den 31 oktober
Interpellation 2003/04:64 av Ana Maria Narti (fp) till utrikesminister Laila Freivalds om kurdernas situation i Irak
Det område i nordiska Irak där ett kurdiskt självstyre för länge sedan infördes har varit det mest stabila i landet efter Saddam Husseins fall. Det lugn som där råder skulle kunna verka positivt över hela regionen om dess stabilitet garanteras och förstärks. Just detta mycket givande tillstånd hotas dock just nu av planerna om en turkisk militär närvaro i Irak.
Det är självklart lätt att förstå strävan efter en ersättning av de trupper från nuvarande koalition med en internationell styrka i vilken soldater från många muslimska länder skulle ingå. Det finns dock särskilda omständigheter som kräver en djupare analys när det gäller planeringen och genomförande av inmarschen av en ny fredsbevarande styrka i det sargade samhälle som diktaturen lämnade efter sig. Det arv som sekler av erövringar och förtryck har fött skapar misstänksamhet och aggressivitet mellan olika befolkningsgrupper. Just kurderna bär på ytterst grymma minnen, eftersom flera nationella stater som hyser stora kurdiska minoriteter länge har bedrivit en politik byggd på förnekande av kurdernas identitet och kultur, tvångsassimilering av olika minoriteter och som bekant även försök till utrotning.
Om ersättningen av amerikanska och brittiska trupper med en multinationell styrka ska bidra till en fredlig utveckling i området, måste alla dessa omständigheter tas med i förberedelsen för en ny ordning. Kurderna kräver i dag att militära enheter som får agera på det irakiska territoriet helt undviker deltagande av soldater från något grannland till Irak. Kravet är enligt min mening helt berättigat. Ett samhälle i svår kris som det irakiska ter sig som svagt och lätt att angripa för militaristiska, extremnationalistiska och fanatiska religiösa grupperingar från närliggande stater. Som bekant finns det ingen riktig demokratisk ordning i stånd att inge förtroende i något av de länder som gränsar till Irak. Varken Iran, Syrien eller Turkiet kan betraktas som pålitliga samarbetspartner i en process avsedd att leda till fred och demokratisering.
Dessutom finns det betydande kurdiska grupperingar i hela området och strävan att förneka deras mänskliga rättigheter ger sig fortfarande till känna på olika sätt i de närliggande staterna. Till det bör vi lägga oljerikedomarna i det irakiska Kurdistan @ ett byte som olika politiska grupperingar antagligen finner som mycket frestande. Alla dessa fakta motiverar kurdernas krav: den multinationella fredsarmé som bör ersätta de amerikanska och brittiska trupperna kan inge betydligt större förtroende och agera utan tanke på egna territoriella eller ekonomiska vinster om den består av soldater från muslimska länder utan direkt gräns till Irak.
En annan viktig fråga som bör uppmärksammas i det internationella fredsarbetet är frågan om en verksamhet som systematiskt bidrar till etnisk försoning. I Irak lever många olika grupper som under decennierna av förtryck och våld inte har kunnat bygga fram fungerande modeller för en fredlig samvaro: sunnimuslimer, shiamuslimer och olika kristna samfund, kurder, syrianer och turkmener har levt bredvid varandra i en atmosfär fyllt av misstänksamhet, rädsla, hat och våld. Som det brukar hända under terrorregimer har traditionella eller konstgjorda konflikter utnyttjats av landets ledning för att förhindra en utveckling som kunde hota diktaturen. En kontinuerlig dialog och en samverkan i anda av respekt och ömsesidig förståelse är inte lätt att etablera nu mellan alla dessa grupper. Det internationella utvecklingsarbetet i Irak bör därför särskilt inrikta sina ansträngningar mot detta överordnade mål: etnisk försoning, religiös och kulturell och samverkan.
Med hänsyn till de redovisade fakta vänder jag mig till utrikesministern och frågar: