17 Perioden efter 1965
17.1
I denna utrednings direktiv anges inget slutdatum efter vilket analys av utrikesledningens agerande inte får bedrivas. Utredningen har alltså haft fria händer att se på agerandet ända fram till 2002. Såsom framkommit ovan har dock denna utredning prioriterat analys av den svenska utrikesledningens agerande för åren
Det skall dock åter understrykas att den omständigheten att utredning valt att göra denna prioritering ingalunda skall tolkas som att utredningen utesluter möjligheten att Raoul Wallenberg kan ha levt långt efter det angivna dödsdatumet i juli 1947, undangömd som nummerfånge i Vladimir eller på annan ort i Sovjetunionen, eller isolerad på mentalsjukhus. Det finns, som nämnts, ett stort antal, ehuru ytterst svårutredda vittnesmål, som pekar i denna riktning.
Denna utredning vill dock notera det kan finnas anledning att erinra mot vissa aspekter av utrikesförvaltningens och utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg även efter 1957. Detta gäller t.ex den svenska utrikesledningens agerande i den s.k.
563
| Perioden efter 1965 | SOU 2003:18 |
17.2
En av de mer kryptiska episoderna i
Svingel tog nu kontakt med den svenske generalkonsuln i Berlin, Sven Backlund, och bad att få till stånd ett möte med stats- eller utrikesministern. Ett sådant möte ägde rum den 22 februari 1966. Enligt den promemoria som kabinettssekreterare Leif Belfrage härvid upprättade uppgav Svingel att kontaktmannen (som Svingel inte ville namnge) vid det första mötet under hösten 1965 på fråga om Wallenberg uppgivit ”But he does not exist”. Vid ett möte i december 1965 skulle kontaktmannen på nytt ha återkommit till frågan om Wennerström och ”om något intresse fanns för en utlämning av [Wennerström] mot någon kompensation”.
Efter besöket hos utrikesministern hade Svingel, i telefonsamtal med Belfrage, uppgivit att han var säker på att östrepresentanten ”agerat enligt fullmakt emanerande från Moskva, möjligen via någon i Tjeckoslovakien samt en Generalstatsanwalt i Östberlin”.
Den 15 mars 1966 skedde en föredragning av ärendet hos Erlander varvid utrikesminister Torsten Nilsson, Sven Backlund, Leif Belfrage samt rikspolischefen Carl Persson och Otto Danielsson var närvarande. Persson och Danielsson ansåg härvid att ”det rörde sig om en 'genuin' fundering” eftersom man på östhåll säkerligen hade ”stort intresse att få ut [Wennerström] eller att i vart fall göra stora ansträngningar i den riktningen”. Det kunde heller inte,
564
| SOU 2003:18 | Perioden efter 1965 |
enligt Persson och Danielsson, uteslutas att ”[Wallenberg] till sist skulle kunna återfås om [Wennerström] erbjöds i utbyte”.
Utrikesministern intog dock en mer restriktiv hållning och pekade på att ”de på andra sidan skaffade sig ett lämpligt bytesobjekt om minsta intresse visades från svensk sida”. Belfrage konstaterade i sin promemoria:
Varken statsministern eller någon av de andra ansåg minsta chans finnas att [Wallenberg] skulle kunna återfås. ”Det skulle vara den största sensationen i mitt liv” sa Erlander och det är fullständigt otroligt efter allt som förekommit. Backlund och jag hävdade att ett bestämt nej var den enda möjliga reaktionen. Jag tyckte att man skulle låta vederbörande förstå tydligt att vi inte inlåter oss på dylikt i vårt land (PM ang. herr Svingels berättelse).
Enligt Belfrage diskuterade man härefter att eventuellt kalla Svingel till ett förhör i Sverige med polisen. Emellertid kom man fram till att ”det var bäst att bara lämna beskedet enligt ovan så att inte intryck skapades att vi verkligen var intresserade”.
Enligt Svingel fortsatte kontakterna med östrepresentanten fram till 1971. Vid ett möte någon gång under våren 1966 skall östrepresentanten ha uppgivit att ”jag återkommer till Wennerström, Wallenberg existerar inte”, varvid Svingel svarade att ”detta säger inte att han är död”. I juli 1966 uppges östrepresentanten, angående Wallenberg, ha sagt att ”jag tror inte att han lever” och att ”ni måste göra ett erbjudande”. I september 1966 skulle östrepresentanten ha bett Svingel om fullständiga personuppgifter för Wallenberg och även uppgivit ”om han nu lever jag tror inte det”. Svingel hade vidarebefordrat denna begäran till UD som emellertid, enligt Svingel, inte översände de efterfrågade uppgifterna.
Svingel hade därefter på nytt sammanträffat med östkontakten i december 1966 varvid denne uppgivit att han inte erhållit några personuppgifter för Wallenberg och att detta ”tyder ju på att man inte har större intresse i det hela”. Någon gång i slutet av 1968 eller början av 1969 hade östrepresentanten på nytt approcherat Svingel och då uppgivit: ”Låt fråga er regering om de ändå inte är beredda att förhandla om en benådning av Wennerström mot en utväxling av er man, den som ni har intresse av att få fri”: Svingel uppger sig då ha svarat: ”han lever alltså? (er lebt also?) varvid östkontakten yttrade: ”Ja, vi förhandlar inte om döda” (Ja, wir verhandeln nicht über Tote). Svingel uppger sig ha delgivit denna ordväxling med UD men någon reaktion kom aldrig.
565
| Perioden efter 1965 | SOU 2003:18 |
Den 24 maj hade Svingel sin sista kontakt med östrepresentanten.
Ett antal av de uppgifter som Svingel presenterade i sin promemoria av 1989 bekräftas i en promemoria av den 27 oktober 1967 som upprättats av Otto Danielsson (som fortsatte ha viss kontakt med Svingel till 1974 [P4856, Raoul Wallenberg]). I Danielssons promemoria konstaterades att man ”på högsta nivå” beslutat att inte lämna ut de efterfrågade personuppgifterna om Raoul Wallenberg, eftersom man ansåg, ”att kontaktmannens uppdragsgivare fuller väl visste alla data om RW” (PM av Otto Danielsson,
Utväxlingsförslaget och regeringens handläggning av detsamma återges i förre Rikspolischefen Carl Persons memoarer Utan omsvep. Carl Person ställer sig här tämligen kritisk mot att Svingels uppgifter avfärdades alltför lättvindigt av Erlander (Persson, 1990:
I den svenska arbetsgruppens rapport uppges också att Svingel i samtal med arbetsgruppen på
Denna utredning kan inte presentera något nytt material ifråga om
På basis av existerande material framstår det emellertid som anmärkningsvärt att inte ens låta Svingel genomgå det polisförhör som utrikesledningen, enligt Belfrages promemoria, faktiskt övervägde att genomföra. Ett stort antal vittnen och andra uppgiftslämnare i ärendet Raoul Wallenberg hade hörts av personer med poli-
566
| SOU 2003:18 | Perioden efter 1965 |
siär kompetens alltsedan
17.3Utrikesledningens agerande under åren
Det finns åtminstone två tämligen klara indikationer på att utrikesförvaltningen efter 1965, när Nanna
Att man från svensk sida, trots att man i praktiken betraktade
Vittnesmål fortsatte emellertid att komma in. Inom UD betraktades emellertid dessa som mindre trovärdiga (P 2 EuI,
Denna utredning har inte några invändningar mot den svenska utrikesförvaltningens handläggning av vittnesmålen under denna tid. För det första hade nu utrikesförvaltningen, alltsedan Otto Danielssons befattning med ärendet runt 1950, en institutionaliserad metod för förhör av vittnen och uppföljning spår. För det
567
| Perioden efter 1965 | SOU 2003:18 |
andra: Att påvisa brister i den svenska hanteringen av dessa uppgifter skulle närmast förutsätta en ingående analys av själva vittnesmålens sanningshalt. Detta är i sin tur en uppgift som dels är långt mycket mer tidskrävande än de 16 månader som utredningen har haft till sitt förfogade, dels är mycket svår att genomföra rent praktiskt. Därtill måste det anses ligga utanför direktiven för denna utredning. Vidare kan tilläggas att denna utredning svårligen kan ta det ansvar som det innebär att på ofullständig information fälla omdömen om enskilda vittnesmål såsom mer eller mindre trovärdiga.
Nya vittnesmål
Under senare hälften av
I september 1979 gjorde den svenska regeringen, på initiativ av den livstidsdömde spionen Stig Bergling, sonderingar i Moskva rörande möjligheterna att få till stånd en utväxling av Wallenberg mot Bergling. Också detta förslag avvisades av sovjetiska myndigheter med direkt hänvisning till det svar som givits 1957.
Denna utredning kan inte tillföra några nya fakta kring Berglingepisoden i
568
| SOU 2003:18 | Perioden efter 1965 |
menande agerande av tveksamt värde från den svenska utrikesledningens sida.
I december 1979 uppgav Sovjetunionens vice utrikesminister Zemskov i samtal med kabinettssekreterare Leif Leifland att ”det väl inte var så märkligt att de sovjetiska myndigheterna tagit hand om RW i Budapest”. Det hade, enligt Zemskov, förelegat ”starka indicier på – och hade ju för övrigt vidgåtts från amerikansk sida – att 'Raoul Wallenberg var amerikansk spion'”. Den som från amerikansk sida hade uppgivit detta var, enligt Zemskov, Deputy Assistant Secretary of State George Schultz. Leifland konstaterade i sin promemoria från mötet att detta var första gången en ansvarig sovjetisk tjänsteman sagt att Wallenberg var misstänkt för spioneri för amerikansk räkning (P 2 EuI,
Raoul
Icke desto mindre var man inom den svenska utrikesförvaltningen under
tidpunkten måste någon gång komma då vi måste säga oss att sannolikheten för att R.W. lever är så liten att det kostar för mycket i form av belastning på våra relationer till Sovjet att fortsatt driva frågan – om vi inte gör det på grundval av nytt hållfast material.
I promemorian fastslogs vidare att ”allteftersom åren går utan att vi får nya säkra uppgifter, sannolikheten för att han lever måste förefalla så liten,”
att vi inte längre kan tillåta att frågan skall belasta – ibland förgifta – våra relationer med Sovjet. Dessa relationer är komplicerade nog ändå till följd av de sovjetiska kränkningarna av vårt territorium, spionaffärer etc.
569
| Perioden efter 1965 | SOU 2003:18 |
Utredningsarbetet borde dock, enligt promemorian fortsätta, ”det måste vara vår målsättning att skapa definitiv klarhet om vad som hänt R.W.” men
Jag har svårt att se att det skulle ligga i våra långsiktiga intressen att ta upp frågan på nytt med den sovjetiska regeringen om vi inte får nya absolut hållfasta informationer (P 2 EuI,
Det är intressant att notera de stora likheterna mellan denna promemoria och Undéns promemoria av 1957 vari han fastslog att det inte fanns någon anledning ”att hålla igång ett kontinuerligt gräl med Sovjetunionen”.
En ny framställan gjordes dock av Ingvar Carlsson i samband med ett besök i Moskva våren 1986. Den föranledde emellertid från sovjetisk sida ett svar som åter hänvisade till
I en intern promemoria av september 1986 konstaterades att bristen på konkreta spår i Wallenbergfrågan har lett till en ”ritualisering” av ärendet:
Vid varje officiell överläggning på senare år på politisk eller hög ämbetsmannanivå har från svensk sida framhållits att Wallenbergfrågan för vår del inte funnit en tillfredsställande lösning, och att vi förväntar oss ett besked om Wallenbergs öde. Lika mekaniskt får vi till svar, att 1957 års besked fortfarande äger giltighet (P 2 EuI,
Nyströms utredning 1986
Samma månad färdigställdes den tidigare nämnda utredningen av ambassadör Rune Nyström över
570
| SOU 2003:18 | Perioden efter 1965 |
Att Nyströms utredning inte kunde offentliggöras 1986 är begripligt mot bakgrund av att den innehöll information av underrättelsekaraktär samt uppgifter rörande förhållandet till Sovjetunionen av sent datum. Det är dock med viss förvåning som man i en
för det första – även om det är något vi bör kunna leva med – innehåller den kritik av regeringsförfarandet 1945 (P 2 EuI,
Det inga utförligare skäl till varför Nyströms kritik mot det svenska regeringsförfarandet 1945 skulle vara så känsligt att det inte skulle kunna offentliggöras. Det är anmärkningsvärt att en sådan inställning var gällande så sent som 1987. En utredning om den svenska utrikesledningens agerande som tillsatts under sent
17.4Den
Michail Gorbatjovs ”öppenhetspolitik” (glasnost) under sent 1980- tal öppnade nya och bättre möjligheter till ett framgångsrikt drivande av ärendet Wallenberg i Moskva. Det sovjetiska sammanbrottet 1991 och den efterföljande perioden av inrikespolitisk turbulens i Boris Jeltsins Ryssland medförde ytterligare förändringar till det bättre, i synnerhet vad gällde tillgång till f.d. sovjetiska arkiv. Huruvida
1991 tillsattes en arbetsgrupp bestående av tjänstemän från de svenska och ryska utrikesdepartementen samt tjänstemän från den sovjetiska respektive (efter 1991) ryska säkerhetstjänsten, inrikes-
571
| Perioden efter 1965 | SOU 2003:18 |
ministeriet samt försvarsministeriets arkiv med uppgift att utforska Raoul Wallenbergs öde. Utredningen gjorde flera viktiga fynd i f.d. sovjetiska arkiv.
Emellertid blev perioden som präglats av mer eller mindre total öppenhet och tillgång till de före detta sovjetiska arkiven tämligen kort. Utvecklingen i Ryssland efter sammanbrottet i december 1991 gick från en fas av utpräglad liberalism och öppenhet (under perioden från januari till ungefär juni 1992), till en övergångsfas präglad av en inre maktstrid mellan anhängare av liberala idéströmningar och anhängare av återupprättandet av en stark rysk stat (under perioden från mitten av 1992 till ungefär februari 1993), till en period präglad av avståndstagande från den initiala liberala perioden och tilltagande nationalism (kanske främst manifesterad genom Jeltsins beskjutning av det ryska parlamentet i oktober 1993, samt kriget i Tjetjenien i december 1994).
Det går, att döma av uppgifter från den svenska delen av arbetsgruppen, tydligtvis att skönja ett visst samband mellan den inrepolitiska utvecklingen i det
Att den
Den svenska arbetsgruppens rapport som presenterades i januari 2001 kunde följaktligen inte ge helt entydiga svar på någon av de centrala frågorna varför Wallenberg arresterades av sovjetiska myndigheter, varför han hölls kvar i sovjetisk fångenskap, om man från sovjetisk sida var beredd att utväxla honom, och vad som egentligen har hänt honom efter 1947. Arbetsgruppen presenterade i sin rapport 17 utestående,
572
| SOU 2003:18 | Perioden efter 1965 |
arbetsgruppen på intet sätt ansåg detta vara en helt uttömmande lista.)
Till arbetsgruppen knöts också fyra oberoende experter, Raoul Wallenbergs halvbror Guy von Dardel, Susanne Berger, Susan Ellen Mesinai samt Marvin Makinen. Samarbetet mellan arbetsgruppen och de oberoende experterna har av allt att döma periodvis varit komplicerat. 1997 presenterade två av de oberoende experterna tillsammans med kanadensiska juristerna Irwin Cotler och David Matas, en Dissenting Report on the Fate of Raoul Wallenberg. I denna rapport, vars udd var riktad mot ett första utkast till slutrapport från arbetsgruppen (av 1997), presenterades tämligen stark kritik mot den
Det är inte möjligt att i detta sammanhang ingående redogöra för alla de argument som anförs i The Dissenting Report. Denna utredning måste också konstatera att den svenska arbetsgruppen förvisso lägger ned stor möda på att resonera kring tänkbara händelser i juli 1947, men ingalunda avfärdar möjligheten att Wallenberg kan ha varit i livet också därefter.
Argumentationen i The Dissenting Report förefaller inte heller alltför övertygande när det kommer till att anföra tänkbara motiv till varför Sovjetunionen skulle ha behållit Wallenberg i livet men isolerad. Argumentet att ”också den mest blodtörstiga mördare måste ha tvekat” inför att ta livet av Wallenberg förefaller mot bakgrund av förhållandena i det stalintida Sovjetunionen som långt ifrån självklart; argumentet att en levande Wallenberg (alltså efter 1947) utgjorde en värdefull tillgång för Sovjetunionen i samband med en framtida eventuell utväxling, eller som vittne i samband med rättegångar rörande
573
| Perioden efter 1965 | SOU 2003:18 |
Att lämna ut honom i utbyte mot någon för Sovjetunionen intressant person, med allt vad detta skulle ha inneburit i form av negativ publicitet för Sovjetunionen, förefaller således osannolikt. Att man skulle ha hänvisat till en levande men internerad Wallenberg i samband med rättegångar förefaller av samma skäl ogörligt.
Att Wallenberg skulle ha hållits internerad i Sovjetunionen som en garanti för att USA och Storbritannien inte skulle avslöja detaljerna kring
Möjligtvis är det fjärde argumentet som presenteras i rapporten till varför Wallenberg skulle ha hållits vid liv det minst osannolika, nämligen att Wallenberg skulle ha förblivit i
De oberoende experterna presenterade sedermera sina egna respektive rapporter. Susanne Berger skrev en rapport som heter
Swedish Aspects of the Raoul Wallenberg Case, Susan Ellen Mesinai presenterade en rapport vid namn Liquidatsia – The Question of Raoul Wallenberg's Death or Disappearance in 1947, och Marvin W. Makinen och Ari D. Kaplan presenterade sin rapport Cell Occupancy Analysis of Korpus 2 of the Vladimir Prison (som utgör en analys av vittnesmål och fångkort från
574
18 Slutsatser
18.1Utredningens uppdrag
Regeringen har givit denna utredning i uppdrag att “utreda och värdera hur den svenska utrikesledningen (inklusive i förekommande fall regeringen i dess helhet) har agerat i Wallenbergärendet. Syftet är att klarlägga i vilken utsträckning, under olika skeden, alla möjliga ansträngningar gjorts från officiellt svenskt håll för att bringa klarhet i Raoul Wallenbergs öde” (Dir. 2001:71). Låt oss kort rekapitulera de inledningsvis förda resonemangen kring vägledande frågeställningar, utredningens arbetsmetoder, målsättningar och resultat, samt arkivfynd, innan vi sammanfattar den genomförda analysen och avger omdömen.
Kärnfrågan för utredningen har varit huruvida den svenska utrikesledningen vidtagit alla möjliga åtgärder för att bringa klarhet i Raoul Wallenbergs öde. Ett svar på denna fråga förutsätter dels en ingående beskrivning av vilka åtgärder man faktiskt vidtog dels ett resonemang kring vilka åtgärder man borde ha vidtagit. Detta leder oss i sin tur till den kontrafaktiska frågeställningen huruvida ett annat agerande från den svenska utrikesledningens sida hade kunnat leda till ett lyckligare utfall för Raoul Wallenbergs del.
Det skall understrykas att en sådan typ av kontrafaktisk fråga är mycket svår att svara på. Huruvida ett annat agerande hade medfört ett mer gynnsamt utfall kan aldrig fastslås med säkerhet. Icke desto mindre är det möjligt att den svenska sidans agerande, vid vissa tillfällen, kan ha varit av avgörande betydelse för att ärendet tog den olyckliga vändning som faktiskt blev fallet. Raoul Wallenberg har alltjämt inte, efter 58 år, kunnat återvända till Sverige. Detta faktum i sig vittnar inte endast om en fruktansvärd personlig tragedi, för vilken Sovjetunionen måste hållas ensamt ansvarigt. Det vittnar också om ett diplomatiskt misslyckande där den svenska utrikesledningens agerande kan ha varit av viss betydelse.
575
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
Två ledstjärnor för utredningens arbete
För att kunna bedöma om ett annat agerande från svensk sida hade kunnat medföra Raoul Wallenbergs frigivning ur sovjetisk fångenskap måste det svenska agerandet beskrivas ingående. När detta har granskats är det möjligt att värdera om andra handlingsalternativ som stod till buds kunnat vara mer ändamålsenliga.
Utredningsarbetet har vägletts av två centrala ledstjärnor. För det första har strävan varit att i detalj fastställa i vilken form och vid vilken tidpunkt information rörande Raoul Wallenbergs försvinnande inkom till den svenska utrikesförvaltningen, samt i vilken form och vid vilken tidpunkt informationen presenterades för utrikesförvaltningens ledning. En fullständig analys av såväl informationstillgång som förmedling av information har bedömts vara en absolut förutsättning för genomförandet av en värdering av agerandet.
För det andra har utredningen strävat efter att i så hög utsträckning som möjligt klarlägga och förstå de villkor under vilka utrikesförvaltningens och utrikesledningens tjänstemän och ministrar verkade då man handlade ärendet Raoul Wallenberg. Med villkor avses dels företeelser av mer praktisk art, t.ex. möjligheterna för tjänstemännen att kommunicera öppet inom utrikesförvaltningen utan påtaglig risk för obehörig avlyssning eller dekryptering av chiffertelegram, möjligheter till god och informativ kommunikation med andra länders diplomater, graden av utsatthet för desinformation m.m., dels företeelser av mer övergripande natur såsom det säkerhetspolitiska läget i Europa vid
Det skall understrykas att utredningens strävan att klarlägga och förstå inte skall uppfattas som liktydigt med ett sökande efter förmildrande omständigheter som kan möjliggöra ett ursäktande av agerandet. Utgångspunkten har tvärtom varit den, att inga omständigheter bör ha kunnat tvinga den svenska utrikesledningen att överge sina förpliktelser mot en av sina medborgare. Däremot krävs en grundlig utredning av de två ovannämnda kategorierna av villkor som dikterade arbetet vid utrikesförvaltningen, för att en värdering av agerandet skall bli möjlig.
576
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
Utredningen har, vid sidan av strävan att klarlägga de villkor som dikterade arbetet med Raoul
Avgränsningar
Utredningen har i sitt arbete valt att fästa särskild vikt vid åren
Härav följer att en eventuell felaktig handläggning av ärendet från svensk sida, i synnerhet under åren
Denna utredning vill dock på intet vis utesluta möjligheten att Raoul Wallenberg kan ha levt långt efter det angivna dödsdatumet i juli 1947, undangömd som nummerfånge i Vladimir eller på annan ort i Sovjetunionen, eller isolerad på mentalsjukhus. Det finns ett stort antal, ehuru ytterst svårutredda vittnesmål, som pekar i denna riktning. Bördan att bevisa att Raoul Wallenberg verkligen är död, och när han i så fall avled, låg fram till Sovjetunionens upplösning 1991 på sovjetiska myndigheter, och ligger i dag på de ryska myndigheter som kan tänkas ha information som kan kasta ytterligare ljus över denna fråga.
577
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
Nya tolkningar och nytt material
Under utredningsarbetets gång har dels för tidigare utredningar okänt material framkommit som möjliggjort vissa nya slutsatser rörande Raoul
Utredningen har inte, trots att detta har varit en prioriterad uppgift, hittat någon persondossier i UD:s arkiv för Raoul Wallenberg, eller någon annan dossier, vari utformningen av det uppdrag han sändes att utföra finns beskrivet. Inte heller rekryteringen av Raoul Wallenberg finns dokumenterad. Däremot har utredningen haft tillgång till det material rörande Raoul Wallenberg som tidigare inkommit från amerikanska arkiv till UD. Mot bakgrund av dessa dokument har utredningen begärt och fått tillgång till ett antal ytterligare dokument ur amerikanska utrikesdepartementets arkiv.
Av stort intresse härvid är bland annat den amerikanske ministern i Stockholm Herschel V. Johnsons uppteckning från samtalet med kabinettssekreterare Erik Boheman den 9 juni 1944. Häri framgår bland annat att UD ställde visst underlag till den amerikanska beskickningens förfogande i samband med utarbetandet av Raoul Wallenbergs uppdrag.
Denna utredning har också valt att i högre grad än tidigare utredningar framhäva betydelsen av det faktum att instruktionen rörande Wallenbergs uppdrag, som i juli 1944 utgick från War Refugee Board, var signerad av USA:s utrikesminister Cordell Hull. Att Hulls namn återfinns på denna instruktion, i kombination med att någon liknande instruktion inte utgick, vare sig från Per Albin Hansson eller Christian Günther, föranleder denna utredning att accentuera betydelsen av det amerikanska inslaget i Raoul Wallenbergs uppdrag.
Vad gäller perioden närmast efter arresteringen av Raoul Wallenberg kan utredningen, dels mot bakgrund av nytt material ur amerikanska arkiv dels mot bakgrund av material i UD:s arkiv, visa att UD efter mottagandet av den sovjetiske vice utrikeskommissarien
578
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
Vladimir G. Dekanozovs note den 18 januari 1945 (vari meddelades att Raoul Wallenberg påträffats av sovjetiska trupper i Budapest) omedelbart underrättade de brittiska och amerikanska legationerna i Stockholm.
Det mest intressanta fyndet rörande perioden från januari 1945 till april 1946 utgörs emellertid av en dossier som under våren 1945 upprättades vid den svenska beskickningen i Bukarest. Vid Budapests erövring av sovjetiska trupper i
Huruvida denna dossier över huvud taget öppnats sedan 1945 är omöjligt att svara på. Dock har det material, som däri återfunnits och som i vissa avseenden skänker helt nytt ljus åt den tidiga handläggningen av ärendet Raoul Wallenberg, inte åberopats i någon av de tidigare utredningar som har gjorts sedan
Förutom detta mer “spektakulära” fynd har utredningen, som ett led i sin allmänna strävan att ådagalägga de villkor som präglade arbetet inom den svenska utrikesförvaltningen, analyserat en stor mängd dokument ur UD:s arkiv. Dessa puzzelbitar har sammantaget bidragit till att ge en mer heltäckande bild av handläggningen av ärendet Raoul Wallenberg.
Utredningen har inte haft till uppgift att analysera den sovjetiska statsledningens agerande. För att bedöma den svenska sidans agerande har det emellertid varit viktigt att ta del av så mycket relevant sovjetiskt material som möjligt. Vid sidan av det sovjetiska material som tidigare inkommit till UD genom den
579
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
samtalsuppteckningen från mötet mellan chargé d'affaires Ulf
18.2Förloppet
Mot bakgrund av de angivna frågeställningarna, arkivfynden och den ovan genomförda analysen kan utredningen teckna en utförligare bild av Raoul
Förenklat kan den svenska utrikesledningens agerande under från år 1945 och framåt beskrivas och struktureras i termer av fyra bilder. Var och en av dessa bilder skapas under perioder, formativa moment, då verkligheten ligger öppen för “nya tolkningar” och då “nya 'sanningar' och bilder kan skapas”. De formativa momenten, som ofta inte är längre än någon eller några veckor, medger ett viss grad av tolkningsutrymme för enskilda tjänstemän. De följs emellertid av längre perioder (som ofta omfattar flera månader eller till och med år) varunder de bilder som skapats under det formativa momentet sätter sin prägel på såväl enskilda tjänstemäns tolkningar av inkommande information som hur utrikesledningen väljer att agera (också i form av
Den första bilden uppkom som ett resultat av Dekanozovs note (den 16 januari 1945) och gjorde gällande att Raoul Wallenberg påträffats av sovjetiska trupper i Budapest och åtnjöt deras beskydd. Den andra bilden tillskapades vid månadsskiftet februari– mars 1945 med ledning av information från den svenska beskickningen i Bukarest som pekade på att Raoul Wallenberg försvunnit i bil mot okänd destination. Den tredje bilden grundades på en rad uppgiftslämnare som under mars månad 1945 hävdade att Raoul Wallenberg var död. Den fjärde bilden uppkom som ett resultat av flera omständigheter, bl.a. kontakter med sovjetiska diplomater under
580
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
Svensk diplomat med amerikanskt uppdrag
Konstruktionen av uppdraget och rekryteringen av Raoul Wallenberg
Konstruktionen av det uppdrag som sedermera skulle komma att ges åt Raoul Wallenberg inleddes i praktiken den 25 maj 1944. Den amerikanske ministern i Stockholm Johnson instruerades denna dag av USA:s utrikesminister Hull att söka förmå UD att utöka sin diplomatiska representation i Ungern. Syftet härmed var att genom ökad närvaro av utländsk diplomatisk personal så långt möjligt försöka förhindra och motverka den systematiska utrotningskampanj av judar som igångsatts efter den tyska inmarschen den 19 mars 1944. Johnson ombads också härvid framgent rapportera i vilken utsträckning UD var villigt att gå den amerikanska begäran till mötes.
Under veckorna därefter utformades riktlinjerna för det uppdrag som sedermera skulle komma att ges åt Raoul Wallenberg. Den ungerske flyktingen Vilmos Böhm, som under kriget arbetade vid brittiska beskickningens i Stockholm Press Reading Bureau, skrev en utförlig rapport om de ungerska judarnas situation. Johnson sammanträdde med kabinettssekreterare Boheman som lovade ställa den svenska
Runt mitten av juni 1944 hade War Refugee Board i praktiken bestämt sig för Raoul Wallenberg. Johnson och Olsen presenterade uppdragets innehåll samt Raoul Wallenberg för utrikesminister Günther och kabinettssekreterare Boheman. Dessa gav sitt godkännande till att Raoul Wallenberg anställdes som legationssekreterare vid den svenska beskickningen i Budapest.
Utrikesdepartementet hade härmed anställt en tjänsteman som i praktiken stod till en främmande stats förfogande. Av Wallenbergs uppdragsbeskrivning, som denna utredning har puzzlat samman ur olika dokument, framgår att han skulle genomföra ett “American program” och att han skulle finnas tillgänglig “for any work the WRB might wish to assign him”. Han var därtill utvald för uppdraget av War Refugee Board. Olsen konstaterade i en rapport av juli 1944 “the attaché Raoul Wallenberg, was personally known to us
581
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
and was in fact our choice “(Operations of the War Refugee Board from Sweden, 1944: 18, P 2 EuI,
Instruktioner för uppdraget utfärdades av USA:s utrikesminister.
Att det i allt väsentligt rörde sig om ett amerikanskt uppdrag tycks både de svenska och amerikanska diplomaterna ha varit införstådda med. I ett telegram av den 29 juni 1944 skrev t.ex. Johnson att “the Swedish Foreign Office in making this assignment feels that it has cooperated fully in lending all possible facilities for the furtherance of an American program”.
Samtidigt skulle Raoul Wallenberg utföra sitt väsentligen amerikanska uppdrag inom ramarna för den svenska utrikesförvaltningens organisation och vara “i allt underställd beskickningschefen” och hålla denne “fortlöpande underrättad om sina åtgöranden” (P 2 Eu,
I korthet torde man kunna sammanfatta arrangemanget som att en uppdragsgivare (USA) stod för projektets innehåll, och en uppdragsgivare (Sverige) stod för dess utförande. Raoul Wallenberg var i praktiken svensk diplomat med amerikanskt uppdrag.
Under hösten 1944 utfärdade Hull och biträdande utrikesminister Edward R. Stettinius ytterligare sju instruktioner till Wallenberg. Från svensk sida utgick inga instruktioner till Wallenberg.
I polchefen Sven Grafströms instruktionsbrev av den 6 juli 1944 till chargé d'affaires Per Anger vid
Utredningen har kunnat konstatera att endast utrikesministern, kabinettssekreteraren och (rimligtvis) statsministern tycks ha haft full kännedom om uppdragets alla aspekter.
582
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
Emellertid är det möjligtvis av mindre intresse att reda ut exakt vem som visste vad vid denna tidpunkt om Raoul Wallenberg och hans uppdrag. Det väsentliga är att man inom utrikesförvaltningen, på både hög och låg nivå, såg Raoul Wallenbergs uppdrag såsom något tillfälligt och speciellt.
Flera aspekter kring uppdragets utförande förefaller ha varit tämligen diffust formulerade vid Wallenbergs avfärd till Budapest i juli 1944. Det gäller bland annat frågorna kring finansiering av de rent administrativa kostnaderna för uppdraget, vilka kommunikationskanaler Raoul Wallenberg skulle använda för sin rapportering, samt till vem han var skyldig att rapportera. Också själva uppdragets utförande var uppenbarligen föremål för en del oklarheter. I augusti 1944 noterade Olsen att man från svensk sida ansåg att Wallenberg “has jumped in with too big a splash”.
Ur Wallenbergs synpunkt behöver emellertid inte uppdragets ospecificerade natur enbart ha varit av ondo. Att hans uppdrag låg utanför etablerade parametrar för verksamheten inom den svenska utrikesförvaltningen och att han var ansvarig inför flera uppdragsgivare, kan ha medfört en förhållandevis större handlingsfrihet för honom än vad som varit fallet om han enbart haft en uppdragsgivare att svara inför. Kanske var det just detta som möjliggjorde räddandet av tiotusentals judar från en säker död i
Å andra sidan kan man hävda att en sådan förhållandevis hög grad av oklarhet kring vem som var den faktiske uppdragsgivaren medförde risk för oklarheter också kring frågan om vem som ansvarade för Wallenbergs säkerhet.
Bild I: Raoul Wallenberg i sovjetiskt beskydd
I december 1944 blev den sovjetiska röda arméns inringning av Budapest total. Legationspersonalen berövades härvid alla möjligheter till kontakt med UD. Samma månad anhöll UD hos såväl tyska som sovjetiska myndigheter om skydd för legationsmedlemmarna. Några veckor senare, runt den 14 januari, påträffades Raoul Wallenberg av sovjetiska militärmyndigheter. Kort därefter, den 16 januari, underrättades det svenska sändebudet i Moskva, Staffan Söderblom, av den sovjetiske vice utrikeskommissarien Dekanozov att Wallenberg tagits i beskydd.
583
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
Söderblom vidarebefordade Dekanozovs note till UD den 17 januari. Den anlände till UD på morgonen den 18 januari. UD underrättade samma dag de brittiska och amerikanska legationerna i Stockholm om innehållet i noten.
Den 22 december 1944 hade den amerikanska beskickningen i Stockholm bett svenska UD överta skyddet av de judar som erhållit skyddsdokument från den spanska beskickningen i Budapest. Eftersom UD till följd av den sovjetiska inringningen av Budapest vid denna tidpunkt saknade möjligheter till kontakt med svenska beskickningens medlemmar, blev denna hemställan liggande. I samband med mottagandet av Dekanozovs note lät emellertid UD hänvisa den till USA:s beskickning i Moskva för vidarebefordran via sovjetiska myndigheter till den påträffade Raoul Wallenberg.
Det svenska sändebudet i Moskva, Staffan Söderblom, erhöll däremot inga instruktioner från UD. Det finns heller ingen dokumentation som tyder på att Söderblom var informerad om Raoul Wallenbergs uppdrag i Ungern. Söderblom befann sig visserligen i Stockholm under en kortare period kring månadsskiftet november– december 1944. Det är möjligt att han då informerades om Raoul Wallenbergs verksamhet vid beskickningen i Budapest.
Huruvida det faktum, att man i januari 1945 inte aktiverade UD:s inre nervbanor utan endast de externa kommunikationskanalerna till de brittiska och amerikanska legationerna i Stockholm, skall ses som en direkt följd av Raoul Wallenbergs amerikanska uppdrag går inte att med bestämdhet säga. Det förefaller dock som en rimlig slutsats. Oavsett hur detta skall tolkas uppstod, som ett resultat av UD:s avsaknad av information och instruktioner till Söderblom, ett informations- eller instruktionsvakuum som det svenska sändebudet i Moskva blev angelägen att fylla så snabbt som möjligt.
Söderblom, som inte erhållit och inte heller efterfrågat, instruktioner från UD rörande Raoul Wallenberg, träffade den 26 samt 29 (alternativt 30) januari 1945 vice utrikeskommissarien Dekanozov respektive chefen för femte europeiska (skandinaviska) avdelningen vid utrikeskommissariatet Michail S. Vetrov. Raoul Wallenberg berördes över huvud taget endast i förbigående under dessa möten.
I februari 1945 föreslog Söderblom för UD att Raoul Wallenberg borde anmälas som chargé d'affaires vid den
584
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
oklar. Man informerade emellertid inte heller nu Söderblom om Raoul Wallenbergs speciella uppdrag i Ungern och gav honom inga instruktioner för hur han borde förfara inför sovjetiska myndigheter i denna fråga.
Söderbloms fortsatta handläggning av Raoul
Bild II: Raoul Wallenberg försvunnen i bil mot okänd destination
Den 7 mars 1945 inkom ett telegram till beskickningen i Moskva från det svenska sändebudet i Bukarest, Patrik Reuterswärd, vari meddelades att Raoul Wallenberg den 17 januari “försvunnit i bil mot okänd destination”. Reuterswärd mottog under mars månad en hel del övrig information rörande förhållandena i det sovjetockuperade Budapest, samt information som rörde Raoul Wallenbergs försvinnande. Eftersom den svenska legationen i Bukarest emellertid av sovjetiska militära myndigheter förbjudits att sända telegram i chiffer, och eftersom telegram rörande sovjetiska truppers agerande i Rumänien och Ungern stoppades av den sovjetiska militärcensuren, kunde endast brottstycken av informationen sändas till UD och Söderblom.
För Söderblom var emellertid meddelandet från Reuterswärd av den 7 mars 1945 skäl att framgent se ärendet Raoul Wallenberg som en angelägenhet främst för den svenska beskickningen i Bukarest. Den 9 mars 1945 vidarebefordrade han en förfrågan från UD rörande Raoul Wallenbergs vistelseort till Reuterswärd. Han meddelade också sovjetiska myndigheter (Vetrov) och den amerikanska beskickningen i Moskva (Averell Harriman) att Raoul Wallenberg försvunnit i bil mot okänd destination. Han avvisade därtill hjälp
585
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
från den amerikanska beskickningen i början av april 1945. Bild I (Raoul Wallenberg i sovjetiskt beskydd) hade härmed ersatts av bild II (Raoul Wallenberg försvunnen i bil mot okänd destination).
Den 15 mars 1945 inkom ytterligare information rörande Wallenberg till UD. Vilmos Böhm överlämnade en utskrift av en intervju med den svenske
Från att endast lite mer än två månader tidigare ha haft svart på vitt att Söderblom mottagit en note från Dekanozov om att Wallenberg ställts under sovjetiska truppers beskydd, hade alltså UD successivt anpassat sig till den “omkonstruktion” av dels “bilden av Wallenberg” dels “uppfattningen om var
Bild III: Raoul Wallenberg död
Den 28 mars 1945 mottog Reuterswärd i Bukarest ett brev från Langlet, vari denne uppgav att Raoul Wallenberg den 17 eller 18 januari 1945 förts bort “i rysk auto” samt att det “kan vara möjligt att han i verkligheten råkat i händerna på förklädda pilkorsare, i vilket fall man kan frukta det värsta om hans öde”. (P 57, 28/3- 1945). Detta brev lästes av
586
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
Söderblom telegraferade dagen efter
Söderblom fick härigenom de två bilderna av Wallenbergs öde, alltså versionen om “Wallenberg som satt under sovjetiskt beskydd den 16 januari” och “Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd destination den 17 januari”, och som hittills varit något av “konkurrerande bilder av hur det egentligen gick till”, att stå i harmoni med varandra. Wallenberg hade påträffats av sovjetiska myndigheter, vilka underrättat Söderblom. Därefter hade Wallenberg försvunnit med bil mot okänd destination. Eftersom dessa uppgifter sändes till Stockholm som en del av en rapport över Budapestbeskickningens besök i Moskva, är det rimligt att anta att Söderblom fått de två versionerna att harmoniera som ett resultat av information som han erhållit under den 13 april 1945 (alltså i samband med
Den 25 april meddelade Söderblom Dekanozov i samband med ett möte att han hade tillgång till vittnesmål som gjorde gällande att Wallenberg “efter det att han påträffats”, hade “dött i samband med en bilolycka”.
Bilden av Raoul Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd destination (bild II) hade härmed ersatts (eller kompletterats) med bilden av Raoul Wallenberg som död (bild III). Denna bild skulle i mer eller mindre påtaglig utsträckning komma att prägla UD:s handläggning av ärendet Raoul Wallenberg under de kommande sju åren (till 1952).
Det skulle dock vara felaktigt att hävda att bilden av Raoul Wallenberg som död var allenarådande inom utrikesförvaltningen och dess ledning under dessa år. T.ex. instruerades
Att utrikesledningen inte utfärdade klara instruktioner för hur Söderblom skulle agera efter mottagandet av Dekanozovs note, att
587
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
man från UD:s sida inte konsekvent höll fast vid noten, all diffus information som inkom från Bukarest till trots, och att man inte kompletterade den med informationen från Kollontaj, utgör de sannolikt viktigaste bidragande orsakerna till varför bilden av Raoul Wallenberg som död över huvud taget vann spridning inom utrikesförvaltningen.
Ytterligare bidragande orsaker till varför UD:s ledning så förhållandevis lättvindigt var beredd att sätta tilltro till uppgiften att Raoul Wallenberg var död utgörs av ett antal exceptionella omständigheter kring Raoul Wallenbergs räddningsverksamhet i Budapest, den sovjetiska plundringen av den svenska beskickningsbyggnaden i Budapest samt Raoul Wallenbergs status inom utrikesförvaltningen. Något bestämt svar på frågan varför bilden av Raoul Wallenberg som död vann spridning kan inte ges.
Det är dock svårt att frigöra sig från intrycket att man från UD:s sida avstod från att ge utförliga instruktioner till Söderblom, eftersom man ansåg att Wallenberg främst var en amerikansk (och möjligtvis brittisk) angelägenhet. Precis som Johnson rapporterade den 29 juni 1944 såg man inom UD på uppdraget som ett väsentligen “American program”.
UD underlät vid
Den 17 december 1945 meddelade Söderblom UD att han, mot bakgrund av att en ny svensk diplomatisk representation öppnats i Ungern, ansåg sig “i stort sett skild från vidare bekymmer för de
588
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
En medveten sovjetisk desinformationskampanj?
Det finns inga ovedersägliga bevis som ger belägg för att den organisation som arresterade Wallenberg, Smersj, också aktivt sopade igen spåren efter sin verksamhet genom att lägga ut villospår. Det är långt ifrån säkert att detta ens behövdes. Raoul Wallenberg var vid tidpunkten för arresteringen ett känt namn i Budapest. Att det snabbt efter dennes försvinnande skulle uppkomma spekulationer kring hans öde är följaktligen föga förvånande.
Emellertid finns indicier som tyder på att vissa nyckelpersoner kan ha varit utsatta för en desinformationskampanj som organiserats av sovjetiska myndigheter – desinformation som sedermera nådde fram till UD. Det är ännu oklart om, och varför, Langlet, i intervjun i
Valdemar Langlet befann sig i praktiken i husarrest, då han i brevet av den 28 mars 1945 till legationschefen i Bukarest, Reuterswärd, hävdade att Wallenberg kunde ha fallit offer för “förklädda pilkorsare”. Den sovjetiska säkerhetstjänstens soldater höll Langlets hus i Budapest under ständig uppsikt och tillät honom inte att lämna byggnaden.
Att fastställa huruvida den motstridiga informationen var ett led i en medveten sovjetisk kampanj att desorientera svenska myndigheter, är varken möjligt eller av central betydelse för denna utrednings slutsatser. Det viktiga och anmärkningsvärda är att svenska myndigheter uppvisade en oförsvarligt låg motståndskraft mot information vars ursprung var oklart.
Bild IV: Raoul Wallenberg i livet i sovjetisk fångenskap
Söderbloms bild av ärendet Raoul Wallenberg skulle dock snart komma att omprövas, och faktiskt åtminstone för en tid komma att ersättas av bilden av Raoul Wallenberg i livet i sovjetisk fångenskap (bild IV). Orsakerna till denna omprövning står att finna dels i Söderbloms generella erfarenheter av sovjetisk diplomatisk förhandlingstaktik, dels i mer specifika erfarenheter från ett antal parallellfall till
589
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
Söderblom hade under sin vistelse i Moskva åtminstone till en början upprätthållit föreställningen att i förhandlingar med sovjetiska företrädare behandla olika frågor var för sig. Under 1945 tvingades han dock till insikten att man från sovjetisk sida i förhandlingar konsekvent tillämpade metoden att göra olika frågors lösning beroende av varandra. Söderblom resignerade inför den sovjetiska förhandlingsmodellen och blev successivt alltmer pragmatisk i sin syn på bedrivandet av förhandlingar med Sovjetunionen.
Under sommaren 1945 internerade Sovjetunionen de tre svenska medborgarna Edward af Sandeberg, Viva Lundberg och Karl Einar Erlandsson. Den svenska legationen fick i augusti 1945 av nyligen frigivna fångar, otvetydiga bevis på att svenskarna vistades i ett fångläger utanför Moskva. Trots ett stort antal förfrågningar och démarcher rörande de fångna svenskarna under hösten 1945 gav man från sovjetisk sida konsekvent undvikande svar av en typ, som i mycket påminde om de svar som det sovjetiska utrikeskommissariatet gav i fråga om Raoul Wallenberg. Erlandsson och Lundberg släpptes under senhösten 1945 respektive januari 1946, medan af Sandeberg fick kvarstanna till mars 1946.
Under perioden från februari till mars 1946 tillämpade man från sovjetisk sida förhandlingsmodellen att koppla samman fallet af Sandeberg med den minderåriga estniska flyktingen Lidija Makarova som kommit till Sverige i september 1944. Den sovjetiska sidan var mycket angelägen om att få Makarova utlämnad. Söderblom resignerade inför den sovjetiska sammankopplingen av de bägge ärendena och föreslog inför Stockholm att Makarova borde sändas till Sovjetunionen. Emellertid övergav man från sovjetisk sida plötsligt denna linje och sände hem af Sandeberg i mars 1946 utan att Makarova behövde sändas tillbaka.
De bakomliggande orsakerna till det oväntade sovjetiska frisläppandet av af Sandeberg känner vi inte till. Av tillgängliga sovjetiska dokument framgår att Moskva vid denna tidpunkt oroades över ett tilltagande
Det är också värt att erinra om att 146 av de 167 s.k. militärbalterna utlämnades av Sverige till Sovjetunionen i januari 1946. I februari 1946 togs också ett beslut om utlämning av 500 ingermanlänningar till Finland (något som emellertid sedermera reviderades).
590
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
Det kan inte uteslutas att dessa beslut, från sovjetisk sida, kan ha satts i samband med kravet om frigivning av de svenska medborgarna utan att detta varit avsikten från svensk sida eller ens föresvävat den svenska regeringen att det kunde uppfattas så.
Under alla förhållanden kopplade man från sovjetisk sida, i förhandlingarna med Söderblom, konsekvent samman af Sandeberg med Makarova. Någon sammankoppling av af Sandeberg med de utlämnade balterna och/eller ingermanlänningarna förekom aldrig. I Söderbloms ögon bör det sovjetiska agerandet följaktligen ha framstått som inkonsekvent och godtyckligt.
Vid ett möte den 30 april 1946 kunde Söderblom emellertid konstatera dels att man från sovjetisk sida använde fallet af Sandeberg (som fick ett lyckligt slut) som en analogi för att åskådliggöra fallet Raoul Wallenberg, dels att man från sovjetisk sida börjat koppla samman den, i Söderbloms föreställningsvärld döde Raoul Wallenberg med fallet Makarova.
Söderblom hade under det föregående året successivt anpassat sig till den sovjetiska förhandlingstaktiken. Han hade också erhållit direkta erfarenheter av den sovjetiska handläggningen av fallet af Sandeberg, nya vittnesmål under våren 1946 (som gjorde gällande att Wallenberg setts i ett sovjetisk militärt fordon i januari 1945) samt information rörande det faktum att Sovjetunionen i januari 1946 frigivit de två schweiziska diplomaterna Harald Feller och Max Meier (som arresterats av den sovjetiska säkerhetstjänsten i Budapest). Det finns således sannolikt flera bidragande faktorer till varför Söderblom i sin rapport till utrikesminister Östen Undén den 30 april 1946 från samtalet med Abramov noterade att Raoul Wallenberg kanske “trots allt fanns i livet och blivit identifierad i något läger eller dylikt”.
Möjlig förhandling om Wallenberg blev inte prövad
Bild IV (Raoul Wallenberg i livet i sovjetisk fångenskap) hade härmed vunnit en visserligen tveksam anhängare i Söderblom. Någon skriftlig reaktion från UD på Söderbloms rapport kom dock inte. Senare samma vecka for Söderblom till Stockholm och träffade därvid utrikesminister Undén den 5 maj 1946. Vad som avhandlades under mötet mellan Undén och Söderblom är inte känt men det synes troligt att frågorna rörande Wallenberg och Makarova var föremål för diskussion. Undén hade endast några
591
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
dagar tidigare sammanträffat med det sovjetiska sändebudet i Stockholm Ilja Tjernysjev som då bl.a. tagit upp frågan om Makarova.
Undén hade emellertid vid denna tidpunkt inte längre förtroende för Söderblom. Beslut hade fattats redan i mars 1946 att byta ut Söderblom mot Gunnar Hägglöf. Det förefaller troligt att Söderbloms observation om Abramovs sammankoppling av de bägge ärendena inte vann gehör hos utrikesministern.
När Söderblom sedermera i juni 1946 återvände till Moskva för att avsluta sin verksamhet, tog han med sig ett brev från Marcus Wallenberg jr. till Aleksandra Kollontaj. Det är troligt att detta initiativ (som kom från Söderblom) var en följd av mötet med Abramov den 30 april.
Han träffade därefter Molotov den 6 juni 1946. Wallenbergärendet berördes inte vid detta tillfälle. Däremot bad Söderblom att få till stånd en audiens hos Stalin, något som beviljades. Den 15 juni 1946 ägde audiensen rum och Söderblom meddelade då, för fjärde gången inför sovjetiska företrädare, att han kommit till den personliga övertygelsen att Raoul Wallenberg hade omkommit. Samtalet återgavs i en utförlig officiell skrivelse från Söderblom till utrikesminister Undén av den 18 juli 1946.
Förutsättningarna för att få till stånd framgångsrika förhandlingar rörande Raoul Wallenbergs frigivning var sannolikt som bäst under perioden från Söderbloms möte med Abramov den 30 april fram till slutet av juni 1946. Det är rimligt att se den oväntade frigivningen av af Sandeberg, liksom Abramovs sammankoppling av fallen Makarova och Wallenberg, som ett led i en medveten sovjetisk linje att åstadkomma en förbättring i de
I maj 1946 fanns ett tämligen omfattande material inom UD i form av vittnesuppgifter från tidpunkten för arresteringen av Raoul Wallenberg, det sovjetiska förhandlingsspelet i fallen af Sandeberg, Lundberg, Erlandsson m.fl. samt agerandet i samband med utväxlingen av de schweiziska diplomaterna som arresterats i Budapest kort efter arresteringen av Raoul Wallenberg. Hade man ställt samman detta material och systematiskt analyserat det i ljuset av Söderbloms rapport av den 30 april 1946 borde det ha varit möjligt att utarbeta en mer medveten svensk strategi för det fortsatta agerandet i fallet Raoul Wallenberg. En sådan strategi hade sannolikt
592
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
gjort det möjligt att bättre tolka de sovjetiska signalerna i fallet Wallenberg. Vi kan inte med säkerhet veta huruvida konkreta förhandlingar om ett frigivande av Raoul Wallenberg därmed blivit möjliga. Med en mer medveten strategi hade emellertid de svenska diplomaterna mer systematiskt kunnat arbeta för att erhålla konkreta signaler om att Wallenberg fanns i livet i sovjetisk fångenskap.
Fyra störningsfaktorer
Från och med slutet av juni 1946 uppstod en rad störningsmoment som successivt, under perioden fram till december 1946, kan ha bidragit till att man från svensk sida underlät att utarbeta en konsekvent strategi för det fortsatta drivandet av ärendet Raoul Wallenberg.
Det är efterhand svårt att bedöma i vilken grad dessa störningsmoment egentligen påverkade det sovjetiska agerandet i ärendet. Denna fråga måste också anses ligga utanför föreliggande utrednings uppdrag. Det finns under alla omständigheter dokumentation som visar att man från svensk sida ansåg att dessa störningsmoment påverkade den sovjetiska sidan att anta ett negativt förhållningssätt till ärendets fortsatta drivande. Denna uppfattning i sig kan ha verkat hämmande på den svenska sidans agerande.
Den första störningen utgjordes av uppfattningen inom UD att ärendet var omöjligt att driva eftersom Söderblom tagit upp det med Stalin den 15 juni 1946. Denna inställning synes ha föranlett det nya sändebudet i Moskva Gunnar Hägglöf att över huvud taget inte ta upp frågan med sovjetiska företrädare under hösten 1946.
Hägglöf vistades under hösten 1946 till stor del även i Stockholm. I hans frånvaro handlades ärendet av chargé d'affaires legationsrådet Ulf
593
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
velser till utrikesminister Undén (dels rörande ett samtal med byråchefen vid utrikeskommissariatet Ivan G. Sysojev och dels en allmän rapport om sovjetisk förhandlingstaktik i
Han rekommenderade också att utrikesministern borde ta upp ärendet med Molotov och det sovjetiska sändebudet i Stockholm Tjernysjev. Bilden av Raoul Wallenberg i livet i sovjetisk fångenskap hade dock inte någon anhängare hos Undén.
Den andra störningen utgörs av att ärendet Raoul Wallenberg från och med sommaren 1946 ändrade karaktär mot bakgrund av Edward af Sandebergs och Rudolph Philipps böcker och artiklar. af Sandeberg gav i sina artiklar i Stockholmstidningen (30/6, 4/7, 6/7, 7/7, 8/7, 9/7,
Det finns dokumentation som visar att de sovjetiska myndigheterna tog del av både af Sandebergs och Philipps böcker och artiklar. Det är emellertid omöjligt att säga i vilken mån de påverkade den sovjetiska sidans syn på Raoul Wallenberg. Klart är emellertid att den svenska utrikesförvaltningen uppfattade att man från sovjetisk sida, efter publiceringen av dessa arbeten, antog en hårdare attityd i ärendet Wallenberg. I synnerhet Philipps bok, vari förtroliga telegram, handbrev och officiella skrivelser ur korrespondensen mellan UD och legationen i Moskva citerades, ansågs av samtida
Den tredje störningen bestod i att Tjernysjev i december 1946 rapporterade, trots
594
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
diplomater i Moskva samma månad om försämrade svensksovjetiska relationer, att förhållandet mellan Sverige och Sovjetunionen var bättre än på länge och inte hade påverkats av Raoul
Den fjärde störningen, som torde ha bidragit till utrikesledningens oförmåga att ta fasta på bilden av Raoul Wallenberg i livet i sovjetisk fångenskap, utgörs av den stora mängd motstridig information som inkom i synnerhet från och med hösten 1946 rörande Raoul Wallenbergs öde. I både Erlanders och Undéns respektive interpellationssvar (av den 27 november 1946 och 1 juli 1947) uppehöll man sig i jämförelsevis stor utsträckning vid de vilseledande vittnesuppgifterna från olika håll i Central- och Östeuropa. Också i interna promemorior officiella skrivelser och brev inom UD framkommer den relativt stora vikt man fäste vid de felaktiga vittnesuppgifterna.
En ändrad sovjetisk hållning i fallet Wallenberg
Så sent som i december 1946 och januari 1947 kunde man alltjämt skönja en viss optimism i de officiella skrivelserna och telegrammen från
Vid årsskiftet
595
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
man vid samtal med svenska diplomater spekulera kring hur Wallenberg kunde ha omkommit i samband med stridigheterna i Ungern i januari 1945.
Av de i dag tillgängliga sovjetiska dokumenten (som dock endast ger brottstycken av information rörande handläggningsprocessen) framgår att den sovjetiska ledningen under första halvåret 1947 aktivt började utarbeta en linje i fallet Wallenberg. Någon gång under försommaren 1947 (troligtvis under perioden från den 14 maj till den 7 juli 1947) tycks man ha fattat beslutet att Wallenberg aldrig skulle tillåtas återvända till Sverige. Av vittnesuppgifter framgår att någon form av avgörande händelse rörande Raoul Wallenbergs öde (dödsfall, avrättning, isolering) inträffade i juli 1947. Före detta cellkamrater till Raoul Wallenberg och hans chaufför Vilmos Langfelder utsattes för ingående förhör, varvid de ingående fick redogöra för sina kontakter med den svenske diplomaten och hans chaufför. Därefter isolerades de. I augusti 1947 överlämnade den sovjetiske vice utrikesministern Vladimir Vysjinskij en note vari det fastslogs att Wallenberg inte fanns i Sovjetunionen och att han var okänd där.
Den bild av Raoul Wallenbergs öde, som framfördes i Söderblom och
Agerandet från svensk sida under
Förutsättningarna för att bedriva en konsekvent svensk strategi i ärendet var också bättre. Det fanns nu en engagerad tjänsteman inom UD, kabinettssekreterare Arne S. Lundberg, som på chefsnivå själv tog ett sammanhållet ansvar för ärendets handläggning,
596
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
det fanns en polisiär kompetens i form av kriminalkommissarie Otto Danielsson vid Statspolisen (Säpo), som förmådde bringa analys och struktur till hanteringen av vittnesmålen, och det fanns tjänstemän inom UD som fick möjlighet att bedriva ingående analys, inte bara av Raoul
Därtill skall understrykas att det svenska agerandet var influerat av en ny faktor som tidigare inte hade påverkat i samma grad: Den oerhört starka opinionsrörelsen till fördel för Raoul Wallenberg som hade tillkommit sedan slutet av
Det finns enskildheter i handläggningen, också under denna tid, som föranleder skäl till erinran. Det måste anses anmärkningsvärt att det svenska sändebudet i Moskva Rolf Sohlman liksom Undén vid några tillfällen i samtal med sovjetiska diplomater gav sig in i resonemang kring varför Sovjetunionen skulle ha arresterat Wallenberg. Vid samtalet med Nikolaj Bulganin i november 1955 “alluderade” Sohlman “på möjligheten [att] Beria et consortes varit skulden” (P 2 EuI,
Sohlmans och Undéns agerande förefaller både onödigt, riskabelt och anmärkningsvärt. Det svar som Sovjetunionen sedermera 1957 avgav i
Det kan i efterhand också sägas ha varit olämpligt att ange vid vilken tidpunkt vittnena senast haft kontakt med Wallenberg.
597
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
Detta möjliggjorde vad som kan vara en fabricering av ett dödsdatum för Wallenberg. Å andra sidan var det ju, givet det juridiskt inspirerade synsätt som vid denna tid präglade arbetet med Wallen-
Undén var uppenbarligen, av dokumenten att döma, efter mottagandet av
Nanna Svartz vittnesmål från mötet med den sovjetiske forskaren Alexander Mjasnikov 1961 (som enligt Svartz uppgivit att Raoul Wallenberg befann sig på ett mentalsjukhus i Sovjetunionen) rymmer en del oklarheter men går inte att helt avfärda. Det kan inte uteslutas att Svartz uppgifter om Mjasnikovs utsaga var riktiga. Det kan emellertid inte heller uteslutas att Mjasnikovs kategoriska förnekande att han skulle uttryckt sig såsom Svartz påstod, också var sanningsenligt. Ord står mot ord, och denna utredning kan inte kasta ytterligare ljus över sanningshalten i någondera versionen. Utredningen kan emellertid konstatera att statsminister Erlander tog Svartz uppgifter på största allvar. Av Erlanders dagboksanteckningar framgår att han var påtagligt engagerad i frågan hur man från svensk sida rent strategiskt borde gå till väga för att få till stånd ett återsändande till Sverige av Raoul Wallenberg.
Mellan åren 1965 till 1989 hände nästan ingenting i Raoul Wal-
598
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
Den främsta invändningen mot agerandet under denna period får därför sägas vara att en utredning om den svenska utrikesledningens agerande i ärendet Wallenberg borde ha kunnat tillsättas. En oberoende genomgång av UD:s material i frågan, kombinerad med ingående intervjuer med de ännu levande tjänstemännen som handlagt ärendet, hade sannolikt kunnat vara till stor hjälp när tillfälle sedermera yppades till ett närmare samarbete i ärendet Raoul Wallenberg mellan Sverige och det
Sammanfattning
Efter att ha mottagit Dekanozovs note i januari 1945 kontaktade UD omedelbart de brittiska och amerikanska legationerna i Stockholm. Man bad också den amerikanska legationen vidarebefordra den begäran om skydd åt den spanska beskickningens judiska skyddslingar i Budapest till Raoul Wallenberg via den amerikanska beskickningen i Moskva och det sovjetiska utrikeskommissariatet. Att man inte gav denna instruktion till Söderblom för vidarebefordran till Raoul Wallenberg, ja det faktum att Söderblom över huvud taget inte erhöll någon egentlig instruktion från UD rörande Raoul Wallenberg förrän i början av mars 1945, kan tolkas som indikationer på att man från den svenska utrikesledningens sida såg Raoul Wallenbergs uppdrag främst som en amerikansk angelägenhet.
Det skall redan här understrykas att detta agerande från UD- ledningens sida är anmärkningsvärt. Raoul Wallenberg var faktiskt anställd som legationssekreterare och åtnjöt som sådan diplomatisk immunitet. Detta borde ha föranlett utrikesledningen att omedelbart efter Dekanozovs note utfärda någon typ av instruktioner åt Söderblom. Att man av olika skäl kan ha velat hålla Söderblom ovetande om de specifika omständigheterna kring Raoul Wallenbergs rekrytering (att han valdes ut för uppdraget av War Refugee Board, att han erhöll instruktioner från Hull etc.) kan vara begripligt och rentav försvarligt. Att använda en tjänstebefattning inom den svenska utrikesförvaltningen som en “täckmantel” för en i allt väsentligt amerikansk verksamhet kan ha ansetts vara alltför känsligt för att spridas utanför en mycket trång krets.
Icke desto mindre borde man ha kunnat utfärda åtminstone någon typ av instruktion inför Söderbloms möten med Dekanozov
599
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
och Vetrov i januari 1945, alternativt klart signalerat till Söderblom att utrikesledningen avsåg att handlägga ärendet på egen hand, utan inblandning från sändebudet i Moskva. Att man underlät att över huvud taget agera är skäl till erinran.
De vilseledande bilderna (bild II och III) av Raoul Wallenbergs öde under våren 1945 tillkom i det närmaste som ett direkt resultat av frånvaron av ett sammanhållet och koordinerat ledarskap från UD:s sida. Hade man utfärdat en klar instruktion åt sändebudet i Moskva rörande ärendet Raoul Wallenberg, samt konsekvent från Stockholms sida hållit fast vid det besked man fått från Dekanozov, hade versionerna om “Raoul Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd destination” och “Raoul Wallenberg mördad av Gestapo eller pilkorsare” över huvud taget aldrig behövt vinna någon spridning. Resultatet av detta blev att Raoul Wallenberg blev förklarad “sannolikt död”, att både den sovjetiska och amerikanska sidan underrättades om den svenska uppfattningen (varefter den svenska positionen, att inte längre fästa absolut tilltro till Dekanozovs note, i praktiken låstes) och att åtgärderna för hans sak i allt väsentligt ställdes in under mer än ett års tid.
Det förefaller i efterhand möjligt att den svenska utrikesledningen under 1946 faktiskt fick en chans att rätta till detta spektrum av olyckliga misstag. Utrikesdepartementets förvaltning var öppen för den nya bild av Raoul Wallenbergs öde som härvid framkom, men ledningen (Undén) var konsekvent ovillig att lämna den tidigare bilden av Raoul Wallenberg som sannolikt död.
18.3Förelåg möjligheter till utväxling av Raoul Wallenberg?
Den ovan givna kondenserade framställningen av utredningens analys ger underlag för slutsatsen att den svenska sidan under 1946 mottog vissa antydningar från sovjetisk sida om möjligheter till förhandling om ett frigivande av Raoul Wallenberg.
Det kan tyckas som de sovjetiska antydningarna var alltför diffusa för att vi i dag skall kunna rikta en erinran mot den svenska utrikesledningen för att inte ha agerat. Då bör man emellertid hålla i minnet att de stalintida sovjetiska diplomaterna på mellannivå, efter
600
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
förhandlingar med främmande staters diplomater. Antydningar av den typ som fälldes av Abramov under mötena med Söderblom och
Det är egentligen inte heller absolut nödvändigt för denna utredning att bortom varje rimligt tvivel fastställa att möjligheter till utväxling av Raoul Wallenberg faktiskt förelåg. Det är dokumenterat att svenska diplomater uppfattade de sovjetiska antydningarna som indikationer på att Raoul Wallenberg kunde vara i livet i sovjetisk fångenskap och att man från sovjetisk sida var beredd att använda Wallenberg som ett inslag i förhandlingar. Detta borde ha föranlett utrikesministern att öppna för möjligheten att hans personal kunde ha rätt. Hade Undén instruerat Söderblom,
Kunde Sverige utväxla Makarova och Granovskij mot Wallenberg?
Sverige skulle av humanitära skäl aldrig ha kunnat genomföra en utväxling av Raoul Wallenberg mot Lidija Makarova. Utlänningsnämnden hade i januari 1946 givit förlängt uppehållstillstånd åt Makarova, och regeringen hade inte kunnat agera i strid mot detta beslut. Däremot är det möjligt att man från svensk sida hade kunnat kräva Raoul Wallenberg i utbyte mot ett utlämnande av den till Sverige flyktade
Undén var, av dagboksanteckningarna att döma, villig att utan kompensation utlämna Granovskij till Sovjetunionen under förevändning att han inte var politisk flykting. Erlander, liksom chefen för UD:s politiska avdelning Sven Grafström, var dock av uppfattningen att Granovskij verkligen var en flyktad NKVD- agent och följaktligen borde omfattas av asylrättens principer. Den 7 november fattade regeringen det formella beslutet att inte
601
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
utlämna Granovskij. Han tilläts dock inte stanna i Sverige utan fick resa vidare till USA.
Kabinettssekreterare Westman skall emellertid vid ett möte med den sovjetiske ministern i Stockholm Tjernysjev i november 1946 rörande fallet Granovskij ha uppgivit att “svenska myndigheter väntar på svar i fallet Wallenberg”. Denna uppgift, som stammar från den ryska delen av den
Grafström förefaller däremot inte ha gjort någon liknande koppling mellan fallen Granovskij och Wallenberg. I Grafströms dagbok behandlas ärendet Granovskij den 7, 19 och 31 oktober samt den 7 och 3 november 1946.
Det är mycket svårt att i efterhand bedöma huruvida utrikesledningens underlåtenhet eller oförmåga att göra en koppling mellan dessa bägge ärenden är klandervärd. Det kan rimligtvis inte råda någon tvekan om att Granovskij skulle ha avrättats eller internerats för lång tid om han skickats åter till Sovjet. Å andra sidan måste detta vägas mot möjligheterna att eventuellt ha fått Raoul Wallenberg hemsänd. Det finns i i ljuset av erfarenheterna i samband med den
Både att avvisa och ingå i sådana förhandlingar är alltså förknippat med moraliska dilemman. Det kan i efterhand sägas vara anmärkningsvärt att den svenska utrikesledningen över huvud taget inte tycks ha reflekterat över frågan.
Som framgår av Gunnar Hägglöfs skrivelse till Undén av den 30 januari 1947, framfördes däremot tanken att Sverige, i syfte att nå
602
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
framgång i
Som också framkommit ovan har utväxlingstanken återkommit under
På basis av existerande material framstår det emellertid som anmärkningsvärt att man inte lät Svingel genomgå det polisförhör som utrikesledningen, enligt kabinettssekreterare Leif Belfrages promemoria, faktiskt övervägde att genomföra. Ett stort antal vittnen och andra uppgiftslämnare i ärendet Raoul Wallenberg hade hörts av personer med polisiär kompetens alltsedan
18.4Utredningens omdöme om utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg
Raoul Wallenberg sändes i juli 1944 ut på ett synnerligen riskabelt uppdrag. Utan tidigare erfarenhet av arbete inom utrikesförvaltningen, sändes han till ett land i krig, i uppdrag att ägna sig åt en verksamhet som ligger bortom erkänd diplomatisk praxis. Att rädda de ungerska judarna var tvivelsutan en inblandning i Ungerns inre angelägenheter, och själva verksamheten i sig utsatte Raoul Wallenberg för risken att de ungerska och tyska myndigheterna skulle vägra erkänna hans diplomatiska status och helt enkelt mörda honom. Raoul Wallenberg kunde dock hantera dessa risker med uppdraget.
Uppdragets oortodoxa och riskabla natur borde emellertid ha motiverat en hög grad av ansvarstagande för hans säkerhet från utrikesdepartementets och War Refugee Boards sida. Den verkliga faran för Raoul Wallenberg låg möjligtvis aldrig i pilkorsterrorns Budapest utan snarare i det faktum att uppdragets innehåll och mening formulerats av en amerikansk myndighet, utfärdats av USA:s utrikesminister, men skulle utföras i enlighet med de administrativa ramar som gällde vid den svenska beskickningen i Ungern.
603
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
Att det således i praktiken fanns en uppdragsgivare som stod för projektets innehåll samt en uppdragsgivare som stod för dess utförande samt att dessa vid Raoul Wallenbergs avfärd i juli 1944 uppenbarligen inte hunnit förhandlat färdigt om ansvarsfördelningen för frågor rörande bland annat finansieringen av uppdraget och till vem rapportering skulle ske etc., kan ha utgjort bidragande faktorer till att den svenska utrikesförvaltningen, då Raoul Wallenberg omhändertogs av den sovjetiska säkerhetstjänsten, tycks ha sett honom främst som en angelägenhet för USA.
Att Raoul Wallenberg hade dubbla uppdragsgivare var därtill sannolikt känt av Sovjet vilket kunde utgöra skäl att närmare granska vem han var.
Enskilda ministrars och tjänstemäns agerande
Flera värderande omdömen har redan förekommit löpande i analysen och i den ovan presenterade sammanställningen av de fyra bilderna av Wallenbergs öde. Icke desto mindre är det viktigt att kort sammanfatta utredningens syn på de enskilda tjänstemännens och ministrarnas agerande i fallet. Det skall här åter understrykas att det yttersta ansvaret för Raoul Wallenbergs öde måste anses falla på den sovjetiska statsledningen.
Denna utredning har visserligen identifierat ett antal tillfällen då det får anses möjligt att ett annat agerande från svensk sida hade kunnat medföra ett annat och lyckligare utfall. Det finns dock inga avgörande bevis för att så skulle blivit fallet.
I den mån utredningen erinrar mot den svenska sidans agerande är det viktigt att understryka att det avgörande ansvaret för en felaktig handläggning ligger hos den svenska regeringen i sin helhet. Enskilda tjänstemäns agerande kan vara klandervärt men det yttersta ansvaret för deras handlingar ligger alltid hos ledningen.
Uppdragets arkitekter
Skulden för att varken UD eller amerikanska myndigheter tog ansvar för handläggningen av ärendet Wallenberg under den kritiska fasen närmast efter Dekanozovs note faller på de fem personer som var mer eller mindre direkt inbegripna i förhandlingarna kring formen och innehållet i Raoul Wallenbergs uppdrag, nämli-
604
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
gen Sveriges utrikesminister Christian Günther, USA:s utrikesminister Cordell Hull, kabinettssekretereraren Erik Boheman, den amerikanske ministern i Stockholm Herschel V. Johnson och War Refugee Boards representant Iver C. Olsen. Dessa fem personer, som alla representerade svenska och amerikanska statliga myndigheter, var både direkt delaktiga och ytterst ansvariga för den praktiska utformningen av Raoul Wallenbergs uppdrag. De höll sig också under hösten 1944 underrättade om uppdragets utförande. Med detta följer ett ansvar för dennes säkerhet. Huruvida statsminister Per Albin Hansson var delaktig i utformandet av uppdraget har inte gått att fastställa. Det synes dock vara bortom allt rimligt tvivel att han gav sitt godkännande till detta arrangemang och därmed följer naturligtvis också ett ansvar.
Det amerikanska engagemanget för Raoul Wallenberg efter dennes försvinnande är till stora delar outrett. Det faktum att Wallenberg erhöll instruktioner från Hull, finansiering från War Refugee Board och rapporterade till amerikanska legationen i Stockholm borde göra det angeläget att utreda den amerikanska statsledningens agerande.
Utredningen vill här understryka att den på intet sätt erinrar mot själva idén i sig att sända Raoul Wallenberg med svensk diplomatisk status för att utföra ett amerikanskt räddningsuppdrag i Ungern. Initiativet var lovvärt och tusentals människoliv kunde härigenom räddas.
Christian Günther
Ett tungt ansvar för att Dekanozovs note på ett tidigt stadium kom att överflyglas av diffus information om “Wallenberg som försvunnen i bil” och “Wallenberg mördad av Gestapo” faller på utrikesminister Günther. Han mottog uppenbarligen information från Sovjetunionens sändebud i Stockholm Kollontaj sannolikt redan i februari 1945 som bekräftade Dekanozovs note. Av någon anledning fick aldrig UD:s tjänstemannaledning del av detta meddelande, och den enda orsaken till detta synes vara rent slarv från utrikesministerns sida. Det måste dock framhållas att andra världskriget just i dessa veckor gick in i sin kritiska slutfas. Att Kollontajs meddelande, som faktiskt var ett lugnande besked, glömdes bort är således begripligt, men icke desto mindre oförsvarligt och direkt förödande för UD:s bedrivande av ärendet Wallenberg.
605
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
Därtill måste utrikesministern, som tvivelsutan måste ha känt till de mer kontroversiella aspekterna i Wallenbergs uppdrag, lastas för att han inte tog ett mer utpräglat och klart ansvar för ledningen av ärendet under våren 1945. Att han över huvud taget lät Söderblom driva linjen att ärendet inte borde bedrivas från Moskva är anmärkningsvärt.
Östen Undén
Utrikesledningen skulle under år 1946 få vad som möjligtvis var en chans att rätta till hela det spektrum av misstag som blev resultatet av bristen på ledarskap i ärendets tidiga skede. Att till och med Söderblom, som vid fyra tillfällen inför sovjetiska diplomater sagt sig tro att Wallenberg var död, i april 1946 öppnade för möjligheten att Wallenberg kanske trots allt fanns i livet, måste ses som resultatet av tämligen tydliga signaler från sovjetisk sida att bilden av Raoul Wallenberg som död borde ifrågasättas.
Att förvaltningens nya bild av Raoul Wallenbergs öde inte anammades av utrikesledningen faller tungt på utrikesminister Östen Undéns axlar. Det är i efterhand, alla motsägande vittnesmål till trots, svårt att tänka sig att den omfattande rapporteringen från legationerna i Moskva, Bern och Bukarest, skulle ha kunnat uppfattas på annat sätt än att Raoul Wallenberg kunde finnas i livet i sovjetisk fångenskap.
Det är rimligt att hävda att följande officiella skrivelser från tjänstemän inom utrikesförvaltningen till utrikesministern borde ha föranlett någon form av åtgärd från Undéns sida: Det svenska sändebudet i Bern Zenon Przybyszewski Westrups skrivelse rörande utväxlingen av Feller och Meier av den 15 januari 1946, Söderbloms skrivelse den 30 april 1946 vari angavs att Raoul Wallenberg kanske trots allt fanns i livet, Söderbloms skrivelse av den 18 juni 1946 vari han rapporterade att han vid mötet med Stalin den 15 juni meddelat sin personliga övertygelse om Raoul Wallenbergs död,
606
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
upp
Därtill kommer ett tämligen stort antal officiella skrivelser, telegram och handbrev rörande de svenskar som internerats i Sovjetunionen under liknande omständigheter som Wallenberg. Erfarenheter från dessa fall borde ha fått utrikesministern att engagera sig i fallet Wallenberg. Detta gäller också rapporteringen rörande de i Sovjetunionen internerade men sedermera utväxlade schweiziska diplomaterna Harald Feller och Max Meier.
Att inte sörja för en analytisk sammanställning av fakta och därpå vilande beslut om handlingslinjer samt uteblivna reaktioner på de egna tjänstemännens rapporter framstår som en anmärkningsvärd brist för vilken ytterst departementschefen Undén bär ansvaret.
I den svenska arbetsgruppens rapport kritiserades Undén för att han inte korrigerade Söderbloms budskap till Stalin den 15 juni 1946 och att han inte tog upp ärendet vid sina möten med Molotov i New York i
Orsaken till att utrikesministern, trots det förhållandevis stora antalet officiella skrivelser och telegram vari tjänstemän inom utrikesförvaltningen manade till handling, konsekvent vägrade att vidta några mer kraftfulla åtgärder förrän sex år senare, 1952 (då han krävde att Wallenberg skulle återsändas till Sverige), kan vi egentligen endast ha hypoteser om. Vi kan aldrig med bestämdhet veta vilka de djupt liggande bevekelsegrunderna för passiviteten egentligen var. Det förefaller dock möjligt att Undéns förhoppningar om ett
607
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
synsätt på hur relationer stater emellan borde gestalta sig, kan ha bidragit till hans ovilja att engagera sig i ärendet. Oavsett skäl framstår bristen på ett aktivt agerande som ytterst olyckligt. Ansvaret för detta faller på regeringen i sin helhet men främst på det ansvariga statsrådet Undén.
Erik Boheman
Högste chefen inom UD vid Raoul Wallenbergs rekrytering och försvinnande var som nämnts Christian Günther. Dennes inblandning i Wallenbergs uppdrag, liksom statsminister Per Albin Hanssons, bestod dock sannolikt endast i ett formellt godkännande. Boheman, som varit direkt inbegripen i förhandlingarna med Johnson kring uppdragets utformning och rekryteringsprocessen, borde ha känt ett särskilt ansvar för Raoul Wallenbergs säkerhet.
Boheman utnämndes till svenskt sändebud i Paris i november 1944, men han uppehöll posten som kabinettssekreterare till april 1945. I hans periodvisa frånvaro var Vilhelm Assarsson tillförordnad kabinettssekretere. Boheman förefaller emellertid, av nu existerande dokumentation att döma, ha varit i det närmaste totalt bortkopplad från handläggningen av Raoul
(1964) nämns inte Raoul Wallenberg.
Att vi över huvud taget känner till Bohemans direkta engagemang i rekryteringen av Raoul Wallenberg hänför sig inte till uppgifter ur UD:s arkiv (det finns som nämnts ingen bevarad skriftlig dokumentation i UD:s arkiv angående rekryteringen av Raoul Wallenberg) utan till amerikanska dokument som frisläppts på
608
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
Carl Ivan Danielsson
Raoul Wallenbergs chef Carl Ivan Danielsson synes, av dokumenten att döma, vid hemkomsten till Stockholm inte ha tagit det ansvar som faller på en chef. Trots att hans arbetsplats plundrats av en främmande stats militärmakt och trots att en av hans anställda, Raoul Wallenberg, hade försvunnit, vidtog Danielsson tydligtvis inga åtgärder för att rapportera till UD angående Wallenbergs försvinnande. I den rapport som författats av legationssekreteraren Per Anger (som signerats av Danielsson) förs inga resonemang om Wallenbergs öde. Ansvaret för detta faller naturligtvis också på UD:s ledning. Att man inte anställde utfrågningar och protokollförda förhör med den saknade Raoul Wallenbergs kolleger är anmärkningsvärt. Danielsson borde dock själv ha tagit ansvar för att arbetet med att fastställa Raoul Wallenbergs vistelseort inte lämnades därhän med hänvisning till att han sannolikt var död.
Staffan Söderblom
Frånvaron av ett snabbt och resolut svenskt agerande omedelbart efter mottagandet av Dekanozovs note fick, som ovan nämnts, till följd att det uppstod ett informationsvakuum, som utrikesförvaltningens representant i Moskva, Söderblom, var angelägen om att snabbt fylla. Att Söderblom rent generellt inte klarade av att hantera den nervpåfrestande miljön i det stalintida Moskva kan man knappast lasta honom för. Det är uppenbart att han upplevde sin ställning som problematisk. Ansvaret för att man rekryterade Söderblom för det komplicerade uppdraget att vara svensk beskickningschef i Stalins Moskva i krigets slutskede måste naturligtvis falla på den ledning som skickar ut personen ifråga, ytterst på statsminister Per Albin Hansson. Christian Günther uppges vid en beredning i frågan under våren 1944 ha förordat Sven Allard till posten som legationschef i Moskva.
Icke desto mindre medförde Söderbloms beredvillighet att okritiskt anamma diffus information, som kunde möjliggöra ett hänskjutande av frågan till en annan myndighets jurisdiktion att UD:s arbete för Raoul Wallenbergs sak försvårades. Vi vet inte hur mycket Söderblom egentligen kände till om Wallenbergs specifika status och uppdrag i Ungern. Kanske var han helt ovetande. Detta kan dock inte ursäkta att han på ett tidigt stadium, trots att han
609
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
hade besked från Dekanozov, försökte hänvisa ärendet till Buka-
Söderbloms fortsatta handläggning av ärendet har kritiserats i tidigare utredningar, och det finns egentligen ingen anledning att på nytt påpeka det uppenbart olämpliga i att delge Dekanozov, Abramov och Stalin den “personliga övertygelsen” om Raoul Wallenbergs död. Denna utredning kan egentligen endast bekräfta tidigare utredningars resultat härvid.
Patrik Reuterswärd
Det svenska sändebudet i Bukarest Patrik Reuterswärd saknade, som ovan nämnts, möjligheter att i sin helhet vidarebefordra den ytterst viktiga information som inkom till legationen under februari och mars 1945. Endast brottstycken av den tillgängliga informationen vidarebefordrades till UD och Söderblom. Reuterswärds läge må ha varit aldrig så komplicerat, men i stället för att vidarebefordra ofullständig information skulle det rimligtvis ha varit bättre att helt avstå från att okritiskt och utan kommentarer vidarebefordra vittnesuppgifter från personer vars trovärdighet var oklar. Det är också anmärkningsvärt att den dossier rörande Buda-
Gunnar Hägglöf
Slutligen måste också Söderbloms efterträdare i Moskva Gunnar Hägglöf lastas för att han under hösten 1946, snarare än agera för Wallenbergs sak, tycks ha accepterat att det ärendet var blockerat och i praktiken omöjligt att bedriva. Hägglöf kan ha haft rätt i sin
610
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
analys. Han borde emellertid ha reflekterat över möjligheten att hans bedömning kunde vara fel och därför i sina möten med sovjetiska företrädare tagit upp Raoul
Faktum är att man av de sovjetiska dokumenten att döma till och med kan hålla det för fullt möjligt att Hägglöf faktiskt hade fel. När Söderblom uttalade sin förmodan om Wallenbergs död, var man på sovjetisk sida väl medveten om att man från den svenska utrikesledningens sida saknade förtroende för Söderblom och att han inom kort tid skulle återvända till Sverige. Det förtjänar också att anmärkas, att det andra tillfället då Abramov använde sig av af
Hög personalrotation
Vad gäller enskilda tjänstemäns och ministrars agerande i fallet Raoul Wallenberg förtjänar det att avslutningsvis anmärkas att personalrotationen på centrala poster inom den svenska utrikesförvaltningen mellan sommaren 1944 (då Wallenberg rekryterades) och sommaren/hösten 1945 (då han försvunnit) var mycket omfattande. Utrikesminister Günther ersattes av Undén vid månadsskiftet juni/juli 1945, kabinettssekreterare Boheman ersattes av Stig Sahlin på våren 1945, som i sin tur ersattes av Karl Ivan Westman i oktober 1945, polchefen Eric von Post ersattes av biträdande polchefen Sven Grafström i november 1945 och Söderblom sändes till Moskva ungefär samtidigt med att Wallenberg rekryterades och var således inte närvarande vid uppdragets igångsättande.
Det är intressant att notera att motsvarande omfattande personalrotation också kan skönjas inom den amerikanska utrikesförvaltningen. Utrikesminister Cordell Hull ersattes av Edward Stettinius i december 1944, Stettinius ersattes i sin tur redan i juni 1945 av James F. Byrnes, chefen för War Refugee Board John W. Pehle ersattes av William O'Dwyer i januari 1945, Olsen upphörde att verka som representant för War Refugee Board i samband med att myndigheten lades ned under 1945, och det amerikanska sändebudet i Stockholm Herschel Johnson ersattes i juni 1945 av Chris Ravndal.
611
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
Endast ett år efter rekryteringen av Raoul Wallenberg hade således, med undantag statsminister Per Albin Hansson och biträdande kabinettssekreterare Vilhelm Assarsson (vars roller i Wallenbergs uppdrag tycks ha varit ganska begränsade), samtliga centrala gestalter bytts ut mot nya tjänstemän som saknade direkta erfarenheter både av Wallenberg och hans uppdrag. Detta kan vara en av många bidragande orsaker till den olyckliga hanteringen av ärendet under åren därefter.
Därtill skall anmärkas att Per Albin Hansson avled i oktober 1946, alltså kort före Håstads interpellation och
Strukturellt betingade brister i handläggningen
Tre kriterier för bedömning av utrikesförvaltningen
Den ovan avgivna värderingen är i allt väsentligt koncentrerad till enskilda personers agerande i ärendet Raoul Wallenberg. Utredningen finner att det därutöver fanns brister av mer strukturell natur som föranleder erinran. Som ovan nämnts presenterades inledningvis tre kriterier mot vilka utrikesförvaltningens arbete i Raoul
Såsom framkommit i den ovan anförda analysen råder det ingen tvekan om att UD:s verksamhet i fallet Raoul Wallenberg lämnar mycket övrigt att önska vad gäller dessa tre “kriterier”. Vi har pekat på det olämpliga i att Söderblom, uppenbarligen utan instruktion från utrikesledningen, i praktiken signalerade till sovjetiska företrädare att Sverige ville ha besked att Raoul Wallenberg var död, vi har noterat att källkritik och informationshantering i vissa avseenden befann sig på en orimligt låg nivå, vi har konstaterat att kommunikationen dels mellan enskilda tjänstemän (t.ex. Söderblom – Reuterswärd) dels mellan tjänstemännen och ledningen (t.ex. de många
612
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
skrivelserna från i synnerhet
Standardförfaranden rörande informationshanteringen
Vi har också pekat på det viktiga faktum att de svenska diplomaterna endast undantagsvis tillämpade metoden att i ett sammanhang avge redogörelse för ett helt samtal med andra staters diplomater. Istället upprättade man som regel separata skrivelser och handbrev bestående av tematiskt orienterade utdrag ur samtalet som insändes till berörda avdelningschefer.
Motpartens position i viktiga frågor, som behandlats i samband med ett möte, telegraferades ofta samma dag, i klartext eller i chiffer, till UD. Dessa mycket kortfattade redogörelser följdes därefter av mer utförliga skrivelser och handbrev. I några enstaka fall förekom att somliga frågor endast inrapporterades i telegramform utan att följas vare sig av en längre samlad samtalsrapport eller mer ämnesspecifik redogörelse.
Vill man rekonstruera den svenska sidans redogörelse för hela samtalet måste man följaktligen söka efter telegram och separata skrivelser som arkiverats i olika dossierer beroende på innehållet i skrivelsen. Det synes rimligt att anta att överblicken över samtalet, också för de samtida betraktarna, som en följd av detta standardförfarande rörande informationshanteringen, lätt gick förlorad. Det måste, utan en kompletterande skriftlig eller muntlig redogörelse, ha varit nära nog omöjligt för adressaterna av de olika skrivelserna att bedöma i vilken ordning olika frågor berördes, huruvida frågor kopplades samman av motparten, hur lång tid samtalet tog, huruvida en viss fråga föregåtts av ett ärende som väckt ont blod hos motparten etc.
Det är värt att notera att det är endast vid de tillfällen då den svenske diplomaten har uppfattat att det från motpartens sida gjordes en sammankoppling av två eller flera frågor, som man skrev särskilda rapporter om sammankopplingen. I fallet Raoul Wallenberg finns, som framgått ovan, ett antal sådana exempel på rapporter (från Söderblom och
613
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
nutida forskare att på egen hand, utifrån en fotografiskt återgiven skildring av ett samtal, bilda sig en uppfattning huruvida olika frågor kopplades samman. (Här har dock de sovjetiska samtalsuppteckningarna varit till hjälp eftersom dessa just återger samtalen i sin helhet).
I
Det är fullt möjligt att själva standardförfarandet att rapportera om olika frågor separat i olika skrivelser, handbrev och telegram till UD kan ha verkat hämmande på Söderbloms,
Ett departement präglat av informella kontakter
Det krigstida utrikesdepartementet var, som ovan påvisats, en tämligen liten organisation med relativt få anställda. Kontakterna mellan tjänstemännen sköttes i hög grad på muntlig basis. Detta möjliggjorde en snabb och informell handläggningsprocess av ärenden.
614
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
Det finns emellertid skäl att hävda att just denna avsaknad av formaliserade rutiner förklarar varför man från
Det är självfallet svårt för denna utredning att mer än femtio år senare erinra mot det krigstida utrikesdepartementets organisationskultur. Det är allt annat än enkelt att avgöra huruvida dessa exempel på en felaktig handläggning faktiskt var ett direkt resultat av strukturella brister, snarare än brister betingade av enskilda personers mentala kartor och tillämpning av statsförvaltningens regler och rutiner.
Strukturer inom en organisation, såsom på förhand utarbetade standardförfaranden, och dess påverkan på hur ett ärende handläggs, är alltid i mer eller mindre grad beroende av hur de enskilda tjänstemännen väljer att tillämpa dem. Det är alltid tjänstemännen som definierar ett problem som “ett ärende av en viss typ” som föranleder “en viss typ av agerande”. Strukturerna kan visserligen påverka tjänstemännen att betrakta frågor ur vissa perspektiv, men det föreligger alltid en möjlighet för en enskild tjänsteman att frigöra sig från denna tolkning. Exempel på tillfällen då enskilda tjänstemän har frigjort sig ur t.ex. de gängse standardstrukturerna för rapportering utgörs bl.a. av Söderbloms rapport av den 30 april 1946 och
Det kan hävdas ha varit en strukturellt betingad brist att utrikesledningen inte på ett systematiskt sätt ställde samman all tillgänglig information rörande vittnesmål från legationspersonalen i Budapest och Bukarest, erfarenheterna från den sovjetiska handläggningen av af Sandeberg, Lundberg, Erlandsson m.fl., fallet med de tillfångatagna schweiziska diplomaterna Feller och Meier osv. Å andra sidan är det svårt att tänka sig att inte utrikesministrarna Günther eller Undén, om dessa verkligen hade haft viljan och engagemanget, hade kunnat tillsätta en särskild “ledningsgrupp” för ärendet Raoul Wallenberg, vari just sådan information på ett systematiskt sätt ställts samman. Att så inte skedde kan således lika gärna sägas vara resultatet av Günthers eller Undéns respektive
615
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
personliga mentala kartor (såsom bilden av Raoul Wallenberg som död, alternativt att förbättrade relationer till Sovjetunionen gick före Raoul Wallenberg öde) som av strukturella brister inom organisationen kring informationshanteringen.
Det skall heller inte förglömmas att det var just samma avsaknad av en strikt byråkrati som gav utrymme åt den flexibilitet, som ledde fram till konstruktionen av Raoul Wallenbergs oortodoxa uppdrag. I ett mer byråkratiskt tungrott departement hade säkerligen hela idén med en tidsbegränsad anställning av en
Strukturella brister är naturligtvis intressanta som förklaringsvariabler men enskilda individer kan knappast frias från ansvar med hänvisning till dessa.
Två uppdragsgivare – två staters utrikesdepartement
Raoul Wallenbergs uppdrag var inte bara resultatet av ett samarbete mellan två förvaltningsorganisationer – det var resultatet av samarbete mellan två olika staters utrikesdepartement. Även om vi ser tendenser till oklarheter just kring frågor rörande kompetensområden (Vem skall stå för finansieringen av verksamheten? Till vem skall Wallenberg rapportera? Hur skall Wallenbergs rapporter distribueras? osv.) redan under uppdragets utförande sommaren och hösten 1944, är det först när Raoul Wallenberg under oklara omständigheter försvinner i januari 1945, som samarbetet mellan UD och State Department verkligen sätts på prov. Att man aldrig gemensamt upprättade en strategi för att verkligen gå till botten med vad som hänt Raoul Wallenberg efter den 17 januari 1945, ger skäl till erinran från denna utredning, men det är knappast förvånande.
Förvaltningsorganisationer är lika noga med att definiera vad som ligger inom deras jurisdiktion, som att klart signalera vad som faller utanför. I fallet med Raoul Wallenbergs projekt fanns, som nämnts, en uppdragsgivare (USA) som svarade för uppdragets innehåll och en uppdragsgivare (Sverige) som svarade för uppdragets utförande. Arbetsfördelningen mellan de bägge staternas utrikesförvaltningar var om inte till fullo klart definierad, så åtminstone tillräckligt formulerad, för att Raoul Wallenberg och den
616
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
övriga beskickningspersonalen skulle klara av att genomföra den stora räddningsinsats som faktiskt utfördes.
Den fråga som dock inte tycks ha berörts i samtalen mellan Boheman och Johnson i juni 1944 var vem som skulle ta ansvar för Raoul Wallenbergs säkerhet för den händelse att han råkade illa ut. Att enskilda tjänstemän på låg- och mellannivå inom den svenska utrikesförvaltningen, i avsaknad av en klar ledning från någondera uppdragsgivare för räddningsprojektet, agerade på ett inkonsekvent, och i vissa stycken på ett mycket olämpligt sätt, kan inte anses vara alltför förvånande.
Följande två uttalanden från svenska respektive amerikanska företrädare för de bägge staternas utrikesförvaltningar är i någon mån belysande:
1946 konstaterade UD:s rättschef Gösta Engzell, med anledning av ett köpeavtal som träffats mellan Raoul Wallenberg och den ungerske leverantören av livsmedel, Bela Szabó, “att Wallenbergs aktion icke företogs på uppdrag av svenska staten”. Den 23 april 1947 fastslog Under Secretary of State Dean Acheson i ett brev till senator Arthur H. Vandenberg att “in view of the fact that Mr Wallenberg acted as a member of the Swedish diplomatic mission in Budapest, the initiative in inquiries directed toward the Soviet Government rests with the Swedish authorities” (P 2 Eu, 23/4- 1947).
Det som i efterhand framstår som oförsvarligt är varför de bägge organisationernas ledningar underlät att ta ett bättre ansvar för ärendets drivande.
18.5Vidare forskning
Som ovan nämnts har denna utredning tvingats till vissa avgränsningar. Utredningen har bl.a. inte till fullo haft tid och möjlighet att på djupet analysera räddningsverksamheten vid den svenska beskickningen och svenska Röda korset i Budapest under hösten 1944. Utredningen har heller inte kunnat genomföra en ingående analys av den stora mängd vittnesmål rörande Raoul Wallenberg som inkommit till UD alltsedan 1945. Vittnesmålen har endast anförts i syfte att illustrera villkoren för arbetet med Wallenbergärendet inom utrikesförvaltningen. Av detta följer att här finns stora fält där vidare forskning är både möjlig och önskvärd.
617
| Slutsatser | SOU 2003:18 |
Hur intressanta dessa forskningsfält än må vara, vill dock denna utredning framför allt understryka två områden där vidare forskning är särskild önskvärd. Det första (och viktigaste) forskningsfältet rör den sovjetiska statsledningens agerande i fallet Wallenberg. Som ovan nämnts har denna utredning i praktiken endast haft tillgång till lösryckta brottstycken av information från den sovjetiska sidan. Det är mycket svårt att dra några entydiga slutsatser ens vad gäller grundläggande frågor såsom varför Raoul Wallenberg arresterades, varför man antydde en sammankoppling mellan Wallenbergärendet och andra frågor på den
Det andra forskningsfältet rör den amerikanska sidans agerande. Denna utredning har visat att det amerikanska inslaget i Raoul Wallenbergs uppdrag var påtagligt. Emellertid måste konstateras att den information som finns tillgänglig från amerikansk sida, i form av det material som överlämnats till UD, och som stått till denna utrednings förfogande, förefaller vara långt ifrån fullständigt. Denna utredning har inte haft till uppgift att analysera den amerikanska utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg och följaktligen har inte systematiska genomgångar av amerikanska arkiv företagits. I vissa fall har dock utredningen beställt fram material som har bidragit till ökad kunskap. Det finns dock skäl att anta att en mer systematisk genomgång kan bjuda på åtskilligt intressant material.
18.6Det yttersta ansvaret ligger hos Sovjetunionen
Alla exempel på en felaktig handläggning inom den svenska utrikesledningen och förvaltningen till trots kan denna utredning inte bortom allt rimligt tvivel fastställa att ett annat agerande från svensk sida hade medfört Raoul Wallenbergs frigivande. Det förefaller förvisso möjligt att ett snabbt agerande från utrikesledningens sida efter Söderbloms rapport av den 30 april 1946 hade kunnat medföra ett lyckligare slut, men därom kan intet säkert sägas. Sovjetunionen är ansvarigt för arresteringen av Raoul Wallenberg och
618
| SOU 2003:18 | Slutsatser |
hans påstådda död i fångenskap. Intet kan fria Sovjetunionen från detta ansvar.
Ansvaret att fastställa hela sanningen om Raoul Wallenbergs öde låg fram till 1991 på den sovjetiska statsledningen, och ligger i dag hos Rysslands statsledning. Denna utredning finner det mindre troligt att all relevant information rörande Raoul Wallenberg verkligen har frisläppts ur f.d. sovjetiska arkiv. Den
619
19 Källförteckning
19.1Litteratur
Assarsson, Wilhelm, I skuggan av Stalin, Bonniers, Stockholm 1963.
Allison, Graham T. Essence of Decision, Harper Collins Publishers, USA 1971, 1999 (med Philip Zelikow).
Anger, Per, Med Raoul Wallenberg i Budapest, Norstedts,
Stockholm 1979.
Artéus, Gunnar och Leif Leifland, Svenska diplomatprofiler under
Bauer, Margaretha, Minnesanteckningar från krigsåren i Budapest
Benedek, István Gábor och Vámos György, Tépd le a sárga csillagot, Pallas, 1990.
Berg, Lars G:son, Vad hände i Budapest/Boken som försvann, Textab förlag, Köping 1983.
Berge, Anders, Flyktingpolitik i stormakts skugga, Reprocentralen HMC, Uppsala 1992.
Berger, Susanne,
Dissenting Report on the Fate of Raoul Wallenberg (med Irwin Cotler, David Matas och Susan Ellen Mesinai), (opublicerad rapport, 1997).
”Vill vi veta sanningen?”, (med Guy von Dardel, Ari Kaplan, Marvin W. Makinen,
621
| Källförteckning | SOU 2003:18 |
Swedish Aspects of the Raoul Wallenberg Case, (opublicerad rapport, 2001).
”Amerikansk forskare presenterar okända dokument: 'UD offrade Raoul Wallenberg'”, Dagens Nyheter,
Report on Swedish Materials and the Swedish Question in the RW Case, (odaterad, opublicerad rapport).
Bierman, John, Righteous Gentile, The Story of Raoul Wallenberg, Missing hero of the Holocaust, Penguin Books, Harmondsworth 1981 och 1995.
Boheman, Erik,
På vakt: Från attaché till sändebud, Norstedts och söners förlag, Stockholm 1963.
På vakt: Kabinettssekreterare under andra världskriget, Norstedts och söners förlag, Stockholm 1964.
Bower, Tom, The Red Web, Aurum Press, London 1989.
Braham, Randolph L., The Politics of Genocide: The Holocaust in Hungary, vol 1, The Rosenthal Institute for Holocaust Studies Graduate Center, Columbia University Press, New York 1994.
Carlberg, Peter, ”Svenskar gömde fascister”, Svenska Dagbladet,
Depositioner vid svenska utlandsmyndigheter vid tiden för den nazistiska förföljelsen och andra världskriget, Utrikesdepartementet, Grafisk service, Stockholm 2002.
von Dardel, Fredrik, Raoul Wallenberg. Fakta kring ett öde, Proprius, Stockholm 1970. von Dardel, Guy, ”Adjö, herr Wallenberg, Dagens Nyheter,
Ekholm, Curt, Balt- och tyskutlämningen. Acta universitatis upsalienisis, Uppsala 1995.
622
| SOU 2003:18 | Källförteckning |
Erlander, Tage,
Dagböcker.
Dagböcker.
Dagböcker. 1952, (utgivna av Sven Erlander), Gidlund, Hedemora, 2002.
Fredriksson, Berndt,
Att forska i utrikesförvaltningens arkiv: En handledning, (opublicerad uppsats, Utrikesdepartementet, Stockholm 2000).
Vägvisare till UD:s arkiv, (opublicerad uppsats, Utrikesdepartementet 2000.
Grafström, Sven,
Anteckningar
Anteckningar
Handler, Andrew, A Man for All Connections, Praeger, Westport, Connecticut 1996.
Hollis, Martin och Steve Smith, Explaining and Understanding International Relations, Oxford University Press, Oxford, 1990.
Hägglöf, Gunnar,
Samtida vittne, Norstedts och söners förlag, Stockholm 1972. Fredens vägar, Norstedts och söners förlag, Stockholm 1973. ”När Raoul Wallenbergarkivet öppnas…, Svenska Dagbladet,
Hägglöf, Ingemar, Berätta för Joen: Mina år med ryssarna, P. A. Norstedts och söners förlag, Stockholm, 1984.
Janis, Irving,
Victims of Groupthink: A Psychological Study of
623
| Källförteckning | SOU 2003:18 |
Decision Making, (med Leon Mann) The Free Press, New York 1977.
Jarring, Gunnar, Utan glasnost och perestrojka, Bonniers, Stockholm 1989.
Jervis, Robert, Perception and Misperception in International Politics, Princeton, N.J. Princeton 1976.
Jönsson, Christer, Communication in InternationalBargaining, Pinter Publishers: St. Martin's Press, London och New York, 1990.
Karlbom, Rolf, Raoul Wallenbergs fångenskap i Sovjet, Författaren, Göteborg 1987.
Korey, William, Last Word on Wallenberg? New Investigations. New Questions. American Jewish Committee, 2002.
Langlet, Emil, ”Ny teori om Raoul Wallenberg: Kidnappad av förklädda tyskar”, Stockholmstidningen,
Langlet, Valdemar,
”Ungerns vän Valdemar Langlet skildrar fasornas år”, Dagens Nyheter,
”Valdemar Langlet: Tyskarna förde bort Wallenberg, fru Langlet plundrades”, Dagens Nyheter,
”UD stoppade Langlet”, Dagens Nyheter,
Verk och dagar i Budapest, Wahlström och Widstrand Stockholm 1946.
Larson, Deborah Welch, Origins of Containment, Princeton University Press, Princeton 1985.
Lebow, Richard Ned, Between Peace and War, Johns Hopkins University Press, Baltimore and London 1981.
Levine, Paul A. From Indifference to Activism, Acta universitatis upsaliensis, Gotab, Stockholm 1996.
Lindström, Ulla, I regeringen: Ur min politiska dagbok 1954– 1959, Bonniers, Stockholm 1969.
624
| SOU 2003:18 | Källförteckning |
Lundberg, Arne S., Synpunkter på ärendet Wallenberg, (odaterad, opublicerad promemoria).
Makinen, Marvin W. och Ari D. Kaplan, Cell Occupancy Analysis of Korpus 2 of the Vladimir Prison, (opublicerad rapport, 2000).
Mesinai, Susan Ellen, Liquidatsia: The Question of Raoul Wallenberg's Death or Disappearance in 1947, (opublicerad rapport, 2000).
Nylander, Gert och Anders Perlinge, Raoul Wallenberg in Documents,
Petri, Lennart, Sverige i stora världen, Atlantis, Stockholm 1996.
Philipp, Rudolph, Raoul Wallenberg: Diplomat, kämpe, samarit – och martyr, Förlags AB Wiken, Århus 1981.
Rapport om verksamheten i den
Raoul Wallenberg: Dokumentsamling rörande efterforskningarna efter år 1957, Kungl. Utrikesdepartementet, Stockholm 1965.
Raoul Wallenberg: Dokumentsamling jämte kommentarer rörande hans fångenskap i Sovjetunionen, Kungl. Utrikesdepartementet Stockholm, 1957.
Raoul Wallenberg: Redovisning från den
Rydeberg Göran, Raoul Wallenberg: Historik och nya forskningsfält, UD, Stockholm 2002.
af Sandeberg, Edward,
Nu kan det sägas: Sanningen om min fångenskap i Sovjet och Berlins fall, Saxon och Lindströms förlag, Stockholm 1946.
”Ett år bakom järnridån” (artikelsvit), Stockholmstidningen, 4, 5, 6, 7, 8, 9,
625
| Källförteckning | SOU 2003:18 |
Schiller, Bernt, Varför ryssarna tog Raoul Wallenberg, Natur och Kultur, Stockholm 1991.
Svartz, Nanna, Steg för steg, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1968.
Tennant, Peter, Touchlines of War, The University of Hull Press, 1992.
Undén, Östen,
Anteckningar.
Anteckningar.
Unger, Gunnar, Porträtt och pamflett, Lars Hökerbergs bokförlag, Stockholm 1953.
Wahlbäck, Krister,
Undén, Granovskij och
”Rätt av Persson be om ursäkt för Wallenberg”, Dagens Nyheter
”Raoul Wallenberg och synen på Sovjet
Vaksberg, Arkadij, Aleksandra Kollontaj, Norstedts förlag AB, Smedjebacken 1996.
Villius, Elsa och Hans, Fallet Raoul Wallenberg, Almqvist och Wiksell/Gebers förlag, Stockholm 1966.
19.2Tryckta källor
Aftonbladet, ”Han såg Stalin skriva ned namnet Raoul Wallenberg”,
626
| SOU 2003:18 | Källförteckning |
Aftontidningen,
”Svensk legation plundades av ryssar”,
”Langlet hade jätteplaner som var praktiskt omöjliga”, 20/2- 1946.
Dagens Nyheter, ”Svensk bragd i Ungern”,
Expressen, ”Gott samarbete anser ministern, dåligt säger Röda
Novoje Vremja, ”Andrei Kozyrev: 'Rossiia obrechena byt velikoi derzjavoi…'”, No. 2,
Stockholmstidningen,
”Ampla lovord för Asta. Skarpa svar till Langlet. Händelserna i ny dager”,
”Skandalen kring hr Langlets bok”,
Svenska Dagbladet, ”Hungerstrejk hade god effekt i ryskt läger”,
Svenska Morgonbladet, ”Politik bakom lektorns bok hindrar envoyén sjunga ut”,
Veckojournalen, ”Skulle jag ha kallat Stalin mördare?” Nr. 8,
19.3Radioprogram
”Direkt studio 13” (med anledning av att Raoul Wallenbergdokument från
627
Bilaga 1
Kommittédirektiv
| Utredning om den svenska utrikesledningens | Dir. |
| agerande i fallet Raoul Wallenberg | 2001:71 |
Beslut vid regeringssammanträde den 18 oktober 2001.
Sammanfattning av uppdraget
En kommitté tillkallas med uppdrag att utreda och värdera hur den svenska utrikesledningen har agerat i Wallenbergärendet.
Utredningsuppdraget
En grupp oberoende forskare under ledning av en ordförande får av regeringen i uppdrag att följa upp vissa delar av den
Forskargruppens uppgift är att utreda och värdera hur den svenska utrikesledningen (inklusive i förekommande fall regeringen i dess helhet) har agerat i Wallenbergärendet. Syftet är att klarlägga i vilken utsträckning, under olika skeden, alla möjliga ansträngningar gjorts från officiellt svenskt håll för att bringa klarhet i Raoul Wallenbergs öde.
Beträffande fortsatta efterforskningar kring vad som hänt Raoul Wallenberg har Utrikesdepartementet redan tillsatt en särskild referensgrupp som skall granska och värdera förslag till framtida forskningsprojekt i frågan. Den nu tillsatta forskargruppen har också i denna del möjlighet att lämna förslag till åtgärder från Ut- rikesdepartementets sida.
Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 31 december 2002.
(Utrikesdepartementet)
629
Bilaga 2
Kommittédirektiv
| Tilläggsdirektiv till Utredningen om den | Dir. |
| svenska utrikesledningens agerande i fallet | 2003:1 |
| Raoul Wallenberg |
Beslut vid regeringssammanträde den 9 januari 2003.
Sammanfattning av uppdraget
Utredningen om den svenska utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg skall ha slutfört sitt uppdrag senast den 10 mars 2003.
Utredningsuppdraget
Med stöd av regeringens bemyndigande den 18 oktober 2001 (dir. 2001:71) tillkallade chefen för Utrikesdepartementet en kommitté med uppdrag att utreda och värdera hur den svenska utrikesledningen har agerat i Wallenbergärendet. Utredningen skall enligt direktiven vara slutförd den 31 december 2002. I arbetets slutskede har visst nytt material från bl.a. ryska arkiv kommit kommittén tillhanda. Detta material kan ha betydelse för kommitténs slutsatser. Från utredningen har därför inkommit en anhållan om uppskov med tidpunkten för utredningens redovisning av sitt arbete. Med ändring av tidigare gällande tidpunkt skall utredningen redovisa resultatet av sitt arbete senast den 10 mars 2003.
(Utrikesdepartementet
631
Bilaga 3
Ekonomiska aspekter på
Raoul
Birgit Karlsson
Inledning
Den svenska regeringen har anklagats för passivitet i fallet Raoul Wallenberg. Många har sökt förklaringar till denna i den svenska regeringens önskemål om ett gott förhållande till Sovjetunionen. En del av denna strävan var att få till stånd ett stort handelsavtal med Sovjetunionen. Ett sådant avtal förbereddes under krigets sista år och blev verklighet i november 1946. En av avsikterna med denna utredning är att undersöka om den svenska regeringen lät handläggningen av Raoul
•Vilken var bakgrunden till avtalet?
•Hur viktigt var avtalet för Sovjetunionen/Sverige?
•Var avtalet lika viktigt för båda parter hela tiden? När hade det kunnat användas som påtryckningsmedel i fallet Raoul Wallenberg?
I del II undersöks om handläggningen av Raoul
•Vilken roll spelade Wallenbergssfärens centralfigurer - Jacob och Marcus Wallenberg för Raoul Wallenberg?
•Vilket politiskt nätverk hade Wallenbergs tillgång till?
•Vilken betydelse hade släkttillhörigheten för den svenska regeringens agerande.
633
| Bilaga 3 | SOU 2003:18 |
Del I: Kreditavtalet
Bakgrund till rysskrediten
Rysskrediten gick i allmänhetens ögon till historien som en del av handelsminister Gunnar Myrdals planhushållningssträvanden. Denna bild kan sägas vara en följd av en stort upplagd presskampanj i Dagens Nyheter med Herbert Tingsten som upphovsman. Tingsten såg den storslagna krediten som en symbolfråga i den kraftmätning som pågick mellan förespråkare för planhushållning/diktatur och marknadshushållning/demokrati.1 Utan att närmare gå in på denna diskussion kan konstateras att bilden av rysskrediten som uttryck för svensk förkärlek för planhushållning och undfallenhet mot diktaturen är grovt missvisande.
Före den ryska revolutionen hade Ryssland varit en viktig marknad för Sverige. Under mellankrigstiden gjordes försök att åter få till stånd ett mer omfattande handelsutbyte, som emellertid inte lyckades. 1943 kom trevare från Sovjetunionen om en mer omfattande handel. Det svenska handelspolitiska läget under kriget innebar ett praktiskt taget totalt beroende av Tyskland, sedan Skagerrackspärren lagts ut i april 1940. Krigslyckan hade emellertid vänt 1943 och såväl den svenska regeringen som näringslivet började planera för handeln efter krigsslutet. Den allmänna åsikten inom Sveriges Allmänna Exportförening, där de stora svenska exportföretagen var företrädda, var att det skulle bli mycket svårt att återta marknaderna i väster och söder som gått förlorade genom avspärrningarna. De välkomnade därför en utökad handel med Sovjetunionen. För att en sådan skulle komma till stånd var näringslivet emellertid beroende av regeringens medverkan - ett handelsavtal måste slutas och krediter var nödvändiga för att handel skulle komma till stånd.2
I september 1944 fanns ett avtalsförslag som i sin grundstruktur var likt det slutliga kreditavtalet. Det innebar en statlig kredit från Sverige till Sovjetunionen på 200 miljoner kr per år i fem år. Det hade diskuterats inom regeringen i positiv anda. Inom Sveriges Allmänna Exportförening var grundinställningen också positiv men det fanns också viss kritik. Den bestod främst i att krediten skulle
1 Hägglöf, I., Berätta för Joen: mina år med ryssarna (Stockholm 1984) s 224.
2 Otryckt manuskript av Klas Böök rörande förhandlingar om rysskrediten s 7 UDA.
634
| SOU 2003:18 | Bilaga 3 |
vara statlig. Marcus Wallenberg lade fram ett förslag till kortfristig kredit från svenska banker som dock avvisades från sovjetisk sida.3 Under 1944 råder det dock inget som helst tvivel om att det fanns ett stort intresse hos det svenska näringslivet för ett kreditavtal. Det stora problemet ansågs vara Sovjetunionens svala intresse för handel med Sverige. Detta trodde man sig kunna förklara med att Sovjetunionen fick så fördelaktiga krediter från USA och att landet nu var överlupet av krediterbjudanden. De svenska priserna var också i allmänhet alltför höga för att kunna vara attraktiva för sovjetiska köpare. Exportföreningen utövade påtryckningar på myndigheterna för att få dem att ”handla snabbt och tillräckligt
storstilat”.4
Diskussionerna drog ut på tiden men i juni 1945 föreslog Sovjetunionen en helt statlig kredit på 1 miljard kr med tio års löptid. Den svenska regeringen, som då fortfarande var en samlingsregering, accepterade förslaget som grund för förhandlingar. Konkret var det handelsminister Bertil Ohlin, som tillsammans med Ernst Wigforss, tog detta beslut.5
Det sovjetiska intresset var fortfarande inte översvallande. Inte förrän i mars 1946 meddelade Sovjetunionen att man ville börja förhandla. I maj samma år beslöts i konselj formellt att förhandlingar med Sovjetunionen skulle upptas. Handelsminister Gunnar Myrdal höll ett tal i riksdagen och samtliga riksdagspartier förklarade sig nöjda med att förhandlingarna skulle komma igång.6
Ekonomi och stormaktspolitik
Fram till sommaren 1946 finns inga tecken på att kreditavtalet uppfattas som motiverat av andra skäl än ekonomiska. Det rådde politisk enighet om vikten av att handeln kom igång igen. Det svenska näringslivet var fortfarande intresserat av att bygga upp en avsättningsmarknad i Sovjetunionen. Dock var situationen en annan 1946 än 1944. De förväntade svårigheterna med att få sälja till gamla marknader i väster kom helt på skam. Företagen mötte en efterfrågan från gamla kunder som de inte hade möjlighet att svara upp mot. Brist på råvaror, brist på arbetskraft och långa leverans-
3 Böök s 33 UDA.
4 Protokoll 5 oktober 1944, Sveriges Allmänna Exportförenings arkiv, Rysslandssektionen vol. 2 RA.
5 Böök s 51.
6 Riksdagsprotokoll, Andra kammarens protokoll nr 21:22 onsdag 22 maj 1946.
635
| Bilaga 3 | SOU 2003:18 |
tider kom att bli de största bekymren för de svenska företagen, där den uppdämda efterfrågan på hemmamarknaden bidrog till problemen.
I grunden var det förstås positivt att den förväntade efterkrigsdepressionen såg ut att dröja. Situationen påverkade emellertid de svenska företagsledarnas intresse för kreditavtalet med Sovjetunionen. Att komma in på nya marknader innebar extra ansträngningar - det var betydligt lättare att ta upp gamla affärskontakter. Om man inte kunde tillfredsställa dessa gamla kunder, var det mindre intressant att bygga upp en ny kundkrets i Sovjetunionen. Då den svenska regeringen under våren 1946 försökte förbereda avtalsförhandlingarna genom att undersöka näringslivets leveransvillighet, visade det sig att många företagsledare ändrat inställning till avtalet. Från att ihärdigt ha uppvaktat regeringen om hjälp att få till stånd ett avtal, uppfattade många företagsrepresentanter nu regeringens frågor som påtryckningar att avstå leveranskapacitet. Regeringens agerande kunde tolkas i termer av planhushållning och tvångsåtgärder och ge ytterligare näring till Tingstens kampanj i Dagens Nyheter. Ett tydligt exempel är
Förhandlingarna mellan Sovjetunionen och Sverige under våren 1946, inleddes med att de sovjetiska förhandlarna krävde 2 % ränta och presenterade krav på inköp av varor från den överbelastade svenska verkstadsindustrin. De svenska förhandlarna reste hem för att rådgöra med regeringen över sommaren 1946. Under denna tid intensifierades den politiska presskampanjen mot avtalet. Det var emellertid inte förrän i augusti 1946 som frågan definitivt fördes upp på stormaktspolitisk nivå. Det skedde då den amerikanske ambassadören i Stockholm överlämnade en note till Sveriges regering där man uttryckte farhågor för att Sveriges handel skulle för lång tid bindas till Sovjetunionen genom ett bilateralt avtal. En sådan bindning var oförenlig med den fria, multilaterala handel som USA eftersträvade.8
Handelsminister Myrdal hade ett möte med den amerikanske ambassadören där farhågorna tydligare klargjordes. Den amerikanske ambassadören ville veta om Sverige hotats av Sovjet, om Sovjet ville hindra Sveriges handel med andra öststater och om
7 Tingsten, H., Mitt liv 3 Tidningen
636
| SOU 2003:18 | Bilaga 3 |
baltutlämningen spelat någon roll. Myrdals svar var avfärdande.9 Det officiella svaret på noten bestod främst i den svenska regeringens hävdande att ett bilateralt avtal på inget sätt innebar att Sverige slutat eftersträva fri och multilateral handel.10
Det är rimligt att anta att den intensiva presskampanjen i viss mån bidragit till den amerikanska noten. Det viktigaste i sammanhanget är dock att det förefaller som om denna note var orsaken till att man från sovjetisk sida slutligen beslöt sig för att få till stånd ett avtal med Sverige. Det är åtminstone den bedömning den svenske ambassadören i Moskva, Gunnar Hägglöf, gjorde.11 Från att ha varit en ekonomiskt motiverad handelsöverenskommelse, för vilken Sovjetunionen, endast periodvis visat något särskilt intresse, kom avtalet att få stormaktspolitiska dimensioner och bli en del av kalla krigets upptrappning.
För den svenska regeringen innebar den stormaktspolitiska inblandningen att det blev ytterst svårt att dra sig ur avtalet. Tidigare anklagelser för att man lät utrikespolitiken styra handeln hade relativt lätt kunnat avvisas med hänvisning till att det fanns såväl privatekonomiska som samhällsekonomiska intressen av avtalet. Om man nu istället gav efter för amerikanska påtryckningar och drog sig ur avtalet med Sovjetunionen skulle det vara ett betydligt klarare sätt att låta handeln styras av utrikespolitiska hänsyn. Den svenska regeringens handlingsfrihet blev härigenom kraftigt begränsad. Hur man än gjorde kunde man anklagas för att ta utrikespolitiska hänsyn och den bekännelse regeringen hade då det gällde handel var klassiskt liberal – handeln skulle inte styras av politiken.
Avtalets utnyttjande
När avtalet väl var slutet visade det sig ändå inte vara någon lätt sak att få till stånd ett omfattande handelsutbyte. Den viktigaste orsaken till det dåliga kreditutnyttjandet var att det var svårt för de sovjetiska representanterna att godta marknadsekonomiska villkor för handelsutbytet. De stora svenska verkstadsföretagen valde att prioritera sina gamla kunder i väst. Utrikesminister Östen Undéns föreställning om att företagen tog hand om order med utgångspunkt från den tidpunkt de kom in avfärdades som naiv av de
9 Böök s 125.
10Utrikesdepartementet meddelar - den amerikanska noten återges tillsammans med det svenska svaret i utrikesdepartementets arkiv Bihang 1 Ad HP 64 Er, vol. 54, RA.
11Hägglöf s 42.
637
| Bilaga 3 | SOU 2003:18 |
svenska företagsledarna - man måste alltid reservera leveranskapacitet för gamla kunder.12 De sovjetiska inköparna ansåg priserna för höga och leveranstiderna för långa. De hävdade också att det var den svenska regeringens sak att se till att leveranser kom till stånd. Regeringen hade i avtalet utfäst sig för att ”inom ramen för sin kompetens” underlätta avtalets genomförande. Chefen för UD:s handelsavdelning Klas Böök, tvingades tydligt markera att det inte låg inom ramen för regeringens kompetens att påverka priser, förskott, leveransvillkor eller leveranstider.13 Från UD:s sida klargjordes att inga särskilda åtgärder (det vill säga ingen prioritering) skulle vidtas för handeln med Sovjetunionen. Det kom i praktiken att betyda att avtalet kom att tolkas på ett restriktivt sätt.14
Av den miljard kr som beviljats för kreditleveranser kom endast 506 miljoner kr i löpande priser att användas. Räknat i fasta priser var summan 275 miljoner kr. Inte heller kom handeln med Sovjetunionen att utgöra 10 % av exporten från Sverige, vilket hade varit förhoppningen/farhågan. 1952 uppnådde exporten ett maximum och utgjorde då 2,8 % av den totala svenska exporten.15
Mönstret kom att bestå även under kommande år. Såväl export som import ökade kraftigt i absoluta tal från
Den kritik som riktades mot rysskrediten gick bland annat ut på att svenska skattebetalare tvingades avstå resurser för att betala leveranserna till Sovjetunionen. Vid en utvärdering i efterhand av vinnare och förlorare framstår kritiken som befogad. Sovjetunionen drog nytta av avtalet genom att få åtråvärda svenska varor. Att priserna var höga gjorde ju mindre för Sovjetunionens del, då leve-
12Samtalsprotokoll 10 september 1946, vol. 1136, ASEA:s arkiv.
13POmbudsmöte i Moskva, Sammanträde nr 9 tisdag den 26 augusti 1947, vol. 56, Ad HP 64, UD:s arkiv, RA.
14Skrivelse Hägglöf till Ordföranden i Statens Industrikommission 26 januari 1948, vol. 59, Ad HP 64, UD:s arkiv, RA.
15Karlsson, B., Handelspolitik eller politisk handling (Göteborg 1992) s 75.
16SOS Handel
17Alvstam, C.G., Utrikeshandel och rumslig dynamik (Göteborg 1979) s 125.
638
| SOU 2003:18 | Bilaga 3 |
ranserna skedde på kredit och de svenska leverantörerna fick betalt från svenska staten. Visserligen skulle Sovjetunionen betala i efterhand men avbetalningstiden var lång och en del av krediten kom att skrivas av. En kort sammanfattning på temat vinnare och förlorare skulle vara att Sovjetunionen vann, svenska staten förlorade och svenska företag vann på krediten. De svenska företagen använde sig ofta av ett särskilt risktillägg för öststatshandel och de kunde räkna med säker betalning via svenska staten. Flera företag gjorde stora vinster på handeln.18
Regeringens ”sovjetvänlighet”
Som tidigare framgått är en stor del av historieskrivningen kring ”rysskrediten” koncentrerad till dess politiska betydelse. Symptomatisk är diskussionen av Rolf Sohlman i ”Svenska diplomatprofiler under
Att diplomater och politiker diskuterade rysskrediten med utgångspunkt från utrikespolitik och ideologi betyder dock inte att motiven för ett kreditavtal med nödvändighet var politiska. För att förstå samspelet mellan ekonomiska och politiska motiv kan de ekonomiska motiven diskuteras i termer av företagsekonomiska respektive samhällsekonomiska avtalsskäl. Vidare är det rimligt att dela upp de politiska motiven i utrikespolitiska respektive ideologiska skäl. Det framgår då att företagen under
De utrikespolitiska motiven för rysskrediten brukar diskuteras som tecken på eftergivenhet för sovjetmakten och relateras till
18 Karlsson, s 95.
639
| Bilaga 3 | SOU 2003:18 |
socialdemokratins och främst utrikesminister Undén. Det finns en koppling mellan utrikespolitik och ekonomi. Den består i att ju mer ekonomiskt beroende länder blir av varandra desto mindre blir krigsrisken – samma argument som under
Historieskrivningen kring rysskrediten har främst kommit att handla om utrikespolitik och ideologi. Det är ett resultat, dels av att den mediala uppmärksamheten inriktades på dessa frågor, dels av att det var mer naturligt för diplomater och politiker att argumentera för avtalet i politiska snarare än i ekonomiska termer. Ett studium av kreditens förhistoria visar emellertid att det är helt orimligt att beskriva det
Den företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt motiverade rysskrediten kunde alltså även legitimeras utrikespolitiskt. Det var emellertid inte förrän sommaren 1946 som tidningsdebatt och amerikanskt agerande lyfte upp avtalsfrågan till en stormaktspolitisk nivå, Sovjetunionens intresse ökade dramatiskt och svenska regeringens möjlighet att dra sig ur begränsades kraftigt. Om det finns någon period under vilken kreditavtalet kunnat användas som påtryckningsmedel i fallet Raoul Wallenberg så var det under hösten 1946, eftersom det var då som Sovjetunionens regering bestämde sig för att förhandlingarna skulle genomföras.
640
| SOU 2003:18 | Bilaga 3 |
Betydelse för Raoul
Ovanstående redogörelse för kreditavtalet med Sovjetunionen
Det är dock möjligt att diskussionerna om handelsavtalet spelat en indirekt roll för handläggningen av Raoul
Som framgått av redogörelsen ovan var emellertid intresset för ett avtal från sovjetiskt håll inte särskilt överväldigande förrän i augusti 1946, då det lyfts till en stormaktspolitisk nivå. Orsakerna härtill var förmodligen sovjetiska förhoppningar om bättre avtal med andra länder med billigare priser. Inte heller från svensk sida var intresset alltid på toppunkten. Mest intressant förefaller avtalet ha varit under första halvåret 1945, då det fortfarande var osäkert om det skulle vara möjligt att återuppta handeln med västländerna. Avtalet uppfattades dock aldrig ha avgörande betydelse för svensk ekonomi, särskilt som det på kort sikt innebar en ekonomisk påfrestning för den svenska staten. Det var tänkt som en långsiktig satsning som kunde bidra till att hålla uppe efterfrågan vid en lågkonjunktur. Om avtalet inte kom till stånd hade emellertid regeringen en rad andra alternativ för att hålla uppe efterfrågan – det var detta som den stora mängden utredningar om planering för efterkrigstiden som genomförts syftade till. Det är inte heller rimligt att tänka sig att avtalet skulle ha haft någon avgörande betydelse för det politiska förhållandet mellan Sverige och Sovjetunionen. Visserligen fanns en tanke om att ökat ekonomiskt
641
| Bilaga 3 | SOU 2003:18 |
utbyte skulle kunna leda till ökad politisk avspänning men den svenska regeringen var medveten om sin roll som mycket liten spelare inom världspolitiken.
Avtalet var sålunda inte av den stora vikt som ibland hävdats. Möjligen kan det ha uppfattats som så viktigt under våren 1945 att det indirekt påverkade den svenska regeringens agerande. Regeringens önskan att upprätthålla ett gott förhållande till Sovjetunionen kan ha förstärkts av önskemålet om att sluta ett handelsavtal. Under denna tid hade det varit svårt att använda handelsavtalet för att påverka Sovjetregeringen till eftergifter i fallet Wallenberg, eftersom den sovjetiska regeringens intresse inte var särskilt intensivt. Då det sovjetiska intresset blev större – från augusti 1946 hade det kanske varit möjligt.
Del II: Släkten Wallenberg
Det finns andra frågor med ekonomiska implikationer som rests i Raoul
Under slutet av
Jacob Wallenberg hade redan 1934 deltagit i förhandlingarna om ett clearingavtal med Tyskland. Under kriget blev han medlem av
642
| SOU 2003:18 | Bilaga 3 |
den delegation som förhandlade med Tyskland om krigshandeln. Marcus Wallenberg fick en liknande ställning i förhållande till England. Under hösten 1939 fick han till och med överta ansvaret som delegationschef för handelsförhandlingarna med England. Även under resten av kriget var Marcus Wallenberg en central person i de handelsförhandlingar som fördes med såväl England som USA. Han spelade också en roll som förmedlare av kontakt mellan Finland och Sovjetunionen 1942 till 1944. Han hade nära kontakt med Alexandra Kollontaj, som var Sovjetunionens sändebud i Stockholm
Bröderna Wallenbergs förhållande till Raoul belyses i källpublikationen Raoul Wallenberg in documents
Under kriget kom Raoul Wallenberg istället att arbeta som utrikeshandelsrepresentant för Mellaneuropeiska handelsbolaget, där Kálmán Lauer, en ungersk jude, var direktör. I maj 1944 skrev Lauer, uppenbarligen på Raouls inrådan, till Jacob Wallenberg och
19Olsson, U., Att förvalta sitt pund,. Marcus Wallenberg
20Olsson (2001) s 219.
21Nylander, G., Perlinge, A., Raoul Wallenberg in documents (Stockholm 2000) s 40 och 42.
22Ibid s 54 och 60.
23Ibid s 86.
643
| Bilaga 3 | SOU 2003:18 |
vädjade om stöd för sin ansökan om svenskt medborgarskap. Bakgrunden var att Lauer försökte rädda sina svärföräldrar och sin systerdotter från Ungern, men att det var omöjligt för dem att få svenskt provisoriskt pass om Lauer själv inte var svensk medborgare. Jacob Wallenberg utfärdade omedelbart en rekommendation för Lauer att få svenskt medborgarskap.24
Kálmán Lauer redogjorde i april 1945 för omständigheterna kring Raoul Wallenbergs rekrytering. Lauer hade fått en förfrågan av överrabbinen i Stockholm, Marcus Ehrenpreis, om han visste någon som kunde sändas till Budapest för att undersöka förhållanden i judefrågan. Lauer föreslog Raoul Wallenberg, vilket accepterades av Ehrenpreis. Samtidigt anhöll amerikanska legationen om hjälp i den ungerska judefrågan hos UD. Raoul tillfrågades av kabinettssekreterare Erik Boheman om han ville träda i UD:s tjänst som legationssekreterare i Budapest, vilket Raoul accepterade. Den amerikanska ambassaden satte sedan in pengar på ett konto i En- skilda Banken som sedan sände in avierna till UD som vidarebefordrade dem till Raoul.25
UD ställde som villkor för Raouls anställning att han skulle utträda ur Mellaneuropeiska handels AB och inte syssla med några affärer. I publikationen Raoul Wallenberg: redovisning från den
I september 1944 var Lauer allvarligt bekymrad för Raoul. I brev till Jacob Wallenberg uppger Lauer att Raoul undrat om han inte behövdes i Stockholm för Enskilda Bankens byggplaner. Lauer bad Wallenberg intervenera hos UD så att Raoul kunde få resa hem - det var ”med hänsyn till Raouls egen existens” mycket önskvärt.27 Jacob Wallenberg hade inget behov av Raouls hjälp i Stockholm men vände sig ändå till UD och fick utrikesrådet Engzell att lova att skriva till Raoul för att få veta hur han såg på sitt arbete och en eventuell återresa.28 Den 8 december meddelade Raoul Lauer att han tänker stanna några månader till i Budapest för att bilda en internationell förening för återställandet av judisk egendom. Han
24Ibid s
25Ibid s
26Ibid s 100 och 104.
27Ibid s 100.
28Ibid s 102.
644
| SOU 2003:18 | Bilaga 3 |
önskade dock veta hur det i så fall skulle gå med hans arbete inom
Den 20 april 1945 beskrev Kálmán Lauer också händelserna kring Raoul Wallenbergs försvinnande. Enligt Lauer hade beslut fattats om att Raoul skulle försöka komma över på den ryska sidan eftersom Gestapo och SS ville stoppa Raouls arbete. Wallenberg hade sedan setts den 17 januari tillsammans med sin chaufför och två ryska officerare och UD hade informerats om att Raoul stod under ryskt beskydd. Lauer var övertygad om att ryssarna inte skulle låta något ont hända honom eftersom Raoul, såväl som hans mission, enligt uppgifter från ryska handelsdelegationen, åtnjutit den största sympati. Å andra sidan, konstaterar Lauer, medförde Raoul anteckningar och fotografier från illdåd som nazisterna förövat och ”det kan ju tänkas att det hänt honom en olycka på vägen till Debreczen”.30
Samma dag som Lauer skrev sitt brev till Marcus Wallenberg, avsände Marcus själv ett brev till Alexandra Kollontaj i ”une affaire strictement privée”. Han bad Kollontaj att använda sitt inflytande för att göra efterforskningar, eftersom familjen nu väntat tre månader på att få veta något nytt om Raouls öde.31 Detta brev visar att Marcus Wallenberg inte var främmande för att använda sig av sina relationer till politiker för att uppnå privata mål. I detta fall var emellertid ansträngningarna förgäves.
Det finns mycket som talar för att bröderna Wallenberg kunde ha fortsatt att utöva inflytande på Raoul
Bakgrunden var att den multinationella Boschkoncernen med säte i Tyskland under
29Ibid s 104.
30Ibid s 108.
31Ibid s 112.
645
| Bilaga 3 | SOU 2003:18 |
till utländska ägare med rätt till återköp efter kriget. Man ville alltså ha
Den europeiska
Wallenbergs fick hjälp av svenska regeringen i detta arbete. I brev från Riksbanken till Finansdepartementet i Washington förklarades att
I samband med ockupationen av Tyskland fick emellertid den amerikanska administrationen tillgång till Boschkoncernens arkiv i Stuttgart. De dokument som där återfanns fick Boschaffären att framstå i ett helt annat ljus. Där fanns promemorior som visade att
32Carl Goerdeler var rådgivare till
33Olsson, U., Bank, familj och företagande (Stockholm 1986) s
34Olsson (2001) s 242.
646
| SOU 2003:18 | Bilaga 3 |
det svenska ägandet av
Det amerikanska finansdepartementet förklarade Wallenbergs som ”special blocked nationals” och vill svartlista dem och deras företag i alla allierade länder. Marcus Wallenberg tillbringade hösten 1945 i USA i förhör på det amerikanska finansdepartementet. Wallenbergs sökte även nu stöd hos den svenska regeringen. I oktober 1945 hade de utarbetat ett förslag till uttalande som de presenterade för den svenske ministern i Washington, Herman Eriksson. I förslaget stod att banken och Wallenbergs hade det bästa rykte och att deras ord gällde också för den svenska regeringen. Eriksson hade varit brödernas viktigaste kontakt i regeringen under kriget men han vägrade att skriva under ett sådant uttalande. Hans hållning bekräftades sedan från UD, som fann Erikssons svar ”ägnade att tillrättalägga förhållandet mellan svenska myndigheter och dem”.36
Boschaffären blev under våren 1946 en del av en större uppgörelse om tyska tillgångar i Sverige. I mars 1947 gjorde de amerikanska och svenska regeringarna upp om deblockering av svenska tillgångar i USA. Den rättsliga processen om ABC i USA slutade i förlikning 1950 men innebar en stor ekonomisk förlust för Wallenbergs. Den största förlusten låg dock i att Wallenbergs namn kom att kopplas till det nazistiska Tyskland.37 Dessutom hade det goda förhållandet till den svenska regeringen fått ett grundskott.
35Olsson (2001) s 240.
36Olsson (2001) s
37Olsson (2001) s 253. Ryktet om att Wallenbergs stödde nazismens sak har visat sig svårt att tvätta bort. En av de mer bisarra teorierna om Raoul Wallenbergs död har lanserats av två holländska forskare i boken Aalders, G., Wiebes, C., Affärer till varje pris, Wallenbergs hemliga stöd till nazisterna (Stockholm 1989). Där påstås att bröderna Wallenberg intog en mycket välvillig hållning till nazisterna. Vidare hävdas att familjen Wallenberg var starkt antisovjetisk och saboterade det
647
| Bilaga 3 | SOU 2003:18 |
Den nye utrikesministern Östen Undén betraktade bröderna Wallenberg med viss kyla.38
Boschaffären kan betraktas som exempel på de problem som uppstår då man blandar ekonomiska, politiska och privata roller. I ekonomiskt avseende är det ingen tvekan om att motivet till bulvanägandet var möjligheten att göra god vinst. I politiskt avseende kan konstateras att Wallenbergs inte instämde i den analys som innebar att tyskägda företag med automatik bidrog till nazismens sak. Att de vågade hålla fast vid denna inställning under kriget måste betecknas som våghalsigt, då det stod mycket klart att de allierade, särskilt USA, betraktade tyska företag som identiska med nazistiska företag. Enligt amerikansk logik bidrog alla tyskägda företag till den tyska krigföringen, till nazismens spridning och till att amerikanska liv gick förlorade. Wallenbergs inställning karaktäriseras snarare av uppfattningen att ekonomiskt utbyte bör kunna ske oavsett nationell tillhörighet. Om man kunde stödja gamla tyska affärsbekanta som dessutom var
Marcus, Jacob och Raoul Wallenberg - en diskussion
Raoul Wallenberg var inte nära släkt till Marcus och Jakob Wallenberg. Dock kunde han räkna med visst stöd i sin karriär från bankens sida. Han fick också en del uppdrag och en anställning ställdes i utsikt men man kan inte påstå att Jacob Wallenberg såg Raouls tjänster som oundgängliga. Då Raouls arbetsgivare började känna oro för Raouls öde under hösten 1944, tog dock Jacob kontakt med UD för att försäkra sig om att det skulle bli möjligt för Raoul att resa hem. I april 1945 agerade Marcus Wallenberg genom att utnyttja sin privata bekantskap med ambassadör Kollontaj. Under denna period - våren 1945 – är det möjligt att svenska regeringen på ett mer effektivt sätt kunde dragit nytta av Wallenbergs kontakter.
38 Östen Undén Anteckningar
648
| SOU 2003:18 | Bilaga 3 |
Från augusti 1945, då
Slutsatsen, då det gäller släktskapens betydelse för Raoul
Slutdiskussion och utvärdering
Utredningen om den svenska regeringens handläggning av Raoul
649
| Bilaga 3 | SOU 2003:18 |
I anslutning till frågan om Raoul Wallenbergs familjetillhörighet kan konstateras att bröderna Jacob och Marcus Wallenberg hade en god ställning hos den svenska regeringen och att de också hade ett väl utbyggt internationellt nätverk. Detta gjorde det möjligt för Marcus Wallenberg att intervenera i Raoul
650
Bilaga 4
Kritiken mot UD: Fallet Wallenberg i svensk offentlighet
Hans Fredrik Dahl
Ju mer man begrundar Raoul Wallenbergs tragiska öde – om vars gestaltning vi ännu är okunniga – desto starkare upplever man den ohjälpliga dissonansen mellan all djupare moralitet och de maktrealiteter, som konstituerar vår tids historiska situation.
Ändå griper Wallenbergs öde med en kraft som gränsar till det mysteriösa. Många faktorer spelar här in. Man kan nämna den synliga ställning han intog såsom en av de få neutrala statliga representanterna i ett krigförande lands huvudstad under det mest kritiska skedet. Man kan peka på den osedvanliga, ja otroliga omfattning och betydelse hans individuella insats fick. Den konkreta kännedomen om de enskilda faserna i hans kamp har säkert spelat en stor roll. Och så självfallet – den stora publiciteten.
Atos Wirtanen, Dagstidningen, 29 augusti 1956.
Inledning
Fallet Wallenberg har genom åren föranlett medierna och den politiska offentligheten att rikta kraftfull och varaktig kritik mot Utrikesdepartementet. Anklaganden om att UD och den svenska regeringen inte har gjort tillräckligt i ärendet löper som en röd tråd genom den svenska inrikespolitiken från
Den svenska regeringen har fått utstå stark kritik för sin behandling av fallet Raoul Wallenberg. Kritiken har särskilt drabbat den svenska
651
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
ministern i Moskva vid denne tid, Staffan Söderblom. Hans inställning anses av många ha bidragit till att Wallenberg kvarhölls i sovjetisk fångenskap.
Att statens eget arkivverk beskriver myndighetens hantering som inte bara värd kritik utan också som direkt instrumentell i den tragedi som utspelas, är antagligen talande för den allmänna inställningen i svensk opinion. Att UD och regeringen begick allvarliga fel i Wallenbergärendet, dels genom att underlåta att vidta åtgärder, dels genom de åtgärder som faktiskt vidtogs, förefaller vara en allmänt spridd uppfattning.
Därför kan det vara av intresse att se närmare på hur kritiken mot UD ursprungligen uppkom och hur den formulerades i det som brukar kallas Wallenbergärendets första skede, fram till och med Vysjinskijbrevet 1947. Likaledes kan det vara värt att studera hur bedömningen av UD har utvecklats därifrån och framåt i tiden. Vad fanns det för substans i den ursprungliga kritiken mot UD, och vilka nya moment tillkom vartefter? Vilken roll hade UD i detta: Hur bidrog utrikesledningen själv till att kritiken med tiden blev så omfattande och så allmänt accepterad?
För att finna svaren på dessa frågor har följande material gåtts igenom.
UD:s pressmaterial, det vill säga de cirka 700 pressklippen från Raoul
En fullständig studie av fallet Wallenberg i svensk offentlighet skulle kräva ett större material än det som här har gåtts igenom. Fallet är utomordentligt rikt representerat, och kom med tiden att
1 En grupp källor som har gett förvånande lite utbyte är memoarerna från de pressmän som var centrala i utformningen av opinionen kring fallet Wallenberg. Varken Herbert Tingsten, Adam Nycop, Bo Strömsted, Gustav von Platen, Per Wrigstad, Sven Sörmark, Sigge Ågren, Sigurd Glans eller Gunnar Fredriksson behandlar fallet Wallenberg i sina relativt detaljerade tidningsminnen.
652
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
behandlas i alla tänkbara medier – inte bara tidningar, utan också böcker, folkmöten, radioprogram,
Granskningen av pressen avslutas vid offentliggörandet av UD:s samlade material i den tredje vitboken från 1982, som började publiceras 1980. Anledningen till att granskningen avslutades där är att det sker en tydlig förändring i opinionsmaterialet från och med
2 Ett mått på utvecklingen i sin helhet kan vara takten i utgivningen av böcker om Raoul Wallenberg. I enlighet med litteraturförteckningen i UD II:52, Raoul Wallenberg. Redovisning från den
| 4 böcker om RW | |
| 2 | |
| 3 | |
| 4 | |
| 32 | |
| 16 |
En närmare översikt över Wallenberglitteraturen lämnas i Torsten Hèrnod, Raoul Wallenberg – hans liv, gärning och fångenskap. En bibliografi. Högskolan i Borås 1997.
3 Utöver pressmaterialet i UD och i Wallenbergsamlingen, RA, finns en del pressklipp om Wallenberg samlade i Pressarkivet vid Uppsala Universitetsbibliotek. Detta håller nu på att digitaliseras vid Högskolan i Karlstad. Meddelat av Torsten Hèrnod.
653
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
mast efterföljande perioden,
| 6 diskussioner om Wallenberg i riksdagen4 | |
| 1 | |
| 2 | |
| 10 | |
| 12 |
Det är med utgångspunkt från detta rimligt att särskilt granska riksdagsmaterialet från slutet av
Fallets utveckling
Fallet Wallenberg är enastående, betraktat ur såväl internationellt som svenskt perspektiv. Vid de flesta större fall av försvinnanden eller mord brukar ju mediernas intresse mattas med tiden. I början har fallet hög prioritet, men uppmärksamheten minskar vartefter och ebbar slutligen ut. Efter några få år är fallet ofta ”glömt”, och när det enstaka gånger dras fram måste allmänheten påminnas om detaljerna. Såväl Bernadottemordet 1948 som Hammarskjölds försvinnande 1961, och kanske även Palmemordet, kan med avseende på medias bevakning karakteriseras med en sådan sjunkande intensitet, som ju också är den normala kurvan i nyhetsmediernas fokusering.
Wallenbergfallet utvecklades helt annorlunda. Här har vi att göra med ett försvinnande där uppmärksamheten kring den saknade personen inte har avtagit, utan ökat, och ökat mycket starkt, sedan händelsen 1945. Den varaktiga, nästan självförstärkande kraften i publiciteten fick äldre iakttagare att tänka på fallet Dreyfuss i Frankrike femtio år tidigare. ”Kampen för hans [Wallenbergs] rätt och hans frihet börjar arta sig till något av en ny dreyfusiad”, sades
4 Som diskussion i riksdagen räknas alla tillfällen då fallet har behandlats enligt protokollens registerband – som interpellation, fråga, motion osv. samt tillfällen då Wallenbergärendet har berörts i den årliga remissdebatten.
654
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
det 1956. Detta kunde med ännu större rätt ha sagts både tio och femton år senare.5
Men även detta fall har en början och den kan tidsbestämmas exakt till den 18 april 1945. Mitt i den dramatiska rapporteringen om världskrigets slut och Tredje rikets sammanbrott kunde stockholmspressen berätta om de 14 ”Budapestsvenskarnas hemkomst” med Finlandsbåten onsdagen den 18 april 1945. ”Men glädjen över hemkomsten [var] icke ogrumlad: I de hemkomnas led saknades legationssekreterare Raoul Wallenberg”, försvunnen sedan den 17 januari, berättade Svenska Dagbladet. Detta var så mycket mer beklagligt, sade Dagens Nyheter två dagar senare, som Wallenbergs insats bestod i att han ”genom mod, energi, oförtrötthet, list och bluff” hade räddat hela 20 000 ungerska judar från deportation och död, inte 5 000 som tidigare sagts. Dagarna därefter återgavs historien om den försvunna legationssekreteraren och hans meriter i alla större svenska tidningar.6 I maj 1945 bildades ”Raoul Wallenbergs hjälpkommitté för de ungerska deporterade”, som påtog sig det fortsatta hjälparbetet under ledning av Sven Salén, Marcus Wallenberg och Raouls mor, Maj von Dardel.7 I september samma år inledde Röda Korsets representant Valdemar Langlet en större artikelserie i Dagens Nyheter om Budapestlegationen och Wallenbergs insats
5 Atos Wirtanen, ”Tragedin Raoul Wallenberg”, Dagstidningen 29.8.1956.
6 Svenska Dagbladet 19.04.1945, Dagens Nyheter 21.04.1945, m.fl. klipp i Rudolph Philipps klippsamling, Wallenbergföreningens arkiv, Riksarkivet.
7 Dagens Nyheter 24.05.1945, meddelande återgivet i en rad tidningar.
8 Valdemar Langlet, Verk och dagar i Budapest. Stockholm 1946. Ny utg. som Nina Langlet, Kaos i Budapest: berättelsen om hur svensken Valdemar Langlet räddade tiotusentals människor undan nazisterna i Ungern. Vällingby 1982.
655
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
försvunnen för gott. I början av december 1945 preciserade emellertid Dagens Nyheter att hans öde fortfarande var okänt.9
Från denna försiktiga början 1945, då uppgifter om den försvunna diplomaten i huvudsak trycktes som en- eller tvåspalters artiklar inne i tidningarna, trappades fallet under de följande åren upp till en allt överskuggande förstasidesnyhet i en följetong som inte tycktes ha något slut. Jämför man Expressens försiktiga notiser 1945 med raden av förstasidesartiklar och löpsedlar 30 år senare, står det klart att uppmärksamheten kring den försvunna diplomaten under denna tid tilltog i helt enastående grad.
Visserligen ser man svängningar i opinionsmaterialet. Under vissa år är uppmärksamheten liten, mindre än tidigare eller senare. Intresset går i vågor, beroende på olika händelser, dels i, dels utanför själva fallet. Stalins död 1953 ledde t.ex. till att flera tidningar efter två års tystnad omedelbart ställde frågan: Vad händer nu med Wallenberg? Vittnen som dök upp strax därefter gav näring åt intresset, och Wallenberg blev på nytt ett hett namn i pressen. Under Erlanders besök i Moskva 1956 formligen exploderade intresset, så att detta enda ämne blev helt överskuggande i den omfattande mediebevakningen av besöket. Något liknande inträffade vid Chrusjtjovs besök 1964. I alla nordiska länder som detta år fick besök av den sovjetiske stats- och partichefen bevakades händelsen intensivt av pressen. I Sverige dominerades intresset helt av Wallenberg. Uppmärksamheten förnyades också i samband med de ständigt uppdykande men med tiden allt mindre trovärdiga vittnena, t.ex. 1960, 1967 och 1979.
Men även om antalet artiklar steg och sjönk beroende på omständigheterna, måste vi betrakta den samlade effekten på opinionen som kumulativ snarare än som variabel. Trots variationer från det ena året till det andra, växer uppmärksamheten under hela efterkrigstiden. Detta har betytt mycket för inställningen till myndigheternas och särskilt UD:s hantering av ärendet. Opinionen i Sverige har ju lätt kunnat få intrycket att detta fall genom åren har utvecklats till en ”större och större skandal”, som det ofta har hetat
9 Göteborgsposten 29.09.1945, Svenska Dagbladet 4.11.1945, Expressen 6.11.1945, Dagens Nyheter 2.12.1945.
656
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
i pressen, därför att den ökande uppmärksamheten och därav följande kritiken mot UD och regeringen kan tyckas bero på att ständigt fler försummelser avslöjas. I flera faser av Wallenbergfallet finns det otvivelaktigt en sådan effekt av kumulativa avslöjanden. Innan vi går in på den interna dynamiken i detta avseende, kan det emellertid vara på sin plats att ta upp enskilda, mer allmänna faktorer som kan förklara att uppmärksamheten kring Wallenberg kom att följa ett eskalerande i stället för ett avtagande mönster.
Den mest uppenbara av dessa faktorer är fallets storpolitiska sammanhang – den ökade spänningen mellan stormakterna efter 1947, med det kalla krigets utbrott, och den generella skepsis mot Sovjetunionen som efter den första efterkrigstiden växte i styrka under 1940- och
Knappast något [har] så starkt bidragit till att i Sverige sprida misstro mot Sovjetunionen och avsky för dess metoder som fallet Wallenberg [...] För en bred opinion har [...] den framstått som ett skakande bevis för att Ryssland alltjämt är landet, där folk ”försvinner” utan att lämna ett spår efter sig, för de ljumma har den blivit en väckarklocka, och många av våra ”blekröda”, som tanklöst och känslomässigt sätta likhetstecken mellan revolution och befriande radikalism, en tankeställare och en erinran om, att det stora landet i öster alltjämt i sin orientaliskt färgade likgiltighet för enskilda människors liv och öden står långt från det ideal, som Västerlandet hyllar sig till.10
Ett sådant resonemang visar tydligt att uppmärksamheten närdes av rent storpolitiska faktorer och att den växte när spänningen mellan stormakterna slog särskilt starkt mot svensk neutralitetspolitik.
Ett annat förhållande som har förändrats under åren 1945 – 80 hänger samman med erkännandet av den räddningsaktion som Raoul Wallenberg rent faktiskt utförde i Budapest 1944 – 45. Att han utförde hjältedåd och att många tusen – sannolikt 15 – 20 000, kanske ännu fler – räddades har nog stått klart hela tiden. Men den förändrade synen på judarnas öde under andra världskriget och den plats som det vi i dag kallar Förintelsen intar i den historiska medvetenheten har lett till att denna gärning har omvärderats. 1945 – 46 framstod de olyckliga judarna i allmänhet som en grupp bland många av nazisternas offer. Under Nürnbergprocesserna betonades
10
657
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
inte judeförföljelsen särskilt. Man kunde till och med använda ord som ”en detalj” om deras öde.11 I svenska UD:s kommunikation med offentligheten kunde Wallenbergs insats för Ungerns judar tonas ned så att aktionen karakteriseras som mer allmänt humanitär.12 Som bekant har emellertid Förintelsen med tiden kommit att uppfattas som den överskuggande aspekten av nazismens historia och Tysklands europeiska dominans 1939 – 45. Denna förändring är en del av en internationell tendens, som särskilt för USAs vidkommande har analyserats ingående.13 Wallenbergs verk har enbart av detta skäl kommit mer till sin rätt och vunnit större beundran som hjältedåd vartefter åren har gått, något som naturligt nog också har lett till ökad uppmärksamhet.
Ännu en yttre faktor som kan ha haft betydelse är förändringen av det sätt på vilket en demokrati som Sverige hanterar sin uppgift att förmedla utrikespolitisk information. Efter 1945 har den traditionella diplomatiska sekretessen och förtroligheten kritiserats i ökande grad. Till att börja med höll UD sina Wallenbergkort tätt mot bröstet med utgångspunkt från den traditionella föreställningen att ju mindre som sägs i ett ärende som detta, desto bättre. Medierna, å sin sida, har efter 1945 blivit alltmer högljudda, även gentemot utrikesledningen, inte minst efter det att den moderna tabloidjournalistiken fick fäste genom etableringen av Expressen 1944. UD:s sätt att hantera sin utåtriktade kommunikation, som byggde på förtrolig information till redaktören, förkastades med tiden av pressen, som krävde en öppenhet i denna sak som i andra som tjänstemännen inte var vana att ge. På detta sätt skapades ett informationsklimat kring Wallenbergfallet som med nödvändighet ledde till att UD utsattes för kritik, delvis besk sådan, för sekretess och hemlighållande men också för senfärdighet och självgodhet. När resultatet – Wallenberggåtans lösning – lät vänta på sig, kom denna kritik oundvikligen att utvidgas till att gälla även maktfullkomlighet och inkompetens.
Några exempel från UD:s egna vaktrapporter kan belysa detta.
I november 1946 utkom den första av många Wallenbergböcker som reste kritik mot UD, Rudolph Philipps Raoul Wallenberg: diplomat, kämpe, samarit. UD ansåg det rätt att försöka förhindra att olämplig information framkom i samband med publiceringen av
11Så t.ex. i det officiella krigsminnesverket Norge i krig, utgivet i Norge 1950.
12T.ex. i UD:s memorandum till Sovjet i september 1954, cit. i Rudolph Philipp, Raoul Wallenberg, utg. 1981 s. 209 f.
13Peter Novick, The Holocaust in American Life. New York 1999.
658
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
denna bok. Dagens Nyheters redaktör Gunnarsson sammanfördes med kabinettssekreterare Westman och chefen för den politiska avdelningen, Sven Grafström, för att få ”vissa upplysningar” som motvikt till det som kunde förväntas av boken. Dessutom gjordes en rundringning till inflytelserika tidningsmän för att generellt påverka opinionen. Vakthavande på pressavdelningen berättar om sitt tillvägagångssätt: ”Utan att nämna Philipp eller att en bok om Wallenberg just skulle utkomma meddelade jag att man inom kort kunde vänta sig publicitet om Wallenberg, bland annat uppgifter om att han fortfarande var i livet. Jag hemställde att sådana uppgifter inte skulle tas som utgångspunkt för en mot ryssarna riktad kritik”. Syftet var att hindra att en sådan kritik skulle försvåra arbetet med att få hem Wallenberg, ”om han nu verkligen skulle vara i livet”. Man kan dock inte bortse från att det i sig inte var önskvärt med någon kritik mot Sovjet.14
Uppmaningar om att skriva så lite som möjligt ser ut att ha präglat UD:s kommunikation med svenska medier under ganska lång tid. Så sent som 1952, i samband med att Wallenberg in absentia tilldelades Illis Quorum, fick en av Dagens Nyheters journalister följande svar på sin närmast rutinmässiga fråga: ”Vad gör UD i Wallenbergaffären? När gjordes den sista démarchen?”:
Jag kan endast svara som vi alltid gjort under den senaste tiden, nämligen att UD inte kan meddela någonting i fallet Wallenberg och att ärendet bäst gagnas av att det inte blir publicitet.15
Det säger sig självt att utrikesdepartementet med denna attityd blottade sig för kritik från mediernas sida.
Att knapphändig information till allmänheten inte bara var en fråga om stil och vanor framgår av vaktrapporterna. Diplomatins eget modus operandi står i vissa avseende i direkt motsättning till informationssamhällets naturliga krav på att få veta mer och framför allt att få veta vad nästa steg kommer att bli när en situation uppstår. Diplomaterna kunde ibland ha svårt att svara när dessa krav ställdes. Ett talande exempel på detta inträffade när UD skulle besvara pressens fråga om Vysjinskijs note av den 18 augusti 1947, som helt sensationellt meddelade att ”Wallenberg inte finns i Sovjetunionen och att han är okänd hos oss”. Noten distribuerades i översättning till samtliga nyhetsbyråer den 21 augusti. Den natur-
14Vaktrapport, 12 november 1946. 2 EuI, Mapp ”Pressbyråns samling vaktrapporter samt
15Vaktrapport, 11 november 1952, ibid.
659
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
liga frågan från pressens sida var naturligtvis: Vad händer nu? Vad gör Sverige efter detta? UD lät meddela följande svar:
På förfrågan om vad det ryska meddelandet om Wallenberg innebär ligger det i sakens natur, att det icke kan bli någon förnyad framställning i Moskva. Det ryska utrikesministeriets utförliga svar på de svenska framställningarna anger att ytterligare upplysningar om Wallenbergs öde icke stå att erhålla genom de ryska myndigheterna.16
Två månader senare preciserade pressavdelningen i ett annat sammanhang att UD ansåg sig ha fått tillräckligt svar i Vysjinskijs note: ”UD har fått svar från Moskva på sina démarcher”. Det blir alltså ”ingen ny démarche till Moskva”.17 Det säger sig självt att denna i och för sig korrekta diplomatiska tolkning av motpartens meddelande knappast kunde tillfredsställa otåliga journalister eller kritiker. Som vi snart ska se väckte likväl UD:s hållning 1947 mindre kritik i pressen än den senare skulle komma att göra. I augusti 1947 tog nämligen även pressen Vysjinskijs meddelande ad notam. Men strax därpå förändrades bilden, och kravet på att Sverige måste göra något växte. UD:s avvisande av att det kunde finnas mer att hämta i Moskva utsattes för stark och med tiden omfattande kritik i pressen. Detta var en hållning från myndigheternas sida som inte kunde accepteras, ja som faktiskt avslöjade att man hela tiden hade gjort för lite.
Vissa allmänna faktorer kan alltså bidra till att förklara varför Wallenbergfallet i motsats till andra försvinnanden drog till sig en så kraftigt ökande uppmärksamhet vartefter åren gick. Det kalla kriget, en gradvis förändring av hur judarnas öde uppfattades, samt den inneboende motsättningen mellan diplomaters och journalisters uttryckssätt, kan förklara både varför fallet blev alltmer uppmärksammat och varför uppmärksamheten ledde till växande kritik. För att kunna bedöma kritiken närmare måste vi emellertid gå till själva pressmaterialet och se vad som faktiskt skrevs och vad UD svarade under ärendets olika skeden. Det framkommer då att opinionen kring UD:s hantering av fallet Raoul Wallenberg under den första perioden 1946 – 51 genomgår en utveckling i markant kritisk riktning. Kritiken växer emellertid fram i oregelbundna skov och har ett varierande innehåll beroende på om det är hänsynen till familjen, initiativ från den bredare aktionskommittén eller händelser i det partipolitiska spänningsfältet – däribland synen på relatio-
16Vaktrapport, 21 augusti 1947, ibid.
17Vaktrapport, 21 oktober 1947, ibid.
660
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
nerna mellan öst och väst – som motiverar missnöjet med att svenska myndigheter inte har större framgång i detta ärende.
Kritiken väcks – och tillbakavisas (1946 – 47)
Under hela året 1946 kunde UD:s tjänstemän arbeta med ärendet med mer eller mindre full uppbackning från pressen. Rapporterna om UD:s undersökning av Edward af Sandebergs uppgifter om att Wallenberg lever är uteslutande positiva. ”UD forskar ivrigt efter Wallenberg”, UD tar ”krafttag för Wallenberg”, lyder pressens rapporter sommaren 1945.18 Varje initiativ omtalas som positivt och utgår på ett allmänt sätt från att initiativen förs vidare. Handelstidningens ledare beträffande af Sandeberg är talande: de nya upplysningarna från detta vittne ”bör vara tillräckliga för att sätta fart på de undersökningar om den svenska diplomatens öde som redan tidigare bedrivits av vårt UD. Det gäller dock här en man, som gjort en mycket stor humanitär insats [...] en nästan legendarisk figur [vars] namn flög på ryktets vingar runt i Europa. Det bör under sådana förhållanden vara en hederssak för Sverige att göra sitt yttersta för att bringa klarhet över hans öde [...]. Man vill livligt hoppas, att UD sätter till alla klutar för att bringa klarhet i saken”.19 Uttrycket ”hederssak för Sverige” upprepas i flera kommentarer i samband med kungens ingripanden genom den audiens han gav Maj von Dardel och Edward af Sandeberg. Pressen uppfattar det som att svenska myndigheter lämnar ”[i]ntet oförsökt för att få klarhet om Wallenberg”.20
Hösten 1946 kan man skönja ett första missnöje i opinionen. Det är familjen Wallenberg/von Dardels reaktioner på vad de uppfattar som feghet och senfärdighet från UD:s sida som nu för första gången kommer till uttryck offentligt. Än så länge framförs emellertid detta missnöje ganska lågmält i medierna. Även den omständigheten att American Joint Distribution Committee ger en gåva på 2 500 dollar till familjens privata efterforskningsarbete refereras helt neutralt och utan udd mot UD under rubriken ”USA stöder forskningar efter Wallenberg”.21 Det som framkommer av kritik beror i första hand på journalisten Rudolph Philipp, som sedan våren 1946 har samlat informationer i samarbete med
18
19Handelstidningen 30.06.1946.
20Dagens Nyheter 1.07.1946,
21
661
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
Wallenbergs mor Maj och hans styvfar Fredrik von Dardel samt halvbrodern Guy.22 I boken Raoul Wallenberg. Diplomat, kämpe, samarit från november 1946 hävdar han att Wallenberg är i livet och att han (författaren) till och med vet var han finns. Förhandsrapporterna om denna bok väcker stor uppmärksamhet och etablerar det förhållandet att de anhöriga påstår sig besitta dokumentation om Wallenberg som UD inte känner till respektive inte lägger tillräcklig vikt vid. Det finns alltså hädanefter en påstådd alternativ informationsbank till UD:s dokument och granskningar, och därmed väcks frågan om huruvida myndigheterna egentligen befinner sig på en adekvat informationsnivå. Riksdagsledamoten Elis W. Håstads (h) interpellation i andra kammaren, som i utrikesminister Undéns frånvaro besvaras den 27 november 1946 av statsminister Erlander, är talande i sin formulering enligt följande:
1.Vilka fakta äro för regeringen kända rörande Raoul Wallenbergs öde?
2.Vill regeringen lämna kammaren en redogörelse för vad som åtgjorts och alltjämt måste åtgöras ... för att rädda Wallenbergs liv eller klarlägga hans öde...?23
I denna första parlamentariska exponering av konfliktämnena i fallet Wallenberg är replikväxlingen mellan interpellanten och statsministern behärskad. Statsminister Erlander försäkrar att UD har ”prövat och följt alla de uppslag och spår, som på en eller annan väg kommit till dess kännedom”, och lämnar sedan en omsorgsfull och detaljerad redogörelse för alla de spår som har följts och alla de kontakter som har tagits med sovjetiska myndigheter. Denna redogörelse, som utarbetades av UD:s politiska avdelning, är den första i en rad detaljerade sammanställningar som dag för dag återger händelserna i fallet Wallenberg, från och med Söderbloms telegram från Moskva den 17 januari 1945 där han berättar att sovjetiska militära myndigheter har tagit hand om Wallenberg och hans egendom.24 Den kronologiska uppställningen, som delades ut i stencil
22Rudolph Philipp kom till Sverige som flykting från Österrike under
23Interpellationen framställdes den 13 november och behandlades den 27 november 1946. RD 1946 Nr. 38 s.
24UD utarbetade flera sådana kronologiska sammanställningar. Den äldsta, som måste betraktas som ett förarbete till den som Erlander lade fram i riksdagen den 27 november 1946, finns i UD:s arkivbox 245, ”PM angående efterforskningen av Raoul Wallenberg”. Den går från den 17 januari 1945 till den 10 mars 1946. En alternativ version har framlagts av
662
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
till riksdagens ledamöter, ger intryck av livlig aktivitet från UD:s sida. ”Jag hoppas”, avslutar statsministern, ”att interpellanten ger mig rätt i att de mest enträgna och allvarliga försök gjorts att erhålla visshet om Wallenbergs öde [...] och att regeringen icke med vad som gjorts betraktar fallet Raoul Wallenberg som ett avslutat ärende”. Håstad tackar för detta med att ge regeringens ansträngningar sitt oförbehållsamma gillande och fäster sig särskilt vid att man inte betraktar Wallenbergfallet som avslutat utan vill göra ”alla ansträngningar” i det fortsatta arbetet med att skapa klarhet. Särskilt vad angår departementets ”många erkännansvärda aktioner i Moskva, Budapest, Bukarest, Bern och vid Heliga Stolen”, anmärker Håstad att UD nog ”i hög grad [varit] pådrivande”, och det gäller särskilt gentemot ”legationen i Moskva”. Moskvasändebudet Staffan Söderbloms démarcher till ryssarna skulle, menar Håstad, inte kommit till utan utrikesledningens påtryckningar hemifrån. Detta innebär en kritik av sändebudet Söderblom, som med namns nämnande anklagas för passivitet. Interpellanten menar ändå att ”[...] jag tror mig ha säker grund för påståendet, att utan utrikesledningens bestämda inskridanden och instruktioner skulle minister Söderbloms démarcher [...] inte ha blivit så många och så energiska”. Å andra sidan implicerar kritiken ett ytterligare och mycket klart erkännande av det arbete som har gjorts och som görs från Stockholm.
Det som har fått interpellanten att ta upp saken, och som utgör den underliggande anklagelsen i interpellationen, är de förhållanden som avslöjas i Philipps bok vad avser UD:s hållning till de berörda, de anhöriga – ”den legitimaste parten i detta fall”. Det gäller det ”likgiltiga uppträdande” som särskilt det dåvarande sändebudet minister Gunnar Hägglöf har visat gentemot Wallenbergs mor genom att inte besvara hennes två ”inträngande vädjande brev” och genom att inte göra något försök att kontakta henne eller någon annan anhörig under sommarvistelsen hemma i Sverige 1946. Det borde vara sändebudets självklara plikt att aktivt uppsöka de anhöriga och tala med dem, påpekar Håstad. Till UD:s försummelser hör också att man in i det sista har ansträngt sig för att ”visa upp att Wallenberg [...] inte de jure intog ställningen som chargé d'affaires” i Budapest, något som är olämpligt just när det gäller ryssarna eftersom de i handelsavtalet med Sverige 1928 erkänner vittgående
Rudolph Philipp i Allt 1951/3, omfattande tidsperioden från den 8 mars 1945 till den 10 mars 1946.
663
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
rättigheter med hänsyn till diplomatisk immunitet. I övrigt hoppas även Håstad att det nya handelsavtalet med Sovjet och ”den atmosfär av livligare och förtroendefullt umgänge mellan Sverige och Sovjetunionen” som det måste bidra till, bland annat genom ”de stora favörer, som detta avtal erbjuder Sovjetryssland”, kommer att göra sitt till för att fallet Wallenberg snart uppklaras.
Interpellationens ethos har således sitt ursprung i hänsynen till de anhöriga, medan det omedelbara skälet har samband med publiceringen av Philipps bok, den första boken om Wallenbergfallet bortsett från Langlets minnen, som utkom ungefär ett år tidigare, hösten 1945. Håstad gör en explicit hänvisning till detta skäl när han å ena sidan försäkrar att han ”inte på något sätt har haft någon kollaboration med doktor Rudolph Philipp” medan han å andra sidan oförbehållsamt hyllar Philipp för att han ”av rent idealistiska skäl, satt in sin ovanliga, om än ibland väl sprudlande intelligens, sina enastående kunskaper om Centraleuropa och sin outsläckliga mänsklighetslidelse för att medverka till detta mysteriums uppklarande”. Vid denna tid betraktades följaktligen den österrikisktjeckiske immigranten som kontroversiell. Håstad ansåg sig tvungen att två sig från misstanken om att gå i hans ledband. Exempelvis gick Håstad överhuvudtaget inte in på Philipps antydningar om att Wallenberg kan ha varit amerikansk agent. UD, däremot, fäste sig vid detta påstående i boken. Dåvarande chargé d'affaires i Moskva, Ulf
25 Rapport 10.12.1946, i Raoul Wallenberg. Redovisning från den
664
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
Interpellationen i riksdagen i november 1946 fick omedelbar effekt. Dagen efter statsministerns svar till Håstad sände man, utan att allmänheten fick kännedom därom, ett besked till legationen i Moskva om att en ny skriftlig démarche om Wallenbergfallet skulle göras till Sovjet, nu med uttrycklig hänvisning till att ”fallet Wallenberg väckt uppseende inom svensk allmän opinion [och] förfrågan i svenska riksdagen”. Démarchen formulerades dessutom ovanligt skarpt i det att Sveriges regering nu för första gången ”ansåg sig ha rätt att förvänta ett bestämt besked”. Den framfördes till ryssarna vid ett par tillfällen i mitten av december 1946, och
Dessa rörelser bakom kulisserna förefaller inte ha nått ut till den svenska pressen. Det finns inget pressklipp på UD eller Riksarkivet som tyder på att medierna kände till det som hände som efterspel till interpellationen. Under våren 1947 fortsatte i stället media att rapportera händelser och åtgärder som i princip pekade fram mot ett lyckligt slut, det vill säga mot att Wallenberg var i livet och kanske snart kunde komma tillbaka. Guy von Dardels kontakt med den amerikanska presidenten, Truman, i mars väckte ett sådant hopp, och togs upp av pressen. Likaså Maj von Dardels hänvändelse till det sovjetiska Röda Korset i april, som följdes upp av självaste Folke Bernadotte vid den internationella Röda Korskonferensen i Paris i maj.27 Samtidigt fortsatte raden av utlänningar att träda fram med lovande besked och spår. De tendenser som hade varit så karakteristiska i pressens rapportering 1946, fortsatte alltså under våren 1947. Allt som kunde tolkas positivt, att han var i livet och skulle kunna hittas, drogs fram. Det som hände därefter, dvs. att UD efter noggrann granskning i varje enskilt fall tvingades att lägga historierna åt sidan (det gäller såväl det estniska spåret i februari som det slovakiska i juni 1947), rapporterades inte. De ursprungligen optimistiska rapporterna slogs upp förhållandevis
26Arbetsgruppen s. 187.
27Aftonbladet 27.03, Svenska Dagbladet 22.04, 24.04, Aftonbladet 13.05 1947.
665
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
stort, medan de nedslående resultaten av granskningarna väckte mindre, om överhuvudtaget någon, uppmärksamhet.28 På så sätt bildades ett mönster – det är frestande att kalla det en medielogik – för det som därefter etablerades som berättelsen om Wallenberg: att han ideligen blev sedd därute och att spår dök upp medan myndigheterna hemma, trots alla sina granskningar, aldrig ”lyckats helt att få en uppslagsände”, som Håstad formulerade det. UD levererade helt enkelt inte det man hoppades på – och förväntade sig – i saken.
Särskilt påtaglig blir denna nyhets- eller medielogik om man jämför den med de centrala aktörernas egna åsikter. Söderblom ansåg, enligt vad han själv meddelade sovjetmyndigheterna, att Wallenberg var död. Hans efterträdare som sändebud i Moskva, Gunnar Hägglöf, höll inte för uteslutet att han omkommit under striderna i Budapest. Madame Kollontaj måste, enligt Söderbloms rapport hem till Stockholm, ha stött dem i denna syn sedan hon återvänt till Moskva i mars 1945. Söderblom rapporterar att han flera gånger har talat med Kollontaj, som är enig med honom om att det är bäst för Wallenbergs mor att hon får slutgiltigt besked om att sonen är avliden.29 Söderblom uttrycker detta i ett brev till UD 1951 och betonar att det uteslutande är den mänskliga hänsynen till fru von Dardel som motiverar honom att be om sovjetmyndigheternas bekräftelse av att Wallenberg inte längre är i livet.30
Utåt nämns ingenting om detta. Statsminister Erlander försäkrar 1946 i riksdagen att ”regeringen icke [...] betraktar fallet Raoul Wallenberg som ett avslutat ärende” utan att den i sina ansträngningar har ”eggats av förhoppningen att Wallenberg trots allt befinner sig i livet”.31 Regeringen har således en annan åsikt än sitt sändebud. Grunden för denna mycket påtagliga skiljaktighet kan vi i efterhand bara gissa oss till, eftersom frågan om huruvida Wallenberg var i livet eller inte aldrig förefaller ha varit föremål för något explicit övervägande.
Under alla omständigheter står det klart att åtminstone Söderblom ansåg sig ha goda skäl för sin uppfattning. Söderbloms syn hade formats, troligtvis som ett direkt resultat av samtal med
28Spår efter Wallenberg i Estland: Aftonbladet 11.02. 1947, ungraren von Maasburgs vittnesmål om Bratislava: Dagens Nyheter 7.06.1947.
29Arbetsgruppen s. 183. Det var offentlig känt att Söderblom hade flera samtal med fru Kollontaj om Wallenbergfallet i Moskva, jfr. statsmin. Erlander i RD den 27 november 1946. RD 1946 Nr. 38 s.13.
30Söderblom till UD 17.1.1951. P 2 EuI, mapp ”Pressbyråns samling vaktrapporter samt
31RD 1946 Nr 38 s.16, s. 19.
666
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
Men regeringen godtog inte denna uppfattning. Och när statsminister Erlander försäkrade Håstad att regeringen ”eggats av förhoppningen att Wallenberg trots allt befinner sig i livet” kan detta vara en hänsyftning på det möte han hade haft med Philipp och Guy von Dardel i kanslihuset den 22 november 1946, en vecka innan riksdagsinterpellationen skulle besvaras. Det var Philipp som hade ivrat för ett sådant möte och som hade använt sina kontakter i det socialdemokratiska partiet för att få det till stånd. Han nådde fram, inte bara till statsministern, utan till regeringen, som satt samlad i konferens och som var beredd att ta emot honom och von Dardel. Efter att regeringen hade lyssnat till Philipps 45 minuter långa utredning och studerat hans medhavda dokument, ska Erlander, enligt Philipp, ha sagt ”att problemet var tilläckligt klarlagt”, det vill säga att Wallenberg fortsatt kunde anses vara i livet
32”Jag är ganska övertygad om att han inte längre är i livet. Om han omkom under ett bombanfall eller kanske rent av genom rånmord vet jag inte”. Langlet i intervju med Folket 17.12.1947.
33Lars G:son Berg, Vad hände i Budapest. Stockholm 1949 s. 182.
34Kollontajs vän i Stockholm, Ada Nilsson, lämnade 1964 den upplysningen att Kollontaj våren 1945 hade varit orolig efter sitt besök hos Maj von Dardel, för att ”hon kanske hade ingivit fru von Dardel ett falskt hopp”. Nilsson minns också att Kollontaj ”själv icke var underrättad om situationen och att hon ansåg att saken strängt tagit icke angick hennes befattning”. Ada Nilsson, uttalande till Vi nr 38 1964. Om hon minns detta rätt, styrker det att Söderblom måste ha förstått Kollontaj på det sätt som här hävdas.
667
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
och att regeringens kommunikation med Moskva måste formuleras på motsvarande sätt. I alla fall innebar statsministerns svar till riksdagen att han ansåg att Wallenberg kunde vara i livet.35
En intressant fråga i detta sammanhang är om Undén, som inte var med vid mötet den 22 november, skulle ha uttryckt sig på samma sätt. Utrikesministern uppfattades inom UD som mer skeptisk till teorin om att Wallenberg var i livet, än vad statsministern var. Visserligen avvisar Erlander bestämt i sina memoarer att hans utrikesminister skulle ha haft en annan uppfattning i Wallenbergaffären än han själv.36 Men flera av Undéns medarbetare har i efterhand sagt att utrikesministern från första stund behandlade saken med ovilja, att han blev ”avig och snäv” när den kom upp.37 I allmänhet anförs politiska skäl till att Undén ”ogillade att genom detta ärende komma i motsatsställning till Sovjet”.38 Men man kan fundera över om inte motviljan berodde på att Undén delade sändebuden Söderbloms och Hägglöfs åsikt att Wallenberg högst sannolikt var död. Visserligen preciserar Undén 1951 att ”Utrikesdepartementet [...] hela tiden arbetat med hypotesen, att Wallenberg kan vara i livet”. Men själv trodde han inte på hypotesen och det gjorde ärendet ännu tyngre att hantera.39
Det förefaller som att Undéns motvilja inte är känd utåt. I den politiska miljön i Stockholm var det Söderblom som fick skulden för den passivitet man ansåg råda i saken. Håstads formulering att ”jag tror mig ha säker grund för påståendet” att Söderblom är passiv, UD däremot agerar aktivt gentemot ryssarna, kan bero på att han kände till sändebudets syn på saken, men knappast Undéns. Söderblom sa också senare att ”jag har särskilt kritiserats, för att jag ”dödförklarade” Wallenberg”. Sådan kritik kan han ha fått muntligen och off the record i Stockholm. Det är inte känt att han i tjänstesammanhang ådrog sig kritik för sin hantering av saken. Han kan ha delat sin utrikesministers syn på frågan om huruvida Wallenberg var i livet eller ej.40
I mitten av juni 1947 framställde Håstad ännu en interpellation till regeringen: ”Vilka ytterligare åtgärder överväger regeringen för
35”Sanningen om fallet Wallenberg”, Allt 1951/1 s. 9 f. Detta möte bekräftas egendomligt nog inte i Tage Erlanders memoarer, se Tage Erlander,
36Tage Erlander,
37Per Anger, Sven Dahlman och Arne Lundberg, ref. i Yngve Möller, Östen Undén. En biografi. Stockholm 1986 s. 278 f.
38Ibid. s.279.
39Undén i RD 1951 Nr. 20 s. 118, uth. HFD.
40Söderblom till UD 17.1.1951. op.cit.
668
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
att äntligen bringa klarhet [...] över Wallenbergs öde?”41 Anledningen var uppgiften i Dagens Nyheter om att den österrikiske baronen Nikolaus von Maasburg påstod att han hade suttit i Wallenbergs granncell i slottet Ceklis utanför Bratislava i maj 1945. Utrikesminister Undén, som besvarade interpellationen i riksdagen den 1 juli 1947, kunde förklara att Maasburgspåret länge hade varit känt för UD och att det utan resultat hade granskats noga. Undén utlovade emellertid ”ett nytt hörande av Maasburg på grundval av hans uttalande i Dagens Nyheter”. Även det blev resultatlöst. Håstad kunde då inte göra något annat än att upprepa sina argument från förra interpellationsdebatten – att Utrikesdepartementet måste göra allt för att komma till klarhet, att man måste använda handelsavtalet så långt det var möjligt, och att de anhöriga hela tiden måste hållas underrättade och ”bibringas medvetande om att regeringen oavbrutet, utan uppehåll och med all den makt regeringen kan ha till sitt förfogande, fullföljer efterforskningarna och förhandlingarna”. De anhöriga, som fortfarande låg Håstad närmast om hjärtat, fanns för övrigt definitivt i departementets tankar vid denna tid. När DN publicerade artikeln om Maasburg kontaktades Maj von Dardel efter några dagar och informerades om att UD tidigare hade förhört honom men att hans uttalande inte stämde med vad han hade sagt tidigare. Även Fredrik von Dardel förefaller ha kontaktats i samma ärende.42
Ordväxlingen efter Håstads andra interpellation avslutades i en om möjligt ännu mer positiv ton än den första, i det att Håstad riktade sitt ”vördsamma tack till hans excellens utrikesministern [...] för de utfästelser som excellensens svar utmynnade i”. Inför regeringens väl dokumenterade ansträngningar måste interpellanten kapitulera, så mycket mer som Undén i sitt svar lade in en passage som mycket tydligt visade att UD nödvändigtvis måste bedriva sina efterforskningar med en grad av diskretion som innebar att pressen och allmänheten inte kunde underrättas om allt. Många av de spår som följdes upp pekade nämligen mot personer som hade fått kännedom om Wallenberg under den tid de själva satt i fängelse eller koncentrationsläger i Sovjet eller Centraleuropa, och som man därför inte kunde få att tala utan garantier om absolut diskretion:
Jag är naturligtvis fullt medveten om, att det svar å herr Håstads interpellation som jag här lämnat, måste te sig som otillfredsställande för hr Wallenbergs anhöriga liksom för alla dem, som ivrigt intressera sig för
41RD 1947 Nr 31 s.
42Enl. handskrivna tjänsteanteckningar på det ark där pressklippet är uppklistrat.
669
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
hans öde. Jag kan endast upprepa statsministerns försäkring i november, att utrikesförvaltningen med all kraft fullföljer strävandena att bringa klarhet i fallet.
Med denna förklaring sökte utrikesministern ta död på den populistiska anklagelsen om att regeringen ”inte gjorde något” i Wallenbergfallet. Regeringen gjorde något. Men den kunde av principiella skäl inte alltid säga vad.
Vysjinskijs svar, Wallenbergaktionens start (1947)
Sommaren 1947 kom äntligen ett svar från Sovjet. Den 18 augusti meddelade vice utrikesminister Vysjinskij legationen i Moskva att alla ryska ansträngningar hade varit förgäves. Wallenberg var ”okänd för oss”. ”Det återstår då endast att förmoda, att Wallenberg under striderna i Budapest omkommit eller blivit tillfångatagen av Szalasis anhängare.” Nyheten nådde stockholmspressen den 22 augusti och fick tre spalter i Svenska Dagbladet, knappast något stort uppslag. Den väckte inte heller de andra tidningarnas uppmärksamhet i långt när samma grad som man senare skulle erfara. Detta hängde delvis samman med att man på sätt och vis fann sig i svaret. Stockholmstidningen godtog Vysjinskijs försäkran i det närmaste utan invändningar och uttryckte på ledarplats att det ryska svaret ”tillmötesgår helt de svenska önskemålen om ett klart besked från Sovjetregeringens sida och möts därför med uppskattning på svenskt håll”.43 Det dröjde emellertid inte länge förrän det sovjetiska svaret på ett uttömmande sätt vederlades av en ny konstellation i opinionsbilden: en aktion bestående av Wallenbergs familj assisterad av Rudolph Philipp, nu understödd av de organisationer som under namnet Wallenbergaktionen ställde sig bakom saken. Genom denna aktions tillkomst förändrades opinionsbilden dramatiskt. Samtidigt med denna förändring inträffade dock bakom kulisserna den tragiska händelse som av allt att döma låg till grund för det sovjetiska svaret, dvs. att den ryska säkerhetstjänsten undanröjde problemet Raoul Wallenberg en gång för alla – trodde den.
De synnerligen invecklade händelserna sommaren 1947 – Håstads interpellation, bildandet av Wallenbergaktionen, Vysjinskijs note, och så den skarpa debatten om hur den skulle
43
670
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
uppfattas – kan i dag sorteras efter enskilda händelseförlopp på följande sätt:
Håstads interpellation hade sin utgångspunkt i von Maasburgs information, som offentliggjordes i pressen den 7 juni 1947. Från MIDs sida betraktades redan Håstads första interpellation och pressdebatten kring Philipps bok som en obehaglig ”kampanj” mot Sovjet som borde bemötas i form av en note som gav Sverige ett svar. Hemställan om säkerhetstjänstens medverkan i detta skickades från MID i mitten av maj.44 Håstads andra interpellation kan även den ha uppmärksammats på samma sätt, men ännu mer gäller detta en händelse som utlöstes helt fristående från interpellationen, nämligen en appell från de svenska kvinnoorganisationerna direkt till Stalin. Bakgrunden till denna appell var att Raoul Wallenbergs mor i mitten av juni offentliggjorde ett öppet brev till de svenska kvinnoförbund som nyligen hade protesterat mot ett fall av rasdiskriminering på en amerikansk båt i Malmös hamn. Det måste vara ”lika mycket värt att få Eder medkänsla och Eder hjälp” att protestera mot Sovjetmyndighetens behandling av min son, skrev Maj von Dardel till organisationerna. ”Jag [ber] Eder som kvinna att komma till min hjälp samt i Edert och Eders organisations namn fordra, att vår mäktiga granne i öster friger den man, som tusentals ungerska mödrar hava att tacka för sina barns liv”.45 Hon fick svar. Svenska sektionen av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet tog initiativ till en kontakt med andra kvinnoorganisationer. Initiativtagarna skred till verket trots utrikesminister Undéns direkta varning om att en hänvändelse till Stalin skulle kunna störa den diplomatiska kontakt som upprättats.46 Under loppet av några veckor hade 17 kvinnoorganisationer med 60 000 medlemmar undertecknat en skrivelse till Stalin med en appell om Wallenbergs frigivning. Mobiliseringen inför skrivelsen väckte åtskillig uppmärksamhet under försommaren, och den slutliga versionen överlämnades under full pressbevakning till det sovjetiska sändebudet i Stockholm den 15 juli 1947.
Kvinnoorganisationernas initiativ noterades i hög grad av utrikesdepartementet i Moskva. ”Under senare tid har svenskarna satt denna fråga i omlopp med ökad intensitet”, rapporterade MID till säkerhetstjänsten den 7 juli, efter att Kvinnoförbundet för Fred
44Arbetsgruppen, dok. 24: Vysjinskij till Abakumov 14.05.1947.
45
46Mia Leche, ”Raoul Wallenberg än en gång”. Göteborg Handelstidning 26.01.1951, upplyser att kontakten med Undén togs via Kerstin Hesselgren. UD:s vaktrapporter noterar ingen direkt kontakt med kvinnoföreningarna.
671
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
och Frihet hade börjat agera. Saken har ”har ånyo aktualiserats i Sverige”, hette det i en ny skrivelse 14 dagar senare, efter det att petitionen till Stalin hade lämnats. Det svenska opinionstrycket användes nu uttryckligen som ett argument gentemot säkerhetstjänsten för att Sverige måste ”erhålla något svar”.47
Vi vet i dag att svaret sannolikt var att Wallenberg avrättades, kanske till och med under dessa julidagar. Därför kunde noten till Sverige den 18 augusti 1947 få den infama formulering den fick: ”att Wallenberg inte finns i Sovjetunionen och att vi inte känner till något om honom”.48 Det kan självklart tänkas att han redan var död eller att han omkom först senare – säkra bevis finns som bekant inte, och den
Men samtiden visste givetvis ingenting om detta. Vad som hände internt i Sovjetsamväldets säkerhets- och utrikestjänster var för samtiden absolut ogenomträngligt. I Sverige gick Wallenbergärendet sin gilla gång helt opåverkat av detta. I mitten av juli 1947 var UD:s pressavdelning i Stockholm mest upptagen med att ta avstånd från en pågående polemik mellan Rudolph Philipp och ungraren Lévai, där de helt offentligt diskuterade ett Wallenbergspår som Philipp ansåg vara ett falsarium. Den 14 augusti frågade en av Aftonbladets journalister UD om man hade hört om kvinnoorganisationernas skrivelse till Stalin hade lett till något resultat. Som så ofta tidigare måste svaret bli: ”Vi har inte fått reda på några nya uppgifter i Wallenbergforskningen. Undersökningarna fortgår”.49
47Arbetsgruppen, dok.nr. 25 och 26, Vysjinskij till Abakumov 7.07.1947, 22.07.1947. Av påskrift på det sista dok. framgår att säkerhetstjänstens chef Abakumov den 17 juli lämnade det svaret direkt till utrikesminister Molotov, enligt Vysjinskijs önskemål.
48Här återges Arbetsgruppens översättning s. 399 f. UD:s egen översättning, som skickades ut till pressbyråerna i Stockholm, har som framgår ovan en något annorlunda valör.
49UD vaktrapport 14 augusti 1947, jfr, vaktrapporter
672
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
På opinionsplanet skedde emellertid något. När kvinnoorganisationerna hade överlämnat skrivelsen till Stalin hade de fått ett bestående intresse för saken. Under
Den nedslående Vysjinskijnoten gav den nya aktionen en flygande start. Om pressen till att börja med tog Sovjets svar för givet, så gjorde aktionen det inte. Att tillbakavisa den sovjetiska versionen blev således dess första uppgift. Därefter var det dags att svara på de kommentarer som UD kände sig tvunget att göra med anledning av aktionens skarpa tillbakavisande av ryssarna. ”Erinringar” kallade byråchef Dahlman på UD:s pressbyrå dessa kommentarer, som i pressen trycktes under rubriken ”UD korrigerar” och som strax mötte mothugg från aktionen under rubriken ”UD söker diskreditera våra vittnen”.52
Mellan UD och aktionen uppstod således snabbt spänningar. Men relationerna var inte sämre än att aktionens egen undersökningskommission, bestående av generaldirektör Anders Örne, professor Lise Meitner, författarinnan Mia
50Guy von Dardel, ”Inofficiella initiativ”, Bilaga 1 i Arbetsgruppen s. 210.
51Vilka organisationer som egentligen stod bakom Wallenbergaktionen meddelades sällan offentligheten. I materialet för denna undersökning finns ett pressklipp från 1964 som ger detaljer i det avseendet. Organisationerna var vid denna tidpunkt: Fredrika
52Sveriges Morgontidning 23.08, Arbetaren 29.8,
53Det är lite oklart när och hur denna undersökningskommission tillsattes. Divergerande upplysningar hos Philipp i Allt 1951/1 s. 13, och Mia Leche, ”Raoul Wallenberg än en gång”.
673
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
ske i förtroende och att kommissionen inte fick åberopa UD:s material, vilket visade sig vara svårt att efterleva. Kommissionen hade förutom UD:s akter även familjen Wallenbergs dokumentation och i synnerhet Philipps med tiden omfattande samlingar att ösa ur. Den 19 oktober 1947 avslutade kommissionen sina granskningar och sammanfattade att man fann det ”övertygande utrett” att Raoul Wallenberg efter det att han togs i ryskt förvar i januari 1945 ”och i varje fall intill tämligen nära tid – befunnit sig i livet i ryskt förvar på skilda platser såväl inom som utom sovjetryskt område”.54
Genom detta sensationella påstående bara två månader efter det att ryssarna hade lämnat sitt svar, nämligen att Wallenberg förmodligen var död i januari 1945, hade opinionsrörelsen kring Wallenberg nu fått en från UD fristående expertinstans som hade lämnat ett svar på gåtan Wallenberg – ett svar som gick stick i stäv mot den ryska versionen.
Detta svar ledde omedelbart till en konfrontation mellan aktionen och UD eftersom UD var tvunget att ta avstånd från alla uppgifter som läckt ut till pressen om att kommissionen hade använt departementets material. Man hävdade att det i så fall rörde sig om
Göteborg Handelstidning 26.01.1951. I alla fall tycks kommissionen ha tillsatts långt innan svaret från Vysjinskij kom, och påverkades således inte av detta.
54”När kommer Raoul Wallenberg”. Intervju med Philipp i Se nr 17,
55UD Vaktrapporter
56Erlander
674
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
På frågan, om UD kommit till ett annat resultat än kommittén, svarades: Många rykten ha gått om att Wallenberg varit i livet efter den 17 januari 1945. Men, som Excellensen nämnt i interpellationssvaret i juni i år, har UD sökt komma i förbindelse med de personer på vilkas utsago dessa rykten grunda sig, och det har genomgående visat sig omöjligt att på denna väg komma till någon som helst klarhet.57
”En rad nya spår har under året framkommit”, skrev Undén i sin redogörelse till riksdagens utrikesnämnd vid årsslutet 1947, ”men vid noggranna undersökningar [...] ha samtliga visat sig falska”.58 Detta uttalande hänvisade i huvudsak till spår som framkommit genom Wallenbergaktionen. Att aktionens material inte uppfyllde UD:s mått kunde knappast sägas så mycket klarare.
Bakom kulisserna skedde likväl ett närmande. Den 3 november 1947 inbjöds aktionsledningen och dess undersökningskommission till ett möte i kanslihuset med såväl statssom utrikesministern samt två av UD:s tjänstemän. Erlanders och Undéns syfte med mötet var att få Wallenbergaktionen att samarbeta med UD genom att ställa sitt material till förfogande. Detta avslogs med hänvisning till att en av UD:s tjänstemän hade nämnt aktionen i nedlåtande ordalag och att man ställde sig tvivlande till UD:s förmåga att hantera ett så känsligt material som det som aktionen hade samlat in. Vad som i övrigt hände på mötet fick allmänheten veta först tio år senare, då Veckojournalen i februari 1957 publicerade det privata referat som lämnades till en av aktionsledarna, Birgitta de Vylder- Bellander. Detta referat avspeglade en stark antipati mot UD och Undén från aktionens sida, och förefaller inte särskilt professionellt formulerat. Undén korrigerade det strax som ”tendentiöst”, och rättade det ofta upprepade påståendet att han skulle ha ropat: ”Oerhört! Det är oerhört!” då aktionsledningen sa att den ansåg att Vysjinskij ljög. Flera inlägg, både i själva referatet och i debatten i samband med att Veckojournalen publicerade det, visade att spänningarna från 1947 fortfarande höll i sig tio år senare.59
Likväl skedde en försoning mellan departementet och aktionen. Det förefaller som att särskilt Erlanders tillmötesgående hållning bidrog till att familjen Wallenberg nu ville sluta fred med myndig-
57Vaktrapport, 21 oktober 1747 [sic] , UD 245.
58Hemlig redogörelse avgiven till utrikesnämnden. Stockholm 1948 s. 43.
59”Oerhört, sade Undén”.
675
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
heterna. Till och med den temperamentsfulle Rudolph Philipp övertalades att hålla sig tyst. ”De män, som numera handhar Raouls sak i UD, har en gynnsam inställning till vår aktion [...] vi önskar ett samarbete mellan regeringen, riksdagen och Raouls familj och vänner” – så löd hans sammanfattning efter mötet den 3 november 1947. Han lade därför ned sitt utåtriktade arbete, åtminstone för en tid.60
I Moskva noterade man det nya inslag som Wallenbergaktionen representerade i svensk opinion. I januari 1948 publicerade Novoje Vremja en lång artikel om ”Legenden om Wallenberg” som översattes och publicerades i Ny Dag den 3 februari 1948. ”I Sverige har en ny förtalskampanj mot Sovjetunionen skjutit fart. Den svenska och utländska reaktionens hejdukar har grävt i antisovjetsumpen samt dragit fram den så kallade ”affären Wallenberg” och satt den i omlopp [...] I pressen började man [1947] ihärdigt sprida fabler om ”Sovjets hemliga polis” som påstods hålla Wallenberg i sina fruktansvärda klor.” Kulmen av antisovjetisk hets nåddes, enligt Novoje Vremja, i januari 1948 då de tre riksdagsmännen von Frisen, Ture Nerman och W. Lundstedt vände sig till det norska Stortingets Nobelkommitté med förslaget att Wallenberg skulle tilldelas Nobels fredspris 1948. ”Så söker den svenska reaktionen dra in grannlandet Norge i sina sovjetfientliga spekulationer.” Hela saken, skrev den sovjetiska tidningen, utnyttjas enbart som en provokation av dem som inte vill försona sig med det faktum ”att de sovjetsvenska relationerna utvecklas vänskapligt”.
Paus – och ny framstöt (1948 – 51)
Under åren 1948, 1949 och 1950 tillkom det knappt några nya pressklipp i Presstjänstens Wallenbergmapp. Generellt är de flesta framställningar eniga om att UD under dessa år gjorde mycket lite, utöver den noggranna sammanställning och analys av allt tillgängligt material som det pensionerade sändebudet Erik Sjöborg, ”en diplomat av den gamla skolan”, påbörjade som enmansutredning.61 I detta arbete höll han kontakt med Philipp och fick därigenom insyn i Wallenbergaktionens material, utan att detta frambringade några nya, konkreta informationer. Ett spår, som kostat mycket att undersöka, framkom i oktober 1948 då en folkdomstol i Ungern, i
60Rudolph Philipp i Allt 1951/1 s. 14.
61Svenska Dagbladet 1.03.1951.
676
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
processen mot en grupp ungerska nazister, ansåg sig kunna fastslå att en namngiven pilkorsledare i januari 1945 hade mördat Wallenberg på Budasidan av Budapest. Undersökningar genom Sveriges representation i Budapest och andra kanaler avslöjade emellertid att det inte fanns några bevis för denna slutsats.62
Wallenbergaktionen låg som avtalat lågt men Philipp följde vaksamt med på opinionssidan. 1948 utgav hans rival i Wallenbergfallet, den regimlojale ungerske författaren Jenö Lévai, en väldokumenterad bok om Wallenbergs insatser för judarna i Ungern. Philipp ansåg att den var ett beställningsarbete av den ungerska regeringen och menade att utgivningen fick stöd av Ungerns sändebud i Stockholm, Vilmos Böhm. Något som kunde tolkas i denna riktning var att Lévai gick i god för versionen att Wallenberg omkom i Ungern. Tillsammans med Guy von Dardel vände sig Philipp till Lévais svenska förlag, Saxon & Lindström, och bad dem dra tillbaka detta kommunistiska beställningsarbete därför att det ”varken [var] förlagets eller den svenska opinionens åsikt” att Wallenberg var död. Saxon & Lindström drog faktiskt tillbaka boken från försäljning och makulerade restupplagan.63
Tillbakadragandet av Lévais alster var inte det enda försöket att undanröja oönskade böcker under dessa år. Året därefter inträffade ett ännu egendomligare fall. Budapestattachén Lars G:son Berg utgav sin berättelse Vad hände i Budapest, som handlar om legationens arbete under Wallenbergs ledning och som avslutas med en öppenhjärtig skildring av den röda arméns plundring och våldtäkter efter intåget i Budapest. Detta sista inslag måste ha varit svårt att svälja för någon. Knappt hade boken kommit ut till försäljning i bokhandlarna från Forsners Förlag, förrän den på ett mystiskt sätt försvann från hyllor och lager, uppköpt eller avlägsnad av okända aktörer. Mycket få exemplar – kanske 300 – kom allt som allt ut i cirkulation. Märkligt nog gick händelsen pressen förbi, och den har sedan aldrig blivit uppklarad. I efterhand har det spekulerats över vem som låg bakom detta: sovjetiska agenter eller kanske svenska
62Hemlig redogörelse avgiven till utrikesnämnden. Stockholm 1949 s.85.
63Torsten Hérnod, Raoul Wallenberg – hans liv, gärning och fångenskap. En bibliografi. Borås
64I det granskade materialet nämns fallet en gång, i reportaget ”Var det släkten som köpte upp hela upplagan?”,
677
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
Efter tre års tystnad orkade Philipp inte tiga längre. Provocerad av beskyllningar och intriger i den mellaneuropeiska kretsen i Stockholm publicerade han ”Sanningen om fallet Raoul Wallenberg”, en 25 spalters flammande anklagelseskrift mot UD, regeringen och ”vissa personer [med] ekonomiska intressen av att legenden om Raouls ”försvinnande” fick växa sig stark”. Den trycktes i Allt i januari 1951. Skriften var osammanhängande disponerad, självrättfärdig i argumentationen och insinuant på gränsen till hatfylld mot UD. Under normala förhållanden skulle den väl knappt ha åstadkommit någon reaktion i ansvariga kretsar, men Wallenbergärendet var inte normalt, och Philipp hade redan vunnit rykte som en oförtröttlig riddare i sanningens tjänst. Genom sitt glödande engagemang i att ”rädda Raoul” innan det var för sent, utstrålade han ett moraliskt patos som i mångt och mycket uppvägde argumentationen. Skriften togs emot och väckte stor uppmärksamhet i särskilt den borgerliga pressen, som gav stort utrymme åt i synnerhet angreppen på UD, även om dessa i sak måste förefallit närmast ogenomträngliga i sin detaljrika inkonsekvens. Det var som om både skriften själv och mottagandet av den öppnade slussarna för de frustrationer som det olösta, olösliga och ur mänsklig synvinkel angelägna fallet väckte hos allmänheten.
Skriften innehöll dessutom en enskild uppgift som oväntat kom att användas i den partipolitiska debatten, och som därefter fick betydelse för ärendets fortsatta utveckling. Denna enda uppgift nämndes i Philipps helt kort och närmast en passent: att aktionsledningen 1948 hade fått veta att madame Kollontaj under sin tid som Sovjets sändebud i Stockholm 1945 hade underrättat inte bara Maj von Dardel, utan också dåvarande utrikesminister Günther, om att Wallenberg befann sig i ryssarnas händer, ”och ju mindre väsen man gjorde av saken, desto förr skulle han få friheten”. Denna uppgift föranledde en interpellation i riksdagen. Den stora debatten i andra kammaren den 22 maj 1951 visade att den partipolitiska polariseringen nu definitivt hade nått fallet Wallenberg, med den följd att också kritiken mot UD från och med nu uppvisar ett klart politiskt mönster.
Förhistorien till denna oväntade vändning var denna: Makarna Nina, dvs. Raoul Wallenbergs halvsyster, och Gunnar Lagergren var båda med i Wallenbergaktionen. 1948 var de en tid bosatta i
förklaringarna håller han nu (1983) på Wallenbergfamiljen som de troligaste aktörerna. Berg har enligt uppgift från Torsten Hèrnod även kommenterat saken i Svenska Dagbladet 12.12.1991.
678
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
Rom, och sammanträffade då med Sveriges sändebud, tidigare utrikesminister, Christian Günther och dennes hustru Ingrid. Samtalet kom naturligt nog in på Wallenberg. Fru Günther berättade då om ett samtal som hon hade haft med madame Kollontaj våren 1945. Nina Lagergren bad senare att få hennes version skriftligen. Det fick hon i form av ett personligt brev där Ingrid Günther berättade att hon en dag våren 1945 hade blivit bjuden på thé hos Kollontaj, som hade bett henne hälsa sin man, utrikesministern, att Wallenberg befann sig i Sovjet och behandlades väl men att det var bäst för alla att den svenska regeringen inte bråkade om denna sak. Paret Lagergren lämnade brevet vidare till Philipp, som alltså återgav innehållet lite vagt i sin artikel i Allt.65
Det var sedan länge offentligt känt att madame Kollontaj i slutet av sin tid i Stockholm hade lämnat ett någorlunda likartat budskap till Maj von Dardel. Detta hade stått i pressen redan 1946.66 Kommunikationen med paret Günther var däremot en hänvändelse av betydligt mer officiös karaktär och den slog nu ned som en bomb.67 Den måste ju tolkas som ett officiellt meddelande från en regering till en annan, ett meddelande som till och med innehöll ett dolt hot – ett hot som Sveriges regering till och med hade givit vika för, enligt UD:s kritiker. Från och med Philipps artikel i Allt i januari 1951 fick saken stor spridning. UD:s kabinettssekreterare Dag Hammarskiöld tvingades meddela att han inte kände till Günthers brev trots att själva saken – Kollontajs besked – hela tiden hade varit känd inom UD.68 Veckojournalens redaktör Stig Ahlgren fick tag i originalet av brevet och tryckte det i faksimil den 15 februari 1951, ledsagad av en flammande ledarartikel om regeringens senfärdighet och likgiltighet. Kopior av Veckojournalens
65Historien om hur han fick tag i fru Günthers brev berättas så av Rudolph Philipp i ”När kommer Raoul Wallenberg”. Intervju med Philipp i Se nr.17,
66Historien trycktes även i
67Det är oklart om ordalydelsen i Ingrid Günthers brev till Nina Lagergren av 29/10 1949 överensstämmer med Kollontajs kommunikation så som den återges i det samtidiga upptecknandet av Günther från våren 1945. Särskilt intressant skulle det vara att konstatera om formuleringen ”det var bättre för honom (RW) om svenska regeringen inte bråkade om denna sak”, stämmer med utrikesministerns noteringar. Kollontajs uttalande återges ibland med tillägget att ”Han (dvs. RW) har gjort vissa dumheter, så att det var bättre för honom om/.../” osv. Philipp i intervju, odaterat klipp. Det har rests tvivel om dateringen av Kollontajs besök hos fru Günther. Arbetsgruppen s. 179 tidsbestämmer det till mars 1945. Fredrik von Dardel anser sig emellertid ha belägg för att besöket hos fru Günther gjordes omedelbart efter Kollontajs visit hos Maj von Dardel, alltså i februari 1945. Se hans bok Raoul Wallenberg. Fakta kring ett öde. Stockholm 1970 s. 109.
68Enligt Rudolph Philipp i Se nr. 17 1953.
679
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
ledarsida med faksimilen av Ingrid Günthers brev distribuerades till pressen flera dagar före utgivningsdagen och togs upp som nyhet i flera tidningar. Betydelsen av brevets innehåll överdrevs starkt i detta sammanhang. Arbetaren skrev – i likhet med Veckojournalen
– att detta för första gången bevisade att Wallenberg, stick i stäv mot Vysjinskijs försäkran våren 1945, ”levande befunnit sig i ryska händer”.
”Kan blamagen [i UD] nu framkalla den opinionsstorm som förmår UD att äntligen göra sin plikt i fallet Wallenberg?”, frågade Arbetaren retoriskt. Stormen kom faktiskt. Allt fler tidningar ansåg i samband med denna sensationella nyhet att UD:s plikt var att ställa ett klart och direkt krav på Sovjet om att Wallenberg skulle utlämnas till Sverige. I en hänvändelse till regeringen, som slogs upp i pressen i både februari och mars 1951, hävdade Wallenbergaktionen detsamma, nämligen att krav måste resas. På ett möte som anordnades av Liberala studentklubben i Uppsala stödde samtliga politiska studentföreningar, utom den socialdemokratiska, kravet på att regeringen ”ofördröjligen i klara och otvetydiga ordalag av Sovjet kräver Wallenbergs omedelbara återsändande till Sverige”. På grundval av en enkät med sju kända svenskar, de flesta riksdagsledamöter, formulerar Veckojournalen domen: ”Folkets röst om Wallenbergaffären: Till Undén: HANDLA ELLER AVGÅ!”70
Mitt i denna opinionsstorm, den 27 februari 1951, framställde riksdagsledamoten Ingrid Gärde Widemar (fp) i Stockholm
69Aftontidningen 9.02, Arbetaren 10.02.,
70Författarinnan Anna Lenah Elgström, redaktören och riksdagsledamoten Manne Ståhl, högerledaren Jarl Hjalmarsson, generaldirektören Anders Örne, professorn och riksdagsledamoten Åke Holmbäck, advokaten och rikdagsledamoten Ingrid Gärde Widemar, riksdagsledamoten Sven Wedén.
680
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
följande interpellation till utrikesministern: ”Är utrikesministern i tillfälle att lämna en fullständig redogörelse för hur efterforskningen efter Raoul Wallenberg bedrivits och för vilka åtgärder, som vidtagits för att så effektivt och snabbt som möjligt söka rädda honom?” Interpellationen kom upp till debatt den 22 maj. För tredje gången på sex år avkrävdes nu regeringen en offentlig redogörelse för sin hantering av Wallenbergs försvinnande.
Riksdagsdebatten den 22 maj 1951
Gärde Widemar började sin interpellation med den ”oklarhet” som föreföll råda när UD å ena sidan anklagas för att visa otillräcklig energi, och å andra sidan för att inte ha tillräcklig insikt i saken för att kunna visa energi. ”Tydligast framträder denna motstridighet i de underrättelser rörande Raoul Wallenberg, som enligt uppgift lämnats av madame Kollontaj, med vilkas förekomst Utrikesdepartementet synes ha varit i oklarhet om.” Dessa oklarheter gör att allmänhetens förtroende för de ansvariga myndigheterna ”lätt kan avtrubbas eller undergrävas”, framhöll interpellanten.71
Undén svarade med att lägga fram en stencilerad översikt över efterforskningarna, särskilt över ”den långa raden hänvändelser till de ryska myndigheterna” som hade gjorts, och stödde sig därvid på Sjöborgs utredning.72 Telegram för telegram, brev för brev, note för note återger förbindelserna från den 9 februari 1945 till den 18 augusti 1947. Den enda punkt Undén sprang märkligt snabbt förbi var påståenden om att UD inte hade varit underkunnigt om Kollontajs kontakter med Ingrid Günther. Hans tystnad kan i sammanhanget uppfattas som ett medgivande, inte minst därför att han snabbt svarade att förhållandet var betydelselöst, eftersom UD ju från andra källor hade fått information om att Wallenberg var i ryssarnas förvar. UD har, preciserade Undén, ”hela tiden arbetat med hypotesen, att Wallenberg kan vara i livet”. Den omständigheten att sändebudet Sjöborgs utredning nu var avslutad ”innebär ingen avslutande fas utan endast ett avsnitt i departementets arbete med frågan”.
71RD 1951 Nr.8 s. 25f.
72RD 1951 Nr 20 s.
681
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
Gärde Widemar och representanterna Manne Ståhl (fp) och Klas Jonas Häckner (fp), som med en rad inlägg stödde henne i debatten, var emellertid av den meningen att UD inte hade gjort tillräckligt. Interpellanten själv uppträdde mycket offensivt. Hon godtog inte Undéns anmärkning om att hennes interpellation inordnade sig i Wallenbergaktionens lite speciella och ”ampra kritik”. Tvärtom var den resultatet av en bred opinionsrörelse, av det faktum att ”hela svenska folket [...] vägrar att acceptera tanken att Raoul Wallenberg försvunnit”. Det finns ”en utbredd uppfattning och tro att han ännu befinner sig i livet”, framhöll Gärde Widemar, och det var detta folkliga engagemang som motiverade henne att ta upp saken.73 Substansen i hennes kritik byggde följaktligen mer på de expressiva sidorna av saken, att regeringen verbalt inte tillfredsställde folkets önskemål utan bara undersökte förhållandena och ställde frågor till sovjetmyndigheterna. I stället borde regeringen ända sedan det första meddelandet i januari 1945 ha begärt att Wallenberg skulle skickas hem omedelbart och därefter ständigt ha framställt allt kraftfullare krav på detta, eventuellt i samband med förhandlingarna om handelsavtalet. ”Jag kan inte förstå [...] varför inte Wallenbergs utlämnande begärdes”. I stället för att efter Vysjinskijs meddelande 1947 falla i tystnad och paralyseras, borde man ha ställt sig upp och tillkännagivit samma sak som Wallenbergaktionens undersökningskommission den gången gjorde – att man helt enkelt inte trodde på det. Men ”I stället för att démarcherna skulle bli, såsom man kunde vänta, kraftigare och kraftigare i tonen, så blevo de allt svagare för att så småningom upphöra”.74 Gärde Widemar begärde en granskning, genom inrättandet av en parlamentarisk eller eventuellt en utomparlamentarisk kommission.
Undén svarade ingående på anklagelsen om att man inte hade begärt Wallenberg utlämnad utan bara bett om upplysningar om var han befann sig. Var och en som känner till de diplomatiska villkoren vet att man måste ha sådana upplysningar innan man kan be att få honom tillbaka, framhöll han. Kritiken på denna punkt, sa Undén, ”är en spetsfundighet, som har uppfunnits på senare tid och lagts till grund för åstadkommande av en omfattande folkopinion i Sverige”. Men för att komma vidare, särskilt efter Vysjinskijs meddelanden, måste man ha nya fakta ”som ger den ryska regeringen nya ledtrådar genom iakttagelser vi gjort”. Sådant
73Ibid. s. 120.
74Ibid. s. 122.
682
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
var spelet: Sverige måste kunna peka på bestämda fakta som tyder på att Wallenberg finns i livet där och då, och konfrontera sovjetmyndigheterna med dem. Att som interpellanten påstå att den sovjetiska regeringen far med lögn och att Vysjinskijs note var baserad på ren och skär osanning, är både oansvarigt och kontraproduktivt. ”Man får ha lite ansvar för vad man säger här i riksdagen”.75 För övrigt fortsätter UD:s arbete. ”Det är fullständigt grundlöst [...] att all aktivitet från Utrikesdepartementets sida har upphört efter det ryska svaret 1947”.76 I den fortsatta debatten anklagade redaktör Ståhl UD för ”uppgivelse och defaitism”. Han påpekade att andra länder i en lång rad fall hade lyckats få hem egna medborgare genom utväxling, och gav många exempel på sådana fall från Rumänien, Italien, Danmark, USA och Schweiz. Det gällde bara ”att formulera sina noter lika skickligt och effektivt som andra länder hade gjort”.77
Debatten varade i drygt två timmar. Undén måste ta ordet fyra gånger för att försvara regeringen. Oppositionens sju väl förberedda och offensivt framförda inlägg möttes endast av ett kort och försiktigt stödjande inlägg från prosten Harald Hallén (s), med påpekande om att regeringen egentligen hade gjort vad som kunde förväntas, samt en bredsida från kommunisten Karl Gustav Johansson om att Wallenbergaktionen bara var en antisovjetisk propagandaaktion – ”av alla de sovjetfientliga kampanjer som igångsätts har jag sällan sett någon, som varit så fullständigt renons på fakta som detta fall”.78
Med denna debatt fick kritiken av UD:s handlingssätt ny intensitet jämfört med interpellationerna 1946 och 1947. Borta var de erkännande orden och det underliggande antagandet att ämbetsverket säkert gjorde vad det kunde. Nu ljöd angreppen krasst polemiskt, laddade av partipolitik, men också underbyggda av både regeringens och oppositionens visshet om att ärendet Wallenberg på detta stadium hade nått ut i offentligheten och engagerat en bred, folklig opinion. Hänsynen till Wallenbergs familj var inte längre kritikens tyngsta argument; den nämndes faktiskt inte i riksdagen denna gång. I stället var det hänsynen till ”allmänhetens förtroende för de ansvariga myndigheterna”, som gav saken dess underliggande ethos.
75Ibid. s. 130.
76Ibid. s.
77Ibid. s
78Ibid 134.
683
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
Kritiken mot UD var till innehållet densamma som tidigare: att UD gjorde för få och för svaga framstötar mot sovjetmyndigheterna, och att särskilt sändebudet Söderblom på sin tid hade varit för passiv. Dessutom framfördes enskilda, mer preciserade punkter.
•De svenska noterna hade ett felaktigt innehåll, genom att de efterfrågade information och uppklarande snarare än krävde utlämning.
•Man borde ha gjort större ansträngningar för att få till stånd en utlämning genom utväxling, såsom andra länder hade gjort med framgång.
•Slutligen borde Wallenbergfallet ha kopplats till förhandlingarna om handelsavtal med Sovjetunionen.
Det kan synas märkligt att utrikesministern ensam försvarade regeringen. Detta kan bero på sakens
Framgång i samförstånd (1951 – 56)
Interpellationsdebatten i riksdagen 1951 förfaller ha varslat om en starkare partipolitisk polarisering av opinionen i Wallenbergfallet. Man kunde kanske förvänta sig att partierna och partipressen nu skulle ställa sig på varsin sida och driva saken utifrån motsatta intressen. Men i realiteten var det inte detta som kom att ske under åren som följde. I stället för en opinionsbildning konfigurerad kring
684
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
särskilt efter
Ändå sken partimönstret tydligt igenom i vissa hänseenden. Särskilt när det gällde kritiken av UD visade pressen en tydlig tendens att splittras mellan regeringstrogna och oppositionella organ. Moderata och liberala tidningar utnyttjade åtskilliga anledningar att framställa kritik mot Utrikesdepartementet, särskilt för att tjänstemännen där förhöll sig tysta och vägrade att lämna kommentarer när nya spår och vittnen dök upp. Socialdemokratiska tidningar (med undantag av Arbetet) fäste däremot tilltro till utrikestjänstens arbete och kände sig försäkrade om att man på UD gjorde vad som kunde göras för att klara upp fallet. Socialdemokraterna kunde ibland skicka en pil mot motståndarna, som exempelvis: ”Ett sakligt resonemang utan propagandistiska bitoner kan kanske rädda Wallenberg. En hetsig propaganda, inmängd av beskyllningar och invektiv, låser däremot alla förhandlingsmöjligheter. Tidningspressen har på den punkten ett väsentligt ansvar”.80 En viss polemik medierna emellan hindrade likväl inte att intresset verkade generellt samlande.
Kännetecknande för perioden är också att Wallenbergaktionen under åren efter 1951 samarbetade med Utrikesdepartementet på ett sätt som båda parter fann fruktbart. ”I dag är Raoul Wallenbergs sak hela svenska folkets. I dag förs kampen för Wallenberg icke bara av en liten skara, utan hela folket med regeringen i spetsen står vid Wallenbergfamiljens sida”, sa den man som tidigare varit regeringens bittraste angripare, Rudolph Philipp.81 Aktionen menade själv att denna utveckling berodde på statsminister Erlanders personliga ingripande. Det antogs att statsministern hade en annan inställning till saken än sin utrikesminister.82 Det är generellt kännetecknande för tiden att Erlander i långt högre grad än Undén talar i egenskap av Sveriges myndighet. Detta beror huvudsakligen på det uppsving i Wallenbergintresset som följde med
79Ny Dag 23.11.1956, ledare ”Fallet Wallenberg”.
80Smålands Folkblad 14.10.1955, ledare ”Raoul Wallenberg”.
81Uttalande av RP för HT, cit. Norra Västerbotten 20.10.1955.
82Rudolph Philipp, Raoul Wallenberg 1981, kap. ”35 års efterforskningar”, passim.
685
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
statsministerns besök i Sovjetunionen i
Men det som först och främst samlade opinionens intresse under åren efter 1951, var den förändrade tillgången på information i ärendet. Nu var man inte längre tvungen att basera Wallenbergstoffet på gissningar om vad Sovjet gjorde eller sa bakom stängda dörrar, eller på tjatig kritik av att intet skedde i Arvfurstens palats. Nu kom ett rikt flöde av informationer från medierna. Hela tiden dök det upp nya vittnen och nya spår. Journalister skickades ut till många länder och kom hem med rikt detaljerade historier. De nästan svindlande implikationerna av dessa berättelser stimulerade den intensiva uppmärksamhet som det nu fanns grogrund för hemma i Sverige.
Det anses ofta att det var förbundskansler Adenauers besök i Moskva 1955 och det avtal han fick till stånd om utväxling av krigsfångar mellan Sovjet och Tyskland som satte i gång den process som ledde till att avgörande upplysningar om Wallenberg kom till Sveriges kännedom. För allmänheten i Sverige framstod det inte så. För den intresserade publiken var det tydligt att ett nytt informationsklimat var under utveckling långt tidigare. Förändringarna i Sovjet efter Stalins död i mars 1953, den nya ledningens amnestier och inte minst dess erkännande av att anklagelserna i den nyligen avslutade läkarprocessen var fabricerade, skapade hopp om att även Wallenbergfallet skulle få sin lösning. ”Efter ryssarnas erkännande av det misstag de gjorde, då läkarna anklagades, bör det inte fresta
83 Erlander,
686
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
på allt för mycket om de erkänner också det misstag som skedde då Raoul Wallenberg för snart åtta år sedan omhändertogs”, hette det i en rätt typisk formulering i landsortspressen i april 1953.84 Pressen tryckte också utdrag ur Rudoph Philipps senaste artikel i Se, som menade att Stalins död öppnat en ”ny chans för Raoul Wallenberg” och hans hemkomst.85 Under remissdebatten i riksdagen hösten 1953 såg högermannen Jean Braconier anledning att fastställa att ”de förändringar, som man tyckt sig spåra i Sovjetunionen, skulle öka chansen att få reda på hans öde”, och han uttryckte förhoppningen att UD ”inte underlåter något” i eftersökandet av Wallenberg.86 ”Nu om någonsin torde de tekniska och formella betingelserna för klarhet över den förlorade svenskens öde kunna fås”, hette det i en ledare distribuerad till en rad moderattidningar i januari 1954.87
Vid denna tidpunkt var det känt att minst ett vittne hade lämnat nya upplysningar, efter att ha frisläppts och skickats hem från Moskva. Det var den italienska diplomaten Claudio de Mohr, som i december 1951 förklarade sig villig att under ed berätta allt han visste från den tid han hade suttit i Wallenbergs granncell i Moskva. De Mohrs historia offentliggjordes (anonymt) i Sverige strax före julen 1951,88 och ledde under efterföljande år till en av de mest resultatrika efterforskningarna som Philipp/Danielsson genomförde för UD:s räkning. Under den första februariveckan 1953 publicerades de Mohrs egen historia som artikelserie i Dagens Nyheter, stort uppslagen under fullständigt namn.89
Vid sidan av denna efterforskning, som pågick parallellt i UD och i medierna, odlade UD sina kontakter med Sovjet. Vid FNs generalförsamling i New York i november 1952 tog Undén upp Wallenbergaffären med Vysjinskij. I juni 1954, reste han under föregivande av en semestervistelse till Moskva enkom för att prata med vice utrikesminister Zorin och vice statsminister Mikojan.90 Ryssarna förklarade sig vid detta tillfälle vara villiga att ta upp
84 Hälsingborgs Dagblad 9.04.1953, jfr. även Borås Tidning, Nya Wärmlands Tidning, Barometern s.d.
85Aftonbladet 24.04.1953.
86RD 1953 Nr.27 s. 139, med uppföljning i Sydvenska Dagbladet 9.11.1953.
87”De ryska frigivningarna ger hopp om Wallenberg”, ledart. i Haparandabladet m.fl. 7.01.1954.
88”Medfånge till Wallenberg: Vi var cellgrannar i 3 år”.
89Dagens Nyheters
90Yngve Möller, Östen Undén. En biografi. Stockholm 1986 s. 283f.
687
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
Wallenbergärendet om Sverige kunde lägga nytt material på bordet. Men allmänheten fick inte kännedom om dessa händelser. Pressen fick inget veta vare sig om mötet med Vysjinskij 1952 eller resan 1954. Inte heller offentliggjordes innehållet i de hänvändelser som UD därefter gjorde. Först i november 1955 berättade utrikesministern under en debatt i riksdagen om resan till Moskva och om att han hade fått sovjetledarnas ord på att Wallenberg skulle få komma hem igen, om han hittades. ”Vi betraktar detta som ett löfte och kommer även i fortsättningen att påminna om det och kräva att mysteriet Wallenberg äntligen klaras upp på det sätt som hela vårt folk hoppas och väntar”, sa utrikesministern. ”Mer anser jag det inte lämpligt att för närvarande säga”. Den ett och ett halvt år gamla nyheten om Sovjets löfte slogs omedelbart upp stort i pressen. Rubriken ”Sovjetlöfte om att frige Raoul ’om han finns’” ledde till en optimistisk förväntan i medierna.91
Under hela andra halvåret 1955 fortsatte det sedan att strömma in vittnesmål i samband med den
91RD 1955 Nr 25 s. 85, svar till Ohlin ibid. s. 27.
92
688
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
befann han sig i god kondition, och han är också av den psykiska typ som kan stå ut utan att brytas ned”.93 Även f.d. majoren i Wehrmacht,
Ställd inför så många olika och delvis motstridiga vittnesmål skulle man kanske vänta sig en viss försiktighet från pressens sida vad gäller sanningshalten i varje enskilt uttalande, men journalistiken känner inga förbehåll i ett fall som detta. Historierna, som för de största tidningarnas vidkommande hade inhämtats av utskickade medarbetare i Tyskland, återgavs undantagslöst direkt, utan några kritiska frågor. Alla vittnen fick tala ut och det betvivlades aldrig att de talade sanning. De redaktionella kommentarerna i samband med reportagen slog ofta fast att ”det är Wallenberg”, ”Wallenberg lever” eller att nu råder det ”inget tvivel om Wallenberg”. Dessutom citerade man ofta statsminister Erlanders uttalande att de nya vittnesmålen ”måste tagas seriöst”.95 Om en historia vid en senare prövning visade sig vara mindre sanningsenlig, återgavs de aktuella invändningarna på en mindre framträdande plats. Ett reportage i Arbetet som slog upp nyheten om ett temporärt stopp för fångtågen från öst under rubriken: ”Publicitet om Wallenberg oroar Sovjet. Avbrott i fångutväxlingen två veckor” – en rubrik som det inte fanns täckning för – som ett sista avsnitt, innehöll följande tillägg: ”Det kan tillfogas att arkitekt Arthur Tamvelius skulle ha sagt, att Wallenberg 1953 vistades i ett läger i Centralasien. Denna uppgift strider mot den uppfattning man på diplomatiskt håll har om hur ryssarna behandlar personer som är att betrakta som värdefulla”. En dementi i förbigående som knappast modifierade de
93Dagens Nyheter 17.10.1955.
94Ny Tid 1.04.1956, jfr.
95cit. Sydsvenska Dagbladet 16.10.1955, ledare ”Affären Wallenberg”.
689
Bilaga 4 SOU 2003:18
stora uppslag som tidigare publicerats om Bornscheien- Tamveliusspåret.96
Det fanns en röst som varnade allmänheten för att fästa tilltro till detta informationsflöde, nämligen Rudolph Philipps. ”Mycket nonsens blandat med mycket litet sanning”, var hans karakteristik av alla vittnesmål i pressen.97 Orsaken till hans varning var ett förhållande som journalisterna ute på fältet knappast kunde berätta om samtidigt som de lät vittnena berätta sina historier öppet: att det kunde vara sovjetiska agenter som planterats ut för att sprida desinformation till den svenska allmänheten och därigenom sprida ett generellt misstroende mot vittnesmålen om Wallenberg. De professionella utredarna Lundberg, Danielsson och Philipp genomskådade självklart sådana agents provocateurs. Philipp gjorde det till sin egen uppgift att samla in data om sovjetisk desinformation. Pressen gjorde – eller ville – inte det. Tvärtom upplevde Philipp, vars uttalanden annars citerades så generöst och positivt, att hans kritiska kommentarer nu förtegs eller blev direkt motsagda. Ganska få tidningar var villiga att ge honom utrymme att berätta om desinformationen. ”De anmärkningar mot vittnesmålen, som sekreteraren i Wallenbergsstiftelsen [sic], författaren Rudolph Philipp, framställde, är knappast av [...] vägande art”, skrev Sydsvenska Dagbladet vid ett tillfälle när Philipp hade ställt sig kritisk till ett avslöjande i just den tidningen. Sydsvenskan slog fast att för dem som vill skapa klarhet i fallet Wallenberg ”går det inte att se bort från de tyska krigsfångarnas berättelser”.98
Under denna intensiva publicitetsfas vann inte heller UD:s roll erkännande. Pressen fick avslag då den bad om kommentarer från Arvfurstens palats. UD lät helt enkelt bli att uttala sig om vart och ett av de många vittnen som tidningarna vaskade fram. Rubrikerna ”UD vill ej yttra sig”, ”UD tyst”, kom därför tidigt att prägla nyhetsbilden. De fick snart en negativ laddning. ”Har verkligen utrikesdepartementet ingenting att säga?” frågade liberala Värmlandsposten retoriskt. ”Med allvar” efterlyste redaktören ett vägledande ord från detta håll, i det flöde av motstridiga informationer som nu hade brutit loss. Men UD avböjde att kommentera. På så
96Arbetet 1.11.1955.
97ref. i Norra Västerbotten 20.10.1955.
98Sydsvenska Dagbladet 16.10.1955, ledare ”Affären Wallenberg”". Philipp förklarade sin varning om sovjetiska agenter bland vittnena och hotade med att utge en egen ”rödbok” om dem i
690
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
vis fick ett väl inarbetat tema – kritik av UD:s Wallenberghantering
– förnyad aktualitet under de nya förhållandena.99
I presskommentarerna till de nya informationerna framkom också snart den synpunkten att vittnenas avslöjanden måste påverka statminister Erlanders förestående besök i Sovjet. ”Borde det ej med kraft understrykas att Wallenbergs öde skall vara klarlagt, innan denna resa kommer till stånd”, frågade Sundsvallsposten
(h). Om fallet inte var löst skulle det i alla fall tas upp, bekräftade Erlander själv vid studentmötet i Lund tre veckor före avresan. I takt med att besöket, som skulle vara från den 29 mars till den 7 april 1956, närmade sig, skärptes pressens fokus på Wallenberg. Det blev nu den enda konkreta sak som kunde förväntas bli behandlad på ett meningsfullt sätt under detta halvt om halvt artighetsmotiverade besök, sades det. Att statminister Gerhardsen vid ett motsvarande besök i Moskva hade fått till stånd en frigivning av norrmannen Osvald Harjo, lovade gott i det avseendet, preciserade Dagens Nyheter.100 Andra höjde förväntningarna med kommentarer om att Erlander vid sitt besök hade en enastående, den bästa, ja till och med ”den sista chansen”, att få fram sanningen om Wallenberg. ”Blir ryssarnas svar nu, att man inte kan finna honom, torde han sannolikt för alltid vara förlorad ”, fastslog liberala Nya Lidköpings Tidning.101
Förväntningarna var alltså stora då Erlander med hustru gav sig av i sällskap med inrikesminister Gunnar Hedlund och UD:s polchef Gunnar Jarring – samt ett talrikt pressuppbåd som bevakade besöket från alla sidor. De omfattande uppslagen hemma om samtalen i Moskva – huvudnyheten i svenska medier i dessa dagar – handlade nästan samtliga om Wallenbergfallet: att det skulle tas upp, att det behandlades, att ryssarna sa sig villiga att ta emot det ”överväldigande” bevismaterial som Erlander hade med sig, att de tog emot det, och slutligen att de lovade att det skulle prövas. I den ordrika slutkommuniké som avslutade den officiella delen av besöket, fäste sig pressen nästan uteslutande vid avsnittet om Wallenberg, och i kommentarerna dagarna därefter diskuterades det livligt vad man egentligen hade uppnått. Var resultatet ingenting nytt? En besvikelse? Eller ett resultat så gott man kunde vänta sig? Tolkningarna var många. En gemensam synpunkt tycktes vara
99
100Dagens Nyheter 6.12.1955, jfr. ibid. 4.04.1956, ”Skådespel i Moskva”.
101Nye Lidköpings Tiden 4.04.1956, ledare ”Får hr. Erlander veta vad som hänt Raoul Wallenberg?”.
691
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
att det som man hade vunnit, Sovjets löfte om granskning, var ”ett steg framåt”, som flera tidningar skrev. Men många ansåg lika fullt att det var en ”djup besvikelse” för Erlander att han inte kunde vända hem med det efterlängtade, slutgiltiga beskedet om Wallenberg.102 Sistnämnda tolkning var nog främst partipolitisk. Statsministern själv hade naturligtvis inte uttalat något hopp om att få ett sådant besked. Han hade nog varit inne på tanken att ställa större krav i Moskva, t.ex. om inrättande av en
Mot slutligt besked (1956 – 57)
Tisdagen den 11 april 1956 återvände det svenska följet från Sovjet. I ankomsthallen på Bromma väntade, förutom flocken av journalister och fotografer, även TV- och journalfilmsfolk med kameror och strålkastare. Och vem, om inte Rudolph Philipp, stod beredd att gripa ordet vid den improviserade presskonferensen. Han var inte nöjd med det som hade uppnåtts, och uttryckte detta i ”irriterade och föga väl övervägda ordalag”, som en tidningsman återgav det. Statsministern avbröt honom.
102 ”ett steg framåt”:
103Erlanders överväganden, samt diskussionerna i regeringen före resan, återges i Ulla Lindström, I regeringen. Ur min politiska dagbok
104Kampen bakom kulisserna för att få med Wallenberg i kommunikén blev känd först med Erlanders memoarer, 1976: Se
105”Gemensam
692
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
Jag måste säga, hr Philipp, att jag gjorde mitt allra bästa för att övertyga de ryska statsmännen om hur vi ser på frågan om Raoul Wallenberg.
Philipp backade snabbt: ”Då tackar jag på Raoul Wallenbergkommitténs vägnar, herr excellens!”106
Att Philipp inte heller vid detta tillfälle nådde fram med sin kritik berodde nog på att den handlade mer om formen än om innehållet. Wallenbergaktionen var vid denna tid mycket upptagen av ord. Den påtalade strängt att Moskvakommunikén använde uttrycket ”den i Budapest vid krigets slut försvunne svenske diplomaten”, eftersom Wallenberg var ju inte försvunnen 1945, utan omhändertagen av ryssarna. Den motsatte sig också att representanter för den svenska regeringen använde uttrycket ”mysteriet Wallenberg”, eftersom fallet var inte något mysterium längre. Man menade att nu hade man fakta – Wallenberg var i livet. Att Undén likväl hade använt detta uttryck i riksdagen 1955, ansågs som mycket olämpligt. Aktionen hade heller ingen tolerans för att Erlander i Moskva muntligen hade svarat en amerikansk journalist att Wallenberg på sätt och vis hade befriats, ”liberated”, av ryssarna i Budapest 1945. Detta var att vända upp och ner på fallet. Men att fokusera på sådana saker nu när ärendet äntligen hade börjat röra på sig, föreföll snarast som rena hårklyverierna. Aktionsledarnas uttalande om att de var ”djupt bedrövade” över kommunikén återgavs i storstadspressen men fick inget genomslag i den bredare pressdebatten och knappast heller i opinionen.107 Philipps uppträdande på Bromma vann inte heller gehör. Ärendet var i rörelse, vilket öppnade för en allmän förväntan.
Ryssarna menade nämligen allvar med att de ville pröva det svenska materialet. Det blev tydligt då de i maj bad att få kompletterande material, och ännu mer i juli då ambassadör Rodinov förklarade för kabinettssekreterare Leif Belfrage att man ”snarast möjligt” skulle ge Sverige ett svar. Detta, förklarade Stockholmstidningen, var den ”Första positiva Wallenbergnoten på 11 år.”108
Notens innehåll var i och för sig positivt. Men av större betydelse var kanske att detta var den allra första gången som pressen i Sverige omedelbart fick information om en noteväxling direkt från utrikesdepartementet. Inte någon gång tidigare hade medierna
106
107Uttalandet är tryckt i Dagens Nyheter, Göteborgs Handelstidning, Stockholms- Tidningen m.fl. 4.04.1956.
108
693
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
fått information om några kontakter med Moskva – och det var många vid den här tiden, cirka 50 – på det sätt som nu skedde. Inte ens den betydelsefulla noten av den 10 mars 1956, där svenska UD summerade de många vittnesmål som tillsammans visade att Wallenberg hade varit i livet åtminstone fram till våren 1947, och som av svenska rättsliga myndigheter bedömdes som juridiskt giltiga bevis, kom vid den tiden till allmänhetens kännedom. Medierna kände därför inte till att regeringen till slut hade hittat ett kronvittne, den tyska polisofficeren Gustav Richter. I och med att pressen inte fick ta del av noteväxlingen hemlighölls hans namn, identitet och vittnesmål. Egendomligt nog hade denna återhållsamhet från UD:s sida inte kritiserats tidigare, bortsett från att Svenska Dagbladet undslapp sig en sarkastisk anmärkning om att Undén hade funnit det riktigt att vänta i över ett år innan han informerade om sitt besök i Moskva 1954.109 Men i och med offentliggörandet av Rodinovs svar i juli 1956 föreföll UD att övergå till en ny praxis.
Den nya öppenheten upprepades i september samma år då den svenska regeringen sände ett påskyndande PM till Moskva, och även i november då ambassadör Sohlman i Moskva överlämnade en ”allvarlig påminnelse” om att Sverige nu väntade på svar. Båda kommunikationerna meddelades omedelbart. Att pressen på detta sätt fick ta del av den diplomatiska korrespondensen bidrog otvivelaktigt till att skärpa intrycket att regeringen nu verkligen kände sig offensiv.110 Philipp kunde gärna kalla sovjetnoten ”en upprepning av tomma ord”, och fortsätta sin skoningslösa kritik av UD:s hantering av Wallenberg under ärendets allra tidigaste faser.111
Och mer öppenhet följde. Internt på UD beslutade man under loppet av hösten 1956 att i form av en vitbok publicera det omfattande material som samlats in till noten av den 10 mars 1956, och som granskades före Erlanders Moskvaresa i april. I mellandagarna under julen läckte planen på vitboken ut och flera tidningar inledde det nya året med att välkomna det material som förhoppningsvis skulle frisläppas. Den 17 januari 1957 framställde prosten Harald M. Hallen (s) från Arvika en interpellation till riksdagen om fallet: Ämnar herr utrikesministern låta publicera en så kallad vitbok om
109En antydan till kritik mot Undén för att han väntat i över ett år med att informera om att han hade väckt frågan om Wallenberg i Moskva 1954, står dock att läsa i Svenska Dagbladet 3.11.1955.
110Svenska Dagbladet 22.11.1956, Dagens Nyheter s.d.
111
694
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
affären Raoul Wallenberg, och om så är fallet, vid vilken ungefärlig tidpunkt kan den vara att förvänta? ”För den svenska opinionen känns det beklämmande”, sa interpellanten, ”att det skall ruva ett mörkt vakuum över en svensk mans liv, då han gjorde sin insats i humanitetens tjänst”.112
Men innan svaret på interpellationen skulle lämnas i riksdagen hade den distanserats av de händelser som denna vår 1957 följde tätt och dramatiskt på varandra. För det första lämnade Sovjet slutligen sitt svar. För det andra släppte departementet sin vitbok, och för det tredje lämnade Wallenbergaktionen ut tio år gamla aktstycken som ledde till en bitter personpolemik kring Undéns roll i Wallenbergfallet.
Sovjets svar blev känt via pressen den 8 februari 1957. Förstasidorna var täckta av svarta helsidesrubriker: ”Ryskt besked: Wallenberg död. Avled i
Beskedet från Moskva bestod alltså i en enkel dödförklaring från 1947 som inte ens uppfyllde kraven på en medicinsk dödsattest. Om dokumentet var äkta, väckte det flera frågor. Är innehållet sant? Gick dödsfallet och kremeringen till så som beskrevs, eller hade den sovjetiska säkerhetstjänsten manipulerat med faktum redan 1947? I så fall: I vilken riktning?
112RD 1857 Nr.1 s. 35.
113Arne Lundberg, cit. i Philipp, Raoul Wallenberg 1981 s.213f.
114Raoul Wallenberg: Dokumentsamling jämte kommentarer rörande hans fångenskap i Sovjetunionen, Stockholm 1957. 104 s.
695
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
Om man utgick från att ryssarnas svar var uppriktigt och deras dokumentation äkta, kunde det på grund av möjliga manipulationer 1947 inte uteslutas att Wallenberg levde vidare och att han kanske fortfarande levde. Det är inte överraskande att det var den tolkning som familjen och Wallenbergaktionens ledning omedelbart tog fasta på. De meddelade allmänheten att de inte fäste tilltro till det sovjetiska svaret och att efterspaningarna fortsatte därför att Raoul var i livet. Det sista förmedlades på ett gripande sätt till allmänheten genom stort uppslagna bilder av den sörjande men ännu hoppfulla Maj von Dardel, vars moderliga öde nu hela folket fick ta del av. Till och med ryssarna uttryckte sin djupa medkänsla med familjen i sin svarsnote.
Men man kunde också ta dokumentet till intäkt för att han med ännu större säkerhet var död. Undén själv utgick från detta i det resonemang han framförde i utrikesnämnden den 26 februari 1956. Sovjets regering, sa han, har ”tagit det utan tvivel mycket påkostande steget att desaouvera en rad tidigare regeringsmeddelanden och att uttala sitt beklagande”:
[D]et förefaller sannolikt att Wallenberg är död och att detta konstaterats av sovjetregeringen vare sig för länge sedan eller i samband med den du företagna undersökningen. Hade Wallenberg befunnit sig i livet och detta varit känt för sovjetregeringen, borde det ha framstått som mindre påkostande, mindre förödmjukande att återsända honom.115
Var dokumentet falskt, däremot, reste det en moralisk anklagelse mot Sverige självt. För vad kunde man vänta sig när man hade överlämnat allt sitt bevismaterial till ryssarna och på detta sätt bevisat att Wallenberg levde i alla fall fram till våren 1947? Var det då inte logiskt att Sovjet löste sitt Wallenbergproblem retrospektivt genom att fastställa hans död till ett datum alldeles efter detta årtal
– och sedan isolera honom för resten av livet? ”Påståendet att Wallenberg dött några månader efter den tidpunkt då han enligt det svenska bevismaterialet ännu var vid liv [...] är precis vad man skulle vänta sig om den givna redogörelsen vore fritt uppfunnen av det nu fungerande ryska utrikesdepartementet”, skrev Herbert Tingsten i en ledare i Dagens Nyheter. Att sovjetledarna ”ljuger lika gärna som de talar sanningen”, var ju ett faktum.116 Noten från Molotov väckte på samma sätt tvivel om den grundläggande taktik
115cit. i .Möller, Östen Unden s. 288.
116Dagens Nyheter 8.02.1957, ledare ”Wallenberg, Sovjet och Sverige”.
696
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
som Sverige hade använt sedan 1947 – som ju var att lägga fram det man visste för att därigenom provocera fram ett svar. Att en dödsattest skulle kunna bli utgången, hade både Lundberg och Philipp fruktat på förhand.117 Nu slog Moskvas svar tillbaka som en fruktansvärd anklagelse mot hela Undéns linje, så som han hade definierat den i interpellationsdebatten 1951 – att sättet att få framgång i Moskva inte var att kräva utlämning, utan att samla bevis för att på så vis ”ge den ryska regeringen nya ledtrådar genom iakttagelser
vigjort”.118
Men ansatserna till en principdebatt om detta förstummades
snart. I stället för att ställas till svars för sin ledtrådslinje, utsattes Undén för ett personangrepp som helt kom att överskugga diskussionen om vad som var sant och osant i Sovjets note. Som om det skulle vara uttänkt som ett drag för att försvaga effekten av ryssarnas dödsbudskap, offentliggjorde nämligen Wallenbergaktionens Mia
De tio år gamla referaten gick runt i pressen ”och kom att spela en fatal roll i debatten”.120 Undén försvarade sig med att hans uttalanden den gången hade missförståtts, förvrängts och återgivits tendentiöst.121 Det hjälpte föga. Det var svårt att undgå intrycket av en utrikesminister som på politiska grunder den gången hade ställt sig helt avvisande till den aktion som sedan hade gjort så mycket för att få fram fakta, även till hans eget departement. Kallsinnig-
117
118RD 1951 Nr 20 s. 130.
119”Oerhört sade Undén.”
120Ynge Möller, Östen Undén s. 281.
121
697
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
heten gentemot de efterlevande strömmade också ut från referaten på ett sätt som det inte gick att bortse från.
Allra hårdast gick Herbert Tingsten ut. Hans ledarartikel ”Mannen utan nåd” riktade ett dräpande angrepp mot utrikesministerns hjärtlöshet, inkompetens och ohederlighet. Ett fruktansvärt personangrepp, som slog lika hårt oavsett om Undéns uppträdande hade berott på hans prosovjetiska tredje ståndpunktslogik eller en mänskligt sett ”abnorm brist på generositet”. Vid en tillbakablick kan man fundera över temperaturen i detta angrepp. Kanske bottnade det i neutralitetspolitikens underliggande, känslomässiga kostnader. Kraften i Tingstens slag stammar nämligen så uppenbart från hans motvilja mot Undéns tendens att jämställa Sovjets och USAs trovärdighet. Tingsten gick i sin polemik nu tillbaka till protokollen från riksdagen år 1951 för att visa hur Undén hade tillrättavisat interpellanten Gärde Widemar då hon antydde att Vysjinskijs note var lögnaktig. Det var oansvarigt, hade Undén då menat. Nu erkände ju ryssarna själva att noten var påhittad.122
Debatten om utrikesministerns agerande 1947 hade klar partipolitisk prägel. Socialdemokratiska tidningar ställde upp för Undén, om än något defensivt, medan liberala och moderata anslöt sig till Tingstens angrepp.123 Avslöjandena försvagade utan tvivel utrikesministern politiskt. Men vad detta fick för betydelse för den större Wallenbergopinionen, kan i efterhand vara svårt att värdera. Pressen utanför Stockholm visade i alla fall mindre intresse för den politiska striden om Undén och mer för kärnfrågan: Vad skulle man tycka om ryssarnas note?
Mycket tyder på att den hållning som Undéns eget departement gav uttryck för i Sveriges svarsnote till Sovjet den 19 februari 1957, faktiskt överensstämde med den allmänna meningen. Och UD:s svar var skarpt. ”Svensk opinion är med rätta upprörd över vad som förekommit i denna sak”, slog svarsnoten fast, och hänvisade i det sammanhanget till den långvariga tystnaden från Sovjetunionens sida, de många bortförklaringarna och den närmast otroliga graden av arrogans från säkerhetstjänstens sida som nu hävdades. Och så huvudsaken: ”Den svenska regeringen har svårt att tro att all annan
122Dagens Nyheter 12.02.1957, ledare ”Mannen utan nåd”. Ibid. 14.02.1957, ledare ”Hr. Undéns livvakt”. I sina memoarer förklarar Tingsten att de personangrepp han genom åren riktat mot Undén var motiverade av en personlig besvikelse över att utrikesministern svek sina tidigare ideal genom att han, särskilt vid baltutlämningen, visade ”en starkare benägenhet för ”realpolitik”. Tingsten, Mitt liv. III Sth 1971 s.
123Aftonbladet 11.02.1957,
698
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
dokumentation rörande Wallenbergs vistelse i sovjetiska fängelser än den rapport som omnämnes [...] skulle vara helt utplånad. Den förväntar därför att om ytterligare material framkommer i Sovjetunionen [...] delges [detta] det svenska utrikesdepartementet”, liksom eventuellt nytt material från svensk sida kommer att ställas till förfogande ”för fortsatta undersökningar i Sovjetunionen”.
Med andra ord: Sverige trodde inte på noten. Ärendet var fortfarande ouppklarat.
Pressmaterialet visar att medierna slöt upp bakom regeringens syn. Likväl hade säkert Sovjets kategoriska påstående om att han var död, i kombination med den dokumentation som trots allt lämnats för detta, ett visst inflytande på opinionen. Flera än tidigare måste nu ha börjat tvivla på om Wallenberg kunde vara i livet. Flera kan också ha resonerat som utrikesministern gjorde i utrikesnämnden, nämligen att Sovjet säkert skulle ha skickat hem honom hellre än att förödmjuka sig genom ett sådant erkännande, om han hade varit i livet. Av den underliggande stämningen i opinionsmaterialet efter Sovjets note framgår att familjens och Wallenbergaktionens halsstarriga påstående om att Raoul lever i högre grad än tidigare betraktas som ett särfall.
Händelserna våren 1957 ledde till att de goda förbindelserna mellan UD och Wallenbergaktionen sprack. Aktionen ville från och med nu ”ha fria händer”, förklarade Philipp.124 I verkligheten hade samarbetet blivit omöjligt efter alla hans frenetiska angrepp på departementet, på regeringen, på svarsnoten och till och med på vitboken.125 Ett sakligt innehåll i konflikten gällde Philipps upprepade krav på att Sverige måste ställa Sovjet till svars för den desinformationskampanj som hans material hade avslöjat. UD gick emot detta.126 Allmänheten fick aldrig veta varför UD inte ville inkludera bevis för sådana agentes provocateurs i sina hänvändelser till Sovjet. Men om man anlade en förnuftig syn på detta var det lätt att se att huvudfrågan skulle trasslas till om man utöver de komplicerade Wallenbergbevisen också skulle dra in påståenden om hemliga agenter och annan ljusskygg verksamhet från rysk sida. Men sådana förnuftiga skäl tilltalade inte Philipp. Han insisterade på att kon-
124Rudolph Philipp, Raoul Wallenberg 1981 s. 215. Ibid.. refereras ett avskedssamtal mellan Birgitta de
125”Mellan raderna i vitboken”,
126Svenska Dagbladet 20.07.1956, Svensk Morgontidning,
699
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
frontera Sovjet även med detta, och reagerade häftigt då han inte fick gehör. Då även Arne Lundberg lämnade befattningen som kabinettssekreterare rasade samarbetet ihop av sig självt. Många på UD drog en lättnadens suck. Flera av de inblandade tjänstemännen betraktade Philipp som en hysteriker, en pest och en plåga, en ond ande som med vilja hade komplicerat en fråga som redan var tillräckligt svår.127 Det står ganska klart att Wallenbergaktionen aldrig kom att återvinna det inflytande som den hade haft under perioden 1951 – 57, varken över ärendet eller opinionen.
Nya vittnen (1958 – 61)
”Det finns uppgifter om att Wallenberg levat vid en senare tidpunkt än den ryska regeringen angivit, men dessa uppgifter har inte kunnat bestyrkas”. Så bedömde Arne Lundberg situationen i en intervju när han lämnade befattningen som kabinettssekreterare för att bli direktör på LKAB våren 1957.128 Att finna ett sådant bestyrkande måste således bli en uppgift för hans efterföljare på UD, om man skulle driva fallet Wallenberg vidare enligt Undénlinjens princip. Och tvärtom: ”Så länge det inte finns något nytt material frågan, är det svårt att återkomma till ryssarna”.129
Jakten på vittnen fortsatte alltså i Utrikesdepartementet. Men även pressen hjälpte ivrigt till under de följande åren. Av dessa två var det sannolikt pressens offentligt presenterade vittnen som formade opinionens uppfattning om utvecklingen i fallet Wallenberg.
I augusti 1957 framträdde ett vittne och berättade att han hade sett Wallenberg i Sibirien 1945, och året därpå berättade ett annat vittne att han hade träffat honom 1950 i
127Polchef Sven Grafström, cit. Yngve Möller, Östen Undén s, 277 f; div. uttalanden inför utredningen.
128”Frihet frågar Arne S. Lundberg om Raouls öde”: Frihet 1.05.1957.
129Utt. av UD till Göteborgs Handelstidning 26.04.1957.
700
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
stycken, nämligen en som hade sett honom 1955 och en annan som hade sett honom 1947.130
Liksom tidigare presenterades vittnesmålen utan vare sig journalistiska eller redaktionella invändningar, och den tidning som publicerade dem försvarade dem mot skeptiska kommentarer från till exempel Rudolph Philipp. Det var i ett sådant sammanhang, då han bemötte det nya vittne som Sydsvenskan presenterade i februari 1960, som Philipp för första gången fick se sig själv omnämnd i mycket kritiska ordalag i en svensk tidning. Han hade ”tagit Wallenbergsaken på entreprenad och anser sig själv vara den ende som sitter inne med de enda korrekta uppgifterna”, hette det nu. Pressen trodde på sina vittnen, det var den genomgående tonen.
Historien om Wallenberg, som den fortsatte att leva i medierna efter ryssarnas dödförklaring 1957, närmaste förutsatte att sådana vittnen dök upp med jämna mellanrum. Att berättelserna ibland kunde vara ganska fantastiska föreföll bara att förstärka det drag av gåtfullhet som hela tiden hade präglat fallet.
Historien förutsatte självklart också att han kunde vara i livet. Längst gick Expressen, som så sent som 1964 påstod att man hade ”ovedersägliga bevis” för att Wallenberg fortfarande var i livet, och som under många år fortsatte att trycka vittnesberättelser som gav belägg för denna syn.131 Men det fanns också avvikelser. Uppsala Nya Tidning menade att han var död redan våren 1957, medan Morgontidningen vid samma tidpunkt ansåg att något definitivt besked kanske aldrig skulle komma. Tre år senare medgav också Sydsvenska Dagbladet att han ”med största sannolikhet [torde] vara död”.132
Men även om pressen fortsatte att föra fram vittnen var det naturligtvis UD som gjorde de mest grundliga efterforskningarna. Detaljerna från dessa kom emellertid inte till allmänhetens kännedom förrän långt senare, i vissa fall i samband med den andra vit-
130 Vittnena trädde fram i tur och ordning i: Aftonbladet 8.08.1957, Dagens Nyheter 23.11.1958, Sydsvenska Dagbladet 21.02.1960, Expressen 4.06.1964, Svenska Dagbladet 27.09.1965, Dagens Nyheter 14,10.1966, Aftonbladet 10.08.1967, Sydsvenska Dagbladet 15.08.1967.
131Expressen 22.03.1964, ledare ”Sverige har bevis: Ryssarna ljuger om Raoul Wallenberg”.
132Uppsala Nya Tidning 14.03.1957, ledare ”Tragedin Raoul Wallenberg”. Morgontidningen 11.03.1957, ”Vitboken om Wallenberg” av Nils Horney. Sydsvenska Dagbladet 1.06.1959, ”Raoul Wallenberg och Nikita Chrusjtjov”. Jfr. statsråd Lindströms dagboksanteckning 27.06.1964: ”I vår djupa medkänsla med familjen kan vi överdriva reaktionen hos en allmänhet som /.../ säkert utgår – de flesta – från att W. är död. Det är jag själv benägen att tro.” Ulla Lindström, Och regeringen satt kvar! Ur min politiska dagbok
701
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
boken 1965 och resten först i och med vitboken 1980.133 Det viktigaste spåret av alla var emellertid allmänt känt hela tiden. Det var vittnesmålet från den amerikanske spionen Emil Brugger, som arresterades i Berlin 1948, och som menade att han hade kommunicerat med Wallenberg via dunkningar på sanitetsavdelningen i Vladimirfängelset så sent som i augusti 1954. Den Schweizfödde Brugger offentliggjorde sin historia i Berner Tageblatt i november 1958, omedelbart efter det att han hade blivit frigiven. Historien rapporterades av TT och publicerades i svenska tidningar den 22 november 1958. Dagen därpå innehöll Dagens Nyheter en utförlig förstahandsintervju med Brugger, som skildrades som en sympatisk man som ”gör ett förtroendegivande intryck”. Läsaren fann ingen anledning att tvivla på uppgifterna, varken i DN eller i andra tidningar, tvärtom, trots att varje kritisk reporter under normala omständigheter nog skulle ha funnit egendomliga drag i den.134 Tre veckor före offentliggörandet hade UD informerats och satt igång med sina undersökningar, som nu fullföljdes i högt tempo. På basis av Bruggers och tre andra vittnens uttalanden (sistnämnda tre vittnen var okända för pressen) förbereddes nu en ny hänvändelse till Moskva.
Men denna gång invigdes medierna inte i noteväxlingen. Först i slutet av maj 1959 lät UD offentliggöra att en diplomatisk kommunikation med följande innehåll hade ägt rum under våren:
•Den 6 februari 1959 hade Sverige överlämnat en note till sovjetiska UD om att Wallenberg enligt flera fristående vittnens uttalanden fanns i
•Den 6 mars 1959 svarade Sovjet att undersökningar hade gjorts, men att inga nya uppgifter hade framkommit och att den svenska regeringens informationer inte hade bekräftats.
”Helt överraskande” kallade oppositionstidningen Svenska Dagbladet UD:s oväntade kommuniké. ”På åtskilliga håll torde det
133 Raoul Wallenberg: Dokumentsamling rörande efterforskningarna efter år 1957. Stockholm 1965, 44 s. Vitboken av 1980/1982 är en faksimilutgåva i 49 band (”de blå banden”).
134 Brugger var det enda vittnet som kände till Wallenbergs namn innan han arresterades och han kan därför ha haft en mental beredskap. Han påstod vidare att han hade delat cell med general von Kleist i Vladimir, något som skulle ha varit mycket märkligt. Von Kleist dog i oktober 1954, dvs. under perioden mellan den påstådda bankkontakten och Bruggers frisläppning. Brugger påstod sig sedan ha varit
702
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
komma att väcka förvåning och kritik att svenska regeringen väntat i nästan fyra månader med att meddela att den gjort en ny framstöt”. Men det förefaller inte som om fler pressorgan anslöt sig till denna kritik. Även ledarskribenten på Svenska Dagbladet erkände att mycket kunde tala för diskretion vid ett tillfälle som detta. Reaktionen är likväl intressant som uttryck, om än ett enstaka, för en förväntan från mediernas sida om att löpande hållas orienterade och då helst utan dröjsmål.
En synpunkt var gemensam för samtliga kommentarer till kommunikén: Att detta var en sak som regeringen måste ta upp med den sovjetiske stats- och partiledaren Nikita Chrusjtjov, som väntades på besök samma sommar, dvs. sommaren 1959. Det rådde ganska delade meningar om själva besöket. Högerpressen, följd av Expressen, var emot själva inbjudan. ”Svenska folkets undran [blir] större och större över att främsta representanten för den regering, som i alla dessa år gjort sitt bästa för att föra svenskarna bakom ljuset i Wallenbergaffären, ska bjudas hit som en ärad gäst”, skrev Expressen. ”Vad som kommit i dagen i Wallenbergaffären gör ju Chrusjtjovs besök än mer motbjudande”, kommenterade högerledaren Jarl Hjalmarson.135 Ett flertal tidningar gick dock med på besöket, förutsatt att just Wallenbergfrågan togs upp. Han är inte välkommen ”men han får komma. Välkommen är han endast, om han för hem Raoul Wallenberg död eller levande till det gamla fosterlandet”.136
Direkt därefter inställdes Chrusjtjovs besök till de nordiska länderna på grund av det starka motståndet i samtliga tre länder. Det bestämdes att besöket skulle göras vid en senare tidpunkt. Men tanken på att ta upp Wallenbergfallet direkt med honom aktualiserades på nytt för statsminister Tage Erlander i januari 1961, då vittnet med ”det märkligaste vittnesmålet av dem alla” presenterade sig direkt för statsministern.137
135Expressen 29.05.1959, ledare ”Raoul Wallenberg”, ibid. ”Chrusjtjov bör ha Wallenberg med sig”.
136Ölandsbladet 2.06.1959, ledare ”Chrusjtjovs present”.
137Erlander,
703
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
Svartz, Chrusjtjov, Villius (1961 – 1966)
Det var i januari 1961 som den
Professor Svartz var i utgångsläget en ytterst trovärdig människa. Som den första kvinnliga professorn i Sverige innehade hon en rad offentliga uppdrag och hedersbevisningar. Hon och hennes make, professor Nils Malmberg, var ett känt par i det svenska etablissemanget. Men nu var hennes historia oklar och förvirrande. Det framgick också att hon hade uppträtt inadekvat då hon fick det sensationella beskedet om Wallenberg från sin kollega. Normalt skulle man ha väntat sig att även en person med hennes status underkastades en omfattande kriminalteknisk och vittnespsykologisk analys i en situation som denna, där storpolitiken stod på spel. Det tycks inte ha varit fallet. Statsministern satte genast tilltro till hennes berättelse och – ännu märkligare – underlät att konsultera utanförstående expertis om saken. I stället blev det regeringens medlemmar som fick sitta och avväga om man skulle tro på detta eller avskriva berättelsen som ett missförstånd. Statsministern trodde under alla omständigheter på Svartz och hänvände sig omedelbart därefter till Chrusjtjov – först genom ambassadör Sohlman och sedan i ett direkt, personligt brev till sovjetledaren. Brevet besvarades inte och de direkt framförda påståendena om mentalsjukhuset avvisades bestämt. Detsamma skedde 1963 och 1964 då ärendet togs upp med utrikesminister Gromyko. Professor Svartz kollega hade under tiden dementerat historien som ett rent missförstånd. Men Erlander fortsatte att sätta tilltro till den. Och han tog ånyo upp den med Chrusjtjov då sovjetledarens besök i Sverige äntligen blev av sommaren 1964. Hela tiden lyckades man hemlighålla Nanna Svartz historia för allmänheten.
Det kan synas märkligt att statsministern trodde att man skulle nå fram till ett resultat genom att en femte gång lägga fram exakt samma ärende. Det visade sig ju omöjligt att få Svartz version bekräftad genom andra uttalanden. Men omständigheterna i samband med Chrusjtjovs besök var extraordinära. Medierna hade i flera månader tryckt på för att gästen skulle avtvingas ett slutligt besked i fallet Wallenberg, den allt överskuggande enskilda frågan i samband med besöket. Förväntningarna var högt ställda.
704
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
Chrusjtjov har ”med all säkerhet” med sig nya fakta om Wallenberg när han kommer, sade man.138
För att stärka statsministern inför Chrusjtjovs besök togs en särskild interpellation upp i riksdagen. Folkpartiledaren Bertil G. Ohlin ville veta vad regeringen tänkte göra ”för att övertyga sovjetregeringen om nödvändigheten av en mera effektiv efterforskning av Raoul Wallenberg”.139 Interpellanten ställde vittgående krav på detta i debatten den 3 april 1964: ”Har regeringen förvissat sig om att sovjetregeringen sätter in helt friska, obundna krafter, som inte har något annat interesse än att redovisa allt om Wallenberg som de kan finna?”.140 På åtminstone oppositionens vägnar gav Ohlin uttryck för ett oförminskat engagemang i Wallenbergfallet som utrikesminister (sedan 1962) Torsten Nilsson besvarade med den traditionella formuleringen ”att regeringen inte betraktar Raoul Wallenbergs sak som utagerad utan kommer att fortsätta ansträngningarna att skapa full klarhet om hans öde”.141
När besöket närmade sig blev tonen i pressen om möjligt ännu mer påträngande än vid det planerade besöket 1959. Expressen gick i spetsen med en veritabel kampanj. ”Ryssarna ljuger” löd rubriken, som upprepades många gånger.142 Då Gromyko kom till Stockholm på ett förberedande besök den 17 mars 1964 möttes han av frågan ”Var är Wallenberg?” som stod tryckt på ryska över tidningens hela förstasida. Tidningens reporter Eric Sjöquist skrev under loppet av juni en stort uppslagen reportageserie under vinjetten ”Var är Wallenberg” på ryska och svenska. I sex omfattande reportage följde Sjöquist och hans team spåren från Budapest till Debrecen och rekapitulerade alla dittills kända dokument i ärendet.143 Dagen innan Chrusjtjov anlände avslutades serien med Maj von Dardels bedrövade ansikte på ett helsidesfoto: ”Raoul skall komma hem”.
Mot bakgrund av dessa omständigheter gjorde regeringen den bedömningen att man måste försöka med allt då Chrusjtjov slutligen kom. Det visade sig vara ett klokt beslut. Den kolossala medietäckningen av familjen Chrusjtjovs besök i Sverige under
138Dagens Nyheter 2.02.1964, Expressen 3.06.1964.
139RD 1964 Nr. 10 s.
140ibid. s. 6.
141ibid. s. 4.
142Expressen 22.03.1964, ibid..27.06.o. 28.06.1964.
143Expressen
705
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
”Krussedagarna” den 22 till 26 juni 1994 framhävde Wallenbergfallet som besökets absoluta huvudsak. På Harpsund föredrog Erlander ärendet ännu en gång för sin gäst, fortfarande med utgångspunkt från Svartz version. Sveriges regering hoppades nu på ett besked ”om var Raoul Wallenberg befann sig [och] att den alltjämt ansåg indicierna för att W. var i livet så starka att den inte kunde avskriva affären”, trots det besked Sovjet sedan länge hade lämnat. Han fick emellertid ett ännu mer bestämt avslag än tidigare. Chrusjtjov skulle inte ha kommit till Sverige, sa han, om han hade vetat att Wallenbergfallet skulle tas upp. Sovjetledarens svar ledde till en explosiv situation som var nära att utvecklas till en episod som var föga diplomatisk till sin art.
Detta ställde regeringen inför ett verkligt dilemma. Under tre år hade regeringen nu tagit upp ärendet med Sovjet med utgångspunkt från information som inte var offentlig. När ryssarna fortsatt avböjde att ta emot, än mindre pröva, denna information, skulle rekylen från avslaget bli en kraftig stöt mot regeringen, om informationen förblev hemlig. Om man däremot gick ut med Svartz information samtidigt som man beklagade Sovjets avvisande, skulle opinionen förstå att regeringen hade gjort vad den kunde. ”Genom att lägga korten på bordet nu skulle vi kunna göra 'ett vansinnigt försök' att styra opinionen”, sa Erlander till sina regeringskollegor då frågan om slutkommunikén skulle avgöras.144 Detta skulle därtill innebära att man desavouerade gästen fullständigt, ja, att man bröt mot all diplomatisk etikett, vilket självklart skulle ödelägga senare möjligheter till dialog med Sovjetunionen, både om detta ärende och andra. Enligt Ulla Lindströms dagbok talade ett flertal i regeringen mot en sådan lösning. Slutet blev också en gemensam slutkommuniké som inte nämnde ett ord om ärendet Wallenberg, följd av ett tillägg i form av ett personligt uttalande från statsministern där han djupt beklagade att ryssarna avvisade varje granskning av den svenska regeringens spår och försäkrade att ”vi kommer icke att ge upp våra strävanden i denna sak”. Men fortsatt nämndes Svartzspåret inte offentligt.
Regeringens lösning blev väl mottagen. En så gott som enstämmig press reagerade på kommunikén ”med djup besvikelse”, skrev UD i sin pressöversikt. Kvällspressen skrev att Chrusjtjov hade lämnat ett ”chockbud” till Maj von Dardel.145 Å andra sidan slöt
144Ulla Lindström, Och regeringen sitter kvar! s. 229 ff.
145UD, Pressbyrån: Svensk Pressöversikt för utrikesförvaltningen Nr 44 1964. UD arkiv. Expressen 27.06.2964.
706
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
man upp bakom Erlanders uttalande. Statsministern hade sagt ”praktiskt taget rent ut” att han inte trodde på den sovjetiske regeringschefens ord.146 Han ville fortsätta med sina strävanden.
Man kan med rätta fråga sig hur hemligt detta spår var vid den här tiden. Det lock som från första stund lades över Nanna Svartz vittnesmål förblev tätt under de första åren. Inte ens Wallenbergs familj anade något om saken, trots att professor Svartz var Maj von Dardels läkare. Till en början hölls också Wallenbergaktionen utanför. Regeringen hanterade saken med effektiv sekretess och ingenting läckte ut till medierna, trots att historien mystifierade statsråden så mycket att de otvivelaktigt diskuterade den sinsemellan.147 I juni 1963 ansåg regeringen likväl att familjen måste få besked. Ambassadör Sohlmann uppsökte makarna von Dardel och berättade – med Rudolph Philipp på plats – att han hade fått upplysningar om att Wallenberg vid årsskiftet
Tio månader senare blev det offentligt känt att familjen hade fått viss information. Expressen uppgav i mars 1964 att ”ett anonymt ryskt vittne” hade kontaktat Sohlmann i Moskva, och Philipp framträdde med upplysningar om vad Sohlmann hade meddelat familjen.148 På så vis blev det känt att regeringen följde ett närmare bestämt spår och att detta spår tydde på att Wallenberg faktiskt var i livet. Under interpellationsdebatten i april 1964 gav Ohlin intryck av att vara informerad. Men de antydningar han vid samma tillfälle luftade, visade att han inte kände till hela historien. Han frågade om utrikesministern kunde röja ”av hvilken art herr Erlanders framställning till ministerpresident Chrusjtjov var”. Nilsson svarade att varken det material som lagts fram för sovjetmyndigheterna eller innehållet i de framställningar som Sverige gjorde ”är av den karaktären att de här kan offentliggöras”. Interpellanten böjde sig för detta. ”Jag kan för min del respektera den ståndpunkten”, sa han, en formulering som tyder på att inte alla gjorde det.149
146Dagens Nyheter 2.07.1964, ledare ”Ingen charmoffensiv”.
147Lundström ibid.
148Expressen 25.03 o. 30.03.1964.
149RD 1964 Nr. 14 s.4, s. 6.
707
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
I den politiska miljön kände man alltså från och med 1964 till att regeringen hade hållpunkter för att Wallenberg kunde vara i livet, även om detaljerna förblev hemliga. Inom regeringen hade man ganska delade meningar om Svartzspårets värde. Flera ansåg att det måste bero på någon form av missförstånd. ”All logik och självbevarelsedrift hos ryssarna” talade för att Wallenberg var död, det ansåg i alla fall Ulla Lindström, och av hennes dagbok att döma var flera kollegor av samma mening.150
Men Erlander höll fast vid sin tro på Nanna Svartz. Och ännu en gång tog han upp ärendet med ryssarna. Det var i juni 1966 då han på nytt besökte Moskva. Chrusjtjov hade då avgått och hans efterföljare, ministerpresidenten Kosygin, tog emot. Men inte heller detta försök gav något resultat. Kosygin hade inget att tillägga till det som hade meddelats 1957 och upprepats alla gånger sedan dess: Wallenberg var död 1947. Hans svar framfördes förmodligen i ”kyligare och strävare ordalag” än Chrusjtjovs vredesutbrott.151 Likafullt innebar det ett avvisande som man hemma i Sverige betraktade som definitivt. ”Hoppet ute” rapporterade kvällstidningarna över hela första sidan, och vinklade reportagen mot Erlanders samtal med Maj von Dardel omedelbart efter hemkomsten. Statsministern uppsökte Wallenbergs mor redan innan regeringen fick besked om resultatet, och pressen visste vad han skulle säga: ”Er son kommer ej hem!”152
Också den övriga pressen tolkade Kosygins svar som ett slutgiltigt avvisande från rysk sida. ”Fallet Wallenberg läggs ned”, sades det.153 Även om statsministern genast korrigerade detta, tillskrevs det resultatlösa Moskvabesöket en definitiv betydelse. Visserligen var ryssarnas avvisande inte fullt lika kategoriskt som tidigare. Wallenberg hade ”med rätt eller orätt [blivit] fängslad”, och det i en tid som var ”en mörk tid i Sovjetunionen med många misstag”, hade Kosygin sagt. Sådana erkännanden kunde tyda på att ryssarna så smått började förstå vilken betydelse Wallenbergfallet hade i Sverige.154
Regeringens och UD:s hemlighållande
150Lundström ibid.
151Erlander,
152Aftonbladet o Expressen 18.06.1965.
153
154”Svenska bevisen tillförlitliga. Ingen rysk irritation i affären”. Svenska Dagbladet 18.06.1965.
708
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
avseendet. En offentlig bevakning skulle kanske ha hindrat att ärendet blev liggande i bakvattnet så länge. Statsministerns rent personliga tilltro till en aktad akademiker visade sig ju vara ogrundad. Svartz vittnesmål var inget värt. Det kunde inte göras sannolikt, inte stödjas av omkringliggande omständigheter, inte bekräftas av andra bevis. En öppen diskussion om detta hade kunnat bidra till att saken klarlades innan relationerna med Sovjetunionen gick i baklås. Då historikerna Elsa och Hans Villius 1966 tog upp Svartz vittnesmål till källkritisk diskussion i boken Fallet Raoul Wallenberg, behövde de inte använda många sidor för att visa att professorns berättelse var så osammanhängande att det högst sannolikt berodde på ett missförstånd. Nanna Svartz själv hade inte mycket att säga mot detta.155 Hade man dessutom vetat hur okritiskt ärendet behandlats i regeringen skulle en offentlig luftning av saken kanske kunnat hindra något av eländet.
Men detta är inte säkert. När Erlander valde att lägga detta enda bevis till grund för sina ansträngningar under fyra år, måste han ha haft politiska skäl till det. Han kan ha menat att om Nanna Svartz historia blev offentlig skulle medierna och offentligheten instinktivt ha satt tilltro till den. Och tilltron till den högt aktade, pensionerade professorn, som också var en engagerad medlem i Wallenbergaktionen, skulle lätt ha blivit ett argument mot regeringen. Presumtionen att hon talade sanning skulle ha vunnit brett stöd, oavsett vad regeringen och eventuella experter menade. Då var det bättre att föregripa opinionen och hantera ärendet bakom stängda dörrar.
Om detta var Erlanders tankegång, saknade han inte insikter i medierna och hur de fungerar.
När Svartzspåret och dess dokument – noteväxlingen med Chrusjtjov, Gromyko och Kosygin – offentliggjordes i UD:s nya vitbok i september 1965, refererades ärendet utförligt i medierna. Regeringen fick stark kritik för att den hade undanhållit allmänheten det sensationella spåret, som nu blev känt i detalj. ” 4 års hemligstämpel kan inte försvaras”, skrev Expressen, som menade att i varje fall partiledarna i riksdagen borde ha blivit informerade.156 Folkpartiet krävde att när så mycket hade släppts fritt borde också resten av UD:s dokumentation bli tillgänglig, antingen för en par-
155Elsa o Hans Villius, Fallet Raoul Wallenberg. Stockholm 1966 s.
156Expressen, ledare 17.09.1965.
709
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
lamentarisk kommission eller för utrikesnämndens medlemmar.157 Kommentarerna till vitboken, som noggrant samlades in och återgavs i UD:s pressöversikter,158 visade att den socialdemokratiska pressen till övervägande del betraktade fallet som i praktiken avslutat. ”Som läget nu är, tycks alla möjligheter ha blivit uttömda”, ”inte finnas [det] utsikter för ett fortsatt agerande”.159 Oppositionspressen däremot höll dörrarna öppna – eller krävde att regeringen skulle göra det. ”Uteslutet […] att sätta punkt”; ”Är detta slutet så är det ett vanhedrande slut”; ”svenska folket [kan] aldrig i sitt hjärta betrakta affären Wallenberg som utagerad förrän visshet vunnits”.160 Då vitboken debatterades i utrikesnämnden den 1 oktober 1965 enades dock regeringen och oppositionen om att det för stunden inte var ändamålsenligt att ta upp fallet Wallenberg igen. ”Ett skede är slut”, kommenterade Svenska Dagbladet. Ohlin, som upprepade förslaget om en parlamentarisk kommission, vann inte gehör. Men Erlander försäkrade att fallet inte var slutgiltigt skrinlagt. ”Regeringen kommer som hittills att följa denna fråga med stor uppmärksamhet”, löd den officiella förklaringen.161
I debatten efter offentliggörandet av vitboken väckte Svartzspåret mindre uppmärksamhet i pressen än dokumenten kring Bruggerspåret och de angränsande vittnesmålen, som ju pressen själv hade varit med om att både få fram och rapportera om. Och långsamt upphörde Svartz att fungera som allmänt sanningsvittne för att Wallenberg var i livet. Inom Wallenbergaktionen behöll hennes vittnesmål full trovärdighet. Även de ivrigaste tidningarna – främst Expressen – vidhöll att det hon berättade måste vara rätt. Men Villius undersökning 1966 ledde till att vittnesmålet förlorade avsevärt i trovärdighet. I självbiografin Steg för steg, som publicerades 1968, försvarade Svartz sin version. Men självbiografin öppnade samtidigt för en möjlig förklaring av den märkliga historien. Boken visade att Svartz hade varit djupt engagerad i Wallenbergs öde åtminstone sedan 1945 då hon träffade Staffan Söderblom och madame Kollontaj i Moskva. Hon hade till och med råkat höra ett av deras samtal om den försvunna diplomaten. Kollontaj hade hon känt sedan 1937. Hon kan därför ha haft en viss mental beredskap
157Dagens Nyheter 19.09.1965.
158PM rörande presskommentarer kring vitboken i fallet Raoul Wallenberg; Svensk Pressöversikt Nr. 58, Nr. 59. UD arkiv.
159
160Expressen 17.09.1965, GHST s.d., Svenska Dagbladet s.d.
161Svenska Dagbladet 2.10.1965. Pressmeddelande den 1 oktober, tryckt i Utrikesfrågor. Offentliga dokument m.m. rörande viktigare svenska utrikespolitiska frågor 1965. Stockholm 1966 s. 154.
710
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
då hon mötte sin ryska kollega och på en direkt fråga fick de framviskade och oklara upplysningarna i december 1960. Arbetsgruppens rapport från 2000 kunde bara konstatera att ingenting i det som hon berättade har gått att bekräfta.162
Under de dramatiska händelserna
Ett
162Nanna Svartz, Steg för steg. En självbiografi. Stockholm 1968 s.
163Dokumentären beskrivs närmare i Hèrnod, Raoul Wallenberg. En bibliografi s.42.
711
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
hjälp. I
Historikern och
164Dagens Nyheter 3.02.1965, Exptessen s.d., Uppsala Nya Tiden enligt UD:s Presstjänst februari 1965, UD arkiv.
165Svenska Dagbladet 9.02.1965.
166”Misstro och trovärdighet i fallet Wallenberg” Dagens Nyheter 30.07.1965. DN:s ledare dagen efter ger ett betingat stöd till författarens slutledning.
712
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
Argumentet upprepades och fördjupades i paret Villius bok Fallet Raoul Wallenberg, som utkom i januari 1966. Där gick de kritiskt igenom flera av vittnesmålen, bland annat Nanna Svartz. Boken väckte stor, men i sin grundstämning en något avvaktande, uppmärksamhet i pressen. Ingen seriös recension kunde undvika att erkänna att det låg mycket i författarnas resonemang – att Wallenberg sannolikt dog 1947, att alla senare bevis, inklusive professor Svartz, hade bedömts för milt, samt att de svenska rättsliga myndigheterna, som hade förklarat regeringens bevismaterial som juridiskt hållbart, hade överskridit sin kompetens. Men samtidigt påpekade recensenterna att mycket fortfarande var för oklart för att en ensidig källkritisk bedömning skulle kunna ligga till grund för så drastiskt omvärderade slutsatser som dem som författarna lanserade. Socialdemokraten och historikern Stig Hadenius menade för sin del att författarna driver ”en tes som för en politiker varit omöjlig i 1950- och
I denna kör fanns en avvikande röst. Ivar Harrie, Expressens f.d. chefredaktör, gick i sitt gamla organ fullt och helt in för Elsa och Hans Villius källkritiska resonemang (”paret Villius har gett lösningen”), kombinerat med en besk betraktelse över svenska mediers mångåriga upphaussing av ”helgonlegenden Raoul Wallenberg”. Harrie gav till och med uttryck för den insinuationen att eftersom boken var så märkvärdigt svår att få tag i hos bokhandlarna i Sverige, måste det ha att göra med ”det otillåtligaste i en
167Stig Hadenius, ”Gåtan är ännu olöst”, Aftonbladet 29.01.1966.
168Expressen 28.01, 31.01.,1.02,1966, Sydsvenska Dagbladet 29.01. o 31.01.1966.
169UD, Svensk Presstjänst, Nr.7 1966 ”Affären Wallenberg”, Nr. 8 1966 ”Fallet Wallenberg under ny analys”. UD:s arkiv. Utöver den öppna kritiken av Villius bok, utsattes Fallet Raoul Wallenberg för en mer förtäckt kampanj som förfäktade att författarna var ryska medlöpare eller rent av betalades av Moskva. Se Bernt Schiller, Varför ryssarna tog Raoul Wallenberg. Stockholm 1991 s. 202 n.1.
713
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
välstyrd välfärdsstat är att peta på helgonlegender” – ett angrepp på Expressens egen linje i fallet, som chefredaktör Per Wrigstad bestämt tillbakavisade i samma tidning. Expressen, sa Wrigstad, hade under alla år ”drivit Wallenbergaffären med engagemang och lidelse ”. Det skulle tidningen fortsätta med.170
Nya röster, nya aktörer
”I dag är affären Wallenberg i det närmaste avskriven”, anmärkte Stig Hadenius i sin recension av Villius bok 1966. Den omfattande debatten kunde kanske tyda på att detta inte gällde mediernas och allmänhetens latenta engagemang i saken. Men för myndigheterna var ärendet i praktiken bordlagt. Vitboken och debatten i utrikesnämnden hösten 1965 blev därmed, som Uppsala Nya Tidning skrev inför tjugofemårsminnet av Wallenbergs försvinnande, ”en slutpunkt i regeringen Erlanders strävanden att skapa full klarhet”.171
Också när det gäller händelser och nyheter som kunde driva saken framåt, uppstod det en lång paus, närmast en utmattning, efter debatten om Fallet Raoul Wallenberg. Visserligen fortsatte nya vittnen att träda fram i offentligheten. Dansken Mogens Camre anmälde sig i september 1965 med budskapet att Wallenberg var i livet 1950. En anonym Parisbaserad man sa ungefär detsamma i oktober samma år. I oktober året därefter berättade Boris Björklund att Wallenberg hade omkommit i Sibirien 1955, medan två ungerska vittnen i augusti 1967 rapporterade att de hade sett honom 1947 respektive 1955.172 Och flera vittnesberättelser följde under
170Expressen 9.02.1966.
171Uppsala Nya Tidning 17.01.1970.
172Svenska Dagbladet 27.09.1965. ibid. 14.10.1966. Aftonbladet 10.08.1967, Sydsvenska Dagbladet 15.08.1967.
173Vår Kyrka 1974/14. Kvällsposten 23.09 o 6.11.1977.
714
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
till den ryska regeringen”, sa utrikesminister Sten Andersson hösten 1974.174
Men exakt 1974 sväller UD:s klippmaterial på nytt. Förutom de sporadiskt uppdykande vittnena fick Sverige en ny, offentlig debatt om Wallenbergfallet. Karakteristiskt nog berodde den på televisionen. I februari 1974 sände TV1 serien ”Vad hände Raoul Wallenberg?” i tre delar. Journalfilm och intervjuer hade här klippts samman med dramatiserade avsnitt med skådespelaren Måns Westfelt i rollen som huvudpersonen. Hela ärendet skulle gås igenom en gång till.
Pressen väntade sig på förhand ”frän kritik” av UD, inspirerad av producenten Gunnar Möllerstedt, som förklarade att ”svenska myndigheter agerat trögt och smusslat med fakta”.175 Det visade sig att det i synnerhet var behandlingen av Nanna Svartz som han syftade på. Hennes vittnesmål presenterades i den tredje delen av filmen som sanning ”utom alla tvivel” och regeringen fick motsvarande kritik för att ha negligerat det. Över huvud taget fylldes förhandskommentarerna och recensionerna av den nya
Men också mer kvalificerad kritik nådde fram. Möllerstedts historiska expert, docent Bernt Schiller vid Göteborgs universitet, hade som bakgrund till serien gjort grundliga efterforskningar i internationella arkiv, och kunde i del tre av serien lägga fram en
174Expressen 23.10.1974.
175Svenska Dagbladet 4.02.1974.
176Svenska Dagbladet 11.03.1974, Kvällsposten 11.03.1974.
177Dagens Nyheter, odaterat utklipp febr. 1974 UD arkiv. Expressen 29.01.1975.
715
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
teori om varför ryssarna arresterade och sedan hemlighöll att de hade Wallenberg i sitt förvar. Det berodde på att de misstänkte att han förhandlade med tyskarna i Budapest och var involverad i planer på att få till stånd ett avtal mellan de allierade och tyskarna, kanske en separatfred, riktad mot Sovjetunionen. Utifrån detta perspektiv gick det att förklara varför Sovjet betraktade Wallenberg som en mycket farlig man, som det fanns all anledning att ta i förvar. I recensionerna av serien påpekades det att detta innebar ett visst ursäktande av Sovjets agerande, som stred mot programmets grundläggande vinkling: indignation över Sovjetunionens omänskliga metoder. Historikerna komplicerade alltså bilden, i stället för att förklara och förenkla den.178 Schiller fick lättare genomslag i pressen då han gick ut och kritiserade UD direkt för att de inte förstod det ryska handlingssättet. ”UD borde redan 1945 haft möjlighet att inse att ryssarna såg Wallenberg som en bricka i det storpolitiska spelet”, sa han. I så fall skulle man ha kunnat agera mer adekvat. Svenska Dagbladet tolkade hans expertkommentar som ”frän kritik” av UD för att samtidshistorisk expertis inte hade använts i hanteringen av fallet.179
All kritik i samband med
178Heng Österberg i Svenska Dagbladet 11.03.1974.
179Göteborgs Tidning 11.03.1974, Svenska Dagbladet 4.02.1974. Schiller fortsatte sina granskningar under åren efter
180Kvällsposten 24.02.1974. Svenska Dagbladet 11.03.1974.
181GT 11.03.1974.
716
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
Med undantag av arkivfrågan var debatten efter
Fallet Wallenbergs internationalisering
Man anser ofta att det var den människorättspolitik som Jimmy Carter, USAs president under perioden
182Aftonbladet 17.01.1980.
183Expressen 16.01.1981, rep. av Erik Sjöquist.
184Nina Lagergren till Sydsvenska Dagbladet 26.05.1982.
717
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
tillbaka i tiden och som i första hand kopplades till den österrikiske människorättsaktivisten Simon Wiesenthals namn.
Svenska medier hade sporadiskt rapporterat om utlandets intresse ända sedan
Men det var först då direktören för det judiska dokumentationscentret i Wien, Simon Wiesenthal, kom in i svensk debatt som denna förståelse började vinna insteg på allvar. Av UD:s klippmaterial att döma skedde detta samtidigt med att Möllerstedt/Schillers serie visades i svensk TV i februari 1974. Journalister från Göteborgspressen (serien var en Göteborgsproduktion) sökte i detta sammanhang efter relevant stoff. Plötsligt framträdde ”den världsberömda nazistjägaren ” Wiesenthal i svenska medier och berättade att han i fyra år hade arbetat med fallet Wallenberg på uppdrag av Maj von Dardel. Och han var full av idéer om hur ärendet skulle drivas vidare. Wiesenthal ville föreslå Wallenberg som kandidat till Nobels fredspris. Han ville också ta kontakt med Aleksandr Solzenitsyn, författaren till
185Dagens Nyheter 6.06.1956. Oidentifierat utklipp från 25.11.1956 i UD arkiv.
186Expressen 19.03.1961, Svenska Dagbladet 20.04.1961.
187Göteborgsposten 25.02.1974. Kvällsposten 26.02.1974.
188VG, Oslo, 28.11.1977.
718
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
väckande att det också togs upp i Sveriges Riksdag.189 Våren 1978 berättade Wiesenthal för Veckojournalen att han samarbetade med svenska UD och inom kort hoppades kunna presentera två pålitliga vittnen som kunde bevisa att Wallenberg var i livet efter 1947, en sak som utrikesminister Karin Söder bekräftade i riksdagen.190 Ett av vittnena var den österrikiske läkaren Menachem Melzer, som gjorde ”ett mycket seröst intryck”, sa Wiesenthal. Inte heller UD:s departementsråd Jan Lundvik ville helt tillbakavisa denne Melzer. Problemet var bara att han hänvisade till ett fängelse i Vorkuta som inga andra vittnen hade uppgivit som aktuell vistelseort.191
Kort sagt, med Wiesenthal och hans rastlösa energi blåstes nytt liv i ärendet – åtminstone för pressen. Wiesenthal hade ständigt överraskande idéer. Under en vistelse i Köpenhamn i augusti 1978 uppmanade han Sverige att dra sig ur de olympiska spelen i Moskva, om inte ryssarna avslöjade hela sanningen om Wallenberg. Förslaget rapporterades utförligt, om än med viss skepsis, i svensk press.192 Wiesenthal kunde också förklara varför så många opålitliga vittnen framträdde i denna sak: Det berodde på familjen Wallenbergs rikedom, som gjorde att äventyrare från många länder försökte med en lögn för att slå mynt av sin historia – en poäng som aldrig tidigare hade framförts offentligen i Sverige.193
I januari 1979 blev ärendet emellertid återigen föremål för hemlighållna åtgärder. Den 27 januari 1979 detonerade nyheten att den svenska regeringen i största hemlighet hade förberett och den 3 januari avsänt en note i Wallenbergfallet, och att det tre veckor därefter hade kommit ett svar från Sovjet. Noten, som var den första på 14 år, var utformad som ett brev från statsminister Ola Ullsten till Sovjetunionens statsminister, och uppfattades omedelbart som en markering från den nya folkpartistiska regeringens sida.
De upplysningar som låg till grund för den nya hänvändelsen gällde vittnesmål som dittills hade varit helt okända för medierna. Medan uppmärksamheten de sista åren hade fokuserat på Moshinski och Melzer, samt på Wiesenthals mer eller minde trovärdiga vittnen, hade UD arbetat även i andra riktningar. I kungörelsen om noteväxlingen av den 26 januari hänvisade man till två
189Dagen 31.12.1977. RD 1977/78 nr. 83 s. 11 ff, fråga ställd av Olle Wästberg och besvarad av utrikesminister Karin Söder 27 februari 1978. – Wiesenthal förlorade snart tilltron till detta vittne, berättade han för Arbetet 7.03.1978.
190RD 1977/1978 Nr. 83 s. 12.
191
192Berlingske Tidende 28.08.1978, jfr.
193Intervju i Arbetet 7.03.1978.
719
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
nya vittnen, som pressen nu fick bråttom att förfölja. Dessa två vittnen presenterades under februari och mars som polacken Abraham Kalinski och ryssen Jan Kaplan i utförliga intervjuer. Den förstnämnde lät sig intervjuas direkt medan den sistnämnde lämnade sin historia genom dottern Anna Bilder i Tel Aviv. Båda hade träffat på Wallenberg – Kalinski i Vladimir och ett par andra fängelser ett antal gånger mellan 1952 och 1959, Kaplan i
Likväl kunde man spåra en viss ljusning i Sovjets svar. Ingmar Lindmarker i Svenska Dagbladet kunde rapportera ingående om hur utrikesledningen bedömde formuleringen av svaret. Noten var inte avvisande. Jämfört med tidigare sovjetiska svar, som ofta bar prägeln av irritation eller oförskämdhet, var detta svar ”skyndsamt, artigt och opolemiskt”. Det var tydligt att ryssarna reagerade med en hittills aldrig visad empati för den svenska regeringens problem i fallet Wallenberg. Svaret ledde på det hela taget till en öppning för fortsatt dialog med Moskva.195
Svensk press spekulerade inte över om Sovjets nya ton var ett resultat av att man också i Kreml hade blivit klar över sakens internationella utveckling. Men det måste ligga nära till hands att tänka sig ett samband mellan
194Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet 29.1.1979.
195”Ny öppenhet om Wallenberg”, Svenska Dagbladet 28.01.1979.
720
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
”På något sätt avslutat” (Vitboken 1980 – 1982)
Året efter noteväxlingen utgav UD de första sju delarna av det samlade Wallenbergmaterialet medan resterande fyrtio delar gavs ut 1982. Därmed hade ”det jättestora, hemliga arkivet” öppnats för var och en. ”Jag har en känsla av att Wallenbergfallet […] på något sätt är avslutat”, skrev veteranen bland pressens Wallenbergreportrar, Erik Sjöquist, i en kommentar till offentliggörandet.196 Det är tragiskt, skrev han också, att man troligen aldrig får veta sanningen
– vilket Expressen faktiskt under alla år hade sagt var fullt möjligt. Den antydan till självkritik som låg i denna anmärkning går igen i många av pressens reaktioner på det väldiga materialet. Kommentarerna 1982 var dock långt mer positiva till myndigheterna, och särskilt UD, än vid lanseringarna av de tidigare vitböckerna. Det gällde i synnerhet i förhållande till 1980, då materialet från de första efterkrigsåren 1945 – 49 frisläpptes och alla Staffan Söderbloms anteckningar och brev ådagalades. Vid detta tillfälle blev domen i pressen hård med anklagelser om att ”UD svek Wallenberg”: ”Trots ett enormt opinionstryck har den svenska regeringen och utrikesförvaltningen i inledningsskedet – då utsikten att lyckas rimligen var störst – handlat inkonsekvent och kraftlöst.”197 ”Det fanns ingen politisk vilja att verkligen ställa frågan om den saknade
Men även denna gång upprepades och framfördes kritik. Ett flertal, i synnerhet borgerliga, tidningar menade att myndigheterna uppträtt ”valhänt” – det var det uttryck som helst användes – i alla fall i början av fallet. Uttrycket ”de förlorade åren” gick också igen som en beteckning på den första perioden efter 1945. Tid, viktig tid, hade gått förlorad under den första perioden efter 1945. Men hur långt sträckte sig beteckningen ”de förlorade åren” egentligen? Och hur hade UD under denna period rent konkret misskött sig
196Expressen 25.05.1982.
197Expressen, ledare 31.01.1980.
198Dagens Nyheter, ledare 1.02.1980.
199Sydsvenska Dagbladet 26.05.1982, Expressen ibid.
721
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
genom att förlora tid och initiativ? Om detta var kritikerna nu ännu mindre eniga än tidigare.
Svenska Dagbladet ansåg att de förlorade åren sträckte sig från 1945 till 1957, då Östen Undén hade försinkat en aktiv handlingslinje gentemot Moskva. Även Dagens Nyheter satte en skiljelinje vid 1957, då Undéns ”långt drivna försiktighet” gav plats åt Arne Lundbergs energiska agerande.200
Men det fanns också dem som tog i kraftigare. Tidningen Barometern menade att UD:s ”misstag och felbedömningar” absolut inte hade upphört efter de första åren, utan att de fortsatte också på 1950- och
Exakt vilka möjligheter som hade gått förlorade var heller inte helt klart. Det kunde knappast röra sig om insamlingen och värderingen av vittnesmål, som departementet hade genomfört i konkurrens med pressen. Det framgår av det offentliggjorda materialet, skrev TT, att ”den ende som nu lever som med absolut säkerhet träffat den svenska diplomaten i fångenskap i Sovjetunionen”, var Gustav Richter och hans vittnesmål gällde uteslutande perioden 31
Men en sak var helt klar: fallet Östen Undén. Undén stod i en klass för sig som skyldig till den valhänta tiden och dess försum-
200Detta var ett missförstånd. Lundbergs tid i UD
201Alla tidningar citerade 25.02.1982. Per Ahlmark: RD 1975 Nr. 35 s. 169.
202”Gustav Richter – enda säkra vittnet”. Norrländska Socialdemokraten 25.05.1982.
722
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
melser, oavsett hur långt den perioden sträckte sig eller vad den innebar. Dokumenten avslöjade nu att Undén två gånger hade dödförklarat Wallenberg i utrikesnämnden, först 1952 och sedan 1957. Detta var den enskilda fråga som väckte störst uppmärksamhet, och den var föga hedrande för Erlanders utrikesminister.
Nu var kritik av Undén långt ifrån något nytt inslag i Wallenbergdebatten. Personen Undén hade varit skottavla åtminstone sedan 1957. Kritiken mot honom fick överraskande ny näring 1979, fem år efter hans död, då hans f.d.
– utväxling, efter schweiziskt mönster. Med 1980 års vitbok fick sedan allmänheten tillgång till vissa dokument som föreföll att underbygga detta, och med 1982 års fullständiga offentliggörande kom definitiva fakta på bordet. Undén hade dödförklarat Wallenberg därför att han hela tiden hade ansett fallet vara kontraproduktivt för sin utrikespolitik.
Det var en hård dom. Å andra sidan fick kritiken genom fokuseringen på Undén en tydlig politisk och konstitutionell adress. Det var ju den ansvarige utrikesministern som fick klä skott. På detta sätt mynnar opinionsmaterialet från den svenska pressen
203Per Anger, Med Raoul Wallenberg i Budapest. Sth. 1979, s. 139. Recensioner i Svenska Dagbladet 12.11.1979, Norrköpings Tidningar 15.11.1979
204Gunnar Hägglöf, ”När Wallenbergarkivet öppnas”. Svenska Dagbladet 7.12.1979. Det berättas här om en konferens med Undén i månadsskiftet november/december 1946, där Undén ska ha motsatt sig ett förslag från Hägglöf om en kraftfull hänvändelse till Sovjet. Egendomligt nog har Hägglöf glömt att en demarche med kraftfullt innehåll faktisk gjordes just i månadsskiftet november/december, se ovan s. 18.
723
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
ut i en kritik som också åtföljdes av klara föreställningar om ansvar
– även om den ansvarige inte längre var i stånd att försvara sig.
Epilog: Wallenberg i riksdagen
Under de första trettio åren efter 1945 behandlades fallet Raoul Wallenberg endast undantagsvis i riksdagen, allt som allt
Detta förändras helt från mitten av
1970- och
Ändå är det tydligt att den nya parlamentariska aktiviteten i detta fall drivs fram av ett nytt sätt att se, eller ett nytt perspektiv, på hela Wallenbergfallet. Detta perspektiv är internationaliseringen. De allra flesta av de motioner och frågor som tagits upp efter 1974, tar sin utgångspunkt i den omständigheten att hela fallet har blivit, eller håller på att bli, internationellt. Det är således den uppmärksamhet det väcker ute i världen, som motiverar att det tas upp så ofta i riksdagen hemma.
Hänvisningarna till utlandet blir särskilt tydliga under
724
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
med krav på att regeringen ska öppna eller offentliggöra UD:s Wallenbergarkiv.
Anders Björcks interpellation den 16 januari 1974 – den första av dessa – ställde den i och för sig vanliga frågan till utrikesminister Sten Andersson: Vad kommer regeringen att göra för att komma närmare ett uppklarande av ärendet och för att få UD:s handlingar öppnade? Men motiveringen kunde nu backas upp med internationella omständigheter – med hänvisning till de senare årens amerikanska senatsförhör där flera nya vittnen hade trätt fram. Att den amerikanska kongressen hade blivit en part i ärendet måste uppfattas som en tungt vägande motivering.205 Då Olle Wästberg i februari 1978 frågade utrikesminister Karin Söder om inte nytt arkivmaterial nu kunde offentliggöras – något som hon i sitt svar lovade skulle göras – var det med hänvisning till Simon Wiesenthals internationellt kända efterforskningar.206 Sådana referenser till Wallenbergintressen ute i världen gjordes med tiden allt oftare. Arkivfrågan väckte för övrigt också mer näraliggande frågor om bl.a. huruvida regeringen skulle ge ut en ny vitbok (Björck), om det inte kunde inrättas en brett sammansatt medborgarkommission med uppgift att granska arkiven (Ahlmark) osv.207 Dessa frågor hade mindre prägel av internationell kontext, och mer av inhemsk irritation över sekretess och onödigt hemlighållande. Informationsbehovet stod i centrum. ”Vi vet så förfärligt litet därför att så mycket är hemligstämplat”, som det uttrycktes.208
Internationella hänvisningar blev vanligare under
205RD 1974 Nr. 5 s. 87 f, Nr.85 s.
206RD 1975 Nr. 35 s. 174.
207RD 1975, UU 1975:2 o. Nr 35 s.
208RD 1977/78 Nr 83 s.
209RD TU 1982/83: 10 (frimärke). RD UU 1983/84:9 (Wallenbergpris). RD 1983/84 Nr.149 s.
725
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
och kom alla från den borgerliga sidan. Samtliga motiverades med den internationella Wallenberguppmärksamheten – att Sverige inte fick vara sämre än andra länder.210 Alla förslagen avslogs av regeringen eller av majoriteten i det aktuella utskott som behandlade frågan. Två sådana förslag, som ställdes 1984 av Sven Munke (m) respektive Elisabeth Fleetwood (m), fick ett mycket tydligt och inte utan politisk udd formulerat avslag från kulturminister Bengt Göransson:
Vi har i vårt land principen att inte hedra levande personer genom resande av statyer eller utgivande av frimärken. För en fortsatt diskussion och för att möjliggöra fortsatta framställningar vid samtal med sovjetiska myndigheter är det faktiskt principiellt viktigt att vi står fast vid denna principiella syn: Raoul Wallenberg lever […] menar ni [interpellanterna] att regeringen skall lägga ned ärendet Raoul Wallenberg genom att föreslå ett hedrande i form av ett frimärke eller ett monument och därmed medge att Raoul Wallenberg inte lever längre.211
En annan grupp motioner, som var lika tydligt internationellt inriktade, var de som uppmanade regeringen att inte göra sina hemställningar till Sovjet direkt och bilateralt – flera sådana väcktes naturligtvis också – utan i stället gå via internationella organ eller tredje stater. Motivet till detta var att eftersom ärendet Wallenberg hade blivit internationellt, borde det också kunna lösas internationellt. Regeringen hade själv slagit in på den vägen, bland annat genom att ta upp frågan på den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (ESK) i Madrid år 1980. Det svenska inlägget i detta sammanhang fick stöd från USA, Storbritannien och Schweiz.212 Dessutom hade regeringen på den stora internationella Wallenberghearingen i Stockholm i januari 1981 framfört budskapet att den ”välkomnar alla ansträngningar” av internationell art som kan bringa klarhet i saken.213 I riksdagen kom det upp flera förslag i det hänseendet. Tanken på att inrätta en internationell granskningskommission lanserades. Regeringen uppmanades också att ta upp Wallenbergfallet på Stockholmskonferensen i januari 1984, och att be president Reagan att ta upp ärendet på mötet i
210En lista över de internationella hedersbevisen som visades Wallenberg under år 1983, framlades av Karin Ahrland (fp) i Motion 1983/84:764.
211RD 1983/84 Nr. 149 s. 115.
212RD 1980/81 Nr. 79 s. 105 (Ola Ullsten), 1985/85 Nr. 25 s. 95 (Per Stenmarck).
213RD 1980/81 Nr. 79 loc.cit.
726
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
Genève i december 1985.214 Förslagen avslogs, huvudsakligen på tekniska grunder, men ibland också med politisk udd. Att be president Reagan ta upp ärendet skulle vara opassande, var det svar som utrikesminister Andersson gav Hadar Cars (fp). Eftersom Raoul Wallenberg var amerikansk hedersmedborgare var det självklart upp till amerikanarna att själva bestämma om de ville ta upp hans sak.
Hanteringen av Wallenbergfallet i 1970- och
Efter murens fall och sovjetkommunismens upplösning blev förutsättningarna för att driva ärendet mycket annorlunda. Riksdagen förelades inte längre ärendet Wallenberg. 1991 inrättades en
Om pressmaterialet
UD:s eget pressmaterial består av tidningsklipp, i huvudsak insamlade av tjänstemännen själva, men under några perioder sammanställda av Argus. Klippsamlingen är långt ifrån fullständig. Först på
214RD UU 1982/83:10 (granskningskommission). 1983/84 Nr 76 s. 39 f (Stockholmskonferensen). 1985/85. Nr. 17 s. 16 f. (USAs president).
215Palme i svaret till Stenmarck RD 1985/86 Nr. 67 s. 52, Carlsson i svaret till Stenmarck RD 1987/88 Nr 67 s. 71 f.
727
| Bilaga 4 | SOU 2003:18 |
En egen arkivserie med klipp benämnd ”Efterforskningen av Raoul Wallenberg. Tidningsklipp”, lades upp på dossier P 2 EuI i juni 1946. Den föreligger i dag i tre pärmar, täckande åren 1946 – 55, 1956 – 76 respektive 1977 – 82. Serien omfattar cirka 250 klipp från svenska tidningar samt ett mindre antal klipp från utländsk press. Samma avdelning har ytterligare tre arkivboxar med pressklipp som inte är sorterade. Tillsammans med klippen från utrikesminister Undéns papper, uppgår antalet klipp till cirka 700. Dessa 700 klipp är i viss utsträckning dubbletter, särskilt för åren 1957 och 1965 – 66, då de är hämtade från olika serier. Till detta kommer klippen från utländska tidningar. Dessa är spridda och tillfälliga för de flesta år, men mer systematiskt insamlade för åren 1957 – 59, då Sveriges ambassader i Bonn, Paris, Washington och de nordiska länderna ålagts att inrapportera presskommentarerna om Wallenbergfallet i respektive land. Cirka 65 klipp från utländsk press har bilagts dessa rapporter.
I Wallenbergaktionens arkiv i Riksarkivet finns cirka 50 pressklipp från året 1945, samlade i den s.k. Rudolph
Detta ger följande kvantitativa fördelning av materialet:
| 132 pressklipp | |
| 1 200 | |
| 121 | |
| 550217 |
Det som gör åren 1955 – 65 särskilt innehållsrika är dels att de under längre perioder än andra täcks av professionella klipptjänster,
216 Den första analytiskt präglade sammanfattningen av pressens bevakning av fallet Wallenberg i Presstjänstens arkiv är sammanställd med anledning av vitboken från 1965. Se ”PM rörande presskommentarer kring vitboken i fallet Raoul Wallenberg”. Stencil 11 s. Pressbyråns arkiv, box 246, UD:s Wallenbergarkiv.
217 I denna siffra inkluderas ett beräknat antal om 500 klipp från
728
| SOU 2003:18 | Bilaga 4 |
dels att de omfattar sådana intensivt pressbevakade händelser som Erlanders besök i Moskva och Chrusjtjovs besök i Sverige. Perioder som täcks av professionella tjänster ger i allmänhet upp till 510 gånger så många klipp som andra perioder, eftersom samtliga versioner av artiklar som förmedlats genom partipressen då är representerade i samlingen.
729
Bilaga 5
Kronologi över viktigare händelser i Raoul
1944
| 25 maj | Den amerikanske ministern i Stockholm Johnson |
| instrueras att be UD utöka sin diplomatiska repre- | |
| sentation i Ungern. | |
| 2 juni | Det svenska sändebudet i Budapest Carl Ivan |
| Danielsson begär förstärkning | |
| 9 juni | Johnson samtalar med kabinettssekreterare Erik |
| Boheman som ställer sig positiv till utökad svensk | |
| diplomatisk närvaro i Ungern. | |
| 11 juni | Det svenska sändebudet Staffan Söderblom an- |
| träder resan till Moskva. | |
| 12 juni | Representanten för War Refugee Board (WRB), |
| Iver C. Olsen träffar Wallenberg, Johnson under- | |
| rättar USA:s utrikesminister Cordell Hull om att | |
| Wallenberg är en lämplig kandidat för uppdraget i | |
| Ungern. | |
| 15 juni | Wallenberg på ”middag hemma Olsson, Lauer”. |
| 19 juni | Wallenberg tackar Boheman för det förtroende |
| som UD visat honom. | |
| 21 juni | UD underrättar Danielsson om att Wallenberg |
| skall attacheras till beskickningen. Johnson tele- | |
| graferar till Hull och ber om instruktioner till | |
| Wallenberg. |
731
| Bilaga 5 | SOU 2003:18 |
| 27 juni | Johnson ber på nytt om instruktioner till |
| Wallenberg. | |
| 28 juni | Wallenberg sammanträffar klockan 13.00 med |
| Johnson på Bellmansro. | |
| 29 juni | Johnson definierar (i ett telegram till Hull) pro- |
| jektet som ”an American program” och ber om | |
| instruktioner till Wallenberg. | |
| 1 juli | Boheman träffar Johnson, delger honom en |
| rapport avrättning av judar i ett koncentration- | |
| släger (möjligtvis |
|
| bjuder sig att förmedla amerikanska instruktioner | |
| från USA till Wallenberg. | |
| 6 juli | Hull instruerar Wallenberg att följa den ungerska |
| regeringens reaktion på Roosevelts varning | |
| rörande straff för de som är skyldiga till förintel- | |
| sen av judar. | |
| Biträdande polchefen Sven Grafström under- | |
| rättar Anger om Wallenbergs uppdrag som är | |
| ”speciellt” och ”ytterst delikat”. | |
| 7 juli | Hull översänder instruktioner till Wallenberg. |
| Raoul Wallenberg lämnar Stockholm för färd mot | |
| Berlin klockan 13.50. | |
| 10 juli | Wallenberg anländer till Budapest. |
| Hull ber Olsen införskaffa information om var | |
| ungerska och polska förintelseläger är lokaliserade. | |
| Bl.a. Wallenberg skall användas för denna uppgift. | |
| juli | |
| available for any work the WRB might wish to | |
| assign to him”. | |
| 18 juli | Wallenberg sänder sin första rapport till UD. |
| 24 juli | Wallenberg skriver till Lauer att ”den bästa hjälpen |
| vore om ungrarna fick klart för sig, vilken dum | |
| politik de bedriva med hänsyn till Rumäniens | |
| 732 |
SOU 2003:18 Bilaga 5
| milda behandling av judarna. Säg åt Larsson | |
| [Olsen] och Gustafsson [Böhm] detta”. | |
| 27 juli | Wallenberg väntas till Stockholm. Boheman lovar |
| att ordna en direktkontakt mellan Wallenberg och | |
| brittiska legationen. | |
| 28 juli | Stettinius översänder information rörande flykt- |
| vägar för judar till Rumänien för vidarebefordran | |
| till Wallenberg. | |
| 29 juli | Wallenberg sänder sin andra och tredje rapport till |
| UD | |
| 5 augusti | Instruktioner rörande finansiering av flyktingläger |
| i Ungern utfärdas från USA för vidarebefordran | |
| via Olsen och UD till Wallenberg. | |
| 7 augusti | Wallenberg sänder sin fjärde rapport till UD. |
| Johnson telegraferar till State Department att | |
| tyska myndigheter vägrat utfärda visum åt Wallen- | |
| berg för genomresa till Sverige. | |
| 10 augusti | Olsen noterar i brev till |
| Pehle att ”the Swedish foreign office is somewhat | |
| uneasy about Wallenberg's activities in Budapest, | |
| and perhaps feel that he has jumped in with too | |
| big a splash”. | |
| Olsen skriver till UD att han inte vill bestrida | |
| Wallenbergs administrationskostnader. | |
| 12 augusti | Vice utrikesminister Edward R. Stettinius över- |
| sänder ett antal frågor rörande verksamheten i | |
| Ungern för vidarebefordran via Olsen och UD till | |
| Wallenberg. Wallenberg instrueras också arbeta för | |
| att de lättnader vad gäller deportationer som an- | |
| tagits i Ungern efter den 10 juli skall fortgå. | |
| Anger äter lunch med Olsen i Stockholm. | |
| 16 augusti | Wallenberg sänder sin femte rapport till UD. |
| 733 |
| Bilaga 5 | SOU 2003:18 |
| 19 augusti | Johnson telegraferar till State Department att det |
| anses ”not advisable” att be UD vidarebefordra | |
| instruktionen till Wallenberg rörande Szentirmay | |
| (som utfärdats den 5 augusti). Instruktionen skall | |
| istället förmedlas till Wallenberg via legations- | |
| sekreteraren Per Anger som befinner sig i Stock- | |
| holm. | |
| 23 augusti | Lauer skriver till Olsen och frågar om Olsen har |
| förtroende för Wallenberg. | |
| 12 september | Wallenberg sänder sin sjätte rapport som vidare- |
| befordras till brittiska legationen. I en bilaga till | |
| rapporten svarar Wallenberg på Stettinius av den | |
| frågor 12 augusti rörande verksamheten. Bilagan | |
| vidarebefordras av UD till Olsen. | |
| 27 september | Wallenberg sänder sin sjunde rapport som |
| vidarebefordras av UD till brittiska legationen och | |
| Olsen. | |
| 2 oktober | Wallenberg instrueras av Hull att ta kontakt med |
| ett antal namngivna personer och efterhöra huru- | |
| vida dessa har projekt som behöver finansieras | |
| med amerikanska medel. | |
| 2 oktober | Wallenberg instrueras av Hull att ta kontakt med |
| ett antal namngivna personer och efterhöra huru- | |
| vida dessa har projekt som behöver finansieras | |
| med amerikanska medel. | |
| 10 oktober | 900 ryssar utlämnas till Sovjetunionen. |
| 12 oktober | Wallenberg sänder sin åttonde rapport som vidare- |
| befordras av UD till brittiska legationen och | |
| Olsen. | |
| 15 oktober | De ungerska fascisterna, pilkorsarna, griper |
| makten. | |
| 20 oktober | Söderblom instrueras att avlägga en démarche till |
| skydd för svenska ekonomiska intressen i bl.a. | |
| 734 |
SOU 2003:18 Bilaga 5
| Ungern. UD:s polchef Eric von Post underrättar | |
| tjänstemannen vid sovjetiska legationen i Stock- | |
| holm Ilja Tjernysjev rörande verksamheten i | |
| Budapest till skydd för judarna. | |
| 13 november | UD instruerar Danielsson att söka ”förhala” frågan |
| om svenskt erkännande åt pilkorsregimen. | |
| 8 december | Wallenberg sänder sin sista rapport till UD. Denna |
| rapport vidarebefordras till Olsen och Herbert | |
| Caird North vid brittiska beskickningen. | |
| Wallenberg skriver i ett brev till Lauer att han | |
| tänker ”stanna i Budapest några månader efter | |
| ryska besättningen av staden och bilda en interna- | |
| tionell förening för återställandet av judisk egen- | |
| dom; han antar, att han i alla fall inte kan komma | |
| iväg så snart, om resan skall gå över Ryssland” | |
| 12 december | Söderblom möter Dekanozov som klagar över den |
| svenska politiken rörande de 30 000 baltiska flyk- | |
| tingarna i Sverige. | |
| 18 december | Söderblom sammanträffar med Vetrov som be- |
| handlar honom kyligt och avvisar hans begäran om | |
| skydd åt svenska intressen i Rumänien. Söderblom | |
| ber också om att utfärdandet av ett dödsattest åt | |
| den svenska medborgaren Ingrid |
|
| påskyndas. | |
| 19 december | Ingemar Hägglöf noterar i sin dagbok att Söder- |
| blom är nedstämd på grund av Vetrovs kyliga | |
| mottagande. | |
| 21 december | Beskickningen i Berlin meddelar att Eichmann sagt |
| sig ha för avsikt att ”skjuta judehunden Wallen- | |
| berg”. | |
| Amerikanska beskickningen i Stockholm er- | |
| håller instruktion från State Department att be | |
| UD överta skyddet av den spanska beskickningens | |
| i Budapest judar. |
735
| Bilaga 5 | SOU 2003:18 |
| 23 december | Beskickningen i Budapest skickar sitt sista tele- |
| gram till Stockholm. | |
| 24 december | Det svenska beskickningshuset i Budapest |
| plundras av pilkorsare. Beskickningens avdelning | |
| för skyddsmaktsärenden |
|
| för svår skadegörelse. | |
| 28 december | UD instruerar svenska beskickningen i Berlin att |
| efterforska |
|
| 29 december | |
| ställt sig under tyska truppers skydd. | |
| 30 december | Söderblom instrueras avlägga démarche hos |
| Dekanozov till skydd för personalen vid svenska | |
| 31 december | Söderblom skickar démarchen till Dekanozov som |
| vidarebefordrar meddelandet till samma dag till | |
| röda arméns ställföreträdande generalstabschef. |
1945
| Wallenberg anländer till Benczurgatan 16 | |
| 13 januari | Sovjetiska soldater tar kontrollen över Benczur- |
| gatan. Wallenberg tar kontakt med de sovjetiska | |
| soldaterna. | |
| 14 januari | Wallenberg lämnar Benczurgatan i sällskap med |
| sovjetisk militär. Order utfärdas om att Wallenerg | |
| skall föras till generalmajor Afonin och att hans | |
| kontakt med yttervärlden skall förbjudas. | |
| 15 januari | Ingemar Hägglöf noterar att Söderblom inte har |
| besökt det sovjetiska utrikeskommissariatet | |
| (NKID) på en månad. | |
| Pest erövras av den sovjetiska armén. | |
| 16 januari | Dekanozov meddelar Söderblom att Wallenberg |
| 736 |
SOU 2003:18 Bilaga 5
| påträffats och tagits i beskydd av sovjetiska | |
| trupper. | |
| 17 januari | Söderblom telegraferar till Stockholm att Wallen- |
| berg har påträffats. | |
| Vice försvarsminister Nikolaj T. Bulganin ut- | |
| färdar en arresteringsorder för Wallenberg. | |
| UD kontaktas av sovjetiska legationen i Stock- | |
| holm rörande adressen till den estniska flyktingen | |
| Lidija Makarova. | |
| 18 januari | UD underrättar North vid brittiska beskickningen |
| angående Dekanozovs note. | |
| UD underrättar amerikanska beskickningen an- | |
| gående Dekanozovs note samt ber USA framföra | |
| begäran om skydd åt de ”spanska” judarna i | |
| Budapest till den svenska legationen i Budapest via | |
| amerikanska beskickningen i Moskva. | |
| 20 januari | Amerikanska beskickningen i Stockholm vidare- |
| fordrar UD:s uppmaning till State Department. | |
| 22 januari | Söderblom instrueras att avlägga démarche till |
| skydd för svenska ekonomiska intressen i Bul- | |
| garien. | |
| 23 januari | Söderblom svarar UD rörande Bulgarien att |
| ”sovjetregeringen mottager ej framställning”. | |
| 25 januari | Wallenberg sänds till Moskva. |
| Söderblom träffar Dekanozov och tackar för det | |
| tillmötesgående man visat rörande beskickningens | |
| begäran om skydd åt Wallenberg. Söderblom ber | |
| om transitviseringar åt svenskar i Fjärran östern | |
| och Dekanozov begär att Sverige skall återsända | |
| fem sovjetiska marinsoldater som uppehåller sig i | |
| Sverige. | |
| Söderblom träffar Vetrov. | |
| 737 |
Bilaga 5 SOU 2003:18
| 6 februari | Wallenberg anländer till Lubjanka och sätts i cell |
| 121 där också Gustav Richter och Otto Scheuer | |
| vistas. | |
| februari | Wallenberg upprättar en skrivelse till fängelse- |
| direktören vari han protesterar mot sin häktning | |
| och begär i egenskap av diplomat få träda i | |
| förbindelse med den svenska beskickningen. | |
| 8 februari | Söderblom anhåller om instruktioner till Wallen- |
| berg rörande hans status. | |
| Wallenberg genomgår sitt första förhör i | |
| Lubjanka. | |
| 9 februari | UD instruerar Söderblom att inhämta upplys- |
| ningar rörande |
|
| 11 februari | Svenska beskickningen i Budapest plundras av |
| sovetiska trupper. Danielsson och Berg försöker | |
| utverka skydd åt legationen. | |
| 13 februari | UD svarar på Söderbloms begäran om instruk- |
| tioner: ”Vad åsyftar Edert 74 som synes oss | |
| dunkelt”. | |
| 14 februari | Söderblom utvecklar sin tanke: Wallenberg skall |
| träda i förbindelse med den nya ungerska re- | |
| geringen ”vilken självfallet av oss betraktas som | |
| landets enda lagliga”. | |
| 17 februari | UD meddelar Söderblom att Debrecen- |
| regeringens status inte kan specificeras. Instruk- | |
| tioner skall lämnas till Wallenberg när Danielsson | |
| påträffas. UD meddelar legationen i Wien: | |
| ”Wallenberg in Sicherheit seit einem Monat”. | |
| UD instruerar Söderblom att begära efter- | |
| forskningar angående |
|
| sovjetiska myndigheter. | |
| Vetrov skriver till Dekanozov att polskt kol | |
| utgör det starkaste ekonomiska påtrycknings- | |
| medlet mot Sverige och föreslår att svenska diplo- | |
| 738 |
SOU 2003:18 Bilaga 5
| mater skall förbjudas att vistas i röda arméns | |
| uppmarschområden i Östeuropa. | |
| 19 februari | |
| mot svenska beskickningen för bl.a. bristande neu- | |
| tralitet i en intern promemoria. | |
| Reuterswärd meddelar att Danielsson i säkerhet | |
| den 3 februari. | |
| 20 februari | Sovjetisk militär evakuerar Danielsson m.fl. till |
| byn Dunavecse. | |
| 23 februari | UD instruerar Söderblom att begära efterforsk- |
| ningar rörande Danielsson hos sovjetiska utrikes- | |
| kommissariatet. | |
| Reuterswärd meddelar UD att Wallenberg be- | |
| funnit sig i Pest den 17 januari. | |
| 24 februari | Söderblom beskriver sin ställning som ”allt annat |
| än lättsam”. | |
| 28 februari | Reuterswärd telegraferar till UD att den svenska |
| befinner sig på den påvliga nuntiaturen i Budapest. | |
| Langlets brev av den 11 februari ankommer till | |
| Reuterswärd. Häri anges bl.a. att Raoul Wallen- | |
| berg senast varit sedd i Pest den 17 januari ”då han | |
| förklarade sig skola avresa med bil, dock utan att | |
| ange resmålet”. | |
| febr./mars | Kollontaj meddelar fru von Dardel och fru |
| Günther att Raoul Wallenberg befinner sig i | |
| säkerhet. | |
| 6 (?) mars | Wallenberg förflyttas till samma cell i Lubjanka |
| som Jan Loyda och Willy Roedel. | |
| 2 mars | Reuterswärd meddelar UD att Wallenberg den |
| 17 januari befunnit sig i Pest men haft för avsikt | |
| att resa iväg med bil mot en icke angiven destina- | |
| tion. | |
| 739 |
Bilaga 5 SOU 2003:18
| 3 mars | UD telegraferar till Söderblom att ”alla medlem- |
| arna |
|
| tidigare anträffats befinna sig i nuntiaturen”. | |
| Reuterswärd telegraferar innehållet ur ett brev | |
| av den 11 februari från Langlet till Stockholm vari | |
| han redogör för pilkorsplundringen av legationen i | |
| Budapest. | |
| 4 mars | UD vidarebefordrar Langlets redogörelse till |
| Söderblom. | |
| 5 mars | Söderblom träffar Vetrov och överlämnar tre |
| skriftliga dokument vari han bl.a. vidarebefordrar | |
| Langlets skildring av pilkorsplundringen, samt | |
| meddelar att hela |
|
| träffats med undantag för Wallenberg ”om vilken | |
| vi redan för länge sedan har erhållit information”. | |
| Senare samma dag telegraferar Söderblom till | |
| Reuterswärd och frågar om Wallenberg har förenat | |
| sig med den övriga legationspersonalen på | |
| nuntiaturen. | |
| 7 mars | Reuterswärd svarar Söderblom att Wallenberg har |
| försvunnit sedan den 17 januari då han uppgav sig | |
| ha för avsikt att fara med bil mot en icke angiven | |
| destination. | |
| UD instruerar Söderblom att avlägga démarche | |
| till skydd för svenska ekonomiska intressen i | |
| Ungern (STAB). | |
| 8 mars | |
| av Gestapo. Utsändningen avlyssnas av UD. | |
| UD telegraferar till Söderblom att försöka | |
| framföra till Wallenberg att han är ”efterlängtad”. | |
| 9 mars | Söderblom vidarebefordrar denna förfrågan till |
| Reuterswärd och vidtar ingen åtgärd hos sovjetiska | |
| myndigheter. | |
| 10 mars | UD telegraferar till Söderblom och instruerar |
| honom att undersöka huruvida uppgifter om att | |
| 740 |
SOU 2003:18 Bilaga 5
| Danielsson har arresterats är riktiga. | |
| 11 mars | Legationssekreteraren Knut Anjou vid Bukarest- |
| beskickningen konstaterar i en promemoria att | |
| ryssen Michail |
|
| skickningens |
|
| rysk spion”. | |
| 12 mars | Söderblom framför förfrågan rörande Danielssons |
| öde till Dekanozov. Han meddelar också att han | |
| vidarebefordrat UD:s fråga rörande Wallenbergs | |
| hemkomst till Reuterswärd. | |
| Söderblom avvisar UD:s instruktion om | |
| démarche rörande STAB och ”tillråder démarche | |
| direkt till den ungerska regeringen”. | |
| 14 mars | Reuterswärd uppger i brev till Langlet att ungraren |
| Bela Földes påstått att Wallenberg har blivit | |
| mördad. | |
| 15 mars | Brev från Langlet och Berg ankommer till Reuter- |
| swärd. Bägge tror att Wallenberg skall komma | |
| tillrätta. | |
| Vilmos Böhm meddelar UD skriftligen att | |
| Langlet uppgivit i |
|
| mördats av Gestapo. | |
| 17 mars | UD begär att Söderblom ”energiskt” skall begära |
| besked var Danielsson, Anger och Wallenberg be- | |
| finner sig. | |
| 19 mars | Reuterswärd uppmanas att hos den ungerska re- |
| geringen begära besked om Danielsson, Anger och | |
| Wallenberg. | |
| 20 mars | Lazlo Sulner överlämnar en utförlig promemoria |
| till den svenska legationen i Bukarest angående den | |
| sovjetiska erövringen av Budapest och noterar att | |
| Wallenberg enligt uppgift ”arresterats någon- | |
| stans”. | |
| 21 mars | Söderblom telegraferar till Stockholm att Kollon- |
| 741 |
| Bilaga 5 | SOU 2003:18 |
| taj ”har lovat påskynda efterforskningarna av | |
| Budapestsvenskarna”. | |
| 22 mars | Reuterswärd meddelar att |
| personal har ankommit till Timisoara. | |
| 25 mars | |
| Bukarest. | |
| 26 mars | Söderblom rapporterar till UD att han meddelat |
| Vetrov att |
|
| kommit till Timisoara med undantag för Wallen- | |
| berg som ”varit försvunnen sedan den 17 januari | |
| då han sade sig ämna avresa i bil”. | |
| Söderblom noterar att man från sovjetisk sida | |
| kopplar samman frågorna om baltflyktingar och | |
| genomresevisum för svenskar i Fjärran östern. | |
| ”Detta förhållande öppnar dystra framtids- | |
| perspektiv”. | |
| 27 mars | UD frågar Reuterswärd om Danielsson har några |
| uppgifter om Wallenberg. | |
| Söderblom instrueras avlägga démarche rörande | |
| den saknade Stella Andrássy. | |
| 28 mars | Reuterswärd svarar att ”Danielsson has no news |
| about Wallenberg”. | |
| 29 mars | UD meddelar Söderblom att ”hela svenska |
| närmare underrättelse saknas numera i Bucarest”. | |
| Söderblom avvisar UD:s instruktion om | |
| démarche för Stella Andrássy. | |
| Söderblom instrueras att avlägga démarche till | |
| skydd för svenska ekonomiska intressen i Ungern. | |
| 2 april | Langlet skriver till Reuterswärd (den 28 mars) att |
| Wallenberg kan ha hamnat i händerna på förklädda | |
| pilkorsare ”i vilket fall man kan frukta det värsta | |
| om hans öde”. | |
| Anger, Nilsson, Bauer och Berg formulerar ett | |
| svarsbrev på Langlets brev av den 28 mars. | |
| 742 |
SOU 2003:18 Bilaga 5
| 3 april | Söderblom vill att instruktionen om démarche av |
| den 29 mars får anstå. | |
| 6 april | Söderblom skriver i handbrev till von Post att det |
| saknas grund för en svensk démarche rörande | |
| ekonomiska intressen i Ungern. | |
| 7 april | UD instruerar Söderblom att avlägga démarche |
| rörande svenska ekonomiska intressen i Ungern. | |
| 9 april | Söderblom meddelar att han först vill konferera |
| med Danielsson i ärendet. | |
| 12 april | Söderblom skriver till von Post att han ogärna vill |
| avlägga démarche till skydd för svenska ekono- | |
| miska intressen i Ungern. En sådan kan, enligt | |
| Söderblom, få ”allvarliga konsekvenser”. | |
| Harriman erbjuder Söderblom hjälp i efterforsk- | |
| ningsarbetet av Wallenberg. Söderblom avböjer | |
| emellertid med hänvisning till att Wallenberg hade | |
| lämnat Budapest i bil mot okänd destination och | |
| att man inte hade någon anledning att anta att | |
| ryssarna inte gjorde vad man kunde. | |
| 13 april | |
| Moskva. Söderblom har längre samtal i synnerhet | |
| med Danielsson men också med STAB:s repre- | |
| sentant i Ungern Yngve Ekmark. Danielsson och | |
| Söderblom avlägger visit hos Vetrov. På kvällen | |
| fortsätter legationspersonalen resan till Sverige | |
| med tåg via Leningrad och Helsingfors. | |
| 14 april | Söderblom meddelar UD att Wallenberg befaras |
| ha omkommit under resa till Debrecen genom | |
| bilolycka, rånmord, bakhåll av pilkorsare etc. ”Jag | |
| fruktar att klarhet aldrig vinnes” | |
| Günther beordrar Söderblom att avlägga | |
| démarche för Stella Andrássy. | |
| 17 april | Söderblom redogör i handbrev till von Post an- |
| 743 |
| Bilaga 5 | SOU 2003:18 |
| gående ett samtal med STAB:s representant Yngve | |
| Ekmark. | |
| 18 april | Söderblom skriver att de sovjetiska truppernas |
| agerande i Östeuropa måste förstås mot bakgrund | |
| av de övergrepp som nazityskland gjort sig | |
| skyldigt till i Sovjetunionen. | |
| Stockholm. | |
| 19 april | Söderblom uppmanar Sverige upprätta en ny |
| beskickning i Budapest. | |
| Söderblom skriver till UD att han fruktar att | |
| ryssarna ”med bästa vilja i världen icke kunna | |
| skapa klarhet” om vad som hänt Wallenberg. | |
| Söderblom skriver i brev till Engzell att han | |
| anser sig ”böra motarbeta en sammankoppling av | |
| olika frågor”. | |
| 20 april | Anger gör en föredragning som protokollförs. |
| Emellertid har det inte gått att med visshet be- | |
| stämma huruvida denna skedde inför utrikes- | |
| ministern eller någon annan. Klart är att samma | |
| uppgifter förekommer i ett brev från Lauer till | |
| Jakob Wallenberg samma dag. | |
| Sovjetiska beskickningen i Stockholm begär | |
| Makarova utlämnad. | |
| Legationen i Bern meddelar att de schweizska | |
| diplomaterna Feller och Meier aldrig återommit | |
| efter att ha besiktigat en beskickningsokal med | |
| sovjetisk eskort. | |
| 21 april | Utrikesministern ger Söderblom en ”definitiv |
| instruktion” att söka upp Dekanozov och beära | |
| besked rörande Wallenberg. | |
| 24 april | Danielsson meddelar legationen i Bern att Fellers |
| försvinnande kan ha ett samband med dennes | |
| kontakt med nazister. | |
| 25 april | Söderblom träffar Dekanozov och meddelar att |
| han har fått uppgifter som tyder på att det kan ha | |
| 744 |
SOU 2003:18 Bilaga 5
| hänt Wallenberg ”någon olycka”. Dekaozov, som | |
| lovade att vidtaga en undersökning av Wallenergs | |
| öde, tog å sin sida upp flyktingrågan som ”vore en | |
| besvärlig, obehaglig angeägenet”. | |
| 27 april | Utrikesministern redogör för de sovjetiska |
| truppernas plundring av den svenska legationen i | |
| Budapest. Han konstaterar att den första kon- | |
| takten mellan legationsanställda och den sovjetiska | |
| armén skedde den 1 februari trots att Dekanozovs | |
| note fastställt att Wallenberg kommit i kontakt | |
| med sovjetiska militära myndigheter redan den | |
| 17 januari. | |
| 28 april | Wallenberg genomgår sitt andra förhör. |
| 17 maj | Aftontidningen och Västmanlands läns tidning |
| redogör för den sovjetiska plundringen av den | |
| svenska legationen i Budapest. | |
| 18 maj | Söderblom träffar Dekanozov och ber om besked |
| rörande Wallenberg. Dekanozov för in samtalet på | |
| frågan om de baltiska flyktingarna och konstaterar | |
| att det ”kunde förekomma fall då Söderblom | |
| skulle önska en personlig kontakt” med svenskar i | |
| Sovjetunionen. Söderblom framhåller att det ”vore | |
| olyckligt, att i det internationella umgänget koppla | |
| samman en fråga med en annan”. | |
| 23 maj | Dekanozov frågar Slavin om uppgifter rörande |
| plundringen är riktiga. Vetrov svarar den 24 maj | |
| att uppgifterna var sanna. | |
| Det österrikiske sändebudet i Prag Ferdinand | |
| Marek omhändertas av sovjetiska trupper. | |
| 24 maj | Söderblom instrueras avlägga démarche med |
| protest mot plundringen av svenska legationen i | |
| Budapest. | |
| 25 maj | Svenska |
| fortsätter samma dag resan mot Stockholm. | |
| 745 |
| Bilaga 5 | SOU 2003:18 |
| 26 maj | Söderblom understryker i en skrivelse till Günther |
| att det ofta förekommer överdrifter vad gäller den | |
| sovjetiska arméns agerande i Östeuropa. | |
| 29 maj | Söderblom instrueras låta militärattachén Carol |
| Bennedich ta upp fallet Wallenberg med sovjetiska | |
| försvarskommissariatet. | |
| Sovjetiska beskickningen i Stockholm tar upp | |
| fallet Makarova. | |
| Wallenberg förflyttas från Lubjanka till | |
| Lefortovo. | |
| 1 juni | Danielsson konstaterar i brev till Joseph Bartha att |
| det är mycket möjligt att Wallenberg förts bort | |
| och dödats av tyska |
|
| 5 juni | Den svenske militärattachén i Moskva tar upp |
| fallet Wallenberg med det sovjetiska försvars- | |
| kommissariatet och noterar att ”det kunde ju | |
| exempelvis ha inträffat en olycka”. | |
| 14 juni | Danielsson redogör för verksamheten vid |
| 18 juni | Söderblom konstaterar i brev till von Post att han |
| misslyckats med att ”dämpa upphetsade över- | |
| drifter” kring den sovjetiska plundringen av lega- | |
| tionen i Budapest. | |
| 22 juni | Söderblom far till Stockholm. |
| 27 juni | Söderblom träffar Maj von Dardel som överlämnar |
| ett antal fotografier av sonen för vidarebefordran | |
| till NKID. | |
| 31 juni | Undén tillträder som utrikesminister. |
| 2 juli | Legationen i Bern meddelar att ”en absolut tillför- |
| litlig sagesman” uppgivit att Wallenberg vistades | |
| ”frisk och fri” under säker förklädnad i Pest. | |
| 4 juli | Den svenske sjömannen Karl Einar Erlandsson |
| 746 |
SOU 2003:18 Bilaga 5
| förs till |
|
| 4 juli | Söderblom återvänder till Moskva. |
| 6 juli | Söderblom skriver i handbrev till kabinettssek- |
| reteraren att de nya uppgifterna om Wallenberg | |
| riskerar att försätta honom i ”en mycket obehaglig | |
| situation” och att han mot bakgrund av detta inte | |
| kommer företaga sig något i saken. | |
| Söderblom uppmanar i brev till Grafström att | |
| man låter utreda |
|
| ande av depositioner samt utfärdandet av | |
| skyddsbrev. | |
| Söderblom uppmanar UD att upprätta en be- | |
| skickning i Ungern. | |
| 12 juli | Kabinettssekreterare Stig Sahlin svarar att han inte |
| förstår Söderbloms betänkligheter rörande de nya | |
| uppgifterna om Wallenberg. | |
| 13 juli | Fallet Makarova tas upp av sovjetiska beskick- |
| ningen i Stockholm. | |
| 27 juli | NKID riktar en förfrågan till det sovjetiska |
| säkerhetskommissariatet rörande Wallenberg. | |
| 1 augusti | Sovjetisk démarche i fallet Makarova. |
| 3 augusti | Ett antal frisläppta danskar meddelar Söderblom |
| att af Sandeberg är internerad i lägret Krasnogorsk | |
| utanför Moskva. Söderblom översänder samma | |
| dag en démarche i fallet af Sandeberg till Vetrov. | |
| 8 augusti | Säkerhetskommissariatet svarar NKID att man |
| inte förfogar över några uppgifter om Wallenberg. | |
| 11 augusti | Den sovjetiske ministern i Stockholm Tjernysjev |
| tar upp frågan om de baltiska flyktingarna i Sverige | |
| med Undén. | |
| 14 augusti | Söderblom skriver till Sahlin att man från sovjetisk |
| sida ställer sig skeptisk till humanitär verksamhet | |
| 747 |
| Bilaga 5 | SOU 2003:18 |
| av den typ som bedrivits bl.a. vid den svenska | |
| berg som ”en representant för Röda korset” som | |
| flytt från ”det ryska kvarteret”. | |
| 15 augusti | Söderblom träffar Vetrov och begär besked |
| rörande af Sandeberg. | |
| 20 augusti | Sovjetbeskickningen begär Makarova hemsänd. |
| 19 september | Söderblom överlämnar en démarche i fallen af |
| Sandeberg och Erlandsson. | |
| 24 september | Przybyszewski Westrup meddelar att man från |
| schweizisk sida ansåg sig ”bestämt veta” att Feller | |
| och Meier internerats i Sovjetunionen. | |
| Söderblom instrueras att återvända till Stock- | |
| holm ”för rapportering”. | |
| 25 september | Söderblom meddelar att amerikanska myndigheter |
| försöker inhämta upplysningar om vad som hänt | |
| Wallenberg genom dess representation i Ungern. | |
| 2 oktober | Söderblom i Stockholm. |
| 4 oktober | Hägglöf överlämnar en note rörande af Sandeberg. |
| 10 oktober | Hägglöf påminner avdelningschefen vid NKID |
| Aleksander N. Abramov om af Sandeberg. | |
| 15 oktober | Svenska beskickningen i Moskva överlämnar en |
| note med anledning av Viva Lundberg och ett antal | |
| andra svenskfödda tyska medborgare i lägret | |
| Krasnogorsk. | |
| 17 oktober | Sovjetisk démarche i fallet Makarova (överlämnas i |
| Stockholm). | |
| 24 oktober | NKID meddelar att Erlandsson släppts. |
| 1 november | Hägglöf träffar Abramov och begär svar angående |
| af Sandeberg och Lundberg. | |
| 748 |
SOU 2003:18 Bilaga 5
| UD upprättar en utförlig kronologisk pro- | |
| memoria över skriftväxlingen i ärendet Wallen- | |
| berg. | |
| 3 november | Chargé d'affaires |
| avlägga en démarche rörande Wallenberg. | |
| 5 november | Sovjetisk démarche i fallet Makarova (överlämnas i |
| Stockholm). | |
| 6 november | Schweiz och Sovjetunionen når en preliminär |
| överenskommelse om utväxling av Feller och | |
| Meier mot sex internerade sovjetiska medborgare i | |
| Schweiz som gjort sig skyldiga till smärre brott. | |
| 22 november | Tjernysjev tar upp fallet Makarova med Undén. |
| 28 november | Dekanozov vänder sig till Abakumov för in- |
| ormaion rörande Wallenberg inför en komande | |
| föredragning inför Molotov. | |
| 30 november | Hägglöf överlämnar note till Abramov i fallet af |
| Sandeberg. | |
| 1 december | |
| Wallenberg. | |
| 3 december | Söderblom på middag hos Undén. |
| 6 december | Schweiz beslutar låta utlämna Kottjetkov i utbyte |
| mot Feller och Meier. | |
| 14 december | Söderblom återvänder till Moskva. |
| 15 december | Det nya svenska sändebudet till Ungern Rolf |
| Arfwedsson anländer till Moskva. | |
| 17 december | Hägglöf tar upp fallet fallet af Sandeberg med |
| Tjernysjev som tar upp fallet Makarova. Hägglöf | |
| uppfattar att |
|
| med fallen af Sandeberg och Lundberg. | |
| 749 |
| Bilaga 5 | SOU 2003:18 |
| Söderblom meddelar Westman att han anser sig | |
| skild från ”vidare bekymmer för de svensk- | |
| ungerska förbindelserna”. | |
| 18 december | Söderblom skriver till Grafström att Langlets |
| uppgifter samt det faktum att man i Budapest | |
| uppkallat en gata efter Wallenberg, talar för att | |
| Wallenberg är död. Söderblom frågar också om | |
| Grafström tycker att fotografierna bör över- | |
| lämnas. | |
| 24 december | Arfwedsson lämnar Moskva för vidare färd mot |
| Budapest. | |
| 26 december | Söderblom träffar Abramov och ber att få ett svar i |
| den andan att Wallenberg har omkommit. | |
| 28 december | Sovjetiska myndigheter ställer ultimatum att |
| endast utlämna Feller och Meier i utbyte mot de | |
| sex internerade sovjetiska medborgarna, Kottjet- | |
| kov och Novikov. Schweiz går med på detta krav. | |
| 29 december | Söderblom påminner på nytt Abramov om af |
| Sandeberg. | |
| december | Wallenberg utarbetar genom knackningskontakt |
| med Ernst Ludwig Wallenstein en skrivelse på | |
| franska till Stalin vari han kräver att få komma i | |
| kontakt med svenska beskickningen. (Detta sker | |
| möjligtvis först till sommaren 1946). |
1946
| 8 januari | Grafström svarar att fotografierna bör överlämnas |
| till NKID. | |
| Tjernysjev uppmanar i brev Abramov att bättre | |
| följa skriftväxlingen med den sovjetiska beskick- | |
| ningen i Stockholm och att alltid möta svenska | |
| krav med sovjetiska motkrav (bl.a. fallet Maka- | |
| rova). |
750
SOU 2003:18 Bilaga 5
| 14 januari | Söderblom träffar Abramov och tar upp fallet af | ||
| Sandeberg. | |||
| 15 januari | Przybyszewski Westrup | rapporterar | angående |
| utväxlingen av Feller och Meier till utrikesminister | |||
| Undén. | |||
| 19 januari | Söderblom översänder en promemoria rörande af | ||
| Sandeberg till Abramov. | |||
| 25 januari | Sverige utlämnar 146 balter till Sovjetunionen. | ||
| 26 januari | Arfwedsson erhåller uppgifter om att Wallenberg | ||
| den 17 januari 1945 setts i bil tillsammans med tre | |||
| namngivna sovjetiska soldater. | |||
| 27 januari | Söderblom överlämnar fotografierna av Wallen- | ||
| berg till NKID. | |||
| Feller och Meier friges. | |||
| 3 februari | Kirill N. Novikov (NKID) ber Viktor Abakumov | ||
| (Smersj) påskynda svar på Dekanoovs förfrågan av | |||
| den 28 november rörande | Wallenberg. Novikov | ||
| vidarebefordrar också de fotografier Söderblom | |||
| lämnat till Abramov. | |||
| 9 februari | Söderblom träffar Abramov och tackar för att man | ||
| sänt tillbaka Lundberg. Abramov svarar att han är | |||
| missnöjd med den svenska handläggningen av | |||
| fallet Makarova. | |||
| 12 februari | Grafström vidarebefordrar uppgifterna från Arf- | ||
| wedsson till Söderblom och pekar på att Deka- | |||
| nozovs note nu har bekräftats. | |||
| 16 februari | Tjernysjev rapporterar att de |
||
| länderna har stärkt sitt inflytande över Sverige. | |||
| Tjernysjev föreslår att den sovjetiska politiken mot | |||
| Sverige bör ändra karaktär. | |||
| 19 februari | Söderblom skriver i brev till Grafström att fallet af | ||
| Sandeberg nog är beroende av fallet | Makarova. | ||
| 751 | |||
| Bilaga 5 | SOU 2003:18 | ||
| ”Säkert är, att det skulle vara bra, om unga fröken | |||
| Makarova kunde förmås resa hem till sin far”. | |||
| 1 mars | Abramov vidarebefordrar Tjernysjevs rapport från | ||
| Sverige och föreslår förändringar i Sovjetunionens | |||
| politik mot Sverige. | |||
| 9 mars | Söderblom träffar Abramov och tar upp fallet af | ||
| Sandeberg samt ett antal fall av svenskfödda tyska | |||
| medborgare i sovjetisk fångenskap. Abramov tar | |||
| upp fallet Makarova. Söderblom skriver till Engzell | |||
| att ”vi i realiteten icke kunna hoppas på af | |||
| Sandebergs hemsändande med mindre fröken | |||
| Makarova återbördas till sin fader”. Söderblom tar | |||
| också upp den vittnesuppgift rörande Wallenberg | |||
| som Grafström vidarebefordrat från Arfwedsson. | |||
| Söderblom säger dock att han ännu en gång hade | |||
| övertygats om att Wallenberg inte finns bland de | |||
| levande. | |||
| 15 mars | Legationsrådet i Bern Lars von Celsing rapporterar | ||
| att Feller ansåg det finnas gott hopp om att | |||
| Wallenberg finns i livet och att ”ryssarna […]i | |||
| månader vid förfrågan vidhöllo att de alls intet | |||
| hade bekant om hans – Fellers – öde”. Feller | |||
| uppgav sig dock också veta att pilkorsarna haft för | |||
| avsikt att undanröja Wallenberg. | |||
| 20 mars | Novikov återkommer till Smersj rörande Dekano- | ||
| zovs förfrågan rörande Wallenberg av | den | ||
| 28 november 1945. | Novikov översänder | också | |
| vittnesuppgiften från Arfwedsson att Wallenberg | |||
| setts i en bil tillsammans med tre namngivna | |||
| sovjetiska soldater. | |||
| af Sandeberg friges. | |||
| 21 mars | Beslut fattas om att hemkalla Söderblom. | ||
| 22 mars | Tjernysjev tar upp fallet Makarova med Undén. | ||
| 26 mars | Söderblom träffar Abramov och tackar för att af | ||
| Sandeberg frigivits. | Abramov uttrycker | för- | |
| 752 | |||
SOU 2003:18 Bilaga 5
| hoppningen att af Sandeberg inte skall nyttjas för | |
| upp fallet Makarova. | |
| 30 mars | Tjernysjev skriver till Molotov att Söderblom bör |
| bytas ut. | |
| 31 mars | Abramov sammanfattar i en promemoria till |
| Molotov vilka krav Sovjetunionen bör ställa på | |
| Sverige för att en förändring i politiken skall | |
| kunna komma till stånd. Bl.a. måste Sverige er- | |
| bjuda ett lån på goda villkor samt byta ut | |
| Söderblom. | |
| 10 april | Gunnar Lagergren överlämnar vittnesuppgifter |
| från György Gergely som ger ytterligare stöd åt | |
| uppgifterna från Arfwedsson. | |
| 11 april | Söderblom konstaterar i en skrivelse till utrikes- |
| ministern att Sovjetunionen den 20 mars beslutade | |
| att trots allt ”sända hem den siste svensken”. | |
| 24 april | Grafström vidarebefordrar uppgifterna från |
| Gergely till Söderblom och konstaterar att detta | |
| utgör ”den viktigaste ledtråden hittills”. Söder- | |
| blom uppmanas påminna Abramov. | |
| 29 april | Undén träffar Tjernysjev som tar upp fallet |
| Makarova. Undén svarar att ”det vore en bra | |
| obetydlig fråga, som så sysselsatte de bägge | |
| regeringarna”. Undén understryker att han livligt | |
| hoppas på att få till stånd ett handelsavtal. | |
| 30 april | Söderblom träffar Abramov och rapporterar till |
| Stockholm att Abramov anmärkt att ”herr af | |
| Sandeberg ju påträffats”. Detta skulle, enligt | |
| Söderblom, ”kunna fattas som en antydan om att | |
| Wallenberg trots allt är i livet och blivit identi- | |
| fierad i något läger eller dylikt”. Abramov tog | |
| också upp fallet Makarova. |
753
| Bilaga 5 | SOU 2003:18 |
| 3 maj | Söderblom far till Stockholm. |
| 5 maj | Söderblom träffar Undén. |
| 23 maj | Söderblom återvänder till Moskva. Han tar med |
| sig ett brev från Marcus Wallenberg till Kollontaj. | |
| 6 juni | Söderblom träffar Molotov och ber om att få en |
| audiens hos Stalin. | |
| 15 juni | Söderblom träffar Stalin och säger sig vara ”per- |
| sonligen övertygad om att Wallenberg fallit offer | |
| för en olycka eller för rövare”. | |
| 18 juni | Söderblom rapporterar till Undén angående mötet |
| med Stalin. | |
| 20 juni | Söderblom skriver till Grafström och understryker |
| att hans rapport från mötet med Stalin bör | |
| behandlas med diskretion. | |
| 28 juni | af Sandeberg uppger i en intervju i Stock- |
| holmstidningen att han träffat två personer i | |
| sovjetisk fångenskap som säger sig ha träffat | |
| Wallenberg och hans chaufför. | |
| 29 juni | Söderblom besöker Undén och berättar om |
| audiensen hos Stalin. | |
| 1 juli | Ungraren Hódosi Kovács Géza uppger sig ha |
| suttit fängslad tillsammans med Wallenberg i | |
| Tjeckoslovakien. | |
| 12 juli | Chargé d'affaires |
| démarche i ärendet Wallenberg till NKID baserad | |
| på uppgifterna från af Sandeberg. | |
| 17 juli | Lozovskij översänder en förfrågan rörande |
| Wallenberg till biträdande inrikesminister Tjeryjev. | |
| Den omedelbara anledningen till förfrågan uppges | |
| vara |
|
| Wallenberg genomgår sitt tredje förhör. | |
| 754 |
SOU 2003:18 Bilaga 5
| 24 juli | |
| Wallenberg påminde om att af Sandeberg hittats | |
| efter långvarigt sökande och repatrierats till | |
| Sverige. Abramov tog också upp fallet Makarova. | |
| 27 juli | |
| samband med fråga om Wallenberg, tagit upp fallet | |
| Makarova. | |
| 9 augusti | Biträdande inrikesministern meddelar NKID att |
| Wallenberg inte befunnit sig i några av dess läger | |
| och att man saknar uppgifter om honom. | |
| 21 september | Granovskij avviker från ett sovjetiskt fartyg i |
| Värtahamnen och tar kontakt med den ameri- | |
| kanska legationen. | |
| 5 oktober | Statsminister Per Albin Hansson avlider. |
| 7 oktober | Hägglöf skriver till Grafström att ”när en sak |
| bragts inför Stalin, är det svårt, för att icke säga | |
| omöjligt, att förmå vederbörande ämbetsmän att | |
| röra på sig”. ”Såsom saken nu ligger till, tror jag att | |
| det inte är mycket vi kunna göra utom att avvakta | |
| den högstes besked – om nu ett sådant över- | |
| huvudtaget kommer att lämnas”. | |
| 10 oktober | Tage Erlander tillträder som statsminister. |
| 30 oktober | Dekanozov begär i samtal med Hägglöf i Moskva |
| att Granovskij skall utlämnas. | |
| november | Rudolph Philipp publicerar sin bok om Raoul |
| Wallenberg vari bl.a. anges att han hade ett hemligt | |
| uppdrag från Amerikas president. af Sandeberg | |
| publicerar sin bok vari han skildrar Berlins er- | |
| övring och tiden som fånge i Sovjetunionen. | |
| Hägglöf samtalar med Undén och föreslår ett | |
| antal åtgärder (bl.a. utväxling och en kylig be- | |
| handling av den sovjetiske ministern i Stockholm) | |
| för att få till stånd resultat i |
|
| 755 |
| Bilaga 5 | SOU 2003:18 |
| Undén förhåller sig dock avvisande till Hägglöfs | |
| råd. | |
| 13 november | Elis Håstad (h) riktar en interpellation till Er- |
| lander med anledning av ärendet Raoul Wallen- | |
| berg. | |
| 17 november | Allmän beredning i fallet Granovskij. Beslut fattas |
| att inte utlämna honom till Sovjetunionen. | |
| 21 november | Undén sammanträffar med Molotov i New York. |
| 22 november | Tjernysjev besöker Erlander och Westman och |
| begär att Granovskij skall utlämnas. | |
| 23 november | Tjernysjev besöker Westman och kräver Granov- |
| skij utlämnad. Enligt obekräftade uppgifter skall | |
| Westman härvid ha svarat att Sverige ”ännu inte | |
| har fått något besked om Wallenberg” | |
| 25 november | Westman riktar ett brev till Tjernysjev och under- |
| stryker att affären Granovskij ”icke vore av den | |
| betydelse, att den borde tillåtas inverka på den | |
| önskvärda utvecklingen av förbindelserna mellan | |
| Sverige och Sovjetunionen”. | |
| 27 november | Erlander svarar på Håstads interpellation i |
| Riksdagen. | |
| 28 november | Grafström instruerar |
| framställan rörande Wallenberg så högt som | |
| möjligt inom NKID. | |
| 29 november | Vilmos Böhm uppger i samtal med Westman att |
| han personligen är ”övertygad om att Wallenberg | |
| icke längre funnes bland de levandes antal”. | |
| december | Tjebotarjov skriver i promemoria att det vore |
| önskvärt att Vysjinskij ringde Abakumov med | |
| anledning av |
756
SOU 2003:18 Bilaga 5
| 4 december | Grafström översänder ett telegram till Undén i |
| New York: ”Följande upplysningar rörande | |
| aktuella |
|
| bjuda intresse därest Excellensen före sin avresa | |
| skulle sammanträffa med Molotov”. Han ger | |
| därefter en kort redogörelse för bl.a. läget i | |
| 6 december | Ungraren Alexander Kasser uppger i samtal med |
| Petri att han i februari 1945 skulle ha hört ett rykte | |
| om att det i ett sovjetiskt läger i Gödöllö i Ungern | |
| funnits ”sogar ein Diplomat”. | |
| 8 december | |
| vid legationen i Helsingfors att under hand ta upp | |
| Wallenbergs öde med Abramov. | |
| Kollontaj som uppgivit att det mindre sannolikt | |
| att Dekanozov på egen hand skulle våga avgiva | |
| svar i Wallenbergfrågan. |
|
| inte Undén hade fått något tillfälle att i New York | |
| ta upp |
|
| 9 december | Undén sammanträffar med Molotov i New York. |
| 12 december | |
| Sysojev vid NKID som svarar med att fråga efter | |
| gynnsamma meddelanden i fallet Granovskij och | |
| Makarova. |
|
| sovjetisk sida vill få till stånd en utväxling av | |
| Wallenberg, vilket Sysojev förnekar. | |
| 12december | Arfwedsson telegraferar att Wallenberg skall be- |
| finna sig i läger 1156 i Sovjetunionen. | |
| 13 december | |
| lovade underrätta Dekanozov och Stalin. | |
| 17 december | Sovjetiska legationen i Stockholm avger démarche |
| rörande 147 till Sverige flyktade sovjetiska sol- | |
| 757 |
| Bilaga 5 | SOU 2003:18 |
| dater. | |
| Nikolaus von Maasburg uppger att han sett | |
| Wallenberg i det sovjetiska koncentrationslägret | |
| Ivanka i Tjeckoslovakien. | |
| 22 december | |
| Kottjetkov rörande fallet Wallenberg. | |
| 30 december | |
| vari han konstaterar att man från sovjetisk sida | |
| försökt använda sig av Wallenberg som ”ett slags | |
| förhandlingsbasis”. Indirekt uppmanar han också | |
| UD att tillämpa samma förhandlingsmodell då | |
| Tjernysjev för fallet Makarova på tal. |
1947
| 2 januari | Molotov ber ”om en återblick och förslag” i |
| ärendet Wallenberg. | |
| 11 januari | Dekanozov ber Abakumov ”informera vad som är |
| känt rörande denna fråga |
|
| inför en föredragning för kamrat Molotov”. | |
| 13 januari | |
| givit ”att det ju vore uppenbart, att Wallenberg på | |
| sin tid omhändertagits av sovjettrupper”. | |
| 16 januari | Novikov uppmanar Vetrov göra en ”officiell |
| förfrågan angående Wallenberg hos våra organ | |
| (men inte på telefon). | |
| 24 januari | Hägglöf besöker NKID:s protokollchef F. F. |
| Molotjkov och konstaterar att han inte vill ta upp | |
| fallet Wallenberg vid sitt planerade möte med | |
| Molotov och Vysjinskij. | |
| 30 januari | Hägglöf sammanträffar med Novikov som kon- |
| staterar att ”Wallenberg hamnade i röda arméns | |
| händer under period präglad av hårda strider i | |
| Ungern, då varje typ av händelse kunde ha inträffat | |
| 758 |
SOU 2003:18 Bilaga 5
| – Wallenberg kunde ha flytt, fientligt flyg kunde | |
| ha attackerat osv. Hägglöf sade att inte heller han | |
| kunde utesluta detta. Enligt den svenska samtals- | |
| uppteckningen konstaterar han också att det | |
| säkerligen finns läger i Sovjetunionen som inte har | |
| hunnit slutföra efterforskningarna. Hägglöf av- | |
| slutar sin skrivelse med att regeringen borde | |
| deklarera att fortsatt dröjsmål med besked i | |
| störa det eljest goda grannskapsförhållandet”. | |
| 2 februari | Vysjinskij skriver på Novikovs rapport från sam- |
| talet med Hägglöf: ”Vad handlar detta egentligen | |
| om? Det är nödvändigt att finna godtagbara | |
| förklaringar”. | |
| 1 mars | Wallenberg förflyttas från Lefortovo till Lubjanka. |
| Strax före förflyttningen genomgår han sitt fjärde | |
| förhör. | |
| 11 mars | Wallenberg genomgår sitt femte förhör. |
| 9 april | Undén tar för första gången upp ärendet Wallen- |
| berg med den sovjetiske ministern i Stockholm | |
| och ber att få svar på den utlovade under- | |
| sökningen. | |
| 4 maj | Ferdinand Marek avlider i sovjetisk fångenskap till |
| följd av ”hjärtfel och kronisk njurinflammation” | |
| (enligt sovjetiska uppgifter som presenteras 1954). | |
| 14 maj | Vysjinskij tillställer Molotov en promemoria i |
| ärendet Wallenberg. Promemorian avslutas med | |
| uppmaningen att ålägga Abakumov ”avlägga rap- | |
| port om ärendets substans och förslag om dess | |
| avveckling”. | |
| 18 maj | Molotov ber Abakumov rapportera angående |
| Wallenberg. | |
| 7 juni | Håstad riktar en interpellation till Undén i |
| 759 |
| Bilaga 5 | SOU 2003:18 |
| 3, 5, 11 juni | Det nya sändebudet i Moskva, Rolf Sohlman, |
| rapporterar att Wallenberg, enligt uppgifter från | |
| två ungrare skulle ha omkommit i lägret i Gödöllö | |
| i Ungern. | |
| 12 juni | Feller uppger sig tro att ”Wallenberg dödats av |
| pilkorsarna eller omkommit på annat sätt vid sina | |
| försök att taga sig över till de ryska linjerna.” | |
| juli | Polacken Adolphe Coen uppger sig ha suttit |
| internerad tillsammans med Wallenberg i klostret | |
| Brygitki nära Lwow från december 1946 till mars | |
| 1947. | |
| 1 juli | Undén avger svar på Håstads interpellation. |
| 7 juli | Vysjinskij ber Abakumov tillställa honom upp- |
| gifter rörande bl.a. omständigheterna kring arre- | |
| steringen av Wallenberg inför utarbetandet av ett | |
| svar till Sverige. | |
| 8 juli | UD erhåller ett nummer av Reader's Digest vari |
| återfinns en artikel om Raoul Wallenberg (”Raoul | |
| Wallenberg: Hero of Budapest”). Häri anges bl.a. | |
| följande: ”Ostensibly a secretary of the Swedish | |
| legation – actually supplied with U.S. funds and | |
| bearing a secret commission from Sweden's king – | |
| this 32 |
|
| legendary as Lawrence of Arabia” (P 2 EuI, 8/7- | |
| 1947: 96). | |
| 16 juli | Sohlman sammanträffar med Vetrov som noterar |
| att det var mycket som talade för att Wallenberg | |
| dött i samband med striderna i Budapest. | |
| 17 juli | Abakumov avger svar på Vysjinskijs fråga av den |
| 7 juli i ett personligt brev till Molotov. | |
| Smoltsov rapporterar att fången Wallenberg har | |
| avlidit till följd av hjärtinfarkt. | |
| 760 |
SOU 2003:18 Bilaga 5
| 22 juli | Vysjinskij ber Abakumov påskynda svar om |
| Wallenberg. | |
| Flera av Wallenbergs och Langfelders f.d. cell- | |
| kamrater genomgår förhör varefter de isoleras | |
| under flera månader. | |
| 23 juli | Langfelder genomgår ett 14 timmar långt förhör. |
| 18 augusti | Vysjinskij avger sin note vari fastslås att Wallen- |
| berg inte finns i Sovjetunionen och att han är | |
| okänd för oss. | |
| 21 augusti | UD:s Vaktrapport sammanfattar ärendet Wallen- |
| berg: ”På förfrågan om vad det ryska meddelandet | |
| om Wallenberg innebär ligger det i sakens natur, | |
| att det icke kan bli någon förnyad framställning i | |
| Moskva. Det ryska utrikesministeriets utförliga | |
| svar på de svenska framställningarna anger att | |
| ytterligare upplysningar om Wallenbergs öde icke | |
| stå att erhålla genom de ryska myndigheterna.” | |
| oktober | Polacken Irieczenko uppger att Wallenberg be- |
| finner sig döende i södra Polen. |
1948
| 1 juli | Sohlman skriver i ett handbrev till Engzell: ”När |
| Pripp igår i annat ärende besökte chefen för | |
| Nordeuropeiska avdelningen i härvarande utrikes- | |
| ministerium, minister Abramov, tog den senare | |
| upp ärendet Lydia Makarova. Herr Abramov sade, | |
| att en svensk, Henning Frösth […] begått ett | |
| brott men att man vore villig att låta honom | |
| hemresa mot det att Makarova utlämnades.” | |
| oktober | Ungersk folkdomstol slår fast att Wallenberg |
| mördats av nazister. |
761
Bilaga 5 SOU 2003:18
1949
| 21 mars | UD rapporterar att den danske medborgaren |
| Haakon Dahl, som under sex år vistats som fånge i | |
| Sovjetunionen, utväxlats mot en lettisk kom- | |
| munist. |
1950
| augusti | Ungraren Sandor Újváry uppger att han befunnit |
| sig i sovjetisk fångenskap tillsammans med | |
| Wallenberg i en liten by utanför Budapest. |
1951
| februari | Gheorgiu Vas underrättar UD att Wallenberg |
| finns i ett rumänskt fångläger i staden Sibiu. | |
| april | Ungraren Sandor Újváry uppger sig ha mött |
| Wallenberg i sovjetisk fångenskap i februari 1945. | |
| december | Italienaren Claudio de Mohr uppger att han |
| upprätthållit ”ständig kontakt” med Raoul | |
| Wallenberg från den 20 april 1945 till början av | |
| 1948. |
1952
| 11 februari | Undén överlämnar en note till Sovjetunionens |
| sändebud i Stockholm Konstantin Rodionov vari | |
| han anhöll att ”Sovjetunionens regering vidtager | |
| de för Wallenbergs snara återförande till Sverige | |
| erforderliga åtgärderna”. | |
| 16 april | Sovjetunionen meddelar att svaret som givits i |
| Vysjinskijs note av den 18 augusti 1947 står fast. |
762
SOU 2003:18 Bilaga 5
| 23 maj | Undén överlämnar en ny note till Rodionov vari |
| bl.a. åberopas uppgifter från Lars G:son Berg. | |
| 26 maj | Sohlman överlämnar samma note i Moskva varvid |
| vice utrikesminister Zorin går till motattack och | |
| säger att Sovjetunionen har bevis för svenskt | |
| spioneri riktat mot Sovjetunionen. | |
| 28 juni | Svenska regeringen påminner Sovjetunionen om |
| 30 augusti | Svenska regeringen påminner Sovjetunionen om |
| nov säger Undén följande: ”Wallenberg var svensk | |
| diplomat åtnjutande diplomatisk immunitet. Det | |
| är fruktansvärt att han inte kunnat återfinnas och | |
| sändas tillbaka till Sverige. Dessutom har han gjort | |
| en modig och ärofull gärning genom sina | |
| ansträngningar att rädda ungerska judar från | |
| fascisternas förföljelser”. | |
| 1 oktober | Svenska regeringen påminner Sovjetunionen om |
| 17 november | Svenska regeringen påminner Sovjetunionen om |
1953
| 31 mars | Sohman tar upp Wallenberg ärendet med Ro- |
| dionov. | |
| 13 april | Lundberg tar upp Wallenbergärendet med Tara- |
| brin. | |
| 4 maj | Sohlman tar upp Wallenbergärendet med Sem- |
| jonov. | |
| 21 maj | Sohlman tar på nytt upp Wallenbergärendet med |
| Semjonov. | |
| 763 |
Bilaga 5 SOU 2003:18
| 3 juni | Undén tar upp Wallenbergärendet med Rodionov. |
| 16 juli | Rodionov meddelar att man från sovjetisk sida har |
| ”gjort de mest omsorgsfulla efterforskningar efter | |
| Wallenberg”, varefter man kunnat konstatera att | |
| Wallenberg ”icke befunnit sig och icke befinner sig | |
| i Sovjetunionen” (P 2 EuI, |
1954
| 17 juni | Undén besöker Sovjetunionen och säger till vice |
| utrikesminister Zorin att man från svensk sida inte | |
| ”kunde resignera” inför det svar som Rodionov | |
| givit i juli 1953, samt att det vore möjligt att | |
| ”denna sak å sovjetisk sida behandlats som ett | |
| uteslutande polisiärt ärende och att Wallenberg – | |
| helt utan grund – exempelvis kunde ha dömts till | |
| något straff för t.ex. spionage”. Undén uttalade | |
| också sin förhoppning att ”sovjetregeringen måtte | |
| göra en verklig kraftansträngning för att | |
| Wallenberg måtte befrias och återsändas till | |
| Sverige. | |
| 1 oktober | Sohlman överlämnar en utförlig promemoria i |
| ärendet Wallenberg till Zorin. Häri redogörs bl.a. | |
| för vilka kriterier UD använder sig av i be- | |
| dömningen av vittnesmålen. Man anför också ett | |
| vittnesmål som gör gällande att ”den eljest | |
| obegripliga behandlingen av en svensk diplomat | |
| [är] ett utslag av egendomliga polismetoder, som | |
| Beria inför […].” | |
| 18 december | Sohlman påminner om |
| Semjonov, varvid denne svarar att ”om ni tro, att vi | |
| ha R. W. misstaga ni er nämligen. Han har icke | |
| befunnit sig på vårt territorium. Hade vi haft | |
| honom skulle vi utlämnat honom”. |
764
SOU 2003:18 Bilaga 5
1955
| 5 mars | Sohlman tar upp |
| Bulganin, varvid denne konstaterar att ”som stats- | |
| minister kan jag säga Er att han icke finns här och | |
| att vi intet kunna göra i saken. […] Fanns han här | |
| skulle han få resa hem.” | |
| 22 mars | Carl Ivan Danielsson översänder ett brev till UD |
| från Michail |
|
| Wallenberg omkommit under striderna i Budapest | |
| i januari 1945. | |
| 26 mars | Lundberg samtalar med Tarabrin angående fallet |
| Wallenberg. | |
| 14 juni | En svensk riksdagsmannadelegation träffar Voros- |
| jilov och Gromyko. | |
| 27 juli | Lundberg konstaterar i en promemoria att Tolstoj- |
| Kutuzov har skickats fram med det bestämda | |
| syftet att pröva hållbarheten i det svenska | |
| materialet. | |
| 8 november | Undén överlämnar en note i Wallenbergärendet till |
| Rodionov. | |
| 15 november | Sohlman träffar Bulganin och konstaterar att det |
| kunde finnas ”många tänkbara förklaringar till att | |
| man här misstagit sig, namnförväxling etc. och | |
| alluderade på möjligheten Beria et consortes varit | |
| skulden”. |
1956
| 9 mars | Undén överlämnar en note till Rodionov. Han |
| utvecklar också en hypotes om varför man från | |
| sovjetisk sida skulle ha omhändertagit Wallenberg. | |
| Enligt Undén skulle det under Berias regim ha | |
| förekommit ett grovt maktmissbruk. | |
| 765 |
| Bilaga 5 | SOU 2003:18 |
| 19 mars | Sovjetunionen svarar att ”Wallenberg icke befunne |
| sig på sovjetiskt territorium och detta meddelande | |
| vore definitivt”. | |
| 30 mars | Erlander besöker Moskva och träffar det sovjetiska |
| ledarskiktet. Sverige överlämnar bevismaterial i | |
| form av vittnesmål bl.a. från Claudio de Mohr | |
| m.fl. Sovjetunionen lovar genomföra en under- | |
| sökning av fallet Wallenberg. | |
| 14 maj | Sverige överlämnar en påminnelse i fallet Wallen- |
| berg till Sovjetunionen. | |
| 14 juli | Sverige överlämnar en påminnelse i fallet Wallen- |
| berg till Sovjetunionen. | |
| 20 juli | Sverige överlämnar en påminnelse i fallet Wallen- |
| berg till Sovjetunionen. | |
| 3 september | Sverige överlämnar en påminnelse i fallet Wallen- |
| berg till Sovjetunionen. | |
| 27 september | Sverige överlämnar en påminnelse i fallet Wallen- |
| berg till Sovjetunionen. | |
| 18 november | Sverige överlämnar en påminnelse i fallet Wallen- |
| berg till Sovjetunionen. | |
| 20 december | Sverige överlämnar en påminnelse i fallet Wallen- |
| berg till Sovjetunionen. |
1957
| 6 februari | Sovjetunionen överlämnar Gromykomemoran- |
| dumet med |
|
| 26 februari | Undén skriver i en promemoria (som bl.a. tillställs |
| Sohlman) att ”vi har enligt min mening inte | |
| anledning att hålla igång ett kontinuerligt gräl med | |
| Sovjet, sedan vi nu sagt vår mening om var | |
| ansvaret ligger. Vi har själva ett ansvar för | |
| utvecklingen av vårt förhållande till Sovjetunionen. | |
| 766 |
SOU 2003:18 Bilaga 5
| Det hör till våra viktigaste utrikespolitiska | |
| uppgifter att vidmakthålla eller bygga upp ett | |
| vänskapligt förhållande till Sovjet i den mån detta | |
| kan ske utan offrande av viktigare ärenden”. | |
| 1958 | |
| 1959 | |
| februari | Sverige överlämnar fyra nya vittnesmål som gör |
| gällande att Wallenberg vistats i Vladimirfängelset. | |
| 1960 | |
| 1961 | |
| januari | Nanna Svartz meddelar sitt vittnesmål. |
| 25 februari | Sohlman överlämnar ett brev till Chrusjtjov med |
| anledning av de nya uppgifterna från Svartz. | |
| 1962 | |
| 1963 | |
| 1964 | |
| juni | Erlander tar upp Svartz vittnesmål med |
| Chrusjtjov. |
767
Bilaga 5 SOU 2003:18
1965
| juli | Svartz sammanträffar med Mjasnikov i närvaro av |
| svenska och sovjetiska diplomater. Bägge håller | |
| fast vid sina respektive versioner. |
1966
| 22 februari | Svingel träffar den svenske utrikesministern och |
| redogör för sina kontakter med ”östrepre- | |
| sentanten”. | |
| 15 mars | Regeringen beslutar att inte följa upp Svingel- |
| spåret. | |
| 1979 | |
| 3 januari | Sverige avger en démarche med anledning av nya |
| vittnesmål från Kalinski och Kaplan. | |
| 1986 | |
| Statsminister Ingvar Karlsson besöker Moskva och | |
| gör en framställan med anledning av Wallenberg- | |
| ärendet. | |
| september | Ambassadör Rune Nyström konstaterar i sin |
| utredning att det möjligtvis hade funnits en lite |
möjlighet att få Wallenberg återförd till Sverige ”om man på svensk sida hade handlat tillräckligt snabbt efter hans tillfångatagande, hade utnyttjat
768
| SOU 2003:18 | Bilaga 5 |
fru Kollontays vittnesmål snabbare och med större kraft, och om man förstått de sovjetiska signalerna om villighet att genomföra en utväxling av Wallenberg mot sovjetmedborgare i Sverige. Vidare hade möjligen accepterandet av amerikanskt stöd 1945 kunnat varit ett verksamt medel för att få Wallenberg fri. Detta var innan det kalla kriget hade börjat och medan Förenta Staterna ännu var avsevärt starkare än Sovjetunionen”.
1989
Sovjetunionen överlämnar ett antal av Raoul Wallenbergs personliga tillhörigheter bl.a. hans pass, fickkalender m.m. Dessa har enligt uppgift påträffats en kort tid dessförinnan i samband med renoveringsarbeten i en källarlokal i KGB:s arkiv.
1991
Den
769
Bilaga 6
Arkivstudier
Utrikesdepartementets arkiv
UD:s arkiv är strukturerat enligt en hierarkisk uppdelning i tre nivåer: avdelning, grupp och mål (Fredriksson, 2000b: 4). Med avdelning avses större ämnesområden såsom politiska ärenden (beteckning: HP), handelsärenden (H), rättsärenden (R), administrativa ärenden (P), skyddsmaktsärenden (B) arkivärenden (A).
Inom respektive avdelning återfinns ett varierande antal grupper. Varje grupp är försedd med ett nummer. Ju högre nummer desto mer specialiserad och avgränsad är den fråga som gruppen avser. Frågor rörande nationella minoriteter faller inom avdelningen ”politik” (HP). Eftersom det är ett avgränsat specifikt ämnesområde inom gruppen politik får det ett jämförelsevis högt nummer: 21.
Grupperna är därefter indelade i mål beroende på vilken sakfråga som avses. Målen kategoriseras i enlighet med en bokstavskombination som speglar målets innehåll. Dessa bokstavskombinationer avser a) ett ämnesområde (t.ex. rättsärenden betecknas R och judefrågan betecknas J) (om dossiern rör mer generella aspekter av en viss sakfråga benämns den A = allmänt), b) angelägenheter rörande ett visst specifikt land.
Målbeteckning för enskilda länder består av två led. Ett som anger världsdel eller region, t.ex. Norden (A), Centraleuropa (C), Västeuropa (D), Östeuropa (E), och ett som anger landets namn (ofta, men inte alltid, landsnamnets begynnelsebokstav), t.ex. Ungern (U), Ryssland (R) och Tyskland (T). I vissa fall används ett antal ytterligare bokstäver för att undvika missförstånd. Rumänien benämns sålunda (Ru).
I enlighet med detta arkivsystem klassificeras dossierer rörande ”nationella minoriteter” generellt enligt följande: HP 21 A, dvs. avdelning: politik (HP), grupp: (21), mål: A. Om dossiern avser
771
Arkivstudier SOU 2003:18
nationella minoriteter i Ungern blir beteckningen: HP 21 Eu (E=Östeuropa och U=Ungern).
I målindelningen finns ytterligare en underavdelning: Uppslagsdossierer. Med uppslagsdossierer avses sådana dossierer vari material rörande något mycket specifikt (såsom en enskild person eller konferens) har samlats. Dossiern för administrativa ärenden rörande Ungern betecknas P 2 Eu. Alla dokument rörande efterforskningarna av Raoul Wallenberg har emellertid samlats i en uppslagsdossier som har beteckningen P 2 EuI.
Dossierer i UD:s arkiv
Innehållet i nedanstående dossierer har granskats ingående. Därutöver har översiktliga genomgångar genomförts av dossierer, diarier och arkiv bl.a. vid de svenska beskickningarna i Helsingfors, Berlin och Wien.
Blåboken (49 volymer) innehållande material ur Nationella minoriteters ställning/Judefrågan, Ungern, (HP 21 J), Organisationen av Sveriges diplomati och konsulatväsen Ungern (P 2 Eu), Raoul Wallenberg (P 2 EuI).
Persondossier (P 1) (för Ingemar Hägglöf, Gunnar Hägglöf, Ulf
Ingrid Witt, (R 20, F/155), 1944.
Ingrid Witt, (R 3, W/196), 1944.
Organisationen av Sveriges diplomati och konsulatväsen Ungern,
(P 2 Eu), vol.
Vid Riksarkivet deponerade dossierer ur UD:s arkiv
Beslagtagna varor och skadegörelse på egendom Ungern, (HP 80 E),
Bortkomna effekter, (P 96 A),
Diverse biträde åt svenskar (enskilda), (P 96 S)
772
| SOU 2003:18 | arkivstudier |
Diverse biträde åt enskilda, (P 96 R), del
Frågor rörande nationella minoriteters ställning/Judefrågan allmänt, hjälp åt flyktingar, (HP 21 A),
Frågor rörande minoriteters allmänna ställning, ”Judefrågan allmänna fall Ungern”, (HP 21),
Hemförskaffande av krigsfångar samt hjälp åt flyktingar, (P 40 G),
Hjälp åt flyktingar från Polen och Ryssland, (P 40 J),
Hjälp åt flyktingar från de baltiska staterna, (P 40 R),
Humanitär hjälpverksamhet, allmänt, (HP 39 D),
Humanitär hjälpverksamhet, Sovjetunionen, (HP 39/Ryssland),
Ingående diarium, inkommande privata skrivelser för 1945, (C 3 B), (RA vol. 392, 393),
Inkommande skrivelser från beskickningscheferna, juli t. december 1945, (C 3 B), (RA vol. 379),
Inkommande från riksdagen till UD, (C 3 B), (RA vol. 386, 387). Inkommande skrivelser från beskickningar
(RA vol. 379).
Judefrågan Ungern, särskilda fall, (HP 21 Eu),
Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter/Beslagtagna varor och skadegörelse å egendom allmänt,
(HP 80), del.
Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter/Skador på egendom Ungern, STAB, (HP 80 Eu), (RA vol. 3568, 3569).
Kränkning av person, särskilda fall, (HP 80 B),
Politik allmänt, Bulgarien, (HP 1 Eb),
Politik allmänt, Litauen, (HP 1 Eli),
Politik allmänt, Rumänien, (HP 1 Eru)
773
Arkivstudier SOU 2003:18
Politik allmänt, Polen, (HP 1 Ep),
Politik allmänt, Schweiz, (HP 1 Cs),
Politik allmänt, Sovjetunionen, (HP 1 Er), 1944, del
Politik allmänt, Sverige, (HP 1 Ab),
Politik allmänt, Tjeckoslovakien, (HP 1 Ec),
Politik allmänt, Turkiet, (HP 1 Et),
Politik allmänt, Österrike, (HP 1 Cö),
Politik, Östeuropa i allmänhet, (HP 1 Ea),
Repatriering av utländska medborgare, (HP 39),
Repatriering av utländska medborgare Sovjetunionen, (HP 39 N/Ryssland),
Riksdagens hemliga sammanträden, (HP 1 R),
Svenska kurirer (P 91 C),
Svenskar som krigsfångar, allmänt, (HP 39 I),
STAB
Särskilda fall av understöd åt svenska medborgare, (R 20 B),
Tyskland allmänt, ”Baltutlämningen”, (HP 22 I), del.
Understöd åt nödställda svenska medborgare/Evakuering av svenskar i Ungern, (R 20 Eu),
Understöd åt nödställda svenska medborgare/Kirunasvenskar,
(R 20 Er I),
Utgående diarium, Avgående privata skrivelser,
774
| SOU 2003:18 | arkivstudier |
Utgående diarium, Kabinettet/UD,
Utrikesnämnden och utrikesutskottet, (HP 1 A), del
Utväxling och hemsändande av krigsfångar, (HP 39),
Utrikesministerns samtal med utländska beskickningschefer, (HP 1 S),
Utrikesnämndens memorialprotokoll, (A 2), (RA, vol.
Svenska beskickningens i Bern arkiv
In- och utgående diarier för åren
Efterforskningar, specialdossier f. Raoul Wallenberg, (R 18 W) vol.
Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter, (HP 80
Krigsfångar och hjälp åt desamma, (HP 39 G),
Svenska beskickningens i Budapest arkiv
Efter den sovjetiska erövringen av Budapest i februari 1945 brändes, enligt kanslisten Margaretha Bauer, ”kvarvarande chifferhandlingar, politiska och handelspolitiska dossier, listor och andra handlingar angående judar, stämplar etc. ”(P2 Eu,
F. d. besk. Budapest p. t. Stockholm
Besk. Budapest, p.t. Sthlm, Kassa.
775
| Arkivstudier | SOU 2003:18 |
Besk. Budapest, p.t. Sthlm, Diverse.
Besk. Budapest, provokationsförsök,
Svenska beskickningens i Bukarest arkiv
In- och utgående diarier för åren
Hela arkivet, som finns i UD:s arkiv, har granskats. Följande två dossierer har varit av särskilt intresse:
Efterforskningar, (R 18/Ungern),
Svenska beskickningen i Budapest m.m. Budapestsvenskarnas räkenskaper (P 57).
Svenska beskickningens i Moskva arkiv
In- och utgående diarier (inkl. chifferdiarier) för åren
Av utländska myndigheter begärda extraditioner, efterspaningar och åtal Ryssland (R 20 Er)
Allmänt angående estlandssvenskar, (HP 21 B),
Ang. repatrieringskommissionen i Moskva verksamhet samt krigsfångar, (HP 39 C),
Beskickningspersonalen, resor m.m. (P 9)
Chiffret och andra säkerhetsinstruktioner, (A 6 A/Moskva),
Ersättning på grund av understöd (Diverse personer), (R 20 A). Flyktingfrågan: Ryska flyktingar i Sverige, Danmark etc.
Baltfrågan, (HP 21),
Frågor rörande nationella minoriteters ställning, flyktingfrågan allmänhet, (HP 21 A),
Frågor rörande nationella minoriteters ställning, Ungern,
Handel och sjöfart underhandlingar och avtal Sovjetunionen, 1944- 48, (HP 64 Er) (HP 64 A).
Interneringsläger i Sverige,
Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter: Rumänien,
Jugoslavien, Bulgarien, vol.
776
SOU 2003:18 arkivstudier
Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter, Tyskland, (HP 80 Ct).
Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter, Österrike, (HP 80 Cö).
Politik allmänt, Rumänien,
Sveriges övertagande av främmande makters intressen, (P 19 A),
Säkerhetsåtgärder vid beskickningen, (A 14 V),
19 Ct),
Övertagande av Sovjetunionens intressen i Rumänien, (P 19 Er/Rumänien),
Övertagande av Sovjetunionens intressen i Ungern, (P 17), 1941- 55 (finns dock endast dokument till 1943).
Svenska beskickningens i Washington D.C. arkiv
Judefrågan, (HP 21 A).
Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter, (HP 80),
Organisationen av Sveriges diplomati och konsulatväsen Ungern,
(P 2 Eu),
Politik allmänt, Ungern, (HP 1 Eu),
Enskilda arkiv
Sven Grafströms arkiv vol 3, 4, Riksarkivet. Christian Günthers samling, Riksarkivet.
Per Albin Hanssons arkiv, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och Riksarkivet.
Svante Hellstedts samling, Nordiska muséets arkiv.
Nils Herlitz samling, dagböcker, vol. 62,
Valdemar Langlets samling kartong 3, 4, 8, 12, Kungliga biblioteket.
777
| Arkivstudier | SOU 2003:18 |
Nanna Svartz arkiv vol.
Raoul
Östen Undéns samling Kungliga biblioket, UD.
Hugo Valentins samling acc. 1989/12, Kungliga biblioteket. Raoul
Säkerhetspolisens arkiv
Utredningen har begärt att få ta del av personakter för bl.a. Iver C. Olsen, Carl Ivan Danielsson och Valdemar Langlet. Inga akter för dessa personer har dock påträffats i Säkerhetspolisens arkiv.
Utredningen har också begärt att få ta del av uppgifter rörande säkerheten vid de svenska beskickningarna i Budapest och Moskva under
Utredningen har begärt och fått tillgång till följande personakter vid Säkerhetspolisens arkiv:
P 1854, Vilmos Böhm.
P 3385, Herbert Caird North. 250:121/P 107, Edvard M. Engström P 3032, Morgan Skogen.
P 4856, Raoul Wallenberg
Militära underrättelse- och säkerhetstjänstens arkiv
Serie C I volym
Serie C II volym 8,9 och 10. Diarium över inkommande skrivelser.
Serie F VIII e, volym 13, 14 och 15 Underrättelsetjänst och sabotage. Svensk underrättelsetjänst i Baltikum.
Serie F VIII e, volym 16 och 17 Underrättelsetjänst och sabotage. Brittisk underrättelsetjänst.
Serie E VIII e, volym 30
778
| SOU 2003:18 | arkivstudier |
Serie E VIII e, volym 51 Underrättelsetjänst och sabotage. USA:s underrättelsetjänst.
Serie F VIII f, volym
Serie F V volym 19 Handlingar rörande sjöfartsdetaljen. Rapporter mm rörande diverse länder
Försvarsstaben, säkerhetsavdelningen.
Serie F VIII i, volym 3 Uppgifter rörande Sovjetunionen och baltiska staterna. Sovjet PM, rapporter, m.m.
Serie F VIII o, volym 4 Organisation
Serie F X a, volym 17 ÖB utredning ang. opålitliga.
Serie F X b, volym 9 Flyktingar, internering, övriga länder
Serie F X c, volym 6 Handlingar enl. källor. Vissa personer och sakakter rörande spioneri och sabotage ”Anette”
Serie F X f, volym 155 Enskilda personer Vall - Van. Serie Ö I volym 21 Personalkontroll
Serie Ö IX volym 1 Beskickningsresor
Krigsarkivet:
Försvarsstaben, utrikesavdelningen och försvarsattachéernas arkiv
779