Arbetsmarknadsutskottets betänkande

2004/05:AU4

Arbetslöshetsförsäkringen

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 2003/04:RRS7
Riksrevisionens styrelses framställning angående
arbetslöshetsförsäkringens hantering på
arbetsförmedlingen.
Riksrevisionens styrelse har beslutat att
slutsatserna av den granskning som revisionen
genomfört och som redovisats i en granskningsrapport
(RiR 2004:3) ska överlämnas i form av en
framställning till riksdagen. I rapporten pekar
Riksrevisionen på brister i arbetsförmedlingens
hantering av försäkringen. Det gäller främst
förmedlingens kontrollfunktion i fråga om
efterlevnaden av försäkringsreglerna. En motion (m,
fp, kd, c) har väckts med anledning av
Riksrevisionens förslag. Utskottet konstaterar att
det inom arbetsmarknadsverket pågår ett
utvecklingsarbete för att komma till rätta med
brister av det slag som påtalats i rapporten och att
de rekommendationer som lämnas i Riksrevisionens
granskning ligger i linje med det pågående
utvecklingsarbetet. Utskottet förutsätter att
regeringen återkommer till riksdagen med en
redovisning av de olika åtgärderna.
I betänkandet behandlas också drygt 30
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden
hösten 2004 som tar upp olika frågor om
arbetslöshetsförsäkringen. Det gäller bl.a.
ersättningen till företagare och vid studier.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande när det
gäller frågan om a-kassa och förtroendeuppdrag. Det
finns skäl, anser utskottet, att närmare överväga
frågan om ersättningsrätt m.m. för personer som har
förtroendeuppdrag. En motion tillstyrks därmed
delvis. Övriga motioner avstyrks, bl.a. med
hänvisning till pågående utredningsarbete.
Sammanlagt har företrädarna för Moderaterna,
Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet,
Centerpartiet och Miljöpartiet lämnat nio
reservationer och två särskilda yttranden i ärendet.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Framställning från Riksrevisionens
styrelse angående arbetslöshetsförsäkringens
hantering på arbetsförmedlingen

Riksdagen avslår dels 2003/04:RRS7, dels
motionerna 2003/04:A7 yrkandena 1-4 (m, fp, kd,
c) och 2004/05:A342 yrkande 4 (m).
Reservation 1 (m, fp, kd, c)

2. Utredning om ny
arbetslöshetsförsäkring

Riksdagen avslår motion 2004/05:A358 yrkandena
4 och 10 (kd).
Reservation 2 (kd)

3. Karensdagar i
arbetslöshetsförsäkringen

Riksdagen avslår motion 2004/05:A203 (kd).

4. Dagpenningens storlek

Riksdagen avslår motion 2004/05:A307 yrkande 3
(v).
Reservation 3 (v)

5. Utformningen av arbetsvillkoret

Riksdagen avslår motion 2004/05:A358 yrkande 3
(kd).
Reservation 4 (kd)

6. Krav för medlemskap i
arbetslöshetskassa

Riksdagen avslår motion 2004/05:A307 yrkande 2
(v).

7. A-kassa vid förtroendeuppdrag

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört om a-kassa och
förtroendeuppdrag. Därmed bifaller riksdagen
delvis motion 2004/05:A383 (s).

8. A-kassa vid deltidssjukskrivning

Riksdagen avslår motion 2004/05:A387 (s).

9. Familjehemsförälder och a-kassa

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:So522
yrkande 2 (c), 2004/05:A208 (m), 2004/05:A276
yrkandena 1 och 2 (c) samt 2004/05:A358 yrkande 8
(kd).
Reservation 5 (m, fp, kd, c)

10. Företagarnas ersättningsrätt

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:N254
yrkande 16 (fp), 2004/05:N400 yrkande 13 (kd),
2004/05:A261 yrkande 4 (c), 2004/05:A358 yrkande
7 (kd) och 2004/05:A374 (s).

11. Studier och a-kassa

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:A293 (s),
2004/05:A358 yrkande 9 (kd), 2004/05:A372 (s) och
2004/05:A388 (s).
Reservation 6 (kd)

12. A-kassan och bemanningsföretagen

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:A228 (s)
och 2004/05:A358 yrkande 6 (kd).
Reservation 7 (kd)

13. Överhoppningsbar tid vid studier

Riksdagen avslår motion 2004/05:A358 yrkande 5
(kd).
Reservation 8 (kd)

14. Överhoppningsbar tid vid
föräldraledighet m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:A309 (s),
2004/05:A311 (s) och 2004/05:A378 (s).

15. Arbetsgivarintyg

Riksdagen avslår motion 2004/05:A236 (s).

16. Samordnat utbetalningsansvar

Riksdagen avslår motion 2004/05:A255 (s).

17. A-kassa för arbetskraft i
Öresundsregionen

Riksdagen avslår motion 2004/05:Sf356 yrkande 3
(m).
Reservation 9 (m)

Stockholm den 1 mars 2005

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Anders Karlsson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Anders
Karlsson (s), Laila Bjurling (s), Anders G Högmark
(m), Tina Acketoft (fp), Christer Skoog (s), Camilla
Sköld Jansson (v), Cinnika Beiming (s), Patrik
Norinder (m), Lars Lilja (s), Ann-Marie Fagerström
(s), Henrik Westman (m), Ronny Olander (s), Ulf Holm
(mp), Mauricio Rojas (fp), Annelie Enochson (kd),
Lars-Ivar Ericson (c) och Ann-Christin Ahlberg (s).

2004/05

AU4

Redogörelse för ärendet

I detta ärende behandlar arbetsmarknadsutskottet
dels 2003/04:RRS7 Riksrevisionens styrelses
framställning angående arbetslöshetsförsäkringens
hantering på arbetsförmedlingen och med anledning av
den en väckt motion, dels motioner som väckts under
den allmänna motionstiden hösten 2004 som tar upp
olika frågor om arbetslöshetsförsäkringen. De
motioner som härrör från 2004/05 refereras utan
årtal.

Den 28 oktober 2004 anordnade utskottet en
offentlig utskottsutfrågning om tillämpningen av
arbetslöshetsförsäkringen. De stenografiska
uppteckningarna från denna utfrågning återfinns i
bilaga 2 till detta betänkande.
I betänkandet görs vissa hänvisningar till det
ärende om arbetslöshetsförsäkringen, Avgift till den
kompletterande arbetslöshetskassan m.m., som
utskottet behandlade våren 2004. Vid
kammarbehandlingen av betänkandet i fråga (bet.
2003/04:AU3) beslutade riksdagen att återförvisa
ärendet till utskottet. Utskottet lämnade därefter
ett nytt förslag i betänkande 2003/04:AU6. Eftersom
underlaget återfinns i det första betänkandet,
2003/04:AU3, avser hänvisningarna det ärendet.

Utskottets överväganden

Tillämpningen av
arbetslöshetsförsäkringen

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlar utskottet
Riksrevisionens styrelses framställning, en
motion väckt med anledning av förslaget och
en motion från allmänna motionstiden.
Utskottet förutsätter att regeringen
återkommer till riksdagen med en redovisning
av de olika åtgärderna. Framställningen och
motionerna avstyrks. Jämför reservation 1 (m,
fp, kd, c).

Riksrevisionens styrelses framställning

Riksrevisionen har granskat hur ett urval
arbetsförmedlingar hanterar
arbetslöshetsförsäkringen. Resultatet av
granskningen har redovisats i rapporten
Arbetslöshetsförsäkringens hantering på
arbetsförmedlingen (RiR 2004:3).

Syftet med granskningen har varit att identifiera
hinder för arbetsförmedlingen att effektivt hantera
arbetslöshetsförsäkringen. Huvudfrågorna har varit:

* Hur följer arbetsförmedlingen reglerna för
hanteringen av arbetslöshetsförsäkringen?

* Vilka hinder finns för bättre
regelefterlevnad?

* Vilka konsekvenser får brister i
regelefterlevnaden för effektiviteten?

I rapporten pekar Riksrevisionen på brister i
arbetsförmedlingens hantering av
arbetslöshetsförsäkringen. Främst gäller det brister
i förmedlingens fullgörande av sin kontrollfunktion
avseende efterlevnaden av försäkringsvillkoren.
Granskningen visar också att arbetsförmedlingarna är
mindre benägna att tillgripa sanktioner mot sökande
som inte står till arbetsmarknadens förfogande.
Vidare framkommer det i granskningen stora
variationer både mellan och inom kontoren när det
gäller benägenheten att rapportera sökande, dvs. att
lämna meddelande om ifrågasatt ersättningsrätt till
arbetslöshetskassan, s.k. ifrågasättande. Den
granskning som gjorts visar att de kontor som mer
aktivt kontrollerar efterlevnaden av
försäkringsreglerna lyckas placera fler personer i
arbete.

Med anledning av granskningens resultat redovisar
Riksrevisionen sina slutsatser i form av olika
bedömningar och rekommendationer riktade till
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). AMS bör enligt
Riksrevisionen:

* Utfärda riktlinjer till
arbetsförmedlingen som betonar vikten av att
kontinuerligt anvisa lediga platser även till
nyinskrivna sökande.
*
* Uppmärksamma arbetsförmedlingen på vikten
av att utnyttja de ökade anvisningsmöjligheter som
kravet på vidgat sökområde efter 100
ersättningsdagar ger.
*
* Prova att införa någon form av nämnd vid
arbetsförmedlingskontoren som bereder alla
överväganden om rapportering av sökande som avböjt
en anvisning. Därefter svarar kontoret och inte den
enskilde handläggaren för meddelandet till a-kassan.
*
Riksrevisionen uppmärksammar också riksdag och
regering på den situation som uppstått till följd av
"köbildning" till aktivitetsgarantin.

Riksrevisionens styrelse har funnit att
slutsatserna av granskningen ska överlämnas till
riksdagen i form av en framställning. Styrelsen
anser att det är av utomordentlig vikt att ansvariga
myndigheter gör stora ansträngningar för att se till
att reglerna för arbetslöshetsförsäkringen tillämpas
på ett rättvist och likvärdigt sätt. Detta är enligt
styrelsen väsentligt inte minst för att säkerställa
försäkringens legitimitet som en
omställningsförsäkring. De bedömningar och
rekommendationer som lämnas av Riksrevisionen bör
övervägas av ansvariga organ. Styrelsen konstaterar
att rekommendationerna främst rör AMS men att även
riksdag och regering i hög grad är berörda med
hänsyn till att den övergripande styrningen och
resurstilldelningen ligger på statsmaktsnivå. I
framställningen föreslår Riksrevisionens styrelse
att regeringen ska återkomma till riksdagen med en
redovisning av de åtgärder som vidtagits med
anledning av granskningen av hanteringen av
arbetslöshetsförsäkringen.

Motionerna

Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och
Centerpartiet yrkar i motion 2003/04:A7 yrkandena
1-4 att riksdagen godkänner Riksrevisionens
styrelses framställning. Partierna konstaterar att
Riksrevisionens granskning påvisar allvarliga
brister. Partierna instämmer i Riksrevisionens
konstaterande att arbetslöshetsförsäkringen ska vara
en omställningsförsäkring och finner det därmed
oroande att fler och fler arbetslösa får förlängd
ersättningsperiod om ytterligare 300
ersättningsdagar, trots att de enligt reglerna inte
uppfyllt kraven på nytt arbetsvillkor. I motionen
begär partierna att regeringen vidtar åtgärder för
att säkerställa att arbetsförmedlingens
platsanvisande aktiviteter ökar på det sätt som
föreslås av Riksrevisionen. Vidare föreslår
partierna att det införs någon form av nämnd vid
arbetsförmedlingarna som bereder alla överväganden
om rapportering av en sökande som avböjt anvisning
av arbete. I motionen begärs att regeringen ska
återkomma till riksdagen med en redovisning av de
åtgärder den vidtagit med anledning av
Riksrevisionens granskning.

Liknande synpunkter framförs i Moderaternas motion
A342 yrkande 4. Efterlevnaden och uppföljningen av
ersättningsreglerna är bristfälliga. Ett sätt att
lösa detta problem är att tydliggöra
rollfördelningen mellan arbetsförmedlingarna och
arbetslöshetskassorna. Partiet refererar till
Riksrevisionens förslag om en nämnd. Moderaterna
menar också att ett alternativ är att beslutet om
sanktioner ska fattas av en myndighet och inte av
arbetslöshetskassorna.

Bakgrund

Rollfördelning och regelverk m.m.

Arbetslöshetskassorna är försäkringsgivare,
myndighetsutövare, regeltillämpare och utbetalare av
arbetslöshetsersättning. Reglerna om rätt till
arbetslöshetsersättning finns i lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring (ALF).
Arbetslöshetsförsäkringen administreras av
arbetslöshetskassorna i enlighet med lagen
(1997:239) om arbetslöshetskassor (LAK). Dessutom
finns förordningar, tillämpningsföreskrifter och
föreskrifter som rör dessa frågor.

IAF

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF),
som inrättades den 1 januari 2004, har som
huvudsakligt uppdrag att svara för den samlade
tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen, dvs. över
såväl arbetslöshetskassorna som Arbetsmarknadsverket
(AMV) i de delar av verksamheten som påverkar
arbetslöshetsförsäkringen.

I enlighet med regleringsbrevet för 2004 har IAF i
juni respektive november 2004 till
Näringsdepartementet och till AMS redogjort för sina
slutsatser av granskningen av AMV. Förutom i dessa
rapporter har IAF också kvartalsvis redovisat
genomsnittlig tid för arbetslöshetsersättning,
antalet utförsäkrade och antalet meddelanden från
arbetsförmedlingen om ifrågasatt rätt till
arbetslöshetsersättning och hur många av dessa
meddelanden som lett till beslut från
arbetslöshetskassan om nedsättning av ersättning
eller andra sanktioner. Utöver detta har IAF i
augusti 2004 också lämnat en redovisning till
Näringsdepartementet med kommentarer med anledning
av AMS rapporter enligt nedan. I detta sammanhang
kan också nämnas att IAF har beslutat om en ny
föreskrift om lämpligt arbete (IAFFS 2004:3), som
gäller fr.o.m. den 1 september 2004.

AMV

Arbetsmarknadsverket omfattar AMS och en
länsarbetsnämnd i varje län. I länsarbetsnämnderna
ingår bl.a. den offentliga arbetsförmedlingen.

AMS och länsarbetsnämnderna (LAN) fullgör enligt
förordningen (2000:628) om den
arbetsmarknadspolitiska verksamheten vissa uppgifter
som rör arbetslöshetsförsäkringen.

Arbetsförmedlingens uppgift i detta sammanhang är
att pröva arbetsviljan genom att anvisa ledig plats
och följa upp anvisningar av lämpligt arbete/åtgärd
och därmed förse kassorna med underlag för beslut i
försäkringsärenden. Att skriva in sig som
arbetssökande vid en arbetsförmedling är frivilligt
utom för personer som ansöker om
arbetslöshetsersättning eller som vill få sin
ersättningsrätt prövad. För deltagande i någon form
av arbetsmarknadspolitiskt program är inskrivningen
obligatorisk. Inom tre månader från det att den
arbetslöse anmält sig vid arbetsförmedlingen ska en
individuell handlingsplan upprättas. En
handlingsplan för den som inte fyllt 25 år bör dock
upprättas väsentligt tidigare.

LAN ska underrätta arbetslöshetskassan och IAF om
sådana förhållanden som kan påverka rätten till
arbetslöshetsersättning. Det sker genom s.k.
ifrågasättanden.

De förhållanden som avses är att en sökande

- avvisar ett lämpligt arbete eller ett
arbetsmarknadspolitiskt program som erbjuds,

- på annat sätt genom sitt uppträdande uppenbarligen
vållar att en anställning eller deltagande i ett
program inte kommer till stånd,

- uppträder så att det finns anledning för LAN att
förmoda att sökanden inte vill eller kan anta något
som helst arbete, eller

- frivilligt och utan godtagbar anledning lämnat en
anställning eller blivit avskedad på grund av
otillbörligt uppförande och arbetslöshetskassan inte
på annat sätt kan antas ha fått kännedom om det.

I dessa situationer kan arbetslöshetskassan med stöd
av ALF avstänga den sökande från
arbetslöshetsersättning eller sätta ned
ersättningen.

Om IAF vid sin granskning av arbetsförmedlingens
handläggning eller handläggningsrutiner i ärenden
som påverkar rätten till arbetslöshetsersättning
funnit brister ska AMS enligt sin instruktion
redovisa vilka åtgärder som vidtagits eller ska
vidtas med anledningen av granskningen.
Redovisningen ska lämnas till regeringen och IAF.

Åtgärder med anledning av Riksrevisionens
rapport m.m.

Riksrevisionens granskning inleddes vid
Riksrevisionsverket och fördes över till
Riksrevisionen i samband med starten av den nya
myndigheten den 1 juli 2003. Granskningsrapporten
Arbetslöshetsförsäkringens hantering på
arbetsförmedlingen (RiR 2004:3) lades fram i
februari 2004. Rapporten överlämnades till
regeringen, Riksrevisionens styrelse och till AMS.
Riksrevisionens styrelse lämnade sin framställning
(2003/04:RRS7) till riksdagen i mars 2004.

AMS fick under 2004 genom ändring av
regleringsbrevet uppdrag när det gäller kravet på
arbetsförmedlingen att arbeta på ett enhetligt,
rättssäkert och effektivt sätt. Av regleringsbrevet
framgår att AMS bl.a. ska beakta Riksrevisionens
rapport (RiR 2004:3) angående en likartad och
effektiv tillämpning mellan kontoren gällande
anvisningar, uppföljning av anvisningar och
ifrågasättanden. AMS redovisade uppdragen i augusti
förra året.
I oktober 2004 redovisade AMS rapporten
Åtgärdsprogram för stärkt enhetlighet och
rättssäkerhet i arbetslöshetsförsäkringen. Rapporten
innehåller också kommentarer till IAF:s rapport
(juni 2004) och IAF:s redovisning (augusti 2004).
Den 28 oktober 2004 anordnade
arbetsmarknadsutskottet en offentlig
utskottsutfrågning om tillämpningen av
arbetslöshetsförsäkringen. Inbjudna att hålla
anföranden var företrädare för Riksrevisionen, IAF,
AMS, Arbetslöshetskassornas samorganisation (SO) och
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering
(IFAU). De stenografiska uppteckningarna från denna
utfrågning återfinns i bilaga 2 till detta
betänkande.
Under senare tid har även Statskontoret och SO
berört tillämpningen av arbetslöshetsförsäkringen.
Här kan slutligen nämnas att Riksrevisionen i
dagarna har publicerat en rapport,
Arbetslöshetsförsäkringen - kontroll och
effektivitet (RiR 2005:3). Riksrevisionens
granskning av arbetsförmedlingens och
arbetslöshetskassornas hantering av
arbetslöshetsförsäkringen visar att
Arbetsförmedlingen uppskattningsvis rapporterat 20 %
av regelbrotten till a-kassorna samt att få
anvisningar till lediga platser resulterat i
anställning. Arbetsförmedlingens begränsade kontroll
och bristande arbetsrutiner vid a-kassorna har
enligt rapporten resulterat i varierande
sanktionsgrad och för få sanktioner. Sammantaget
blir, enligt rapporten, kostnaderna för
arbetslöshetsförsäkringen högre än nödvändigt.

Utskottets ställningstagande

Arbetslöshetsförsäkringen spelar en mycket viktig
roll i arbetsmarknadspolitiken. Den
arbetsmarknadspolitiska verksamheten ska präglas av
en enhetlig och därmed rättvis tillämpning av de
regler som gäller i arbetsförmedlingens och
arbetslöshetskassornas verksamhet. Rättssäkerheten
är av grundläggande betydelse för den arbetslöse och
för legitimiteten i försäkringen. Denna uppfattning
har utskottet uttryckt vid ett flertal tillfällen,
senast i betänkande 2004/05:AU1.

Den kritik som framförs från bl.a. Riksrevisionen
och IAF är allvarlig och de brister som påtalas
kräver åtgärder. I budgetpropositionen för 2005
(prop. 2004/05:1) kommenterar regeringen
Riksrevisionens rapport. Konsekvensen av bristerna
är att arbetsmarknadens funktionssätt försämras.
Risken finns att ersättning utbetalas till personer
som inte är berättigade till det. Utskottet anser
därför att det är angeläget att det bedrivs ett
utvecklingsarbete för att säkerställa försäkringens
roll som omställningsförsäkring.
Arbetsförmedlingarna har ansvar för att
regelverket tillämpas enhetligt och i linje med
lagar och förordningar. De ska också kontrollera att
de som har ersättning verkligen söker arbete aktivt.
Förmedlingen kan säkerställa detta genom att anvisa
till arbete eller program och genom att ifrågasätta
ersättningsrätten. Statistik från både SCB och AMS
talar för att många arbetslösa inte aktivt söker
arbete. Statistiken visar också att sökaktiviteten
inte ökar nämnvärt efter de första 100 dagarna.
Regeringens bedömning i budgetpropositionen var
att det inte är acceptabelt att sökaktiviteten är så
låg som den är. Utskottet kan instämma med
regeringen om betydelsen av ett aktivt arbetssökande
men vill samtidigt upprepa vad som sades i
budgetbetänkande 2004/05:AU1.

Utskottet kan också hålla med om att det är
viktigt att de arbetslösa och personer i olika
program är aktiva i sitt arbetssökande - rätten
till arbetslöshetsersättning förutsätter enligt 9
§ punkt 5 lagen om arbetslöshetsförsäkring att
den sökande aktivt söker ett lämpligt arbete. Med
anledning av vad som sägs i propositionen om
ökade krav på de arbetslösa att visa att de är
aktiva i sitt arbetssökande vill utskottet betona
att det inte kan vara fråga om ett generellt och
ensidigt krav. Det finns ett ömsesidigt ansvar.
Genom en dialog och i arbetet med den
individuella handlingsplanen ska
arbetsförmedlingen ge den enskilda arbetssökanden
förutsättningar att bedriva ett kvalitativt sett
bra sökande efter ett arbete.

Måttet på en god sökaktivitet får enligt
utskottets mening inte bara vara antalet sökta
arbeten, vilket termen "sökintensitet" skulle
kunna leda tanken till. Det finns också en
kvalitativ sida, som har bäring på försäkringens
begrepp "lämpligt arbete" i lagens 11 §. En
övergripande princip vid bedömningen av vad som
är lämpligt arbete är att hänsyn ska tas till den
sökandes förutsättningar och andra personliga
förhållanden.

Utskottet menade också att sökprocessen måste vara
beroende av den individuella situationen. Om orsaken
till en låg sökaktivitet t.ex. står att finna i ett
dåligt självförtroende ligger lösningen i att stärka
individen och öka motivationen. Är förklaringen i
stället en svag efterfrågan på arbetskraft kan
lösningen vara en annan. Det finns alltså
situationer då insatser för att stärka individen kan
vara mera effektiva än ökad kontroll.

Utskottet fann redan då anledning att peka på en
slutsats i Riksrevisionens rapport, nämligen att de
arbetsförmedlingskontor i undersökningen som hade de
bästa arbetsplaceringsresultaten utmärktes av att i
ett tidigt skede ha givit relativt sett mer
individuell service till de sökande. Dessa kontor
hade snabbare upprättat individuella handlingsplaner
med vidgat sökområde, redan i det inledande skedet
av inskrivningsperioden matchat eller anvisat
sökande till lediga platser och ägnat mer tid åt
företagsinriktat arbete. De hade också i större
utsträckning anvisat och följt upp anvisningar.
Utskottet pekade också på en annan bedömning i
rapporten. Kraven på ökad sökaktivitet som uttrycks
i de nya reglerna i arbetslöshetsförsäkringen borde
enligt rapporten balanseras mot en motsvarande ökad
anvisningsgrad från arbetsförmedlingens sida.

Utskottet står fast vid dessa uttalanden.

I budgetpropositionen redovisade regeringen ett
antal åtgärder för att komma till rätta med
problemen. Regeringen ansåg att det är av högsta
prioritet att AMV gör insatser för att lösa
problemet att arbetsförmedlingarna tolkar och
tillämpar reglerna om arbetslöshetsersättningen
olikartat.

Av propositionen och av uppgifter som utskottet
därefter inhämtat under hand från Regeringskansliet
framgår följande.

a. En insatsplan ska utarbetas i vilken de mest
prioriterade områdena för arbetsförmedlingens
kontrollfunktion identifieras. En sådan plan är
under beredning och den kommer att vara klar inom
den närmaste tiden.

b. Regelverket om förlängningsbesluten ska ses över.

c. IFAU har fått i uppdrag att undersöka
bestämningsfaktorer för arbetssökandes
sökbeteende och deras betydelse för möjligheterna
att hitta arbete. En första rapport ska enligt
budgetpropositionen komma i augusti 2005.

d. Undantagsmöjligheterna i det
arbetsmarknadspolitiska regelverket ska
förtydligas och begränsas.

Vid den ovannämnda utskottsutfrågningen medverkade
som nämnts företrädare för Riksrevisionen, AMS, IAF,
IFAU och SO.

IAF ansåg att tidigt upprättade handlingsplaner är
en framgångsfaktor liksom arbetet med matchning och
anvisning redan i början av inskrivningsperioden.
Det gäller också att ha en hög nivå på
platsanvisningarna och en konsekvent tillämpning av
reglerna i arbetslöshetsförsäkringen. Från IAF:s
sida framhölls även att kontrollfunktionen
innehåller bredare uppgifter än att bara utfärda
s.k. ifrågasättanden. Dit hör också att anvisa till
arbete och att verkligen följa upp anvisningarna.
Man tryckte också på att den arbetssökande verkligen
medverkar till att upprätta en handlingsplan och att
detta är ett grundvillkor för ersättning.
Meddelandena om ifrågasatt ersättningsrätt kräver
ordning, metodik och rutiner. Även frågan om s.k.
avanmälan är betydelsefull. Den behandlas som en
administrativ fråga på arbetsförmedlingen men blir
för den enskilde en fråga om ersättning. Allt detta
är saker som direkt påverkar ersättningsrätten för
den enskilde. IAF uppehöll sig också vid begreppet
lämpligt arbete och hur viktigt det är med
definitionerna av detta och att reglerna är enkla
och tydliga. Som nämnts ovan har IAF utfärdat nya
föreskrifter som gäller från den 1 september förra
året. IAF försöker ta reda på varför det skiljer så
mycket mellan olika län när det gäller antalet
meddelanden om ifrågasatt ersättningsrätt per tusen
ersättningstagare och hur man tillämpar reglerna om
förlängd ersättningsperiod. När det gäller det
utvecklingsarbete som bedrivs inom AMS ansåg IAF att
det kunde vara en fördel om man hade parallella
tidsperspektiv, alltså att man försöker förbättra
både det som finns nu och det som kommer. AMS
beskrev för sin del ett genomgripande arbete med att
komma till en bättre ordning och ett bättre resultat
vid tillämpning av arbetslöshetsförsäkringen. En
enhetlig ledning och styrning sågs som avgörande för
att nå framgång snabbt. Det handlar enligt AMS bl.a.
om ökad aktivitet genom nya och ökade möjligheter
till kontakt mellan den enskilde och
arbetsförmedlaren, vilket också ska ge nya
möjligheter till uppföljning. IFAU:s företrädare
efterlyste mera kunskaper om hur stor effekt olika
arbetssätt på förmedlingarna har på de arbetslösas
sökbeteende. SO:s företrädare hänvisade till en
rapport där man kunnat konstatera att
ifrågasättandena är av mycket skiftande kvalitet,
särskilt när de rör handlingsplanerna. Den enskilde
måste få klart för sig vilka krav som faktiskt
ställs på honom eller henne som arbetslös. SO
efterlyste också några förändringar i regelverken. -
Ett sammanfattande intryck från hearingen är att det
finns brister, men också att det finns en insikt om
detta och en vilja att komma till rätta med
bristerna.
Slutligen kan nämnas att den senaste statistiken
från IAF utvisar att antalet arbetslösa vars rätt
till arbetslöshetsersättning ifrågasätts av
arbetsförmedlingen fortsätter att öka. Under 2004
skickade arbetsförmedlingarna 6 852 sådana
meddelanden till arbetslöshetskassorna. 2003 var
motsvarande siffra 5 243. Att en arbetssökande
avvisar anvisning till ett lämpligt arbete är den
vanligaste orsaken till ifrågasättande.
Utskottet kan sammanfattningsvis konstatera att
det finns en medvetenhet hos berörda aktörer om
bristerna i tillämpningen av
arbetslöshetsförsäkringen och det regelverk som
anknyter till försäkringen. Utvecklingsarbete
bedrivs aktivt på flera håll och berör olika
aspekter på tillämpningen. De rekommendationer som
görs i Riksrevisionens granskning och som ligger
till grund för det förslag som styrelsen lagt fram
för riksdagen är i linje med det pågående
utvecklingsarbetet. Utskottet förutsätter att
regeringen återkommer till riksdagen med en
redovisning av de olika åtgärderna. Något
tillkännagivande kan enligt utskottets mening inte
anses påkallat. Riksrevisionens förslag och
motionerna 2003/04:A7 yrkandena 1-4 (m, fp, kd, c)
och A342 yrkande 4 (m) bör därför avslås av
riksdagen.

Allmänt om arbetslöshetsförsäkringen

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlar utskottet motioner
om en utredning om ny
arbetslöshetsförsäkring, karensdagar och
dagpenningens storlek. Samtliga motioner
avstyrks. Jämför reservationerna 2 (kd) och 3
(v).

Bakgrund

Sedan 1974 regleras arbetslöshetsförsäkringen i lag.
Den 1 januari 1998 infördes en ny lag om
arbetslöshetsförsäkring och om arbetslöshetskassor.

Arbetslöshetsförsäkringen omfattar både arbetstagare
och företagare och regleras i lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring (ALF). Den består av en
grundförsäkring och en inkomstbortfallsförsäkring.
För att vara berättigad till ersättning från
inkomstbortfallsförsäkringen ska den arbetslöse

*ha varit medlem i eller ansluten till en
arbetslöshetskassa under en sammanhängande tid av
minst tolv månader (medlemsvillkor)
*
*under en bestämd period utfört en viss mängd
förvärvsarbete (arbetsvillkor)
*
*bl.a. vara anmäld som arbetssökande vid den
offentliga arbetsförmedlingen och vara aktivt
arbetssökande (grundvillkor).
*
Arbetslösa som uppfyller arbets- och grundvillkoret
men inte medlemsvillkoret har rätt att få ersättning
enligt grundförsäkringen. Sådan ersättning kan även
lämnas till den som i stället för arbetsvillkoret
uppfyller ett s.k. studerandevillkor.

Arbetslöshetsersättning lämnas under längst 300
ersättningsdagar (ersättningsperiod). Innan
ersättning betalas ut ska 5 dagars karens fullgöras.
En ersättningsperiod kan - om den arbetslöse
riskerar att bli utförsäkrad och arbetsförmedlingen
meddelat arbetslöshetskassan att man inte planerar
att anvisa den arbetssökande till det
arbetsmarknadspolitiska programmet Aktivitetsgaranti
- förlängas med ytterligare längst 300
ersättningsdagar utan att den arbetssökande behöver
uppfylla ett nytt arbetsvillkor. Vid förlängning av
ersättningsperioden behöver ingen ny karens
fullgöras. En ersättningsperiod kan endast förlängas
en gång. Den som under ersättningsperioden uppfyllt
ett nytt arbetsvillkor tilldelas en ny
ersättningsperiod om 300 ersättningsdagar. En ny
ersättningsperiod inleds alltid med 5 dagars karens.

Under de första 100 ersättningsdagarna i en
ersättningsperiod har den arbetssökande rätt att
begränsa sitt arbetssökande till lämpliga arbeten
inom sitt yrke och till närområdet. Detta gäller
inte om en ny ersättningsperiod påbörjas i direkt
anslutning till en tidigare period.
Ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen lämnas
i form av dagpenning, dvs. ett per dag beräknat
belopp. När det gäller inkomstbortfallsförsäkringen
lämnas dagpenning med 80 % av den försäkrades
tidigare dagsförtjänst, dock lägst 320 kr. Under de
första 100 ersättningsdagarna lämnas s.k. förhöjd
dagpenning, högsta dagpenningen är då 730 kr.
Därefter är den högsta dagpenningen 680 kr per dag.
För arbetslösa som endast har grundförsäkring lämnas
ett s.k. grundbelopp med 320 kr per dag. Regeringen
bestämmer dagpenningens storlek.
Arbetslöshetskassorna beslutar om och betalar ut
arbetslöshetsersättningen.
Det finns 37 självständiga arbetslöshetskassor med
ca 3,8 miljoner medlemmar. Alfa-kassan har fått i
uppdrag av staten att administrera
grundförsäkringen, inte bara för de egna anslutna
som inte uppfyller medlemsvillkoret, utan även för
dem som varken är medlemmar i en arbetslöshetskassa
eller anslutna till Alfa-kassan.
I januari 2004 startade IAF sin verksamhet.
Myndigheten tog då över de uppgifter som AMS haft på
arbetslöshetsförsäkringsområdet, framför allt
tillsynen över arbetslöshetskassorna. IAF har också
fått i uppdrag att granska AMV:s behandling av
ärenden rörande arbetslöshetsförsäkringen.

Motionerna

Kristdemokraterna förespråkar i motion A358 yrkande
4 en ny arbetslöshetsförsäkring och anser att en
utredning snarast bör tillsättas med uppgiften att
lägga ett konkret förslag till en sådan. Nuvarande
system missgynnar en rad olika grupper på
arbetsmarknaden. Partiet menar att regelsystemet
måste anpassas till dagens arbetsmarknad och att
regelverken måste vara enkla och överblickbara.

I samma motion yrkande 10 begär Kristdemokraterna
att regeringen utreder kopplingen mellan de fackliga
organisationerna och arbetslöshetskassorna.
Arbetslöshetsförsäkringen sköts av
arbetslöshetskassor som i de flesta fall har starka
band med olika fackliga organisationer.
Arbetslöshetskassorna finansieras nästan helt med
statliga medel och kassorna fattar myndighetsbeslut.
Partiet hänvisar till två utredningar från 1999 som
ifrågasätter dagens system. Regeringen bör, enligt
partiet, utreda en alternativ organisationsmodell
och konsekvenserna av att förändra relationerna
mellan arbetslöshetskassorna och de fackliga
organisationerna.

Vänsterpartiet anser i motion A307 yrkande 3 att
arbetslöshetsförsäkringens trovärdighet undergrävs
om allt färre får ersättning och det öppnas för
privata försäkringar. De privata försäkringarna
kommer att gynna de grupper som har en stark
ställning på arbetsmarknaden. Nuvarande regler
innebär att regeringen har beslutanderätt när det
gäller dagpenningens storlek. Partiet menar att
regeringen på nytt bör utreda frågan om indexering
av högsta dagpenningen.

I motion A203 anför Torsten Lindström (kd) att det
är angeläget att regelverket för
arbetslöshetsförsäkringen ses över så att människor
stimuleras att prova nya jobb utan att riskera
ekonomiskt avbräck t.ex. i form av återkommande
karensperioder.

Utskottets ställningstagande

Som utskottet framhållit vid ett flertal tidigare
tillfällen är arbetslöshetsförsäkringens uppgift att
ersätta den enskilde för inkomstförlust vid
arbetslöshet under en omställningsperiod. Med det
förstås att den arbetslöse så fort som möjligt ska
kunna övergå i reguljärt arbete.
Arbetslöshetsförsäkringen har alltid varit avsedd
att vara en omställningsförsäkring. Att bidra till
att säkerställa arbetslöshetsförsäkringens roll som
omställningsförsäkring är också ett mål för IAF
enligt myndighetens regleringsbrev. Utskottet har i
avsnittet om Riksrevisionens styrelses framställning
närmare behandlat frågor om tillsynen över
arbetslöshetsförsäkringen. Det är utskottets
uppfattning att IAF:s arbete kommer att stärka
arbetslöshetsförsäkringens legitimitet. Genom en
bättre tillsyn och kontroll undviks missbruk av
systemet och det skapas en grundläggande tilltro
till att försäkringssystemet fungerar på avsett
sätt.

I motion A358 efterfrågas en utredning som ska
lägga fram förslag till en ny
arbetslöshetsförsäkring. Utskottet har vid flera
tillfällen behandlat motsvarande synpunkter, bl.a. i
betänkande 2002/03:AU4. Sammantaget anser utskottet
att dagens utformning av arbetslöshetsförsäkringen
utgör en lämplig avvägning mellan de olika intressen
som försäkringen ska tillgodose. En sådan utredning
som efterfrågas i motionen är därför inte påkallad.
Rörande vissa frågor om särskilda grupper i
arbetslöshetsförsäkringen vill utskottet hänvisa
till vad som närmare anförs i de följande avsnitten.
Synpunkter på kopplingen mellan de fackliga
organisationerna och arbetslöshetskassorna har
utskottet behandlat vid ett flertal tillfällen,
senast i betänkande 2003/04:AU3. Utskottet har
hänvisat till att de första arbetslöshetskassorna
bildades av fackliga organisationer för över 100 år
sedan. Denna grund har visat sig vara stabil och har
därför behållits och utvecklats. Utskottet anser att
det faktum att arbetslöshetsförsäkringen
administreras av intresseorganisationer, dvs.
fackliga organisationer och bransch- och
småföretagarorganisationer, innebär stora fördelar.
Detta har t.ex. garanterat en nära koppling till
lönepolitiken, arbetsmarknadspolitiken och i
förlängningen till den ekonomiska politiken. Sedan
1998 finns också Alfa-kassan som är helt fristående
från fackförbund och andra intresseorganisationer.
Utskottet anser inte att det finns skäl att ändra
den nuvarande administrationsmodellen och omforma
försäkringen till ett statligt system. Det är
utskottets uppfattning att IAF:s arbete kommer att
leda till en bättre tillsyn och mer likformig
tillämpning av arbetslöshetsförsäkringens regler.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motion A358 yrkandena 4 och 10 (kd).
Ett motsvarande yrkande som i motion A203 om att
stimulera arbetslösa att prova nya jobb utan att de
riskerar att drabbas av ekonomiskt avbräck genom
återkommande karensdagar behandlade utskottet för
ett år sedan (2003/04:AU3) och gjorde då följande
klarläggande. Man kan av motionen få intrycket att
en arbetslös alltid drabbas av karensdagar när han
eller hon återgår i arbetslöshet efter att ha
påbörjat ett arbete. Så är inte fallet. En
ersättningsperiod inleds med fem karensdagar. Under
ersättningsperioden kan den arbetssökande påbörja
och prova flera arbeten inom en tolvmånadersperiod
och sedan återgå till arbetslöshet utan att drabbas
av nya karensdagar. Utskottet anser liksom tidigare
att detta är en rimlig avvägning. Därför avstyrks
motion A203 (kd).
Utskottet behandlade frågor om ersättnings- och
kompensationsnivåer bl.a. i betänkande 2000/01:AU5.
Av den proposition om en rättvisare och tydligare
arbetslöshetsförsäkring (prop. 1999/2000:139) som då
behandlades framgick att i stället för en indexering
av ersättningsnivåerna ska en årlig prövning göras
utifrån vad som är statsfinansiellt möjligt. De
bedömningar som Medlingsinstitutet gör av
löneutvecklingen ska då beaktas. Enligt utskottets
mening innebar utvecklingen mot att alltfler
ersättningsberättigade "slår i taket", dvs. erhåller
en lägre ersättning än 80 % av den tidigare
inkomsten, att arbetslöshetsförsäkringen i allt
mindre grad kan betraktas som en
inkomstbortfallsersättning. Utskottet ansåg det
därför angeläget att höja ersättningsnivåerna. Med
införandet av förhöjt dagpenningbelopp under de
första 100 ersättningsdagarna i ersättningsperioden
återställdes, som det uttrycktes i betänkandet, dock
en del av arbetslöshetsförsäkringens karaktär av
inkomstbortfallsförsäkring. I dag får två av tre
heltidsarbetande mindre än 80 % i ersättning vid
arbetslöshet enligt vad en rapport från TCO visar.
Här kan också nämnas att IAF i rapporten
Kompletterande försäkringar för inkomstbortfall vid
arbetslöshet har gjort en översiktlig redovisning av
de olika avtalen om inkomst-/tilläggsförsäkringar
som kompletterar arbetslöshetsförsäkringen och som
omfattar en begränsad del av medlemmarna i
arbetslöshetskassorna. IAF uppskattar att i
storleksordningen 12-15 % av medlemmarna i
arbetslöshetskassorna hösten 2004 hade en kollektiv
inkomst-/tilläggsförsäkring. Kartläggningen visar
bl.a. att kraven för att få teckna sådana
försäkringar varierar men att samtliga
försäkringsgivare kräver medlemskap i en
arbetslöshetskassa. En avsikt med IAF:s kartläggning
har varit att kontrollera om tilläggsförsäkringarna
i något avseende kan anses stå i strid med reglerna
i lagen om arbetslöshetsförsäkring eller om
effekterna av dessa på något sätt riskerar att
motverka lagens syften. Rapportens slutsats är att
så inte varit fallet.
Utskottet står fast vid sin principiella
uppfattning att ersättningsnivåerna måste vara
sådana att försäkringen behåller sin karaktär av
inkomstbortfallsförsäkring men är inte berett att nu
förorda några förändringar. Med hänvisning till vad
som anförts avstyrker utskottet motion A307 yrkande
3 (v).

Inträdesvillkor m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlar utskottet motioner
som bl.a. rör kvalificeringsregler för rätt
till arbetslöshetsersättning. Utskottet anser
att frågan om ersättningsrätt m.m. för
personer med förtroendeuppdrag bör övervägas
och att regeringen återkommer till riksdagen
om detta. Motionerna i övrigt avstyrks.
Jämför reservation 4 (kd).

Bakgrund

Som framgår av avsnittet Allmänt om
arbetslöshetsförsäkringen måste den arbetslöse
uppfylla vissa villkor för att ha rätt till
arbetslöshetsersättning. För att få ersättning
enligt grundförsäkringen krävs att den arbetslöse
uppfyller grundvillkoret och arbets- eller
studerandevillkoret. För att få inkomstrelaterad
ersättning krävs dessutom att ett medlemsvillkor är
uppfyllt.

Grundvillkoret innebär att den sökande för att få
ersättning ska vara

*helt eller delvis arbetslös
*
*arbetsför och oförhindrad att åta sig arbete minst
tre timmar per dag och i genomsnitt minst 17 timmar
per vecka
*
*beredd att anta erbjudet lämpligt arbete
*
*anmäld som arbetssökande vid den offentliga
arbetsförmedlingen
*
*medverkande till att upprätta en individuell
handlingsplan i samråd med arbetsförmedlingen
*
*aktivt arbetssökande.
*
Medlemsvillkoret innebär att den sökande ska ha
varit medlem i eller ansluten till en
arbetslöshetskassa under en sammanhängande tid av
minst 12 månader. För att erhålla medlemskap i en
arbetslöshetskassa krävs enligt lagen om
arbetslöshetskassor att man under en sammanhängande
period av fem veckor under minst fyra veckor har
arbetat i genomsnitt minst 17 timmar per vecka och
fortfarande arbetar i minst den omfattningen.

Arbetsvillkoret innebär att den enskilde under 12
månader närmast före arbetslösheten (ramtid) ska ha
arbetat antingen

1. minst sex månader och minst 70 timmar i varje
kalendermånad
2.
eller
* minst 450 timmar under sex sammanhängande
kalendermånader och minst 45 timmar i var och
en av de månaderna.
*
I vissa fall kan även tid med föräldrapenningförmån
eller tid med totalförsvarsplikt få tillgodoräknas
som arbete, dock tillsammans högst två
kalendermånader.

Som förvärvsarbete räknas också

*tid med semester
*
*annan ledighet med helt eller delvis bibehållen lön
(dock ej ledighet på grund av sjukdom,
totalförsvarsplikt eller barns födelse)
*
*tid med avgångsvederlag.
*
Vissa typer av arbetsmarknadspolitiska insatser kan också
tillgodoräknas i arbetsvillkoret, nämligen

*anställning med lönebidrag
*
*anställning inom Samhall
*
*skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare
*
*anställning med anställningsstöd.
*
Dock räknas inte anställning med särskilt anställningsstöd och
stöd till start av näringsverksamhet som
förvärvsarbete såvida inte den sökande när detta
arbete påbörjades uppfyllde ett arbetsvillkor enligt
ovan.

Studerandevillkoret innebär att den sökande inom en
ramtid av 10 månader efter avslutade studier ska ha

*varit anmäld på arbetsförmedlingen i 90 dagar
*
eller
*arbetat i minst 90 dagar och minst 25 timmar per
vecka.
*
Studierna ska ha

*omfattat heltid
*
- varat minst ett läsår
-
- berättigat till studiestöd enligt
studiestödslagen.
-
Ersättning kan beviljas tidigast från 20-årsdagen
och ersättning utgår enligt grundförsäkringen. För
den som fullföljt en treårig gymnasieutbildning och
är under 20 år förlängs ramtiden till den dag han
eller hon fyller 20 år. För en sökande som deltagit
i aktivitetsgarantin finns särskilda bestämmelser.

Motionerna

Kristdemokraterna förordar i motion A358 yrkande 3
en annan utformning av arbetsvillkoret. Dagens
kvalifikationskrav för grundbeloppet bör ändras.
Rätten till ersättning ska utgå från att man ska
arbeta ett visst antal timmar under en ramtid av ett
år. Enligt partiet bör man också överväga
lämpligheten av att ha olika kvalifikationsvillkor
för grundbeloppet och för den inkomstrelaterade
ersättningen. Partiet föreslår också att
medlemsvillkoret tas bort, detta som en följd av
förslaget om införande av en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

Vänsterpartiet anför i motion A307 yrkande 2 att det
är svårt för deltidsarbetande och för dem som har
olika former av tillfälliga anställningar att
uppfylla inträdeskrav och arbetsvillkor för
arbetslöshetsersättning. Eftersom det är kvinnor och
invandrare som har högst andel både
deltidsanställningar och tillfälliga anställningar
blir resultatet att gällande regelsystem verkar
strukturellt diskriminerande. Partiet vill att
kravet för medlemskap i arbetslöshetskassa enligt
lagen om arbetslöshetskassor slopas och begär att
regeringen utreder hur rätten till
arbetslöshetsersättning kan göras neutral och hur
diskriminering av korttids- och deltidsanställda kan
undanröjas.

I motion A383 anför Berit Högman m.fl. (s) att en
arbetslös bör kunna inneha politiska uppdrag utan
att han eller hon som i dag förlorar sin a-
kasseersättning. Regelverket bör göras tydligt så
att ersättning för förlorad arbetsinkomst också
gäller ersättning för förlorad
arbetslöshetsersättning.

Kurt Kvarnström och Anneli Särnblad (s) menar i
motion A387 att det finns problem för dem som
beviljats 75 % sjukersättning att hitta
anställningar på 25 %. Om det tidigare arbetet
upphör har de svårt att hitta ett nytt. Personer som
hamnar i den situationen har trots att de tillhört
en a-kassa i ett antal månader inte rätt att få
någon a-kasseersättning. Regeln om rätt att få
arbete på Samhall fungerar inte tillfredsställande
då Samhall inte längre finns på alla orter i landet.
Motionärerna vill att reglerna i a-kassan ses över.

Utskottets ställningstagande

Som utskottet uttalat många gånger tidigare bör
rätten till arbetslöshetsersättning bygga på en fast
förankring på arbetsmarknaden. För att en sökande
ska anses ha en fast förankring måste det krävas att
han eller hon har förvärvsarbetat reguljärt i en
viss omfattning. Arbetet ska vara förlagt i tiden så
att en viss kvantitet av arbetet ska ha utförts
varje månad. Utskottet anser att den bedömning av
arbetsvillkoren som lagstiftningen bygger på innebär
rimliga krav på sökandens anknytning till
arbetsmarknaden. Enligt utskottets uppfattning
förhåller det sig på samma sätt när det gäller det
krav på förvärvsarbete som den enskilde måste
uppfylla för att kunna blir medlem i en
arbetslöshetskassa. Motion A358 yrkande 3 (kd)
avstyrks.

Utskottet har dock förståelse för de synpunkter
som framförs i ett par motioner om att vissa grupper
kan ha problem att kvalificera sig till
arbetslöshetsersättning, t.ex. invandrare, personer
med tidsbegränsade anställningar och
deltidsarbetslösa. Enligt utskottets uppfattning är
det angeläget att man i första hand gör
ansträngningar för att dessa personer ska få fastare
anknytning till arbetsmarknaden, t.ex. genom att
bereda dem heltidsarbete. Det har under de senaste
åren vidtagits åtgärder och gjorts insatser för att
stärka dessa möjligheter, vilket utskottet
redovisade bl.a. i betänkande 2004/05:AU1. Med det
anförda avstyrks motion A307 yrkande 2 (v).
När det gäller frågan som tas upp i motion A383 om
politiska förtroendeuppdrag behandlade utskottet
liknande synpunkter i betänkande 2002/03:AU4.
Utskottet hänvisade då till AMS meddelande nr
17/1995. Enligt meddelandet kvalificerar arvoderade
förtroendeuppdrag på heltid eller deltid till
arbetslöshetsersättning. Enstaka förtroendeuppdrag
kvalificerar däremot inte enligt detta meddelande.
Vad sedan gäller frågan om den som uppbär
arbetslöshetsersättning kan åta sig
förtroendeuppdrag utan att förlora ersättning är
praxis, enligt en underhandsuppgift från IAF, att
enstaka uppdrag som förtroendevald i fullmäktig och
nämnder inte ska påverka rätten till
arbetslöshetsersättning. Enligt det nyssnämnda
meddelandet ska det i dessa fall göras en
individuell bedömning av om uppdraget utgör hinder
att stå till arbetsmarknadens förfogande.
För förtroendeuppdrag som avses i kommunallagen
(1991:900) finns en regel om rätt till ersättning
för förlorade arbetsinkomster eller ekonomiska
förmåner. Denna ersättningsrätt gäller inte
förtroendevalda som fullgör uppdragen på heltid
eller en betydande del av heltid. Reglerna i
kommunallagen ändrades från den 1 juli 2002 och
innebär i dag att kommunen eller landstinget är
skyldigt att kompensera den enskilde även för
förlust av socialförsäkringsrättsliga ersättningar.
På detta sätt kan även denna grupp ges ekonomiska
förutsättningar att åta sig kommunala
förtroendeuppdrag. Före lagändringen avsåg
ersättningsrätten endast förlust av arbetsinkomster
och pensions- och semesterförmåner. Utgångspunkten
för den nya regeln är att förtroendevalda inte har
rätt till olika former av socialförsäkringsrättsliga
ersättningar under den tid som förtroendeuppdraget
fullgörs. Den som uppbär arbetslöshetsersättning
anses inte stå till arbetsmarknadens förfogande
under denna tid och förlorar då ersättning. I
propositionen Demokrati för det nya seklet (prop.
2001/02:80, s. 88-89, 139) diskuterades möjligheten
att ändra regleringen för arbetslöshetsersättningen.
Detta ansågs inte vara en framkomlig väg eftersom
regeringen ansåg det viktigt att värna om principen
att ersättning endast ska lämnas när man står till
arbetsmarknadens förfogande. Lösningen blev alltså i
stället att ersättningen för förlorade ekonomiska
förmåner enligt 4 kap. 12 § kommunallagen även
inkluderar exempelvis förlorad
arbetslöshetsersättning. Det krävs att den enskilde
yrkar ersättning för att denna ska betalas ut, och
den förtroendevalde måste kunna visa på vilket sätt
han åsamkats ett inkomstbortfall.
Utskottet anser liksom motionären att möjligheten
att ha politiska uppdrag är en viktig del i
demokratin. Detta är också utgångspunkten för
kommunallagens ersättningsregler. Utskottet anser
att det finns skäl att närmare överväga frågan om
ersättningsrätt m.m. för personer med
förtroendeuppdrag och att regeringen återkommer till
riksdagen om detta. Detta bör ges regeringen till
känna. Utskottet bifaller därmed delvis motion A383
(s).
Utskottet har förståelse för det som sägs i motion
A387 om att det kan vara svårt för en person med tre
fjärdedels sjukersättning att finna en anställning
för den resterande fjärdedelen. Enligt den regel i
lagen (1998:1755) om särskilda insatser för personer
med tre fjärdedels sjukersättning eller
aktivitetsersättning, som motionärerna också
hänvisar till, ska särskilda insatser göras för att
personer med dessa förutsättningar ska kunna få en
anställning motsvarande den återstående
arbetsförmågan. Förutom en anställning hos Samhall
kan det innebära en anställning med lönebidrag. Här
kan också nämnas den pilotverksamhet med en
samordnad organisation mellan Försäkringskassan och
arbetsförmedlingen för sjukskrivna arbetslösa
(FAROS) som bedrivits t.o.m. den 31 december 2004.
Projektets slutrapport lämnas till regeringen den 28
februari 2005. Utskottet kan också nämna den lag
(2003:1210) om finansiell samordning av
rehabiliteringsinsatser som gäller fr.o.m. den 1
januari 2004. Lagen ger Försäkringskassan,
länsarbetsnämnd, kommun och landsting nya
möjligheter i arbetet med personer som är i behov av
samordnade rehabiliteringsinsatser. Dessa frågor
tillhör socialförsäkringsutskottets
beredningsområde. Utskottet vill också hänvisa till
den översyn av socialförsäkringssystemen (dir.
2004:129) som bl.a. omfattar frågan om en bättre
samordning mellan systemen för sjuk- och
arbetslöshetsförsäkringarna. Med hänvisning till det
ovan anförda avstyrks motion A387 (s).

Familjehem

Utskottets förslag i korthet

I avsnittet avstyrks motioner om att arbete i
familjehem ska berättiga till ersättning från
arbetslöshetsförsäkringen. Hänvisning sker
till pågående utredningsarbete. Jämför
reservation 5 (m, fp, kd, c).

Motionerna

Kristdemokraterna konstaterar i motion A358 yrkande
8 att familjehemmen efterfrågas alltmer för
familjevårdande uppgifter. Kommunerna har i dag
stora svårigheter att rekrytera familjehem.
Uppdraget som familjehemsförälder måste godkännas
som ett arbete med rätt till arbetsrättslig
trygghet. Partiet anser att arbetstagarbegreppet ska
omfatta även personer verksamma i familjehem och att
verksamheten ska berättiga till ersättning från a-
kassan.

Birgitta Sellén (c) anför i motion So522 yrkande 2
att en familjehemsförälder som är arbetslös ska få
behålla rätten till a-kassa. De nuvarande
bestämmelserna måste ses över och förändras.

I motion A208 av Magdalena Andersson och Anita Sidén
(m) menar motionärerna att en familjehemsförälder
ska kunna betraktas som arbetstagare och därmed
kunna omfattas av den arbetsrättsliga
skyddslagstiftningen.

Jörgen Johansson och Annika Qarlsson (c) framför i
motion A276 yrkandena 1 och 2, som tar upp
situationen för verksamheten i familje- och jourhem,
att tryggheten vid anställningens upphörande bör
vara likvärdig oavsett anställningsform och att
uppdragsanställda i jour- och familjehem ska
inkluderas i gällande trygghetssystem på
arbetsmarknaden.

Utskottets ställningstagande

Frågan om familjehemsuppdrag ska jämställas med
förvärvsarbete och därigenom grunda rätt till
ersättning från arbetslöshetsförsäkringen,
alternativt om tiden med sådant uppdrag ska vara
överhoppningsbar, har behandlats vid ett flertal
tillfällen i utskottet, senast våren 2004 (bet.
2003/04:AU3). Utskottet konstaterade då att en
parlamentarisk kommitté tillkallats med uppdrag
(dir. 2003:76) att ta fram underlag till en
nationell handlingsplan för den sociala barn- och
ungdomsvården. Utredningen ska genomföra en samlad
analys av den nuvarande sociala barn- och
ungdomsvårdens mål, innehåll, resultat och
organisation. Utifrån denna analys ska utredningen
eventuellt föreslå förändringar i målens innehåll
och utformning och förslag om hur denna vård bäst
bör organiseras för att kunna uppnå målen.
Utredningen ska enligt tilläggsdirektiv (dir.
2005:20) redovisa uppdraget senast den 1 oktober
2005. Regeringen har också tillsatt en utredning
(dir. 2004:129) för att göra en översyn av
socialförsäkringarna. Utskottet anser att
utredningsarbetet inte bör föregripas och avstyrker
därför motionerna So522 yrkande 2 (c), A208 (m),
A276 yrkandena 1 och 2 (c) och A358 yrkande 8 (kd).

Utskottet återkommer i ett senare avsnitt till
frågan om tid som familjehemsförälder ska kunna vara
överhoppningsbar.

Företagare

Utskottets förslag i korthet

Utskottet behandlar i detta avsnitt motioner
som rör företagares rätt till a-kassa.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks med
hänvisning till pågående beredningsarbete.

Bakgrund

Arbetslöshetsförsäkringen omfattar både arbetstagare
och företagare. I princip gäller samma regler för
båda dessa grupper, men vissa särregler finns för
företagarna. Dessa regler återfinns i 34-37 §§ ALF.
Av dessa regler framgår att en företagare ska anses
vara arbetslös när företagarens personliga
verksamhet i rörelsen vid en samlad bedömning kan
anses ha upphört annat än tillfälligt. En företagare
kan även betraktas som arbetslös vid ett tillfälligt
uppehåll i rörelsen. Uppehållet får dock inte till
någon del vara av säsongskaraktär och någon
verksamhet får inte bedrivas i rörelsen.
Ersättningsrätten är begränsad till ett avbrott i en
och samma rörelse. Den försäkrade måste anmäla sig
som arbetslös och stå till arbetsmarknadens
förfogande. Vid bestämmande av företagarens
dagpenning är huvudregeln att den ska beräknas på
ett genomsnitt av inkomsterna från rörelsen under de
senaste tre åren, exklusive avvecklingsåret, före
arbetslöshetens inträde. Om företagaren har lagt ned
sin verksamhet inom tolv månader från starten kan
ersättningen i stället baseras på företagarens
tidigare anställning. Enligt IAF:s föreskrifter om
arbetslöshetsförsäkring (IAFFS 2004:1) är en
förutsättning för detta att företagaren var
ersättningsberättigad vid den tidpunkt då han
påbörjade verksamheten i företaget.

Motionerna

Folkpartiet menar i motion N254 yrkande 16 att
arbetsmarknaden på landsbygden ofta ser mycket
annorlunda ut jämfört med tätorten och att
arbetsmarknadspolitiken i större utsträckning måste
anpassas till detta. Som exempel nämner partiet
småföretagens begränsade möjligheter till a-kassa.
Företagare som arbetar i säsongsberoende branscher
drabbas särskilt av detta, vilket är speciellt
problematiskt för många av landsbygdens företagare.
Folkpartiet kräver att man ser över
arbetsmarknadslagstiftningen och att ett
landsbygdsperspektiv finns med på ett tydligt sätt i
en sådan översyn.

Kristdemokraterna begär i motion N400 yrkande 13 ett
tillkännagivande om arbetslöshetsförsäkringen.
Partiet anser att egenföretagare bör få samma rätt
till ersättning som anställda i de olika
försäkringssystemen.

Kristdemokraterna anser vidare i motion A358
yrkande 7 att en översyn bör ske av företagares rätt
till a-kassa. Reglerna är i sin nuvarande form
främst inriktade på arbetstagare. Ett klart och
tydligt regelverk är nödvändigt. Tillämpningen av
nuvarande a-kasseregler för småföretagare skiljer
sig mycket åt mellan olika kassor. Problemet är
störst vad gäller bedömning av nivån på
ersättningen.

Centerpartiet framför i motion A261 yrkande 4 tre
förslag om att anpassa reglerna för småföretagares
a-kassa. Partiet menar att det bör vara möjligt för
en företagare att låta sitt företag vara vilande mer
än en gång. Ersättningen för a-kassa för arbetslösa
företagare bör baseras på det bästa av de tre
senaste åren och inte på den genomsnittliga
inkomsten som i dag. Möjligheten att basera
dagsförtjänsten på en tidigare anställning för det
fall företagaren har lagt ned sin verksamhet inom
ett år bör utökas. Dagsförtjänsten ska kunna baseras
på en tidigare anställning som ligger maximalt tre
år tillbaka.

Kenth Högström (s) anför i motion A374 att
olikheterna i beräkningen av dagpenning vid
arbetslöshet mellan arbetslöshetskassor för
löntagare och egenföretagare måste utjämnas.

Utskottets ställningstagande

Att stimulera företagandet är enligt utskottet
viktigt. På flera olika områden görs också insatser
för att främja företagande. Ett väl utvecklat
företagande leder till fler arbetstillfällen och
därigenom minskad arbetslöshet. Utskottet har ofta
diskuterat frågan om arbetslöshetsförsäkringen och
företagare. Företagare, uppdragstagare och verksamma
i kooperativ behöver likaväl som andra grupper
ekonomisk trygghet. Försäkringen får inte utformas
så att den blir ett hinder för nyföretagande.
Arbetslöshetsförsäkringen är i grunden en
löntagarförsäkring, men försäkringen har successivt
utvidgats till att även ge ett försäkringsskydd för
företagare. Ersättningen till anställda bygger på
intyg från arbetsgivare och på förhållanden som den
enskilde löntagaren inte på samma sätt som en
företagare kan påverka. En företagare har däremot
vissa möjligheter att styra sina inkomster och
därmed påverka utfallet av försäkringen. Detta är en
anledning till att det behövs särskilda regler för
företagare.

Näringsdepartementet har i ett projekt om
företags- och anställningsformer i förändring (Ds
2003:27) belyst skillnader i befintliga regelsystem
mellan företagare och anställda när det gäller de
sociala trygghetssystemen och problem som dessa
skillnader kan medföra.
Riksdagen begärde den 15 april 2004 i ett
tillkännagivande till regeringen, i samband med
behandlingen av arbetsmarknadsutskottets betänkande
2003/04:AU6 (rskr. 2003/04:185), en parlamentarisk
utredning för att skyndsamt se över företagares
ekonomiska situation vid arbetslöshet. Enligt ett
interpellationssvar av näringsminister Thomas Östros
i januari 2005 (ip. 2004/05:265) bereder man i
Regeringskansliet för närvarande kommittédirektiv
avseende bl.a. regler vid arbetslöshet och sjukdom.
Utskottet utgår från att det som tas upp i
ovanstående motioner kommer att beröras av
utredningen. Utredningsarbetet bör inte föregripas.
Utskottet avstyrker därmed motionerna N254 yrkande
16 (fp), N400 yrkande 13 (kd), A261 yrkande 4 (c),
A358 yrkande 7 (kd) och A374 (s).

Studier och a-kassa

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner som rör
studier och a-kassa. Samtliga motionsyrkanden
avstyrks bl.a. med hänvisning till pågående
beredningar. Jämför reservation 6 (kd).

Bakgrund

Normalt kan man inte få arbetslöshetsersättning
under studietid eftersom man då inte anses vara
arbetslös. Grundkravet för ersättningsrätt är att
vara anmäld till arbetsförmedlingen och stå till
arbetsmarknadens förfogande. Man måste alltså aktivt
söka arbete, och det får inte vara något som hindrar
den arbetssökande från att anta ett
arbetserbjudande. Huvudregeln i ALF är därför att
ersättning inte lämnas till den som deltar i
utbildning (10 § första stycket punkt 1). Om det
finns särskilda skäl får regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer föreskriva att
ersättning får lämnas till en person som deltar i
utbildning och ange vilka villkor för rätt till
ersättning som i sådana fall ska gälla. I korthet
innebär de nu gällande undantagen följande.

Av betydelse är bl.a. om det är heltids- eller
deltidsstudier och om studierna finansieras med
någon form av studiestöd. I vissa fall kan
ersättning lämnas t.o.m. under avbrott eller
uppehåll i utbildningen. Om studier sker på heltid
utan studiestöd kan arbetslöshetsersättning utges
endast om

* det är en fortsättning på en heltidsutbildning
som tidigare bedrivits jämsides med ett
heltidsarbete,
*
*heltidsarbete söks och
*
*tidigare arbete inte avslutats på grund av
studierna.
*
Vid deltagande i en orienteringskurs på hel- eller
deltid utan någon form av studiestöd kan
arbetslöshetsersättning utges om kursen uppfyller
vissa krav. En orienteringskurs är en kort
utbildning med huvudsyfte att orientera om olika
yrken och utbildningsvägar. Kurserna anvisas av
arbetsförmedlingen.

Vid utbildning på deltid utan studiestöd kan
arbetslöshetsersättning utges endast om

*tidigare arbete inte avslutats på grund av
studierna,
*
*heltidsarbete söks och
*
* den arbetslöse kan intyga att han eller hon är
beredd att avbryta studierna om de skulle
hindra honom eller henne från att ta ett
arbete.
*
Vid utbildning på deltid med studiestöd kan
arbetslöshetsersättning utges endast om

*den arbetslöse bedrivit studier varaktigt (minst en
termin) före arbetslösheten vid sidan av ett
deltidsarbete,
*
*arbete söks i minst samma omfattning som tidigare
och
*
*den arbetslöse ofrivilligt fått lämna sitt arbete.
*
Om den studerande själv väljer att avbryta sina
studier utan avsikt att återuppta dem anses de vara
avslutade och personen anses inte längre vara
studerande. Arbetslöshetsersättning kan då lämnas
under förutsättning att övriga villkor är uppfyllda.

Vid ferieuppehåll i utbildningen kan ersättning
lämnas i vissa fall. Det krävs att arbetsvillkoret
är uppfyllt eller att det inte har gått mer än tolv
månader sedan arbetslöshetsersättning senast
uppbars. Ferieuppehållet ska dessutom överstiga 45
kalenderdagar. Särskilda regler gäller vid
arbetsmarknadsutbildningar.

Tid i viss utbildning kan vara s.k. överhoppningsbar
tid i försäkringen. Utskottet återkommer till den
frågan i ett senare avsnitt.

Motionerna

Kristdemokraterna anför i motion A358 yrkande 9 att
lagen om arbetslöshetsförsäkring bör ändras så att
det åter blir möjligt för studerande att erhålla
arbetslöshetsersättning under ferierna.

Kurt Kvarnström och Anneli Särnblad (s) pekar i
motion A372 på problemet att arbetslösa studerande
under vissa förutsättningar inte får a-
kasseersättning under sommaren. Målsättningen är att
de som är sjuka och måste byta arbete ska erbjudas
en snabb och aktiv rehabilitering. De berörda
personerna bör ges en bra ekonomisk trygghet under
denna omställning, t.ex. när de studerar.

I motion A388 av Berit Högman m.fl. (s) framförs att
arbetslöshet ska kunna kombineras med studier under
förutsättning att den arbetslöse uppfyller kravet på
ett aktivt arbetssökande och kravet på beredskap att
ta de arbeten som erbjuds. Olika a-kassor behandlar
denna typ av ärenden olika. Motionärerna menar att
en likartad hantering hos alla a-kassor är ett måste
om vi ska gå från ord till handling beträffande det
livslånga lärandet.

Christer Erlandsson (s) betonar i motion A293 att
arbetslösa bör stimuleras att ta egna initiativ till
utveckling/utbildning på kvällar och helger som
underlättar för dem att få arbete. Regelsystemet för
rätt till a-kasseersättning innehåller begränsningar
för detta som bör tas bort.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat
liknande frågor om arbetslöshetsförsäkringens regler
vid studier. Det är utskottets uppfattning att
utbildning stärker människor och ger människor kraft
att möta förändringar i ett alltmer kunskapsbaserat
samhälle. Utbildning är också ett av de viktigaste
verktygen för att öka jämlikheten och motverka
segregation i samhället. Det blir allt viktigare att
ta till vara människors initiativkraft och
kompetens. Därför är det också viktigt att
trygghetssystemen inte är utformade så att personer
avstår från studier.

Av bakgrundsavsnittet ovan framgår att det under
vissa förutsättningar är möjligt att studera och
erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.
Till exempel kan man bedriva deltidsstudier
förutsatt att tidigare arbete inte avslutats på
grund av studierna och att studierna inte hindrar
den sökande att söka heltidsarbete. Man måste också
vara beredd att avbryta studierna om man får ett
arbete.
När det gäller frågan om a-kassa under ferier så
behandlade utskottet liknande synpunkter i förra
årets betänkande (2003/04:AU3). Utskottet uttalade
då att den bestämmelse som reglerar rätten till
ersättning under ferier som överstiger 45 dagar tar
sikte på sommarlovet i den traditionella
terminsuppdelade utbildningen. Numera är
utbildningar inte alltid terminsuppdelade på höst-
och vårterminer, och både fler och kortare uppehåll
kan ingå i utbildningsplanen. Utskottet menade att
det kan finnas anledning att se över det regelverk
som gäller uppehåll i utbildningen och utgick från
att regeringen i beredningen av den nedan omnämnda
studiesociala utredningen även skulle beakta detta.
Utskottet vill betona vikten av att dessa frågor tas
upp i beredningen av utredningens betänkande.
När det gäller det som tas upp i motion A388 om
att a-kassor behandlar frågor om studier och
arbetslöshetsersättning olika vill utskottet hänvisa
till det som sagts ovan om IAF:s uppgift som bl.a.
består i att bidra till att arbetslöshetskassorna
och arbetsförmedlingarna fullgör sina uppgifter i
arbetslöshetsförsäkringen på ett korrekt och
likformigt sätt över hela landet. Det är utskottets
uppfattning att IAF:s arbete kommer att bidra till
att sådana eventuella brister som motionären pekar
på kommer att minska.
Frågor om studier och arbetslöshetsförsäkring har
också behandlats i den studiesociala utredning som i
december 2003 lämnade sitt betänkande Studerande och
trygghetssystemen (SOU 2003:130) till regeringen.
Utredningen konstaterar när det gäller
arbetslöshetsförsäkringen att regelverket upplevs
som svårt och komplicerat av många studerande. Det
vore därför av värde, menar utredningen, om
informationen till studerande om reglerna stärks.
Utredningen har också identifierat vissa problem i
den praktiska tillämpningen. Studerande som inte har
eller kan få studiemedel saknar t.ex. möjligheter
att kombinera arbetslöshetsersättning med fortsatta
deltidsstudier. För att förbättra för alla
studerande vill utredningen bl.a. att

*reglerna blir färre och enklare så att
tillämpningen blir mer enhetlig,
*
*studerande kan kvalificera sig och få tillgång till
de försäkringssystem som bygger på
inkomstbortfallsprincipen t.ex. genom att
bidragsdelen i studiemedlet beskattas,
*
*studiemedlen värdesäkras i takt med den
samhällsekonomiska utvecklingen,
*
*studier på deltid kan kombineras med sjukskrivning
på deltid,
*
*skyddsbestämmelserna om sjukpenninggrundande
inkomst anpassas till ett flexibelt användande av
studiemedlen,
*
*vissa åldersgränser för studerande anpassas till
livslångt lärande.
*
Utredningen har också fört fram behovet av att
förbättra för studerande med barn.

Enligt uppgift från Socialdepartementet har
utredningen remissbehandlats och en sammanställning
av remissvaren har gjorts. Betänkandet är nu under
beredning.
Utskottet kan notera att en arbetsgrupp inom
Regeringskansliet under hösten har haft i uppgift
att presentera förslag till utformningen av ett
barntillägg till studerande. Arbetsgruppens förslag
har presenterats i rapporten Ett barntillägg till
studerande (Ds 2004:53). Rapporten har
remissbehandlats och en proposition är aviserad till
den 23 mars.
Utskottet anser att regeringens vidare åtgärder
med anledning av den studiesociala utredningens
förslag bör avvaktas. Med hänvisning till det
anförda avstyrks motionerna A293 (s), A358 yrkande 9
(kd), A372 (s) och A388 (s).

A-kassan och bemanningsföretagen

Utskottets förslag i korthet

I avsnittet avstyrks två motionsyrkanden om
a-kassan och bemanningsföretagen. Utskottet
anser att man bör avvakta kommande skrivelse.
Jämför reservation 7 (kd).

Motionerna

Kristdemokraterna anför i motion A358 yrkande 6 att
reglerna för arbetslöshetskassa är olika beroende på
om ett bemanningsföretag är offentligt eller privat.
En anställd i ett privat bemanningsföretag betraktas
alltid som heltidsanställd oavsett vad den enskilde
och företaget har avtalat. Den enskilde kan därför
inte få utfyllnad från arbetslöshetsförsäkringen vid
deltidsarbetslöshet. En deltidsanställd i ett annat
företag liksom i ett offentligt organiserat
bemanningsföretag kan däremot få
utfyllnadsersättning i motsvarande situation.
Partiet menar att samma regler måste gälla oavsett
om man arbetar i ett privat eller offentligt
organiserat bemanningsföretag. Vidare anser partiet
att det finns problem i AMS regelverk när det t.ex.
gäller möjligheten att få arbetslöshetsersättning
för en period mellan två uppdrag för ett och samma
bemanningsföretag. Kristdemokraterna anför att det
är viktigt att de regelverk som diskuteras i
motionen ses över så att arbetslösa inte tvingas att
tacka nej till jobb i bemanningsföretag på grund av
risken att mista sin arbetslöshetsersättning.

Matilda Ernkrans m.fl. (s) framför i motion A228 att
det finns problem för den enskilde när det gäller
arbetslöshet mellan anställningar hos
uthyrningsföretag och arbetslöshetsförsäkringen.
Motionärerna anser att regeringen bör låta se över
regelverket.

Utskottets ställningstagande

IAF har utrett frågan om rätt till
arbetslöshetsersättning mellan uppdrag och vid
deltidsarbete för den som är anställd i
bemanningsföretag för att hyras ut. Slutsatsen av
den utredningen framgår av IAF Informerar nr 4/2004.
En person som är tillsvidareanställd i
personaluthyrningsverksamhet och som på grund av
t.ex. bristande orderingång periodvis är sysslolös,
är enligt utredningen inte att betrakta som
arbetslös och har inte rätt till
arbetslöshetsersättning. Situationen kan jämföras
med permittering. En anställd som inte är fullt
utbokad kan inte heller kombinera deltidsuppdragen
med arbetslöshetsersättning eftersom han eller hon
enligt IAF i dessa fall får anses stå främst till
företagets förfogande. Inte heller då en person är
anställd på deltid i uthyrningsverksamhet kan han
eller hon enligt utredningen anses ha rätt till
arbetslöshetsersättning, eftersom den anställde
oavsett hel- eller deltidsanställning knappast kan
förutse när eller var han eller hon ska utföra ett
uppdrag och därigenom inte kan anses oförhindrad att
åta sig annat arbete.

Riksdagen beslutade 1999, på förslag från
utskottet, om ett tillkännagivande om behovet av en
översyn av bemanningsföretagen (1999/2000:AU1, rskr.
1999/2000:83). Under hösten 2001 tillsattes en
arbetsgrupp i Regeringskansliet med uppdrag att
inventera de problem som kan vara förknippade med
anställning i ett bemanningsföretag. Uppdraget
skulle redovisas den 30 november 2002. I samband med
att gruppen inledde sitt arbete lade EU-kommissionen
fram ett förslag till direktiv om
anställningsvillkor i bemanningsföretag. Med
anledning av förhandlingarna på EU-nivå kom arbetet
med de nationella frågorna att avvaktas.
Förhandlingarna avstannade under 2003 och har först
i september 2004 återupptagits. Regeringen beslutade
i mars 2004 att redovisningstiden för gruppen skulle
förlängas till september 2004. Arbetsgruppen har i
en promemoria (N2001/8934/ARM) gjort en
problemsammanställning och redogjort för parternas
synpunkter. I Regeringskansliet förbereds nu en
skrivelse om bemanningsföretagen. Enligt
statsrådsberedningens förteckning i januari 2005
över propositioner som är avsedda att avlämnas under
återstoden av detta riksmöte ska skrivelsen avlämnas
till riksdagen i april. Här kan också nämnas att
ordförandelandet Luxemburg har aviserat (dock
markerat eventuellt) att frågan om ett direktiv för
bemanningsföretagen ska tas upp för gemensam
ståndpunkt i början av mars.
I avvaktan på den kommande skrivelsen från
regeringen avstyrker utskottet motionerna A228 (s)
och A358 yrkande 6 (kd).

Överhoppningsbar tid

Utskottets förslag i korthet

I avsnittet behandlas motioner från den
allmänna motionstiden som rör s.k.
överhoppningsbar tid i
arbetslöshetsförsäkringen. Motionerna
avstyrks. Jämför reservation 8 (kd).

Bakgrund

För ersättningsrätt i arbetslöshetsförsäkringen
krävs att ett s.k. arbetsvillkor ska vara uppfyllt.
Detta villkor innebär att den sökande under en
tolvmånadersperiod (ramtid) omedelbart före
arbetslöshetens inträde ska ha utfört en viss mängd
arbete. När denna ramtid ska bestämmas räknas inte
(överhoppas) tid då den sökande varit hindrad att
arbeta av ett antal angivna skäl. Överhoppningsbar
tid kan vara t.ex. sjukdom, utbildning under vissa
förutsättningar, vård av eget barn under två år
eller vård av adoptivbarn i två år efter barnets
ankomst i familjen samt deltagande i vissa
arbetsmarknadspolitiska program. Även tid då den
sökande fått föräldrapenningförmåner får överhoppas.
Att tiden är överhoppningsbar innebär att även
sådant förvärvsarbete som ligger längre tillbaka i
tiden än tolv månader kan tillgodoräknas i
arbetsvillkoret. Den överhoppningsbara tiden är
begränsad till sju år.

Motionerna

Kristdemokraterna anser i motion A358 yrkande 5 att
studier ska betraktas som överhoppningsbar tid i
arbetslöshetsförsäkringen i proportion till
omfattningen av tiden.

Kurt Kvarnström och Anneli Särnblad (s) anser i
motion A378 att det bör övervägas att ta bort
begränsningsregeln för överhoppningsbar tid på sju
år.

I motion A309 av Lennart Klockare och Birgitta
Ahlqvist (s) tar motionärerna upp frågan om
överhoppningsbar tid för föräldralediga.
Motionärerna anser att det bör gälla motsvarande
regler i arbetslöshetsförsäkringen som i
föräldraförsäkringen, där den som t.ex. arbetar
halvtid och tar ut föräldrapenning för den andra
delen kan behålla sin sjukpenninggrundande inkomst
(SGI).

Raimo Pärssinen (s) anför i motion A311 att den tid
då man tar emot familjehemsplacerade små barn bör
vara överhoppningsbar i arbetslöshetsförsäkringen.

Utskottets ställningstagande

Frågan i motion A358 om överhoppningsbar tid vid
studier har utskottet behandlat vid flera tillfällen
tidigare, senast i betänkande 2003/04:AU3. Utskottet
gör här samma konstaterande som då, nämligen att
studier redan i dag är överhoppningsbar tid om de
avslutats efter fyllda 25 år eller om de har
föregåtts av sammanhängande förvärvsarbete på heltid
i minst fem månader. Detta gäller under
förutsättning att studierna var på heltid och är
avslutade. Här som i andra sammanhang knyts
ersättningsrätten till att den sökande står till
arbetsmarknadens förfogande. Utskottet är inte
berett att ställa sig bakom att ytterligare utvidga
möjligheterna att betrakta utbildning som
överhoppningsbar tid. Med hänvisning till detta
avstyrker utskottet motion A358 yrkande 5 (kd).

Den tid som får hoppas över vid bestämmande av
ramtiden är begränsad till sju år. Denna begränsning
infördes 2001 (bet. 2000/01:AU5) enligt ett förslag
i proposition 1999/2000:139 En rättvisare och
tydligare arbetslöshetsförsäkring. Utskottet delade
regeringens uppfattning att det inte är förenligt
med försäkringens syfte att en arbetssökande kan
vara borta från arbetsmarknaden under en mycket lång
tid och ändå vara berättigad till ersättning. En
begränsning av ramtiden innebär att kravet på
anknytning till arbetsmarknaden upprätthålls bättre
samtidigt som administrationen underlättas.
Utskottet ser i nuläget ingen anledning till att
ändra denna begränsningsregel.
Liknande synpunkter om överhoppningsbar tid vid
föräldraledighet som framförs i motion A309
behandlades av utskottet i betänkande 2002/03:AU4.
Motionen anknyter till två domar från
Regeringsrätten i maj 2002. De enskilda personerna
hade under samma tid som föräldrapenning uppburits
deltidsarbetat i sådan omfattning att ett nytt
arbetsvillkor hade uppfyllts. Dagpenningen hade
därmed grundats på deltidsarbetet, vilket innebar
att ersättningen beräknats på den lägre inkomsten
trots att personen arbetat heltid före
föräldraledigheten. Utskottet utgår från att
regeringen följer frågan och vid behov återkommer
till riksdagen med förslag.
Frågan om tid då man tar emot familjehemsplacerade
barn ska vara överhoppningsbar har nära anknytning
till den ovan behandlade frågan om
familjehemsuppdraget i sig ska kunna grunda rätt
till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.
Lagens innebörd är i princip att en viss verksamhet
inte samtidigt kan vara både ersättningsgrundande
och överhoppningsbar. Tanken med möjligheten att
hoppa över tid är att ett förvärvsarbete som ligger
längre bort i tiden ska kunna läggas till grund för
ersättning. Om uppdraget som familjehemsförälder
skulle jämställas med förvärvsarbete, och därmed
kvalificera till ersättning från a-kassan, kan samma
tid alltså inte vara överhoppningsbar. Utskottet
vill också hänvisa till vad som anförts i avsnittet
om familjehem och a-kassa om att avvakta pågående
utredningsarbete. Med hänvisning till det ovan
anförda avstyrks motionerna A309 (s), A311 (s) och
A378 (s).

Övrigt

Utskottets förslag i korthet

I avsnittet behandlar utskottet övriga
motioner på arbetslöshetsförsäkringens
område. Samtliga motioner avstyrks. Jämför
reservation 9 (m).

Motionerna

I motion A236 menar Hans Stenberg och Kerstin
Kristiansson Karlstedt (s) att det skulle vara
önskvärt att rutinerna för a-kassans hantering av
arbetsgivarintygen förenklas utan att för den skull
kontrollfunktionen i systemet kommer på undantag.

Jan Björkman och Kerstin Andersson (s) betonar i
motion A255 behovet av att skyndsamt lösa frågan om
samordnat utbetalningsansvar mellan a-kassan och
försäkringskassan.

I motion Sf356 yrkande 3 av Tobias Billström m.fl.
(m) anförs att reglerna på arbetsmarknaden måste
vara enkla och lätthanterliga och anpassade till en
gemensam arbetsmarknad. Motionärerna ger ett antal
exempel på hur den nuvarande utformningen av a-
kassesystemet utgör hinder för rörlighet av
arbetskraft i Öresundsregionen.

Utskottets ställningstagande

När det gäller frågan om hanteringen av
arbetsgivarintygen, som tas upp i motion A236, kan
utskottet föreställa sig att det ibland kan upplevas
som besvärligt att utverka ett intyg. Om ett sådant
intyg bara kan skaffas med stora svårigheter finns
det möjlighet enligt 47 § ALF att styrka
arbetsförhållandena och övriga uppgifter på annat
sätt. I Försäkringsbestämmelser - Regelbok för
arbetslöshetskassor, som ges ut av IAF, anges att en
sökande som omöjligen kan erhålla arbetsgivarintyg
kan styrka de uppgifter kassan behöver för att
bedöma ersättningsrätten genom att visa t.ex.
lönebesked för den aktuella perioden. Av IAF:s
föreskrifter (IAFFS 2004:1) framgår också att det
under vissa förutsättningar är möjligt att lämna
arbetsgivarintyg till en arbetslöshetskassa i
elektronisk form. Mot den bakgrunden anser utskottet
inte att det finns någon anledning att ta något
initiativ i frågan. Motion A236 (s) avstyrks.

Frågan om samordnat utbetalningsansvar behandlade
utskottet senast våren 2004 (bet. 2003/04:AU3).
Följande kan sägas i denna fråga. I oktober 2001
lade utredningen om aktivitetsstödet fram sitt
slutbetänkande Utbetalning av aktivitetsstödet (SOU
2001:81). I betänkandet framfördes bl.a. att det
borde vara rationellt med färre inblandade aktörer
vid utbetalningen av aktivitetsstödet. Dåvarande
Riksförsäkringsverket (RFV) ansåg i sitt
remissyttrande över betänkandet att utredningen inte
utrett de delar som är av väsentlig betydelse för
socialförsäkringen och dess administration. Vidare
ansåg RFV att beslutsunderlaget var bristfälligt och
kostnadsberäkningarna missvisande och otydliga. Även
Statskontoret i samarbete med Riksförsäkringsverket,
Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetsgivarverket,
Försäkringskasseförbundet och Arbetslöshetskassornas
samorganisation har utrett frågan och redovisade
sitt uppdrag i december 2002. I rapporten Alternativ
administration av aktivitetsstöd. Effekter för
socialförsäkringens administration (2002:28) jämförs
tre alternativ med ett nollalternativ, där
nollalternativet är ett med hjälp av IT-teknik
rationaliserat nuläge där de allmänna
försäkringskassorna ombesörjer administrationen av
aktivitetsstödet. Statskontoret konstaterade att
nollalternativet syntes vara mest kostnadseffektivt
för socialförsäkringens administration om hänsyn
också tas till de administrativa kostnaderna vid
arbetslöshetskassorna. Även RFV har utrett frågan
och lämnat ett alternativt förslag. Regeringen
beslutade i november 2003 att lägga det förutnämnda
betänkandet (SOU 2001:81) till handlingarna.
Utskottet har under hand erfarit att frågan inte
längre bereds i Regeringskansliet.
När utskottet behandlade denna fråga våren 2004
framhölls betydelsen av ett samordnat
utbetalningsansvar mellan olika aktörer på
arbetsmarknadsområdet. Utskottet utgick från att
regeringen tar nödvändiga initiativ i frågan för att
så snart det är möjligt kunna lägga fram ett konkret
förslag för riksdagen. Utskottet kan nu konstatera
att frågan inte längre är aktuell i
Regeringskansliet. Enligt utskottets mening är det
av största vikt att frågan återupptas. Utskottet
anser att det finns starka skäl för att överföra
uppgiften att administrera och utbetala de s.k.
aktivitetsstöden till arbetslöshetskassorna.
Utskottet förutsätter att regeringen återkommer till
riksdagen med förslag i frågan. Motion A255 (s)
avstyrks i den mån den inte får anses tillgodosedd
med det anförda.
I budgetbetänkande 2004/05:AU1 behandlade
utskottet ett yrkande i motion Sf356 om skillnader
mellan svenskt och danskt regelverk. Utskottet
framförde då att en bättre samordning mellan
regelverken i de nordiska länderna är önskvärd och
menade att problem inte kan lösas genom ensidiga
åtgärder från Sveriges riksdag och regering utan
kräver långsiktigt arbete i alla berörda länder.
Området är komplicerat och är ständigt föremål för
arbete, bl.a. inom Nordiska rådet. Frågor om
arbetslöshetsersättning regleras bl.a. i den
nordiska konventionen om social trygghet. Utskottet
kan också hänvisa till ny statistik från SCB som
visar att närmare 20 000 svenskar arbetspendlade
till nordiska grannländer under 2001. Statistiken
visar att svenskarna pendlade i betydligt större
utsträckning än övriga nordbor. Från Sverige till
Danmark pendlade drygt 4 700 personer, till Finland
knappt 1 600 och till Norge drygt 13 300 personer.
Här kan också nämnas att de nordiska ministrarna i
samband med Nordiska rådets session i Stockholm den
1 november 2004 undertecknade ett nytt nordiskt
avtal om folkbokföring. Avtalet innebär lättnader
för nordiska medborgare som flyttar mellan de
nordiska länderna. De internordiska
flyttningsbevisen avskaffas, och det ska gå snabbare
och enklare att få ett nytt personnummer. Den 10
februari lade regeringen fram ett förslag till
riksdagen (prop. 2004/05:67) som innebär att
överenskommelsen om folkbokföring ska gälla som lag
här i landet. Förslaget kommer att behandlas i
skatteutskottet under våren. Hemsidan
www.oresunddirekt.com är en guide till all offentlig
information i Öresundsregionen. Utskottet kan med
detta åter konstatera att det pågår ett
kontinuerligt arbete på området. Några initiativ kan
därför inte anses påkallade.

Utskottet avstyrker med det anförda motion Sf356 yrkande 3 (m).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Framställning från Riksrevisionens styrelse
angående arbetslöshetsförsäkringens
hantering på arbetsförmedlingen (punkt 1)
(m, fp, kd, c)

av Anders G Högmark (m), Tina Acketoft (fp),
Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m), Mauricio
Rojas (fp), Annelie Enochson (kd) och Lars-Ivar
Ericson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 1. Riksdagen bifaller därmed dels
2003/04:RRS7, dels motionerna 2003/04:A7 yrkandena
1-4 (m, fp, kd, c) och 2004/05:A342 yrkande 4 (m).

Ställningstagande

I den granskning som Riksrevisionen har gjort av
arbetsförmedlingens hantering av
arbetslöshetsförsäkringen framkommer allvarliga
brister. Det handlar om brister både i sättet att
anvisa/matcha lediga jobb och sättet att följa upp
arbetsviljan hos dem som saknar arbete.

Vi vill att riksdagen begär att regeringen vidtar
åtgärder för att säkerställa att arbetsförmedlingens
platsanvisande aktiviteter ökar på det sätt som
föreslås av Riksrevisionen och att regeringen inför
någon form av nämnd vid arbetsförmedlingarna som
bereder alla överväganden om rapportering av sökande
som avböjt en anvisning av arbete.
Vi instämmer till fullo i Riksrevisionens
konstaterande att arbetslöshetsförsäkringen ska vara
en omställningsförsäkring.
Riksrevisionens uppföljning av hur
arbetsförmedlingarna efterlever lagar och regler
stärker vår övertygelse om att den hittills förda
arbetsmarknadspolitiken kommit till vägs ände. Det
kommer inte att räcka med att genomföra
Riksrevisionens genomtänkta förslag, därutöver krävs
reformer som stimulerar mer av individuell hjälp
till dem som är arbetslösa. Den i dagarna
publicerade rapporten från Riksrevisionen om
arbetsförmedlingens och arbetslöshetskassornas
hantering av arbetslöshetsförsäkringen förstärker
ytterligare denna övertygelse.
Dessutom har såväl Riksdagens revisorer som IFAU
påvisat uppenbara brister inom den förda
arbetsmarknadspolitiken. Regeringen har inte tagit
dessa tydliga signaler om behovet av omprövning av
politiken på allvar.
Vi begär att riksdagen beslutar att godkänna
Riksrevisionens styrelses framställning och att
regeringen får uppdraget att snarast möjligt
återkomma med förslag som medför att styrelsens
rekommendationer uppfylls. Motionerna 2003/04:A7
yrkandena 1-4 (m, fp, kd, c) och A342 yrkande 4 (m)
bör också bifallas.

2. Utredning om ny arbetslöshetsförsäkring
(punkt 2) (kd)

av Annelie Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 2. Riksdagen bifaller därmed motion
2004/05:A358 yrkandena 4 och 10 (kd).

Ställningstagande

Riksdagen beslutade våren 1997 om en ny sammanhållen
arbetslöshetsförsäkring vars ikraftträdande skett
successivt. Enligt Kristdemokraternas mening
uppfyller denna försäkring inte de krav som man i
dag bör ställa på en arbetslöshetsförsäkring. Den
bygger på gamla strukturer och tar inte hänsyn till
de förändringar som skett på arbetsmarknaden under
de senaste åren vad gäller anställningsformer,
arbetstid m.m.

Redan ett år efter den nyss nämnda reformen av
arbetslöshetsförsäkringen ansåg regeringen sig
tvungen att tillsätta en intern arbetsgrupp för att
se över flera viktiga delar i systemet. Det som då
åstadkoms var inte några förbättringar utan snarare
ett lapptäcke av regler som av de flesta, både
arbetslösa och personal som ska hantera
försäkringen, upplevs som krångliga. Förändringarna
har i sig skapat en stor osäkerhet om vad som
egentligen gäller. Uppenbart är också att det nya
systemet inte håller måttet, inte ens med
regeringens egna mått mätt.
Enligt Kristdemokraternas uppfattning är det
därför angeläget att arbetslöshetsförsäkringens
regler ändras. Utgångspunkten ska vara att allt
arbete, oavsett anställningsform, ska löna sig.
Försäkringen ska bygga på enkla och överblickbara
regelverk som är anpassade för dagens arbetsmarknad.
Nuvarande regler är till stor del utformade för en
tid när flertalet hade fast heltidsanställning.
Arbetsmarknaden är i stark förändring och rigorösa,
stelbenta system måste i takt med detta genomgå
förändringar.
Dagens medlemsvillkor och kvalifikationskrav för
a-kassa är problematiska och krångligt utformade med
en mängd olika begränsande komponenter. Bland de
grupper på arbetsmarknaden som drabbas extra hårt av
dagens regelverk är företagare, invandrade svenskar,
unga svenskar och de som är delägare i olika former
av kooperativa verksamheter.
I detta sammanhang måste relationerna mellan de
fackliga organisationerna och arbetslöshetskassorna
beröras. Arbetslöshetsförsäkringen är en märklig
försäkring. Den sköts av från staten fristående
arbetslöshetskassor med, i de flesta fall, starka
band till olika fackliga organisationer. Samtidigt
är de beslut a-kassorna fattar myndighetsbeslut och
deras verksamhet bekostas nästan helt med statliga
medel.
I två utredningar som presenterades hösten 1999,
från Statskontoret och från dåvarande
Riksrevisionsverket, RRV, ifrågasattes dagens system
med fristående a-kassor knutna till fackliga
organisationer. RRV kom i sin utredning bl.a. fram
till att a-kassornas privaträttsliga ställning utgör
ett hinder för en effektiv tillsyn. Statskontoret
pekade bl.a. på att statsbidragen inte är utformade
på ett sätt som stimulerar till god hushållning med
skattebetalarnas pengar.
Mot bakgrund av det anförda kräver vi att en
utredning snarast bör tillsättas för att lägga ett
konkret förslag till ny arbetslöshetsförsäkring. I
samband därmed bör regeringen även låta utreda
konsekvenserna av att förändra relationerna mellan
de fackliga organisationerna och
arbetslöshetskassorna. Detta bör ges regeringen till
känna. Motion A358 yrkandena 4 och 10 (kd) bör
bifallas.

3. Dagpenningens storlek (punkt 4) (v)

av Camilla Sköld Jansson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 3. Riksdagen bifaller därmed motion
2004/05:A307 yrkande 3 (v).

Ställningstagande

Arbetslöshetsförsäkringen ska ge flertalet löntagare
80 % ersättning vid arbetslöshet. Om allt färre får
ersättning undergrävs försäkringens trovärdighet och
det öppnas för privata försäkringar. De privata
försäkringarna kommer att gynna de grupper som har
en stark ställning på arbetsmarknaden. Enligt a-
kassornas samorganisation (SO) är nu var tredje
arbetslös underförsäkrad. Nuvarande regler innebär
att regeringen har beslutanderätt när det gäller
dagpenningens storlek.

I betänkandet En allmän och sammanhållen
arbetslöshetsförsäkring (SOU 1996:150) varnas för en
gradvis urholkning av försäkringen. Man förespråkar
en indexering av den högsta dagpenningen. Samma
inställning har SO. Vänsterpartiet menar att
regeringen på nytt bör utreda frågan om indexering
av högsta dagpenning. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna. Motion A307 yrkande
3 (v) bör bifallas.

4. Utformningen av arbetsvillkoret (punkt 5)
(kd)

av Annelie Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 4. Riksdagen bifaller därmed motion
2004/05:A358 yrkande 3 (kd).

Ställningstagande

Jag anser att dagens kvalifikationskrav är krångligt
utformade och innehåller en mängd olika begränsande
komponenter. Som exempel kan nämnas att det krävs
ett visst antal arbetade timmar per månad för att
kunna få arbetslöshetsersättning. Dagens system
missgynnar dem som har säsongs-, projekt- eller
deltidsarbete. Enligt min uppfattning ger det
felaktiga signaler om man inte får tillträde till
arbetslöshetsförsäkringen för att man har förlagt
sin arbetstid mer fritt än vad regelsystemen
tillåter. För många blir det ekonomiskt
ofördelaktigt att bryta en arbetslöshetsperiod med
kortare arbete. Jag anser därför att dagens
kvalifikationskrav bör ersättas av en annan och
enklare beräkningsgrund. För att få rätt till
grundbelopp ska man ha arbetat ett visst antal
timmar under en ramtid av ett år. Man bör också
överväga lämpligheten av att ha olika
kvalifikationsvillkor för grundbeloppet och för den
inkomstrelaterade ersättningen. Eftersom jag
förordar att man inför en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring bör man även ta bort
medlemsvillkoret.

Vad som anförts ovan bör ges regeringen till
känna. Jag tillstyrker därför motion A358 yrkande 3
(kd).

5. Familjehemsförälder och a-kassa (punkt 9)
(m, fp, kd, c)

av Anders G Högmark (m), Tina Acketoft (fp),
Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m), Mauricio
Rojas (fp), Annelie Enochson (kd) och Lars-Ivar
Ericson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 5. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2004/05:So522 yrkande 2 (c), 2004/05:A208 (m),
2004/05:A276 yrkandena 1 och 2 (c) samt 2004/05:A358
yrkande 8 (kd).

Ställningstagande

Familjehemmen fyller en viktig uppgift. Efterfrågan
på deras tjänster för familjevårdande uppgifter blir
också bara större och större från kommunernas sida.
Samtidigt har kommunerna i dag stora svårigheter att
rekrytera personer som kan erbjuda familjehem. En
orsak till dessa rekryteringsproblem kan vara de
ekonomiska villkor som gäller för
familjehemsföräldrar. Enligt nuvarande regler har en
familjehemsförälder t.ex. inte rätt att vara
ansluten till arbetslöshetsförsäkringen i sin
egenskap av familjehemsförälder. Ersättning från a-
kassan lämnas inte trots gjorda inbetalningar.
Uppdraget som familjehemsförälder måste godkännas
som ett arbete med rätt till arbetsrättslig
trygghet. Vi anser att arbetstagarbegreppet i
försäkringen ska omfatta även personer verksamma i
familjehem och att verksamheten ska berättiga till
ersättning från a-kassan. Motionerna 2004/05:So522
yrkande 2 (c), 2004/05:A208 (m), 2004/05:A276
yrkandena 1 och 2 (c) och 2004/05:A358 yrkande 8
(kd) bör bifallas.

6. Studier och a-kassa (punkt 11) (kd)

av Annelie Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 11
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 6. Riksdagen bifaller därmed motion
2004/05:A358 yrkande 9 (kd) och avslår motionerna
2004/05:A293 (s), 2004/05:A372 (s) och 2004/05:A388
(s).

Ställningstagande

Det gällande regelverket på
arbetslöshetsförsäkringens område får till följd att
studerande inte kan få arbetslöshetsersättning under
ferierna. Detta innebär stora påfrestningar för alla
studerande men framför allt för äldre studerande med
försörjningsansvar. Det har förekommit att personer
tvingats avbryta sina studier för att åter få rätt
till ersättning. Jag anser att bestämmelserna bör
ändras så att det blir möjligt för studerande att
erhålla arbetslöshetsersättning under ferierna.

Vad jag anfört här bör ges regeringen till känna.
Det innebär att motion A358 yrkande 9 (kd) bör
bifallas av riksdagen medan motionerna A293 (s),
A372 (s) och A388 (s) bör avslås.

7. A-kassan och bemanningsföretagen (punkt 12)
(kd)

av Annelie Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 7. Riksdagen bifaller därmed motion
2004/05:A358 yrkande 6 (kd) och avslår motion
2004/05:A228 (s).

Ställningstagande

Det finns ett behov av ett enhetligt regelsystem för
privata och offentligt organiserade
bemanningsföretag vad gäller a-kassan. En anställd i
ett privat bemanningsföretag betraktas t.ex. alltid
som heltidsanställd oavsett vad den enskilde och
företaget har avtalat. Den enskilde kan därför inte
få utfyllnad från arbetslöshetsförsäkringen vid
deltidsarbetslöshet. En deltidsanställd i ett annat
företag liksom i ett offentligt organiserat
bemanningsföretag kan däremot få utfyllnad i
motsvarande situation. Jag menar att samma regler
måste gälla oavsett om man arbetar i ett privat
eller ett offentligt organiserat bemanningsföretag.

När det gäller bemanningsföretagen finns det
problem med gällande myndighetsföreskrifter och
tillämpningen av dessa. Ett exempel är den regel som
säger att man inte kan få arbetslöshetsersättning
under en period mellan två uppdrag för ett och samma
bemanningsföretag. Det är inte rimligt att
regelverket leder till att arbetslösa personer
tvingas tacka nej till erbjudanden om arbete på
grund av att de då kan mista sin
arbetslöshetsersättning. Därför är det viktigt att
regelverket ses över.
Vad jag anfört här bör ges regeringen till känna.
Det innebär att motion A358 yrkande 6 (kd) bör
bifallas av riksdagen medan motion A228 (s) bör
avslås.

8. Överhoppningsbar tid vid studier (punkt 13)
(kd)

av Annelie Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 13
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 8. Riksdagen bifaller därmed motion
2004/05:A358 yrkande 5 (kd).

Ställningstagande

Jag vill att deltagande i utbildning stimuleras och
föreslår därför att studier ska betraktas som
överhoppningsbar tid i arbetslöshetsförsäkringen i
proportion till omfattningen av tiden. Studierna ska
inte behöva vara avslutade för att man ska vara
berättigad till a-kassa, detta under förutsättning
att man uppfyller kraven i övrigt.

Vad jag anfört här bör ges regeringen till känna.
Det innebär att motion A358 yrkande 5 (kd) bör
bifallas av riksdagen.

9. A-kassa för arbetskraft i Öresundsregionen
(punkt 17) (m)

av Anders G Högmark (m), Patrik Norinder (m) och
Henrik Westman (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 9. Riksdagen bifaller därmed motion
2004/05:Sf356 yrkande 3 (m).

Ställningstagande

Ett övergripande syfte med Öresundsregionen är att
skapa en stark och funktionell region med hög
tillväxt och stor beredskap att konkurrera med andra
europeiska regioner. På arbetsmarknaden måste
reglerna vara enkla, lätthanterliga och anpassade
till en gemensam arbetsmarknad. När det gäller a-
kassan finns det problem för den som arbetar i båda
länderna samtidigt. Om man inte är fast anställd
utan arbetar deltid, på timvikariat, som frilans
etc. måste man, om man inte arbetar i båda länderna
under samma vecka, enligt AMS sätt att se på saken
pendla mellan de båda ländernas a-kassor.
Arbejdsdirektoratet i Danmark ser däremot till var
man under en längre period haft sin huvudsakliga
sysselsättning och menar att man ska vara
arbetslöshetsförsäkrad i det landet. Ett annat
problem är att en egen företagare som är medlem i a-
kassan inte kan ta med sig sin inarbetade
kvalifikationstid och medlemstid till det andra
landet på samma sätt som man kan om man varit
anställd. Detta anser vi är hinder som påverkar
individens rörlighet som arbetskraft i
Öresundsregionen.

Detta bör ges regeringen till känna. Vi
tillstyrker därför motion Sf356 yrkande 3 (m).

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Krav på medlemskap i arbetslöshetskassa
(punkt 6) (v)

av Camilla Sköld Jansson (v).

Arbetslöshetsersättning är en omställningsförsäkring
som bygger på anställning och på
inkomstbortfallsprincipen. Principen utgår från
tanken om allas rätt till arbete, men får som
konsekvens att personer som har svårt att komma in
på arbetsmarknaden också har svårt att komma in i
trygghetssystemen.

För den som har ett fast heltidsjobb är det inga
problem att uppfylla inträdeskrav och arbetsvillkor.
Däremot är det svårt för deltidsarbetande och för
dem som har olika former av tillfälliga
anställningar. Antalet timanställningar har kraftigt
ökat de senaste åren. Lagen om arbetslöshetskassor
innebär att man måste ha arbetat minst 17 timmar i
veckan i fyra veckor under en 5-veckorsperiod för
att man över huvud taget ska få bli medlem. Eftersom
det är kvinnor och invandrare som har högst andel
både deltids- och tillfälliga anställningar blir
resultatet att gällande regelsystem verkar
strukturellt diskriminerande. Jag anser att det bör
övervägas om det nuvarande medlemskravet har en
ändamålsenlig utformning. Frågan bör utredas av
regeringen.

2. Företagarnas ersättningsrätt (punkt 10) (m,
fp, kd, c, mp)

av Anders G Högmark (m), Tina Acketoft (fp),
Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m), Ulf Holm
(mp), Mauricio Rojas (fp), Annelie Enochson (kd)
och Lars-Ivar Ericson (c).

Vi är övertygade om att ett gott småföretagarklimat
är bra för hela Sverige. En övervägande del av
företagen i landet har inte några anställda. Ett
problem för småföretagarna är att deras intressen är
dåligt tillvaratagna i det sociala
försäkringssystemet, trots att de kan vara lika
eller t.o.m. mer sårbara än de som är anställda. I
vissa avseenden är regelverket direkt
diskriminerande mot småföretagare. För ett år sedan
uttalade vi därför att en parlamentarisk utredning
borde tillsättas för att skyndsamt se över
företagares ekonomiska situation vid arbetslöshet. I
utredningen skulle även ingå att överväga
möjligheterna för företagare att vara
deltidsarbetslösa och att se över reglerna som
gäller för dem som verkar inom kooperativa,
ekonomiska och ideella föreningar. Ett annat problem
som vi pekade på är nivån på ersättningen för
företagare. Tydliga tillämpningsföreskrifter saknas.

Riksdagen begärde den 15 april 2004 i ett
tillkännagivande till regeringen, i enlighet med vår
reservation i arbetsmarknadsutskottets betänkande
2003/04:AU3 respektive AU6 (rskr. 2003/04:185), en
parlamentarisk utredning för att skyndsamt se över
företagares ekonomiska situation vid arbetslöshet.
Vi noterar att några utredningsdirektiv ännu inte
beslutats och vill framhålla att tillkännagivandet
för ett år sedan innebar att en utredning skulle
tillsättas skyndsamt.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

2003/04:RRS7 Riksrevisionens
styrelses framställning angående
arbetslöshetsförsäkringens hantering
på arbetsförmedlingen

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad styrelsen anfört om att regeringen skall
återkomma till riksdagen med en redovisning av de
åtgärder som vidtagits med anledning av granskningen
av hanteringen av arbetslöshetsförsäkringen.

Följdmotion

2003/04:A7 av Anders G Högmark m.fl. (m, fp, kd, c):

1. Riksdagen beslutar att godkänna Riksrevisionens
styrelses framställning.

2. Riksdagen begär att regeringen vidtar åtgärder
för att säkerställa att arbetsförmedlingens
platsanvisande aktiviteter ökar på det sätt som
föreslås av Riksrevisionen.

3. Riksdagen begär att regeringen inför någon form
av nämnd vid arbetsförmedlingarna som bereder alla
överväganden om rapportering av sökande som avböjt
en anvisning av arbete.

4. Riksdagen begär att regeringen återkommer till
riksdagen med en redovisning av de åtgärder den
vidtagit med anledning av Riksrevisionens
granskning.

Motioner från allmänna motionstiden
hösten 2004

2004/05:Sf356 av Tobias Billström m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om hinder för
rörlighet av arbetskraft i Öresundsregionen på
grund av nuvarande utformning av a-kassesystemet.

2004/05:So522 av Birgitta Sellén (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
familjehemsförälder som är arbetslös skall få
behålla rätten till a-kassa.

2004/05:N254 av Yvonne Ångström m.fl. (fp):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
arbetsmarknadslagstiftningen och att ett
landsbygdsperspektiv finns med på ett tydligt sätt
i en sådan översyn.

2004/05:N400 av Maria Larsson m.fl. (kd):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
arbetslöshetsförsäkringen.

2004/05:A203 av Torsten Lindström (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om en översyn av
regelverket i arbetslöshetsförsäkringen.

2004/05:A208 av Magdalena Andersson och Anita Sidén
(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att uppdraget att vara
familjehemsförälder skall kunna räknas som en
anställning.

2004/05:A228 av Matilda Ernkrans m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om arbetslöshetsförsäkringen
och uthyrningsföretagen.

2004/05:A236 av Hans Stenberg och Kerstin
Kristiansson Karlstedt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om a-kassans hantering av
arbetsgivarintyg.

2004/05:A255 av Jan Björkman och Kerstin Andersson
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av samordnat
utbetalningsansvar.

2004/05:A261 av Margareta Andersson m.fl. (c):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att reglerna för
a-kassa skall anpassas bättre för småföretagare.

2004/05:A276 av Jörgen Johansson och Annika Qarlsson
(c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
likvärdig trygghet vid anställnings upphörande.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
uppdragsanställda i jour- och familjehem skall
inkluderas i gällande trygghetssystem på
arbetsmarknaden.

2004/05:A293 av Christer Erlandsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om studier på kvällar och
helger vid arbetslöshet.

2004/05:A307 av Lars Ohly m.fl. (v):

2. Riksdagen beslutar om slopandet av kravet för
medlemskap i arbetslöshetskassa enligt lag nr
1997:239.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om indexering av
högsta dagpenning.

2004/05:A309 av Lennart Klockare och Birgitta
Ahlqvist (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om överhoppningsbar tid i
arbetslöshetsförsäkringen.

2004/05:A311 av Raimo Pärssinen (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om tillämpningen av
arbetslöshetsförsäkringen.

2004/05:A342 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om efterlevnaden av
gällande regelsystem i arbetslöshetsförsäkringen.

2004/05:A358 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att underlätta
inträde i arbetslöshetsförsäkringen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
skapa en ny arbetslöshetsförsäkring.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om studier som
överhoppningsbar tid i arbetslöshetsförsäkringen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
enhetliga regelsystem i privata och offentliga
bemanningsföretag vad gäller a-kasseregler.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
lagen beträffande företagares rätt till a-kassa.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
familjehemsförälders rätt till a-kassa.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rätt till a-kassa
för studenter under ferier.

10. Riksdagen begär att regeringen utreder
kopplingen mellan fackliga organisationer och
arbetslöshetskassorna i enlighet med vad som
anförs i motionen.

2004/05:A372 av Kurt Kvarnström och Anneli Särnblad
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om reglerna vid studiestöd i
kombination med a-kassa.

2004/05:A374 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om att utjämna olikheterna
i beräkningen av dagpenning vid arbetslöshet mellan
arbetslöshetskassor för löntagare och
egenföretagare.

2004/05:A378 av Kurt Kvarnström och Anneli Särnblad
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vissa regler i a-kassan.

2004/05:A383 av Berit Högman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om rätten att inneha politiska
uppdrag vid arbetslöshet.

2004/05:A387 av Kurt Kvarnström och Anneli Särnblad
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om a-kasseersättning vid 75 %
sjukersättning.

2004/05:A388 av Berit Högman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om regelverket kring
arbetslöshetsförsäkringen och studier.

Bilaga 2

Hearing om tillämpningen av
arbetslöshetsförsäkringen

Stenografiska uppteckningar från
hearingen den
28 oktober 2004

Ordföranden: Jag hälsar alla välkomna till den här
AU-hearingen.

Vi har kallat till denna offentliga hearing därför
att arbetslöshetsförsäkringen spelar en stor och
viktig roll i arbetsmarknadspolitiken. Men
försäkringen har också en mycket stor betydelse för
de personer som inte lyckas få något arbete.

Försäkringen kostar mycket stora belopp. Det
gäller för samhället i stort, för skattebetalarna
och för medlemmarna i försäkringen. Därför ligger
det i allas intresse att försäkringens regler och
villkor är utformade på ett bra sätt, men också att
reglerna tillämpas såsom det är tänkt.
En grundläggande norm i vårt samhälle säger att
lika fall ska behandlas lika. Detta gäller också
arbetslöshetsförsäkringen. Det är viktigt att
försäkringen tillämpas likformigt.
Samtidigt är det svårt att finna ett fall som är
identiskt med ett annat. Det finns nästan alltid
några skillnader. Det beror på försäkringens regler
och en komplicerad verklighet. Som före detta a-
kassehandläggare kan jag också se detta.
Arbetslöshetsförsäkringen består av ett ganska
svårgenomträngligt regelverk. Det finns inte bara en
lag med förarbeten som har antagits av riksdagen,
utan det finns också en förordning som regeringen
har beslutat om. Dessutom finns det föreskrifter på
myndighetsnivå.
Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen har
till exempel nyligen utfärdat föreskrifter om vad
som ska anses vara lämpligt arbete med en uttolkning
av en enda paragraf i lagen, om än en central
bestämmelse.
Trots alla dessa regler är det inte säkert att det
finns ett givet svar på vad som ska gälla i det
enskilda fallet. Det handlar många gånger om svåra
bedömningar, om enskilda människors rättigheter och
skyldigheter. Det kan inte förbises när vi nu ska gå
igenom detta.
Det finns några intressanta rapporter från två nya
myndigheter, Riksrevisionen och Inspektionen för
arbetslöshetsförsäkringen. Rapporterna avser
tillämpningen av försäkringen på arbetsförmedlingen.
Innehållet i dessa rapporter är den omedelbara
anledningen till att utskottet kallat till denna
hearing. Utskottet ska senare behandla ett ärende
som Riksrevisionens styrelse har fört till riksdagen
med anledning av revisionens rapport.

Syftet med denna hearing är att utskottets ledamöter
och andra inbjudna och intresserade ska få
information om innehållet i rapporterna och få del
av kommentarer i anledning av dem, inte bara från de
myndigheter som har lämnat dessa rapporter utan
också från andra som i första hand är berörda av
frågor som rör tillämpningen.

Vi är fullt på det klara med att man kan anlägga
olika synpunkter på tillämpningsfrågorna. Vi måste
ha stor respekt för att det inte är några enkla
frågor med självklara och givna lösningar.
Jag har inte tänkt att denna hearing ska bli en
akademisk övning där de olika rapporterna bedöms och
granskas. Det är inte heller meningen att enskilda
tillämpningsfrågor ska granskas under lupp. Det
handlar inte heller om att granska myndigheter.
Det utskottets ledamöter vill är att öka
kunskaperna om de svårigheter som finns vid
tillämpningen. Vi ser rapporterna som ett av flera
underlag när vi blickar framåt för att se hur man
kan närma sig det mål som vi utgår ifrån att de
flesta är överens om, nämligen att vi ska ha en
arbetslöshetsförsäkring som fungerar väl. Bara då
har den legitimitet i samhället, vilket den måste
ha.
Hearingen är också framåtsyftande. Hur kan vi få
en tillämpning som uppfyller kraven på korrekthet,
likformighet och rättssäkerhet?

Med dessa ord hälsar jag alla, de särskilt inbjudna
gästerna och talarna, allmänheten och utskottets
ledamöter, varmt välkomna hit.

Gunilla Upmark: Några praktiska detaljer: Den här
hearingen dokumenteras genom stenografiska
uppteckningar. Vi kommer att sammanställa en rapport
som skickas ut till alla som är här i dag.

Anders Karlsson nämnde några rapporter. De finns
inte tillgängliga i pappersform, men alla som har
anmält sig per e-post kommer att få länkar till
dessa rapporter. Den som inte har anmält sig per e-
post kan säga till mig, så ska jag se till att det
skickas ut länkar.

Anders Karlsson nämnde alltså rapporterna från
Riksrevisionen och Inspektionen för
arbetslöshetsförsäkringar, men i går kom det också
en rapport från SO. Den finns tillgänglig i
pappersform.

Hans Folkesson, Riksrevisionen: I Riksrevisionen
arbetar vi tematiskt med frågor som rör effektivitet
hos arbetsförmedlingen och a-kassan. Vi har ett
större mandat än tidigare revisionsorgan.

Nu pågår en granskning som handlar om effektivitet
och kontrollfunktioner vid a-kassor och
arbetsförmedlingar. Men det ska vi inte prata om i
dag, utan vi ska prata om den granskning som handlar
om arbetsförmedlingens hantering av
arbetslöshetsförsäkringen. Det är ett arbete som Jan
Vikström och Jan Johannesson - som arbetar på min
avdelning inom Riksrevisionen - har genomfört och
som de nu kommer att redovisa resultatet av.

Jan Johannesson, Riksrevisionen: I februari i år
presenterade vi en rapport med rubriken
Arbetslöshetsförsäkringens hantering på
arbetsförmedlingar. Den granskningen avser hur
arbetsförmedlingar hanterar
arbetslöshetsförsäkringen och vilka konsekvenser som
brister i denna hantering får för
arbetsplaceringsgraden.

Vi har utgått från kontorsnivån och undersökt sju
kontor som vi har delat in i fyra par. Det är
viktigt att man förstår själva
undersökningsdesignen.
Inom varje par är kontoren så likartade som
möjligt vad avser omvärldsfaktorer, den lokala
arbetsmarknaden och de resurser som man har, alltså
årsarbetskraft och förmedlare. De är även lika när
det gäller sökande per ledig plats.
Sedan har vi ställt oss tre huvudfrågor. Den
första är: Hur följer arbetsförmedlingen reglerna
för hanteringen av arbetslöshetsförsäkringen? Den
andra är: Vilka hinder finns det för bättre
efterlevnad av reglerna? Och den tredje är: Vilka
konsekvenser får brister i regelefterlevnaden för
effektiviteten? Effektivitetsmåttet är, som sagt,
arbetsplaceringsgraden, det vill säga hur många av
dem som under ett år var sökande på respektive
förmedling som var placerade i arbete i januari året
efter.
Arbetsplaceringsgraden skiljer sig åt i tre av
paren på så sätt att den är signifikant olika. Men i
det fjärde paret som vi använder som kontrollpar är
det ingen skillnad i arbetsplaceringsgraden. Då
försöker vi att förklara detta. Med tanke på urvalet
- det ska kontrollera för externa faktorer - bör det
vara verksamhetssättet med arbetslöshetsförsäkringen
som är utslagsgivande för skillnader i graden av
placering i arbete.
De förklarande variabler som vi har använt är
alltså anvisningsförfarandet. Där har vi tittat på
antalet anvisningar per årsarbetskraft och antalet
anvisningar per individ. Dessa data kan man plocka
fram genom AMS verksamhetsstatistik.
När det däremot gäller hanteringen av avböjda
anvisningar har vi gått ut med en enkät till
samtliga arbetsförmedlare på dessa kontor och även
gjort personliga intervjuer där vi har frågat dem
hur de följer upp anvisningarna. En förutsättning
för att det ska gå att kontrollera är att man
anvisar ett arbete. Sedan är det tänkt att den som
har fått en anvisning ska söka detta arbete. Då
åligger det arbetsförmedlingen att kontrollera alla
anvisningar, det vill säga att följa upp dem. I det
fallet är det stora skillnader mellan de olika
kontoren.
Vi har även tittat på hanteringen av flödet av
arbetssökande och antalet lediga platser. Vi har då
studerat vad som sker från inskrivningstidpunkten
och under de 300 stämplingsdagarna. Även där är det
stora skillnader mellan kontoren när det gäller hur
man anvisar under de första 100 dagarna och även hur
snabbt man upprättar det som kallas för individuella
handlingsplaner. Det är ju i den individuella
handlingsplanen som det framgår vad som är ett
lämpligt arbete för individen, alltså vilka jobb som
är lämpliga att anvisa.
Vi har också tittat på det företagsinriktade
arbetet. Genom en enkät har vi mätt hur stor andel
av arbetstiden som förmedlarna använder för
företagskontakter och bl.a. följer upp anvisningar
via arbetsgivarna.
Vi har gjort en jämförelse mellan de olika
kontoren för att påvisa skillnaderna och för att
försöka att få fram om skillnaden i
arbetsplaceringsgraden motsvaras av skillnader i hur
aktivt arbetsförmedlingskontoren kontrollerar
regelefterlevnaden i försäkringarna.

Det här är egentligen en turnering av den tredje
frågan om vilka konsekvenser brister i
regelefterlevnaden får för effektiviteten. Men innan
jag går över till att visa vad som utmärker det
bästa kontoret i varje par ska vi lämna en
redogörelse för resultaten kring de mest påvisbara
bristerna i själva handläggningen av försäkringen på
kontorsnivå. Då är det tänkt att Jan Vikström ska
föredra den delen. Det gäller alltså hinder för ökad
effektivitet eller de brister som finns i
arbetsförmedlingens kontrollfunktion som vi har
påvisat.

Jan Vikström, Riksrevisionen: Den första punkten rör
platsanvisningarna. Platsanvisningarna har två
funktioner. Genom att anvisa platser och följa upp
att platserna söks kan arbetsförmedlingen påverka
sökbeteendet på ett sådant sätt att fler får jobb.
En hög sökaktivitet generellt sett anses ju
förbättra arbetsmarknadens sätt att fungera.

Att anvisa platser är samtidigt ett viktigt
verktyg för arbetsförmedlingen att kunna kontrollera
arbetsvilligheten, givet att man följer upp att
platserna söks.
Vi kunde konstatera att arbetsförmedlingarna ger
alltför få platsanvisningar till lämpligt arbete,
och det gör det svårt att kontrollera arbetsviljan.
Bara en mindre del av anvisningarna följs upp.
Anvisnings- och uppföljningsgraden varierar
kraftigt, men den är generellt låg. Orsaken till
detta förhållande är att det saknas direkta
incitament för arbetsförmedlingarna att jobba
kraftfullt med anvisningsinstrumentet. Det finns
inte heller några föreskrifter eller några
metodanvisningar från AMS som visar när en anvisning
ska ges.
Det är inte heller ovanligt att arbetsförmedlingen
inte alls anvisar platser under de första 100
dagarna för en arbetssökande, utan han eller hon
förväntas klara sig med s.k. självservice. Just det
här sättet att agera försvaras ofta med att man
jobbar med målet att prioritera de
långtidsarbetslösa.
Detta innebär att det blir svårt för
arbetsförmedlingen att kontrollera att de arbetslösa
är aktivt arbetssökande, vilket ju är ett villkor
för att de ska få ersättning från a-kassan.
Om en sökande avvisar en anvisning till lämpligt
arbete ska arbetsförmedlingen lämna ett meddelande
till a-kassan om ifrågasatt rätt till
arbetslöshetsersättning. Vi kunde konstatera att
arbetsförmedlingen ogärna tillgriper denna sanktion
mot sökande som inte står till arbetsmarknadens
förfogande. Det sammanhänger framför allt med att
den enskilda arbetsförmedlaren upplever ett obehag
inför denna rapportering till a-kassan. Hot och
påtryckningar är inte ovanligt.
Ytterst handlar det naturligtvis om en knepig
balansgång för arbetsförmedlaren när det gäller de
båda rollerna. Dels ska man ge service till de
arbetslösa, dels ska man kontrollera dem.
Svårigheten att tillämpa sanktionsreglerna tycks
inte heller ha förändrats på något avgörande sätt
sedan de nya reglerna infördes 2001, trots att de ju
de facto innebar en uppmjukning av sanktionsreglerna
med en stegvis nedsättning av ersättningen.
Den uppskattning som vi gjorde baserad på samtliga
förmedlare vid våra samtliga urvalskontor visade att
endast cirka 10 % av de avböjda anvisningarna ledde
till rapport om ifrågasättande. Till detta kommer
också ett mörkertal i form av en låg anvisnings- och
uppföljningsgrad.
Den låga nivån på antalet ifrågasättanden tyder
dessutom på att arbetsförmedlingen inte i någon
högre grad använder sig av de utökade
matchningsmöjligheter som innebär att den sökande
ska utvidga sitt sökområde både geografiskt och
yrkesmässigt efter 100 dagar.
Vi kunde också konstatera att det fanns stora
variationer såväl mellan kontoren som inom kontoren
när det gäller att ifrågasätta ersättningsrätten.
Den kontroll som den sökande riskerar att utsättas
för är således i hög grad beroende av vilket kontor
han är inskriven på och av vilken handläggare han
har tilldelats. Det tyder på att kravet på en
rättvis och enhetlig tillämpning av reglerna inte är
uppfyllt.
Sammantaget innebär dessa brister att
arbetsmarknaden fungerar sämre än den borde göra,
men även att ersättning utbetalas till icke
ersättningsberättigade.
Den sista punkten handlar om den förlängda
ersättningsperioden. Ambitionen med den nya
arbetslöshetsförsäkringen och införandet av
aktivitetsgarantin var att man ville ta bort
möjligheterna till en evig arbetslöshetsersättning
genom att via deltagande i åtgärdsprogram
kvalificera sig för ny ersättningsperiod.
Samtidigt finns det i de nya reglerna en möjlighet
till förlängd ersättningsperiod om 300 dagar.
Villkoret för en sådan är att det ska bedömas
effektivare för möjligheterna att få arbete jämfört
med deltagande i aktivitetsgarantin.
För att förhindra utförsäkring från a-kassan har
kontoren i allt större utsträckning rekommenderat
förlängd ersättningsperiod. Detta sammanhänger med
att resurserna för att erbjuda plats i
aktivitetsgarantin inte har räckt till.
Vid ett av de storstadskontor som ingick i vårt
urval gav man de sökande med förlängd
ersättningsperiod identiska åtgärder som man hade
givit dem som placerats i aktivitetsgarantin. Det
innebär i praktiken att kassaersättning används som
en programresurs i aktivitetsgarantin.

Då övergår vi till att presentera det som
kännetecknar de mest effektiva kontoren i vår
granskning.

Jan Johannesson, Riksrevisionen: Det här är ett
försök att sammanfatta undersökningen.

Ett "X" i tablån markerar att det för kontoret i
fråga, i förhållande till jämförelsekontoret,
uppmätts

a. högre anvisningsgrad

b. högre uppföljningsgrad

c. i genomsnitt större benägenhet att ifrågasätta
rätten att uppbära arbetslöshetsersättning
(enligt tabell 4)

d. mer tid ägnad åt företagsinriktat arbete

e. mer och snabbare individuell sökandeservice under
de första 100 inskrivningsdagarna

f. högre arbetsplaceringsgrad (beroende variabel).

"0" markerar att ingen skillnad mellan kontoren kunnat
uppmätas varken i förklarande variabel eller i
oberoende variabel.

Tablå Uppmätta skillnader i förklarande variabler och i
den beroende variabeln (arbetsplaceringsresultat)
enligt de parvisa jämförelserna.

X = Skillnad 0 = Ingen skillnad
------------------------------------------------------------
|Kontorstyp |Förklaringsvariabler a) - e) enl. |
Utfall |
| |ovan | |
| | |f) |
------------------------------------------------------------
| |a) |b) |c) |d) |e) | |
------------------------------------------------------------
|Storstad |X |X |X |X |X |X |
|A1 | | | | | | |
------------------------------------------------------------
| | | | | | | |
|B1 | | | | | | |
------------------------------------------------------------
|Storstad |X |X |X |X |X |X |
|A2 | | | | | | |
------------------------------------------------------------
| | | | | | | |
|B1 | | | | | | |
------------------------------------------------------------
|Industrikommun A3 |X |X |X |X |X |X |
------------------------------------------------------------
| | | | | | | |
|B3 | | | | | | |
------------------------------------------------------------
|Glesbygd |0 |X |0 |0 |0 |0 |
|A4 | | | | | | |
------------------------------------------------------------
| | | | | | | |
|B4 | | | | | | |
------------------------------------------------------------
Den högra kolumnen visar ett av storstadsparen A1 jämfört med
B1. A1 har den högsta arbetsplaceringsgraden, och det är
likadant i nästa par och i tredje paret. Men i kontrollparet
är det ingen skillnad i arbetsplaceringsgrad.

Det som utskiljer det kontor som har högre
arbetsplaceringsgrad än sitt jämförelsekontor är att man
anvisar mer per årsarbetskraft handläggare. Man har dessutom
en högre uppföljningsgrad. I dessa fall betyder det att man
har högre uppföljningsgrad via arbetsgivare. Dessutom har man
större benägenhet att ifrågasätta rätten att uppbära
arbetslöshetsersättning. När man genom a och b har
konstaterat ett regelbrott är man mera beredd att skriva ett
meddelande och skicka in det. Man har alltså en högre
meddelandegrad.
När det gäller d ägnar man mer tid åt företagsinriktat
arbete. Den främsta förklaringen är då att man följer upp
sina anvisningar via de arbetsgivare till vilka man har
skickat de sökande. Man ger mer och snabbare individuell
sökandeservice under de första 100 dagarna. Man har snabbare
kunnat fastställa en individuell handlingsplan, och i viss
utsträckning har man anvisat arbeten under de första 100
dagarna.
Detta är ett genomgående mönster för alla bättre kontor i
dessa par. Däremot har vi inte kunnat mäta upp några
skillnader i a, c, d och e, och det är inte heller någon
skillnad i arbetsplaceringsgrad. Plumpen i protokollet är ju
b, att man har högre uppföljningsgrad i ett av kontoren. Då
undrade vi varför, och det visade sig att just detta
Norrlandskontor jobbade väldigt mycket med
sysselsättningsstöd och anställningsstöd, och då är det rätt
naturligt att man följer upp dem. I och med detta uppstod
denna skillnad.
Om jag ska sammanfatta det hela tycker vi att det har
visats att ju aktivare man kontrollerar reglerna kring
arbetslöshetsförsäkringen, desto större arbetsplaceringsgrad
uppvisar kontoret.
I och för sig är det ett väldigt litet urval. Men de
effektiva kontoren bidrar ju i större utsträckning än sina
jämförelsekontor till att uppnå det övergripande målet för
vår politik, det vill säga en väl fungerande arbetsmarknad
med full sysselsättning och hög tillväxt. Det är ungefär så
som vi har resonerat i det här fallet. Att de sämre kontoren
inte arbetsplacerar betyder ju att belastningen på
arbetslöshetsförsäkringen blir större.
Vi kommer att gå vidare med detta. I nästa undersökning
följer vi det här ett steg vidare och tittar även på vad som
händer med meddelandena, alltså sanktionsgraden. Då kommer
arbetslöshetskassorna in i granskningarna. Dessutom har vi
intervjuat 1 500 arbetsförmedlare via en enkätundersökning.
Det gäller situationen 2003. Då är det så lyckligt att vi kan
jämföra det med en undersökning som utfördes 1999. Vi kommer
också att kunna studera förändringarna i beteendet när man
hanterar arbetslöshetsförsäkringen. Dessutom ligger ett av
mättillfällena efter 2001 då man förändrade
arbetslöshetsförsäkringen.

Okej, då ska vi försöka att sammanfatta vilka
rekommendationer som Riksrevisionen har givit i sin rapport.

Jan Vikström, Riksrevisionen: Det rör dessa tre punkter. När
det gäller anvisningsförfarandet menar vi att de krav på ökad
sökaktivitet som de nya reglerna i arbetslöshetsförsäkringen
ställer på de sökande borde balanseras av motsvarande ökad
anvisningsaktivitet från arbetsförmedlingens sida. AMS borde
utfärda riktlinjer till arbetsförmedlingarna som betonar
vikten av att kontinuerligt anvisa platser även till
nyinskrivna sökande.

Vi sade också att AMS särskilt bör uppmärksamma
arbetsförmedlingarna på vikten av att utnyttja de utökade
anvisningsmöjligheter som kravet på vidgat sökområde ger
efter 100 dagar.
När det gäller sanktionsförfarandet och ifrågasättande av
ersättningsrätten som ska rapporteras till a-kassan menar vi
att det kan vara olämpligt att försöka styra med någon form
av kvantitativa mål. Vi pekade på en möjlighet, nämligen att
AMS skulle kunna pröva införandet av en sorts nämnd vid
kontoren där man beredde alla överväganden om
rapportskrivande. Därefter skulle kontorschefen och inte den
enskilda handläggaren svara för meddelandet till a-kassan. En
sådan ordning skulle kunna minska trycket på den enskilde
förmedlaren. Samtidigt skulle det kunna möjliggöra
utvecklingen av en mer enhetlig praxis på området, åtminstone
inom kontoret.

Beträffande tillämpningen av en förlängd ersättningsperiod
vill vi bara uppmärksamma riksdag och regering på den
situation som har uppstått till följd av något slags
köbildning inom aktivitetsgarantin. Den förlängda
ersättningsperioden har kommit att tillämpas på ett sätt och
i en utsträckning som inte var avsedd.

Ordföranden: Då tackar vi Riksrevisionen för det.

Bo Jangenäs, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen: IAF
är en myndighet som inrättades den 1 januari, så vi har inte
så lång verksamhet bakom oss. Vårt uppdrag är lite snävare än
revisionsmyndighetens. Vi har som enda uppdrag att värna om
en bra arbetslöshetsförsäkring. Den ska fungera bra i alla
sina olika delar både på a-kassesidan och när det gäller
Arbetsmarknadsverkets uppgifter. Vi använder oss av följande
ledord och riktmärken: Vi ska jobba för rättssäkerhet i
försäkringen, för likabehandling och för att se till att
förtroendet för arbetslöshetsförsäkringen kan upprätthållas
och förbättras. Det är vårt uppdrag.

Vi driver så många tillsynsprojekt som vi har resurser för,
och vi försöker att rikta in dem mot strategiskt viktiga
delar där vi vet att det finns brister. Själva poängen med
det vi gör är att vi pekar ut brister och försöker att få i
gång en dialog med dem som vi har tillsyn över, a-kassorna
och Arbetsmarknadsverket. På det sättet kan vi
förhoppningsvis bidra till en fortlöpande förbättring av det
här systemet.
Innan jag går in på det som jag egentligen tänkte säga om
IAF och de projekt som vi driver vill jag säga att jag tycker
att Riksrevisionens rapport var till stor nytta när vi körde
i gång vår verksamhet och funderade över vad vi skulle göra.
Men det är några intressanta saker som sägs i rapporten som
jag gärna vill upprepa, om ni inte har någonting emot det,
nämligen just det att de kontor som har en bra kontroll när
det gäller arbetslöshetsförsäkring också faktiskt har de
bästa arbetsplaceringsresultaten. Det är en viktig poäng. Den
motsättning som man brukar tala om mellan arbetsförmedlingens
olika roller kanske inte riktigt är som man säger.
Beträffande framgångsfaktorer gäller det att snabbt
upprätta handlingsplaner, att jobba med matchning och
anvisningar redan i början av inskrivningsperioden på
arbetsförmedlingen, att ha en hög nivå på platsanvisningar
och en konsekvent tillämpning av reglerna i
arbetslöshetsförsäkringen. Jag tycker att det är viktiga
poäng som Riksrevisionen tar fram.
Nu till det som jag egentligen tänkte tala om. Vad är
egentligen Arbetsmarknadsverkets uppdrag? När man talar om
kontrollfunktionen handlar det ofta bara om hur många
meddelanden om ifrågasatt ersättningsrätt som man skriver och
att det är brister i fråga om det. Men Arbetsmarknadsverkets
uppgifter är mycket bredare.
Det som vi på IAF menar när vi talar om kontrollfunktionen
är att den innehåller många fler uppgifter. Jag ska tala lite
grann om dem.
Sedan tänkte jag ta upp en fråga som stod på inbjudan,
nämligen frågan om lämpligt arbete, inte likvärdigt arbete
som det står, som ett viktigt begrepp i
arbetslöshetsförsäkringen. Det är en rolig felskrivning. Jag
funderade på att om man skulle ersätta begreppet lämpligt
arbete med likvärdigt arbete är jag säker på att kostnaderna
i arbetslöshetsförsäkringen skulle öka dramatiskt.
Men jag ska säga något om lämpligt arbete just av det
skälet att det är en viktig fråga som handlar om
tillämpningen, om rätten till ersättning från
arbetslöshetsförsäkringen.
Vi hade på IAF i somras ett regeringsuppdrag att rätt
snabbt försöka förbättra de föreskrifter som fanns för
lämpligt arbete. Jag ska säga något om det.
Jag tänkte egentligen kommentera våra tillsynsrapporter,
men eftersom slutsatserna är nästan desamma som
Riksrevisionens tänkte jag vara väldigt kortfattad i fråga om
det och i stället säga något på slutet om saker som jag har
funderat på och som handlar om hur man snabbt ska kunna få en
bättre tillämpning av dessa regler i
arbetslöshetsförsäkringen. Det handlar om
Arbetsmarknadsverkets roll.
Arbetsmarknadsverkets uppdrag innehåller rätt många moment
som direkt har betydelse för ersättningsrätten för den
enskilde. Det handlar om anmälan till arbetsförmedlingen. Det
står ju i lagen att man ska vara anmäld för att få rätt till
ersättning. Och rutinerna kring det och hanteringen av
information om anmälningstider till a-kassorna har faktiskt
betydelse. Det är på marginalen avgörande vilken dag man blir
inskriven på förmedlingen och hur man avanmäls. Det påverkar
direkt ersättningsrätten för den enskilde, och det är då
viktigt att man har bra rutiner och kontroll över det.
Sedan handlar det om att man ska anvisa arbete.
Anvisningsbegreppet i försäkringen har alltid varit väldigt
strikt. Det ska vara en formellt korrekt anvisning, och den
ska innehålla en viss information, och den ska ske på ett
visst sätt. Det hänger ihop med att man vill garantera
rättssäkerheten eftersom det handlar om människors
försörjning, och det ska gå rättssäkert och riktigt till.
Därför har detta begrepp varit strikt definierat.
Men anvisning till lämpligt arbete är en av dessa
uppgifter, liksom att följa upp anvisningarna för att i ett
senare skede ta ställning till om man ska skriva en rapport
och ifrågasätta ersättningsrätten.
Från 2001 handlar det om att upprätta en handlingsplan. Det
står direkt i lagen att den arbetssökande är skyldig att
medverka till upprättande av en handlingsplan. Det är en
viktig fråga. Det är ett grundvillkor att man faktiskt gör
det. Och handlingsplanen har ju, vilket inte minst
Riksrevisionen och AMS har påpekat i många sammanhang, en
oerhört stor betydelse för arbetet på arbetsförmedlingen och
för effektiviteten.
Sedan handlar det om meddelandena om ifrågasatt
ersättningsrätt. Där är det viktigt att man har en ordning,
en metodik och rutiner som gör att man inte skickar
meddelanden om man inte är säker på att a-kassan bör pröva
ersättningsrätten för den enskilda. Man ska alltså inte
skicka meddelanden i onödan.
Avanmälan är en viktig fråga. Jag försökte i morse läsa den
rapport som SO skickade ut, men jag hann inte läsa hela. Där
tar man upp frågan om avanmälan som i dag av behandlas som en
administrativ fråga på arbetsförmedlingen och AMS. Men för
den enskilde är det faktiskt en fråga om ersättningsrätt. Och
SO säger, om jag förstår det rätt, att man borde ha möjlighet
att besvära sig om arbetsförmedlingen och den enskilde har
olika uppfattningar om när avanmälan ska ske. Den
uppfattningen har också vi på IAF. Vi har diskuterat denna
fråga. Det är en rättssäkerhetsfråga för den enskilde.
Slutligen har Arbetsmarknadsverket och arbetsförmedlingen
också det uppdrag som gäller deltidsarbetslösa, som också är
en del av kontrollfunktionen, nämligen att man som alternativ
till långvarig deltidsarbetslöshet med ersättning från a-
kassa ska anvisa program på heltid. Man ska var sjätte månad
förse a-kassan med ett underlag för prövning av
ersättningsrätten för deltidsarbetslösa. Detta är också ett
uppdrag som faktiskt är väldigt noga definierat för
Arbetsmarknadsverket.
Alla dessa delar påverkar direkt ersättningsrätten för den
enskilde. Därför är det självfallet väldigt viktigt att man
har fasta rutiner och att man har former för hanteringen som
gör att det blir rätt helt enkelt. Blir det inte rätt är det
alltid någon arbetslös som drabbas av det. Så är det.
Alla dessa uppgifter är föremål för en tillsyn från IAF,
och därutöver är det en del andra uppgifter som jag inte ska
gå in på eftersom det inte berör den här utfrågningen. Men vi
försöker, med de resurser som vi har, gå in och se om alla
dessa delar fungerar på ett bra sätt. Och när det inte gör
det försöker vi påpeka bristerna och förutsätter att de som
vi har tillsyn över - det gäller a-kassorna och
Arbetsmarknadsverket - funderar över om det går att förbättra
det på något sätt.
Beträffande lämpligt arbete anges det i grundvillkoren för
rätt till arbetslöshetsersättning i lagen om
arbetslöshetsförsäkring att bara den som uppfyller vissa
bestämda villkor har rätt till sådan ersättning. Det handlar
om att stå till förfogande för arbete. Det handlar om att
vara beredd att ta ett lämpligt arbete. Men beträffande just
detta med att vara beredd att ta ett lämpligt arbete är det
oerhört viktigt hur lämpligt arbete definieras. Då finns det
bestämda regler kring det. Det har alltid funnits
föreskrifter. Arbetslöshetsförsäkringen är ju en försäkring
som har funnits sedan mitten av 30-talet. Och just dessa
frågor har alltid varit på tapeten och viktiga. Vid
bedömningen anges det att man ska ta hänsyn till personliga
förutsättningar och personliga förhållanden. Det handlar om
kompetens för jobb. Det handlar om medicinska hinder. Det
handlar om till exempel familjers möjlighet att inte vara
tvingade att flytta till skilda orter om man har vårdnad om
barn eller vårdnad om anhöriga och så vidare. Det handlar om
inkomst och om bostadsort.
Allt detta finns med i föreskrifterna om lämpligt arbete.
Problemet med dessa föreskrifter är att arbetsförmedlingen
under många år har framfört synpunkter på att de har varit
svåra att tolka. Det är bland annat av det skälet som vi fick
ett uppdrag från regeringen att se över dem. Vi gjorde det.
Och efter många diskussioner i vårt insynsråd, och efter
remiss till AMS och SO och så vidare så att vi var rimligt
överens om vad som gällde, antog vi nya föreskrifter. Jag
tror att det var den 1 september.

Om man tittar på föreskrifterna nu i förhållande till de
tidigare är det egentligen inte några stora förändringar rent
materiellt. Det som har hänt är att vi har skrivit dem mycket
enklare och tydligare. Och det har vi fått många uppskattande
synpunkter på. Det är lättare att läsa dem nu och förstå vad
som menas med de olika väldigt svåra bedömningsfrågorna.

Skillnaderna innehållsmässigt är egentligen att vi har
tagit bort en del undantagsregler. Tidigare hade vissa
grupper möjlighet att under en omställningstid slippa vidga
sitt sökområde eller slippa söka arbete utanför bostadsorten.
Men det var under en omställningstid. Men genom införandet av
100-dagarsregeln, alltså att man under 100 ersättningsdagar
får begränsa sitt arbetssökande till närområdet och till
tidigare yrke, som riksdagen beslutade om och som infördes i
februari 2001, behövdes inte dessa undantagsregler längre,
och därför tog vi bort dem. Det som gällde för
undantagsgrupperna gäller nu för hela gruppen arbetslösa.
Den andra förändringen är egentligen inte en förändring i
tillämpningen utan mer att vi skrev in direkt i
föreskrifterna vad som gäller, med hänsyn till hur frågan
hade tillämpats tidigare beträffande hur man avgränsar
närområdet eller dagpendlingsområdet. Nu står det i
föreskrifterna att det är högst tolv timmars bortovaro från
bostaden. Några av er har kanske sett att vi just har
publicerat en rapport om geografiskt sökområde där vi har
jämfört hur en sådan begränsning ser ut i förhållande till
hur arbetsförmedlingen har avgränsat sökområdet. Den
rapporten säger ingenting om tillämpningen eftersom vi inte
har granskat den. Det kan vara så att arbetsförmedlingen
faktiskt har en korrekt tillämpning. Vi har bara sett hur man
i sitt IT-system har gjort denna avgränsning.
I övrigt är det inte några förändringar utan bara
förenklingar och förtydliganden. Vi har tagit upp frågan om
meddelande om ifrågasatt ersättningsrätt också. När vi hade
läst Riksrevisionens rapport började vi i andra änden och
ställde frågan: Hur ser det ut i landet? Är skillnaderna
rimliga? Finns det något som ser konstigt ut? Och det gör det
faktiskt. Jag ska nu ta upp de allra senaste uppgifterna.
Antalet meddelanden per tusen ersättningsdagar i varje län
varierar med mellan 2 och 20. Tittar man på förmedlingsnivå
kan man säga att tre fjärdedelar av meddelandena om
ifrågasatt ersättningsrätt skickas av en fjärdedel av
arbetsförmedlingarna. Det är alltså stor skillnad mellan
länen och inom länen.
Det är klart att det aldrig kan bli lika eftersom det finns
skillnader i förutsättningarna. Men skillnaderna är så stora
att det nog speglar samma sak som Riksrevisionen hade
uppmärksammat när man gjorde sin granskning utifrån
förmedlingsnivå. Det finns stora skillnader, och det innebär
att vi har ett problem med likabehandlingen av de
arbetssökande i landet. Hur den här frågan hanteras beror på
vilken arbetsförmedling man är inskriven på Och bakom ligger
självfallet variationer i platsanvisningar, i uppföljning av
platsanvisningar och än snarare benägenheten hos förmedlare
att skriva meddelanden om ifrågasatt ersättningsrätt.
Jag ska också nämna, även om jag inte ska gå in på det i
detalj, att det finns skillnader mellan olika yrkesområden
och mellan olika grupper som AMS bör uppmärksamma. Den frågan
har också tagits upp av SO i en rapport. Det är traditionellt
så att meddelanden om ifrågasatt ersättningsrätt lämnas mer
när det gäller industriyrken och när det gäller vård och
omsorg än när det gäller tjänstemannayrken. Det kan finnas
sakliga skäl till skillnader, men skillnaderna är väldigt
stora. Detta är en fråga som man faktiskt måste fundera över.
Vi sade också, även om vi sade det väldigt försiktigt, att
det finns skillnader mellan män och kvinnor när det gäller
ifrågasatt ersättningsrätt. Vi trodde att det kan hänga
samman med att ersättningsrätten ifrågasätts mindre bland
deltidsarbetslösa än bland heltidsarbetslösa.
Alla dessa frågor håller vi nu på att gräva djupare i. När
det gäller meddelande om ifrågasatt ersättningsrätt har vi
ett stort projekt som vi för närvarande genomför där vi går
igenom ett mycket stort antal ärenden för första halvåret i
år. Lite preliminärt kan jag säga att våra första försiktiga
kommentarer inte har dementerats utan snarare förstärkts, och
det finns problem. Men detta är ju ingen nyhet, utan det är
många som har påpekat att det finns problem inom detta
område, inte minst Riksrevisionen och tidigare RRV.

Vi har också gått in på hur man tillämpar förlängd
ersättningsperiod. Bara för att inte upprepa vad Jan sade kan
jag bara lämna lite siffror som gäller tredje kvartalet i år,
så får ni höra hur det ligger till med förlängd
ersättningsperiod.
Under tredje kvartalet var det ungefär 34 000 personer som
hade förbrukat en hel ersättningsperiod. Det intressanta är
att 22 000 av dem uppfyller ett nytt arbetsvillkor. De har
alltså rätt till en ny ersättningsperiod därför att de
uppfyller kraven för det. Ungefär 10 000 av gruppen på 34 000
fick förlängd ersättningsperiod. Det går praktiskt till på
ett sådant sätt att om man inte får plats i aktivitetsgaranti
får man förlängd ersättningsperiod. Det finns ingen grund att
neka någon detta i så fall. Ungefär 900 personer
avaktualiserades eller kvarstod som sökande på
arbetsförmedlingen trots att de hade jobb eller fanns i
program. Och lite drygt 600 personer utförsäkrades, som vi
kallar det för. De fanns kvar i arbetsförmedlingen men hade
ingen ersättning. De var fortfarande arbetslösa.
Utan att tolka siffrorna alltför mycket ger detta en bild
av hur situationen ser ut.
I dessa granskningsrapporter har vi också gått in på
länskundtjänsterna, alltså de som länsarbetsnämnderna själva
har inrättat. Jag ska inte säga så mycket om det, men jag ska
bara säga att det där finns stora problem när det gäller
hanteringen av arbetslöshetsförsäkringsfrågor. Det är väldigt
varierande över landet, och det innebär att människor som
inte bör ha ersättning får det. Nu är dessa kundtjänster så
att säga på väg ut. Egentligen kanske det därför inte finns
anledning att säga så mycket om det eftersom AMS jobbar med
ett stort utvecklingsarbete.
Även om det var ett pilotförsök där själva poängen är att
man utvecklar verksamheten i själva försöket så granskade vi
vissa saker när det gäller AF Kundtjänst i Sollefteå, alltså
den nya verksamheten som AMS håller på att utveckla. Vi
konstaterade i början av sommaren när vi besökte AF
Kundtjänst i Sollefteå - och också granskade vad som händer
till exempel i fråga om platsanvisningar, uppföljning,
meddelanden om ifrågasatt ersättningsrätt - att det där fanns
problem. Det fungerade inte riktigt. Det var som sagt en
verksamhet under utveckling. Själva poängen är att man då kan
rätta till fel. Men vi har fortsatt att granska denna
verksamhet under sommaren och hösten och tyvärr kunnat
konstatera att problemen kvarstår, men de går ju att göra
något åt.
Jag hoppar över det övriga som gäller AF Kundtjänst. I
stället går jag in på det allra sista.
Jag tycker att det är tråkigt att bilden av en som jag
uppfattar som en väl fungerande arbetslöshetsförsäkring i
övrigt störs av denna diskussion om kontrollfunktionen. Och
jag tycker att bilden av arbetslöshetsförsäkringen faktiskt
blir lite orättvis. Det är rätt lätt att jämföra med andra
viktiga välfärdssystem, och detta är en stor och viktig
försäkring.
Det är inte lätt att vara arbetsförmedlare, och det är inte
lätt att driva arbetsförmedling. Man har väldigt många krav
på sig, och det är ett stort tryck, och man har många
uppgifter som man ska klara av. Men just av det skälet är det
så viktigt att AMS verkligen driver dessa frågor på ett bra
sätt och ser till att man får ett stöd och att man har
kunskaper och att man har system, rutiner och metoder som
fungerar över hela landet. Det här är nämligen typiska sådana
frågor där det krävs en central styrning och där man kan göra
mycket med centrala grepp.

Jag förstår också att AMS jobbar väldigt mycket med det
utvecklingsarbete som gäller att forma den framtida
arbetsförmedlingen. Men jag tror att om man kunde ha två
tidsperspektiv samtidigt som man arbetar med detta skulle man
kunna åstadkomma rätt mycket, alltså att även försöka
förbättra det som faktiskt finns nu och inte bara försöka
jobba med det som kommer. Och även vad gäller det som kommer
i detta stora utvecklingsarbete så tror jag - det är vår
erfarenhet efter att ha läst dokument och försökt titta på
det - att det vore bra om AMS ännu mer försökte koncentrera
sig på att hitta bra lösningar, bra metoder, bra rutiner och
bra organisation för att också klara den här arbetsuppgiften.

Generaldirektör Anders L. Johansson, Arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS):

Det finns naturligtvis väldigt mycket att säga om och
diskutera kring det
som har sagts. Jag tänker inte fördjupa mig i det som har
sagts, utan jag vill ta tillfället i akt att ge en konkret
bild av vad vi gör åt den problembild som vi alla faktiskt
känner väl till och som vi nu får belagd och fördjupad av
dessa båda myndigheter, vilket är både viktigt och angeläget.

Jag tänkte först ge en liten inramning och sedan gå över
till att också tala om varför det ser ut som det gör och
varför det inte fungerar i alla delar på ett
tillfredsställande sätt, naturligtvis med särskild hänsyn
till arbetslöshetsförsäkringen. Sedan ska jag ägna huvuddelen
av min talartid till att ge en bild av vad vi de facto gör.
Jag är alldeles bestämd i fråga om att Arbetsmarknadsverket
genomgår väldigt stora förändringar. Och jag tycker att det
är en stor tillfredsställelse att utskottet har ordnat denna
utfrågning för att vi ska få möjlighet att komma hit och
redovisa dessa stora förändringar.
Jag kan börja med att erinra om en rapport som
Riksrevisionsverket, som det hette tidigare, för ganska
precis tre år sedan lade fram och som handlade om ett annat
område som inte fungerade tillfredsställande inom
Arbetsmarknadsverket. Jag tänker på verksamhetsmålen. Jag
tänker på förmedlarnas kännedom om att regering och riksdag
faktiskt satte upp konkreta mål för vad som skulle uppnås.
Jag tänker på ett mål om att 70 % av dem som genomgår en
yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning ska vara i arbete
senast 90 dagar efter slutförd utbildning. Det är ett av de
viktigaste verksamhetsmålen som sedan början av 90-talet har
funnits i vår verksamhet. Då gjorde Riksrevisionsverket en
undersökning som ledsamt nog, får man säga, visade att bara
15 % av personalen över huvud taget kände till de åtta-tio
mål som då fanns i verksamheten. Det var inte en särskilt
upplyftande siffra.
Vi tog på oss att i vårt arbete se till att organisationen
faktiskt konsekvent och målmedvetet arbetar med att nå de
verksamhetsmål som regering och riksdag sätter upp.
I dag ser det helt annorlunda ut. Jag kan försäkra
utskottet om att förmedlarna i dag känner till målen och att
förmedlingen i denna del i dag gör en väldigt god prestation.
Nu har vi av förklarliga skäl fokus på
arbetslöshetsförsäkringen. Vi kan uppfatta
arbetslöshetsförsäkringen på två sätt. Å ena sidan handlar
det om individens inkomsttrygghet när man hamnar i
arbetslöshet. Å andra sidan, som jag tycker är huvudpunkten i
detta sammanhang, handlar det om arbetslöshetsförsäkringen
som en omställningsförsäkring. Och där behöver vi göra
ordentliga insatser. Omställning innebär att man gör saker.
Det betyder att en individ, precis som Riksrevisionen har
redovisat här i dag, som uppbär arbetslöshetsförsäkring ska
vara aktiv i en rad olika betydelser. Det betyder att
arbetsförmedlaren och arbetsförmedlingen ska stå för en
verksamhet. Den arbetssökandes aktiviteter och verksamheten i
förmedlingsorganisationen ska förstås vara ömsesidigt
stödjande. Det är då vi får en omställningsförsäkring, och
det är då vi får aktiva arbetssökande.
Jag beskriver det på detta sätt därför att det inte bara
handlar om att anvisa ett arbete, utan en bra anvisning är
ett resultat av en bra verksamhet, bra verksamhetsinsatser
och bra aktiviteter från individens sida. En sådan
arbetsprocess och en sådan verksamhet i samarbetet mellan
förmedlaren och individen leder till en bra anvisning som i
bästa fall leder till ett arbete, men långtifrån alltid. Då
måste man ha en fungerande process som föregår anvisning. Då
tänker jag förstås på förmedlingens tjänsteutbud. Vilka
tjänster har vi som vi kan erbjuda individer? Jag tänker på
en bra handlingsplan. Jag tänker på täta kontakter. Det har
också påpekats här hur viktigt det är. Och även om
Riksrevisionens undersökning innehåller ett väldigt litet
urval är jag för min del rätt övertygad om det samband som
man har fått fram mellan graden av verksamhet och aktivitet
och resultat när det gäller att få ett arbete och nå ett
lyckat resultat.
Med den här bilden vill jag också säga att
arbetslöshetsförsäkringens regelsystem i grund och botten är
utformat i syfte att stödja en bra verksamhet och främja
aktiviteten - tydligt, klart och kravställande. I
arbetslöshetsförsäkringens regelsystem ligger med andra ord
en bedömning: Arbetar man på detta vis med en effektiv
verksamhet i förmedlingsorganisationen och rätt aktiviteter
från individens sida - och detta betingar varandra - blir det
en bra och riktig tillämpning av arbetslöshetskassans regler
som befrämjar dels att skapa en funktionsduglig
arbetsmarknad, dels att individen kommer i arbete. Det är så
man ska se försäkringssystemets regler.
Sedan har vi ett ansvar att kontrollera att vi genomför
dessa aktiviteter och bedriver denna verksamhet i
överensstämmelse med a-kassans regelsystem. Detta sker inte
på ett tillfredsställande sätt. Jag vill nu ta tillfället i
akt att säga att den stora uppgift vi tagit på oss under det
senaste året - och tidigare rapporter från Riksrevisionen har
förstärkt detta - är att som nästa stora leverans från vår
sida, nästa stora insatsområde där vi så småningom ska
redovisa lyckade resultat och framsteg, se tillämpningen av
arbetslöshetskassans regelverk i det verksamhetsperspektiv
som jag beskriver.
Vi har drivit ett målmedvetet arbete när det gäller
verksamhetsmålen och när det gäller effekter, sett i
verksamhetsmålstermer, på arbetsmarknaden. Det har faktiskt
gått riktigt bra, trots att detta är en stor organisation.
Det tar lite tid, men det går att förändra. Det går att
utveckla. Nu bedriver vi sedan en tid, efter beslut av AMS
styrelse, ett genomgripande arbete med att komma till en
bättre ordning och ett bättre resultat när det gäller
tillämpningen av arbetslöshetskassan. Och vet ni vad - jag
misströstar inte alls i det arbetet! Vi kommer att nå
framsteg i det arbetet.
Man kan naturligtvis också reflektera en del över varför
det ser ut som det gör. Det finns mycket att säga i den
diskussionen. Jag vill peka på tre omständigheter som jag
menar har skapat den olikartade tillämpningen av
arbetslöshetskassans regler.
Vi ska för det första komma ihåg att vi inte minst under
90-talet har haft en stark förankring i synsättet att
ansvaret för arbetsmarknadspolitiken och dess genomförande är
en lokal och regional angelägenhet. Fram till den 1 januari
2002 hade vi 21 fullvärdighetsstyrelser i
arbetsmarknadspolitiken som fullt ut var ansvariga för
arbetsmarknadspolitikens genomförande, tillämpning och
utförande - och som naturligtvis därmed också hade ansvaret
för arbetslöshetskassan. Vi har också fortsättningsvis -
vilket jag tror är angeläget från en rad andra
utgångspunkter, sett ur enhetlighets- och
rättighetsperspektivet - en stark förankring av vårt
utförande och genomförande av verksamheten i kommunerna och i
arbetsmarknadsnämnderna.
Om vi då, för det andra, har en struktur som innefattar 21
självständiga myndigheter som vi tidigare hade, vilket vi
naturligtvis har kvar effekterna av, 21 självständiga
styrelser får väl var och en fundera över i vad mån detta är
optimala förutsättningar för en riksenhetlig tillämpning av
a-kassan. Jag drar mig inte för att uttrycka mig på precis
samma sätt som Bo Jangenäs gjorde: När det gäller att få till
stånd en enhetlig, rikstäckande tillämpning av a-kassans
regler - och där delar jag helt den problembild som
beskrivits här tidigare - blir naturligtvis en enhetlig
ledning och styrning, att tillsammans fokusera på rätt
uppgifter, av avgörande vikt för att nå framgång snabbt.
För det tredje har vi i arbetsmarknadspolitiken, som jag
ser det, ett väldigt starkt fokus på det vi i vardagstal
kallar åtgärder och som mer formellt heter
programverksamheten. Vi har i dag ungefär 128 000 individer i
programverksamhet, inte minst på grund av arbetslöshetsläget.
Vi gör vad vi kan för att erbjuda en bra verksamhet från
förmedlarens sida och se till att individer erbjuds
möjligheter att vara aktiva i sin process mot en anvisning
och mot ett arbete. Det är handlingsplaner, det är
arbetspraktik, det är uppföljningar och så vidare. Det är en
arbetsprocess som pågår för huvuddelen av de 128 000
individer som finns i aktivitet.
Det finns mer att göra. Det är inte perfekt; det är inte
det jag säger. Men vad vi också har är nära det dubbla
antalet personer som inte får samma erbjudande om aktiva
insatser utan mera får nöja sig med arbetslöshetsförsäkringen
som just en inkomstförsäkring. Från AMS sida delar vi de
analyser som forskningen har gjort, och som har kommit fram
här, om att den mest ändamålsenliga arbetsmarknadspolitiken
är när vi kan erbjuda tidiga insatser och kontakter. Här har
vi en ganska stor grupp som i klartext tar del av
arbetslöshetsförsäkringen enkom som en inkomstförsäkring och
där vi kan göra mycket mer när det gäller
omställningsuppgiften och omställningsrollen. Aktiva insatser
är alltid bättre än enbart ett passivt understöd.
Då vill jag lägga på en bild som redovisar vad vi gör för
att komma till rätta med de problem som har redovisats här.
Ska man ha en enhetlig tillämpning och ett enhetligt
arbetssätt när det gäller vår verksamhet och individens
aktiviteter måste ju det enhetliga och rättssäkra så att säga
stämmas av mot något. Sanningen är att vi har en tradition i
verket där förmedlingsyrket väldigt mycket har varit ett
erfarenhetsburet arbete. I klartext har man gjort på väldigt
olika sätt i olika delar av landet när det gäller arbetssätt,
typ av aktiviteter och hur en handlingsplan ska se ut.
Vad vi har etablerat för att få en ökad enhetlighet och
rättssäkerhet är ett enhetligt tjänsteutbud i organisationen.
I dag har förmedlingen närmare bestämt nio tjänster som
erbjuds de arbetssökande - och också arbetsgivarna. Det
tjänsteutbudet är kärnan i vår verksamhet och också i de
aktiviteter som individen ska genomföra i sin väg mot arbete.
Vi är på väg att etablera nya handlingsplaner i
organisationen som bygger på att öka kontakten mellan den
arbetssökande individen och arbetsförmedlingen ganska
dramatiskt. Vi är faktiskt på fullt allvar på väg mot att
infria vårt uppdrag när det gäller 24-timmarsmyndigheten. Vi
är på väg att skapa - och det är en huvudfråga - en helt
annan kontaktfrekvens mellan den arbetssökande och
arbetsförmedlaren.
Historiskt och i stort sett fram till i dag har
kontaktmöjligheten mellan arbetssökande och förmedlare varit
den lokala arbetsförmedlingen på ort och ställe. Vi
kompletterar nu vår förmedling med två ytterligare
kontaktvägar och kontaktmöjligheter.
Vi kommer att erbjuda - vi har kört piloter på detta och är
nu färdiga att gå över i full drift i hela landet -
telefontjänster och rådgivning till arbetssökande även på
helger och kvällar, och naturligtvis under dagtid. Mycket av
kontakten med den ordinarie dagliga förmedlingen handlar ju
om att man vill ha svar på en konkret fråga, till exempel ha
ett besked om arbetslöshetsförsäkringens regelsystem. Vi
kommer nu att erbjuda en ny kontaktmöjlighet med
arbetsförmedlingen genom att ge telefonrådgivning på dagtid,
helger och kvällar.
Vi kommer också inom loppet av högst något år, under 2005,
att erbjuda alla arbetssökande som så önskar en egen hemsida
som är interaktiv gentemot vederbörandes personliga
arbetsförmedlare. Det innebär alltså att jag kan ha det
första personliga mötet med förmedlaren och sedan gå hem och
börja arbeta med min handlingsplan, eller för den delen sitta
på kontoret och göra det om jag skulle föredra det, och få i
gång en interaktiv arbetsprocess med utgångspunkt i att
åstadkomma en bra verksamhet och en bra aktivitet.
Vi genomför nu alltså en rad förändringar som också innebär
stora strukturella förändringar i organisationen. Vi ska se
till att det finns tre kontakt- och samarbetsmöjligheter
mellan individ och arbetsförmedlare. Det blir kontoren, som
ska fortsätta att arbeta på det sätt som de gör i dag. Det
blir telefontjänsterna och det vi kallar kundtjänst. Det blir
också helt nya interaktiva möjligheter för individen när det
gäller att själv arbeta med sin handlingsplan och sina
aktiviteter.
Innebörden av detta är att vi också kommer att få helt nya
uppföljningsmöjligheter. Vi kommer att få helt nya
möjligheter att kontakta individen när vi ser att det inte
går rätt till när det gäller att följa arbetslöshetskassans
regelsystem. Kontakterna mellan individ och arbetsförmedlare
kommer helt enkelt att öka ganska dramatiskt, och det redan
under 2005.

Vad vi som en följd av detta också gör, avslutningsvis,
vilket har påtalats här, är att med utgångspunkt i den
föreskrift om lämpligt arbete som den nya tillsynsmyndigheten
har tagit fram utarbeta nya föreskrifter och allmänna råd för
att tydliggöra för både arbetssökande och förmedling hur a-
kassans regelsystem ser ut och ska tillämpas.

Anders Forslund, Institutet för arbetsmarknadspolitisk
utvärdering: Då ska jag ge mina "eventuella" kommentarer. Det
är väl lite olika reflexioner det handlar om.

En första reflexion är att även vi på IFAU faktiskt i en
enkätstudie som vi gjorde under sent 90-tal har tittat på hur
regelsystemet tillämpas. I väldigt kort sammanfattning kan
man väl säga att vi hittade ungefär samma saker, nämligen att
regelsystemet inte tillämpas på samma sätt över landet. Lite
grann gör jag samma reflexion som Anders L Johansson om
åtminstone en tänkbar orsak till detta, och det är just att
det är en väldigt fragmentarisk organisation. Jag ser
arbetsmarknadspolitiken i första hand som en statlig politik
som rimligen måste styras någorlunda centraliserat, och de
möjligheterna kanske inte har funnits i tillräcklig
utsträckning tidigare - och kanske inte gör det nu heller.
En andra reflexion jag gör handlar lite grann om språkbruk.
Det är kutym att tala om å ena sidan passiv
arbetsmarknadspolitik - underförstått att man bara får pengar
via a-kassan för att vara arbetslös - och å andra sidan en
aktiv arbetsmarknadspolitik som innebär att personer hamnar i
programverksamhet av olika slag. Detta är inte någonting som
vi tillämpar bara i Sverige; man ser det även i OECD-
sammanhang. När de klassificerar hur länder bedriver sin
arbetsmarknadspolitik används "passivt" och "aktivt" med
ungefär den innebörden.
När vi på IFAU har tittat på resultaten av en aktiv politik
har de flesta utvärderingar varit förhållandevis nedslående,
skulle man kunna säga. Det är väldigt få av de aktiva
programmen som tycks ha fungerat speciellt bra. En möjlig
tolkning av resultaten generellt skulle kunna vara att det
som kallas passivt, det vill säga att inte delta i program, i
själva verket har varit ett minst lika bra alternativ.
Vad innebär det att vara passiv? Jo, det innebär ju enligt
de regler som finns inte alls att vara passiv. Det innebär
att man ska söka jobb aktivt i enlighet med bl.a.
regelsystemet för att uppbära a-kasseersättning. Det sätter
fokus på att förmedlingsverksamheten, vilken, som jag ser
det, är kärnan i det AMS håller på med, är den verksamhet som
ska understödja detta. Jag ser den som ett program, nämligen
programmet att hjälpa och övervaka individens sökaktivitet.
Då är min reflexion: Är det så ändamålsenligt att
Arbetsmarknadsverkets budget ser ut som den gör i dag? Vi har
först förvaltningsanslag som i princip betalar förmedlarnas
löner, lite grovt sagt, det vill säga betalar just det
programmet. Sedan har vi andra program som man finansierar
över en helt annan budget. För mig tycks det som om man
åtminstone kunde fundera över ändamålsenligheten i detta och
i större utsträckning lämna det till AMS att avgöra hur stor
del av de aktiva insatserna som ska vara förmedling och hur
mycket som ska vara andra program.
Sedan har jag bara en liten reflexion kring de här
studierna, som jag tycker är intressanta, kanske framför allt
den från Riksrevisionen. Möjligen skulle jag vilja säga att
jag saknar en pusselbit där. Det som finns är ju en koppling
mellan arbetssätt på förmedlingar och något mått på resultat,
det vill säga placeringar i arbete. Erfarenhetsmässigt vet vi
att placeringar i arbete förklaras av en mängd olika saker.
Det kan alltså vara annat som förklarar de här skillnaderna,
även om man känner sig relativt övertygad.
Jag skulle gärna vilja se att man försökte studera mer
direkt hur stor effekt de olika arbetssätten har på det som
ska vara länken, det vill säga de arbetslösas sökbeteende. Är
det så att sökbeteendet varierar mellan kontoren på ett sätt
som gör att resultaten ser ut som de gör känner jag mig mer
övertygad om att det faktiskt handlar om arbetssättet snarare
än om dem som finns på kontoren, arbetsmarknadsläget eller
någonting liknande som man inte har inflytande över.

Eftersom de andra har pratat långt pratar jag kort.

Ordföranden: Tack för det, Anders! Då tar vi kaffepaus.

(forts. AU-utfrågning efter kaffepaus)

Ordföranden: Vi återupptar hearingen. Nu handlar det om
Arbetslöshetskassornas samorganisation. Jag kan för övrigt
konstatera att Inger Lindström är den enda kvinnan bland
föredragshållarna i dag.

Inger Lindström, vice ordförande Arbetslöshetskassornas
Samorganisation (SO): Jag tänkte ägna den här stunden åt den
rapport som SO lade fram i går. Innan jag gör det skulle jag
dock vilja börja med att säga något om kopplingen mellan
arbetsförmedlingen och a-kassan.

Grundvillkoren för rätt till ersättning är att man är
beredd att ta ett lämpligt arbete samt att man är anmäld på
arbetsförmedlingen. Från arbetsförmedlingens sida skickas
sedan en påanmälan till a-kassan, vilket gör det möjligt att
få ersättning av kassan. Det är alltså då vi börjar pröva
ersättningsrätten.
Från arbetslöshetskassorna skickas också signaler till
arbetsförmedlingen, till exempel när det gäller antalet
förbrukade ersättningsdagar. Detta sker även när vi prövat om
den arbetslöse uppfyller ett nytt villkor eller inte.
Arbetsförmedlingen skickar i sin tur i vissa fall en
avanmälan till a-kassorna, och i det läget stoppar a-kassorna
ersättningen. Då är det alltså inte längre möjligt att få
ersättning.
Det skickas också ifrågasättanden från arbetsförmedlingen
till a-kassorna, och i de fallen sker en utredning på kassan
och ersättningsrätten prövas.
Nära detta är sagt tänkte jag gå över till rapporten. Vad
har vi då tittat på och hur har vi gått till väga? I
rapporten har vi tagit upp ifrågasättanden från
arbetsförmedlingen och anmälan från annan. När vi talar om
anmälan från annan avser vi de fall då vi till
arbetslöshetskassorna till exempel får en anmälan från
enskilda - det kan vara från arbetsgivare och olika
myndigheter. Vi har tittat på volymer, fördelning, hantering
och de rutiner som finns kring detta.
Vi har arbetat i projekt, där sju av kassorna deltagit och
naturligtvis även personal från SO:s kansli. Samtliga kassor
har deltagit genom att vi gått ut med enkäter, ställt frågor
och så vidare för att få en helhetsbild av hur kassorna
fungerar. När vi gjorde rapporten under våren var kassorna 38
till antalet; i dagsläget är de 37, eftersom vi haft en
sammanslagning.
Vad har vi då funnit? Under 2003 skickades ungefär 5 200
ifrågasättanden från arbetsförmedlingen till kassorna. Av
dessa 5 200 som vi mottagit har 1 200 personer inte gjort
anspråk på ersättning; där finns alltså ingen ersättningsrätt
att pröva för oss på kassorna. Vi har också uppmärksammat att
det finns stora skillnader mellan medlemsgrupperna. Om man
exemplifierar det kan man säga att på Kommunals a-kassa
ifrågasattes var 73:e arbetslös. Detta kan jämföras med hur
det såg ut bland akademikerna, där var 254:e akademiker som
blev arbetslös ifrågasattes - eller rättare sagt akademiker
som var anslutna till akademikernas a-kassa. Om man tar Sif
som exempel ifrågasattes var 213:e arbetslös. Vi har inget
svar, och vi har heller inte utrett, vad dessa skillnader
beror på, men vi har ändå plockat fram siffrorna och
uppmärksammat dem. Skillnaderna är stora, och man borde
kanske titta närmare på vad det är som gör att dessa
skillnader finns.
Om vi sedan går över till att titta på de fall där kassorna
fattat beslut ser vi att 83 % av ifrågasättandena föranlett
en sanktion. Ser man på hur detta hanterats vid kassorna
anser vi att hanteringen vid de 37 kassorna varit stringent.
De följer samma rutiner och har en samsyn kring regelverket
när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Den samsyn som de
lyckats upprätthålla beror på att SO, när det gäller
försäkringen, håller i all utbildning för all personal vid
kassorna. På det viset får de en samsyn. SO arbetar även
fortsatt intensivt med samsynen i just försäkringsfrågorna.
Genom att sammankalla de försäkringsansvariga vid kassorna
och diskutera problem och tolkningar i försäkringen har detta
varit möjligt.
När det gäller de 17 % som efter utredning tillerkänts
ersättning ser man, i de fall man går in och tittar närmare
på dem, att kassorna inte alltid ansett att det varit fråga
om ett olämpligt arbete. I ganska många fall ser det i
stället ut som att man skickat ett ifrågasättande trots att
den arbetslöse sökt ett arbete, men till exempel inte fått
det, eller att den arbetslöse inte nåtts av den anvisning som
skickats från arbetsförmedlingens sida. Detta har då
föranlett ersättning. Andelen där kassorna faktiskt har en
annan syn på om det är fråga om ett lämpligt arbete eller
inte är alltså betydligt lägre än 17 %.
Vi har också konstaterat att ifrågasättandena är av mycket
skiftande kvalitet, som nämnts tidigare. I många fall är
ifrågasättandena naturligtvis av väldigt låg kvalitet, om jag
uttrycker mig så, vilket givetvis gör det svårare för den
enskilde att förstå varför ifrågasättandet egentligen skickas
i väg. Det försvårar naturligtvis också det utredningsarbete
som sedan sker vid kassorna. I varje enskilt fall, där det
kommer ett ifrågasättande, görs en utredning. Man tar in
synpunkter från den arbetslöse, från eventuell arbetsgivare
och så vidare för att kunna ta ställning. Om underlaget då är
av låg kvalitet, där få sakuppgifter framgår, finns det risk
för att resultatet inte blir lika bra som om vi hade haft ett
bra underlag att bygga beslutet på.
I rapporten har vi, som jag sade tidigare, även tittat på
anmälan från annan. Man kan konstatera att det handlar om ett
mycket lågt antal anmälningar. Bland samtliga kassor
uppskattar man att ungefär 200 anmälningar från annan inkom
under föregående år. Samtliga anmälningar från annan utreds
naturligtvis av kassorna, och även i de fallen har man en
enhetlig syn och enhetliga rutiner kring hur hanteringen ska
ske.
Frågan vad vi kommit fram till behöver ställas för att
detta ska fungera smidigare och för att vi ska kunna se vilka
förbättringar som behövs. Framför allt tycker vi att
ifrågasättandena av handlingsplanerna ska vara tydligare och
av högre kvalitet. Särskilt viktigt är det att den enskilde,
den arbetslöse, när han eller hon kommer till
arbetsförmedlingen första gången måste få klart för sig vilka
krav som ställs på honom eller henne som arbetslös. Det måste
tydligt framgå vilka krav som ställs på den enskilde om man
ska ansöka om ersättning. Detta bör tydligt framgå av
handlingsplanerna, och det gäller naturligtvis också
ifrågasättandena. Bilden för den som är drabbad måste alltså
bli tydlig.
Vi har också föreslagit att avanmälan ska kunna överklagas
inom förmedlingsverksamheten. Som jag beskrev tidigare är det
så i dag att om en avanmälan skickas från arbetsförmedlingen
stoppas ersättningen på a-kassan med automatik. För den
enskilde är det i dag inte tydligt att detta är möjligt att
överklaga. I dagens läge skapas nämligen avanmälan på
arbetsförmedlingen, men man överklagar genom
arbetslöshetskassan. Detta ger en otydlig bild för den
enskilde och gör att många över huvud taget inte begär
överprövning av frågan. Om vi skulle få en ändring till stånd
är det naturligtvis vid arbetslöshetskassan som man även
framöver prövar rätten till den ersättning som innehålls, men
man borde också kunna pröva det beslut som arbetsförmedlingen
fattar om att avanmäla en person.
Vidare har vi föreslagit att a-kassorna borde ha möjlighet
till direktåtkomst till de meddelanden som kommer från
arbetsförmedlingen. Skälet till detta är att det skulle
snabba upp hanteringen. Vi kunde påbörja en utredning i stort
sett i samband med att detta inträffar på kassorna. Då skulle
hanteringen för den enskilde bli betydligt bättre.
Vi föreslår också att kassorna ska ha rätt till uppgifter i
handlingsplanerna. Dessa uppgifter är av betydelse för
kassorna när de ska göra bedömningen av ett ifrågasättande. I
handlingsplanen ska det klart och tydligt framgå vad som
krävs av den som är arbetslös. När vi tar ställning till om
en anvisning varit korrekt eller inte bygger anvisningen
oftast på just handlingsplanen. I dag görs en
sekretessprövning av om kassorna ska få ta del av dessa
uppgifter. Vi upplever att vi inte alltid får de uppgifter vi
behöver för att kunna skapa oss en fullgod bild när vi fattar
beslutet. Dessa uppgifter borde kassorna alltså ha möjlighet
att ta del av.
När det gäller sökområde föreslår vi att det begränsade
sökområdet ska vara i kalendertid och att detta borde vara
utgångspunkten när man övergår till att bli betraktad som
långtidsarbetslös. Dessutom måste begreppet definieras. I dag
har man möjlighet att under de hundra första
ersättningsdagarna begränsa sitt sökområde, men det är mycket
svårt att redan från början säga hur lång den perioden i
praktiken är eftersom vi från a-kassan betalar ut ersättning
för exakt de dagar man faktiskt är arbetslös, alltså inte om
man blir sjuk eller om någonting annat inträffar. På detta
sätt förskjuts perioden hela tiden. Denna uppgift lämnar vi
sedan från arbetslöshetskassorna vidare till
arbetsförmedlingen för att den ska veta när gränsen nåtts.
Från kassornas sida kan vi därmed inte lämna uppgiften förrän
hela perioden förflutit.

På arbetslöshetskassorna betalar vi alltså ut ersättningen i
efterhand, vilket innebär att det alltid blir en fördröjning
av våra svar till arbetsförmedlingen när det gäller dessa
uppgifter. Det hänger också samman med när en arbetslös
skickar in sina kassakort. Det sker inte alltid var fjortonde
dag, utan där kan det uppstå en fördröjning. Därför kan det
ha förflutit hundrafemtio dagar innan vi kan lämna ifrån oss
uppgiften till arbetsförmedlingen om att den hundrade dagen
gått, och då kan det i själva verket vara fråga om en ganska
lång fördröjning. Vi menar att hela hanteringen skulle
förenklas om det begränsade sökområdet i stället var i
kalendertid. Det hela skulle dessutom hänga ihop bättre och
bli tydligare för den enskilde om han eller hon hade den
möjligheten fram till den dagen han eller hon betraktas som
långtidsarbetslös. Därmed ställs också högre krav på den
enskilde som arbetssökande och ersättningstagare.

Ordföranden: Vi tackar för detta. Då är det tänkt att i
första hand utskottets ledamöter och suppleanter ska kunna
ställa frågor. Vi kanske kan samla på oss till exempel tre
frågor innan svaren ges. Jag vädjar till ledamöterna att
helst inte ställa alltför långa frågor. På så sätt kan vi
hinna med fler frågor.

Christer Skoog (s): Herr ordförande! Det är intressant att få
en föredragning om Riksrevisionens rapport. Jag uppfattade
dock inte riktigt hur mycket hänsyn det tagits till den
mänskliga bedömningen. Det är ju ett faktum att människor är
olika, med olika möjligheter och ibland kanske med något
litet hinder. Jag uppfattade alltså inte riktigt hur mycket
hänsyn man tagit till de skillnader som finns i fråga om de
geografiska möjligheterna på arbetsmarknaden.

Jag kan förstå att villkoren inte är riktigt desamma i
Kalix som i Karlshamn. Men hur många jobb den metallarbetare
som blev arbetslös när Facit Halda lade ned produktionen i
Karlshamn i slutet av 80- och början av 90-talet än söker,
hur många kontrollfunktioner det än görs på honom eller
henne, ökar detta inte anvisningsgraden. Jag förmodar att ni
har lagt in detta, men undrar ändå om ni kunde utveckla det
lite mer.
Jag skulle också vilja höra vilken bedömning ni gör av att
i framtiden ytterligare betona det faktum att det inte är
fråga om kollin utan om människor. Hur mycket skulle det
ändra på resultatet? Hur mycket skulle detta ändra en
framtida ny rapport från er?
Min nästa fråga går till inspektionen. I tredje kvartalet
innevarande år fanns 600 människor som inte hade någon
ersättning trots att de, om jag förstod föredragningen rätt,
var berättigade till det. Av någon anledning har de alltså
hamnat utanför systemet. Kan ni ge något slags generell
förklaring till vad orsaken är till att de hamnat utanför?

Jag vill också vända mig till AMS. De nya interaktiva
hemsidorna verkar spännande, men vad är syftet med dem mer än
att ha en kontakt? Finns det någon kontrollfunktion från
myndigheten inbyggd i dessa? Finns det sådana tankar?

Anders G Högmark (m): Herr ordförande! När jag blickar ut
över församlingen och ser alla dessa intressanta människor
och lyssnar på rapporterna är jag tacksam för att jag i
början av juni, när det kom en larmrapport om hur dålig
tillämpningen var, gick till utskottet och begärde att få en
hearing kring detta. Och även om det dröjt fyra månader är
det trevligt att vi fått den till stånd. Man kan alltid önska
sig mer tid, men sådant är livet. Tiden är utmätt för oss
alla. Så är det även i detta hus.

Jag försöker lägga två olika perspektiv på mina frågor som
egentligen riktas till alla som hållit föredragningar. Man
kan tänka sig att man försöker värdera de befintliga systemen
maximalt och se vilken potential det finns i dessa system och
om vi dragit nytta av dem. Bo Jangenäs var inne på att detta
ju inte är något nytt utan har förekommit under lång tid,
vilket skulle kunna indikera att det är svårt att - oaktat
system - få dem att fungera riktigt bra. Det är det ena
perspektivet.
Det andra perspektivet gäller vad som behövs om man
upptäcker att potentialen inte finns eller man av något skäl
inte kan dra nytta av den. Vilka är de mest akuta behoven när
det gäller regeländringar? Några har varit inne på det, men
det skulle vara intressant att höra ett klart uttalat behov
av regeländringar.
Anders L Johansson har ganska utförligt redovisat
förändringen av AMS. Lite skämtsamt och med glimten i ögat
kunde man kanske säga att det med tanke på denna städning mer
och mer börjar förberedas för 2006; det är alldeles
uppenbart. Nu tror jag inte att det är det direkta uppsåtet,
men det är i alla fall intressant att notera.
Jag har en detaljfråga. Det gäller här att i stort sett
iaktta ett beteende, rapportera ett beteende, anmäla det till
någon och göra en värdering av vad som sedan ska göras. På
något sätt känns det som, vilket flera varit inne på, att det
läggs ett stort ansvar på den enskilde arbetsförmedlaren som
både ska vara den goda samtalspartnern, ha kundkontakter och
allt som hör till det och sedan också ha lite internrevision
för att se hur det hela fungerar. Är det rimligt att ha alla
dessa funktioner?

I detta sammanhang funderar jag också lite grann över AMS.
Det är stort - 9 000 personer. Är det rimligt att ha denna
enorma organisation i ett enda verk? Skulle man kunna tänka
sig en ganska fristående uppdelning inom verket med en del
provider-funktioner, där arbetsförmedlingarna finns bland
aktörerna, där man har en myndighetsfunktion och en
inspektionsfunktion i bra dialog med en internrevision?

Margareta Andersson (c): Jag vill ställa en fråga både till
Riksrevisionen och till Anders L Johansson. Den handlar om
tidiga insatser.

När man blir sjuk, arbetslös eller något dramatiskt händer
i livet är man precis när detta har hänt väldigt aktiv och
engagerad. Vad jag kunde förstå av redovisningen från
Riksrevisionen hade det gått lite bättre för de arbetssökande
i de fall där man gjort tidiga insatser. Därför undrar jag:
Stämmer det, och vad anser ni om fortsättningen i så fall?

Jag ställer ungefär samma fråga till Anders L Johansson: Hur
kommer man att ta till vara kunskapen om tidiga insatser för
att folk inte ska tappa tempo utan fortsätta att vara aktiva?

Jan Johannesson, Riksrevisionen: Vi fick en fråga om vi i vår
undersökning tagit hänsyn till individuella skillnader hos de
sökande. Jag skulle vilja säga så här: När vi försökte få
fram jämförelseparen - nu kommer det att låta lite tekniskt -
gjorde vi en klusteranalys, eller rättare sagt har Nutek
gjort den.

Man har tagit hänsyn till företagsstruktur på den lokala
arbetsmarknaden, näringsgrensstruktur, utbildningsstruktur
hos befolkningen som bor på orten, den lokala
arbetsmarknadens areal och befolkningsunderlaget, alltså hur
många som finns på den lokala arbetsmarknaden. Detta
sammanlagt och det faktum att det inom respektive
jämförelsepar inte förekommer kontor från vitt skilda områden
(som ett kontor i Karlshamn och ett i Norrland) utan att de
tillhör samma förvärvsregion, innebär att det inte bör
föreligga några större skillnader mellan sökandegrupperna i
respektive kontorspar. sedan jämför, utan de ligger i samma
område. Vi har alltså jämfört två kontor inom
Stockholmsområdet inom Mellansverige (industrisamhällen i
Småland) samt inom två orter, långt norrut i landet. De
arbetssökande vid de två kontoren i varje jämförelsepar bör
därmed bli varandra så lika som möjligt.

Jag skulle vilja säga att vi har gjort vårt yttersta för att
kontrollera
individuella skillnader bland de sökande på de lokala
arbetsmarknaderna. Icke förty brukar forskarna gå åt det
andra hållet och intervjua de sökande om deras sökbeteende.
Det har inte vi gjort, utan vi har tittat på annat och
hoppats att vi har kunnat konstanthålla så många olikheter
som möjligt. Därför tror vi på att vi kan förklara skillnader
i arbetsplaceringsgrad genom själva verksamhetssättet, det
vill säga handläggningen på kontorsnivå.

Bo Jangenäs, IAF: Jag tänkte börja med frågan om de 600
personerna. För dem som har utförsäkrats och har haft en hel
period i arbetslöshetsförsäkringen händer det en massa saker.
Det normala är att man antingen får en förlängd period eller
att man får en plats i aktivitetsgarantin. Det är ju så
riksdagen har sagt att det ska vara. Ingen ska hamna utanför.
Ändå är det så att några hamnar utanför, och de här 600
personerna är sådana. De är utförsäkrade. De har inte en
plats i aktivitetsgarantin, och de har inte heller rätt till
ersättning från a-kassa trots att de finns kvar som sökande
vid arbetsförmedlingen. Bakgrunden till det kan vara att det
är människor som inte vill ha plats i aktivitetsgarantin men
inte får en förlängd period. Det kan vara en massa annat
också, men vi har inte gått in i detta i detalj. Man kan säga
att trots att ersättningstiden nu är begränsad i
arbetslöshetsförsäkringen så är det färre som utförsäkras nu
än det var tidigare.

Anders L Johansson, AMS: Svaret på Christer Skoogs fråga är
helt enkelt ja. Det blir ordentligt med
uppföljningsmöjligheter och kontrollmöjligheter som kommer
med de nya interaktiva möjligheter som vi får. Jag skulle
också vilja koppla till det som togs upp senare. Det är
allmänt sett så att vi står inför helt nya möjligheter när
det gäller att erbjuda de interaktiva tjänsterna. De
förutsätter ett fungerande bredband och en bra
kommunikationsteknik som är lätt användbar och så vidare.
Detta har vi fått under senare år, och jag påstår att vi
ligger långt framme i verket när det gäller att ta till vara
de nya möjligheterna. Det är också en viktig bas för att öka
kontakterna mellan arbetssökande och
förmedlingsorganisationen när vi nu bygger ut till tre
parallella kontaktmöjligheter. Där är den interaktiva sidan
en viktig del.

Som svar på Margaretas fråga kan jag säga något som vi
redan vet; det är inte något som jag sitter och drömmer om.
Av det som vi har gjort när det gäller det som jag kallade
för telefontjänsterna vet vi att det avlastar
förmedlingskontoret ganska ordentligt. När vi nu får
möjligheter att erbjuda också de andra kontaktvägarna som jag
har beskrivit, som också inbegriper bra uppföljningssystem,
kan vi komma mycket längre och riktigt långt när det gäller
att säkra en enhetlig och rättssäker tillämpning av a-
kassereglerna.
Många individer kommer att efterfråga tjänsterna; det vet
vi redan. De gör det redan nu. Det avlastar kontoren och den
professionella kompetens som finns där så att man kan vara
med och ge mycket mer av tidigare och fördjupade insatser för
de individer som anser sig vara i behov av det. Jag påstår
att detta är en riktigt ordentlig win-win-situation, som vi
måste ta till vara och utnyttja på ett bra sätt.

Det är klart att man kan dela AMS. Det är en fråga om hur man
organiserar verksamheten och hur man ser på saker. Vi har en
rad systerorganisationer som jag tänker på, i Tyskland och
Frankrike. De är åtskilligt mycket större än svenska AMS. Det
går det också, så jag ser inte att storleksfrågan på något
sätt definitionsmässigt bestämmer hur duktig eller effektiv
man är. En delaspekt av det som jag tyckte att du berörde är
att vi redan har gjort det. Tidigare var Bo Jangenäs faktiskt
min närmaste person på AMS, och han har varit där betydligt
längre än jag och - vet ni vad - operativt huvudansvarig för
försäkringsfrågorna! Vi har alltså jobbat nära varandra i
många år. Men sedan fann man för gott att det var rätt så bra
att bryta ut försäkringsfrågorna, av precis de skäl som du
angav, och lägga dem som en egen verksamhet. Jag ser också
att det finns många förtjänster med detta.

Ordföranden: Har alla fått svar på sina frågor nu?

Anders G Högmark (m): Nej, inte jag. Det gäller just den här
aspekten med potentialen i de befintliga systemen. Får jag
hänga på en sak där? Det gäller prioriteringar och annat som
riksdagen gör. Riksdagen är ju suverän att tycka vad den
vill, i princip. Men finns det ett problem när det gäller
prioriteringar där på det sättet att ni skulle vilja göra på
ett visst sätt, måhända mer effektivt? Det här med
anslagsstrukturen har ju alltid förekommit, men finns det
någonting annat? Riksdagen vill ju gärna prioritera det, det
och det och dessutom vill man sätta det och det i förgrunden
och dessutom inte glömma allt det andra. Då är frågan: Tycker
ni att riksdagen ger tillräckligt med klartecken för att
satsa just på dem som börjar bli arbetslösa? Oftast har man
ju en känsla av att de långtidsarbetslösa ska prioriteras.

Anders L Johansson, AMS: Det finns prioriteringar i våra
direktiv - jag tänker på regleringsbrev, budget och så
vidare. De är väldigt många, och därmed är det inte mycket
till prioriteringar. En stor fråga som vi står inför nu och
som har varit uppe här i dag gäller om vi blir betydligt mer
noggranna och prövande i tillämpningen av en andra period i
a-kassan. Jag kan se två möjligheter vid en ökad tillämpning
och en ökad enhetlighet i det sammanhanget. Då ser jag å ena
sidan att aktivitetsgarantin måste öka, och då ser jag
automatiskt ett resursproblem. Om inte den frågan löses ser
jag å andra sidan att utförsäkringarna kommer att öka. Det
finns alltså konsekvenser. Jag tror därför att det är oerhört
värdefullt med mer av konsekvensanalyser med utgångspunkt i
de diskussioner som vi har fört i dag.

Vi har haft friåret som pilotverksamhet. Jag tror att Anders
Forslund, om inte med exakta siffror så åtminstone i princip,
kan stödja det som jag nu påstår, nämligen att andelen
arbetslösa som ersätter dem som går på ledighet till friår är
omkring 50 %. Om vi tittar på andelen av de prioriterade
grupperna - det vill säga långtidsinskrivna och
arbetshandikappade - som kommer in och ersätter dem som går
på friår så är siffrorna avsevärt lägre än 50 %. Eftersom de
resurser som vi beräknar att friåret kostar ligger inom ramen
för våra ordinarie arbetsmarknadspolitiska medel kan vi alla
se att detta inte är någon lätt ekvation framöver. Det är
också en fråga som faktiskt inte ligger inom AMS befogenheter
att hantera, men som kan bli ganska besvärlig framöver.

Carl B Hamilton (fp): Jag ska ställa två frågor. Den ena
gäller huruvida mer kontroll är önskvärt och den andra rör
förmedlarnas dubbla roller.

När det gäller den första frågan sade Riksrevisionen här
att det brister i tillämpningen och att reglerna egentligen
inte är ett så stort problem. Man sade att aktiv kontroll ger
högre arbetsplaceringsgrad. Bo Jangenäs sade ungefär samma
sak, det vill säga att bra kontroll inte står i motsats till
hög andel arbetsplatsplacering. Ökad kontroll är alltså bra,
helt enkelt. Det leder till att målen uppfylls bättre.
Jag tror att det vore intressant om det från den här
hearingen kom ut huruvida det är en allmän uppfattning bland
er som sitter vid bordet där att mer kontroll ligger väl i
linje med målen för arbetsmarknadspolitiken. Därför är jag
intresserad av att höra vad ni tre tycker i denna fråga. Det
gäller inte minst AMS-chefen. På slutet sade du ungefär så
här, om jag fattade dig rätt: Om man strävar efter mer
kontroll så uppstår det resursproblem. Det var det ena. Det
andra var att utförsäkringen ökar. Men herrarna till vänster
menade att den motsatsen inte finns. Jag tycker att det är en
fullständigt fundamental fråga hur man förhåller sig i den
situationen. Tycker man att mer kontroll ligger i linje med
målen eller inte?
Den andra frågan gäller det här med dubbla roller. Det är
ju inget nytt problem. Vi ser det till exempel i
sjukförsäkringen. Där har läkarna dubbla roller, och man
försöker komma till rätta med det genom att man ska ha second
opinion och försäkringskasseläkare som ska hjälpa till att
stödja läkarna i att fatta taskiga beslut - om jag ska
uttrycka mig rakt på sak. Om man går till banken och får en
kredit nekad så är det av samma skäl aldrig ens personliga
bankman som nekar krediten, utan det är någon kreditkommitté
som finns lite mer diffust i bakgrunden. Därför blir frågan
central för AMS och andra: Hur tänker ni stärka förmedlarna i
deras roll att också vara avvisande? Det innebär naturligtvis
att förmedlarna och förmedlingarna kommer att utsättas för
kritik, och det ska de också göra. Bankerna är ständigt
utsatta för kritik för att de inte beviljar tillräckligt
mycket krediter. Samma typ av funktion måste ni ha. Hur
tänker ni organisera det?

Avslutningsvis, herr ordförande, vill jag säga att detta
illustreras väldigt väl av att ordet "man" har använts så
flitigt här. Det är "man" som definierar och det är "man" som
fattar beslut. Det är "man", "man" och "man"! Det döljer i
själva verket en central fråga när man använder den
beteckningen.

Annelie Enochson (kd): När rapporten kom från
Riksrevisionsverket i våras läste jag den med stort intresse.
Man kan kort säga att det som står där säkerligen kan
sammanfattas i en mening: För dem som gör det som de ska göra
blir det bra resultat.

Bland annat säger ni att utmärkande för de kontor som gör
det som de ska göra är att de arbetar på det sätt som var
tänkt. De ägnar bland annat mer tid åt företagsinriktat
arbete. Nu när vi hörde AMS-chefen prata här om hur man ska
göra framöver för att kunna bli bättre på AMS hörde jag
ingenting om det här med att arbeta företagsinriktat.

Jag vill spinna vidare på ungefär samma sak som Carl B var
inne på. En av de saker som Riksrevisionsverket tog upp var
en nämnd just för att komma ifrån problemet med våld och hot
och för att man ska göra rätt på arbetsförmedlingarna på alla
de 21 olika länsarbetsnämnderna. Ni vill införa någon form av
nämnd som bereder alla överväganden om rapportering av
sökande som avböjt en anvisning. Jag kan tänka mig att det är
ungefär som försäkringskassans sjukförsäkringsnämnd, eller
vad det heter. Där har man just en sådan här second opinion,
vilket jag tycker är ganska intressant. AMS berörde inte det
här när man pratade om att få en rättighet och en
likformighet. Jag skulle gärna vilja höra AMS-chefens
kommentarer till de här två sakerna.

Camilla Sköld Jansson (v): Jag tycker att det var en viktig
synpunkt som Jangenäs tog upp; man ska komma ihåg att vi nu
diskuterar a-kassan med fokus på kontrollfunktion. Man tappar
hela bilden av arbetslöshetsförsäkringen. Det gäller inte
bara den här hearingen, utan allmänt i debatten är det mycket
fokus på kontrollfunktion och sökaktivitet. Det ger ett snävt
perspektiv.

Jag är lite grann inne på samma tankar som Christer Skoog.
När man lyssnar till inledningen hör man att det pratas
mycket om a-kassans funktion och hur den påverkar
arbetsmarknadens funktionssätt. Man hör väldigt lite om det
omvända. Christer Skoog ställde en fråga om det här. Jag
tycker att det är viktigt, för man kan inte se a-kassan
isolerat. Den fungerar ändå i något sammanhang. Det är
generellt konstaterat att det finns samband mellan hög
anvisningsgrad och bra kontroll och bra resultat av
arbetsplaceringar. Carl B Hamilton var inne på det. Jag
skulle vilja ifrågasätta om det är bra kontroll som är orsak.
Vad är det som är orsak och verkan? Kan det vara så att det
är bra resultat av arbetsplaceringar, hög anvisningsgrad och
en viss arbetsmarknadssituation som gör det möjligt att ha en
bra kontroll? Det perspektivet skulle jag vilja ha, och jag
skulle vilja att IFAU och IAF resonerar om det här sambandet.

Anders L Johansson, AMS: Det är möjligt, Carl B, att jag var
lite slarvig. Vad jag sade i det förra inlägget var helt och
hållet kopplat till prioriteringsfrågan. Kontroll är bra; jag
har ingen annan uppfattning i den delen än vad som har kommit
till uttryck här i dag.

I anslutning till det senaste inlägget vill jag återigen
säga - och jag försökte ha det som en huvudpoäng i min
inledning - att vi har en uppsättning regler i
arbetslöshetsförsäkringen. När man sätter sig ned och tittar
närmare på dessa regler ser man att de i grunden handlar om
att gör man på det här viset, det vill säga följer
försäkringens regler, så är det en ändamålsenlig
arbetsförmedlingspolitik. Det är det som det handlar om. Det
finns ett antal regler - låt oss säga att det finns fem till
sju fundamentala regler. Hundradagarsregeln är en sådan
regel. Den är inte upprättad utifrån ett slags
kontrollperspektiv, utan den är upprättad så att om vi följer
a-kassans regler så får vi en ännu mer funktionsduglig
arbetsmarknad. Individerna kommer i arbete, och det är ändå
det som det handlar om i slutändan. Sedan måste vi också
utöva en bra kontroll så att vi säkerställer att vi följer
regelsystemet. Det är jätteviktigt.
Jag vill också ansluta till det som jag tycker att Inger
har beskrivit så bra, nämligen rollfördelningen mellan a-
kassan och arbetsförmedlingen. Den måste man hela tiden
arbeta med, utbilda i och se till att den blir så klar och
tydlig som möjligt. I till exempel vår fundamentala roll i
mötet med a-kassan ska vi göra en bra dokumentation och
leverera bra och korrekta underlag när vi lämnar
ifrågasättande och en underrättelse till a-kassan. Det är
inte tillförlitligt och ändamålsenligt i dag. Det är inte så
bra som vi har rätt att önska oss att det ska vara.
Det ger i sin tur i nästa steg ett bra underlag och en bra
dokumentation, och först med det får a-kassan någonting bra
att stå på i sitt beslutsfattande. Och som har sagts här så
är det ju a-kassan som är beslutsfattare. Sedan kommer nästa
fråga; om inte individen uppfattar att han eller hon har
blivit rättmätigt behandlad i processen så finns det
ingenstans för individen att vända sig. Det tycker jag också
är ett problem, och jag har ingen lösning på det här i dag.
Det är någonting som jag verkligen tycker att vi ska sätta
oss ned och försöka hitta en konstruktiv lösning på. Jag är
övertygad om att det går. Det får vi göra med utgångspunkt
inte minst i den rapport som ni nu har tagit fram.
Hur gör man då när det gäller frågan om den svåra
förmedlaruppgiften? Jag måste säga att det är glädjande för
mig att höra att det finns en ordentlig insikt om att
förmedlarjobbet är svårt och besvärligt. Om man tittar på
IAF:s författningssamling - för att ge ett svar på din fråga
i den delen, Carl B - om lämpligt arbete så delar jag Bo
Jangenäs uppfattning. Den är mycket bättre än det som vi har
haft tidigare. Men kvar står att i grund och botten är det
formuleringar som att man ska beakta arbetslöshetsperiodens
längd när man ska bedöma huruvida man har ett lämpligt
arbete. Man ska bedöma om det är skäliga kostnader, man ska
beakta att det inte sker onödig yrkesväxling och så vidare.
Att sitta och tillämpa detta gentemot enskilda individer är
ingen lätt uppgift. Där måste AMS nu ta ytterligare steg för
att ta fram allmänna råd, direktiv och riktlinjer som är mer
handfasta utifrån det som inspektionen har gjort så att man
får lite tydligare förhållningsregler och förhållningssätt
att utgå ifrån när man ska fatta besluten. Med andra ord ska
man ta bort subjektiviteten. En del av förmedlarnas problem
är att de så helt och fullt får stå för beslutet själva.
Dessutom ser besluten olika ut i olika delar av landet. Det
är ju en huvudfråga som vi har varit inne på i dag. Arbeta
bort subjektiviteten! Ta fram mer av tydliga riktlinjer i
förordningar, i föreskrifter och i allmänna råd! Där kan vi
göra mycket mer för att stödja förmedlaren i de svåra
bedömningarna som till syvende och sist ändå måste göras.

Till sist vill jag säga att vi nu är på väg att ta fram ett
anvisnings- och matchningsmål. Det kommer vi att lägga ut i
organisationen under 2005. Jag känner mig helt förvissad om
att när vi gör det så kommer frågorna om ifrågasättanden och
när de ska göras att öka. Man kommer att jobba med
anvisningar på ett helt annat sätt. I anslutning till det tar
vi också fram en arbetsgivarpolicy när det gäller våra
företagskontakter. Många av er som har arbetat med de här
frågorna under en längre tid vet ju att vi har haft ett
anvisningsmål längre tillbaka i tiden. Det fungerade inte
alls bra gentemot arbetsgivarna. Man satt helt enkelt och
anvisade folk trots att man var rätt så på det klara med att
det inte var någon anställning på gång. Det belastade
arbetsgivarna hårt. Nu har vi fått fram ett mål som klarar
att inte försätta oss i den situationen. Det kommer vi alltså
att lägga ut i organisationen under nästa budgetår.

Anders Forslund, IFAU: Jag kan börja med frågan om huruvida
kontroll är önskvärd och koppla den till det som Camilla
Sköld Jansson frågade om. Man kan börja sin fundering med att
fråga sig varför vi har en arbetslöshetsförsäkring. De flesta
är väl överens om att den viktigaste funktionen i den är att
ersätta inkomstbortfall vid arbetslöshet som man själv inte
har förorsakat. I den bästa av alla världar skulle man tycka
att det vore rimligt att ersätta det med 100 % eftersom
personen inte är skyldig till det som har inträffat. Men i de
allra flesta försäkringssystem har man någon form av
självrisk som gör att systemen inte tenderar att
överutnyttjas. Det kan ju vara så att man agerar så att man
själv förorsakar arbetslösheten eller så att man agerar så
att man inte får ett jobb. Självrisken i det svenska systemet
skulle då motsvara att man får en lägre ersättning än 100 %.
Man får inte så mycket som man tjänade i det jobb man hade
innan, utan man får någonting mindre.

Ju större självrisken är, det vill säga ju sämre ersättning
man får, desto mindre av kontroll behövs det. Men har man ett
system som är någorlunda generöst i ersättningen kommer man
förmodligen att behöva utöva någon form av kontroll. I den
meningen är kontroll nödvändig. Frågan är om den också är
bra. Det finns lite grann att dra på när det gäller forskning
på området från USA, där man ju bedriver väldigt lite
arbetsmarknadspolitik men beforskar den desto mer. Det finns
till och med en del experiment - vilket vi ju aldrig ägnar
oss åt i Sverige - som belyser detta. Jag har det inte helt
uppdaterat, men mitt minne är att man gjorde experiment där
man använde sig av olika kombinationer av kontroll och hjälp
att söka - lite grovt förenklat. Det visade sig att det som
fungerade var kombinationen, det vill säga både aktivt stöd
till de arbetssökande och att man övervakade att de faktiskt
gjorde det de skulle. På något vis tror jag att det är en
ganska rimlig bild.
Om man skulle försöka översätta erfarenheterna till det
svenska systemet så handlar det om en kombination av en aktiv
förmedling som aktivt hjälper de arbetssökande att söka jobb
och en kontrollutövning, som måste till därför att
ersättningen är så pass hög som den är och som vi vill att
den ska vara i ett rimligt system.
De dubbla rollerna är naturligtvis ett jättesvårt problem.
Det är ett problem som man delar med en massa andra områden.
Jag tyckte att det var ett klokt förslag som jag såg i
rapporten från Riksrevisionen om att åstadkomma en
konstruktion som påminner om den som man har på andra
områden. Man flyttar alltså beslutet från förmedlaren till
någon instans bakom förmedlaren. Det underlättar sannolikt
hans eller hennes arbete.

En annan sak som möjligen skulle kunna dra åt samma håll -
och nu är jag ute på vatten som är väldigt djupa för mig, för
jag vet inte exakt vad som ingår i handlingsplanerna - är att
det för mig tycks som att en handlingsplan naturligtvis ska
innehålla vad som på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt
leder till arbete. Det innebär att handlingsplanen måste
stipulera vad den arbetssökande ska göra för att hitta ett
arbete. Men den borde också stipulera någonting om vad
förmedlingen är skyldig att göra i gengäld för den
arbetssökande. Det skulle alltså handla om en form av
kontrakt mellan förmedling och arbetssökande. Om man tänker
på handlingsplanen på det sättet så får man också en
situation där det är någorlunda rimligt att se vad som är
kontraktsbrott eller inte. Kontraktsbrott är då någonting som
man ska vidta sanktioner mot. Hur sanktionerna mot
förmedlingen ska se ut vet jag inte, men det vore rimligt att
ha det hela dubbelsidigt.

Inger Lindström, SO: Vi tror inte från vår sida att det är
mer kontroll som löser problemet. Problemet löser man med mer
aktiva insatser, och vi tror att man egentligen skulle nå
längre med det.

Bo Jangenäs, IAF: Jag ska ta upp frågan om huruvida det
behövs kontroll och om vad som är orsak och verkan. När jag
gick aspirantutbildning, som det hette på den tiden, för att
bli arbetsförmedlare sade min lärare en sak när vi tog upp
den här frågan. Till synes är det ju en stor motsättning
mellan att jobba med service till folk och att ha en
kontroll. Han sade: Om ni har en bra och effektiv
platsförmedling så är det okej. Det räcker oftast. Det är
först när man ser att en sökande faktiskt inte vill ha jobb
som man tar upp det här med kontroll. Det ena är själva
grunden, och det andra är någonting som aktualiseras bara när
det inte fungerar. I den praktiska verksamheten är det
faktiskt så.

När det gäller föreskriften om lämpligt arbete, som Anders
tog upp, så är det inte så att arbetsförmedlaren sitter med
föreskrifterna framför sig när någon har hamnat i en sådan
situation som jag nämnde. Man går inte igenom det hela punkt
för punkt, utan man har ofta frågan klar för sig. Man tittar
sedan i föreskrifterna för att se vad som gäller just då. Så
länge vi har föreskrifter som ska ta hänsyn till personliga
omständigheter, där det handlar om bedömningsfrågor, är det
så man måste jobba. Det arbetsförmedlaren då gör är att lämna
a-kassan ett bra underlag just i den frågan. Man har en viss
grund för ett ifrågasättande, och då tar man inte upp alla de
andra frågorna. Det fungerar trots allt rätt hjälpligt.

Jan Johannesson, Riksrevisionen: Egentligen svarade Bo
Jangenäs redan på den raka frågan om huruvida mer kontroll är
önskvärd. Det var ju två ledamöter som ställde den. Jag
skulle vilja säga så här: Inte vilken kontroll som helst.
Utifrån vår studie - och det måste ju gälla över huvud taget
egentligen - har anvisningsinstrumentet som sådant två
roller, det vill säga matchning och kontroll. Om du matchar
bra och anvisar en lämplig plats så leder det till att en
person får jobb, och det är ju det som förklarar att de
bättre kontoren hade en bättre arbetsplaceringsgrad. Jag
skulle vilja säga att det egentligen inte finns någon
motsättning mellan matchning och kontroll. När man anvisar
ett lämpligt arbete så kontrollerar man ju samtidigt.

Men sedan kommer förmedlaren i en situation där man ställer
frågan till honom eller henne: Hur ofta förekommer det att du
anvisar endast i kontrollsyfte - bara för att kolla att någon
verkligen står till arbetsmarknadens förfogande? Det måste ju
göras ibland. Men vi får en känsla av att man i de
kontrollsituationerna inte använder sig av lämpligt arbete,
utan man anvisar över huvud taget.

forts. Jan Johannesson: Det kommer inte att leda till ett
jobb, men visst uppfyller man kontrollfunktionen. Vad är det
egentligen som behövs? Jo, det behövs fler kvalitativa
anvisningar. I och med det får man en kvalitativ kontroll.

Anders L Johansson, AMS: Det ligger helt i linje med vad
Anders sade, men jag vill ändå understryka att man måste se
det som en kedja av aktiviteter, gärna i det perspektiv som
du drog upp. När man kommer in på en förmedling ska
arbetslöshetskassans regelsystem börja gälla från första
dagen. I det regelsystemet finns det ett antal aktiviteter
som man bör stödja individen med och som man också ska
förvänta sig att individen deltar i. Det är därför man får
pengar från arbetslöshetsförsäkringen.

Det handlar om besöket och att vilja delta i program. Man
kan inte neka att delta i ett program om man bedömer att det
är ändamålsenligt för att få ett jobb. Man måste delta i att
göra en handlingsplan och så vidare. Det är en rad
aktiviteter, och dessa aktiviteter slutar med en huvudsakligt
viktig insats, nämligen en anvisning.

Vi måste ha effektivitet och kontroll på hela den processen.
Det är inte så att vi tar till kontrollen när det ordinarie
inte fungerar. Vi måste ha kontroll på hela arbetsprocessen
och de olika aktiviteter som faktiskt stipuleras i
arbetslöshetsförsäkringen. Vi på förmedlingen måste erbjuda
individer stöd för att kunna leva upp till de här insatserna,
precis som du sade. Jag tror att det är fundamentalt viktigt
att ha det perspektivet på kontrollbegreppet.

Ordföranden: Tack för det! Nu finns det ett antal personer
som har begärt ordet. Nu undrar jag om vi kan hinna med alla
dessa frågor. Det är egentligen sagt att vi ska sluta tio i,
men eftersom vi har dragit över lite på tiden tidigare kan vi
kanske hålla på fram till tolv eller fem över i alla fall.
Sedan sätter vi punkt.

Carl B Hamilton (fp): Jag skulle kunna fråga mer om detta med
kontrollen, men jag lämnar det därhän. Jag skulle vilja
ställa en fråga till Anders L Johansson. Jag efterlyste om ni
gör något för att lindra de här dubbla rollerna, och då
räknade du upp här att det skulle göras tydligare
föreskrifter, att subjektiviteten skulle bort och så vidare.
I andra sammanhang har det visat sig vara lämpligt att man
har en nämnd, en kreditkommitté eller en
försäkringskasseläkare. Vad tänker ni konkret göra i det
hänseendet?

Christer Skoog (s): Jag har en kompletterande fråga till
Riksrevisionen. Tror ni att er slutsats eller ert
ställningstagande hade blivit annorlunda om ni även hade
intervjuat de arbetssökande likaväl som ni har intervjuat
arbetsförmedlarna på de berörda kontoren?

Ulf Holm (mp): Herr ordförande! Jag ska börja med att ställa
en fråga till Riksrevisionen. I inledningen slog ni fast att
det inte var ovanligt att arbetsförmedlingen inte alls
anvisade några platser under de första 100 dagarna. Under den
tiden förväntades man klara sig med självservice. Det
framställdes som en stor nackdel. Jag förstår inte vad
nackdelen är eftersom det finns forskning, bland annat från
IFAU, som visar att bästa sättet att få ett nytt jobb är att
söka själv. 60-70 % får jobb genom egna kontakter. Jag vill
gärna att ni kommenterar hur det kan vara ett problem att man
inte har fått ett jobb anvisat.

Sedan kommenterade också Riksrevisionen att
arbetsförmedlingarna i låg grad utnyttjade nya regler som
innebär ökade matchningsträffar, bland annat att utöka det
geografiska sökområdet. Då kan man alltså inte i dag säga att
de nya reglerna har varit bra eller dåliga, om jag har
förstått det rätt. Ni har redan kommenterat att
implementeringen måste bli bättre.

Sedan har jag en kommentar till Anders L Johansson som kom in
på friåret. Han kom naturligtvis fram till en negativ
slutsats utifrån att det inte fanns sökande i de prioriterade
grupperna. Då kan jag upplysa om att det inte finns någonting
som heter prioriterade grupper när det gäller friåret och det
försök som pågår nu. Det gäller bara att man ska vara
inskriven på arbetsförmedlingen. Man kan inte dra den
slutsats som Anders L Johansson gjorde eftersom det inte var
riksdagens beslut.

Sonja Fransson (s): Jag har faktiskt fått svar på två av mina
frågor, men jag har en kvar. Jag tycker att det är väldigt
intressant att detta med aktivt sökande och kontroll hänger
samman och också leder till arbete. Det tycker jag är
jätteviktigt att den här hearingen har kommit fram till.

Jag är lite fundersam över en sak som togs upp av både Bo
Jangenäs och SO, nämligen att det verkar som om olika grupper
får olika bemötande i det här sammanhanget. Jag skulle gärna
vilja veta vad det är som skiljer.

Stefan Attefall (kd): Bo Jangenäs sade att man ska tillgripa
kontroll när det inte fungerar. När Susanne Ackum,
generaldirektör för IFAU, var på besök i utskottet visade hon
en undersökning som gjorts för Näringsdepartementet. Hon drog
tre slutsatser som visar att det kanske inte fungerar. Det
tycker jag också en hel del av dagens hearing har visat. Hon
sade bland annat att generellt sett är sökaktiviteten låg hos
de arbetssökande. Den näst intill upphör vid placering i
program, vilket kan medföra inlåsning. Det verkar konstant
under arbetslöshetsperioden. Man söker alltså inte mer längre
fram eller så.

Då är vi inne på detta med rollfördelning och sådant. Jag
tycker att ett av de problem som vi har inom
sjukförsäkringssystemet är att läkaren som ska hjälpa
patienten dessutom ska ha fri utskrivningsrätt av statliga
pengar. Det blir helt enkelt så att man hellre är snäll än
dum gentemot den som vill ha hjälp med sjukskrivning.
Arbetsförmedlaren sitter ju i en ännu värre situation.
Arbetsförmedlaren ska vara expert på det lokala näringslivet
och på alla utbildningsvägar som finns och han ska vara lots,
coach och handledare för den arbetssökande. Han ska vara det
bästa stöd som den arbetssökande har. Samtidigt ska han vara
kontrollant, följa upp, fylla i blanketter, vara byråkrat och
hela kedjan.
Nu går hela diskussionen ut på att vi ska öka byråkratin
ytterligare. Vi ska införa nämnder bakom ryggen som ska vara
the bad guys och liknande saker. Vi behöver tydligen gå i den
riktningen säger rapporterna. Men frågan är om det inte är
ett systemfel. Vi bygger upp nya myndigheter. Bo Jangenäs nya
myndighet är till för att öka detta. Det har inte fungerat så
bra tidigare när det låg inom AMS. Nu ska det vara en
självständig myndighet som ska tuffa till sig gentemot AMS
och personalen. De 10 000 i Arbetsmarknadsverket ska på något
sätt bli bättre experter på att vara kontrollanter. Sedan har
man en massa olika organ. Min poäng är: Är det inte en
omöjlig uppgift att vara arbetsförmedlare? Man måste göra
någonting åt rollfördelningen och helt enkelt skilja på dem.

Frågan ställs framför allt till Anders L Johansson.

Margareta Andersson (c): Jag har en fråga med samma
inriktning som den som Sonja Fransson ställde om det olika
bemötandet. Jag ställer den både till Inger Lindström och
Anders Forslund. Är detta någonting som man tänker gå vidare
med och undersöka, gärna med en IFAU-undersökning? Beror det
på könsdiskriminering eller beror det på någonting annat? Det
gällde ju Kommunal med många kvinnor och också många
deltidsarbetslösa.

Patrik Norinder (m): Inger Lindström tog upp en intressant
fråga om överklagande av avanmälningar från
arbetsförmedlingarna. I SO:s förslag står det att
länsarbetsnämnderna ska kunna ha den här möjligheten. Det
reser en del intressanta frågor i organisationen framöver som
gäller även Anders Johansson och effektiviseringen av AMS.
Jag skulle vilja fråga dig hur du ser på länsarbetsnämndernas
roll i en framtida organisation. Det gäller kanske också den
geografiska frågan. Ska man ha kvar länsindelningen eller
finns det andra regionala möjligheter?

Jan Johannesson, Riksrevisionen: Jag ska snabbt försöka ge
svar på detta. Hade resultaten blivit annorlunda om vi hade
tittat på de arbetssökande och deras individuella
sökbeteende? Det är mycket möjligt att det hade kunnat bli
något annorlunda. Men vår granskningsmyndighet ska ju titta
på statliga myndigheter och dem som lever på skattemedlen.
Det kan inte vara vår främsta uppgift att titta på de
sökande, utan det får forskarna klara av.

Det finns ju ett intressant forskningsresultat som togs upp
här som visar att de som sökte själva och utnyttjade
självservice och sådant har klarat sig bäst. Så uppfattade
jag det. Varför skriver vi då att det är viktigt att man ska
ge mer individuell service under de 100 första
inskrivningsdagarna? Ja, det är självfallet så att det är ett
av våra huvudresultat. Vi kan inte förneka det. Det gick lätt
att mäta vilka kontor som redan under de 100 första dagarna
gav anvisningar, och det var de som hade det bästa
arbetsplaceringsresultatet. Sedan vet jag inte om det går
stick i stäv mot forskningen. Jag tror att min kollega vill
fylla i här.

Hans Folkesson, Riksrevisionen: Varje långtidsinskriven har
ju någon gång varit nyinskriven vid förmedlingen. Det här är
förmodligen ett sätt att minska inflödet till
långtidsarbetslöshet. Därför uppstår de här effekterna.

Sedan gällde det vad de sökande själva skulle tycka i frågan.
Det kan ju inte vi tro någonting om. Däremot uppkom det vissa
reaktioner efter vår rapport där även arbetssökande och
arbetslösa ringde och hade synpunkter. En synpunkt som jag
kommer ihåg var just detta att man kände sig övergiven och
att det dröjde väldigt länge innan man fick någon mänsklig
kontakt med arbetsförmedlingen.

Bo Jangenäs, IAF: Jag hade faktiskt inte begärt ordet, men
jag kan säga något ändå. Sonja Fransson tog upp detta med de
olika grupperna och bemötandet. Jag tror att det är en viktig
fråga. Någon sade diskriminering, men det tycker jag är ett
för stort ord att ta till. Det är ju inte en aktiv handling.
Men det är faktiskt så, och har även varit så historiskt, att
människor behandlas olika i de här avseendena. Det tycker jag
är en viktig fråga som man måste ta i, och det är ingen som
har gjort det ännu.

Sedan hade vi detta med de 100 dagarna. Förmedlingen ska
faktiskt anvisa arbete. Det är dess uppgift. Om jag förstår
Riksrevisionens rapport rätt var det några förmedlingar som
nästan hade som princip att inte göra det under de första 100
ersättningsdagarna. De hade alltså missuppfattat detta med
begränsat sökområde. Man ska faktiskt söka arbete aktivt
enligt de regler som finns i arbetslöshetsförsäkringen. Jag
tror att det var det som var själva poängen.

Anders L Johansson, AMS: Först gäller det frågan som Carl B
Hamilton och Stefan Attefall tog upp, nämligen detta med den
svåra rollen. Vi ser förstås varje dag det ni pekar på. Det
är svårt att klara de här två rollerna. Egentligen vet jag
inte om jag ska säga det här i ett så tidigt skede, men vi
diskuterar en bättre ordning än vad vi har i dag för att
hantera det problemet. Det finns nämligen ingenting som säger
att varje enskild förmedlare i sin yrkesutövning ska
kontrollera och besluta om underrättelseuppgifter.

Man kan organisera det så att det inte är varje enskild
förmedlare som gör det. Förmedlingschefen på kontoret,
åtminstone på de allra flesta kontoren, jobbar inte direkt
med sökande utan sköter arbetsledningen och chefskapet på
kontoret. Man kan tänka sig att den typen av beslut får
fattas av förmedlingschefen och inte av den enskilda
förmedlaren som sitter med den arbetssökande. Vi kan vidta
steg i organisationen så att vi åtminstone skapar ett
betydligt bättre förhållande än det vi har haft historiskt
sett.
Sedan vill jag upprepa att en del av förmedlarens, och det
vet jag med säkerhet, problem är att det finns en stort mått
av subjektivitet. När det finns ett stort mått av
subjektivitet uppfattar den arbetssökande det så att detta
har du som förmedlare kommit på, och då blir det etter värre
och mycket svårare. Då kommer man tillbaka till det som
Christer var inne på. De förändringar som vi kan göra nu med
avseende på interaktivitet och mycket tätare möten kommer i
grunden att ge helt nya förutsättningar.
Jag tror inte alls att jag överdriver när jag säger att det
är en övergripande förändring när vi nu får upp de här tre
kontaktvägarna till förmedlingen. Av dessa är den interaktiva
hemsidan, som vi kallar för Min sida, en jätteviktig
möjlighet både ur uppföljningssynpunkt och för att individen
ska kunna vara aktiv hela tiden kontinuerligt. Jag skulle
vilja drista mig till att säga att jag tror att det vore
jättevärdefullt om vi vid ett senare tillfälle fick möjlighet
att för utskottet presentera den faktiska konkreta innebörden
av det som jag säger om att utöka kontakterna och
aktiviteterna. Det är en genomgripande förändring som håller
på att genomföras.
Vad tycker jag om LAN:erna? Jag nöjer mig med att
konstatera att vi har en ganska lång historia och ett synsätt
som innebär att arbetsmarknadspolitiken lever bäst och
fungerar bäst om den får utformas, tillämpas och genomföras
ute i de lokala och regionala miljöerna. Det är inte länge
sedan som vi hade både otraditionella medel och frilän. Det
är inte länge sedan som vi hade helt självständiga styrelser
på lokal och regional länsnivå.
Om vi har ambitioner att skapa en riksenhetlig tillämpning
av arbetslöshetskassans regelsystem på det sätt som vi ser,
för regelsystemet är ju en kärna i hela
förmedlingsverksamheten, tror jag att ni politiker måste ta
med den diskussionen i avvägningen - det är inte det ena
eller andra - mellan en lokal och regional
arbetsmarknadspolitik kontra en statlig arbetsmarknadspolitik
som en del i den ekonomiska politiken. Den frågan måste ju
avgöras med utgångspunkt i vilken arbetsmarknad vi har.
Jag är alldeles säker på att vi rör oss mot en
arbetsmarknad där vi i delar kommer att ha en väldig knapphet
på arbetskraft och i andra delar kommer att få ett överskott
på arbetskraft. Geografisk rörlighet och yrkesmässig
rörlighet kommer att bli väldigt viktiga frågor framöver. Jag
tror att det är med det som utgångspunkt som man ska föra den
här diskussionen om organisationen. Organisation är ett
medel, inget egenmål.

Jag tar din korrigering om friåret. Den är riktig. Jag tror
att det är väldigt värdefullt att vi tar fasta på de
prioriteringar på långtidsinskrivna och arbetshandikappade
som är lagda när det gäller friåret och att vi klarar det
inom verket.

Anders Forslund, IFAU: Först har vi detta med olika bemötande
av olika grupper. Det känner jag faktiskt igen från en
läsning som är ett antal år gammal. Den här Maktutredningen
som fanns en gång i tiden påvisade ju att det var väldigt
stora klasskillnader, kan man väl egentligen kalla det, i hur
man blev bemött när man hade kontakter med myndigheter. Jag
tror att det är ett mer utbrett problem än något som bara
gäller arbetsmarknadspolitiken och tillämpningen av
arbetslöshetsförsäkringen. Det är definitivt värt att
studera. Dock är det en ganska stor uppgift att göra det. Det
är ingenting man snyter ur näsan på en kafferast eller så.

Sedan har jag en kort kommentar till det här med 100 dagar,
kontakter och jobb och så vidare. I en studie om företagens
rekryteringsbeteende såg vi mycket riktigt att de flesta
jobben tillsattes efter vad som kan rubriceras som privata
kontakter av olika slag. Om jag minns rätt handlade det om
60-70 % av jobben. Resten hade arbetsförmedlingen en
dominerande marknadsandel av. Men jag ser egentligen inte att
det finns en motsättning mellan det resultatet och det faktum
att man måste ta tag i folk på förmedlingen.

Det vi tror oss kunna säga är att de som kommer in till
förmedlingen och söker jobb ser väldigt olika ut när det
gäller möjligheterna att ta kontakter. De som inte har
kontakter behöver förmodligen en mer aktiv hjälp av
förmedlingen, men det kan man inte avgöra förrän man har
träffats och skrivit en handlingsplan.

Inger Lindström, SO: Det gäller också skillnaden mellan
medlemsgrupperna. Under den här förmiddagen har vi varit
eniga ett antal gånger om att det är viktigt att försäkringen
tillämpas lika och att det görs med hög kvalitet. I vår
rapport har vi velat peka på att det finns stora skillnader.
Vi menar att det är viktigt att man tar reda på vad de här
skillnaderna består i. Varför ser det ut som det gör? Då kan
man förhoppningsvis konstatera att det har naturliga
förklaringar och framför allt att försäkringen tillämpas
lika.

Margareta Andersson (c): Vi har hamnat i en
jämställdhetsdiskussion. Det började med att vi hade använt
uttrycket "likvärdigt" arbete. Det är ett sådant där
specialuttryck som vi använder när det handlar om likvärdigt
arbete för män och kvinnor. Likvärdigt arbete kan ju också
vara ett lämpligt arbete i olika sammanhang.
Jämställdhetsområdet är alltså ett stort område i vårt
utskott.

Det finns också någonting som kallas för indirekt
diskriminering. Det behöver inte vara så att en
arbetsförmedlare eller någon annan person, myndighet eller
inte, tycker att nu ska vi klämma åt den som ser ut si eller
heter så. Man eller kvinna, man kan göra det av okunnighet.
Därför har också våra myndigheter ett stort ansvar. Det finns
inskrivet i era uppdrag att se till att det fungerar. Nästa
hearing vi anordnar blir kanske: Hur fungerar
jämställdhetsarbetet inom de olika myndigheterna? Jag tycker
att det var en intressant fråga som kom upp här till slut. Vi
får också undersöka varför det ser ut så.
I utskottens uppdrag i riksdagen ingår det också att vi ska
följa upp de beslut som vi har varit med om att bereda. För
vår del i arbetsmarknadsutskottet är arbetslöshetskassan ett
väldigt stort och viktigt område. Det är stort ekonomiskt
både för oss i riksdagsarbetet, och det är också väldigt
stort för skattebetalarna och för dem som berörs av det, som
får a-kasseersättning när de är arbetslösa. Därför är det
väldigt viktigt att det här fungerar bra.
Det är också viktigt för oss att veta om vi kan ändra på
lagstiftningen så att det underlättar ert arbete. Vi har fått
en del idéer och kommentarer som vi ska ta med oss i det
politiska arbetet.
Tack för att ni har kommit hit och ställt upp under den här
dagen. För min del har det inneburit mycket
kunskapsinhämtande, och det är det som hearingarna bland
annat är till för. Jag tycker att alla har ställt upp och
delat med sig av sina kunskaper. Jag tror att vi har kunnat
ta steg framåt i det som är vårt gemensamma ansvar, nämligen
att se till att arbetslöshetsförsäkringen fungerar så bra som
möjligt för de människor som behöver den.
Det gäller också att se till att så få människor som
möjligt blir beroende av a-kassan. Det viktigaste och det
bästa med arbetsmarknaden är ju när den fungerar så att a-
kassepe