Interpellation 2003/04:440 av Jan Ertsborn (fp) till justitieminister Thomas Bodström om dröjsmålsräntor från det offentliga till den enskilde
Räntelagen (1975:635) är enligt sin ordalydelse tillämplig på penningfordran inom förmögenhetens område. En analog tillämpning av räntelagen vad gäller samhällets skyldigheter att till enskilda utgiva dröjsmålsräntor har avvisats i rättstillämpningen.
Skattebetalningslagen (1997:483) har föreskrifter om såväl kostnadsräntor som intäktsräntor (19 kap.). Lagen (1997:484) om dröjsmålsavgift innehåller bestämmelser om dröjsmålsavgifter, som enskild har att betala till samhället när betalning inte sker inom stadgad tid. I viss annan speciallagstiftning till exempel lag (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter finns också regler om räntor. Någon generell lag om skyldigheter för enskilda att betala räntor till samhället eller det omvända förhållandet saknas.
Enligt stadgad praxis åligger det den, som felaktigt uppburit bostadsbidrag eller socialbidrag att återbetala inte bara kapitalbeloppet utan jämväl dröjsmålsränta. I den mån det grundar sig på ett begånget bedrägeri tillämpas bestämmelserna i skadeståndslagen.
Principen om att den som inte betalar i rätt tid är skyldig att utgiva dröjsmålsränta är givetvis riktig och i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Desto egendomligare är det därför att denna princip inte tycks gälla i alla situationer för det offentliga.
När försäkringskassan beslutar om att bostadsbidrag inte ska utgå och beslutet överklagas till förvaltningsdomstolarna och dessa ger den enskilda rätt till bidraget i fråga sker naturligtvis en utbetalning av bidragsbeloppet retroaktivt men utan att ränta tillgodoräknas. På samma sätt förhåller det sig med kommunernas hantering av socialbidrag.
Efter ett överklagande till förvaltningsdomstolarna kan ärenden av detta slag ta upp till tre fyra år innan en lagakraftvunnen dom föreligger. Under denna tid är samhället inte skyldigt att göra någon utbetalning. Det framstår som inkonsekvent mot den enskilde att samhället inte är skyldigt att utgiva dröjsmålsräntor i dessa ärenden.
Jag vill därför fråga statsrådet:
Avser statsrådet att lämna förslag till kompletterande lagstiftning så att den enskilde i framtiden tillförsäkras dröjsmålsräntor?