den 27 oktober

Interpellation 2003/04:57 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund om Försvarsmaktens grundorganisation

Vid regeringssammanträde den 28 augusti 2003 fattades beslut om tillsättande av en arbetsgrupp för att utarbeta underlag avseende en förändrad grundorganisation för Försvarsmakten inför nästa års försvarsbeslut. I samband med tillsättningen fattades också beslut om vilka riktlinjer som skulle gälla för gruppens arbete.

I en särskild bilaga till regeringsbeslutet angavs utgångspunkter, uppgifter och de aspekter som arbetsgruppen skulle anlägga på sina förslag. Särskilt de sistnämnda är av intresse eftersom de kommer att vägleda gruppen i valet av vilka förband som kommer att avvecklas, finnas kvar eller eventuellt flyttas.

De olika aspekterna, som synes sakna inbördes prioritering, redovisas under olika rubriker. Först nämns försvarspolitiska och ekonomiska aspekter, vilka i stor utsträckning hänger samman. Som en särskild, tredje punkt anges att regionalpolitiska aspekter ska vägas in vid utformningen av grundorganisationen. Berörda regioners sårbarhet ur regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska synvinklar ska beaktas. Därutöver ska, enligt regeringen, särskild hänsyn tas till försvarsmaktsberoendet, det vill säga andelen sysselsatta i Försvarsmakten i förhållande till det totala antalet sysselsatta.

Försvarsmakten har i dag fyra, välkända huvuduppgifter: att försvara landet mot väpnat angrepp, att skydda dess territoriella integritet, att bidra till fred och säkerhet i omvärlden och att stärka samhället vid svåra påfrestningar i fredstid. Även om vissa av dem är föremål för diskussion och snart kan komma att ändras, så utgör de nuvarande huvuduppgifterna i vart fall goda exempel på till vilka ändamål som myndighetens resurser kan och bör användas. Därmed bör de även vägas in i övervägandet om en framtida grundorganisation.

När det gäller de regional- och arbetsmarknadspolitiska aspekterna saknar dessa motsvarande koppling. I stället för att stärka myndighetens förutsättningar att lösa nuvarande och framtida uppgifter riskerar de att få en rakt motsatt effekt. Genom att väga in ovidkommande hänsyn kan inte en effektiv medelshantering garanteras. Vi får helt enkelt inte bästa möjliga försvar för de resurser som anslås.

Under 1990-talet färgades olika försvarsbeslut i stor utsträckning av regional- och arbetsmarknadspolitik. I åtminstone ett fall erkände regeringen öppet att regionalpolitiken fällde avgörandet för vilket förband som skulle behållas. Förmodligen är det ingen djärv gissning att sådana hänsyn, med motsvarande resultat, varit vägledande även i andra fall.

Över huvud taget så förefaller utformningen av vårt militära försvar påverkas av många olika faktorer som inte är direkt kopplade till vår förmåga och strävan att optimera denna med till buds stående medel.

Är försvarsministern beredd att vidta några åtgärder för att garantera att den framtida grundorganisationen i större utsträckning styrs av de krav som fullgörandet av Försvarsmaktens huvuduppgifter ställer?