den 5 november

Fråga 2003/04:196 av Anita Sidén (m) till socialminister Lars Engqvist om benskörhet och fallolyckor

En starkt bidragande orsak till att fallolyckor leder till frakturer som kräver sjukhusvård och äldreomsorg är den ökande utbredningen av benskörhet @ osteoporos. Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO) uppskattar de direkta kostnaderna för skador vid fallolyckor till 4,7 miljarder kronor. SBU beräknar kostnaderna för osteoporosfrakturer första året efter fraktur till 3,5 miljarder kronor. Antalet benskörhetsfrakturer uppgår till ca 70 000 per år. Bentäthetsmätningar i höft visar att 300 000 svenska kvinnor kan beräknas ha så låg benmassa att de skulle få diagnosen osteoporos om de mättes. Motsvarande mätning i rygg indikerar att antalet skulle uppgå till 450 000. Med ett ökande antal äldre i befolkningen beräknas antalet frakturer öka och utgöra ett växande vårdpolitiskt och samhällsekonomiskt folkhälsoproblem.

Osteoporos och fallolyckor hänger intimt samman. Motverkande av fallolyckor är därför viktigt men osteoporos är inte någonting som vi bara kan bygga bort eller äta och promenera oss ifrån. Varje fraktur ökar risken för ytterligare frakturer. Det anses redan i dag vara fullt möjligt att halvera antalet frakturer. Det avgörande är att högriskgrupperna undersöks för osteoporos och att behandling sätts in redan vid första frakturen.

Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att få till stånd det samarbete mellan stat, landsting och kommuner som är en förutsättning för att effektivt kunna minska antalet benskörhetsfrakturer?