den 5 november

Interpellation 2003/04:75 av Ragnwi Marcelind (kd) till justitieminister Thomas Bodström om polisens helikopterverksamhet

Genom mitt fleråriga arbete inom justitieutskottet har jag kunnat konstatera att Sverige kan jämställas med ett u-land vad gäller vår helikopterkapacitet.

Med helikopterkapacitet avser jag i detta fall polisens förmåga att med hjälp av helikopter intervenera mot allvarlig brottslighet.

Låt mig ge en verklighetsbeskrivning av nuläget:

Ett flertal fall av allvarlig brottslighet kan komma att kräva en polisiär insats med hjälp av helikoptrar. Exempel på sådana insatser kan vara angrepp på fartyg som inte ligger vid kaj, svårtillgängliga byggnader och insatser i skärgårdsmiljö eller annan svårtillgänglig terräng.

Polisens egna helikoptrar klarar bara av övervakningsuppdrag och liknande ärenden. De är för små för att kunna användas för personaltransport och saknar det skydd som krävs för att kunna sättas in i ett riskområde.

Den militära helikopterverksamheten är också en sorglig historia. På grund av regeringens försvarspolitik tvingas försvarsledningen att vara extremt restriktiva med flygtid både för sina besättningar och sina helikoptrar. Försvarets möjligheter att bistå polisen med helikopterassistans är därför mycket begränsad på grund av ekonomiska skäl.

Dessutom finner jag försvarets egen uppfattning om stöd till polisiära behov mycket anmärkningsvärd. I Försvarshögkvarterets juridiska orientering Nr 3/2003, som behandlar kommentarer till förordningen 2002:375 om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet, står följande i kommentarerna till 7 §: "I enlighet med vad om ovan sagts får emellertid sådana transporter aldrig övergå till att bli en del av själva polisinsatsen eller avslutas, så att säga, 'mitt i oroligheterna'".

Denna restriktiva hållning från försvaret, och med de resurser de i dag har, innebär att militären varken kan eller ens vill stödja polisen då den ska intervenera mot svår brottslighet med hjälp av helikoptrar. En situation som vid en jämförelse med bland annat våra skandinaviska grannländer framstår som löjeväckande.

IMO International Maritime Organization vari Sverige är medlem ålägger sina medlemsstater långtgående skyldigheter att kunna hantera brottsliga angrepp på fartyg som trafikerar staternas farvatten. Sådana ålägganden förpliktigar.

Jag anser att Johan Munck i sin utredning är på rätt väg. Försvarets resurser måste vid behov kunna underställas polisiärt bruk och ansvar. Det är viktigt att vi motverkar de krafter som anser att ansvaret ska läggas där resurserna finns i stället för att lägga resurserna på de som har ansvaret. Med det menar jag att brottsbekämpning är och ska förbli en polisiär uppgift men att de juridiska hindren och den militära inställningen till försvarets stöd till polisen måste förändras.

Min fråga till justitieministern blir följande:

Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att tillgodose polisens behov av helikopterstöd vid sådan typfall som ovan beskrivits?