Interpellation 2003/04:62 av Martin Andreasson (fp) till socialminister Lars Engqvist om transsexuellas situation
Transsexualism är ett psykiskt tillstånd som i ICD @ 10 beskrivs som "en önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt" (Socialstyrelsen, Klassifikation av sjukdomar och hälsoproblem 1997). Diagnosen klassas juridiskt som en sjukdom och behandling ges inom den allmänna sjukförsäkringens ramar. Den enda verksamma behandlingen anses vara en medicinsk och kirurgisk könskorrigering ("könsbytesoperation"), vilket i Sverige också erbjuds ihop med ett byte av juridiskt kön.
Transsexualism är en sjukdom som leder till ett mycket stort utanförskap och psykosocialt lidande för patienterna. Svensk forskning visar att 20 % av de patienter som inte fått behandling försöker begå självmord. Både forskningen och den samlade expertisen inom vården, visar att patienterna efter behandling har en mycket hög tillfrisknadsgrad och att risken för självmord sjunker drastiskt.
För att komma i åtnjutande av den kirurgiska delen av behandlingen krävs i dag enligt lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall att en ny juridisk könstillhörighet först fastslås. För att få denna nya könstillhörighet har Socialstyrelsens rättsliga råd som praxis att kräva ett läkarutlåtande av en psykiater som utrett patienten under en längre tid, i allmänhet kring två år. För de transsexuella patienter som behöver kirurgisk behandling krävs alltså först minst två års utredning inom psykiatrin.
Den psykiatriska utredningen bedrivs i dag i huvudsak i de så kallade regionteam som finns knutna till landets universitetskliniker i Lund, Göteborg, Linköping, Stockholm, Uppsala och Umeå. Enskilda psykiatriker i andra städer bedriver också kontinuerligt viss utredningsverksamhet.
Av dessa kliniker har endast den i Stockholm öronmärkta bidrag från landstinget. På övriga håll i landet bedrivs utredningarna inom någon annan psykiatrisk verksamhet, utan att ansvaret finns specificerat på någons tjänst. Flera av de psykiatriker som arbetar inom området har under flera års tid påpekat behovet av ökade ekonomiska resurser, hittills utan resultat. Socialstyrelsens rättsliga råd skickade den 27 april 2001 en skrivelse till landets samtliga tillsynsenheter där man inskärpte behovet av utredningsresurser för ärenden om ändrad könstillhörighet. Det enda svar man fick kom från Uppsala akademiska sjukhus, som meddelade att man med de begränsade ekonomiska resurser man hade tillsitt förfogande ansågs sig vara tvungen att prioritera andra delar av verksamheten. Kötiden för ett första besök i Uppsala var vid denna tidpunkt cirka två år.
Socialstyrelsens rättsliga råd gör bedömningen att antalet ansökningar om fastställande av ny könstillhörighet som kommer till rådets kännedom ökat något under senare år, utan att resurserna inom vården ökat. Det totala antalet inskrivna patienter under utredning torde för närvarande ligga mellan 150 och 200.
Tiden från att patienten först kommer på besök inom specialistvården till att han eller hon är färdigbehandlad är minst tre år. Att då dessutom behöva vänta ett till två år i kö kan för många vara mycket svårt. Risken för suicidförsök bland de patienter som mår sämst och står i de längsta köerna bedöms av transsexuellas egna organisationer vara hög.
Hälso- och sjukvårdslagen slår fast målet om en vård på lika villkor för hela befolkningen. Detta måste då antas gälla även transsexuella patienter. En liten patientgrupp som är utsatt för ett stort psykosocialt lidande ska inte behöva vänta i vårdköer flera år. Patientgruppen är också beroende av att få ett positivt utlåtande av sin utredande läkare för att få tillstånd till den kirurgiska behandlingen. Detta kan antas resultera i en patientgrupp som är mindre benägna än andra att kritisera vården vilket riskerar att resultera i att deras vård nedprioriteras.
Mot bakgrund av det ovan anförda finns det goda skäl att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utreda sjukvårdens resurstilldelning för behandling av transsexualism och situationen för de specialistenheter i landet som kontinuerligt bedriver utredningar av transsexuella. En rimlig utgångspunkt bör vara att det i varje sjukvårdsregion ska finnas möjligheter att ta emot transsexuella patienter för psykiatrisk utredning. Den kirurgiska behandlingen, som ju kommer i ett senare skede i behandlingen, kan givetvis koncentreras till färre platser om detta anses rationellt. Socialstyrelsen bör således utreda hur resursbehoven ser ut inom denna del av vården för transsexuella samt om motsvarande problem finns också inom den medicinska och kirurgiska sidan av behandlingen. Utredningen bör också föreslå åtgärder för att säkerställa att goda utredningsmöjligheter erbjuds inom rimlig tid till berörda patienter oavsett bostadsort.
Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall
Lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall reglerar hur ett byte av juridisk könstillhörighet går till för transsexuella och intersexuella personer. Den reglerar också under vilka förutsättningar könskorrigerande operationer av yttre och inre genitalier får ske. Att ett juridiskt byte skett, eller att sannolika skäl föreligger för att det ska ske i och med operationen, är ett krav för att tillstånd till kirurgisk behandling ska ges.
Hormonbehandling, som vanligen är en kompletterande behandling, regleras inte i lagen. Inte heller reglerar lagen icke könskorrigerande operationer och behandlingar som är vanliga, såsom exempelvis mastektomi, struphuvudoperationer, epilering och röstträning.
Lagen har i princip varit oförändrad sedan tillkomsten och är på många områden otillräcklig eller otidsenlig. Vid tiden för lagens tillkomst var partnerskapslagen ännu inte påtänkt, inga andra länder hade infört möjlighet för juridiskt "könsbyte" för transsexuella och intersexuella och attityderna mot de som avvek från könsnormerna var mycket annorlunda jämfört med i dag.
Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall påverkar kraftigt liv och hälsa för de som berörs och många av dess krav uppfattas som kränkande, diskriminerande och otidsenliga av transsexuella. De ställer också till allvarliga problem för många av dem. Mot ovanstående bakgrund bör därför en utredning i syfte att revidera lagen tillsättas omgående.
Lagen om fastställande stadgar att ny könstillhörighet endast kan meddelas den som är ogift, svensk medborgare, myndig och steriliserad eller på annat sätt saknar fortplantningsförmåga. Det finns starka skäl att utreda om det finns sakliga skäl för dessa krav i lagen om fastställande eller om de enbart är utslag av tidsandan.
När det gäller stadgandet att ny könstillhörighet endast kan meddelas den som är ogift står bakgrunden till kravet att finna i förarbetena till lagen. Där menar man att eftersom äktenskapsbalken tydligt talar om att äktenskap ingås av man och kvinna kan det antas vara lagstiftarens mening att äktenskap bara kan förekomma mellan man och kvinna. Detta innebär i praktiken att de personer som är gifta tvingas att skilja sig för att få sin nya juridiska tillhörighet och därmed även sin medicinska behandling. Det torde vara den enda sjukdom där sjukvården för att ge behandling ställer krav på att patienten är ogift.
Bortsett från det extra psykosociala lidande detta krav utsätter patienterna för innebär kravet också att de tvingas till extrautgifter i samband med den påtvingade äktenskapsskillnaden. Det innebär också att ett par som varit gifta av staten först tvingas leva helt utan juridisk koppling, medan Socialstyrelsen handlägger ärendet i cirka sex månader, och sedan tvingas ingå partnerskap som i flera avseenden inte har samma juridiska innebörd som äktenskap.
Det är inte rimligt att staten tvingar människor att skilja sig från en partner som är villiga att stanna och ge stöd. Att dessutom ställa detta krav som villkor för att patienter i en utsatt patientgrupp ska få den vård de behöver är direkt oacceptabelt. Kravet på att den som ansöker måste vara ogift för att ny könstillhörighet ska kunna meddelas bör därför omedelbart strykas ur lagen om fastställande i vissa fall.
I samma lag finns också ett krav på att den ansökande måste vara svensk medborgare för att kunna meddelas ny könstillhörighet. Också medborgarskapskravet står att läsa bakgrunden till i förarbetena till lagen. Där framgår att orsaken till kravet var att man bedömde att det annars fanns risk för patientinvandring, eftersom Sverige då var det enda land som erbjöd ny juridisk könstillhörighet.
I dag har många av Sveriges grannländer liknande lagstiftning och de som inte har det erbjuder i många fall liknande medicinsk behandling, utan att några krav på ny juridisk könstillhörighet ställs. Risken för patientinvandring torde därför i dag vara obefintlig. I förarbetena resoneras också om vad som händer om en utländsk medborgare boende i Sverige får ny könstillhörighet och den sedan inte erkänns i personens hemland. Man menar att man kan ge personen problem med sitt hemlands myndigheter genom att godkänna en ny juridisk könstillhörighet. Mot detta kan invändas att vi i dag låter utländska medborgare ingå partnerskap trots att det i vissa fall är förbjudet med homosexuella handlingar i det land de är medborgare.
Kravet på svenskt medborgarskap för att få ny könstillhörighet beviljad bör alltså strykas. Personer med utländskt medborgarskap bör, så länge de är folkbokförda i Sverige och har uppehållstillstånd, kunna beviljas ny könstillhörighet. De bör även ges tillgång till svensk sjukvård för transsexuella eller intersexuella på samma sätt som alla andra invånare i landet.
Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall reglerar inte i egentlig mening hur myndigheterna bör förhålla sig till de svenska medborgare som av olika skäl genomgår behandling för sitt tillstånd utomlands. Detta har det senaste åren ställt till allvarliga problem för ett flertal individer. De har haft problem med att legitimera sig på grund av att de inte fått ut korrekta svenska ID-handlingar som stämmer med den identitet de registrerats som i sitt boendeland. De också har av svenska myndigheter avkrävts svenska läkarutlåtanden om att de har diagnosen transsexualism, trots att de redan genomgått behandling mot tillståndet utomlands.
För en utländsk medborgare som söker uppehållstillstånd och senare svenskt medborgarskap ställs inga krav på att han eller hon ska kunna bevisa sin juridiska könstillhörighet. Två personer med transsexuell bakgrund som bor i utlandet, har genomgått behandling där och sedan flyttar till Sverige behandlas således olika om den ene är svensk medborgare. Och det är på den svenska medborgaren de tyngre kraven ställs.
Lagen om fastställande är skriven med tanke på att de som söker ny juridisk fastställelse också söker tillstånd till behandling inom den svenska allmänna sjukvården. Om personen inte ämnar utnyttja den svenska sjukvården utan redan har fått behandling utomlands finns det inga rimliga skäl att ställa krav på medicinsk bedömning annat än att inhämta utlåtande från den läkare som ställt den ursprungliga diagnosen. Det finns heller inga skäl att kräva förnyad utredning och rättslig prövning av korrekt diagnos av personer som redan i utlandet genomgått en utredning motsvarande den svenska.
Lagen stadgar också att ny könstillhörighet, och därmed behandling för transsexualism eller intersexualism, bara får meddelas den som undergått sterilisering eller på andra sätt saknar fortplantningsförmåga. Eftersom ny juridisk könstillhörighet inte rent juridiskt måste följas av könskorrigerande operationer, även om det vanligen sker, kan kravet tänkas ha tillkommit för att inte juridiska kvinnor ska kunna bli biologiska fäder och vice versa. Det kan också tänkas finnas medicinska skäl. Dock har vi redan juridiska kvinnor som är biologiska fäder, och vice versa, eftersom det finns transsexuella som hunnit skaffa barn innan de genomgår behandling. Bestämmelsen att den sökande ska vara steril bör därför ses över.
I lagen om fastställande finns vidare en åldersgräns på arton år för att meddela ny könstillhörighet. På senare tid har det uppmärksammats att den tanke man haft inom den psykiatriska forskningen om att barn föds utan någon bestämd könsidentitet inte stämmer med hur intersexuella barn upplever sin verklighet. Vidare vittnar många transsexuella om hur de redan från tidig barndom känt till sin rätta könsidentitet. I Nederländerna har man tagit fasta på denna nya kunskap och ger hormonbehandling mot transsexualism redan till barn. Om ett barn som upplever sig tillhöra det motsatta könet tvingas genomgå både barndom och tonår som det kön han eller hon inte anser sig vara kan det ge svåra trauman, trauman som kanske skulle ha lindrats med rätt behandling i tid. Att utreda hur man redan tidigt kan diagnostisera och hjälpa dessa barn borde ligga i sjukvårdens intresse. Om man kommer fram till att man kan det bör en sådan hormonbehandling rimligen följas av en ny juridisk könstillhörighet. Därför finns det skäl att utreda om ett krav på att personen ska vara minst arton år för att få ny juridisk identitet alltid är för patientens bästa.
Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall är alltså mogen för en fullständig översyn och utvärdering. En sådan översyn bör ske ur ett helhetsperspektiv som omfattar såväl patientens situation (bland annat på de punkter som beskrivs ovan) som sjukvårdsfrågor, den formella beslutsgången för fastställande av könstillhörighet med mera.
I avvaktan på denna utredning finns dock vissa ändringar som av humanitära skäl inte kan anstå till den mer genomgripande översynen. Därför anser jag också att regeringen skyndsamt bör initiera en lagändring för att avskaffa förbudet att leva i äktenskap eller partnerskap för den som ansöker om ny juridisk könstillhörighet.
Jag vill därför fråga socialministern följande:
1. Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att utreda sjukvårdens resurstilldelning för behandling av transsexualism?
2. Är socialministern beredd att tillsätta en utredning i syfte att utvärdera lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall?
3. Är socialministern beredd att vidta skyndsamma åtgärder för att föreslå ett avskaffande av förbudet att leva i äktenskap eller partnerskap för den som ansöker om ny juridisk könstillhörighet?