den 7 maj

Interpellation 2003/04:481 av Anita Brodén (fp) till statsrådet Barbro Holmberg om avvisning av ensamma barn

Sverige har förbundit sig att följa barnkonventionen och barns bästa ska beaktas i utlänningslagen. Hittills har Sverige haft som policy att inte splittra familjer genom att avvisa barn, vars föräldrar är gömda. Den senaste veckans rapportering om utvisning av fem minderåriga kurdiska barn verkar tyda på en ändring. Vare sig detta är ett olycksfall i arbetet eller en ny strängare tillämpning av den redan restriktiva asylpolitiken är detta fall mycket oroande.

Praxis i svensk asylpolitik talar sitt tydliga språk. Portalparagrafen i utlänningslagen, med den centrala formuleringen om att barnets bästa ska styra flyktingpolitiken, har visat sig ha ringa betydelse. Tyvärr visar många fall att hänsyn inte tas till barnen i tillräckligt hög grad. Barn splittras från någon av sina föräldrar genom att dessa avvisas till olika länder.

I förarbetena till lagen sägs att kravet om barnets bästa ej är absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen, såsom samhällets intresse att reglera invandringen, kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är förenliga med barnets bästa ändå måste vidtas. Barnets bästa, i enlighet med barnkonventionen, ska sättas i främsta rummet även när det gäller asylsökande. Det är inte acceptabelt att familjer splittras i samband med förvarstagning och verkställighet av avvisning. Här måste en förändring ske, såväl av lagen som av praxis.

Många organisationer har slagit larm. Rädda Barnen presenterade under 2003 en rapport som tyvärr visar att många barns rätt åsidosätts i asylprocessen. Bland annat framkom att endast knappt 20 % av de barn i familj, vars ärenden handlades av Migrationsverket, har hörts om sina asylskäl och att endast 32 % av de barn i familj som åberopat egna asylskäl har fått en noggrann bedömning av sina egna skäl i beslutet. Situationen för ensamkommande flyktingbarn är lika oroande. Färre och färre får uppehållstillstånd, trots att många har ett stort behov av barnpsykiatriska insatser, på grund av de trauman de upplevt i hemländerna. Bara 2003 sökte 561 ensamkommande barn asyl i Sverige. Trauman kan förvärras genom de långa handläggningstiderna som Migrationsverket har. Detta sker hela tiden och har en negativ effekt på barnens hälsa, exempelvis har Sverige en oproportionerligt stor andel apatiska asylbarn.

Det finns således anledning att rikta allvarlig kritik mot den bristande förmågan hos Migrationsverkets ledning när det gäller att följa lagstiftningen i vårt land. Ansvaret ligger dock hos regeringen. Migrationsverket följer den tolkning av lagstiftningen som migrationsministern och regeringen fastlagt. Trots att problemen varit kända under lång tid har den socialdemokratiska regeringen inte vidtagit nödvändiga åtgärder för att göra situationen för barnen bättre. Därför finns också en anledning att ifrågasätta den riktning som asylpolitiken tagit under socialdemokratisk ledning.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga migrationsministern:

Avser ministern att vidta några åtgärder för att inga barn ska utvisas utan sina föräldrar?

Avser ministern att vidta några åtgärder för att Migrationsverket och Utlänningsnämnden ska följa lagstiftningen så att barnkonventionen tillämpas i asylärenden?

Avser ministern att vidta några åtgärder för att asylsökande barns intressen ska väga tyngre än andra intressen, oavsett om barnet är ensamkommande eller ej?