Bilaga 1

Kommittédirektiv

Utveckling av kollektivtrafiken	Dir.
	2001:1

Beslut vid regeringssammanträde den 17 maj 2001.

Sammanfattning av uppdraget

En kommitté tillsätts med uppgift att utifrån ett konsument- och helhetsperspektiv identifiera, analysera och beskriva kollektivtrafikens problem och möjligheter, formulera mål och visioner samt föreslå förändringar av organisation, regelverk och dylikt av betydelse för kollektivtrafikens utveckling och ett ökat kollektivt resande. Kommittén skall utgöra ett forum för samarbete mellan staten och övriga aktörer på kollektivtrafikområdet. Tyngdpunkten i kommitténs arbete skall ligga på den lokala och regionala kollektivtrafikens område och tidsramen för dess bedömningar skall omfatta tiden fram till år 2020.

Bakgrund

Transportpolitiska utgångspunkter

Regeringen uttalade i propositionen Transportpolitik för en hållbar utveckling (prop. 1997/98:56) att den lokala och regionala kollektivtrafiken kan ses som en del av den grundläggande samhällsservicen och att sådan trafik har stor betydelse för uppfyllandet av de transportpolitiska målen. Den bidrar till ökad välfärd, regional utveckling och jämlikhet genom att ge människor möjlighet att nå arbetsplatser, skolor och olika typer av service. En ökad andel kollektivt resande är därför en viktig komponent i arbetet med att utforma ett långsiktigt hållbart transportsystem.

Kommuner och landsting avsätter årligen stora resurser till framförallt driften av den lokala och regionala kollektivtrafiken.

439

Bilaga 1

SOU 2003:67

Samtidigt kan man konstatera att samhällsutvecklingen i flera avseenden har försvårat för utvecklingen av kollektivtrafiken. De senaste decenniernas tätortsutveckling har karakteriserats av en utspridning av bebyggelsen och en minskning av befolkningstätheten. Detta har i stort sett skett på bilismens villkor och kollektivtrafikens möjligheter att åstadkomma en god transportförsörjning har därmed kraftigt försvårats.

Den ökande personbilstrafiken och konkurrensen om utrymmet i våra större tätorter leder inte bara till mer avgasutsläpp och buller utan även till minskad effektivitet i näringslivet, ökade reskostnader för resenärerna och sämre livskvalitet för dem, som bor och verkar i dessa orter. En ökad andel kollektivtrafik kan motverka denna utveckling.

Kollektivtrafiken är även betydelsefull för tillväxten och för sysselsättningen. Goda möjligheter till pendling med kollektivtrafik ökar förutsättningarna för att separata och lokala arbetsmarknader ska kunna knytas ihop och fungera som större arbetsmarknadsregioner. Det är därför av stor vikt att kollektivtrafiken fungerar väl, såväl i tätort som i gles- och landsbygd.

Riksdagen beslöt vid sin behandling av budgetpropositionen för budgetåret 2001 (prop. 2000/01:1, bet. 2000/01: FiU01, rskr. 2000/01:36) att mervärdesskatten på persontransporter skulle sänkas från 12 % till 6 %. I propositionen aviserade regeringen dessutom ett initiativ till fördjupat samarbete mellan staten och kollektivtrafikbranschen för att identifiera möjliga insatsområden, som kan bidra till att stärka kollektivtrafikens konkurrenskraft. Detta uppdrag är ett konkret uttryck för det utlovade initiativet.

Kollektivtrafikens utveckling

Efter den s.k. trafikhuvudmannareformen utvecklades den lokala och regionala kollektivtrafiken kraftigt, främst under första hälften av 1980-talet. Under 1990-talet har trafikhuvudmännen successivt upphandlat allt mer av kollektivtrafiken, vilket har lett till en betydande minskning av deras kostnader för trafiken.

Det senaste decenniet har dock resandet i den lokala och regionala kollektivtrafiken stagnerat, framförallt med buss, samtidigt som resandet med bil kontinuerligt har ökat. Om kollektivtrafikens andel av resandet fortsätter att minska blir det svårare att uppnå målet om ett långsiktigt uthålligt transportsystem.

440

SOU 2003:67

Bilaga 1

Under senare år har konkurrensen mellan operatörerna, val av upphandlingsmodell m.m. bidragit till att många operatörer idag har stora ekonomiska problem. Små marginaler och hårt utnyttjande av personella och tekniska resurser har bidragit till en ökad känslighet för störningar vilken på sina håll har lett till svårigheter att uppehålla kollektivtrafikens omfattning och kvalitet.

I en del upphandlingar som genomförts på senare tid har anbudspriser och kontraktsbelopp ökat kraftigt. Om detta är ett tecken på ett trendbrott kan effekten, utan resurstillskott, bli höjda biljettpriser och/eller minskat trafikutbud, vilket i sin tur leder till ett ytterligare minskat kollektivt resande.

De akuta problemen kan också få långsiktiga effekter. En svår ekonomisk situation kan medverka till att varken operatörer eller trafikhuvudmän avsätter tillräckligt med resurser till sin långsiktiga utveckling. På sikt kommer detta leda till stagnation och att kollektivtrafiken minskar i omfattning och kvalitet och därmed i betydelse för ett långsiktigt hållbart transportsystem.

Åtgärder måste därför vidtas för att stärka den lokala och regionala kollektivtrafikens konkurrenskraft. Även om huvudansvaret ligger på kommuner och landsting är det ett brett samhällsintresse att trafiken utvecklas i linje med målet om ett uthålligt tranportsystem. För att utforma, förankra och genomföra åtgärder för ett kraftigt ökat kollektivt resande krävs ett övergripande och fördjupat samarbete mellan de statliga, kommunala och privata aktörerna på kollektivtrafikens område.

Uppdraget

En kommitté för samarbete och utveckling

En kommitté med en bred parlamentarisk representation tillsätts. Kommittén skall utgöra ett forum för ett fördjupat samarbete mellan staten och övriga aktörer på kollektivtrafikens område. Kommittén skall driva på och ge kreativa bidrag till kollektivtrafikens utveckling och konkurrenskraft.

Tyngdpunkten i kommitténs arbete skall ligga inom den lokala och den regionala kollektivtrafikens område. Kommittén skall arbeta såväl med kollektivtrafikens yttre förutsättningar och roll i samhället, som med dess inre och mer branschspecifika behov av utveckling och förändring, på kort och lång sikt. I detta ingår även

441

Bilaga 1

SOU 2003:67

att behandla såväl kollektivtrafikens samordning med andra trafikslag som dess samband med utvecklingen i andra samhällssektorer, inte minst bebyggelseutvecklingen och samhällsplaneringen i övrigt. Tidsramen för dess bedömningar skall omfatta tiden fram till år 2020.

Utifrån ett konsument- och helhetsperspektiv på kollektivtrafiken skall kommittén:

identifiera, analysera och beskriva problem och möjligheter till utveckling,

formulera mål och visioner samt

föreslå förändringar och åtgärder, som kan bidra till ett ökat kollektivt resande på kort och lång sikt.

Kommittén skall inte ta över något ansvar från befintliga myndigheter och organisationer utan istället verka för att åstadkomma ett brett samarbete med och mellan de statliga, kommunala och privata aktörerna på kollektivtrafikområdet. Berörda verk och myndigheter på transportområdet skall bistå kommittén med nödvändigt underlag. Kommittén skall efter samråd med myndigheter och övriga berörda aktörer kunna tillsätta arbetsgrupper för kompletterande delutredningar.

Konsumentperspektiv och helhetssyn

Med utgångspunkt i ett konsumentperspektiv och en helhetssyn på kollektivtrafiken skall kommittén överväga vilka åtgärder som behöver vidtas för att kollektivtrafiken ska få goda förutsättningar att utvecklas.

Konsumentperspektivet innebär bl.a. att människors olika resbehov och krav på tillgänglighet, komfort och säkerhet m.m. skall vara en viktig utgångspunkt vid utformningen av samverkande och attraktiva kollektiva transportsystem av hög kvalitet.

Kravet på helhetssyn innebär att delegationen bör behandla alla viktiga delar av kollektivtrafiken, hur delarna samverkar samt hur kollektivtrafiken samverkar med andra transportslag.

442

SOU 2003:67

Bilaga 1

Problem och möjligheter

Kommittén skall inledningsvis och med utgångspunkt i en sammanställning av fakta göra en lägesbeskrivning och analys av dagens situation, problem och möjligheter samt förväntad utveckling av kollektivtrafiken.

Jämförelser skall göras av kollektivtrafikens omfattning och kvalitet mellan områden och tätorter av samma typ och storlek. I den mån stora skillnader kan konstateras skall kommittén analysera orsakerna till detta samt varför goda exempel inte får en större spridning och efterföljd. Kommittén skall utreda vilka åtgärder som kan vidtas för att underlätta en vidare och snabbare spridning av goda exempel.

Mål och visioner

Med utgångspunkt i sin analys och de transportpolitiska målen skall kommittén formulera konkreta mål för den lokala och regionala kollektivtrafikens utveckling på kort och medellång sikt. Vid formuleringen av målen bör kommittén ha som utgångspunkt att kollektivtrafiken åtminstone behåller, men helst ökar sin andel av det totala persontransportarbetet. Kommittén skall vid sin målformulering ta hänsyn till skillnader i förutsättningar för att bedriva kollektivtrafik, t.ex. skillnader som beror av om den förekommer i gles- eller landsbygd, respektive tätorter av olika storlek.

Det är också angeläget att kommittén formulerar en eller flera målbilder och visioner av sin syn på kollektivtrafikens möjliga utveckling på lite längre sikt. Här är det nödvändigt att ta hänsyn till faktorer som fysisk samhällsplanering och bebyggelseutveckling, vilka just har en påverkan på lång sikt. En lämplig tidshorisont för kommitténs bedömningar i detta avseende är år 2020.

Strategier, åtgärder och resurser

Kommittén skall vidare överväga vilka strategier och åtgärder, samt vilka resurser som behövs för att nå respektive målsättning. Om ökade resurser föreslås till något område skall kommittén också lämna förslag till finansiering eller omprioritering inom befintliga anslagsramar. Kommittén har dock inte till uppgift att överväga och föreslå investeringar i specifika objekt i transportinfrastrukturen.

443

Bilaga 1

SOU 2003:67

Detta hanteras inom ramen för den ordinarie planeringsprocessen för investeringar i transportinfrastruktur.

Ansvar, roller och lagstiftning

Huvudansvaret för den lokala och regionala kollektivtrafiken ligger på kommuner och landsting, vilka via sina trafikhuvudmän finansierar och planerar trafiken. Operatörerna ansvarar i allmänhet bara för att ett visst trafikutbud produceras. Statens ansvar för kollektivtrafiken avser primärt lagstiftning och finansiering av infrastruktur. Till detta kan läggas det ansvar som olika myndigheter har ålagts för delar av kollektivtrafiken. Så har t.ex. Rikstrafiken ett transportslagsövergripande ansvar att verka för ett samverkande kollektivtrafiksystem. Vägverket och Banverket har ett s.k. sektorsansvar för kollektivtrafik på väg respektive järnväg. Vinnova har ansvar för utredning, forskning och utveckling om kollektivtrafik. Kommittén skall överväga om ansvarsfördelningen mellan de statliga myndigheterna respektive mellan myndigheterna och de kommunala och privata operatörerna behöver förändras.

En viktig uppgift är att utvärdera och ge förslag på eventuella förändringar av lagstiftningen på området. Den s.k. trafikhuvudmannareformen har i tjugo år utgjort grunden för den lokala och regionala kollektivtrafiken. Kommittén skall bedöma om lagstiftningens är väl avvägd i förhållande till kollektivtrafikens roll i samhället och dess inverkan på respektive beroende av andra samhällsektorer. Kommittén skall vidare utreda om förändringar i dagens organisation, rollfördelning, former för upphandling m.m. kan medföra att kollektivtrafiken får bättre förutsättningar för sin utveckling.

Ett forum för samarbete

444

SOU 2003:67

Bilaga 1

Det står kommittén fritt att i övrigt ta de initiativ och komma med de förslag till åtgärder och annat, som den anser behövs för att stimulera kollektivtrafikens utveckling.

Kommittén skall samråda med och vid behov samordna sitt arbete med den särskilda kommittén för förbättring av transportsituationen i Stockholmsregionen (dir. 2000:96), vars arbete delvis avser kollektivtrafik. Kommitténs arbete ska vidare ske utifrån ett jämställdhetsperspektiv med utgångspunkt i Jämits slutbetänkande.

Kommittén skall även samråda med och vid behov samordna sitt arbete med den kommande utredningen om järnvägsmarknadens organisation och i övrigt ta hänsyn till relevanta EG-direktiv, förordningar eller andra förslag som berör kollektivtrafik på väg och järnväg.

Tidsplan och redovisning

Kommittén skall redovisa ett delbetänkande senast den 31 december 2001 samt ett slutbetänkande senast den 31 december 2002.

Redovisningen skall innehålla en analys och beskrivning av kollektivtrafikens problem och möjligheter, förslag till mål och visioner samt förslag till förändringar av organisation, regelverk och dylikt av betydelse för kollektivtrafikens utveckling och ett ökat kollektivt resande.

Kommittén avgör själv hur redovisningen av dess uppgifter skall fördelas på delrespektive slutbetänkande. Det står kommittén fritt att vid tidpunkter den själv väljer komma med ytterligare skrivelser och förslag till regeringen.

(Näringsdepartementet)

445

Bilaga 2

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Kollektivtrafikkommittén	Dir.
	2002:53

Beslut vid regeringssammanträde den 11 april 2002.

Förlängd tid för uppdraget

Med stöd av regeringens bemyndigande den 31 maj 2001 har chefen för Näringsdepartementet tillkallat en kommitté med uppgift att utifrån ett konsument- och helhetsperspektiv identifiera, analysera och beskriva kollektivtrafikens problem och möjligheter, formulera mål och visioner samt föreslå förändringar av organisation, regelverk och dylikt av betydelse för kollektivtrafikens utveckling och ett ökat kollektivt resande.

Kommittén skulle enligt direktiven (dir 2001:1) redovisa ett delbetänkande senast den 31 december 2001 samt ett slutbetänkande senast den 31 december 2002.

Med ändring av beslutet den 31 maj 2001 beslutar regeringen att slutbetänkandet skall redovisas senast den 30 juni 2003.

Näringsdepartementet)

447

Bilaga 3

Ett forum för samarbete

I kommittédirektivet Utveckling av kollektivtrafiken (Dir. 2001:1) står följande:

Förutom utredningsarbetet är syftet med kommittén att den ska fungera som ett kreativt forum för diskussion och samarbete kring alla för kollektivtrafiken relevanta frågeställningar. För detta krävs att kommittén har en aktiv dialog med alla aktörer på kollektivtrafikområdet. Kommittén skall på lämpligt sätt, t.ex. via seminarier och konferenser, fånga upp relevanta frågor samt redovisa och diskutera sina resultat och förslag med kollektivtrafikens intressenter. Det står kommittén fritt att i övrigt ta de initiativ och komma med de förslag till åtgärder och annat, som den anser behövs för att stimulera kollektivtrafikens utveckling. Kommittén skall samråda med och vid behov samordna sitt arbete med den särskilda kommittén för förbättring av transportsituationen i Stockholmsregionen (dir. 2000:96), vars arbete delvis avser kollektivtrafik. Kommitténs arbete ska vidare ske utifrån ett jämställdhetsperspektiv med utgångspunkt i Jämits slutbetänkande. Kommittén skall även samråda med och vid behov samordna sitt arbete med den kommande utredningen om järnvägsmarknadens organisation och i övrigt ta hänsyn till relevanta EG-direktiv, förordningar eller andra förslag som berör kollektivtrafik på väg och järnväg.

Kommittén har utfört denna uppgift på en mängd olika sätt. Sammanlagt har nästan hundra personer varit involverade i kommitténs arbete. I missivet finns samtliga personer förtecknade. Kollektivtrafikens problem och möjligheter har diskuterats i kommittén, i våra arbetsgrupper, vid seminarier och konferenser. Vi har låtit branschens aktörer komma till tals med kommittén via föredragningar och skriftliga bidrag. Vi har haft ett intensivt samarbete med i stort sett alla kategorier av branschaktörer. Utan deras insatser framförallt i arbetsgrupper hade uppdraget inte varit möjligt att genomföra. Vi är även ett stort tack skyldig till Vägverket, Banverket, Rikstrafiken och VINNOVA, som förutom personella insatser i våra arbetsgrupper även finansierat vissa delstudier för kommitténs räkning. Vi har kommunicerat vårt arbete vid externa konferenser och möten. Vi har samarbetat med Stockholms-

449

Bilaga 3

SOU 2003:67

beredningen och Järnvägsutredningen. Med den sist nämnda har vi även bedrivit ett gemensamt utredningsarbete om förbättrat konsumentskydd för kollektivtrafikresenärer.

Kommitténs sammanträden

Under kommitténs 23 protokollförda sammanträden har ett stort antal externa föreläsare beretts tillfälle att redogöra för sin syn på kollektivtrafiken utifrån respektive perspektiv. Vi har lyssnat på alla kategorier av branschaktörer, men även på forskare och konsulter som har redogjort för kunskapsläget på olika områden eller redovisat underlagsrapporter till kommittén. Vid några sammanträden har det tagit sig formen av interna miniseminarier.

Arbetsgrupper

Med den breda uppgift som kommittén fått sig förelagd har det varit nödvändigt att engagera ett stort antal personer i det konkreta arbetet med utredningen. De 22 experter som regeringen utsåg till stöd för kommittén har vi kompletterat med ytterligare ett stort antal experter. De flesta experter har arbetat i mindre arbetsgrupper på de delområden som kommittén prioriterat.

Seminarier

Kommittén har arrangerat seminarier och en hearing på ett antal prioriterade områden (se Bilaga 7 Förteckning över seminarier och konferenser). De flesta är genomförda i samarbete med andra aktörer, som Stockholmsberedningen, Svenska kommunförbundet, SLTF och BR.

Externa konferenser

Kommitténs ordförande och sekretariat har vid ett flertal tillfällen redovisat kommittén och vårt arbete vid externa konferenser och möten, t.ex. vid SLTF:s och BR:s årliga konferenser, vid Trafikforum i Linköping, för kommun- och landstingsförbunden m.fl.

450

SOU 2003:67

Bilaga 3

Hemsida

På vår hemsida har vi presenterat kommittén och dess ledamöter samt vårt direktiv. Vi har där redovisat vårt delbetänkande i sin helhet och successivt lagt in underlagsrapporterna (se Bilaga 6 Förteckning över underlagsrapporter). På hemsidan har vi även redovisat planerade möten i kommittén och arbetsgrupper samt planerade och genomförda seminarier.

451

Bilaga 4

Lagförslag

Fysisk planering

Författningsförslag

Dessa förslag är hämtade ur en underlagsrapport från Lagtolken PL AB. Kommittén har inte tagit ställning till förslagen i detalj utan lämnar dem som underlag för fortsatt arbete.

1Förslag till

vissa lagförändringar för att synliggöra kollektivtrafik och mål samt koppla mellan planlagar

Nu gällande lydelse finns i vänstra spalten och skissen till ny regel eller kommentarer varför ändring inte behövs, finns i den högra.

PBL 1 kap 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.

Regeln är för övergripande för att kollektivtrafik ska passa in, dvs. inte ändras. Kollektivtrafiken kan dock åberopa att den främjar jämlika – jämställda? – levnadsförhållanden, hållbarhet, frihet etc.

PBL 2 kap. Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse m.m.

453

Bilaga 4

SOU 2003:67

1 § Mark– och vattenområden			För övergripande regel för att
skall användas för det eller de			kollektivtrafik ska passa in, dvs.
ändamål för vilka områdena är			inte ändras.
mest lämpade med hänsyn till			Kollektivtrafiken kan	dock
beskaffenhet	och	läge samt	åberopa att den i ”rätt” läge vid
föreliggande	behov.	Företräde	bebyggelsekoncentrationer	etc.
skall ges sådan användning som			kan utgöra lämpligast ändamål
medför en från allmän synpunkt			för att använda marken. Det är
god hushållning.			god hushållning!
Vid planläggning och i ären-

den om bygglov och förhandsbesked skall bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. Enligt 5 kap. 3 § miljöbalken skall miljökvalitetsnormer iakttas vid planering och planläggning.

2 § Planläggning skall, med beaktande av natur– och kulturvärden, främja en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden, kommunikationsleder och andra anläggningar. Även en från social synpunkt god livsmiljö, goda miljöförhållanden i övrigt samt en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och med energi och råvaror skall främjas. Hänsyn skall tas till förhållandena i angränsande kommuner. Planläggning får inte medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds.

Vad som anges i första stycket skall beaktas även i andra ärenden enligt denna lag.

Regeln är för övergripande för att kollektivtrafik ska passa in, dvs. inte ändras.

Dock vore det viktigt om förarbetena tydliggör att vad som är ändamålsenliga strukturer bl.a. beror på hur väl de fungerar för en rationell kollektivtrafik. Likaså att en angelägen mellankommunal fråga är just kollektivtrafik. Ett sådant understrykande kan man passa på att göra t.ex. när man ändrar formuleringen om miljökvalitetsnormer (det behövs för övrigt) eller justerar med anledning av direktivet om miljöbedömning.

454

SOU 2003:67

Bilaga 4

3 § Bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till

1.de boendes och övrigas hälsa,

2.jord–, berg– och vattenförhållandena,

3.möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörjning och avlopp samt annan samhällsservice,

4.möjligheterna att förebygga vatten– och luftföroreningar

samt bullerstörningar.

Bebyggelse och anläggningar som för sin funktion kräver tillförsel av energi skall lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energiförsörjningen och energihushållningen.

Lokalisering av bebyggelse är en grundförutsättning för rationell kollektivtrafik och här är det både motiverat och lämpligt att peka på betydelsen av kollektivtrafik såväl som annan trafik eller samhällsservice.

Förslag:

3 § 3p möjligheterna att ordna kollektiv- och annan trafik, vattenförsörjning och avlopp samt annan samhällsservice

----

4 § Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön utformas med hänsyn till behovet av

På motsvarande sätt är utformningen av bebyggelsemiljön (närhet till hållplatser, möjliga bussvägar etc.) ett angeläget till-

1.skydd mot uppkomst och fälle att tänka på kollektivtrafik. spridning av brand samt mot Förslag:

trafikolyckor och andra olyckshändelser,

2.åtgärder för att skydda befolkningen mot och begränsa verkningarna av stridshandlingar,

3.hushållning med energi och

vatten samt goda klimatiska ------

och hygieniska förhållanden,

4.trafikförsörjning och god trafikmiljö,

5.parker och andra grönområden,

6.möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orien-

4 § 4p. kollektivtrafik- och annan trafikförsörjning och god trafikmiljö,

-----

455

Bilaga 4

SOU 2003:67

teringsförmåga att använda området,

7. förändringar och kompletteringar.

Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse skall det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

			Det kunde övervägas att föra
			in 5 § hushållningsförordningen
			(1998:896) direkt i lagen, efter-
			som ingen följer denna förträffliga
			regel, t.ex. i 5 kap 29 § som ett
			nytt st:
			I beslutet skall anges om den
			medgivna	markanvändningen
			går att förena med en från allmän
			synpunkt lämplig användning av
			mark- och vattenresurserna samt
			med den för området gällande
			regionplanen	eller kommunala
			översiktsplanen.
		Väglagen
1 § Denna lag gäller allmän			1 § Denna lag gäller allmän
väg.			väg.
Allmän väg är, förutom väg			Planering,	planläggning, byg-
som anläggs enligt denna lag			gande och drift av väg syftar till
eller enligt lagen förändras till			ändamålsenlig samfärdsel, som ett
allmän, sådan för allmän sam-			led i långsiktigt hållbar livsmiljö
färdsel upplåten väg som av			för människorna i dagens sam-
ålder ansetts som allmän eller			hälle och för kommande genera-
enligt	äldre	bestämmelser	tioner.
anlagts som eller förändrats till			Bestämmelserna skall tillämpas
allmän och som vid denna lags			så att det bidrar till ett transport-
ikraftträdande		hålls av staten	system vars utformning och funk-
456

SOU 2003:67

Bilaga 4

eller en kommun.

En väg upphör att vara allmän, när vägen dras in. Om en kommun är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när den enligt plan– och bygglagen (1987:10) upplåts eller skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Om en väg har upplåtits till allmänt begagnande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när kommunen övertar väghållningen.

tion

1.tillgodoser grundläggande transportbehov för människor och näringsliv med avseende på tillgänglighet och transportkvalitet, och med särskilt beaktande av betydelsen av en rationell kollektivtrafik,

2.bidrar till säker trafik,

3.anpassas för en god och hälsosam livsmiljö för alla, där värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas och en god hushållning med mark, vatten, energi och andra resurser främjas,

4.bidrar till en positiv regional utveckling genom att utjämna skillnader mellan olika delar av landet och motverka nackdelar av långa transportavstånd,

5.svarar mot både kvinnors och mäns transportbehov och vars planering ger lika möjlighet att påverka transportsystemets tillkomst, utformning och förvaltning och ger samma vikt åt

skilda värderingar hos kvinnor och män.

I planeringen ska beaktas i vilken utsträckning det är lämpligare att istället vidta

1.åtgärder som kan påverka transportbehovet och val av transportsätt,

2.åtgärder som ger effektivare utnyttjande av befintligt vägnät och fordon, eller

3.begränsade ombyggnadsåtgärder.

457

Bilaga 4

SOU 2003:67

1 a § = nuvarande 1 § andra-

tredje st

4 §

Väghållning

omfattar

4 § Väghållning omfattar pla-

byggande av väg och drift av

nering,

planläggning,

byggande

väg.

av väg och drift av väg.

Vid väghållning skall tillbörlig

hänsyn tas till enskilda intressen

och till

allmänna

intressen,

och

till

allmänna

intressen,

såsom

trafiksäkerhet,

miljö-

såsom

trafiksäkerhet,

kollektiv-

skydd, naturvård och kultur-

trafik,

miljöskydd,

naturvård

miljö.

estetisk

utformning

och

kulturmiljö.

estetisk

skall eftersträvas.

utformning skall eftersträvas.

13 §

Vid

byggande

väg

13 §

Vid planläggning och

skall tillses, att vägen får sådant

byggande av väg skall tillses, att

läge och utförande att ändamå-

vägen får sådant läge och utfö-

let med vägen vinns med minsta

rande att ändamålet med vägen

intrång

och

olägenhet

utan

vinns med minsta intrång och

oskälig kostnad, och att hänsyn

olägenhet utan oskälig kostnad,

tas till stads- och landskapsbil-

och att hänsyn tas till stads– och

den och till natur- och kultur-

landskapsbilden och till natur–

värden.

och kulturvärden.

Vid bedömningen av ända-

målsenliga strukturer av kommu-

nikationsleder,

skall

särskilt

beaktas kollektivtrafikens behov.

14 a § --- Vid utarbetandet av

förstudien skall den som avser

---

med

berörda länsstyrelser,

att bygga en väg samråda enligt

kommuner,

kollektivtrafik-

6 kap. 4 § första stycket miljö-

ansvariga och ideella föreningar

balken med berörda länsstyrel-

---

ser, kommuner och ideella före-

ningar som enligt sina stadgar har till ändamål att ta till vara naturskydds- eller miljöskyddsintressen samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd.

458

SOU 2003:67 Bilaga 4

16 § Vid utarbetande av en
arbetsplan skall samråd i fråga
om vägens sträckning och väg-
förslagets utformning i					övrigt
ske med berörda fastighetsägare							--- med berörda fastighetsägare
och	myndigheter			samt	andra		och	myndigheter,	kollektiv-
som kan ha ett väsentligt							trafikansvariga samt andra ---
intresse i saken. Samråd skall
alltid ske med de miljövårds-
myndigheter som berörs. ---
15 §		För	byggande		av	väg
skall	upprättas en			arbetsplan.I
arbetsplanen			skall	anges		den
mark som behöver tas i anspråk
för väganordningar och för att							I arbetsplanen skall anges om
genomföra			vägbyggnadspro-				den prövade anläggningen, verk-
jektet. ---							samheten och åtgärden går att
							förena med en från allmän syn-
							punkt	lämplig användning av
							mark- och vattenresurserna samt
							med den för området gällande
							regionplanen eller		kommunala
							översiktsplanen.
						Järnväg
1 kap 1 § Med järnväg avses i							1 § Denna lag gäller järnväg.
denna		lag	spåranläggning			för	Motsvarande regel som föresla-
järnvägstrafik. Till en spåran-							gen 1 § för väg ovan.
läggning hör spår och de övriga
fasta	anordningar			som	behövs
för spårens bestånd, drift eller
brukande, signal– och säker-
hetsanläggningar i övrigt, tra-
fikledningsanläggningar						samt

anordningar för elförsörjning av trafiken.

Vad som föreskrivs om järnväg tillämpas också på tunnelbana och spårväg.

459

Bilaga 4

SOU 2003:67

								1 a §	Motsvarande nuvarande
								1 §
3 §	2	st	Vid		planläggning,			Vid	planering,	planläggning,
byggande och underhåll av järn-								byggande och underhåll av järn-
väg skall hänsyn tas till både								väg skall hänsyn tas till både
enskilda intressen och allmänna								enskilda intressen och allmänna
intressen		såsom			miljöskydd,			intressen såsom		kollektivtrafik,
naturvård		och		kulturmiljö. En				miljöskydd, naturvård och kul-
estetisk utformning skall efter-								turmiljö. En estetisk utformning
strävas.								skall eftersträvas.
4 §	Vid		planläggning				och	Vid	planering,	planläggning
byggande av järnväg skall tillses,								och byggande av järnväg skall
att järnvägen får ett sådant läge								tillses, att järnvägen får ett
och	utförande			att		ändamålet		sådant läge och utförande att
med	järnvägen				vinns		med	ändamålet med järnvägen vinns
minsta intrång				och		olägenhet		med minsta intrång och olägen-
utan oskälig kostnad, och att								het utan oskälig kostnad, och att
hänsyn tas till stads- och land-								hänsyn tas till stads- och land-
skapsbilden och till natur- och								skapsbilden och till natur- och
kulturvärden.								kulturvärden.
								Vid bedömningen av ända-
								målsenliga strukturer av kommu-
								nikationsleder,		skall särskilt
								beaktas kollektivtrafikens behov.

2 kap. Järnvägsplan m.m. 1 §

--- Vid utarbetandet av förstudien skall den som avser att bygga en järnväg samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med berörda länsstyrelser, kommuner och ideella föreningar som enligt sina stadgar har till ändamål att ta till vara naturskydds- eller miljöskyddsintressen samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd.

--- med berörda länsstyrelser, kommuner, kollektivtrafikansvariga och ideella föreningar ---

460

SOU 2003:67 Bilaga 4

2 § I järnvägsplanen skall den
mark och de särskilda rättig-
heter anges som behöver tas i
anspråk för järnvägen och för
byggandet av				järnvägen.			Om
mark behöver tas i anspråk med									---
tillfällig		nyttjanderätt,				skall det
av planen framgå vilken mark
som avses och under vilken tid									I järnvägsplanen skall anges om
den skall nyttjas. ---									den prövade anläggningen, verk-
									samheten och åtgärden går att
									förena med en från allmän syn-
									punkt	lämplig användning av
									mark- och vattenresurserna samt
									med den för området gällande
									regionplanen eller kommunala
									översiktsplanen.
5 §	Den		som upprättar en
järnvägsplan				skall	samråda			i
fråga om järnvägens sträckning
och förslaget i övrigt med									--- med berörda --- kollektivtra-
berörda		fastighetsägare,					kom-		fikansvariga samt med andra ---
muner		och	länsstyrelser				samt
med andra som kan ha ett
väsentligt intresse i saken. De
synpunkter			som har			framförts
vid samrådet samt kommentarer
och förslag med anledning av
synpunkterna				skall	redovisas			i
en samrådsredogörelse.
				Nationell väghållningsplanering
1 § Vägverket skall upprätta									1 § Vägverket skall upprätta
en nationell väghållningsplan till									en nationell väghållningsplan till
ledning vid fördelning av medel									ledning vid fördelning av medel
för	nyinvesteringar,					förbätt-			för	nyinvesteringar, förbätt-
ringsåtgärder och drift av stat-									ringsåtgärder och drift av stat-
liga vägar samt sektorsåtgärder.									liga vägar samt sektorsåtgärder.
									Planeringen ska främja ända-
									målsenlig samfärdsel, som ett led i
										461

Bilaga 4

SOU 2003:67

långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.

Bestämmelserna skall tillämpas så att det bidrar till ett transportsystem vars utformning och funktion

1. tillgodoser grundläggande transportbehov för människor och näringsliv med avseende på tillgänglighet och transportkvalitet, och med särskilt beaktande av betydelsen av en rationell kollektivtrafik,

2. bidrar till säker trafik,

3. anpassas för en god och hälsosam livsmiljö för alla, där värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas och en god hushållning med mark, vatten, energi och andra resurser främjas,

4. bidrar till en positiv regional utveckling genom att utjämna skillnader mellan olika delar av landet och motverka nackdelar av långa transportavstånd,

5. svarar mot både kvinnors och mäns transportbehov och vars planering ger lika möjlighet att påverka transportsystemets tillkomst, utformning och förvaltning och ger samma vikt åt skilda värderingar hos kvinnor och män.

I planeringen ska beaktas i vilken utsträckning det är lämpligt att vidta

1. åtgärder som kan påverka transportbehovet och val av

462

SOU 2003:67

Bilaga 4

3 § Planen skall ange

1.ett rikstäckande nät av riksvägar av särskild betydelse (stamvägnätet) och förslag till standard på detta vägnät,

2.den inriktning på nyinvesteringar och förbättringsåtgärder på stamvägnätet som är nödvändig för att nå de transportpolitiska målen,

3.inriktningen på åtgärder för tjälsäkring, bärighet och rekonstruktion på det statliga vägnätet,

4.inriktningen på drifts- och underhållsåtgärder på det statliga vägnätet,

5.inriktningen på åtgärder för förbättrad miljö på det statliga vägnätet,

6.inriktningen på sektorsåtgärder,

7.en bedömning som innefattar redovisning av inverkan på de

transportpolitiska målen.

Planen skall redovisa strategiska överväganden när det gäller vad som anges i första stycket 2–5.

transportsätt,

2.åtgärder som ger effektivare utnyttjande av befintligt vägnät och fordon,

3.begränsade ombyggnadsåtgärder.

1a § Investeringarna i enlighet med planen får inte medverka till

att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap miljöbalken överskrids.

3 § Planen skall ange

---

2. den inriktning på nyinvesteringar och förbättringsåtgärder på stamvägnätet som är nödvändig för att nå målen i 1 §,

---

7. en konsekvensbedömning av de planerade investeringarna i förhållande till målen i 1 §. Ställningstagandena i planen skall därvid redovisa vilka de strategiska överväganden är, när det gäller p 2–5.

463

Bilaga 4

SOU 2003:67

5 § Innan den nationella väghållningsplanen upprättas skall Vägverket hämta in synpunkter från länsstyrelserna, kommunerna och andra som kan ha ett väsentligt intresse av planen.

I planen skall anges om den prioriterade anläggningen, verksamheten och åtgärden främjar en från allmän synpunkt lämplig användning av mark- och vattenresurserna samt är förenligt med den för området gällande regionplanen eller kommunala översiktsplanen.

från --- trafikhuvudmän och andra ----

alternativt

Innan en länsstyrelse yttrar sig över planförslaget skall länsstyrelsen höra trafikhuvudmännen i länet.

Resultatet av samrådet med trafikhuvudmän skall sammanfattas och bifogas länsstyrelsens yttrande.

5 a § Vid upprättandet av den nationella väghållningsplanen skall sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant planeringsunderlag som behövs för att belysa frågor om hushållning med mark och vatten, finnas tillgängliga i målet eller ärendet som stöd för att peka ut prioriterade åtgärder.

Trafikförsörjningsplaner enligt lagen (1997:734) om ansvar för viss kollektiv persontrafik skall på motsvarande sätt finnas tillgängliga i relevant omfattning.

464

SOU 2003:67 Bilaga 4

	Nationell banhållningsplan
1 §	Banverket skall	upprätta	1 § Banverket skall upprätta
en banhållningsplan till ledning			en banhållningsplan till ledning
vid fördelning av medel för			vid fördelning av medel för
investeringar drift och underhåll			investeringar drift och underhåll
av stomjärnvägar, sektorsåtgär-			av stomjärnvägar, sektorsåtgär-
der samt vissa statsbidrag. Pla-			der samt vissa statsbidrag. Pla-
nen	skall upprättas	främst	nen skall upprättas främst
utifrån övergripande behov av			utifrån övergripande behov av
järnvägstransporter för hela lan-			järnvägstransporter för hela lan-
det.			det.
Banhållningsplanen skall fast-			Se förslag till 1 § för väghåll-
ställas av regeringen.			ningsplaneringen.
			Banhållningsplanen skall fast-
			ställas av regeringen.

3 § Planen skall avse 12 år. Planen skall ange

1.den inriktning på investeringar som är nödvändig för att nå de transportpolitiska målen,

2.inriktningen på drifts- och underhållsåtgärder på stomjärnvägsnätet,

3.inriktningen på åtgärder för förbättrad miljö för vilka Banverket är ansvarigt,

4.inriktningen på sektorsåtgärder,

5.inriktningen på investeringar i sådana anläggningar och rullande materiel som avses i 2 § 2, 3 och 9 förordningen (1988:1017) om statsbidrag till vissa regionala kollektiv-

1 a § Investeringarna i enlighet med planen får inte medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap miljöbalken överskrids.

---

1. den inriktning på investeringar som är nödvändig för att nå målen i 1 §,

---

465

Bilaga 4

SOU 2003:67

trafikanläggningar m.m.,

konsekvensbedömning

6. en bedömning som innefattar

redovisning av inverkan på de

planerade

investeringarna

transportpolitiska målen.

förhållande till målen i 1 §. Ställ-

Planen skall redovisa strate-

ningstagandena

planen

skall

giska överväganden

när

det

därvid redovisa vilka de strate-

gäller vad som anges i första

giska överväganden är, när det

stycket 1-3.

gäller p 2–5.

I planen skall anges om den

prioriterade anläggningen,

verk-

samheten och åtgärden främjar en

från

allmän

synpunkt

lämplig

användning av mark- och vat-

tenresurserna

samt

är

förenligt

med den för området gällande

regionplanen

eller

kommunala

översiktsplanen.

5 § Banverket upprättar

pla-

--- länsstyrelser, trafikhuvudmän

nen efter att ha hört Statens

järnvägar

och

övriga

berörda

och organisationer.

trafikutövare,

Riksantikvarie-

Alt. komplettering:

ämbetet,

Naturvårdsverket,

Resultatet

samrådet

med

Försvarsmakten,

andra

berörda

trafikhuvudmän

och kommuner

centrala verk samt berörda läns-

skall

sammanfattas

och

bifogas

styrelser och organisationer.

länsstyrelsens yttrande.

Innan

länsstyrelse yttrar

sig över planförslaget skall länsstyrelsen höra trafikhuvudmännen och kommunerna i länet.

5 a § Vid upprättandet av banhållningsplanen skall sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant planeringsunderlag som behövs för att belysa frågor om hushållning med mark och vatten, finnas tillgängliga i målet eller ärendet som stöd för att peka ut prioriterade åtgärder.

466

SOU 2003:67

Bilaga 4

Trafikförsörjningsplaner enligt lagen (1997:734) om ansvar för viss kollektiv persontrafik skall på motsvarande sätt finnas tillgängliga i relevant omfattning.

Länsplaner

1 § Länsstyrelsen skall upp-	Se förslag till komplettering av
rätta en länsplan för länet till	1 § väghållningsplan.
ledning vid fördelning av medel
för nyinvesteringar och förbätt-
ringsåtgärder.

2 § Länsplanen skall upprättas med hänsyn till de samlade transportbehoven inom en region.

1 a § Investeringarna i enlighet med planen får inte medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap miljöbalken överskrids.

---

Behoven av samordning och en rationell kollektivtrafik inom och mellan regioner skall särskilt beaktas.

4 § Länsplanen skall ange

1.standard på anläggningarna,

2.den inriktning på investeringar och förbättringsåtgärder på dessa anläggningar som är nödvändig för att nå de transportpolitiska målen,

3.redovisning av de större objekt som beräknas bli utförda under planens giltighetstid,

4.redovisning av åtgärdernas beräknade kostnader,

5.redovisning av beräknade årliga bidrag för olika ändamål,

---

2. den inriktning på investeringar och förbättringsåtgärder på dessa anläggningar som är nödvändig för att nå målen i 1 §,

---

467

Bilaga 4

SOU 2003:67

6.en bedömning som innefattar redovisning av inverkan på de transportpolitiska målen.

6. en konsekvensbedömning av de planerade investeringarna i förhållande till målen i 1 §. Ett jämförelsealternativ skall redovisa utfallet om kollektivtrafik prioriteras i hög grad, om inte särskilda skäl gör det onödigt att beskriva ett sådant alternativ.

Ställningstagandena i planen skall redovisa vilka de strategiska överväganden är, när det gäller p 1-3, särskilt mot bakgrund av den regionala fysiska planeringen.

5 a § Vid upprättandet av länsplanen skall sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant planeringsunderlag som behövs för att belysa frågor om hushållning med mark och vatten, finnas tillgängliga i målet eller ärendet som stöd för att peka ut prioriterade åtgärder.

Trafikförsörjningsplaner enligt lagen (1997:734) om ansvar för viss kollektiv persontrafik skall på motsvarande sätt finnas tillgängliga i relevant omfattning.

468

SOU 2003:67 Bilaga 4

		Trafikförsörjningsplan
1 § För att främja en tillfreds-					1 § För att främja en tillfreds-
ställande trafikförsörjning				skall	ställande trafikförsörjning skall
det i varje län finnas länstrafik-					det i varje län finnas länstrafik-
ansvariga som ansvarar för den					ansvariga som ansvarar för den
lokala och regionala linjetrafiken					lokala och regionala linjetrafiken
för persontransporter. De läns-					för persontransporter.
trafikansvarigas		uppgifter		skall	En	tillfredsställande kollektiv-
handhas av en trafikhuvudman.					trafikförsörjning är ett led i lång-
De	länstrafikansvariga		ansva-		siktigt hållbar livsmiljö för män-
rar också för persontransporter					niskorna i dagens samhälle och
enligt	lagen	(1997:736)		om	för kommande generationer.
färdtjänst eller lagen (1997:735)					Bestämmelserna		i denna lag
om	riksfärdtjänst i		sådana		skall tillämpas så att det bidrar
kommuner som överlåtit				sina	till en kollektivtrafik vars funk-
uppgifter enligt någon av dessa					tion
lagar	till trafikhuvudmannen i				1.	tillgodoser	grundläggande
länet.					transportbehov för människor och
					näringsliv med avseende på till-
					gänglighet och transportkvalitet,

2.bidrar till säker trafik,

3.anpassas för en god och hälsosam livsmiljö för alla, där värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas och en god hushållning med mark, vatten, energi och andra resurser främjas,

4.bidrar till en positiv regional utveckling genom att utjämna skillnader mellan olika delar av landet och motverka nackdelar av långa transportavstånd,

5.svarar mot både kvinnors och mäns transportbehov och vars planering ger lika möjlighet att påverka transportsystemets tillkomst, utformning och förvaltning och ger samma vikt åt skilda värderingar hos kvinnor och män.

469

Bilaga 4

SOU 2003:67

6 § Omfattningen av trafik som avses i 1 § första stycket och grunderna för prissättningen för resor med sådan trafik skall anges i en trafikförsörjningsplan som trafikhuvudmannen årligen antar efter samråd med dem som är länstrafikansvariga. I planen skall det tas upp åtgärder för handikappanpassning av trafiken.

Omfattningen av trafik enligt lagen (1997:736) om färdtjänst och lagen (1997:735) om riksfärdtjänst och grunderna för prissättningen för resor med sådan trafik skall anges i en trafikförsörjningsplan som kommunen årligen antar efter samråd med trafikhuvudmannen och landstinget i länet.

Har en kommun överlåtit sina uppgifter enligt lagen om färdtjänst eller lagen om riksfärdtjänst till trafikhuvudmannen, skall trafikhuvudmannens trafikförsörjningsplan omfatta även resor enligt dessa lagar.

I trafikförsörjningsplanerna skall det redogöras för miljöskyddande åtgärder.

1 a § De länstrafikansvariga ansvarar också för persontransporter enligt lagen (1997:736) om färdtjänst eller lagen (1997:735) om riksfärdtjänst i sådana kommuner som överlåtit sina uppgifter enligt någon av dessa lagar till trafikhuvudmannen i länet.

---

Planen skall även ange

1.den långsiktiga inriktning på investeringar och drift som behöver prioriteras för att nå målen i 1 §,

2.åtgärder som är angelägna för handikappanpassning av trafiken och miljöskydd,

3.konsekvenserna av den planerade trafikeringen i förhållande till målen i 1 §. Ställningstagandena i planen skall därvid redovisa vilka de strategiska överväganden är när det gäller

p 1.

Trafikering i enlighet med planen får inte medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap miljöbalken överskrids.

6 a § återstoden av dagens 6 §

470

SOU 2003:67

Bilaga 4

2Förslag till

vissa lagförändringar för att synliggöra kollektivtrafikens aktörer

Förslag till komplettering av lagen om kollektivtrafik

1 b § Trafikhuvudmannen skall delta i erforderlig utsträckning i den fysiska planeringen som sker inom väg- och järnvägssektorn enligt (referens väg och jvg) samt i den kommunala fysiska planeringen liksom den regionala fysiska planeringen enligt plan-. och bygglagen (referens).

471

Bilaga 5

Lagförslag

Förbättrat konsumentskydd för kollektivtrafikresenärer

Författningsförslag

Nedanstående förslag till författning samt författningskommentar är hämtade ur en underlagsrapport från Henrik Kjellin. Kommittén har inte tagit ställning till förslagen i detalj utan lämnar dem som underlag för fortsatt arbete.

Lag om

ersättning m.m. vid transport av passagerare

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om information, service och ersättning vid transport av passagerare.

Den innehåller också bestämmelser om det inbördes förhållandet mellan de olika transportörer som genom avtal eller faktiskt är inblandade i en viss transport.

Lagens tillämpningsområde

2 § Denna lag skall tillämpas på transporter av passagerare mellan platser inom Sverige. Lagen skall också tillämpas på internationella transporter av passagerare, om avgångs- eller destinationsorten ligger i Sverige.

Lagen skall tillämpas på transporter av passagerare mot ersättning. Den skall också tillämpas på transporter som utförs gratis av ett transportföretag.

473

Bilaga 5

SOU 2003:67

Undantag från lagens tillämpning

3 § Denna lag skall inte tillämpas på frågor vilka regleras i luftfartslagen (1957:297), sjölagen (1994:1009), järnvägstrafiklagen (1985:192), lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik eller lagen (1992:1672) om paketresor.

Tvingande bestämmelser till passagerarens fördel

4 § En avvikelse från bestämmelserna i denna lag som avtalats mellan transportören och en passagerare skall endast gälla, om den är till fördel för passageraren.

Reseinformation och transportdokument

5 § Transportörer skall ge god och tillförlitlig information om sina transporttjänster.

För varje resa som sålts i förväg skall information om avgångs- och ankomsttid, vem som skall utföra transporten eller del av den, om detta är annan än den avtalande transportören, samt pris registreras. Passageraren skall på begäran ges en utskrift av denna information.

Rätt till gratis resa då transporttjänsten inte uppfyller rimliga krav

6 § En passagerare har rätt att resa gratis, om en resa inte uppfyller vad passageraren rimligen hade att förvänta sig. Detsamma gäller om transporten på grund av försening har förlorat sitt syfte för passageraren.

I de fall passageraren redan har betalat för resan, skall priset för resan betalas tillbaka.

Ersättning vid försening

7 § En passagerare har rätt till skälig ersättning för skada till följd av försening som är längre än vad som passageraren rimligen bör få tåla. Detta gäller dock inte, om transportören kan visa att denne vidtagit alla rimliga åtgärder för att undvika skadan.

474

SOU 2003:67

Bilaga 5

Särskilda åtgärder vid försening eller annan störning

8 § Om en resa försenas eller om en annan störning förekommer vilken gör att resan avviker från vad passageraren haft anledning att förvänta sig, skall transportören omgående informera passagerarna om detta och dessutom vidta åtgärder för att minska konsekvenserna av förseningen eller störningen.

Avtalande och faktisk transportör

9 § Transportörens skyldigheter enligt denna lag skall gälla både den som i eget namn sålt transporten (avtalande transportör) och den som utför hela eller delar av transporten (faktisk transportör).

Den som sålt en transport skall anses ha gjort det i eget namn, om denne inte visar att passageraren givits så tydlig information att passageraren borde ha förstått att transporten såldes på uppdrag av annan.

Den avtalande och faktiske transportörens respektive ansvar

10 § Den avtalande transportören har ansvaret för händelser under hela transporten, medan den faktiske transportören enbart är ansvarig för händelser som sker under den del av transporten som denne utför.

Om passageraren framför anspråk eller reklamation gentemot endera av den avtalande eller den faktiske transportören, skall detta även anses ha gjorts mot den andre.

Åtaganden av den avtalande och den faktiske transportören gentemot passageraren

11 § Om den avtalande transportören gör åtaganden gentemot passageraren som är förmånligare än bestämmelserna i denna lag, kan detta åtagande enbart åberopas gentemot denne.

Om den faktiske transportören gör åtaganden gentemot passageraren som är förmånligare än bestämmelserna i denna lag, kan detta åtagande åberopas gentemot såväl den avtalande som den faktiske transportören.

475

Bilaga 5

SOU 2003:67

Transportörens regressrätt

12 § Den som orsakar en försening eller annan störning, för vilken transportören fått låta passagerare resa gratis enligt 6 § eller betala ersättning enligt 7 § skall ersätta transportören för detta.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

Författningskommentar

Lag om

ersättning m.m. vid transport av passagerare

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om information, service och ersättning vid transport av passagerare.

Den innehåller också bestämmelser om det inbördes förhållandet mellan de olika transportörer som genom avtal eller faktiskt är inblandade i en viss transport.

Paragrafen är en informationsbestämmelse som anger lagens innehåll.

Lagens tillämpningsområde

Lagen skall tillämpas på transporter av passagerare mot ersättning. Den skall också tillämpas på transporter som utförs gratis av ett transportföretag.

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde och innehåller två stycken.

Av det första stycket följer att lagen skall tillämpas på transporter av passagerare. Tillämpningen är inte begränsad till någon viss typ av transport utan gäller för alla transportslag. Det enda undan-

476

SOU 2003:67

Bilaga 5

taget är att den inte skall tillämpas i de fall då de lagar som anges i 3 § är tillämpliga.

I första stycket anges också lagens geografiska tillämpningsområde. Den skall tillämpas om åtminstone endera av avgångs- eller ankomstsorten ligger i Sverige. Detta innebär dock inte att lagen skall tillämpas i alla situationer under en sådan resa. I vissa fall kan utländsk lag vara tillämplig. Detta styrs av lagvalsregler inom den internationella privaträtten. Ett exempel på en sådan regel är att skadeplatsens lag ofta skall tillämpas i fråga om ersättning för skada.

Att lagen endast skall tillämpas på transporter som sker mot ersättning följer av andra stycket. Det finns dock ett undantag från denna regel. Gratistransporter som utförs av ett transportföretag omfattas också. Det huvudsakliga exemplet på detta är passagerare som fått gratisbiljetter som kompensation för en tidigare försening eller annan störning. Med transportföretag avses ett företag som annat än vid enstaka tillfällen utför transporter mot ersättning, oavsett om företaget också driver annan verksamhet.

Undantag från lagens tillämpning

Paragrafen begränsar lagens tillämpning avseende sådana transporter som omfattas av annan transporträttslig lagstiftning. Bestämmelsen får till exempel till följd att lagens regler om ersättning för försening inte skall tillämpas vid luft- och sjötransporter, eftersom sådana regler finns i sjölagen respektive luftfartslagen. Däremot kan den generella informationsskyldigheten enligt 5 § tillämpas även avseende sådana transporter som en följd av att de nämnda lagarna saknar motsvarande bestämmelser.

477

Bilaga 5

SOU 2003:67

Tvingande bestämmelser till passagerarens fördel

4 § En avvikelse från bestämmelserna i denna lag som avtalats mellan transportören och en passagerare skall endast gälla, om den är till fördel för passageraren.

Paragrafen uttrycker lagens tvingande natur. Bestämmelsen gäller enbart till förmån för passagerare. Detta innebär att lagen bland annat är dispositiv vad avser det inbördes förhållandet mellan olika transportörer eller mellan transportören och andra som denne har avtal med. Ett avtal mellan sådana parter får dock inte ha negativa konsekvenser för passagerare.

Reseinformation och transportdokument

5 § Transportörer skall ge god och tillförlitlig information om sina transporttjänster.

Paragrafen innehåller regler om transportörernas allmänna information och om specifik reseinformation.

Första stycket anger generella krav för den information som skall ges till passagerarna. Bestämmelsen är generellt hållen och får utvecklas närmare i praxis. Att en transportör inte följer bestämmelsen får inga direkta konsekvenser. Detta kan däremot indirekt få betydelse vid en tillämpning av 6 och 7 §§, eftersom dessa bestämmelser i stor utsträckning bygger på vad passagerarna haft anledning att förvänta sig. Dessutom kan en transportörs information självklart falla under marknadsföringslagens (1995:450) regler.

Andra stycket innehåller en regel om transportdokumentation när resor säljs i förskott. För att möjliggöra resande med stöd av modern informationsteknologi innehåller lagen inte något krav på att transportdokument skall utfärdas. Däremot skall specifik information om resan registreras. Denna information skall innefatta vissa uppgifter som är av särskild betydelse för passageraren. Informationen behöver inte ges till passageraren annat än på begäran. Det räcker att passageraren har tillgång till informationen

478

SOU 2003:67

Bilaga 5

genom en kod eller liknande. En sådan kod behöver inte heller den ges muntligt eller skriftligt utan kan exempelvis knytas till resenärens kreditkort.

Rätt till gratis resa då transporttjänsten inte uppfyller rimliga krav

I de fall passageraren redan har betalat för resan, skall priset för resan betalas tillbaka.

Paragrafen innehåller en definition av transportörens ansvar för en resas kvalitet. Bestämmelsen anger två olika situationer när resan skall ske gratis.

Den första situationen är när resan inte uppfyller vad passageraren rimligen haft att förvänta sig. Vad en passagerare kan förvänta sig styrs i hög grad av den information som transportörens givit, antingen direkt till passageraren eller i marknadsföring. Tillämpningen av denna bestämmelse kommer därför att variera mellan olika transportörer och mellan olika transportslag. En transportör som framställer sin tjänst som en högkvalitetstjänst får ta ett större ansvar än andra.

Den andra situationen då rätt till gratisresa kan föreligga är då resan på grund av försening förlorat sitt syfte för passageraren. Detta är något som i huvudsak kommer att förekomma då en resa har ett enda specifikt syfte, som exempelvis ett möte eller en föreställning.

Det finns inga begränsningar avseende vilka brister i transporttjänsten som skulle kunna utlösa ansvar enligt denna bestämmelse. Ett exempel som redan pekats på ovan är att ersättning för försening kan utgå även enligt denna bestämmelse och även i fall då 7 § inte är tillämplig.

Genom att resan som rubriken anger skall ske gratis är ansvaret begränsat till resans pris. Detta innebär att passageraren skall få tillbaka pengar om betalning erlagts. Ersättning skall ske på det sätt som passageraren begär. En passagerare skall enbart behöva acceptera nya biljetter eller vouchers i de fall resan erhållits gratis.

479

Bilaga 5

SOU 2003:67

Bestämmelsen kan tillämpas även då passageraren reser på ett periodkort eller liknande. I sådant fall skall kompensation utgå i sådan grad som är proportionerligt i förhållande till det passageraren drabbats av.

Att en passagerare fått resa gratis skall inte hindra att ersättning utgår enligt 7 §, se nedan.

Ersättning vid försening

7 § En passagerare har rätt till skälig ersättning för skada till följd av försening som är längre än vad som passageraren rimligen bör få tåla,. Detta gäller dock inte om transportören kan visa att denne vidtagit alla rimliga åtgärder för att undvika skadan.

Paragrafen innehåller den centrala regeln om transportörens ansvar för försening.

Första meningen innebär att en passagerare skall få ersättning för skador som uppkommer vid förseningar som är längre än vad denne rimligen bör få finna sig i. Vad som skall anses vara en rimlig försening får bedömas mot bakgrund av en rad faktorer som bl.a. resans pris och den information som transportören givit. Utgångspunkten bör vara den tidtabell en transportör publicerat eller den avgångstid som annars överenskommits. Utifrån detta får det bedömas hur lång försening som kan anses rimlig.

Bestämmelsen bör läsas mot bakgrund av den allmänna regeln om att den som riskerar att drabbas av en skada är skyldig att vidta åtgärder för att minska skadans omfattning. I detta sammanhang innebär detta exempelvis att ersättning inte bör utgå om passageraren inte haft tillräckliga marginaler i sitt resande.

En viktig begränsning ligger i att passageraren enbart kan få ersättning för skada. Det skall alltså inte utgå någon ersättning om inte förseningen lett till en förlust för passageraren. Detta kan exempelvis röra sig om att passageraren fått löneavdrag eller annan ekonomisk förlust. Ersättningen skall vara skälig.

Av andra meningen följer att ansvaret förutom de begränsningar som ligger i första meningen är ett kontrollansvar. Detta innebär att transportören inte ansvarar för förseningar som uppkommer på grund av orsaker som helt ligger utanför dennes kontroll. Exempel på detta är trafikolyckor som hindrar framkomsten på den planerade resvägen och den alternativa resvägen leder till försening.

480

SOU 2003:67

Bilaga 5

Särskilda åtgärder vid försening eller annan störning

8 § Om en resa försenas eller om en annan störning förekommer vilken gör att resan avviker från vad passageraren hade anledning att förvänta sig, skall transportören omgående informera passagerarna om detta och dessutom vidta åtgärder för att minska konsekvenserna av förseningen eller störningen.

Paragrafen bygger på den generella regeln att en skadevållare är skyldig att vidta åtgärder för att minska skadan och preciserar hur denna regel skall tillämpas i de aktuella fallen. Bestämmelsen skall läsas i samband med både 6 och 7 §. Med hänsyn till vilka åtgärder som transportören vidtagit kan det finnas anledning att sätta ned ersättningen för försening eller annan störning. Det kan till och med förekomma att de kompenserande åtgärder transportören är sådana att ingen ersättning alls bör utgå. Å andra sidan bör det kunna vägas in till passagerarens fördel att transportören inte vidtagit åtgärder för att minska skadan trots att sådana åtgärder hade kunnat vidtas.

Paragrafen innehåller en allmän regel om att transportören skall vidta åtgärder i syfte att minska konsekvenserna av en försening eller annan störning. Den kanske viktigaste av dessa åtgärder, informationen, anges särskilt. I övrigt kan det röra sig om att erbjuda passagerarna att få ersättning för taxi i de fall en resa är försenad med viss längd. I ett sådant fall är det rimligt att passagerarna utnyttjar denna möjlighet. Om passageraren inte gör det, bör ersättning enbart utgå om skadan hade uppkommit även om denna möjlighet hade utnyttjats.

Vid längre förseningar kan det anses rimligt att transportören erbjuder ytterligare service. Detta gäller exempelvis kost och logi samt telefonsamtal. Transportören bör inte vara skyldig att erbjuda högre kvalité på övernattningen och förplägnaden än vad som kan anses rimligt i förhållande till kvaliteten hos och priset på transporttjänsten.

Avtalande och faktisk transportör

481

Bilaga 5

SOU 2003:67

Paragrafen beskriver förhållandet mellan den avtalande och den faktiske transportören. Det saknar betydelse om de olika delarna av transporten utförs av olika transportslag. Detsamma gäller om de delar av en transport som sker med ett visst transportslag sker helt utanför Sverige. Ett exempel är om ett bussbolag säljer en resa vari en båtresa som omfattas av sjölagen ingår, en bussresa från Göteborg till Helsingfors, där en buss transporterar till båten mellan Stockholm och Åbo och en annan hämtar i Åbo. Om en sådan transport säljs av ett av bussbolagen, är detta bolag även ansvarigt för sjötransportdelen. Detta innebär att en passagerare har möjligheten åberopa reglerna i denna lag till sin egen fördel.

Första stycket innehåller en definition av begreppen. Uppdelningen är enbart ett sätt att definiera ansvaret i de delar av en resa där den som sålt resan i eget namn är någon annan än den som utför den. I de fall den som säljer en resa utför delar av den har denne båda funktionerna i förhållande till denna del av resan och ensam det ersättningsrättsliga ansvaret.

Av andra stycket följer en presumtion av att den som sålt en biljett också är avtalande transportör. Detta skall anses vara fallet om den som sålt biljetten inte visar att biljetten sålts för annans räkning. Om detta visas skall den för vars räkning biljetten sålts anses vara avtalande transportör. Följden av att någon anses vara avtalsslutande transportör är att denne har ersättningsansvar enligt 6 och 7 §§ på sätt som anges i 10 §. En utgångspunkt vid bedömningen av om det är visat att en viss person inte uppträtt i eget namn och därmed är ansvarig transportör är vilken funktion personen har och vad passageraren därmed var att vänta sig.

Den avtalande och faktiske transportörens respektive ansvar

Om passageraren framför anspråk eller reklamation gentemot endera av den avtalande eller den faktiske transportören, skall detta även anses ha gjorts mot den andre.

482

SOU 2003:67

Bilaga 5

Paragrafen innehåller två stycken och beskriver den avtalande och faktiske transportörens respektive ansvar.

Enligt första stycket har den avtalande transportören ansvar för varje händelse under transporten medan den faktiske transportören enbart har ansvar för den del av transporten som denne utför.

Av andra stycket följer att ett krav eller påtalande av fel som framställts mot endera av transportörerna även får verkan mot den andre. Detta innebär till exempel att ett preskriptionsavbrott mot den ene får verkan även mot den andre.

Åtaganden av den avtalande och den faktiske transportören gentemot passageraren

11 § Om den avtalande transportören gör åtaganden gentemot passageraren som är förmånligare än bestämmelserna i denna lag, kan detta åtagande enbart åberopas gentemot denne.

I paragrafen behandlas utfästelser som görs av antingen den avtalande eller den faktiske transportören och i vilken utsträckning sådana utfästelser binder även den andre av dem.

Enligt första stycket blir inte den faktiske transportören bunden av utfästelser som görs av den avtalande transportören, medan det är tvärt om avseende utfästelser som görs av den faktiske transportören.

Transportörens regressrätt

12 § Den som orsakar en försening eller annan störning, för vilken transportören fått låta passagerare resa gratis enligt 6 § eller betala ersättning enligt 7 §, skall ersätta transportören för detta.

I paragrafen finns ett förtydligande avseende transportörens regressrätt. Att en transportör är skyldig att betala ut ersättning enligt denna lag till en passagerare innebär inte att transportören slutligt skall bära denna kostnad. Bestämmelsen innehåller en

483

Bilaga 5

SOU 2003:67

allmän ersättningsregel. Mot bakgrund av att lagen enligt 4 § enbart är tvingande till passagerarnas fördel kan transportörer inbördes eller med andra reglera regressansvaret genom avtal. Ett krav grundat på avtal kan förekomma i de fall någon som transportören har avtal med, exempelvis en infrastrukturhållare, orsakat en försening eller annan störning. Ett annat exempel är om ett bolag som skall städa transportmedel eller lokaler misskött detta på sådant sätt att transportören nödgats kompensera passagerarna. Om avtal saknas kan regressrätten hanteras via skadeståndslagens regler.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

484

Bilaga 6

Förteckning över underlagsrapporter

Här förtecknas underlagsrapporter som tagits fram åt kommittén. Kommittén har dock ej tagit ställning till innehållet annat än i de fall där underlaget utnyttjats i betänkandet.

Rapporterna finns tillgängliga på CD-skivan som levereras med detta betänkande.

Arvelius, Anders, Vägverket

Kollektivtrafik och trafiksäkerhet

Börjesson, Mats, Transportidé i Uppsala AB

Avtalsrelationer mellan kommuner, landsting, trafikhuvudmän och entreprenörer

Carstam, Bertil, BConsoy

Plan de Déplacements Urbains

Dickinson, Joanna, Transek

Trygghet i kollektivtrafiken

Echeverri, Per, Karlstads universitet

Kunskapsproduktion för svensk kollektivtrafik

Eriksson, Torbjörn, TE Marknadskommunikation AB

Konsumentperspektivet – kollektivtrafikens marknadsanalys- och marknadsförings arbete

Haglund, Anders m.fl., KOMREV

Sammanställning av kommuner och landstings finansiella situation samt kollektivtrafikens resultatutveckling

Johansson, Gunn m.fl., Stockholms universitet

Bussförares hälsa och arbetsvillkor – en kunskapsöversikt

Kjellin, Henrik, Justitiedepartementet

Förbättrat konsumentskydd för kollektivtrafikresenärer

Lerman, Peggy, Lagtolken PL AB

Kollektivtrafik & planering

485

Bilaga 6

SOU 2003:67

Lindahl, June m.fl., Boverket

Planera för ökad kollektivtrafik!

Lindvall, Jan, Uppsala universitet

Ägarstyrning inom svensk kollektivtrafik

Lundberg, Stellan, Infraplan AB

Kollektivtrafikens betydelse för regional utveckling

Magnusson, Leif, SWECO VBB

Kollektivtrafikens miljöpåverkan

Norheim, Bård, m.fl., Transportøkonomisk institutt

Markedsorientert kollektivtransport Marknadsorienterad kollektivtrafik – sammanfattning

Organisering og finansiering av kollektivtransport i 11 europeiske land

Nylander, Patrik, ÅF-Trafikkompetens AB

En värdefull kollektivtrafik – är den samhällsekonomiskt effektiv?

Peterson, Bo E., BEP Kollektivtrafikkonsult

Processen vid fysisk planering för en attraktiv och effektiv kollektivtrafik

Scheele, Siv m.fl., Inregia AB

Kollektivtrafikens fördelningseffekter

Sturesson, Jan m.fl., KOMREV

Aktiv ägarstyrning av kollektivtrafiken – Ett utvecklingsperspektiv

Sundvall, Björn m.fl., SLTF

Kollektivtrafik i trafiksvaga områden

Wacklin, Lisa, analink AB

Kunskap och kompetens – Om behovet av utveckling i kollektivtrafiken

Wallin, Bosse, Näringsdepartementet

Statens ansvar för kollektivtrafiken i samverkan med andra aktörer

Westin, Kerstin, Umeå universitet

När går sista bussen? – Glesbygdsbors uppfattning om värdet av kollektivtrafik

Vilhelmson, Bertil, Göteborgs universitet

Samhällsförändringar som påverkar den framtida efterfrågan på kollektivtrafik

486

Bilaga 7

Förteckning över seminarier och konferenser

1.Förändringar, roller och lagstiftning – möjligheter till utveckling av kollektivtrafiken?

Seminariet var riktat till kollektivtrafikens alla aktörer och intressenter och ägde rum den 18 mars 2002 på Ingenjörshuset i Stockholm. Syftet med seminariet var att diskutera förslag till lösningar på olika problem i kollektivtrafiken och frågeställningarna handlade om förändringar i ansvarsfördelning, planeringsprocesser och lagstiftning på kollektivtrafikområdet.

2.Regional utveckling och gränslös kollektivtrafik

Den 16 oktober 2002 arrangerade Kollektivtrafikkommittén och Stockholmsberedningen en gemensam hearing för att inhämta information om dagens förhållanden, belysa olika problem samt få in förslag på vad som kan och bör göras för att underlätta kollektivtrafikens möjligheter att bidra till regional och storregional utveckling. Seminariet var riktat till kollektivtrafikens aktörer inom stat, kommuner och landsting samt till trafikhuvudmän och branschorganisationer, och det ägde rum på Norra Latin i Stockholm.

3. Fysisk planering och kollektivtrafik

Ett inspirationsseminarium arrangerat av Kollektivtrafikkommitténs arbetsgrupp för fysisk planering. Det arrangerades som ett led i arbetet att försöka hitta bättre processer och instrument för kommunikation och planering. Målsättningen med seminariet var att inspirera till en kreativ diskussion om vad som kan göras i samspelet mellan de som planerar den fysiska miljön och de som planerar kollektivtrafiken. Seminariet var riktat till kommuner och trafikhuvudmän och ägde rum den 30 oktober 2002 i Högskolan i Jönköping.

487

Bilaga 7

SOU 2003:67

4. Trafik i trafiksvaga områden, problem och möjligheter

Seminarium på Kommunförbundets färdtjänstdagar, Konsert & Kongress i Gävle den 27 november 2002. Arrangerat av Kollektivtrafikkommitténs arbetsgrupp för trafiksvaga områden.

5. Upphandling och konkurrens.

Seminarium i samarbete med Svenska Lokaltrafikföreningen (SLTF) och Bussbranschens Riksförbund (BR). Rikstrafiken medverkade. Seminariet ägde rum den 2 april 2003 på Klara Strand Konferens i Stockholm. Inbjudna var olika branschorgan (kommun- och landstingsförbunden, SLTF, BR, tågoperatörer, taxiförbunden), trafikhuvudmän, operatörer, myndigheter, forskare, konsulter, politiker och alla med ansvar och intresse för offentlig upphandling av hållbara transporter. Seminariet arrangerades för att belysa och diskutera frågeställningar som på olika sätt berör upphandling. Seminariet avsåg att bidra till att upphandling blir ett instrument för ökad effektivitet och kvalitet i kollektivtrafiken, samt vara en arena för nya kontakter och erfarenhetsutbyte.

488