Beslut vid regeringssammanträde den 5 juni 2003.
En parlamentarisk kommitté tillkallas med uppdrag att ta fram underlag till en nationell handlingsplan för den sociala barn-
och ungdomsvården. Utredningen skall genomföra en samlad analys av den nuvarande sociala barn- och ungdomsvårdens mål, innehåll, resultat och organisation. Utifrån denna analys skall utredningen eventuellt föreslå förändringar i målens innehåll och utformning samt hur den sociala barn- och ungdomsvården bäst bör organiseras för att kunna uppnå dessa mål. Utifrån dessa förslag skall utredningen även ange hur kompetens och kvalitet inom området skall bibehållas och utvecklas.
I 5 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453, nedan SoL) ges socialnämnden ett särskilt ansvar att verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. I 1 kap. 2 §
SoL fastslås att när åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Av 3 kap. 5 § SoL framgår att när en åtgärd rör ett barn skall barnets inställning så långt det är möjligt klarläggas och hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad. Om barnet eller den unge behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna skall socialnämnden enligt 6 kap. 1 § SoL sörja för placering i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende (HVB). HVB drivs i såväl offentlig som privat regi. När ett barn placeras skall det alltid, enligt 6 kap. 5 § SoL, övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående. Barn och ungdomar kan också i vissa fall vårdas utan samtycke från vårdnadshavaren och/eller den unge enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Statens institutionsstyrelse är förvaltningsmyndighet för särskilda ungdomshem enligt 12 § LVU.
Socialstyrelsen och länsstyrelserna har tillsyn över socialtjänsten medan Statens institutionsstyrelse har en särskild tillsynsstab för tillsynen inom sitt område.
Socialtjänsten utgör samhällets yttersta skyddsnät för den enskilde. Utgångspunkten för socialtjänstens arbete skall, enligt SoL, vara frivillighet och respekt för den enskildes självbestämmande och integritet. Socialtjänsten skall vidare frigöra och utveckla den enskildes resurser. Insatser inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet och utföras av personal med lämplig utbildning och erfarenhet. I lagen uttrycks också de mål och principer som styr den sociala barn- och ungdomsvården.
Denna omfattar i huvudsak barn och ungdomar i åldrarna 0-17 år men kan i vissa situationer omfatta ungdomar upp till 21 år.
Barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt skall följas med särskild uppmärksamhet. Tidiga insatser riktade till barn i utsatta situationer och deras familjer är ett väsentligt inslag i socialtjänstens arbete. Sådana insatser syftar på kort sikt till att undanröja aktuella problem i barndomen, men är på lång sikt också viktiga redskap för att förebygga till exempel senare brottslighet eller missbruksproblem, vilket den aktuella forskningen visar med tydlighet.
Den sociala barn- och ungdomsvården är, förutom den vård som bedrivs av Statens institutionsstyrelse, i allt väsentligt ett ansvar för kommunerna. SoL har karaktären av ramlag och lämnar stor frihet för kommunerna att organisera vården enligt lokala behov. SoL och dess förarbeten (prop. 1979/80:1, bet.
SoU 1979/80:44, prop. 1989/90:28, bet. 1989/90:SoU15, prop.
1996/97:124, bet. 1996/97:SoU13, prop. 2000/01:80, bet.
2000/01:SoU18) uttrycker dock de mål och principer som är vägledande för hur detta skall ske.
Den sociala barn- och ungdomsvårdens organisation och funktion beskrivs i Socialstyrelsens rapport (2003-111-1) Socialtjänsten i Sverige. I första hand skall socialtjänsten erbjuda råd, stöd och vård i öppna former. Målet är att barnet eller den unge skall kunna bo kvar hemma och att insatserna sätts in så tidigt som möjligt. Om barnet måste placeras utanför det egna hemmet skall socialtjänsten i första hand söka ett familjehem, företrädesvis hos någon anhörig eller annan närstående. I annat fall skall barnet placeras vid ett HVB. Om den vård som behövs inte kan ges med samtycke kan det bli aktuellt att tillämpa LVU.
Utgångspunkt vid placeringar utanför det egna hemmet skall vara att barnets eller den unges kontakt med sin familj uppmuntras och underlättas i syfte att möjliggöra en så snabb återförening som möjligt, barnets behov måste dock alltid komma i första hand.
Före SoLs tillkomst hade den sociala barn- och ungdomsvården i stor utsträckning en kontrollerande funktion. De olika åtgärder som vidtogs byggde ofta på en s.k. trappstegsmodell som innebar att åtgärderna till en början skulle vara mindre ingripande om den sociala problematiken inte var alltför svår eller när ärendet är nytt. Efter hand trappades graden av ingripanden upp, dels beroende på hur stor den sociala avvikelsen ansågs vara, dels utifrån allmänpreventiva synpunkter. Detta är inte bara att se som en metodfråga utan också som en fråga om en utveckling av de idéer och värderingar som förekom under 1970-talet. SoL bygger på den utvecklingen. Åtgärder som bestäms av behoven i varje enskilt fall och en inriktning på insatser som utformas och genomförs i samråd med den enskilde utgör grunden i socialtjänstens arbete. Metodutvecklingen inom socialtjänsten bör anpassas till dessa förhållanden. SoLs karaktär av ramlag stimulerar till en fortlöpande metodutveckling i det sociala arbetet.
Det är varken möjligt eller önskvärt att en gång för alla slå fast vilka arbetsmetoder som skall användas i den sociala barn-
och ungdomsvården. Socialt arbete bygger på en mångfald av metoder. Socialtjänsten har tenderat att använda metoder utan att ha tillräckliga belägg för vilka effekter de har. Genom de krav som SoL ställer på att socialtjänstens arbete skall vara av god kvalitet är det viktigt att de metoder som används i det sociala arbetet med barn och unga baseras på kunskap och att effekterna av dem är möjliga att utvärdera. Utredningar och forskningsrapporter tyder på att så ofta inte är fallet.
Kommittén Välfärdsbokslut har i betänkandet Välfärd, vård och omsorg (SOU 2000:28) angett att belastningen på den sociala barn- och ungdomsvården mätt i antalet barnavårdsanmälningar ökat under 1990-talet. Den kommunala statistiken är dock bristfällig och möjliggör inga tillförlitliga slutsatser om ökningens storlek, vilka som anmäler eller skälen till anmälningarna. Enligt kommittén kan man inte dra slutsatser av det ökande trycket på socialtjänsten som att detta är en enkel reflektion av att barns förhållanden i allmänhet har försämrats. Känsligheten för och uppmärksamheten på barns situation, bl.a. till följd av det genomslag som FN:s konvention om barnets rättigheter har haft, kan vara en delförklaring. Överhuvudtaget har vår kunskap om barns och ungdomars behov - innefattande synliggörande av flickors och pojkars villkor och behov - ökat.
Kommittén beskriver vidare att utvecklingen sedan SoL trädde i kraft i början av 1980-talet har gått från lagens grundtanke om integration mot en alltmer påtaglig specialisering, framför allt i medelstora och större kommuner. Ofta kopplas föreställningar om socialarbetarnas kompetens till det sätt varpå deras verksamhet organiseras. Ett antagande som ligger till grund för specialisering av individ- och familjeomsorgen är att den skall leda till ökade kunskaper och metodutveckling. Enligt kommittén har dessa antaganden visst fog för sig i så måtto att hög grad av specialisering faktiskt hänger samman med att flera metoder används i det sociala arbetet. Den sociala barn- och ungdomsvården är det utbildningstätaste området inom individ- och familjeomsorgen.
Kommittén Välfärdsbokslut visar att kunskapen ökat men påpekar att det trots detta finns kunskapsluckor, ett exempel utgörs av bristande kunskaper om barns livsvillkor, särskilt sedda ur barnets perspektiv. Det visar sig också i en brist på lokala uppföljningar och utvärderingar av de insatser som tillämpas.
Det finns, enligt kommittén, inget som tyder på att den sociala barn- och ungdomsvårdens resurser har minskat under 1990-talet.
En möjlig förklaring till detta kan vara att den har prioriterats politiskt. Nerdragningar inom andra delar av välfärdssystemet och en serie andra faktorer tycks samtidigt ha bidragit till ett ökat tryck på den sociala barn- och ungdomsvården. Såväl antalet barn och ungdomar som har insatsen kontaktperson/familj som antalet barn och ungdomar i dygnsvård ökade under 1990-talet.
Olika satsningar från Socialstyrelsen - bl.a. Barn i fokusprojektet som följdes av projektet Barns Behov i Centrum, ett systematiskt arbetssätt för barnavårdsutredningar och uppföljning av insatser
- och diskussioner i samhället om barnets rättigheter har satt fokus på den sociala barn- och ungdomsvården. Kommittén Välfärdsbokslut pekar även på det faktum att kommunerna köper tjänster som produceras i såväl offentlig (vård i HVB och särskilda ungdomshem) som i privat regi (familjehemsvård och HVB-vård). Också öppenvårdsinsatser köps in av kommunerna, men det saknas kunskaper om omfattningen av dessa inköp. Privatiseringens omfattning, villkor och effekter behöver, enligt kommittén, följas upp och analyseras.
Av förarbetena till SoL framgår att tanken var att institutionsvården skulle fortsätta att minska i förhållande till familjehemsvården. Den utvecklingen påbörjades redan under 1940-talet (prop. 1979/80:1). Institutionsvården har dock ökat under senare år och forskning visar att andelen barn och ungdomar som placeras i institutionsvård har ökat i förhållande till familjehemsvården. Institutionerna har samtidigt ändrat karaktär och blivit mindre. I dag har en övervägande del av HVB färre än 10 platser. De flesta barn som vårdas utanför hemmet bor dock fortfarande i familjehem. Forskning har visat att vård i familjehem, särskilt hos släktingar eller närstående, sett ur ett livsperspektiv är att föredra.
Regeringen har sedan år 1993 avsatt särskilda medel som fördelas genom länsstyrelserna för att stödja kommunernas utvecklingsarbete av öppenvårdsinsatser för bl.a. ungdomar som har eller riskerar att utveckla ett missbruk. Socialstyrelsen har årligen rapporterat till regeringen till vilka slags projekt dessa medel har fördelats.
Regeringen har vidare särskilt uppmärksammat behovet av tidiga insatser riktade till särskilt utsatta barn och barnfamiljer, som en viktig faktor i den nationella brottsförebyggande strategin Allas vårt ansvar som antogs år 1996. I uppföljningen av programmet, som regeringen gjorde år 2000, konstateras att detta perspektiv ännu inte fått fullt genomslag.
Den 1 november 2001 hade, enligt Socialstyrelsens statistik, ungefär 28 000 barn och ungdomar en eller flera redovisade öppenvårdsinsatser. Andelen pojkar som hade någon typ av öppenvårdsinsats var större än andelen flickor. Vid samma tidpunkt var drygt 14 000 barn och ungdomar placerade utanför det egna hemmet. Cirka 10 000 av dem var placerade i familjehem, medan cirka 3 000 av dem vårdades i HVB och cirka 600 i hem med särskild tillsyn. Övriga hade annan placeringsform. Totalt sett var inte skillnaderna så stora mellan pojkar och flickor.
Placeringsmönstren ser delvis olika ut beroende på den placerades ålder. Mindre barn (0-12 år) placeras företrädesvis i familjehem
- gärna hos släktingar, medan äldre barn och ungdomar (13-21 år)
i större utsträckning placeras i HVB. Endast ett fåtal av de yngre barnen återfinns på de särskilda ungdomshemmen. Kunskapen om de olika insatsernas resultat är begränsad.
Kommunernas totala kostnader för den sociala barn- och ungdomsvården 2001 var 8,8 miljarder kronor. Merparten, 6,4 miljarder kronor, avsåg vård utanför det egna hemmet antingen på institution eller i familjehem. Kostnaden för de öppna insatserna var ungefär 2,4 miljarder kronor. Kostnaderna för vård av barn och unga ökade under perioden 1995-2000 med 25 procent i fasta priser. Dess andel av kostnaderna för individ-
och familjeomsorgen (IFO) ökade från 28 till 33 procent. Det förklaras dels av satsningen på öppna insatser, dels av att kostnaderna för dygnsvården har ökat. Framför allt har kostnaderna för institutionsvården ökat. Kostnaderna för hela vården av barn och unga fortsatte att öka under perioden 1999-2001 och utgjorde år 2001 36 procent av IFO:s kostnader.
Samtidigt pekar andra rapporter, bl.a. från Riksrevisionsverket, på att den sociala barn- och ungdomsvården kan vara i behov av ökade resurser. Det framstår i dag som oklart i vilken utsträckning de brister som uppmärksammas hänger samman med hur resurserna fördelas eller med brist på resurser.
Den sociala barn- och ungdomsvården har under senare decennier genomgått stora förändringar. Det rör sig om en verksamhet med mycket komplexa samband och det finns i dag en begränsad kunskap om vad förändringarna fått för konsekvenser för de flickor och pojkar som får del av socialtjänstens olika insatser. Det finns också vissa tecken som tyder på att den sociala barn- och ungdomsvården inte utvecklats i enlighet med de mål som uttrycks i SoL.
Regeringen har i olika sammanhang uppmärksammats på ett antal brister och utvecklingsbehov inom den sociala barn- och ungdomsvården.
Riksdagen har i samband med behandlingen av Riksdagens revisorers rapport om familjehemsvården (Förs. 2001/02:RR16) tillkännagett för regeringen att den utredning som aviseras av regeringen i propositionen (prop. 2002/03:53) Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. med uppdrag att ta fram en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården bör få ett så heltäckande uppdrag som möjligt. Den bör därför uttryckligen också omfatta de olika frågor som Riksdagens revisorer påtalar som brister inom familjehemsvården. Det bör utarbetas en strategi för familjehemsvårdens långsiktiga utveckling. Vidare bör det göras en kartläggning av den pågående utvecklingen på området samt en satsning som underlättar kommunernas rekrytering av nya familjehem. Vidare bör vikten av att utredningen belyser vissa frågor om bl.a. dokumentation och uppföljning, utredning och utbildning av familjehem, forskning om vårdens effekter samt tillsyn av familjehemsvården betonas (bet. 2002/03:SoU10, rskr.
2002/03:123).
Såväl Riksrevisionsverket som Riksdagens revisorer konstaterar i rapporter som redovisas nedan att det krävs ett helhetsgrepp för att kunna genomföra förändringar inom den sociala barn- och ungdomsvården. Området är komplext och förändringar inom ett område kräver ofta också att andra områden anpassas efter dessa förändringar. Det finns därför behov av att ta fram en nationell handlingsplan där riksdagen kan ta ställning till förslag som utgår från en samlad analys av hela området.
Under år 2001 genomförde Riksdagens revisorer en granskning av familjehemsvården. Bakgrunden var en liknande granskning från början av 1990-talet där en rad brister konstaterades. Bland annat fanns det brister inom områdena tillsyn, utbildning, stöd och handledning av familjehem på såväl central, regional som lokal nivå. Fram till mitten av 1990-talet pågick ett antal statliga satsningar men under senare tid saknas, enligt revisorerna, fortsatt statligt engagemang för att utveckla och kontrollera familjehemsvården. Revisorerna lämnar i rapporten Familjehemsvården (Förs. 2001/02:RR16) flera förslag till åtgärder, bl.a. att staten bör ta initiativ till att en nationell strategi för familjehemsvårdens utveckling utarbetas. Socialstyrelsens arbete med att utveckla metoder för socialtjänstens barn- och ungdomsvårdsarbete bör finnas med och en plan bör tas fram för hur dessa metoder skall spridas till landets kommuner. Dessutom bör regeringen ta initiativ till en kartläggning av landets familjehem för att undersöka vad den utveckling mot ökad professionalisering av familjehemsvården som skett under senare år innebär för familjehemsvården på lång sikt. Länsstyrelserna bör därutöver få i uppdrag att genomföra en rikstäckande tillsyn av socialtjänstens insatser inom familjehemsvården. Ytterligare förslag handlar bl.a. om hur familjehem rekryteras och utreds samt vilka effekter som familjehemsvården har.
Riksrevisionsverket (RRV) granskade under år 2001 tillsynsmyndigheternas förutsättningar att bidra till kvalitet och säkerhet i vården för barn och unga på s.k. hem för vård eller boende (HVB). RRV konstaterar att antalet omhändertagna barn och ungdomar har ökat under 1990-talet och att institutionsvårdens andel av vården har ökat. De barn och ungdomar som i dag placeras i HVB-vården upplevs av verksamhetsansvariga och tillsynsmyndigheter ha allt svårare problem. Enligt RRV innebär denna utveckling ökade påfrestningar på HVB-vården, vilket i sin tur ställer ökade krav på en effektiv och väl fungerande tillsyn. RRV lämnar i sin rapport Tillsyn av behandlingshem för barn och ungdomar (RRV 2002:6) ett antal förslag till hur tillsynen av HVB-vården kan utvecklas. Bland annat föreslår RRV att behovet av tillsyn av HVB-vården bör klarläggas och en i lag fastslagen minimigräns för tillsynens omfattning bör övervägas, att tillsynsbesök i större utsträckning bör genomföras oanmälda, att tillsynen bör tillgodogöra sig kunskap om de placerade barnens och ungdomarnas situation och uppfattning om sin situation, samt att länsstyrelserna bör ges möjlighet att i särskilt uttalade fall omedelbart förbjuda fortsatt verksamhet vid ett HVB utan föregående föreläggande. Med anledning av rapporten beslutade regeringen den 13 juni 2002 att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utforma normeringsinstrument till stöd för tillsynen över HVB som drivs i enskild eller kommunal regi samt föreslå vilken kunskap och information som behövs för att löpande kunna följa utvecklingen av vården vid sådana HVB såväl regionalt som nationellt.
I syfte att undersöka vad som händer med ungdomar och personal inom socialtjänst och institutioner när det uppstår platsbrist vid Statens institutionsstyrelses institutioner granskade Riksrevisionsverket (RRV) under år 2001 rådande förhållanden.
RRV undersökte också vilka förutsättningar Statens institutionsstyrelse har att anpassa sin verksamhet efter kommunernas skiftande efterfrågan på platser samt diskutera lösningar på platsbristen. I rapporten Ingen plats för ungdomar
(RRV 2002:13) konstaterar RRV att det är viktigt att frågan om platsbrist inte reduceras till en teknisk fråga om antalet platser inom Statens institutionsstyrelse. Förslag till lösningar måste ta sin utgångspunkt i att även vårdkvalitet och rättsäkerhet tillgodoses och att insatserna för unga präglas av långsiktighet. Insatser måste sättas in så tidigt som möjligt, i den unges närmiljö, för att skapa bättre förutsättningar för en lyckad vård och ett effektivt utnyttjande av samhällets resurser. Diskussionen om lösningar måste också omfatta det faktum att vården och ansvaret för barn och unga i utsatta situationer är fördelat på ett flertal aktörer.
En grundförutsättning är, enligt RRV, att det finns resurser i kommunerna, såväl inom skola och barnomsorg som inom socialtjänstens barn- och ungdomsvård. Det finns annars risk för att insatser sätts in för sent för den unge, vilket i sin tur medför kraftigt ökade samhällsekonomiska kostnader.
RRV lämnar flera förslag till åtgärder som i vissa delar är relevanta för hela den sociala barn- och ungdomsvården. Övriga förslag berör enbart Statens institutionsstyrelses interna verksamhet och kommer att behandlas i särskild ordning.
På förslag av socialutskottet har Riksdagens revisorer granskat Statens institutionsstyrelse. Rapporten Med tvång och god vilja
- vad gör Statens institutionsstyrelse? (Förs. 2002/03:RR9) är inriktad på tre övergripande och sinsemellan sammanhängande områden - behandling, forskning och utvecklingsarbete samt uppföljning och kontroll. Till viss del berör resultatet och förslagen av revisorernas granskning den sociala barn- och ungdomsvården som helhet. Övriga förslag berör enbart institutionsstyrelsens interna verksamhet och kommer att behandlas i särskild ordning.
I rapporten Individ- och familjeomsorg 2002 - en lägesrapport redovisar Socialstyrelsen kunskapsluckor inom den sociala barn-
och ungdomsvården. Socialstyrelsen menar att det finns en relativt stor grupp barn som uppvisar svårigheter i förskola och skola.
Föräldrarna har svårt att ge dessa barn det stöd som behövs och den pedagogiska personalen har inte tillräckliga resurser för att hjälpa dem till rätta. Så småningom blir de aktuella inom socialtjänsten på grund av hög frånvaro i skolan, kriminalitet och drogproblem. Här behöver berörda myndigheter och aktörer mer kunskap för att identifiera och hjälpa barnen på ett tidigt stadium. I gruppen ingår även barn med psykiska problem. En del av dessa barn är mycket utagerande, andra är självdestruktiva.
Vidare är det enligt Socialstyrelsen nödvändigt att öka kunskaperna om den sociala barn- och ungdomsvårdens innehåll och resultat.
Socialstyrelsen menar också att statistiska basfakta saknas på nationell nivå, t.ex. om hur många anmälningar och ansökningar som görs årligen, vad de innehåller och vad de leder till. I rapporten redogör Socialstyrelsen även för iakttagelser som särskilt rör problem i glesbygdskommuner respektive storstadsområden.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) konstaterar i sin rapport Kriminell utveckling - Tidiga riskfaktorer och förebyggande insatser
(BRÅ-rapport 2001:15) att det finns uppenbara brister i arbetet med barn som har allvarliga psykosociala problem som kan kopplas till en ökad risk för kriminell utveckling. Det torde därför, enligt BRÅ, finnas ett stort utrymme för att utveckla de inslag i det sociala brottsförebyggande arbetet som syftar till att begränsa nyrekryteringen till den grupp av allvarligt kriminella individer som svarar för en stor del av den samlade brottsligheten.
Internationellt har vikten av tidiga psykosociala insatser för att förebygga brott uppmärksammats allt mer. Ett exempel är de rekommendationer om tidiga psykosociala åtgärder för att förebygga brottslighet som antogs av Europarådets ministerkommitté år 2000 (Rec. 20).
En parlamentarisk kommitté tillkallas med uppdrag att ta fram underlag till en nationell handlingsplan för den sociala barn-
och ungdomsvården. FN:s konvention om barnets rättigheter och SoLs grundläggande principer och karaktär av ramlag skall vara styrande i arbetet. Utredningen skall utgå från dagens kunskap om barnets behov och rättigheter, innefattande flickors och pojkars villkor och behov samt de särskilda behov som utländsk bakgrund eller sexuell läggning/könsidentitet kan ge upphov till.
De granskningar och rapporter som nyligen har presenterats av bl.a. RRV, Riksdagens revisorer, Socialstyrelsen och BRÅ kring den sociala barn- och ungdomsvården skall utgöra underlag för kommitténs arbete.
I uppdraget ingår att genomföra en samlad analys av den sociala barn- och ungdomsvårdens mål, innehåll och resultat samt organisation. I detta ingår såväl förebyggande som utredande och behandlande insatser inom både öppen- och sluten vård. Barn och ungdomar vars utveckling riskeras skall följas med särskild uppmärksamhet. Utifrån denna analys skall utredningen eventuellt föreslå förändringar i målens innehåll och utformning samt ge förslag om hur den sociala barn- och ungdomsvården bäst bör organiseras för att kunna uppnå målen. Utifrån dessa förslag skall utredningen även ange hur frågor om kompetens och kvalitet inom området skall utvecklas och bibehållas.
SoLs karaktär av ramlag gör att socialtjänstens verksamhet inte är klart preciserad. Utredningen skall beskriva den sociala barn- och ungdomsvårdens innehåll, resursfördelning, resultat och omfattning samt analysera och ta ställning till om det är möjligt att precisera målen för den sociala barn- och ungdomsvården som helhet samt för de olika insatser som socialtjänsten använder sig av i sitt arbete. Utredningen skall i alla delar av utredningsarbetet tillämpa ett jämställdhetsperspektiv. Det innebär bland annat att utgångspunkt skall tas i den sociala barn- och ungdomsvårdens skyldighet att på lika villkor utgå från flickors och pojkars behov, utan att befästa traditionella könsmönster. Även relationen mellan socialtjänsten och andra huvudmän bör belysas. Särskild fokus bör läggas vid familjehemsvården i enlighet med socialutskottets '
betänkande (bet. 2002/03:SoU10) samt vid privatiseringens omfattning, villkor och effekter. Utredningen skall inte utvärdera de olika arbetsmetoder som förekommer inom den sociala barn-
och ungdomsvården. Vilka arbetsmetoder som bör användas i olika sammanhang är snarare en fråga för professionen och de centrala expert- och tillsynsmyndigheterna.
Regeringen har givit en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av det allmännas ingripande vid ungdomsbrott
(dir. 2002:95). I de delar av utredningens arbete som gäller insatser som rör socialtjänstens arbete med unga lagöverträdare skall samråd ske med den särskilda utredaren.
Utredningen skall heller inte behandla Statens institutionsstyrelses uppdrag och funktion i annat avseende än hur den vård som myndigheten bedriver står i relation till övriga insatser inom området och relationen mellan institutionsstyrelsen och socialtjänsten.
Insatser inom den sociala barn- och ungdomsvården innebär ofta ett stort ingrepp i barns och ungdomars liv samt för deras familj.
Samhället tar i detta sammanhang på sig ett stort ansvar. Det måste därför ställas stora krav på insatsernas säkerhet och kvalitet liksom på rättssäkerheten i handläggning och dokumentation. De olika granskningar som nämnts ovan berör bl. a.
hur tillsynen inom den sociala barn- och ungdomsvården bör utformas. Regeringen överväger för närvarande hur tillsynsförslagen bör behandlas och återkommer i denna del med tilläggsdirektiv eller i annan form.
Olika rapporter visar att kompetensen inom den sociala barn-
och ungdomsvården inte är tillräcklig. Socialtjänsten har under senare år haft svårigheter att rekrytera och behålla kompetent personal.
Utredningens förslag till hur den sociala barn- och ungdomsvården skall organiseras kan motivera förslag till hur vetenskaplig kunskap och kompetens inom området skall utvecklas.
Det pågår såväl inom Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse som vid de forsknings- och utvecklingsenheter som är knutna till socialtjänsten ett arbete som syftar till att skapa bättre förutsättningar för att utveckla, följa upp och utvärdera behandlingsmetoder och insatser i barn- och ungdomsvården. Högskoleverket fick den 30 maj 2002 regeringens uppdrag att i samråd och samverkan med Socialstyrelsen göra en översyn av den sociala omsorgsutbildningen och socionomutbildningen. Uppdraget skall rapporteras till regeringen senast den 1 oktober 2003.
Socialstyrelsen har sedan den 11 april 2001 regeringens uppdrag att ge nationellt stöd till kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten. Arbete bedrivs i bred samverkan med aktörerna på området. Detta arbete bör utgöra utgångspunkt för eventuella förslag som avser utveckling av kunskap och kompetens i syfte att uppnå en enhetlig utveckling med bred förankring.
Utredningens utgångspunkter bör vara att skapa förutsättningar för en bättre sammanhållen vård av hög kvalitet grundad på kunskap och beprövad erfarenhet för att bättre kunna utnyttja de resurser som i dag avsätts inom området.
Utredningen skall tillgodogöra sig kunskaper om placerade barns och ungdomars uppfattning om sin situation.
Utredningen skall i sitt arbete samverka med Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, länsstyrelserna, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och utredningen (Ju 2002:14)
om det allmännas ingripande vid ungdomsbrott (dir. 2002:95). Det står i övrigt utredningen fritt att samråda med övriga aktörer inom området.
Utredningen skall lämna ett underlag till en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården. Om utredningen anser att det finns behov av författningsändringar skall förslag till sådana lämnas. Det står utredningen fritt att inom ramen för uppdraget ta upp även andra frågor som aktualiseras under utredningsarbetet.
Förslagens konsekvenser skall redovisas enligt vad som anges i 14 och 15 §§ kommittéförordningen (1998:1474) varvid särskild vikt skall läggas vid att redovisa förslag till finansiering i de delar förslagen innebär ökade kostnader eller minskade intäkter för det allmänna.
Utredningen skall redovisa uppdraget till regeringen senast den 1 juli 2005.
(Socialdepartementet)