den 5 maj

Interpellation 2003/04:468 av Gudrun Schyman (v) till statsminister Göran Persson om jämställdhetspolitiken

Statsministern uttryckte för ett antal år sedan att han, såväl som det parti han leder, omfattar den feministiska analysen. Det är naturligtvis utmärkt. Ju fler som inser att frågan om att bryta den patriarkala samhällsstrukturen är central, desto bättre. Jag vill i denna interpellation fråga vilka konsekvenser denna analys får för organiseringen av jämställdhetspolitiken.

Det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att "kvinnor och män skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet". I regeringens senaste skrivelse om jämställdhetspolitiken (skr. 2002/03:140) konstateras att "trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade, och vilja förändra den".

Hur ska då denna feministiska jämställdhetspolitik realiseras? Jo, genom strategin gender mainstreaming, eller jämställdhetsintegrering.

Konkret innebär detta att ansvaret för att göra analysen och genomföra politiken ligger på varje enskild minister och är uppdelad på varje departement. I den bästa av världar skulle denna strategi kunna vara ändamålsenlig. Där skulle den minister som har justitiefrågor på sitt bord omgående ta sitt ansvar och inhämta kunskaper om vilka åtgärder som krävs för att Sveriges rättsväsende upphör att diskriminera kvinnor i våra rättssalar. Likaså skulle då förstås arbetsmarknadsministern lägga stor del av sin tid på att se till att den omfattande könsdiskrimineringen (låga löner, ofrivilliga deltider, uppsägningar under föräldraledigheter med mera) på arbetsmarknaden upphörde.

Men resultatet av mainstreaming har i mycket blivit någonting helt annat. Det vi kan se är hur jämställdhetsfrågor faller mellan olika ministrarnas stolar och hur frågor "mainstreamas bort" från dagordningen.

Vad gör statsministern när denna, i teorin tilltalande, strategi inte fungerar? När resultatet i stället blir att frågan om förkortad arbetstid försvinner från den politiska agendan, när sexbrottslagar fördröjs på grund av att de utmanar den patriarkala ordningen. Eller när föräldraförsäkringsfrågan i stället för att handla om föräldrarnas gemensamma ansvar för sina barn och fördelningen av obetalt och betalt arbete, domineras av en minister som i stället skapar en falsk motsättning mellan barn- och jämställdhetsperspektiv.

Låt oss ta frågan om föräldraförsäkring som exempel på regeringens feministiska politik.

I stort sett samtliga aktörer som har att hantera löneskillnader mellan könen har konstaterat ett avgörande samband mellan ansvar för det obetalda arbetet (hem och barn) och lönediskriminering. Inte minst tydliggjordes detta under arbetsmarknadsutskottets offentliga utfrågning om löneskillnader mellan kvinnor och män, som hölls den 21 oktober 2003, där i stort sett samtliga deltagare var överens om det centrala i att få till stånd en jämnare fördelning av föräldraledigheten.

Vad händer då när denna politiska fråga hamnar hos den feministiska regeringen? Under våren har jag frågat tre olika ministrar om deras hållning i denna fråga och jag har fått lika många olika svar. Familjeminister Berit Andnor vill absolut inte individualisera föräldraförsäkringen. Hon säger att föräldraförsäkringen är till för barnets bästa och att den redan är "delad" eftersom man kan överlåta stora delar av försäkringen till den andra föräldern. Hon vill inte "tvinga" papporna att vara hemma med barnen.

Arbetsmarknadsminister Hans Karlsson har inget inflytande över familjepolitiken och föräldraförsäkringen, men upprörs över att kvinnor får lägre lön än män. Han kommer inte åt en nyckel till det som skulle kunna lösa 2000-talets stora demokrati- och arbetsmarknadsproblem: den diskriminerande behandlingen av kvinnor.

Jämställdhetsminister Mona Sahlin anser att de reserverade pappamånaderna i föräldraförsäkringen har inneburit steg framåt för att öka mäns uttag av föräldrapenningen och ser en delad föräldraförsäkring som en möjlighet.

Tre olika svar från tre olika ministrar, som allihop har ansvaret att föra en feministisk politik. Vad säger statsministern? Som regeringschef i en feministisk regering är det naturligtvis statsministern som har huvudansvaret för politiken.

När denna centrala fråga får en så, ur feministisk synvinkel, tveksam och olikartad analys måste man ju ställa sig frågan om det inte är något systemfel i organiseringen av politiken.

Borde inte regeringen i högre grad ta konsekvensen av att feminismen också medför förpliktelser? Den kräver handling och ett tydligt politiskt ansvar. Som jag ser det krävs en ansvarig minister med övergripande mandat, ett eget departement och till det en egen myndighet.

Hade vi även ett jämställdhetsutskott i riksdagen, så skulle vi kunna hjälpas åt att än mer utveckla den politik som behövs för att minska könsmaktsordningens makt över våra liv.

Med anledning av det ovan nämnda frågar jag statsministern:

1. Kommer statsministern att ta inititiv till att förändra det faktum att regeringens mainstreaming-strategi har sådana uppenbara brister?

2. Avser statsministern att vidta några åtgärder för att säkra att jämställdhetspolitiken får ett tydligare feministiskt maktperspektiv?

3. Avser statsministern att genomföra någon förändring och förstärkning av organiseringen av jämställdhetspolitiken, exempelvis i form av eget departement?