den 28 oktober

Interpellation 2003/04:60 av Sermin Özϋrkϋt (v) till utrikesminister Laila Freivalds om kampen för demokrati och social rättvisa i Zimbabwe

Det är stor skillnad på befrielse och frihet. Att bli befriad från ett förtryck innebär sällan att man erövrat friheten. Befrielse är något avslutat medan friheten måste erövras varje ögonblick. Detta har blivit mycket tydligt i frågan om utvecklingen i Zimbabwe.

Kampen mot den tidigare vita, rhodesiska, rasistiska och illegala regeringen var ytterst berättigad. Utvecklingen efter befrielsen från den tidigare apartheidregimen har dock inte lett till den frihet för landets medborgare som många som stött befrielsekampen hoppades på. I stället för demokrati har i praktiken införts en enpartidiktatur, där Zimbabwe African National Union-Patriotic Front (ZANU-PF) är det dominerande partiet.

Det finns dock oppositionspartier som Movement for Democratic Change (MDC) lett av Morgan Tsvangirai, National Alliance for Good Governance (NAGG) lett av Shakespeare Maya, United Parties lett av Abel Muzorewa, Zimbabwe African National Union-Ndonga (ZANU-Ndonga) lett av Wilson Kumbula. Det största av dessa oppositionspartier är MDC.

I det senaste valet fick Zanu-PF 48,6 % och MDC 47 %, övriga partier 4,4 %. Mandatfördelningen i parlamentet mellan de båda största partierna blev 62 % för Zanu-PF och 57 % för MDC. Zanu-PF har dock använt sig av mycket brutala metoder i sina kampanjer och trakasserat de andra partiernas medlemmar och ledare. De har använt sig av grovt fysiskt våld för att attackera oppositionspartiernas möten. De har på falska grunder försökt släpa oppositionspartiernas ledare inför rätta och anklaga dem för landsförräderi med mera.

President Mugabe och hans parti förklarar att de eftersträvar en jordreform. Det påstås ofta att det finns jord som inte brukas att dela ut till jordlösa. Men sällan talas det om att de bästa och bördigaste jordarna forfarande är i den gamla minoritetens händer. Den jord som kan delas ut utan att man rör de vitas bördiga storjordbruk är alltså av ringa värde. Det skulle liknas vid att dela ut smulorna till Lazarus från den rike mannens bord. En jordreform är berättigad och av nöden.

Dessa förhållanden används i dag av president Mugabe för att hålla sig själv kvar vid makten. Genom att betona och rikta uppmärksamheten på en social och ekonomisk rättvisa samtidigt som han och hans parti negligerar bristen på politisk demokrati har Mugabe lyckats hålla sig kvar på presidentposten. I de fall där en viss reformering av jordägandet genomförts, ofta sedan tidigare jordägare drivits bort med våld eller med hot om våld, har det visat sig att de goda jordarna inte utdelats till fattiga jordlösa utan till medlemmar i landets härskande maktelit. Kravet på en jordreform har förvandlats till korruption.

Sociala och ekonomiska rättvisereformer måste ha en stabil demokratisk grundval. Har de inte det får inte reformerna avsett resultat utan att förfuskas, vilket inträffat i Zimbabwe.

Oppositionen mot president Mugabes politik har blivit allt hårdare liksom förtrycket av den hårdnat alltmer.

Förutom denna sociala strid som pågått under lång tid i det zimbabwiska samhället brottas landet med oerhörda försörjningsproblem. Landets ekonomi är mycket dålig. Det råder brist på bränsle och mat. 2,3 miljoner av landets 12,5 miljoner människor lider av hiv/aids.

I Zimbabwe finns förutom de politiska partierna två starka folkliga rörelser NCA (National Constitutional Assembly (NCA), ledd av Lovemore Madhuku och Crisis in Zimbabwe Coalition ledd av Brian Kagoro. Medlemmarna av dessa rörelser genomförde den 22 oktober en fredlig sit-in-demonstration framför parlamentsbyggnaden i Harare, i vilken man fördömde vanstyret i landet. Mer än 300 medlemmar, inklusive deras ledare, arresterades. När deras advokater ville komma in på polisstationen för att ta kontakt med sina klienter kastades de ut från polisstationen.

Vad det handlar om är uppenbara grova och brutala kräkningar av mänskliga demokratiska rättigheter.

Den svenska u-landspolitiken prioriterar de fattigaste länderna i världen: prioriterar Afrika. I årtionden understödde Sverige befrielsekampen från apartheidpolitiken i södra Afrika. Kärnan i denna politik var att folken i södra Afrika skulle kunna erövra demokrati, frihet och välstånd. Som torde framgå av det jag inledningsvis påpekade är befrielse från förtryck inte tillräckligt. Efter befrielsen följer kampen för demokrati, frihet och social rättvisa.

I Zimbabwe pågår denna kamp för fullt och motsättningarna är hårda. Sverige har tidigare riktat kritik mot president Mugabes styre. Men när situationen inte förbättras bör ytterligare åtgärder vidtas antingen av Sverige i egenskap som självständig stat eller av Sverige som medlem av FN, EU och andra internationella organisationer.

Jag vill fråga utrikesministern:

1. Vilka ytterligare initiativ avser utrikesministern att vidta för att understödja kampen för demokrati och frihet i Zimbabwe?

2. Vilka initiativ avser utrikesministern att vidta för att samtidigt även understödja kampen för social och ekonomisk rättvisa i Zimbabwe?