den 25 september
Interpellation 2003/04:5 av Mauricio Rojas (fp) till utbildningsminister Thomas Östros om fristående gymnasieskolors pedagogiska frihet
Den 27 juni offentliggjorde Skolverket sina beslut om tillsyn över de fristående gymnasieskolorna Sjölins i Göteborg och L'Estradska i Stockholm, båda ägda av Vittra Utbildning. I båda fallen konstaterar Skolverket att respektive skola "för närvarande inte uppfyller villkoren för rätt till bidrag för den fristående gymnasieskolan". Besluten är principiellt viktiga eftersom de i strid mot skollagens och friskolereformens intentioner riskerar att pressa friskolorna till likformighet i stället för att vara likvärdiga och kreativa inslag i vårt skolsystem. Besluten uppenbarar en viktig målkonflikt mellan skollagen och regeringens förordningar som borde leda till en ändring av nuvarande förordningar i syfte att följa skollagen. Det problem som vi i grunden har att hantera handlar om följderna av den stora strukturella orättvisan som i dag finns inom skolområdet, det vill säga att friskolorna har en frihet som nekas de offentliga.
Skolverkets principiella invändningar mot Vittras skolor gäller betygsättningen och i förlängning Vittras pedagogiska modell baserad på ämnesintegrerade studier. Kritikens grund är inte att Vittras modell skulle missgynna elevernas skolutveckling utan själva konstaterandet att denna modell avviker från den offentliga gymnasieskolans kursbaserade betygssättning. Det är avvikelsen i sig som är problemet, eftersom det anses strida mot förordningen (1996:1206) som kräver att elever i fristående skolor får "betyg på kurser i samma omfattning som enligt skollagen krävs för motsvarande program i gymnasieskolan".
Detta är Skolverkets vid första påseende helt oklanderliga bevekelsegrund för sitt agerande. En vidare analys visar emellertid att Skolverkets beslut på ett flagrant sätt strider mot friskolereformens intentioner så som de framkommer i skollagen.
Skollagen ger en fristående skola rätt till bidrag om skolan "lämnar utbildning som ger kunskaper och färdigheter som till art och nivå väsentligen svarar mot de kunskaper och färdigheter som gymnasieskolan skall förmedla på nationella och specialutformade program". Fokus i skollagen ligger varken på undervisningsformerna eller på betygssättningen. Betoningen ligger på vad som ska förmedlas, inte på hur det ska förmedlas. Det som krävs av friskolorna är likvärdighet inte likformighet.
Meningen med friskolereformen var just att ge fristående skolor denna frihet, så att olika pedagogiska metoder kunde prövas och valfriheten för skolelever och deras föräldrar bli till en verklighet. Det är också denna frihet som förklarar reformens mest positiva effekter. Den offentliga skolan har fått ett dynamiskt komplement, som mindre fjättrat av form- och detaljregleringar har kunnat experimentera och öppna nya vägar för hela skolväsendets utveckling.
Skollagen lämnade dock en lucka öppen som har utnyttjats för att inskränka denna nydanande pedagogiska frihet. Enligt lagen äger en friskola rätt till bidrag om "skolan uppfyller de ytterligare villkor som regeringen föreskriver i fråga om utbildningen vid fristående skolor". Dessa "ytterligare villkor" har preciserats via olika förordningar och glidit mot en typ av "processreglering" eller detaljstyrning som urholkar skollagens intentioner. Den förordning som Skolverket använder sig av i konflikten med Vittra är ett klart uttryck för denna glidning från likvärdighet via målstyrning till likformighet via processreglering.
Skolverkets beslut har emellertid en ännu viktigare grund än den som redovisas som formell grund för besluten. I Dagens Nyheter den 30 juni 2003 klargjorde Charlotte Wieslander, undervisningsråd på Skolverket, vad saken verkligen gällde: "Egentligen handlar det om likvärdighet. Man kan tycka att det är jättesmart eftersom eleverna lärt sig mer på tre år, men det betyder ju att elever från L'Estradska har ett övertag när de söker till högskolan."
Vad Skolverkets företrädare gör här är att platt erkänna att Vittras modell är bättre, även om hon vill travestera detta till något suspekt genom att använda ordet "jättesmart" och göra det till ett "rättviseproblem". Häri ligger den verkliga kärnan i konflikten med Vittra. Vittras befarade framgång måste stävjas eftersom den kan utsätta det offentliga skolväsendet för en förödande förlust av såväl legitimitet som attraktionskraft genom att visa dess undermålighet.
Vad är det då för modell som gör Vittra till en så farlig konkurrent? Svaret på denna fråga är en smula förbryllande. I grunden är "Vittras modell" en förlängd grundskola på gymnasienivå. Ungdomarnas utveckling ses som en kontinuerlig mognadsprocess som inte avslutas @ precis som vid grundskolan @ förrän hela skoltiden är till ända. Genom att undvika den traditionella kursindelningen skapas utbildningssituationer (case) som lär eleven att hantera pedagogiska utmaningar som är sammansatta och måste belysas med hjälp av olika discipliner. "Casen" tillåter också eleven att röra sig både fram och tillbaka i ett ämne, vilket ger ökade möjligheter att förbättra förståelsen av redan inhämtade ämneskunskaper. På det viset höjer eleven successivt sin ämneskompetens och det är det samlade resultatet av denna process som kommer att betygsättas vid gymnasietidens slut.
Fördelarna med en sådan modell är kända och likaså nackdelarna med de kommunala skolornas kurssplittrade betygssystem. I slutbetänkandet av Gymnasiekommittén 2000 sammanfattas dessa nackdelar på ett sätt som understryker hur rätt Vittras pedagogiska inriktning är: "Kombinationen av att betyg skall sättas på varje avslutad kurs och att det finns många små kurser gör att gymnasieutbildningen upplevs som fragmentiserad, att helheten går förlorad och att progressionen i elevernas kunskapsinhämtande blir osynlig." (SOU 2002:120, s. 265)
Med detta i åtanke förstår man varför Utbildningsdepartementet i flera år har laborerat med idén att införa ämnesbetyg i stället för kursbetyg. Redan i januari 2001 presenterade en arbetsgrupp från departementet en rapport med ett sådant förslag. Denna rapport remitterades av Gymnasiekommittén till ett stort antal instanser och svaren var entydiga: "Samtliga instanser . instämde helt eller delvis i analysen av bristerna i den nuvarande gymnasieutbildningen. Flertalet ansåg att det största problemet är att systemet motverkar en holistisk kunskapssyn och en progression i lärandet." (SOU 2002:120, s. 266)
Med andra ord, en i stort sett enig utbildningsopinion efterfrågar en pedagogisk modell som liknar Vittras holistiska och processinriktade modell. Därför är Skolverkets beslut så anmärkningsvärt. De som gör rätt och befinner sig i utvecklingens framkant bestraffas i stället för att uppmuntras och premieras.
Ändå är det uppenbart att här finns ett viktigt principiellt problem att lösa. Det är orimligt att olika skolor inom det offentligt finansierade systemet ska bygga på pedagogiska skillnader som ger systematiska fördelar eller nackdelar för dem som väljer det ena eller det andra alternativet. Vi alla strävar efter en skola, som oavsett metoder ger alla ungdomar i princip lika chanser att lyckas i livet.
Lösningen på detta problem kan rimligtvis inte vara, som Skolverket vill, att ta ifrån friskolorna den frihet som har gjort dem kreativa och framgångsrika. Lösningen är i stället att ge de kommunala skolorna samma frihet som friskolorna hittills har haft, så att också de kan erbjuda sina elever lika bra villkor för sin skolgång. Så skulle den stora strukturella orättvisan som i dag finns inom skolområdet @ där friskolorna har en frihet som nekas de offentliga @ rättas till.
Mina frågor till statsrådet är följande:
Vad avser statsrådet att göra för att säkerställa de fristående gymnasieskolornas pedagogiska frihet?
Vad avser statsrådet att göra för att hantera konsekvenserna av förordningar och tjänstemannabeslut som uppenbarligen strider mot skollagens intentioner?
Vad avser statsrådet att göra för att hantera betygskonsekvenserna av olikheten i pedagogiska metoder utan att hota de fristående gymnasieskolornas pedagogiska frihet?