att ta upp
frågan om nytt slutligt bostadsbidrag skulle medföra en kortare
genomsnittlig lagringstid av ärenden. Detta skulle i sin tur medföra en
förenklad ärendehantering och även minska kostnaderna för lagring av
uppgifter. I den inom Socialdepartementet utarbetade promemoria som
ligger till grund för propositionen föreslås, mot den nu beskrivna
bakgrunden, att tidsfristen skall sättas vid utgången av tredje året
efter taxeringsåret. Vi föreslår att promemorians förslag genomförs.

7. Krav på konsekvensbeskrivning, punkt 8 (fp)
av Nina Lundström (fp) och Lars Tysklind (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om krav på konsekvensbeskrivning. Därmed bifaller
riksdagen motion 2004/05:Bo12 yrkande 2.
Ställningstagande
De förslag till ändringar i bostadsbidragen som regeringen nu lägger
fram är förhållandevis genomgripande. Förslagen berör också ett betydande
antal hushåll och ett än större antal barn. Trots detta finns det stora
brister i regeringens analys och redovisning av vilka konsekvenser som
förändringarna leder till. Självklara frågor som: Ökar träffsäkerheten?
Ökar incitamenten för hushållen att skaffa sig förvärvsarbete? Bibehålls
möjligheten att efterfråga passande bostad? besvaras inte alls eller
bara delvis. Detta är naturligtvis helt otillfredsställande. I enlighet
med förslaget i vår motion 2004/05:Bo12 (fp) yrkande 2 bör regeringen
därför återkomma med en konsekvensbeskrivning av den fördelningspolitiska
effekten av förslagen i propositionen.

8. Reformering av bostadsbidragen för att minska marginaleffekterna,
punkt 9 (m, fp, kd)
av Ragnwi Marcelind (kd), Nina Lundström (fp), Carl-Axel Roslund (m),
Lars Tysklind (fp), Ewa Thalén Finné (m) och Carl-Erik Skårman (m).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om reformering av bostadsbidragen för att minska
marginaleffekterna. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna
2004/05:Bo11 yrkande 4 och 2004/05:Bo12 yrkande 1.
Ställningstagande
Familjestödet förbättrar i dag familjernas ekonomi. Samtidigt har detta
stöd en utformning som ger oönskade marginaleffekter, skapar inlåsningseffekter
och minskar incitamentet för att gå ut i arbete eller öka sin arbetstid.
För att motverka de fattigdomsfällor detta skapar måste systemet läggas
om i dess helhet.
Det är ovedersägligt att marginaleffekterna i största möjliga mån måste
minskas. Inte minst gäller detta för barnfamiljer, som i dag drabbas av
högre marginaleffekter än familjer utan barn. På samma sätt har
ensamstående högre marginaleffekter än hushåll med flera vuxna. De som har
låg förvärvsinkomst, t.ex. genom deltidsarbete, har också ett ökat behov
av stöd via våra transfereringssystem, vilket i sin tur leder till att
de drabbas av kombinationseffekter där skatter, bidrag och barnomsorgsavgifter
tillsammans ger oacceptabla marginaleffekter.
Med den utformning bostadsbidragen nu har bidrar de till dessa
marginaleffekter med 20 % för hushåll med barn och med hela 33 % för ungdomar.
Bidragen måste därför reformeras i avsikt att minska marginaleffekterna.
Det förslag som regeringen nu lagt fram utgör mot den bakgrunden ett
litet steg i rätt riktning genom att den barnrelaterade delen i
bostadsbidraget ökar. Detta steg är dock långt ifrån tillräckligt. Vad som
erfordras är i stället en översyn av systemet. Översynen bör göras
skyndsamt.

9. Avstämningsperioderna för bostadsbidragen, punkt 10 (fp, kd)
av Ragnwi Marcelind (kd), Nina Lundström (fp) och Lars Tysklind (fp).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om avstämningsperioderna för bostadsbidragen.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:Bo11 yrkande 3 och
2004/05:Bo12 yrkande 12.
Ställningstagande
Felaktigt utbetalda bostadsbidrag till följd av inkomstförändringar är
ett betydande problem som i många fall drar ut flera år på tiden. Även
om regeringen nu föreslår en lagändring som innebär att frågan om
slutligt bostadsbidrag inte får tas upp efter mer än fem år löser detta
inte problemet. En del av dessa problem uppstår som en följd av de
årsvisa avstämningarna av bostadsbidragen och kopplingen till inkomsttaxeringen.
Vi anser därför att avstämningsperioden för beräkning av bostadsbidraget
bör göras kortare. Den nuvarande årsvisa avstämningen efter inkomstdeklaration
är alltför lång och ger oönskade effekter. Varje år får en stor grupp
människor till följd av inkomstförändringar betydligt mer eller betydligt
mindre bostadsbidrag än vad som är berättigat. Detta leder i många fall
till återbetalningskrav som kan vara mycket problematiska för den
enskilde.
När dagens system infördes var ett av skälen att taxeringsrutinerna
krävde att en automatiserad jämförelse mellan den bostadsbidragsgrundande
inkomsten och den taxerade inkomsten måste göras för hela kalenderåret.
Samtidigt kan vi konstatera att andra transfereringssystem, t.ex.
studiemedelsbidragen, uppenbarligen klarar av att ha halvårsvisa
avstämningar. Vi föreslår därför att halvårsvisa avstämningsperioder införs
också för bostadsbidragen i enlighet med förslagen i motionerna
2004/05:Bo11 (kd) yrkande 3 och 2004/05:Bo12 (fp) yrkande 12.

10. Inkomstgränserna för bostadsbidragen, punkt 11 (kd)
av Ragnwi Marcelind (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om inkomstgränserna för bostadsbidragen. Därmed
bifaller riksdagen motion 2004/05:Bo11 yrkande 2.
Ställningstagande
Tidigare utgjorde den samlade familjeinkomsten den bidragsgrundande
inkomsten. Gränsen för när bostadsbidraget reducerades gick vid 117 000
kr per år för båda makarna tillsammans. Nu gäller i stället en individuell
inkomstgräns där bidraget reduceras när någon av inkomsterna överstiger
den individuella gränsen 58 500 kr per år. Bostadsbidragsregler som på
detta sätt tar sin utgångspunkt i de individuella inkomsterna missgynnar
familjer med låga inkomster där den ena föräldern inte arbetar. Reglerna
är en del i ett ideologiskt mönster som allt tydligare framstår som
familjefientligt. I enlighet med förslaget i den kristdemokratiska
motionen 2004/05:Bo11 yrkande 2 föreslår jag därför att det inrättas en
för hushållet gemensam inkomstgräns på 117 000 kr per år innan
bostadsbidraget reduceras.

11. Sambandet mellan bostadsbidrag och socialbidrag m.m., punkt 12 (fp,
kd)
av Ragnwi Marcelind (kd), Nina Lundström (fp) och Lars Tysklind (fp).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 12
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om sambandet mellan bostadsbidrag och socialbidrag
m.m. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:Bo12 yrkandena 8 och 9.

Ställningstagande
Redan när bostadsbidragen gavs sin nuvarande utformning restes det
farhågor för att grupper med varierande och i förväg svårbestämda inkomster
skulle kunna komma att drabbas på ett icke avsett sätt. Bostadsutskottet
har också i olika sammanhang uppmärksammat detta förhållande. Våren
2001 uttalade utskottet (bet. 2000/01:BoU12) sålunda att en översyn
borde göras av bl.a. bostadsbidragens roll och effekter för särskilda
grupper som socialbidragstagare och arbetslösa där inkomsterna kan
variera kraftigt under året.
Det finns en direkt koppling mellan bostadsbidragen och socialbidragen
i så måtto att den som av något skäl faller ur bostadsbidragssystemet
i stället kan komma att bli berättigad till socialbidrag. Det finns
också tecken på att det vid stora förändringar i bostadsbidragen sker
en övervältring på socialbidragen i kommunerna. En översyn måste därför
komma till stånd i syfte att minska övervältring från bostadsbidrag
till socialbidrag. Vi ställer oss sålunda bakom förslaget i motion
2004/05:Fi12 (fp) yrkande 8 i denna del.
När det gäller svårigheterna att lösa bostadsfrågan för dem som är
hemlösa har Kommittén för hemlösa i sitt slutbetänkande pekat på de
negativa effekter som bostadsbidragsreglerna har för denna grupp. Flertalet
hemlösa är ensamstående utan barn och äldre än 28 år och faller därför
helt och hållet utanför bostadsbidragssystemet. Det är ett problem som
enligt vår mening måste lösas. I enlighet med förslaget i motion
2004/05:Bo12 (fp) yrkande 9 bör det därför uppdras åt regeringen att
återkomma med förslag avseende de hemlösas möjligheter att efterfråga
bostäder.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2004/05:112 Ändrade regler för bostadsbidrag:
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:737)
om bostadsbidrag.
Följdmotioner
2004/05:Bo10 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m):
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om
en reformering av bostadsbidraget i syfte att minska marginaleffekterna.

2004/05:Bo11 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

1. Riksdagen beslutar om ändring i 14 § lagen (1993:737) om
bostadsbidrag som innebär att bostadsbidrag månadsvis lämnas som ett
särskilt bidrag med 950 kr för ett barn, 1 425 kr för två och 1 900 kr
för tre eller flera barn.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om inrättande av en för hushållet gemensam inkomstgräns
innan bostadsbidraget reduceras.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om inrättande av halvårsvisa avstämningsperioder för
bostadsbidraget.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att den utredning som skall tillsättas för att se
över bostadsbidragen skall ges i uppdrag att ta fram förslag till ett
regelverk som lindrar marginaleffekterna.
2004/05:Bo12 av Nina Lundström m.fl. (fp):

1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag på reformerat
stöd för ekonomiskt utsatta hushåll i syfte att minska marginaleffekter.
2. Riksdagen begär att regeringen återkommer med en konsekvensbeskrivning
av fördelningspolitiska effekter.
3. Riksdagen avslår förslaget om ändring av bidraget till barnfamiljers
bostadskostnader från nuvarande ersättningsnivåer om 75 respektive 50
% av bostadskostnaderna till en ersättningsnivå om 50 %.
4. Riksdagen avslår regeringens förslag om stöd till föräldrar som
fyllt 18 år men ej 29 år och vars bostad inte uppfyller kravet på
utrymmesstandard.
5. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag på reformerat
bostadsbidrag avseende den bostadsanknutna delen.
6. Riksdagen avslår regeringens förslag till ny form av bostadsbidrag
benämnt umgängesbidrag.
7. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag på
bostadsbidrag för umgängesföräldrar.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av en översyn av kopplingen mellan
bostadsbidragssystemet och socialbidragssystemet i syfte att minska övervältring
på socialbidrag och därmed också övervältra kostnaderna på kommunerna
utan att dessa genom den statliga regelförändringen kompenseras för
merkostnaderna.
9. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag avseende
de hemlösas möjlighet att efterfråga bostäder.
10. Riksdagen avslår förslaget om att tidsfristen bör löpa ut vid
utgången av femte året efter taxeringsåret.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att tidsfristen bör löpa ut vid utgången av tredje
året efter taxeringsåret.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om halvårsvisa avstämningsperioder för bostadsbidragen.

2004/05:Bo13 av Rigmor Stenmark m.fl. (c):
Riksdagen avslår regeringens proposition om ändrade regler för bostadsbidrag.

Motion väckt med anledning av skr. 2004/05:93
2004/05:Fi11 av Mats Odell m.fl. (kd):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att ge högre bostadsbidrag till resurssvaga familjer.

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

Bilaga 3
Bostadsutskottets offentliga utfrågning om bostadsbidragen
Dag: Torsdagen den 21 april 2005
Tid: Kl. 09.00-12.00
Lokal: Skandiasalen

Program:

Inledning
09.00 Ragnwi Marcelind, ordförande

Bostadsbidragens effekter på bostadskonsumtion
09.05 Cecilia Enström Öst, doktorand, Institutet för bostads- och
urbanforskning, Uppsala universitet

Bostadsbidragen och barnfamiljerna
09.20 Stig Orustfjord, försäkringsdirektör, Försäkringskassan

Bostadsbidragen och barnfamiljernas bostadsstandard
09.35 Martin Hedenmo, enhetschef, och Christina Enqvist, jurist,
Boverket

Kommande ändringar i bostadsbidragen
09.50 Marianne Jenryd, departementsråd, Socialdepartementet

10.00 Paus

10.25-12.00 Frågor och diskussion
Talare och särskilt inbjudna åhörare:
Christina Enqvist, Boverket
Cecilia Enström Öst, Institutet för bostads- och urbanforskning
Martin Hedenmo, Boverket
Jan Henriksson, Boverket
Bosse Häll, Försäkringskassan
Marianne Jenryd, Socialdepartementet
Martin Pohjanen, Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet
Stig Orustfjord, Försäkringskassan
Kristina Ström Olsson, Socialdepartementet
Bengt Turner, Institutet för bostads- och urbanforskning
Ebba Vallgårda, Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet
Sara Örnhall Ljungh, Socialdepartementet
Stenografisk uppteckning från bostadsutskottets offentliga utfrågning
om bostadsbidragen

Torsdagen den 21 april 2005

Ordföranden: Jag heter Ragnwi Marcelind och är ordförande i riksdagens
bostadsutskott, och jag har den stora förmånen att få hälsa er allesammans
varmt välkomna till den här offentliga utfrågningen om bostadsbidragen.

Våra inbjudna gäster kommer att hålla föredrag fram till kl. 10. Därefter
ska vi ha en paus, och cirka kl. 10.25 fortsätter vi utfrågningen. Då
kommer det verkligen att handla om utfrågning, för då ska bostadsutskottets
ledamöter få ställa frågor.

Jag vill nu säga varmt välkommen till bostadsutskottets ledamöter,
tjänstemännen och alla våra gäster. Vi har i dag gäster från forskningssidan,
Försäkringskassan, Boverket, Socialdepartementet, Miljö- och
samhällsbyggnadsdepartementet, representanter från Institutet för bostads-
och urbanforskning i Uppsala och andra företrädare. Jag säger också
varmt välkommen till åhörare och medier. Jag vet inte om det sitter
några på läktaren, men de är i så fall varmt välkomna.

Vi har sett fram mot den här utfrågningen om bostadsbidragens utformning
för att få en bättre inblick i hur bostadsbidragen påverkar bostadssituationen,
men kanske framför allt deras utveckling och kommande ändringar och
konsekvenser för familjer.

Vi har stenografer här som hela tiden kommer att dokumentera det som
sägs, så allt kommer så småningom att finnas i tryck för den som är
intresserad.

Jag är övertygad om att vi kommer att få mycket intressant information,
som jag hoppas ska ge oss en bra bild och ett bra underlag för fortsatt
beslutsfattande.

Med dessa ord ber jag än en gång att få säga riktigt varmt välkommen
till denna spännande utfrågning.

Som första föredragshållare från forskningssidan har vi Cecilia Enström
Öst, doktorand från Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala
universitet. Hon ska inleda och börja med temat Bostadsbidragens effekter
på bostadskonsumtionen.

Cecilia Enström Öst (bilder sid. 73-76): Jag ska prata om effekter av
1997 års regelförändring på barnfamiljernas mobilitet och bostadskonsumtion.
Det här är en studie som så småningom kommer att bli en del av min
avhandling, och den är inte helt slutförd. Vissa små förändringar kan
komma att ske, men det kommer inte att påverka det slutgiltiga resultatet.

Det jag har gjort i den här studien är att studera barnfamiljerna.
Anledningen till att jag har valt barnfamiljerna är att bostadsbidraget
har och har haft ett starkt barnperspektiv. Barnen är den grupp som är
lite utsatt här, därför att barn inte själva kan påverka sin bostadssituation;
de är beroende av att föräldrarna väljer en bostadskonsumtion som också
optimerar situationen för barnen. Det jag var intresserad av var att
studera huruvida de genomförda förändringarna har kunnat medföra
svårigheter att upprätthålla intentionerna med bostadsbidraget, det vill
säga att barnfamiljerna ska kunna hålla sig med goda och rymliga bostäder.
Det är bakgrunden till studien.

Varför har jag då studerat mobilitet? I tidigare studier som är genomförda,
flyttstudier och studier på bostadsbidrag, har det visat sig att stora
förändringar i bostadskonsumtionen erhåller man genom att flytta. Tittar
vi på varför man flyttar i Sverige har vi kunnat se att tre av fyra
flyttningar beror på behovet av förändring i boyta, bostadskvalitet,
bostadskostnad eller upplåtelseform.

Det finns också stora studier gjorda i USA på olika former av
bostadssubventioner, och där har man kunnat konstatera att system som uppmuntrar
hushåll att flytta mer ofta än vad de normalt skulle kunna göra ökar
chansen för hushållen att anpassa sin bostadskonsumtion efter sitt behov,
eller den förändring av behov man kan ha över en tid. Det är bakgrunden
till att jag har studerat mobilitet.

Finns det då över huvud taget någonting som gör det intressant, några
tecken på att man vill studera det här? Här har jag diagram som är
framtagna av Christina Enqvist på Boverket, och de visar antalet barn i
familjer med bostadsbidrag. Det man kan se om man just tittar på antalet
barn som är trångbodda - gruppen är stor; det är mer än 100 000 barn
som berörs, och det är alltså en grupp som inte är negligerbar - är att
någonting har hänt i mönstret efter 1996.

Om man också tar hänsyn till att antalet barn i bostadsbidragssystemet
har minskat efter regelförändringen, vilket vi vet, och tittar på andelen
trångbodda barn i familjer med bostadsbidrag, alltså bara trångbodda
barn i familjer inom bostadsbidragssystemet, kan man se att andelen
trångbodda barn har ökat. Det har skett efter 1996. Det är en första
indikation på att någonting har hänt. Men det kan naturligtvis bero på
många saker. Det kan bero på förändringar i ekonomin. Det skulle kunna
bero på att man har ökat sin träffsäkerhet i bostadsbidragssystemet,
att man har nått de grupper som verkligen behöver bostadsbidrag. Men
det kan också bero på regelförändringarna.

För att man ska kunna säga någonting om regelförändringarna har påverkat
situationen måste man gå vidare med att göra lite mer avancerade
statistiska bearbetningar. Jag ska inte prata mycket om metoden, för jag
förstår att ni inte är intresserade av det, men bara säga något för att
ni ska få lite bakgrund till vad jag har gjort.

Jag har genomfört en hasardanalys. Genom hasardanalys kan man undersöka
hur enskilda händelser påverkar sannolikheten för ett visst utfall. Här
är händelsen naturligtvis regelförändringarna. Det man kan göra när man
gör sådana analyser är att konstanthålla för andra variabler som påverkar
bostadskonsumtionen. Vi har konstanthållit för bostadssituationen på
olika orter. Vi har tittat på arbetslöshetssituationen. Vi har tittat
på andra regionala skillnader och kunnat konstanthålla för det. Vi har
tittat på hur olika grupper av hushåll har förändrat sin bostadskonsumtion
före regelförändringarna och kunnat konstanthålla för det. Man kan
konstanthålla för skillnader i hushållstyp och hushållssammansättning
samt skillnader i disponibel inkomst och så vidare.

Det man gör är att man följer hushållen mellan 1994 och 2002. Annars
kan man hävda att målgruppen har bytts ut efter regelförändringarna,
att man har riktat in sig på en annan målgrupp. Men det man gör är att
följa varje hushåll över tiden, och då kan man jämföra hushåll som
påverkas respektive inte påverkas av regelförändringarna och se hur de
skiljer sig i utfall.

Jag har studerat två olika regelförändringar, dels den ytbegränsning
som infördes, dels de skilda inkomstgränserna för makar med barn. Vad
visar det då? Om man först tittar på mobiliteten kan man se att de
hushåll som enbart har påverkats av ytbegränsningen har fått en minskad
sannolikhet att flytta jämfört med dem som inte påverkats. Det är när
man har konstanthållit för andra faktorer som påverkar flyttbenägenheten.
Givetvis kan man inte konstanthålla för allt. Det innebär att de får
en minskad möjlighet att anpassa sin bostadskonsumtion efter den förändring
i behov de får över tiden.

Tittar man på hushåll som har påverkats av skilda inkomstgränser för
makar, ser man också en minskad sannolikhet att kunna flytta efter
regelförändringen. Den är inte lika stor som för dem som påverkas av
ytbegränsningen, men det finns en minskad sannolikhet att kunna anpassa
sin bostadskonsumtion som är direkt påverkad av de här två regelförändringarna.

Om man går vidare och vill konstanthålla för hur de hushåll som flyttar
faktiskt flyttar har man kunnat se att ytbegränsningen ökar sannolikheten
för att hushållen flyttar till mindre lägenheter. I gruppen som påverkas
av skilda inkomstgränser har man inte kunnat hitta något signifikant
mönster för att de flyttar till större eller mindre boende. Det är främst
ytbegränsningen som man har kunnat hitta ett resultat av. Den gruppen
har ökat sin sannolikhet att flytta till mindre lägenhet.

Man kan tänka sig att de som har flyttat till mindre lägenhet främst är
hushåll som har en boyta som överstiger boytebegränsningen väldigt mycket,
som bor väldigt stort. För att studera det har vi delat in de hushåll
som har påverkats av ytbegränsningen i två skilda grupper. En grupp har
påverkats marginellt, som jag kallar det, det vill säga de har en yta
som maximalt överstiger ytbegränsningen med 10 %, och en annan grupp
har större boyta än så. Man har då kunnat se att båda dessa grupper har
en ökad sannolikhet att flytta till mindre lägenhet.

Med tanke på det mönster som jag visade tidigare, det diagram som
Christina Enqvist har tagit fram som visar trångboddheten, att det har
kommit in en ökad andel trångbodda barn i systemet, är man naturligtvis
intresserad av att se om regelförändringen har haft någon påverkan på
det här. Ja, vi har kunnat se att de som påverkas av ytbegränsningen är
de hushåll som har en boyta som marginellt överstiger boytebegränsningen.
Det är inte de som bor jättestort utan de som har en boyta som är på
gränsen att överstiga boytebegränsningen. De har fått en ökad sannolikhet
att flytta in i trångboddhet. Man hittar inget signifikant mönster för
dem som har bott väldigt stort och heller inga tecken på att flytta in
i trångboddhet för dem som har påverkats av skilda inkomstgränser för
makar.

Om jag ska sammanfatta det här, har man kunnat se följande. De som har
påverkats av regelförändringen har fått en minskad mobilitet. De får en
minskad möjlighet att anpassa sin bostadskonsumtion efter den förändring
i behovet som man får över tiden. Om vi konstanthåller för att de flyttar
och går vidare kan vi dessutom se att om de ändå kan flytta så flyttar
de till mindre bostäder. Går man vidare ytterligare kan man dessutom se
att de får en ökad sannolikhet att flytta in i trångboddhet. Vi hittar
inga effekter i form av minskad eller ökad bostadskonsumtion för de
hushåll som påverkas av skilda inkomstgränser. Det är främst ytbegränsningen
som har påverkat det här.

Jag förstår att man framför allt som politiker vill veta vad som är den
sammansatta välfärdseffekten av det här. Det kan jag inte svara på i
dag. Det är naturligtvis beroende på hur det såg ut före regelförändringen.
Men det man kan säga är följande: Ja, regelförändringar har haft en
effekt på bostadskonsumtionen, och den effekten är negativ. Den har
också haft en negativ effekt på trångboddheten. Så ser det ut.

Trångboddhet har diskuterats: Vad har det för effekter och konsekvenser
för barn? För knappt en månad sedan publicerades en ny studie från
Frankrike där man visade negativa konsekvenser av trångboddhet i
skolresultaten för barn. De använder dem som ett välfärdsbegrepp. De barn
som bor trångt har svårare att prestera bra i skolan. Det finns alltså
studier som visar att det här är negativt för barnen. Det man också kan
säga är att just den här gruppen som hade ökad sannolikhet att flytta
in i trångboddhet berör 70 000 barn. Det är en grupp som inte är
negligerbar, tycker jag.

De här resultaten stämmer väldigt väl överens med vad teorin skulle
säga. Om man väljer att genomföra sådana här regelförändringar tittar
man rent teoretiskt på vad det skulle ha för effekt på bostadskonsumtionen.
Då stämmer de här resultaten väldigt väl överens med vad teorin säger.

Varför vi inte har hittat några effekter i form av minskad bostadskonsumtion
för hushåll som påverkas av skilda inkomstgränser kan jag inte svara på
i dag. Jag gissar att man skulle kunna hitta en effekt, även om den
inte var lika stor som för dem som påverkas av ytbegränsningen. Det
finns en tänkbar förklaring till det, som jag tänkte säga, även om folk
inte gillar att man säger det eftersom det inte är riktigt legitimt att
säga det. En tänkbar effekt skulle kunna vara att de här makarna förlorar
så pass mycket på att bo tillsammans att de måste separera. I nästa led
skulle det kunna innebära att de inte har råd att flytta ihop. Så pass
mycket förlorar man på de skilda inkomstgränserna. Jag säger inte att
det är så, utan att det är en tänkbar förklaring. Det blir nästa studie,
som kommer att bli en del av min avhandling.

Ordföranden: Tack för det, Cecilia Enström.

Vi ska omedelbart gå vidare till nästa rubrik, som är Bostadsbidragen
och barnfamiljerna. Där har vi en representant från Försäkringskassan,
försäkringsdirektör Stig Orustfjord.

Stig Orustfjord (bilder sid. 76-78): Jag kan säga att jag till min hjälp
har Bosse Häll som bisittare. Han är svensk världsmästare i bostadsbidrag
och försäkringsansvarig hos mig. I de mer kvalificerade frågorna kommer
jag att ta hjälp av honom.

Ni kanske blir lite förvirrade nu, om jag kommer till lite andra slutsatser
än Cecilia, men jag tror att det i grunden handlar om att vi i våra
studier har använt en annan definition av trångboddhet, den så kallade
norm 2. Skälet till det är att vi har tyckt att den har varit bättre
för framför allt vid internationella jämförelser.

Om man backar tio år kan man säga att den första slalombacke man ser
när det gäller kostnader och antalet hushåll handlar om effekten av
regelförändringarna, som vi precis har hört om. Sedan ser vi att vi
även därefter har en nedåtgående trend när det gäller antalet hushåll
som får bostadsbidrag och därmed också kostnaden. Den delen anser vi
mest förklaras av att barnfamiljerna i synnerhet har fått bättre ekonomi,
så behovet av bostadsbidrag har minskat.

Man ska komma ihåg att när den här regelförändringen gjordes hade vi
också betydande problem med bostadsbidragen. Riksrevisionsverket sade
1996 att det fanns betydande läckage ur systemet. En stor del var ju
att man skapade de så kallade raka rören mellan skattesystemet och
bidragsdelen.

Om man går in och tittar på vem det är som får bostadsbidrag, kan man
säga att det som har blivit en ganska tydlig bild är att vi nu har ett
stöd framför allt till ensamstående föräldrar, att det har blivit en
del av den ekonomiska familjepolitiken.

Precis som Cecilia var inne på, har de sammanboende när det gäller två
makar minskat ganska mycket. Vi har också gjort en del olika studier på
det området. Man kan säga att de kännetecknas av att de har väldigt
låga inkomster, och en betydande del finns i ett socialbidragsberoende.

Sedan kommer vi till frågan: Hur bor de som har bostadsbidrag? Vi gjorde
en studie i detta ämne förra året. Man kan säga, lite förenklat, att de
bor som andra barnfamiljer när de bor i hyresrätter. Vi kan inte se
några direkta avvikelser i bostadskonsumtionen för dem som bor i
hyresrätter jämfört med dem som inte har bostadsbidrag. Däremot återfinns
de i mycket mindre utsträckning när det gäller egnahem. Förklaringen är
att det här är grupper som inte har kapitalet till att kliva in på
egnahemssidan.

Med den definition av trångboddhet som vi har använt kan man också säga
att vi kommer fram till att ungefär 7 % av de här barnen är trångbodda.
På hela populationen barnfamiljer är motsvarande siffra 3 %.

Vi har också försökt studera hur bostadsbidragen fungerar ihop med övrig
socialpolitik. Där kan man säga att visserligen har inte beloppen
justerats i bostadsbidragen, men däremot har det hänt andra saker, med
höjningen av barnbidragen, maxtaxan och förändringar i underhållsstödet.
Det vi har sagt i RFV:s årsredovisning för vår verksamhet till regeringen
är att vi anser att det finns en mycket god träffsäkerhet, det vill
säga att vi når de grupper som bostadsbidraget, efter de nya reglerna,
var tänkt för. De har också en viktig utjämnande effekt för de mest
utsatta barnfamiljerna, så att de kommer till en ekonomi som är någorlunda
jämförbar med andra barnfamiljers.

Vi bedömer egentligen inte heller att marginaleffekten är ett problem,
det vill säga att man blir inlåst i ett bidragssystem så att det inte
lönar sig att jobba, utan vi tycker att det finns relativt låga
marginaleffekter.

När vi har tittat lite bredare på barnfamiljernas situation och vilka
som har det svårt, är det förvisso ensamstående föräldrar, som väldigt
ofta är ensamstående kvinnor med barn. Men det finns också en annan
grupp, och det är underhållsskyldiga män med relativt låga inkomster.
Där finns det ungefär 22 000 barn, och det är 12 000 pappor som har
låga inkomster och svårigheter att ha ett boende där de kan ta emot
barnet. Jag tror att det är en grupp som det finns skäl att titta vidare
på, hur man ska se till att de här 22 000 barnen i praktiken får en
hygglig kontakt med sina pappor.

Ordföranden: Tack för det.

Vi ska gå vidare, och nästa rubrik är Bostadsbidragen och barnfamiljernas
bostadsstandard. Där har vi två föredragande, Martin Hedenmo, enhetschef,
och Christina Enqvist, jurist, från Boverket.

Martin Hedenmo: Boverket har varit inne på de här frågorna kring
bostadsbidragen och följt utvecklingen av bostadsbidragen under lång tid
nu. Det gör vi givetvis därför att vi tycker att det är en väldigt viktig
del av bostadspolitiken. Det bostadspolitiska mål som vi nu har är att
ge alla möjlighet till goda bostäder till rimliga kostnader, och det
sägs att det skulle vara väldigt svårt att uppnå det målet utan att man
också har någon form av selektivt konsumtionsstöd. Vi tycker att
bostadsbidraget är viktigt både för att ge människor med låga inkomster
möjlighet till goda bostäder och för att möta utvecklingen i boendekostnaderna.

Vi har gjort den här utredningen tillsammans med Försäkringskassan i
Skåne och Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF). Det är en
total undersökning vi har gjort, med försäkringskassematerial från dem
som får bostadsbidrag. Det som undersökningen framför allt visar gäller
just träffsäkerheten. Sedan 1996-1997 års regelförändringar har
träffsäkerheten minskat i mycket stor utsträckning. Det har framför allt
att göra med att det här stödet i så stor utsträckning har blivit ett
stöd till ensamföräldrar och ensamföräldrar i hyresrätt.

Den här diskussionen baserar sig i mycket stor utsträckning på en del
missuppfattningar. Den första missuppfattningen är den att barn i
ekonomiskt utsatta familjer är barn i familjer med en förälder. De siffror
som vi redovisar, och som även Socialstyrelsen redovisar, visar att av
det totala antalet barn i utsatta familjer är det tre fyra gånger så
många i familjer där det finns två sammanboende föräldrar.

Den andra missuppfattningen är att boendekostnadsutvecklingen kanske
inte längre skulle vara något problem eller att hyresutvecklingen har
avstannat. Vi har gjort andra undersökningar i Boverket som visar att
sedan regelförändringen infördes har vi haft en väldigt kraftig utveckling
av boendekostnaderna, och framför allt utveckling av hyrorna i nyproduktion
i storstadsområdena. I Storstockholm har hyrorna ökat med 42 % sedan
regelförändringen 1997 och i Storgöteborg med hela 44 %.

Det förslag som nu ligger har vi varit kritiska till, av flera skäl.
Det första skälet är förstås att man just nu håller på att genomföra en
stor undersökning av bostadsfinansieringssystemet, och det samlade
bostadsfinansieringssystemet, som ska införas 2007. Vi tycker att detta
att göra en översyn av bostadsbidragen givetvis skulle vara en del av
den samlade översynen. Konsumtionsstöden borde vara en del av det totala
bostadsfinansieringssystemet.

Den andra kritiken är givetvis att vi inte ser att träffsäkerheten i
systemet ökar på grund av de här regelförändringarna. Man har fortfarande
regeln om skilda inkomstgränser och man har ytbegränsningen, vilket gör
att familjer med två sammanboende vuxna i lika stor utsträckning som
tidigare är utanför bostadsbidragen eller inte omfattas av dem. Den
förstärkning som sker är när det gäller umgängesföräldrar.

En annan sak är att vi ser att den föreslagna förändringen när det gäller
att ha en enhetlig procentsats för boendekostnader också innebär att
systemet blir sämre på att dels parera förändringar i boendekostnader,
dels göra det möjligt för barnfamiljer att trots allt skaffa sig en
adekvat, rymlig bostad. Vi håller inte riktigt med när det sägs att det
inte finns något trångboddhetsproblem. Vi håller på med en undersökning
kring detta också på Boverket, och den visar att trångboddheten bland
barnfamiljer är lika stor nu som den var i mitten av 90-talet. Det har
väldigt mycket stabiliserat sig där, men fortfarande finns det grupper
som är väldigt utsatta. Trångboddheten bland tonåriga barn till utrikes
födda i storstadsområdena håller sig fortfarande kring 60-70 %, som då
saknar ett eget rum.

Jag överlämnar därmed ordet till Christina.

Christina Enqvist (bilder sid. 78-79): När vi talar om bostadsbidragen
har vi kanske ibland lite olika utgångspunkter för hur vi kommer fram
till saker. Det Boverket och också IBF har gjort är att vi utgår från
det fastlagda syftet med bostadsbidragen.
Det är att ekonomiskt svaga familjer ska kunna hålla varje barn med ett
eget rum och att detta på sikt även ska gälla i nyproducerade bostäder.

Detta lades fast av statsmakterna i proposition 1986-1987. Det tycker
jag är viktigt att hålla minnet när vi talar om detta. Det är dels ett
väldigt starkt bostadsperspektiv, dels ett väldigt starkt barnperspektiv.
Det är vår utgångspunkt.

Vi har sett de här kurvorna tidigare. Den blå kurvan visar statens
utgifter i 2003 års penningvärde. Den röda kurvan visar utgifterna i
löpande priser. Jag har valt att utgå från år 1990. I början av 90-talet
byggde man ut bostadsbidragen just utifrån den fastlagda målsättningen
att varje barn skulle ha eget rum.

Det var en väldigt kraftig utbyggnad. Det var också en kompensation för
skattereformens effekter. Skattereformen innebar att fler fick bära
större delen av kostnaden. Det var en medveten satsning med en kraftig
utbyggnad av bostadsbidragen för att kompensera för de grupper som inte
fick den kompensationen genom skattereformen.

Vi ser här att utgifterna ökade ända fram till år 1995. Den ökningen
med utbyggnaden började redan på 80-talet i samband med den fastlagda
propositionen. Den höll på ungefär fram till år 1993, 1994. Sedan blev
det ett nytt system där man gick på aktuella inkomster på ett helt annat
sätt än vad man hade gjort tidigare.

Detta innebär naturligtvis att det tar tid att kontrollera siffrorna.
Det tar två år innan du kan fastställa en inkomst. När man år 1994
började använda aktuell inkomst kunde man inte göra kontroller på de
inkomsterna förrän år 1996. Det ser vi också här i kurvan. Då börjar
det gå ned.

Men redan år 1995 tillsatte man en utredning i syfte att minska
kostnadsutvecklingen för bostadsbidragen från beräknade 9,6 miljarder till
7,5 miljarder kronor. Det var syftet med den utredningen. Därigenom
införde man dels en effektivare kostnadskontroll, dels de regeländringar
som vi talat om i dag. De vi har tittat på gäller ytbegränsningen och
de skilda inkomstgränserna för makar.

Vad vi ser är att år 1997 har målet för att minska kostnadsökningen,
inte att minska utgifterna, och stabilisera på 7,5 miljarder uppnåtts
mer än väl. Då hamnade vi på ungefär 6,5 miljarder, och 7,5 miljarder
var syftet. Det betyder att man kanske inte ens hade behövt göra
regeländringar med skilda inkomstgränser för makar och ytbegränsning.

Vi har ett forskningsprojekt tillsammans med IBF och Försäkringskassan
i Region Skåne. Vi har konstaterat att det var ca 100 000 familjer med
makar, två vuxna, som på ett eller annat sätt drabbades av inkomstbegränsningen
och ytbegränsningen med i genomsnitt 6 500 kr per år. Det var ungefär
60 000 ensamföräldrar som påverkades med i genomsnitt 4 000 kr per år.

Totalt räknar vi att regeländringarna tillsammans innebär en besparing
på ungefär 1 miljard. Det är kanske är den miljarden extra som man
lyckades spara in år 1997. Nog om detta. Jag tycker att det är intressant.

Vi menar att den backning nedåt som vi ser på utgifterna är en urholkning
av systemet för att det inte har anpassats till hyresutvecklingen och
inkomstutvecklingen. I varenda proposition tidigare har det sagts att
det varit nödvändigt att anpassa. Det har skett årligen. Men efter år
1997, det vill säga sedan år 1996, i tio år, har gränserna legat still.

Som vi ser är utgifterna i dag nere på ca 3,5 miljarder. Det innebär
att hela den utbyggnad man gjorde av bostadsbidraget i syfte att varje
barn ska ha eget rum och att det även skulle gälla nyproducerade bostäder
plus kompensationen för skattereformens effekter nu är helt borta.

Det är möjligt att det ska vara så. Men det har inte förekommit någon
bostadspolitisk debatt om detta. Man kanske ska ha en annan inriktning
på stödet.

Den här kurvan känner vi igen. Så här brukar vi se det. Jag utgår nu
från antalet barn. Det är barn i familjer med svårigheter att betala
löpande utgifter. Någonting som vi får höra många gånger är att anledningen
till att utgifterna minskar är att människor har fått det bättre. Vi
hävdar att så inte är fallet.

Den röda kurvan känner vi igen. Ungefär hälften av alla barn hos
ensamföräldrar lever i familjer med svårigheter att betala löpande utgifter.
Det betyder att man under en tolvmånadersperiod har haft svårt att
betala hyra, mat och räkningar. När vi ser på makar gäller det 20 % av
barnen. Det tycker man kanske inte är så mycket. Det satsas ganska mycket
på gruppen barn hos ensamföräldrar, och det är alldeles rätt.

Det är så här vi är vana att statistik presenteras. De här siffrorna
kommer från SCB. Rapporten var drygt 50 sidor lång, och det var bara
andelar. Men i en bilaga hade jag turen att hitta antalet. Det tycker
jag är väldigt spännande. Andelen säger ingenting.

Här ser vi helt plötsligt att det är betydligt fler barn hos makar. Det
är 300 000 barn hos två vuxna som faktiskt lever i ekonomiskt utsatta
familjer. Det är ungefär 165 000 barn hos ensamföräldrar som lever i
motsvarande familjer. Detta tycker jag är mycket intressant.

Vi kan också se annat av kurvan. Nu har vi tittat på en tioårsperiod.
Det är den här tioårsperioden, i princip 90-talet, som vi har studerat.
Vi kan se att i början av 90-talet var det 275 000 barn hos makar. Det
har ökat till 300 000 i slutet av det decenniet. För ensamföräldrar var
det 130 000 barn. Det har också ökat till 165 000. Det här tyder på att
barnen i de här familjerna, för det är dem vi utgår från, faktiskt har
fått det sämre.

Ekonomiska problem kan definieras på olika sätt. Den här röda kurvan
över ekonomiska problem har jag hämtat från Socialstyrelsens rapport
Sociala förhållanden under 1990-talet. Med ekonomiska problem menar man
att människor saknar kontantmarginal och har svårigheter att klara
löpande utgifter. Det är vad den andra kurvan visade. Det innebär att
den disponibla inkomsten är - och nu kommer ett krångligt begrepp -
mindre än 50 % av EU-normen eller att man någon gång har uppburit
socialbidrag under den här tiden.

Om vi nu sätter de siffror vi tittar på i relation till varandra ser vi
att från år 1990 till år 2000 har antalet barn i familjer med ekonomiska
problem ökat. Det ligger med det här måttet mätt på 700 000 barn.

Vi ser att i början 90-talet bodde ungefär 450 000 barn i familjer som
fick bostadsbidrag. Man kan sätta det i relation. Nu måste jag kika i
mina papper hur många procent det är. År 1990 är det ungefär 78 % av
barnen som bor i familjer med ekonomiska problem som får bostadsbidrag.
Detta är motsvarande, eftersom vi inte vet om det är just samma familjer
som har fått bostadsbidrag. År 2000 är det bara 57 % av de barnen som
bor i familjer som får bostadsbidrag.

Vi har tittat på det vi har talat om - att gränserna inte har räknats
upp på tio år. Här har jag bara räknat på snittet på bostadskostnader
i beståndet. Vad skulle det ha gjort om man räknat upp bostadskostnaden
med den hyresökning som har skett från år 1996, det vill säga det senaste
året man anpassade gränserna, till år 2004?

Gränsen skulle höjas med motsvarande 700 kr för ett barn, med 800 kr
för två barn och med 900 kr för familjer med minst tre barn. Det innebär
netto 355 kr, 400 kr och 450 kr, om vi nu räknar att allt går på 50 %
och man inte justerar gränsen på annat sätt.

Man säger här att människor har fått det bättre och speciellt makar.
Det är inte sant om man tittar på hur det ser ut bland de hushåll som
faktiskt får bostadsbidrag. År 1994, tror jag det var, tjänade makarna
tillsammans ungefär 15 000 kr. År 2002 tjänar de 10 000 kr. Deras
inkomster har i genomsnitt minskat. Nu ligger inkomsten för ensamförälder
högre än vad den är för makar, och då är det en person till i det
hushållet.

Om vi tittar på inkomstutvecklingen är det inte KPI, inflation eller
någonting sådant man har räknat upp med tidigare. Det står i propositionen,
och jag har utgått från den koden. Man har tittat på den genomsnittliga
inkomsten för en arbetare och på hur många procent den inkomsten ökar.
Man har då fått fram hur många kronor det innebär. Inkomstgränserna
har ökat med det antalet kronor.

I det här fallet gäller det inkomstökning från år 1996 för en arbetare
i privat tjänst. Jag tror att vi fick det till att det motsvarar 57 000
kr i procent. Det skulle innebära att inkomstgränsen skulle höjas från
117 000 kr med plus 57 000 kr, eller vad det nu blir. Det är en ganska
rejäl höjning. Det är den anpassning som bostadsbidragen tidigare hela
tiden haft för att de inte ska urholkas. Det är just vad som har skett.

Jag har försökt att göra ett exempel här. Jag har tittat på en familj
som består av makar med två barn som år 1994 hade en inkomst på 15 700
kr före skatt och en boendekostnad på 5 400 kr. Sedan har jag räknat
med att de ska ha råd att betala skäliga levnadskostnader. När skatt,
boende och allting är betalt och de har fått sitt barnbidrag och allt
sådant hamnar de på i princip plus minus noll. Det blir 45 kr plus. De
klarade den inkomsten med hjälp av bostadsbidrag.

För år 2002, med oförändrade gränser, det vill säga som det ser ut i
dag, har jag räknat upp deras inkomster. De skulle i dag motsvara 17 570
kr med en boendekostnad på 6 800 kr. En familj med två inkomster går
back ungefär 1 200 kr i månaden. En familj där bara den ena maken har
inkomst går med ett underskott på 3 000 kr i månaden jämfört med hur
det såg ut tidigare.

Vi menar att det i stället blir en övervältring på socialbidraget. Som
vi talade om tidigare har bostadsbidraget en marginaleffekt på 20 %.
Men vi menar att det inte är någon inlåsning i fattigdomsfällan. I takt
med att bostadsbidragen inte anpassats blir det en övervältring på
socialbidragen. Socialbidragen har en marginaleffekt på 100 % och är en
inlåsning i fattigdomsfällan. Dessutom har socialbidragen inget
bostadspolitiskt stöd.

Den tredje stapeln som jag tittar på är vad som händer om man räknar
upp gränser såsom jag visade i förra bilden. Då skulle familjen med två
inkomster ha gått på lite plus. Det skulle bli ungefär en hundralapp.
Det är i nivå med det som gällde år 1994. Däremot skulle familjen med
en inkomst fortfarande ligga på minus.

Vad jag visar är att den här stapeln är urholkningen i systemet. Skillnaden
är vad skilda inkomstgränser för makar har gjort.

Har de minskade bostadsbidragen kompenserats av några andra stöd? Vad
jag kan se har det inte skett. Det är ett hack här i kurvan från 1993-1997.
Den skulle egentligen vara ännu längre.

Vad man ser är att sedan år 1991 är i princip inga förändringar gjorda.
Detta är också löpande priser, ska jag påpeka. Det har skett en utbyggnad
för bostadsbidragen. Men om vi tittar på år 1997 är det inte några större
kompensationer i underhållsbidrag eller ökade barnbidrag. Visst ökade
barnbidraget här, men det sjönk å andra sidan innan. Jag menar att det
i princip är en återläggning till det som var. Även barnbidraget påverkades
av saneringen av statsfinanserna som var i mitten av 90-talet.

Jag menar att bostadsbidragen håller på att urholkas. Att göra om det
till ett inkomstprövat barnbidrag, som man nu håller på att göra när
man ökar enbart efter antalet barn, i stället för att ta hänsyn till
boendekostnaden, menar vi minskar träffsäkerheten. Tar man hänsyn till
de ökade boendekostnader som man får vid en större bostad, och att man
därigenom får ett högre bostadsbidrag, innebär det att familjen får ett
större utrymme över till övrig konsumtion som den kan göra vad den vill
med.

Jag menar inte att det styr människor mot att göra något. Det tar hänsyn
till människors försörjningsbörda. Det är svårt att påverka sin
boendekostnad på precis samma sätt som det är svårt att påverka sin skatt.
Där det finns jobb är också bostadskostnaderna ganska höga. Ska man
flytta till bostäder där det finns jobb är det bra om man kan få ett
bidrag så att man har råd att hålla sig med en bostad.

Detta är också något som kan påverka unga att flytta tillsammans. De
har råd med det och kan bilda familj. Förutsättningen för att bilda
familj och också att det ska födas barn är att man har en bostad. De
billiga bostäderna ligger främst i glesortsbygder där det saknas
arbetstillfällen.

Det var nog det mesta jag hade tänkt säga.

Marianne Jenryd: Jag har liksom Stig Orustfjord två bisittare med mig.
Det är Sara Örnhall Ljungh och Kristina Ström Olsson. Det är de som
kan detta och har jobbat med propositionen som jag ska försöka att
beskriva lite grann. Vi har redan hört andra talare här tala om det
förslag som regeringen nu har lagt till riksdagen. Jag ska ändå försöka
att beskriva lite hur det är tänkt och vad syftet bakom propositionen
har varit.

Det har nu talats mycket om det bostadspolitiska syftet med bostadsbidraget.
Det finns skäl att notera att det finns två syften med bostadsbidraget.
Det finns ett bostadspolitiskt syfte, som har talats om här. Det handlar
om att man ska ge förutsättningar för alla att leva i goda bostäder
till rimliga kostnader. Men det finns också ett familjepolitiskt syfte
med bostadsbidraget. Det handlar om att inom ramen för den generella
välfärden minska skillnaderna i ekonomiska villkor mellan familjer med
respektive utan barn. När man utformar regler gäller det att ta hänsyn
till båda dessa syften.

Den satsning som regeringen nu har gjort har haft som utgångspunkt att
man ska satsa på barn i ekonomiskt svaga familjer. Det bör man ha med
sig. Det aviseras en försäkring med 1 miljard kronor. Satsningen ska gå
till tre områden som anses träffa den här gruppen på ett bra sätt. Det
är bostadsbidraget, underhållsstödet och studiestödssystemet.

För bostadsbidraget görs det en satsning med 200 miljoner. Att
bostadsbidraget väljs är kanske inte så konstigt för någon av er som sitter
här. Bostadsbidraget är ett träffsäkert system, som har sagts här
tidigare. Utifrån att det inkomstprövas träffar det en grupp som är
ekonomiskt svag. Det är ett skyddsnät som kommer in i stort sett direkt
efter socialbidraget.

När vi har tittat vidare på hur det ska utformas har utgångspunkten
varit: Hur träffar man de ekonomiskt mest utsatta i bostadsbidragssystemet?
Även om det är ett system som träffar en grupp som är ekonomiskt utsatt
ska man ändå hitta barnfamiljerna. Det är barn i ekonomiskt utsatta
familjer det gäller. Vi har funderat på hur man träffar ännu mer precist.

I de analyser som har gjorts finns det två slutsatser som är viktiga
att ha med sig. Vi har sett att det är flerbarnsfamiljerna som är de
ekonomiskt mest utsatta. Det är där de ekonomiskt mest utsatta barnen
finns. Därmed inte sagt att de inte finns också i andra familjer. Men
de mest ekonomiskt utsatta är flerbarnsfamiljerna. Den andra slutsatsen
är att de som har lägst bostadskostnader också har lägst inkomststandard.
Det är två analyser som har varit utgångspunkt för formuleringen av
förslagen.

Som ni väl känner till och som har nämnts här tidigare består bostadsbidraget
av två delar. Det är det särskilda bidraget. Det är ett bidrag som utges
beroende på antalet barn i familjen. Det är också ersättningen för
bostadskostnaden, lite slarvigt kallat för bostadskostnadsbidraget, som
är en ersättning som är relaterad till bostadskostnaden. Det finns också
en koppling till storleken på familjen.

Det förslag som nu har lagts fram innebär att det görs en förstärkning
i det särskilda bidraget. Det är en ganska kraftig förstärkning. De
belopp jag nu nämner är utan hänsyn taget till inkomstprövning. Det
blir naturligtvis olika beroende på vilka inkomster man har.

Ser man i sammanhanget till bruttobelopp höjs det särskilda med 350-550
kr. Den största höjningen går till familjer med flest barn. Då är vi
tillbaka till den analys och det syfte som finns. Det ska träffa de
ekonomiskt mest utsatta, och vi vet att de ekonomiskt mest utsatta är
flerbarnsfamiljerna.

När det gäller bostadskostnadsbidraget föreslås precis som har nämnts
här tidigare en förenkling av systemet. Det innebär att i stället för
de två intervall som vi har i dag - där det första intervallet ersätts
med 75 % och det andra intervallet ersätts med 50 % - görs ett intervall.
Det är samma intervall. Det är ingen skillnad på gränserna i övrigt.
Det slås ihop till ett intervall, och ersättningen blir 50 % inom det
intervallet.

Det är lätt att förstå att det finns en besparing i detta. Den besparingen
används fullt ut till höjningen av det särskilda bidraget plus lite
till. Effekten blir att alla de som har hemmavarande barn kommer att få
ett högre bostadsbidrag. Det kommer inte att finnas någon som får en
försämring. Jag ska återkomma till varför det är så.

När det gäller förändringen av bostadskostnadsbidraget finns det anledning
att nämna följande. Den analys som har gjorts innebär att det är de som
har lägst bostadskostnad som också har lägst ekonomisk standard. Systemet
medför att för dem som har en låg bostadskostnad innebär reduktionen
att vi går från 75 % till 50 % inte alltid att det slår igenom fullt ut.
De får behålla mer av höjningen av det särskilda bidraget.

Jag vet att det blir komplicerat att beskriva det så. Det samverkar på
det här sättet. Effekten är att det blir en större höjning för dem som
har en låg bostadskostnad och som har en låg inkomststandard. I två
delar träffar vi dem som har låga inkomster. Det gör vi genom att vi
höjer mer för flerbarnsfamiljer än för dem med färre barn och genom att
höjningen blir större för dem som har låga bostadskostnader än för dem
som har hög bostadskostnad.

För att det inte ska vara någon som kommer sämre ut ur systemet än i
det tidigare har det funnits en grupp som vi har fått göra ett extra
bidrag för. Vi har fått tillföra ytterligare ett moment i systemet. Det
gäller de hushåll med föräldrar som på grund av vårdnad och umgänge
endast tidvis har barn boende hos sig. Det är vad som här tidigare
kallades för umgängesföräldrar.

Den gruppen har i dag bara rätt till bostadskostnadsbidraget. Eftersom
det sker en reduktion på det sättet att det bara blir ett intervall och
50 % skulle de kunna komma sämre ut om man inte gjorde någonting. Vi
har föreslagit att det införs ett umgängesbidrag. Det är ett nytt begrepp
som man får lära sig. Det bidraget kompenserar för den minskning som de
får av bostadskostnadsbidraget men ger också lite extra så att även de
får del av en ökad satsning på den här gruppen.

Den delen av bidraget liknar bostadskostnadsbidraget så till vida att
det krävs att man har en bostad. Det finns också regler om att det ska
vara en viss minsta yta för bostaden.

Sammantaget får alla de som har hemmavarande barn ett ökat bostadsbidrag.
Av dem som har barn boende tidvis hos sig på grund av vårdnad och
umgänge får 41 % en ökning på det sättet, och ingen får en minskning.

Jag tror att jag stannar där. Det finns några mer tekniska förslag i
propositionen, men jag tänkte inte gå in på dem. Jag tror att det
förvirrar mer än det klargör.

Ordföranden: Jag får tacka alla föredragshållare för att ni har varit
oerhört disciplinerade med tiden. Vi ligger precis rätt i tiden för att
ta en liten paus. Jag vill också tacka för att ni har skapat ett väldigt
angeläget spänningsfält i frågeställningen. Det älskar vi politiker.
Jag är övertygad om att det kommer att bli en väldigt intressant diskussion
när vi återkommer.

När vi kommer tillbaka finns det utrymme för ledamöter att ställa frågor.
Ni får själva bedöma vem som ska ge svaren. Jag ber ledamöterna att
anmäla sig till talarlistan till vår kanslichef.

Paus

Ordföranden: Välkomna åter efter pausen! Vi har ett stort antal
frågeställare. Det är viktigt att vi är tydliga med vem vi vänder oss till.
Finns det någon som vill tillägga något till dem som har svarat så går
det bra.

Owe Hellberg (v): Först får jag tacka för intressanta föredragningar.
Det är intressant att man kan ha så många olika synpunkter på denna
fråga.

Jag har en liten kommentar till propositionen. Vänsterpartiets viktigaste
bidrag till den är att vi ska göra en rejäl översyn av bostadsbidragen.
Vi tycker att kopplingen till bostadsfinansieringssystem och annat i
det här fallet är viktig. I övrigt avstår jag från kommentarer.

Jag har två frågor. Den första rör den tydliga konflikt som finns.
Bostadsbidraget ska vara ett familjepolitiskt instrument och ett
bostadspolitiskt instrument. För min och vår del är det det bostadspolitiska
instrumentet som är det viktigaste. Vi menar att man kan ordna det
familjepolitiska instrumentet på annat sätt.

Min fråga till Boverket blir: Vilka är de viktigaste förändringarna som
man skulle behöva göra i nuvarande system för att stärka bostadsbidragen
som ett bostadspolitiskt instrument?

Fråga två är mer vänd till forskarna. I dag pratar vi bara om barnfamiljer,
och vi vet att vi har en konstig gräns för ungdomsbostadsbidrag. När
man blir 29 så händer det saker och ting. Jag tror också att vi vet
alldeles för lite - men forskarna kanske vet mer - om andras situation.
Jag tänker på ensamstående med låga inkomster som inte har barn. Hur
ser utvecklingen ut för dem när det gäller möjligheten att nå målet om
allas rätt till en god bostad till en rimlig kostnad? Det kanske Bengt
eller Cecilia har någon fundering om.

Det var mina två frågor.

Christina Enqvist: Det gäller frågan om vad vi tycker är det viktigaste
för att stärka den bostadspolitiska delen av bostadsbidraget. Vi tycker
naturligtvis att den är viktig, för vi utgår som sagt var från syftet
att varje barn ska ha eget rum.

På sikt ska detta gälla även nyproducerade bostäder. Svaret är naturligtvis
att man ska anpassa bostadskostnadsgränserna till hyresutvecklingen i
samhället. Det är det första. Det andra är att fullfölja den fastlagda
politiken som man har. Detta ska även gälla nyproducerade bostäder.
Även ekonomiskt svaga familjer ska kunna efterfråga sådana. Det ligger
vi mycket långt ifrån nu.

Det gäller alltså att stärka den bostadspolitiska delen och bygga ut
gränserna. Det gäller även inkomstgränserna. De måste byggas ut, för
annars tittar man bara på vilken bruttoinkomst familjen har. Om man ska
titta på ekonomiskt svaga familjer, som det gäller, så är det egentligen
inte fråga om låginkomsttagare, som man säger i dagligt tal. Ekonomiskt
svaga familjer är de som har lite pengar i förhållande till försörjningsbördan.
Det är egentligen det som vi brukar kalla för konsumtionsutrymme per
konsumtionsenhet.

Det gäller alltså också att anpassa inkomstgränserna, så att det även
blir så att barn i familjer med två vuxna kan få bostadsbidrag.

Cecilia Enström Öst: Jag ska bara göra ett tillägg till det som Christina
sade. Om man vill se bostadsbidrag som ett bostadspolitiskt stöd, där
man vill öka möjligheterna för familjer att förbättra sin bostadskonsumtion
eller att förändra den efter det behov som man har så visar den här
studien att man ska vara försiktig med att lägga restriktioner på
bostadskonsumtionen. Man ska också vara försiktig med att, som i dag, ha
två restriktioner på bostadskonsumtionen. I dag gäller det ju både
bostadskostnad och ytbegränsning. I det förslag som föreligger tänker
man ju dessutom göra ännu flera indragningar genom att minska ersättningen
till totalt 50 %.

Jag har inte studerat ensamstående utan barn. Har du något om det,
Bengt?

Bengt Turner: Systemet är riggat så att det inte ska vara någon
omfördelning av bostadsstandard mellan hushåll utan barn och ensamstående
utan barn, bortsett från studerande. Det är ett politiskt beslut, och
det kan man naturligtvis tycka olika saker om.

Men vi vet att vi egentligen vet ganska lite genom att vi inte har någon
folk- och bostadsräkning och inget lägenhetsregister. Därför vet vi
inte mycket om de marginella grupperna och hur deras bostadsstandard
ser ut.

Vi vet i alla fall att de som är de riktigt fattiga ramlar ned i
socialbidrag, och det är ju i princip ett hundraprocentigt bostadsstöd. I
övrigt vet vi mycket lite om detta. När det gäller för vilka grupper i
samhället som just bostaden är så kallad merit good, som man säger på
engelska, så är det ett politiskt beslut. Man har sagt att det ska gå
till barnfamiljer, och det är inte mycket som forskningen kan säga om
det.

Leif Jakobsson (s): Jag tänker ansluta till lite mer av framtidsfrågorna
och kopplingen mellan bostadsfinansiering och bostadsbidrag. Jag vill
föra in ytterligare en komponent, som är ett stort politiskt och
samhälleligt mål. Det är integrationen.

Jag vill främst fråga om den utveckling som nu sker, där man lokalt
differentierar hyresnivåerna runtom i landet. Det är en utveckling som
bygger på trepartsöverenskommelsen och som innebär att vi kommer att
sluta med kanske 20-30-procentiga hyresdifferenser.

Det är ganska självklart att tröskeln och inlåsningen i vissa geografiska
områden kommer att öka. Jag undrar om det är någon av er som har tittat
på just den utvecklingen i förhållande till bostadsbidragen. Vilken
roll skulle de kunna ha för att i alla fall inte späda på segregationen
när nu hyresskillnaderna mellan olika bostadsområden kommer att öka
rätt rejält? Detta är ett stort problem i storstadskommuner och i
kommuner med stora klyftor i både ekonomi och annat.

Martin Hedenmo: Det som vi har sett i våra undersökningar är att denna
utveckling redan pågår. Vi har den där inlåsningen ganska kraftigt redan
i dag. Den utveckling som nu är på gång med de här möjligheterna kommer
givetvis att späda på det här ytterligare. I någon mening ligger det
bakom våra förslag att man måste följa inkomstutvecklingen inom de här
gränserna och att man även måste ändra ytbegränsningen.

Men vi tror inte på något radikalt brott, utan det här är en fortsättning
på en kontinuerlig utveckling som har skett under den senare delen av
90-talet. Hyrorna har ökat ganska mycket i nyproduktion och det har
lett till inlåsning.

Leif Jakobsson (s): Det handlar inte bara om nyproduktion utan om en
omvärdering av det nuvarande beståndet, som antagligen kommer att få
mer drastiska effekter för nyproduktionen än bara en liten del av
beståndet.

Har ni sett något om vad bostadsbidragen skulle kunna göra för detta?
Det finns ju andra skäl till att omvärderingen av hyresnivåerna görs.
Men en negativ effekt är ju att segregationen och inlåsningen kan komma
att öka. Vad skulle man behöva göra med bostadsbidragen för att kunna
möta upp den utvecklingen?

Christina Enqvist: Först och främst har inte vi kunnat titta på
segregationen i det material som vi har från Riksförsäkringsverket - och
det är ett förträffligt material. Man kan naturligtvis inte registrera
efter var folk kommer ifrån och sådant. Men vi kan ju titta på vissa
områden.

En sak som man skulle kunna göra för att kompensera det här är återigen
det som jag sade förut: Bygger man ut till kostnader för nyproduktion
så täcker det även differentieringen i hyresnivåerna. Då skulle det
vara löst sedan. Det är mitt svar.

Marietta de Pourbaix-Lundin (m): Jag har lyssnat fascinerat på detta,
för i princip alla som har pratat försökte hitta lösningar för att få
folk att vara kvar i bostadsbidragssystemet eller till och med få in
fler i det. Jag skulle vilja att man vände på det och i stället försökte
få folk ur systemet. Att folk ska kunna försörja sig själva tycker jag
måste vara utgångspunkten, men jag kände inte att det var er utgångspunkt.

Ni visade olika tidsaxlar nästan allihop, och man kan konstatera att
under de här åren har trots allt skatteuttaget ökat, speciellt för låg-
och medelinkomsttagare. Då ska man försöka jaga i kapp med bidrag. På
något sätt går det aldrig ihop.

Dessutom finns de här marginaleffekterna. Ni säger att bostadsbidraget
inte är det stora. Samtidigt säger ni att väldigt många av dessa familjer
eller ensamstående också är beroende av socialbidrag, och då blir
marginaleffekten riktigt rejäl. Då kan man inte bortse från marginaleffekten
av bostadsbidraget.

Regeringen skriver själv och har så gjort i många år i sina budgetpropositioner
om denna marginaleffekt. I den senaste propositionen om ändringar i
bostadsbidraget skriver Ekonomistyrningsverket att en höjning av ett
inkomstprövat bidrag med hänsyn till marginaleffekten riskerar att
påverka arbetskraftsutbudet negativt. Statskontoret skriver att det finns
en risk att höjning av bostadsbidraget minskar incitamenten för hushållen
att skaffa sig ett arbete. Regeringen konstaterar själv i propositionen
att marginaleffekterna kvarstår men vid högre inkomster än tidigare.
Alla de här effekterna finns faktiskt kvar. Här har jag en direkt fråga
till Socialdepartementet: Varför tar man inte några steg till för att
komma ur detta som man ändå är ganska medveten om att det finns?

Men min stora och övergripande fråga till allihop är: Har ni aldrig
funderat på att hitta någon annan lösning för att folk ska kunna försörja
sig själva och konsumera det de vill? Varför låsa fast sig vid detta
bostadsbidrag?

Marianne Jenryd: Eftersom jag inte sitter här som politiker utan som
tjänsteman tänker jag begränsa mig mycket i svaret.

Utgångspunkten i den här propositionen har som jag sade tidigare varit
en satsning på barnfamiljer med svag ekonomi. Det är klart, justerar
man inte inkomstprövningsprocenten innebär alltid en höjning av ett
bidrag, precis som du sade, att fler kommer in i systemet. Det är
ofrånkomligt en del av effekten.

Som Owe Hellberg var inne på finns det dock en skrivning i propositionen
om att vi ska gå vidare och titta på bostadsbidragssystemet i ett lite
större perspektiv. Owe Hellberg hängde upp sig på att det bara var det
bostadspolitiska syftet, men det står faktiskt att man ska analysera
hur väl det uppfyller sina mål. Det betyder att man ska titta på båda
målen.

Några fler icke-politiska kommentarer har jag nog inte i det här läget.

Martin Hedenmo: Jag vill bara ta upp kommentaren om att människor ska
kunna nå en acceptabel bostadsstandard på annat sätt, utan bidrag. Vår
utgångspunkt är å ena sidan det första du sade, att detta måste vara
ett sätt att minska risken att falla in i socialbidragsberoende i någon
mening, vilket vi tycker är ännu värre och vilket har ännu högre
marginaleffekter. Å andra sidan måste man ändå se detta som en del av det
totala bostadsfinansieringssystemet, som vi sade tidigare, och då måste
man gå andra vägar när det gäller att finansiera större lägenheter eller
en acceptabel boendestandard.

Problemet att man prioriterar små hushåll och ensamhushåll finns ju i
det övriga bostadsfinansieringssystemet också. De investeringsstöd vi
har prioriterar också i någon mening små bostäder. Man har ytbegränsningen
på 70 kvadratmeter, trots att vi i de bostadsmarknadsenkäter som Boverket
skickar ut varje år konstaterar att det i väldigt många kommuner finns
ett behov av stora lägenheter. Det är inte bara räntebidrag och hyresbidrag
som man borde föra in i den diskussionen utan givetvis även skatteregler,
möjligheter att underhålla småhus och så vidare.

Vi håller alltså med dig om att man borde se på andra medel också -
givetvis. Men en del av kritiken är att detta borde vara en del i den
totala översynen av bostadsfinansieringssystemet.

Stig Orustfjord: När vi 2003 tittade på inkomster, bostadsbidrag och så
vidare kunde vi dra två slutsatser. Givet hur systemet ser ut i dag är
det framför allt där vi hittar dem som har den lägsta disponibla inkomsten
per konsumtionsenhet. När vi tittade på bidragens effekt, både generella
bidrag som till exempel barnbidrag och behovsprövade som till exempel
bostadsbidrag, såg vi att dessa gjorde att den disponibla inkomsten
ökade med från 25 % till strax under 30 % för dessa familjer.

Rent generellt kan man säga att den stora utmaning hela välfärdspolitiken
står inför är hur många som finns i sysselsättning. Att klara av att
upprätthålla arbetslinjen kommer att vara den stora frågan, inte bara
när det gäller sjukpenning och sådant utan även när det gäller
familjepolitiken.

Bengt Turner: Jag har bara en lite senkommen kommentar till segregation
och hyresförändringar. Vi går ändå mot ett system med mer marknadsanpassade
hyror. Vissa grupper kallar det för andra saker, men vi går mot en mer
lägesberoende hyressättning. Om bostadsbidragssystemet är svagt innebär
det rimligtvis att svaga hushåll inte kompenseras för hyreshöjningar i
låt säga attraktiva delar av en stad. Det innebär paradoxalt nog att
bidragsberoendet förmodligen minskar genom att dessa hushåll inte kan
bo kvar. Har vi däremot ett mer generöst bostadsbidragssystem kan man
undvika segregation och hjälpa hushållen att bo kvar, men å andra sidan
ökar då de statliga utgifterna för bostadsbidragssystemet.

Detta är ett politiskt dilemma. Man kan naturligtvis alltid fråga sig
om bostadsbidragssystemet ska underlätta för en mer marknadsinriktad
hyressättning eller om man vill se något annat slags avvägning. Här
finns ett avvägningsproblem som är svårt.

Nina Lundström (fp): Jag skulle vilja återgå till frågan om trångboddhet.
Jag förstår att här finns en problematik kring definitionerna. Som
Stig Orustfjord just beskrev har Försäkringskassan för att kunna jämföra
internationellt en annan typ av definition än den som Cecilia Enström
var inne på i sitt anförande. Här blir man lite rådvill. Som politisk
beslutsfattare skulle man gärna vilja höra mer explicit var skillnaden
i definitionerna ligger.

Stig Orustfjord sade också att 7 % av familjerna med bostadsbidrag är
trångbodda och 3 % av alla barnfamiljer. Jag skulle vilja väcka
frågeställningen att det är väldigt mycket koncentration kring barnens rätt
till eget rum i familjer med bostadsbidrag, men den stora volymen ligger
ju i dessa 3 % av alla barnfamiljer. Då finns det någonting annat i
samhället som gör att en så stor andel av barnfamiljerna är trångbodda.
Inte minst vill jag återgå till det Boverket säger om regelverken, att
de stimulerar fram nyproduktion av små hyresrätter när väldigt många
kommuner anser att man i stället skulle behöva större bostäder. Det
skulle jag gärna vilja ha en kommentar kring.

En annan sak jag vill ta upp är detta att ha ett konsumtionsstöd som är
så riktat. Bengt Turner var inne på att bostadsbidragen underlättar
konsumtion av boende. Min andra fråga till er är: Finns det inte en
risk att ett så riktat konsumtionsstöd spär på kostnadsutvecklingen för
boendet därför att marknaden räknar med att detta är en del av den
disponibla inkomsten och det också påverkar vilken boendekostnad man i
slutändan hamnar på?

Cecilia Enström Öst: Jag tänkte kommentera de olika definitionerna i
trångboddhetsnormerna. Jag och Boverket har använt trångboddhetsnorm 3,
och den innebär att varje barn ska kunna ha ett eget rum. Att jag har
valt den har ingenting att göra med vad jag själv tycker eller anser,
utan det var helt enkelt den trångboddhetsnorm som då lades fast, som
Christina berättade.

Stig Orustfjord: På den här punkten vill jag bolla över till Bo, som
säkert kan förklara det begripligt.

Bosse Häll: Jag kan redogöra för hur norm 2 är beskriven. Den säger att
ett hushåll är trångbott om det är mer än två boende per rum, kök och
vardagsrum oräknat. Vi har uppfattat att detta är den norm som oftast
har använts i internationella sammanhang och jämförelser och som också
har varit bostadspolitikens officiella trångboddhetsnorm. Men vi har
alltså haft olika utgångspunkter och använt olika normer när vi har
prövat detta.

Christina Engqvist: Norm 2, den med två personer i varje rum, är en
gammal norm som lades fast på 60-talet eller så. Norm 3, att varje barn
ska eget rum, är kanske inte officiellt fastlagd i andra sammanhang,
men den uttalades redan i en proposition från 1975. Där kom det fram
att även ekonomiskt svaga familjer borde ha rätt till ett eget rum åt
varje barn. Redan 1975 uttalade man alltså det. Det var redan då vanligt
att varje barn skulle ha eget rum, och som jag sade tidigare lades detta
fast vid mitten av 80-talet när det gällde bostadsbidrag.

Bengt Turner: Jag vill bara göra en kommentar till det där med kapitalisering,
om bostadsbidrag kan påverka byggkostnaderna. Cecilia kanske också har
någon kommentar här, men jag tror att det är så få som har bostadsbidrag
att effekten att det skulle blåsa upp byggkostnaderna är begränsad.

Däremot kan man nog tänka sig att det har påverkan på väldigt svaga
bostadsområden tillhörande exempelvis ett kommunalt bostadsföretag där
man vet att man har väldigt många bidragstagare. Bostadsföretaget kan
då inse att man nog skulle kunna ha en relativt hög hyra eftersom det
ändå fångas upp av bidrag i väldigt hög grad. Jag har visserligen svårt
att tänka mig att ett kommunalt bostadsföretag är spekulativt på det
sättet, men den risken finns möjligen.

Jan Henriksson: Jag har bara en kommentar till detta med trångboddheten.
I FoB 90 redovisas både norm 2 och norm 3, och det har väldigt stor
betydelse. Vi har i en utredning till Socialdepartementet tittat på hur
trångboddheten har ökat bland familjer med bostadsbidrag, och den ökade
från omkring 35 % år 1994 till 45 % för ensamstående med barn och drygt
65 % för makar eller sambor med barn fram till år 2002. Det är alltså
stora skillnader på dessa 3 eller 7 % och de siffror som vi har kommit
fram till.

Christina Engqvist: Det var också en fråga om vad som hände med de
trångbodda familjerna generellt sett, de 3 procenten i förhållande till
hur många det nu var - vi pratar om norm 2 nu. Jag vill mena att dessa
familjer kanske till stor del är samma familjer som de som får bostadsbidrag.
Den procenten av en större andel kanske till stor del antalsmässigt
motsvarar dem som redan får bostadsbidrag. Det kan vara en förklaring.

Annelie Enochson (kd): Det var intressant att lyssna på er, speciellt
att höra spännvidden i era åsikter. Jag fastnade för två saker. Det ena
var detta med bostad och barnperspektivet. Detta är ändå ett bostadsbidrag,
och det är bostadsutskottet som sitter här. Jag tror att det var Cecilia
som nämnde att skilda inkomstgränser för makar kan innebära att de inte
har råd att flytta ihop, och det tycker jag som kristdemokrat inte låter
bra. Det får man börja fundera på. Det bästa är ju att ha system där
man faktiskt kan få bo ihop och det inte finns incitament för något
annat.

Det andra jag vill fokusera på är att det i dag finns två restriktioner,
bostadskostnaden och ytbegränsningsregeln. Jag har ibland en känsla av
att detta är ett problem som väldigt mycket är storstadsfokuserat. Låt
säga att det finns en familj med ett barn som bor på landsbygden utanför
Gislaved och har ett ärvt hus på 160 kvadratmeter. Antingen får de skaffa
tre barn till, eller så är de tvungna att flytta in till Gislaved. Jag
tycker att det låter något fel med en så styrande regel. Å andra sidan
har vi problemet i storstaden när man har en dyr boendekostnad och en
liten lägenhet. Jag skulle vilja höra lite reflexioner just kring detta
att vi har för mycket regler som styr. Vad skulle det innebära om man
tog bort hela ytbegränsningsregeln?

Cecilia Enström Öst: Jag kan börja med det sista, om man tog bort
ytbegränsningsregeln. Baserat på vad jag ser i mina undersökningar är jag
övertygad om att det skulle vara positivt för bostadskonsumtionen. Vi
har ju redan en begränsning på bostadskostnaden.

Regionala skillnader är något vi har diskuterat mycket, bland annat med
Boverket, hur detta slår olika beroende på att man har olika boendeformer
på olika håll. Man bor större på landsorten därför att där finns det få
hyresrätter och så vidare. Jag håller faktiskt på och tittar även på
effekten av regelförändringarna, hur de slår olika i olika kommuner
beroende på vad det är för typ av kommuner. Jag har inga klara resultat
än, men vi har diskuterat detta mycket och är medvetna om att det är
någonting som är väldigt intressant att titta på.

Christina Engqvist: I en tidigare studie har vi faktiskt tittat lite
grann på hur ytbegränsningen har slagit. Precis som sades i frågan ligger
de större bostäderna ofta i egnahem. Ska man uppfylla syftet - här kommer
det tillbaka - varje barn ett eget rum innebär det att en familj med
ett barn ska bo i en trerumslägenhet eller -bostad, en familj med två
barn i fyra rum och så vidare. Bostäder på fyra rum eller större finns
oftast i egnahem, och där är ytorna ofta större än i hyreslägenheter
eller lägenheter eftersom så mycket yta i övrigt ligger där. Det är
naturligtvis finansieringssystemen som gjort det möjligt att få
finansiering på det.

Efter ytbegränsningen har vi sett att väldigt många av de boende i
egnahem inte längre har bostadsbidrag. Det gäller framför allt makar. Vi
tittade i undersökningen på Blekinge, Kronobergs och Kalmar län. Där
minskade antalet makar med bostadsbidrag med 70 %, och det var främst
boende i egnahem. För riket i snitt var det kanske 50 %. Det slår alltså
väldigt hårt regionalt. Detta gällde även residensstäder och sådant,
men icke storstäderna.

Bosse Häll: Jag har bara en kommentar till den här stora bostaden. När
ytbegränsningsreglerna infördes i bostadsbidragslagen införde man också
en skyddsregel som innebär att om bostadskostnaden beräknas till ett
lågt värde beroende på just ytbegränsningen ska man ändå kunna beräkna
bostadsbidrag utifrån en viss kostnad.

Rigmor Stenmark (c): Jag vill först säga att jag tycker att bidrag över
huvud taget är någonting som man bara har i allra yttersta nödfall. Jag
reagerar mot att man sätter socialbidragen mot bostadsbidragen. Det
låter på er som att socialbidrag ska man absolut inte ha men bostadsbidrag
är på något vis lite mer okej. Den synen delar jag inte. Jag tror att
vi i Sverige måste ha ett trygghetssystem. Någon gång kan vi alla komma
i en sådan beroendeställning att vi faktiskt måste ha socialbidrag, och
då är det illa om man säger att det på något vis inte är bra.

Det var inte det som var min fråga, men jag kunde inte låta bli att
kommentera det. Jag skulle vilja ha bort den diskussionen. Jag vill
alltså ha hjälp till självhjälp.

Någon sade att det var intressant och spännande med den splittrade bild
som ges. Jag tycker inte det. Jag hade hoppats att få se en helhetsbild.
Jag skulle vilja fråga Socialdepartementet: Lyssnar man inte på
myndigheten Boverket? Tar man inte in studier som finns ute i landet innan
man sätter sig ned och gör ett nytt system? Här fick vi reda på att det
pågår utredningar. Varför väntar man inte på dem? Jag antar att det är
politiskt och att jag inte kommer att få något svar, men jag kan ju
också vända mig till de andra som inte är så rädda att svara: Varför
samverkar man inte?

Sedan har jag en fråga till. Det gäller tidsfristen, som tidigare varit
två år och som nu blir fem år. Denna tidsfrist diskuterade vi väldigt
mycket förra gången vi hade hearing om bostadsbidragen, att människor
inte får rättelse på så lång tid. Hur har man sett på det?

Marianne Jenryd: Lite kan jag nog svara, trots allt. Man ska ha klart
för sig att bilden, precis som har framskymtat här, inte är entydig
heller från myndigheterna. Försäkringskassan och Boverket har haft olika
utgångspunkter och dragit olika slutsatser, och det är naturligtvis ett
problem även för Socialdepartementet när vi tittar på de här frågorna.

Sedan är ju förslagen i den proposition som nu har lagts fram ett led
i satsningarna på barn i ekonomiskt utsatta familjer. Det har varit
utgångspunkten när förslagen tagits fram. Som Owe Hellberg var inne på
tidigare är nu nästa steg att titta på bostadsbidraget i ett vidare
perspektiv utifrån de två syften som finns med systemet.

När det gäller tidsfristen utgår jag från att du talar om att vi nu
klipper möjligheten till omprövning. Vad det handlar om är att det inte
ska finnas osäkerhet hur lång tid som helst, inte minst för enskilda.
I de trots allt väldigt få fall där den taxerade inkomsten inte är
slutligt fastställd, när taxeringen blir överklagad eller omprövad av
någon anledning och ligger i domstolarna i åratal, har man inte tyckt
att det är rimligt att detta sedan ska kunna återverka på
bostadsbidragssystemet.

Detta innebär att myndigheterna måste hålla systemen öppna och hålla
kvar dessa uppgifter i systemen för alla under väldigt lång tid.
Femårsgränsen är satt utifrån att då vet man av erfarenhet att de flesta
är avklarade. Det är en väldigt liten del som inte är klar då.

Bosse Häll: I dag är ju regelverket sådant att ett enskilt taxeringsärende
kan vara föremål för prövning under väldigt lång tid. Det kan göra att
Försäkringskassan efter många år måste fatta ett nytt slutligt beslut
om bostadsbidrag för ett år långt tillbaka i tiden. Detta skapar först
och främst problemet att vi inte vet vilket av de hundratusentals ärenden
vi har i vårt system som vi sitter och väntar på. Vi måste alltså ha
hela systemet intakt. Vi kan aldrig gallra ett ärende, för vi vet inte
vilket av ärendena som eventuellt kommer tillbaka någon gång. Därför är
det från administrativ synpunkt bra att kunna sätta ett streck.

Sedan har vi som sagt fått uppgifter från Skatteverket om att en oerhört
stor del av taxeringsmålen är avgjorda redan efter två år, och de som
pågår längre rör oftast personer som inte finns i bostadsbidragssystemet.
Men det är ändå en risk för oss att få hålla hela systemet öppet.

Christina Engqvist: Jag vill förtydliga angående att det finns en
motsättning när vi pratar om bostadsbidrag och socialbidrag. Det finns
det egentligen inte. Men det är skillnader i syfte i de här två systemen.
Bostadsbidraget är mer ett långsiktigt stöd till boendet; socialbidraget
är ett kortsiktigt stöd som har en hundraprocentig marginaleffekt.
Minskar bostadsbidragen och det blir en övervältring på socialbidragen
innebär det att statens utgifter minskar men att det går över på
kommunernas budget i stället. Det är lite grann den biten vi kommer in i.
Det är inte fråga om ifall det är fint eller inte att ha socialbidrag,
utan det är mer att pengarna i så fall övervältras på kommunernas budget.
Avsikten är inte heller att socialbidraget ska vara ett långsiktigt
stöd, vilket bostadsbidraget är.

Rigmor Stenmark (c): Då måste jag få en följdfråga. Du säger att
bostadsbidraget ska vara långsiktigt, men syftet är väl ändå att människor
ska kunna klara sig utan bidrag. Det måste väl vara det långsiktiga
målet.

Christina Engqvist: Ja, det antar jag att det måste vara. Men detta är
det ju politikerna själva som lägger fast. Vi kan i och för sig ha
privata synpunkter på saker och ting och på vilket sätt vi ska utreda
saker, men vi har ju att utgå från de syften som är fastlagda. De är
ramen för hur vi jobbar.

Helena Hillar Rosenqvist (mp): Jag tycker att det var väldigt intressant
att höra till exempel det Cecilia Enström tog upp från sin forskning.
Det bekräftar mycket av mina erfarenheter. Innan jag kom in i riksdagen
1998 var jag skolkurator på en gymnasieskola och såg just detta dilemma
som familjerna hamnade i: Så fort tonårsflickorna blev 18 år och fick
bestämma själva slutade de skolan, för de hade inget eget rum och klarade
inte av sina studier. Jag såg hur de den här perioden fick flytta ihop
med sina småsyskon vilket slog undan benen på dem och naturligtvis gjorde
att de sedan fick besvärligheter i sin vidare yrkesutbildning och sina
möjligheter till självständigt yrkesutövande och försörjning.

Jag såg också försämringen och har en känsla av att man lite grann sköt
över målet med de regler man införde som blev så väldigt insnörpta. Det
blev svåra förutsättningar och svåra blanketter. Här skulle jag vilja
fråga Försäkringskassan: Har man någon uppfattning om det finns många
familjer som inte ens tycker att det är lönt att söka bostadsbidrag?
Eller kanske någon annan har forskat på det här och har svaret på frågan.

Stig Orustfjord: I våra studier där vi jämför inkomst och så vidare har
vi inte sett att vi har ett stort tapp eller att det står grupper utanför.
Det finns såklart individer som gör det av olika privata skäl, men jag
kan inte se att detta är en stor fråga.

Cecilia Enström Öst: Jag har bara en kommentar till det där. Jag har
inte studerat detta själv, men däremot har vi pratat väldigt mycket om
det i vår projektgrupp. Något jag vill påtala som orsak till att man
inte söker är naturligtvis risken att bli återbetalningsskyldig. Det är
en risk som kan göra att man faktiskt inte vågar söka bostadsbidrag.
Återbetalningsskyldigheten kommer ju flera år efteråt.

Sten Lundström (v): Jag vill tacka för föredragningarna. Det som
föredragningarna visar är spännvidden mellan huruvida bostadsbidraget ska
vara ett bostadspolitiskt instrument eller om det ska vara ett
familjepolitiskt instrument, och jag har nog inte så svårt att välja.

Jag har några frågor som jag skulle vilja ställa. Den ena är till
Försäkringskassans representant Stig Orustfjord. Han talade om att
kostnaderna för bostadsbidragen minskar och har som förklaring till det
att folk har fått bättre ekonomi. Har ni från Försäkringskassan någonsin
tittat på vad inkomst- och hyresgränserna har haft för effekt på det
ständiga tappet av folk som får bostadsbidrag eller har ni negligerat
det helt? Det måste ha haft en betydelse. Inflationen har inte varit
hög, men om man lägger ihop de här åren har det i alla fall handlat om
20-25 % inflation sedan 1995.

Sedan skulle jag vilja ställa en fråga till Marianne Jernryd från
Socialdepartementet.

Om jag nu ska berätta om gamla barndomsminnen och yrkesminnen, tillhörde
jag en familj som var trångbodd och som sedan fick en större lägenhet.
Jag såg effekterna på oss stackars utsatta barn i den familjen. Det
innebar att våra betyg per automatik steg, och hela syskonskaran lyckades
ta någon form av akademisk examen, vilket varit ett ganska okänt begrepp
i min släkt tidigare.

Det nya systemet har en tendens att öka marginaleffekterna för människor
som söker bättre bostad. När vi pratar om utsatta barn, pratar vi då
bara om tillfälligt utsatta barn eller om barn som är utsatta resten av
livet? Jag skulle vilja att du kommenterar det.

Min sista fråga kanske Bengt Turner kan svara på. Hemlösekommittén pekade
på risken för hemlösa att fastna i hemlöshet därför att man inte som i
till exempel USA kan ha en voucher eller något liknande när man söker
bostad, alltså någon form av bostadsbidrag. Större delen av dem som är
hemlösa, uteliggare eller hemlösa i annan form, är barnlösa men har en
mycket svag ekonomisk position på bostadsmarknaden och har svårt att
söka bostäder. Om det nu inte finns svensk forskning så undrar jag om
det finns internationell forskning som visar på att problemet med
hemlöshet kan minska om man har ett samhälleligt ekonomiskt stöd för att
kunna efterfråga bostäder, alltså bostadsbidrag för folk över 28 år som
inte har egna barn.

Stig Orustfjord: Nej, det är klart att vi inte har negligerat effekterna.
Vi har studerat vad som händer i familjepolitiken, och under den
ekonomiska krisen på 90-talet var det framför allt barnfamiljerna som kom
illa ut. När vi sedan har tittat vidare, som jag berättade förut, har
vi inte sett några direkta skillnader i hur barnfamiljer bor i hyresrätter
beroende på om man har bostadsbidrag eller inte. Men vi har sett en
fortsatt nedgång. Jag vill hävda att vår analys väger ihop allting, och
den huvudsakliga förklaringen är att man har fått en förbättrad ekonomi.

Jag vet inte om Bo vill kommentera ytterligare, för vi gjorde ett par
studier för tre år sedan.

Bo Häll: Det finns ett par saker som jag vill tillägga. Vi kan konstatera
att den grupp som 1999 hade bostadsbidrag enligt det sätt som inkomsten
beräknades vid prövningen hade lägre inkomst än den grupp som hade
bostadsbidrag 2004. Inkomstökningen från 1999 till 2004 är ungefär 4 000
kr per år. Det är inte så mycket, men det är ändock en ökning. Sedan
var det förstås inte samma människor som hade bostadsbidrag fullt ut
det ena året som det andra året.

När det gäller bostadskostnader har vi tittat lite grann på hur stor
del av bostadsbidragstagarna som bor i bostäder som ligger ovanför de
kostnadsgränser som vi har angett. Till exempel får ett hushåll med ett
barn bostadsbidrag beräknat upp till en kostnad på 5 300 kr i månaden.
Det som är däröver får man inget bidrag för. Av de 53 000 som har ett
barn är det ungefär 10 000 som har en bostadskostnad som ligger över
den här gränsen. Det är ungefär samma relationer när det gäller olika
hushåll med hänsyn till antalet barn.

Marianne Jernryd: Jag vet inte om jag uppfattade frågan riktigt rätt.
Du frågade om satsningen på utsatta barn. Avsåg du barn utsatta för
tillfället eller utsatta för livet?

Sten Lundström (v): Utsatta för livet.

Marianne Jernryd: Vi ska vara klara över att det är en satsning på
ekonomiskt utsatta. Utgångspunkten är att man har en ekonomiskt svag
situation i familjen när man får bostadsbidraget. Är det svar på din
fråga?

Ordföranden: Vill du komplettera frågeställningen, Sten?

Sten Lundström (v): Om man har som utgångspunkt att öka konsumtionsstödet,
vilket vi nu har kommit överens om i analyser, innebär det inte en
risk för att man inte efterfrågar tillräckligt stora bostäder? Jag menar
att utsattheten för de här barnen inte minskar med det nya förslaget.
Kan du se att effekten av den nya propositionen kan bli att man faktiskt
bibehåller barnens utsatthet därför att det är så ekonomiskt lönsamt
att inte efterfråga större bostäder? Är det en fara med det system som
vi tillsammans genomför?

Marianne Jernryd: Det har inte varit vår utgångspunkt. Det är den
ekonomiska utsattheten som är avgörande för bidraget. Några analyser av
effekter om man väljer att inte söka en större bostad utan använda det
ökade ekonomiska utrymmet för annat och att det skulle påverka barnen
i framtiden finns inte med i övervägandena. Däremot har vi konstaterat
att ekonomiskt utsatta familjer med barn får klara förbättringar med
det här systemet. Man träffar alltså dem som är ekonomiskt mest utsatta.

Bengt Turner: Jag har en kommentar till detta med voucher. Voucher är
ett alternativ till bostadsbidragssystemet som förekommer i framför
allt USA. Hushåll med låga inkomster, ensamstående, närmast hemlösa får
en liten påse som de bara kan använda som hjälp att hyra en bostad. Det
fungerar i det amerikanska systemet där det är väldigt mycket privata
hyresrätter och väldigt lite allmännyttiga hyresrätter. Det svenska
systemet är annorlunda. Vi har en allmännytta som i väldigt hög grad
tar hand om svaga hushåll.

Då kan man ställa sig nästa fråga som ett svar på frågeställningen.
Skulle ett bostadsbidrag till ensamstående hemlösa män - det är i
allmänhet män det är fråga om, i alla fall till 80-90 % - kunna hjälpa
dem ut ur hemlösheten? Jag tror nog tyvärr att svaret är nej på den
frågan. Det är ofta personer med dubbeldiagnoser, och det finns ingen
fastighetsägare som med någon stor glädje vill ta hand om dem ändå. Jag
tror att det är arbetslinjen och mycket annat som gäller, tyvärr.
Bostadsbidrag är nog ett marginellt bidrag för dem. Bostadsbidragets
funktion för ensamstående är framför allt att utjämna bostadsstandarden
mellan dem som har god ekonomi och dem som har mycket svag ekonomi.

Cecilia Enström Öst: Jag har en kommentar till Stens fråga till
Socialdepartementet. Det som studierna visar är att om man inte knyter
bostadsbidraget till bostadskonsumtionen, får det en negativ effekt på
bostadskonsumtionen. Vid ett generellt inkomststöd visar studien att
man tenderar att göra sin anpassning på andra sätt. Då blir barn utsatta,
för barn kan inte själva välja sin bostadskonsumtion. De är beroende
av att vi som föräldrar inser att vi måste skaffa en bostad som kommer
våra barn till del så mycket som möjligt.

Jan Henriksson: Marianne har nu sagt minst fyra gånger att syftet med
propositionen är att rikta sig till de ekonomiskt utsatta familjerna.
Då borde man ju i propositionen finna en analys av vilka som är de mest
ekonomiskt utsatta. Vad jag kan finna hänvisar man till några utredningar
som säger att de med flest barn är mest ekonomiskt utsatta. Men på s.
11 i propositionstexten visar man i diagram 1 vilka barnhushåll som har
den sämsta ekonomiska standarden. Eftersom det är ett diagram är det
svårt att läsa av krontalet, men grovt räknat har ensamstående med barn
en ekonomiskt högre standard, ungefär 20 000 kr mer, än samboende med
ett barn. Sedan faller den ekonomiska standarden för ensamstående med
två barn, som kanske bara har 18 000 kr mer och ensamstående med tre
barn som kanske bara har 10 000 kr mer än samboende med tre barn.

Ska man fullfölja syftet för de mest ekonomiskt utsatta ska man enligt
er egen redovisning satsa på just samboende med barn.

Ewa Thalén Finné (m): Jag skulle lite vilja komplettera den fråga som
Annelie Enochson tog upp och som kom in lite på det här med sammanboende.
Cecilia Enström Öst drog kanske någon slutsats om mobiliteten, att det
inte fanns någon skillnad bland sammanboende barnfamiljer och att ett
skäl kanske kunde vara att man skiljer sig eller att man aldrig flyttar
ihop. Jag undrar om det finns forskningsbelägg för att man beter sig på
det här sättet eller är det en känsla? Det är väldigt intressant att
veta om vi har bidragssystem som gör att vi kanske agerar på ett sätt
som inte är bra för barn.

Cecilia Enström Öst: Som jag sade har jag inte tittat på det, men jag
ska börja titta på det i del två i min avhandling. Det här är lite på
gränsen, och en del blir väldigt upprörda när man säger det, för det är
inte riktigt legitimt. Men sett till hur mycket man tjänar på att inte
vara sammanboende är det värt att undersöka om det faktiskt är så att
man inte har råd att bo tillsammans. Det är bakgrunden till att jag
tänker titta på det här. Men jag har inget resultat än. Jag kan inte
heller säga att det verkligen är så, men det är en tänkbar förklaring.

Dan Kihlström (kd): Det har varit många intressanta föredrag och
intressanta samtal som ställer nya frågor och tankar.

Vi har sett här hur utvecklingen har varit sedan 20 år tillbaka. Någon
har varit inne lite på frågeställningen om er bedömning, om ni får gå
framåt 10-15 år i tiden, av vilka nya utmaningar vi står inför, om det
är nya grupper som vi inte har tänkt på just nu. Jag tänker naturligtvis
på hur äldrefrågan, även om vi inte berör den så mycket i dag, kan
påverka bostadsbidragssystemet som sådant. Har någon tittat framåt lite
grann på vad det är som väntar?

Det är möjligt att jag är lite disträ eller att jag inte riktigt har
lyssnat när det gäller frågan om barnens möjlighet till eget rum, där
vi var tillbaka till målsättningen eller inriktningen i mitten på
70-talet om eget rum för barnen. Hur var det då egentligen på 70-talet?
Hade barnen eget rum? Var det fler på 70-talet som hade eget rum än nu?
Och hur mycket har läget försämrats om vi går tillbaka 20 år? Vi fick
en del siffror på det, men jag tycker inte att jag lyckades få en bra
bild av det. Är det så att inriktningen eller målsättningen ett eget
rum för barnen i praktiken har övergivits i det här systemet?

Den tredje frågan anknyter lite grann till de staplar och kurvor som vi
fick se och som visar att det faktiskt är bekymmer också för makar med
barn när det gäller de skilda inkomstgränserna. Vi kristdemokrater
föreslår en gemensam inkomstgräns igen. Frågan är hur det skulle påverka
de negativa staplarna om man införde en gemensam inkomstgräns igen för
makar med barn.

Christina Enqvist: Äldrefrågan vet jag inte riktigt om jag förstod. Om
du efterfrågade bostadstillägg till pensionärer kan jag tala om att vi
inte tittar på det, för det är ett helt annat system. Men jag kan
kommentera det lite grann och säga att bostadstilläggen till pensionärer
har anpassats till kostnadsutvecklingen på ett helt annat sätt än
bostadsbidragen till barnfamiljer. Det maximala bidraget till en ensamstående
pensionär har höjts under den här perioden och ligger nu betydligt över
vad till exempel makar med två barn kan få i bostadsbidrag. Det är ju
en intressant bit.

När det gäller frågan om eget rum har jag ingen uppfattning om hur många
barn det är som har eget rum. Det var jag som hänvisade till propositionen
från 1975. Redan då var det en stark diskussion om frågan och sedan
även i bostadsutskottet. I alla utredningar som har varit har det sagts
att den standard som sedan länge gäller för övriga barn i samhället
även ska gälla för barn i ekonomiskt utsatta familjer. Det var alltså
grunden när man lade fast detta i mitten på 80-talet. Men har man
övergett denna målsättning? Ja, det är möjligt att man har gjort. Men det
har ju inte varit någon bostadspolitisk debatt om den. Jag får intrycket
att man tiger ihjäl frågan lite grann. Och man kanske inte ska ha den
här målsättningen, men det kanske då bör ske en ändring under en debatt
om den.

Den sista frågan gällde skilda inkomstgränser för makar. Jag visade ett
exempel på utfallet, och det blir 2 000 kr i skillnad. Det stämmer ganska
väl. Vi kan rent matematiskt titta på hur gränserna är konstruerade i
dag. Vid så ojämnt fördelade inkomster som att den ena av makarna har
all inkomst och den andra har noll, kan familjen få ett bostadsbidrag
som är 11 700 kr lägre per år.

Martin Hedenmo: När trångboddhetsnorm tre presenterades var målsättningen
att man skulle sträva åt att barn skulle ha eget rum. Egentligen har
man inte följt utvecklingen förrän på senare år. Institutet för social
forskning gör varje år något slags undersökning där de går ut och frågar
barn om de har tillgång till ett eget rum. Det som man nu följer i
exempelvis Välfärdskommittén och även i våra egna studier om trångboddhet
och som den folkhälsopolitiska rapporten har koncentrerats mycket på är
frågan om eget rum för barn i tonåren eller barn mellan 10 och 18 år.
Det är väldigt mycket det som diskussionen har koncentrerats på. Enligt
de årliga siffrorna håller det sig ganska konstant. 12-15 % av alla
barn har eget rum. Det är ett ganska smalt statistiskt underlag egentligen,
men det mest remarkabla som undersökningarna visar är att det är en
väsentligt högre andel bland exempelvis barn till utrikesfödda i
tillväxtregionerna som har eget rum. Bland dem är det tre eller fyra gånger
fler som har eget rum, också det på grundval av ett mycket smalt
statistiskt underlag.

Stig Orustfjord: Det är en fråga som egentligen handlar om den fråga
som Marianne fick. 2003 gjorde vi en undersökning som hette Resultatindikatorer
inom den ekonomiska familjepolitiken. Studien visade att de som per
konsumtionsenhet hade det sämst var ensamstående med barn. Därefter
följde gifta och sambor med tre eller flera barn. Jag nämner det med
anledning av träffsäkerheten som vi diskuterade.

Lilian Virgin (s): Precis som Ove sade är vi överens om att vi behöver
göra en uppföljning av bostadsbidragen. Därför är det väldigt intressant
att få de här synpunkterna och att de också är så olika.

Jag vill ställa en fråga till Christina Enqvist. Det som du visade från
1990 är intressant, för annars tittar man alltid på hur det varit sedan
1994 då det blev statliga bostadsbidrag. Men jag känner inte riktigt
igen den bild som du visar. Jag har ett förflutet på Försäkringskassan
och var med och införde bostadsbidragen på Försäkringskassan som vi tog
över från kommunerna 1994. Det jag mötte då från kommunhåll var att det
skulle vara kostnadsdrivande att man knöt bostadsbidraget till aktuell
inkomst. Det var kommunens uppfattning. Det jag sedan märkte som tjänsteman
var att förtroendet för bostadsbidragssystemet sjönk väldigt mycket.
Det var inte så att man sade att man själv hade gjort fel, men att
grannarna alltid fick för mycket bostadsbidrag. De missbrukade bidraget.

Jag funderar då på Christinas bild och tanke om att vi kanske inte hade
behövt göra någon ändring 1997. Kan du förklara det lite mera? Samtidigt
undrar jag om Försäkringskassan har någon kommentar till samma bild, om
man kan se olika på det.

Christina Enqvist: Som jag förstod din fråga var uppfattningen att detta
att bostadsbidraget knyts till aktuell inkomst skulle vara kostnadsdrivande.
Det är kanske rätt naturligt att den är det inledningsvis. Vi vet ju
alla att när man gör sin deklaration tänker man: Hoppsan, tjänade jag
så mycket? Det hade jag inte trott. Det är väl likadant när man beräknar
inkomsten för bostadsbidraget, att man gör en uppskattning och får kanske
sedan någon inkomstökning, lite semesterersättning eller något sådant.
Jag menar att det inte är fråga om fusk i de allra flesta fall, utan
det är svårt att beräkna. Dessutom är ofta de familjer som får bostadsbidrag
sådana där man kanske inte har ett fast jobb. Man hoppar in på olika
timvikariat på olika ställen, och det är väldigt svårt att beräkna sina
inkomster.

När du först kan se hur stor inkomsten blev är två år efter bidragsåret,
när taxeringen är färdig. Det var precis det vi sade, för det här med
aktuell inkomst infördes för samtliga. Det fanns i det gamla systemet
också. Jag tror att det var 20-30 % av alla i det gamla systemet på
kommunens tid som också gick efter aktuell inkomst. 1994 gick alla efter
aktuell inkomst. Då ser vi utgifterna plus att det inte var något årligt
ansökningsförfarande som det hela tiden hade varit, så att alla låg
kvar i systemet. Då ökade utgifterna 1994 och 1995. Men sedan ser man
att redan 1996 går utgifterna ned.

Min uppfattning är att detta beror på att man då hade chans att justera
inkomsten efteråt, alltså göra en efterkontroll. Det kan man inte göra
förrän två år har gått.

Lilian Virgin (s): Det skulle ju innebära att man även 1994 gjorde en
avstämning mot aktuell inkomst. Men det gjordes inte då, utan det var
först 1997 som vi började göra avstämningar mot taxerad inkomst. Det
var därför jag ställde frågan. Vi kanske hade kunnat fortsätta med det
system vi hade.

Christina Enqvist: Din fråga förvånar mig lite eftersom det i det system
som infördes ingick att det skulle ske en efterprövning efter 15 månader
och dessutom omprövning. Det stod också att det skulle ske en efterkontroll,
så det förvånar mig om det inte har skett. Det trodde jag absolut skedde
av naturliga skäl. Jag vet inte om det kan ha varit olika på olika
försäkringskassor, men det är egentligen en självklarhet att kontrollera
inkomsterna efteråt.

Bo Häll: I det inkomstbegrepp som fanns från och med 1994 var det fråga
om att uppskatta inkomsten för tolv månader framåt. De olika former av
efterkontroller som gjordes hade inte per definition att kontrollera
mot taxeringen. Det begreppet fanns inte då. Det var först vid inkomståret
1997 som det infördes. Att kostnaderna minskade redan 1996 kan nog i
stor utsträckning bero på, som Christina visade tidigare, att ytbegränsningen
hade börjat ge effekt redan då.

Inkomsterna 1997 taxerades 1998. Utifrån dessa fattade Försäkringskassan
i början av år 1999 slutligt beslut om bostadsbidrag för 1997. Då började
många få upp ögonen för att den inkomst som de anmälde för 1997 kanske
inte riktigt stämde. Tidigare år var det inte på samma sätt en definitiv
koppling till taxeringen.

Lars Tysklind (fp): Nu har det i och för sig avgetts många svar här i
dag, och en del har klargjorts. Men jag blev förvånad över att myndigheten
och Socialdepartementet ger en så pass splittrad bild när det gäller
träffsäkerheten. Även från Försäkringskassan sade man, om jag inte
missminner mig, att träffsäkerheten är god. Från Boverkets sida sade man
att den minskar och från Socialdepartementet sade man att man i dag
satsar på ekonomiskt utsatta flerbarnfamiljer.

Jag skulle vilja att man från Socialdepartementets sida utvecklade detta
att man satsar på de ekonomiskt utsatta flerbarnsfamiljerna. Inom
parentes sagt står det i lagtexten att det inte får gälla familjer med
mer än tre barn. Om man nu har målsättningen att varje barn ska ha eget
rum, så kostar väl också det fjärde och det femte barnet och så vidare.
Det kan väl vara en frågeställning i sig.

Jag skulle vilja få lite mer kommentarer till att träffsäkerheten minskar,
som man från Boverket säger att den gör. Har det tagits med i tankegångarna?
Det känns som att det är ett steg i fel riktning, för vad man än tycker
om bidragssystemen är det i alla fall en så kallad förmildrande
omständighet om de är träffsäkra.

Marianne Jernryd: Jag tror att det är viktigt att komma tillbaka till
det som jag sade inledningsvis i mitt anförande, att den här satsningen
är en del av en större satsning. Det är tre komponenter i satsningen på
barn i ekonomiskt utsatta familjer: bostadsbidraget, underhållsstödet
och studiestödet.

Som Stig var inne på kan man inte bara plocka ut bostadsbidraget för
sig, utan man måste se hela satsningen som görs på de här grupperna.
Bostadsbidraget är ändå väldigt träffsäkert i den bemärkelsen att det
når de per definition ekonomiskt utsatta därför att det inkomstprövas.
Man kan naturligtvis alltid diskutera om man ska ha flera graderingar
än familjer med tre barn. Men flerbarnsfamiljerna är de ekonomiskt mest
utsatta. Uppbyggnaden av det förslag som ligger har profilen att det är
en större satsning på den gruppen. Man måste se att det finns flera
komponenter i det hela. Det görs satsningar på underhållsstödet. Det
görs även satsningar på studiestödssystemet, då de studerande också är
en grupp som ses som ekonomiskt utsatt.

Christina Enqvist: Ett inkomstprövat barnbidrag är opåverkat av familjens
ekonomi om man väl tillhör den här gruppen. Man får 100 kr för ett barn,
100 kr för två barn, 150 kr för tre barn. Jag förstår det som att det
är den extra femtiolappen för familjer med tre eller fler barn som är
det som ökar träffsäkerheten. Men det här sker ju på bekostnad av att
bidrag plockas bort, vilket påverkar familjens ekonomi, för bostadskostnaden.

När man talar om ekonomiskt svaga familjer menar man vad familjen har
kvar efter betalt boende, skatt etcetera. Det är då man ser om de är
ekonomiskt svaga. Om man då tar bort en bit av det som påverkar dina
kostnader, det vill säga att bostadsomkostnadsstödet sänks oavsett hur
höga bostadskostnader du har, minskar man träffsäkerheten. Får du ett
högre bidrag för en högre boendekostnad, får du också ett bättre ekonomiskt
utfall av detta än om du bara får 100 kr eller 150 kr per barn. Det är
det ena.

När det gäller träffsäkerheten tittar man ju numera enbart på de hushåll
som får bostadsbidrag. Hur är det med alla barn som inte finns med i
det här systemet? Antalet barn i ekonomiskt svaga familjer har ökat. De
är fler nu än de var i början av 90-talet. Men antalet barn i familjer
med bostadsbidrag har minskat ganska rejält. Då undrar man hur det går
med träffsäkerheten för dessa familjer.

Maria Öberg: Det är intressant att sitta här och lyssna när representanter
från Boverket och Socialdepartementet argumenterar och vrider och vänder
på saker och ting. Men jag skulle vilja fråga Boverket en sak. Ni sade
att hushåll med ca 300 000 barn i Sverige som bor hos båda sina föräldrar
har svårigheter att betala löpande utgifter. Då funderar jag på om vi
vet var dessa barn bor och hur de bor, alltså storstad kontra landsbygd,
lägenhet kontra eget hem.

Christina Enqvist: Då kan jag svara nej. Det har jag inte fått några
uppgifter på. Jag har tittat på uppgifter från Socialstyrelsen respektive
SCB, Statistiska centralbyrån, men jag har inte sett några uppgifter om
det.

Carl-Axel Roslund: Social ingenjörskonst i all ära, men jag måste säga
att det känns som att vi för länge sedan har nått vägs ände. Nu håller
man på att - som vi brukar säga på skånska - lappa och lusa i ett system
för att täppa till de allra värsta avarterna. Systemen blir mer och mer
komplicerade och mer och mer obegripliga för oss beslutsfattare och för
vanligt folk. Och vi hör ju att även ni som är experter är oeniga.

Problemet är ju hög arbetslöshet, låga löner och höga skatter, men den
debatten får vi ta i kammaren. Min enkla fråga är: Hur länge kan vi
hålla på så här? När kommer systemet att braka ihop på grund av sin
egen komplexitet?

Stig Orustfjord: Bäst-före-datum vet jag inte. Vi har frågat svenska
folket och även de som uppbär bostadsbidrag. I och med att det har blivit
raka rör har reglerna och systemet blivit enklare att förstå. Det har
också fått en högre träffsäkerhet.

Når de offentliga medel som finns till de familjer som är mest utsatta?
När de når dessa familjer, fyller de den funktionen att familjerna inte
blir bidragsberoende utan att de tillsammans med arbete kan förbättra
sin ekonomiska situation? Under tre år i våra årsredovisningar till
regeringen och efter granskning av Riksrevisionen har vi satt det betyget.
Vi anser att vi har den måluppfyllelsen.

Jag tycker att det är jättekul att Cecilia ska titta på om det finns
hinder för att flytta ihop. På tal om legitimitet för systemen pågår
det också en diskussion om att det förekommer skenseparationer för att
man ska få ut detta bidrag. Jag tänkte titta på den frågan från det
andra hållet. Sedan får vi väl se vad vi får ihop tillsammans.

Christina Enqvist: Genom att systemet inte har anpassats till inkomst-
och hyresutvecklingen håller det på att avveckla sig självt. En hundralapp
mer eller mindre påverkar inte det stora hela.

Och återigen: Den genomsnittliga inkomsten för makar med bostadsbidrag
minskar ständigt genom åren. Den ligger nu på 10 000 kr brutto per månad.
Någonstans kommer detta att försvinna och inte bli någonting kvar av.
Då har vi varken ett familjepolitiskt eller bostadspolitiskt stöd.

Bengt Turner: Nästan alla länder i Europa har bostadsbidrag. Bostadspolitiskt
är detta en följd av att man har avvecklat generella stöd och stöd som
har inriktats mot produktionen. Detta stöd är numera det gängse stödet
i alla Europas länder.

Självklart finns det en avvägning mellan bostadsbidragsstöd, som syftar
till att utjämna bostadskonsumtionen mellan hushåll med olika inkomster,
och andra stöd som innebär att man ska stödja barnfamiljer kontra icke
barnfamiljer. På sätt och vis kan man inte blanda ihop de frågorna.

Nu råkar vi ha ett system som ska tillgodose båda dessa mål samtidigt.
Jag har så svårt att förstå varför man ställer dem mot varandra. Trots
allt behövs det nog ett bostadsanknutet stöd när man har avvecklat många
av de andra generella stödsystemen.

Sedan inser jag också naturligtvis att om bostadsbidragen drivs för
långt får man marginaleffekter, och det är olyckligt. Då får man börja
fundera på stöd till områden och på vad man ska göra med arbetslinjen
och arbetsmarknadspolitiken. Trots allt måste man nog ha ett sådant
stöd på marginalen, och såvitt jag förstår finns det ingen anledning
att ställa det mot ett stöd som har att göra med huruvida man har barn
eller inte. Så ställs inte frågan någon annanstans i Europa, men vi är
kanske fortfarande bäst i klassen, fast de andra länderna inte har insett
det.

Ordföranden: Det var det sista inlägget i bostadsutskottets utfrågning
om bostadsbidragen.

Jag vill framföra ett riktigt varmt tack till er som har varit föredragande
för oss här i dag och varmt tack till alla ledamöter som har ställt
frågor.

Jag kan försäkra er att all dokumentation från den här utfrågningen
tillika alla overheadbilder kommer att granskas och läsas med stort
intresse av oss.

Sammanfattningsvis kan man väl ändå säga att den här utfrågningen har
visat på nödvändigheten av att se vidare på bostadsbidragens utformning.
Det har säkert väckt ett stort engagemang hos oss allesammans. Jag kan
garantera att vi inte kommer att släppa den här frågan.

Ett varmt tack till alla närvarande.

Bilder från bostadsutskottets offentliga utfrågning om bostadsbidrag