den 10 mars

Fråga 2003/04:887 av Erling Wälivaara (kd) till justitieminister Thomas Bodström om bristen på poliser

Möjligheten att använda beredskapspoliser med avtal har öppnats genom ändringen av 1 § i förordning (1986:616) om beredskapspolisen. De utgör en resurs i samhället som vid behov borde kunna tas i anspråk när ett uttalat behov finns. Exempelvis när man på grund av säkerhetsläget i världen fruktar terroristattentat och behovet av personal för bevakning av tänkbara angreppsmål som är prioriterade skyddsobjekt behövs.

Enligt nuvarande bestämmelser kan beredskapspoliser som ingått avtal om sådan tjänstgöring på framställan från Rikspolisstyrelsen efter regeringsbeslut kallas in till polismyndigheterna då samhället har utsatts för eller riskerar att utsättas för särskilt svåra och påfrestande situationer från ordnings- och säkerhetssynpunkt. Kopplingen till begreppet svår påfrestning på samhället i fred gör det tydligt att det krävs nationella katastrofsituationer eller risk för sådana för att beredskapspoliser ska få kallas in. För att utöka möjligheten och göra det enklare att ta in beredskapspoliser med avtal i anspråk borde kravet på händelsens allvar sänkas så att beredskapspolisen kan användas för utrymning, annan bevakning eller ordningshållning vid omfattande olyckor. Jag menar att bedömningen av behovet att sätta in ytterligare personal och var behovet är störst görs i detta fall bäst av polisen själv. Min fråga till justitieministern blir:

Avser ministern att verka för en sänkning av kraven för när beredskapspoliser får kallas in och på så sätt göra det möjligt för Rikspolisstyrelsen att, vid behov, själva kalla in beredskapspoliser som ingått avtal?