den 23 oktober

Interpellation 2003/04:49 av Gudrun Schyman (v) till statsminister Göran Persson om fördelningen av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män

Till regeringens budgetproposition för år 2004 finns ett särtryck med titeln Fördelningen av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män. Häftet ger en utmärkt redogörelse för tid och sysselsättning, lön och inkomst samt utfallet av socialförsäkringsersättningarna, allt uppdelat utifrån kön.

Där kan man bland annat läsa:

"Enligt Arbetskraftsundersökning (AKU) år 2002 utförde kvinnor och män i åldern 20@64 år 126 miljoner timmar förvärvsarbete per vecka på marknaden. Av dessa timmar svarade kvinnor för 42 % och män för 58 %.

Tiden för hemarbete beräknas uppgå till 126 miljoner timmar per vecka, det vill säga, det är samma omfattning som det betalda arbetet. Fördelningen mellan kvinnor och män är emellertid den omvända @ kvinnor utför 58 % och män 42 % av det obetalda arbetet.

Det betalda arbetet har således samma omfattning som det obetalda. Tiden mäts dock på lite olika sätt. Förvärvsarbete räknas som bruttotid, det vill säga pauser ingår, medan hushållsarbete räknas som nettotid, det vill säga, inga pauser ingår. Därmed görs en viss överskattning av det betalda förvärvsarbetet i tid räknat, vilket innebär att särskilt kvinnors andel av tid (obetalda arbetet) underskattas.

Arbetstidens förläggning skiljer sig åt. Mäns arbete (betalt och obetalt sammantaget) sker i högre utsträckning på vardagar under dagtid. Kvinnors arbete fördelas över dag- och kvällstid samt helger. På så sätt har män en tydligare åtskillnad mellan arbete och fri tid.

"Kvinnor arbetar deltid i betydligt större omfattning än män. Kvinnor har främst lång deltid @ nästan 30 % av kvinnorna arbetar 20@34 timmar i veckan medan motsvarande andel för män är 6 %.

De bakomliggande orsakerna till deltidsarbete skiljer sig. Män arbetar deltid för att de studerar, är sjukskrivna eller har delpension. Kvinnor arbetar huvudsakligen deltid därför att fördelningen av ansvar och arbete med hem och familj är ojämn. Tidsanvändningen visar en skev fördelning av det obetalda arbetet mellan kvinnor och män. Genomgående ägnar män kortare tid åt obetalt arbete i hemmet än kvinnor.

Livscykelindelningen visar också stora variationer i användningen av tiden för kvinnor, en variation som inte gäller i samma utsträckning för män. Sammanboende kvinnor med barn arbetar mer obetalt än ensamstående kvinnor med barn. Att ha små barn får också mycket större konsekvenser för kvinnors förvärvsarbete än för mäns förvärvsarbete, vilket är ett exempel på ömsesidig påverkan mellan betalt och obetalt arbete. En hög grad av obetalt arbete minskar utrymmet för betalt arbete. Detta får konsekvenser för kvinnors ekonomiska situation: på kort sikt minskar inkomsten från lönearbete vilket på lång sikt har negativ inverkan på pensionen såväl som på andra inkomstrelaterade ersättningar."

"Löneskillnader mellan kvinnor och män kan till del förklaras med skillnader i yrke, sektor, befattning, yrkeslivserfarenhet och ålder. Det finns emellertid löneskillnader mellan kvinnor och män som är svåra att mäta statistiskt och som inte går att förklara på detta sätt utan kan antas bero på kön, s.k. osakliga löneskillnader. Att kvinnor generellt har högre utbildning än män och en större andel kvinnor än män har minst 3-årig eftergymnasial utbildning ger inget utfall i de överenskomna månadslönerna. Ur detta perspektiv lönar sig utbildning sämre för kvinnor än män.

Löneskillnaderna är minst i den kommunala sektorn och störst i den privata sektorn. I genomsnitt över hela arbetsmarknaden är kvinnors månadslön 92 % av mäns månadslön när hänsyn tagits till skillnader i olika yrkesval och sektor.

Den största (inkomst)skillnaden finns mellan ensamstående och sammanboende. Inkomstskillnaderna är större mellan sammanboende kvinnor och män än mellan ensamstående kvinnor och män.

En orsak är att sammanboende kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än ensamstående kvinnor, vare sig de har barn eller inte. Detta mönster gäller inte för män."

Ur ovanstående citat framträder ett mönster. Kvinnor har genomgående lägre lön än män. Utbildning lönar sig inte för kvinnor. Oavsett barn, innebär sammanboende, för kvinnor, att det obetalda hemarbetet ökar och att löneinkomsten minskar. Vilket i sin tur får effekter för samtliga socialförsäkringsersättningar.

"Genomgången visar tydligt att kvinnors lägre inkomst av marknadsarbete, i form av löne- och företagarinkomst, reproduceras i socialförsäkrings-, arbetslöshets- och pensionssystemet, eftersom individens marknadsinkomst ligger till grund för ersättning i de olika systemen. Den ekonomiska ojämlikhet som i dag råder mellan kvinnor och män i förvärvsaktiv ålder, kommer således sannolikt att kvarstå bland framtida pensionärer."

Vi kan alltså utläsa en (makt)ordning som genomgående särskiljer könen och som konsekvent ser kvinnors erfarenheter och arbete som mindre värda än männens. En patriarkal maktordning som får sin skärningspunkt i obalansen mellan betalt och obetalt arbete, mellan arbetsmarknads-, social- och socialförsäkringsministrarna. En komplex och departementsöverskridande fråga alltså.

Jag vill ställa följande frågor till statsministern:

1. Delar statsministern beskrivningen ovan?

2. Om svaret är "ja", innebär det att statsministern gjort bedömningen att det är acceptabelt med ett sådant system?

3. Om svaret på den frågan är "nej", vilka initiativ är statsministern beredd att vidta?