den 5 november

Interpellation 2003/04:79 av Erik Ullenhag (fp) till utrikesminister Laila Freivalds om ambassadörers roll

Ambassadörer och andra utsända har som en av sina huvudsakliga arbetsuppgifter att företräda Sverige och driva svenska ståndpunkter i det land de verkar. Den svenska utrikespolitiken formuleras av regeringen och en svensk utsänd ska vara lojal med regeringens politik. Detta fungerar mycket väl i de allra flesta fall. Sverige har en lojal diplomatkår som på ett kompetent sätt företräder Sverige i världen.

På senare tid har dock ett par ambassadörer helt struntat i centrala svenska ståndpunkter. Det häpnadsväckande i sammanhanget är att det är politiskt utnämnda ambassadörer, vilka borde löpa risken att vara alltför lojala, som inte verkar ha förstått vilken roll de har att uppfylla som utsända.

Det första exemplet är vår ambassadör i Berlin, Carl Tham. Han har i den offentliga debatten dels kritiserat den svenska linjen i Israelfrågan, dels öppet drivit sitt motstånd mot euron. Detta har han gjort under sin tid som utsänd i Tyskland: ett land där en grumlig syn på Israel och ett motstånd mot euron knappast gynnar svenska intressen.

Det andra exemplet är den nyligen utnämnda ambassadören i Brasilien, Margareta Winberg. I en intervju i Dagens Nyheter den 4 november 2003 gör hon uttalanden som går på tvärs mot svensk Kubapolitik:

"Jag skulle väldigt gärna vilja träffa Castro. Jag stöder inte Castros politik i alla delar men jag skulle gärna se vad han lyckats åstadkomma. Jag är inte alldeles säker på att bilden som förmedlas av Kuba är alldeles sann."

Detta uttalas samtidigt som förtrycket på Kuba är värre än på mycket länge. Under våren genomfördes en massarrestering av demokratiaktivister. Människor som driver fria bibliotek, är oberoende journalister eller som är politiskt aktiva liberaler och socialdemokrater dömdes till fängelsestraff på upp till 25 år. Sverige och EU har kraftfullt tagit avstånd från dessa övergrepp och driver en Kubapolitik som innehåller ovillkorliga krav på demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter. För mig framstår det som omöjligt att Sverige i ett av de för Kuba viktigaste länderna, Brasilien, har en ambassadör som inte följer den svenska linjen om att även Kubas folk ska få leva i en demokrati.

Förklaringen till Winbergs uttalande skulle kunna vara att den svenska Kubapolitiken i ett slag förändrats. Men det är inte sannolikt utan vad hon säger måste rimligen vara hennes högst personliga uppfattning. Winberg uttrycker nämligen i intervjun glädje över att ha lämnat regeringen och bli ambassadör då hon säger följande. "Jag är ingen partist längre, i den där snäva meningen. Det känns som en stor frihet. Nu kan jag säga vad jag vill!"

Uttalandet visar att ambassadör Winberg helt missförstått sin nya roll som tjänsteman. Hennes roll som ambassadör är att lojalt företräda Sverige och svenska ståndpunkter @ inte att agera allmän proffstyckare.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till utrikesministern.

1. Har utrikesministern verkat för eller avser utrikesministern att verka för en förändring av den svenska Kubapolitiken?

2. Avser utrikesministern att vidta några åtgärder för att se till att nyutnämnda svenska ambassadörer, som inte har diplomatbakgrund, får en grundläggande utbildning i vad som är deras roll som utsända för Sverige?