Beslut vid regeringssammanträde den 11 december 2003.
En särskild utredare skall föreslå den lagstiftning som krävs för en svensk anslutning till 1995 års Unidroitkonvention om återlämnande av stulna och olagligt exporterade kulturföremål.
Inom Unesco antogs år 1970 konventionen om åtgärder för att förbjuda och förhindra olovlig införsel, utförsel och överlåtelse av äganderätten till kulturegendom (1970 års Unescokonvention).
Konventionen innebär bl.a. att staterna åtar sig att vidta vissa åtgärder för att förhindra olovlig införsel och utförsel av vissa kulturföremål. Sverige har tillträtt konventionen.
Inom den särskilda internationella organisationen Unidroit
(International Institute for the Unification of Private Law) har en konvention antagits om återlämnande av stulna och olagligt exporterade kulturföremål (1995 års Unidroitkonvention). Den 24 juni 1995 öppnades konventionen för undertecknande i Rom.
Konventionen har tillträtts av 21 stater, varav 11 stater har ratificerat konventionen och 10 stater anslutit sig till konventionen. Sverige har inte tillträtt konventionen.
Under de senaste årtiondena har den olagliga handeln med kulturföremål ökat i oroväckande omfattning. I alla världsdelar har värdefull kulturegendom stulits eller på annat sätt olagligt förts bort. Ett ökat internationellt samarbete är nödvändigt om den illegala hanteringen av kulturföremål skall kunna hejdas.
1970 års Unescokonvention är ett viktigt inslag i det internationella samarbetet för att hindra den illegala handeln med kulturföremål. Även 1995 års Unidroitkonvention, som innehåller ett detaljerat regelverk för återlämnande av stulna och olagligt exporterade kulturföremål, skulle kunna vara ett effektivt verktyg mot den olagliga handeln. Mot denna bakgrund bör Sverige ansluta sig till 1995 års Unidroitkonvention.
1995 års Unidroitkonvention
Med kulturföremål förstås enligt konventionen egendom som av religiösa eller profana skäl är av betydelse för arkeologin, förhistorien, historien, litteraturen, konsten eller vetenskapen och som ingår i någon av de kategorier som räknas upp i en bilaga till konventionen. Definitionen av kulturföremål är densamma som i 1970 års Unescokonvention.
1995 års Unidroitkonvention består av två delar: den ena rör stulna föremål och den andra olagligt exporterade föremål.
Konventionen avser endast krav av internationell karaktär. Det torde innebära att ett stulet föremål måste ha passerat minst en nationsgräns sedan stölden skedde.
Enligt konventionen skall innehavaren av ett stulet kulturföremål återlämna det. Med stulna föremål jämställs föremål som blivit olagligt utgrävda eller olagligen behållits efter en laglig utgrävning.
Den som begär att få tillbaka ett stulet föremål skall göra det inom tre år från det att han eller hon fick veta var och hos vem föremålet fanns, eller i varje fall inom 50 år från stölden. För föremål som är en del av ett minnesmärke eller fornlämningsområde eller tillhör en offentlig samling och för vissa föremål som tillhör och används av en folkstam eller en ursprungsbefolkning gäller dock endast den treåriga preskriptionstiden. En konventionsstat har emellertid möjlighet att förklara att preskriptionstiden skall vara 75 år eller längre.
Innehavaren av ett föremål som skall återlämnas har rätt till skälig ersättning om han eller hon varken kände till eller borde ha känt till att föremålet var stulet.
Olagligt exporterade kulturföremål skall återlämnas om den stat som begär det visar att bortförandet av föremålet medfört skada i vissa i konventionen angivna avseenden eller att föremålet är av betydande kulturell vikt. Den stat som begär att få tillbaka ett olagligt exporterat kulturföremål skall göra det inom tre år från det att staten fick vetskap om var och hos vem föremålet fanns, eller i varje fall inom 50 år från den olagliga exporten eller från den dag föremålet skulle ha återställts efter temporär utförsel.
Innehavaren av ett olagligt exporterat kulturföremål är berättigad till skälig ersättning om han eller hon vid tidpunkten för förvärvet varken kände till eller borde ha känt till att föremålet exporterats olagligt. I stället för ersättning kan innehavaren efter överenskommelse med den återkrävande staten välja att behålla äganderätten till föremålet eller att överlåta det mot eller utan betalning till en person i återkravsstaten.
Den stat som begär att föremålet skall återföras skall svara för kostnaden för återförandet.
Skyldigheten att återlämna ett kulturföremål gäller inte om exporten inte längre är olaglig vid tidpunkten för återkravet och inte heller för ett föremål som har exporterats under dess upphovsmans livstid eller inom 50 år från dennes död. Detta gäller dock inte om föremålet förfärdigats inom en folkstam eller urbefolkning för traditionellt eller rituellt bruk och föremålet skall återlämnas till folkstammen eller urbefolkningen.
Stater som tillhör organisationer för t.ex. ekonomisk integration, kan förklara att de i sina inbördes relationer kommer att tillämpa interna regler i stället för konventionen.
Lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre gäller förvärv i god tro av rätt till lösöre. Den gäller dock inte sådana godtrosförvärv av lösöre för vilka särskilda föreskrifter finns i annan lag.
Äganderätt till egendom som frånhänts ägaren genom att någon olovligen tagit den eller tilltvingat sig den genom våld på person eller genom hot som innebar eller för den hotade framstod som trängande fara kan, efter ändringar i lagen som trätt i kraft den 1 juli 2003 (prop. 2002/03:17, bet. 2002/03:LU11, rskr.
2002/03:122), inte förvärvas genom överlåtelse, även om köparen är i god tro. Om ägaren inte kräver tillbaka egendomen från förvärvaren inom sex månader från det att han fick eller måste anses ha fått kännedom om dennes innehav, får förvärvaren dock äganderätt till egendomen. Därefter saknar den tidigare ägaren möjlighet att få tillbaka egendomen.
När det gäller föremål som blivit olagligt utgrävda eller olagligen behållits efter en laglig utgrävning innebär lagen att den som i god tro förvärvar sådan egendom från någon som inte har rätt att förfoga över den och får den i sin besittning blir ägare till föremålet. Den som på detta sätt förlorat äganderätten har dock rätt att få tillbaka föremålet mot lösen. Sådant anspråk måste framställas inom sex månader från det att han eller hon fick eller måste anses ha fått kännedom om innehavet. Därefter går rätten att återfå egendomen förlorad.
Den som under tio år med äganderättsanspråk i god tro innehaft lösöre, som förvärvats från någon som varken var ägare till eller behörig att förfoga över egendomen, förvärvar äganderätt till egendomen på grund av hävd. Den som förlorat äganderätten till sådan egendom har dock rätt att återfå den från innehavaren mot lösen. Sådant anspråk måste framställas inom sex månader från det att han eller hon fick eller måste anses ha fått kännedom om innehavet.
Godtrosförvärvslagens regler om förvärv av äganderätt till egendom genom överlåtelse är endast tillämpliga på överlåtelser som ägt rum i Sverige. Frågan huruvida någon förvärvat äganderätt till egendom genom en överlåtelse i ett annat land avgörs enligt det landets lag. Har någon, som fått äganderätt till ett stulet föremål genom att i god tro förvärva det i ett annat land, sedan fört föremålet till Sverige, anses han eller hon som ägare till föremålet även här. Lagens regler om förvärv av äganderätt till lösöre på grund av hävd torde dock kunna tillämpas även på egendom som förvärvats utomlands.
Godtrosförvärvslagens regler om rätt för den som bestulits eller genom annans godtrosförvärv förlorat äganderätt till lösöre att, mot lösen eller utan sådan, återfå egendomen torde uppfylla konventionens krav på att stulna och olagligt utgrävda föremål skall återlämnas. Inte heller lagens regler om förvärv av äganderätt på grund av hävd utgör något hinder mot att den som förlorat äganderätten återfår egendom mot lösen.
Godtrosförvärvslagen torde därmed i huvudsak uppfylla de krav som 1995 års Unidroitkonvention ställer upp när det gäller återlämnande av stulna och olagligt utgrävda föremål. Vissa konflikter kan dock finnas när det gäller tidsfrister för att framställa anspråk.
I 5 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (KML) finns bestämmelser om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål.
Den som från Sverige vill föra ut kulturföremål som anges där skall ha tillstånd till utförseln. Tillstånd skall lämnas om föremålet inte är av stor betydelse för det nationella kulturarvet.
I 6 kap. KML har rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från en annan medlemsstats territorium genomförts i svensk lag.
Bestämmelserna gäller endast i förhållande till andra stater som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsrådet (EES). I jämförelse med 1995 års Unidroitkonvention begränsas räckvidden av reglerna i 6 kap. KML av värdegränser. Definitionen av begreppet kulturföremål är inte heller densamma som i konventionen. 1995 års Unidrotikonvention innehåller emellertid en bestämmelse som innebär att EES-staterna har möjlighet att sinsemellan tillämpa EG-direktivet om återlämnande av kulturföremål i den utsträckning som överensstämmer med konventionen.
I övrigt innehåller svensk rätt inte några regler om återlämnande av egendom på den grunden att den olagligt förts från ett annat land.
Utredaren skall lämna förslag till den lagstiftning som krävs för en svensk anslutning till 1995 års Unidroitkonvention om återlämnande av stulna och olovligt exporterade kulturföremål. En utgångspunkt är att en preskriptionsfrist om 75 år skall gälla för föremål som stulits från bl.a. offentliga samlingar. En annan utgångspunkt är att Sverige i förhållande till andra EES-stater skall tillämpa direktivet om återlämnande av kulturföremål och inte konventionens bestämmelser.
Uppdraget skall redovisas senast den 1 september 2004. Utredaren skall samråda med berörda myndigheter och institutioner.
(Kulturdepartementet)