den 26 april

Interpellation 2003/04:451 av Lena Adelsohn Liljeroth (m) till justitieminister Thomas Bodström om framtidstro för landets fångar

På landets anstalter sitter i dag omkring 4 600 personer. Många av dem kommer att dömas igen och igen och igen. 70 % av dem som "muckar" är tillbaka på en anstalt igen inom ett år.

Bättre frigivning heter ett projekt inom Equal-programmet som drivs av två myndigheter (Arbetsmarknadsstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen) och sex frivilligorganisationer (Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare, Kriminellas Revansch i Samhället, Hela Människan, Sveriges Muslimska Råd, Forum för Frivilligt Socialt Arbete och Sveriges Kristna Råd).

Projektets syfte är att underlätta de dömdas (åter-)inträde på arbetsmarknaden och hjälpa dem att bygga upp positiva kontakter med det omgivande samhället: föreningsliv, myndigheter och organisationer.

Aktörerna inom projektet betonar individens eget ansvar för sitt liv. Men för att kunna ta detta ansvar behövs redskap och uppbackning. Det tar tid att bygga upp kontakter, intressen, kunskaper och kontaktnät. Den intagne har tid. Fängelsetiden kan bli en vändpunkt, om tiden används rätt.

Men fängelset är @ av väl kända skäl @ en sluten värld. Samhället stängs ute och den intagne isoleras från det samhälle som han eller hon ska återvända till.

Den process som ska leda fram till frigivningen börjar sällan dag ett, snarare mot slutet av strafftiden, och då är det i allmänhet för sent. Världen utanför är okänd och hotfull. Tillvaron på kåken är däremot, paradoxalt nog, känd och trygg. Återfallsbrottslingarna är många. Och hur skulle det kunna vara annorlunda när anstaltstiden i allmänhet utnyttjas så illa?

Projektet Bättre frigivning har under två års tid byggt upp kontakter på olika anstalter, vunnit förtroenden hos både personal och fångar och skissat på olika verksamheter för att underlätta övergången till ett arbete och ett hederligt liv utanför murarna.

En av dessa verksamheter, som fått namnet visionsrummet, ska fungera som en samhällsö inom fängelset. Målet med visionsrummet är att lyfta in samhället på ett konstruktivt sätt och göra det möjligt för olika intresseföreningar, fackföreningar, arbetsgivare och ideella verksamheter att finnas och synas inne i fängelset.

Idén har mött stort gehör och flera anstalter (Tygelsjö, Sagsjön och Storboda är några exempel) är villiga att inrätta visionsrum, som ska drivas av personer (så kallade koordinatorer) med egen erfarenhet av livet både innanför och utanför fängelsemurarna.

Vari består då problemet? Jo, i pengar förstås. För att kunna visa upp det goda exemplet behövs pengar till start av de tre första visionsrummen, med tillhörande tre tjänster som visionsrums-koordinatörer. Dessa pengar måste sökas externt, utanför nuvarande projektbudget.

Kriminalvården måste spara. Men för att kunna spara måste man i bland också satsa. Och med en återfallsprocent uppåt 70 är nya satsningar och idéer nödvändiga. Och vilken aktör har större intresse i en fungerande frigivning än Kriminalvårdsstyrelsen?

Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet, NBV, är tillfrågade att ta på sig arbetsgivaransvaret och svara för utbildning av de koordinatorer som i sin tur ska ansvara för visionsrummen, men de har inte ekonomiska möjligheter att även betala löner, totalt runt 400 000 kr per år och person. 400 000 kr är förvisso mycket pengar, men ändå mindre än vad en enda intern kostar per år. Andra som skulle kunna ta ett arbetsgivaransvar för koordinatörerna är frivilligorganisationer som till exempel KRIS, Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare och Hela Människan.

Men det brådskar. Visionsrumsidén @ och därmed många människors engagemang och hopp @ riskerar att självdö om nu inte projekten också kan genomföras.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga om justitieministern är beredd att aktivt verka för att de tre första visionsrummen verkligen kommer till stånd under hösten 2004.