den 5 november

Interpellation 2003/04:80 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till kulturminister Marita Ulvskog om kultur för dövblinda

"Staterna bör se till att människor med funktionsnedsättning har möjlighet att använda sin kreativitet och sina konstnärliga och intellektuella färdigheter. Detta oavsett om de bor i en stad eller på landsbygden. De skall få möjligheten inte bara för sin egen skull, utan också för att berika omgivningen med dans, musik, litteratur, teater, målning och skulptur." (FN:s standardregler nummer 10.)

Dövblindfödda personer har, trots sitt funktionshinder, precis samma behov av livsinnehåll som andra. Dövblindhet är i första hand ett kommunikationshandikapp. Personer som är födda dövblinda, eller som har fått grava syn- och hörselskador i tidig ålder, har därför svårt att ta del av andras erfarenheter och att dela med sig av sina egna. Konstnärligt skapande är ett sätt att utveckla ett eget språk och att kommunicera med andra. Kulturella aktiviteter kan därför för personer som är dövblinda vara ännu viktigare än för andra. Samhällets kulturella utbud är emellertid inte särskilt anpassat till dövblinda personers möjligheter och behov.

Nordisk samverkan är viktig inom dövblindverksamheten. Gruppen dövblinda är liten och antalet kända vuxna dövblindfödda personer i Norden kan uppskattas till högst 500 personer. Det totala antalet dövblinda personer är dock större. Gruppen är mycket heterogen, vilket innebär olika förutsättningar för kulturellt arbete. För att kunna utveckla dövblindverksamhet och hålla den på en acceptabel kvalitativ nivå behövs det därför ett nordiskt samarbete. Detta insåg Nordiskt Ministerråd redan i början av 1980-talet när man startade en försöksverksamhet med gemensam utbildning av dövblindpersonal.

Sommaren 1998 bildade Danske Dövblindfödtes Forening, Föräldraföreningen för Dövblinde i Norge och Föreningen Sveriges Dövblindas Föräldraråd gemensamt Nordiskt Kulturförbund för Dövblindfödda för att gemensamt erbjuda kulturverksamhet. Verksamhet av liknande art hade då bedrivits sedan 1996. Den nya organisationen gav möjlighet till att samordna och utveckla verksamheten. Förbundet är öppet också för andra nordiska föreningar. Förbundet vill skapa och erbjuda möjligheter till kulturell verksamhet för vuxna personer som är födda dövblinda eller tidigt fått grava syn- och hörselskador. Detta görs i första hand genom kurser i skulptur, drama, dans och inom andra områden. Verksamheten har skett i samverkan med bland annat Gotlands konstskola och Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Ett antal kurser har också genomförts i anslutning till gruppbostäder och institutioner för dövblinda, vilket har gett möjlighet för samtliga boenden och hela personalgrupper att delta. Verksamheten planeras och leds av en arbetsgrupp med representanter för föräldraföreningarna i Danmark, Norge och Sverige och ett par av de konstnärer som fungerar som lärare.

Kurserna har varit uppskattade. Flera bevis finns på hur enskilda individers vilja och förmåga att kommunicera med omvärlden dramatiskt har förbättrats. Hur stor verksamheten ska tillåtas bli är omöjligt att säga. Det är viktigt att deltagarna kan återkomma under flera år så att de har möjlighet till en fördjupning och utveckling. Efterfrågan på kurserna ökar också alltmer, eftersom verksamheten blir känd. Det som i första hand begränsar verksamheten är svårigheterna att finansiera arbetet.

Hittills har den kulturella verksamheten finansierats genom bidrag från fonder och stiftelser samt anslag från Nordisk Kulturfond. Under tre års tid har de svenska kostnaderna bekostats av ett bidrag från Allmänna arvsfonden i Sverige. Man har också fått bidrag från ministerrådet, från Stiftelsen Framtidens Kultur i Sverige samt från en rad andra fonder i samtliga länder. För att kurserna ska kunna utvecklas och över huvud taget överleva behövs dock en mer permanent finansieringsform.

Riksdagens handikappforum, där samtliga partier är representerade, har träffat representanter för Föreningen Sveriges Dövblinda. Vi har alla insett betydelsen av kultur för dövblinda som, förutom kulturupplevelsen i sig, är ett sätt att kommunicera och att nå fram.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till kulturministern.

Vilka åtgärder avser kulturministern att vidta för att dövblindas möjlighet att ta del av kultur ska förbättras?

Vilka åtgärder avser kulturministern att vidta för att de dövblindas ovan beskrivna verksamhet ska kunna få en mer permanent finansieringsform?