den 31 mars
Interpellation 2003/04:395 av Sermin Özürküt (v) till utrikesminister Laila Freivalds om den politiska utvecklingen i Bangladesh
Vänsterpartiet har tidigare interpellerat om situationen i Bangladesh. Interpellationerna har handlat om den bristande respekten för mänskliga rättigheter i landet i allmänhet men också om behandlingen av asylsökande därifrån.
Tidigare interpellationer har handlat om den bangladeshiska militärens stora operation Clean Heart som genomfördes i flera av landets städer. Då sattes 40 000 soldater in mot oppositionen. Operationen kostade många människor livet. Många blev misshandlade och torterade. Särskilt grovt var det våld som riktades mot kvinnor i form av våldtäkt och misshandel. Till en början var dessa aktioner "spontana", men sattes sedermera i system av landets styrande.
I dag har denna situation ytterligare förvärrats sedan militär och polis satts in för att slå ned en rad strejker som utbrutit i landet. För att slå ned strejkerna har husundersökningar, och omfattande misshandel och våldtäkter förekommit. En ny våldsvåg sveper fram över landet.
Det allmänna läget i Bangladesh kan i korthet redovisas på följande sätt: Landet styrs av en talibanliknande regim. Regimen har, i likhet med Pakistan tidigare, inrättat Koranskolor, där eleverna får militär träning i kombination med indoktrinering i islamisk fundamentalism. Det råder laglöshet och rättsväsendet fungerar inte. Parlamentet fungerar inte. Regeringen använder militären för att slå ned opposition. Det styrande partiet, Bangladeshs Nationalistiska Parti, använder sig av paramilitära styrkor i kampen mot oppositionen. Utomrättsliga avrättningar är vanliga och våldtäkt av kvinnor används som ett medel för att undertrycka oppositionen. Kriminaliteten är omfattande och kriminella grupper är knutna till det styrande partiet och regeringen. Vissa kriminella grupper har satt i system att kidnappa människor och sälja kidnappningsoffren sig emellan, så att lösensumman trissas upp innan offret slutligen släpps.
En viktig del av den brottsliga verksamheten leds av premiärministern Khaleda Zias son Tarek Zia. Denne har ingen formell position i regeringen, men har ett omfattande inflytande på den i sin egenskap av maffialedare.
Den senare tidens utveckling visar att situationen i Bangladesh försämrats ytterligare. Den korruption som tidigare var stor har förvärrats. Kriminaliteten ökat. Rättssäkerhet existerar inte i landet. På så vis förvandlas oppositionen till regeringens villebråd.
Det tyngsta bördan av förtrycket bär och de svåraste offren för vanstyret i landet är kvinnorna. Det är hög tid att på allvar erkänna det som erkänts när det gäller konflikterna i före detta Jugoslavien: att våldtäkt av kvinnor inte enbart kan betraktas som en kriminell handling i allmänhet, utan specifikt används som ett politiskt vapen mot politiska motståndare och fiender. Detta måste erkännas också när det gäller situationen i Bangladesh, där konflikten mellan olika politiska riktningar börjar ta sig inbördeskrigets former.
Det är uppenbart att befolkningen i Bangladesh behöver en annan än den nu korrumperade regering som kom till makten 2001. Bangladesh behöver en regering som respekterar de mänskliga rättigheterna, kvinnors rättigheter och barns rättigheter.
Mot bakgrund av den våldsamma och dystra utveckling under senare år i Bangladesh vill jag fråga utrikesministern:
Vilka initiativ avser utrikesministern att vidta för Sveriges del, inom FN och EU och andra internationella organ för att respekten för de mänskliga rättigheterna i Bangladesh ska förbättras?
Vilka initiativ avser utrikesministern att vidta för Sveriges del, inom FN och EU och andra internationella organisationer för att hejda våldsutvecklingen i Bangladesh och medverka till att landet slår in på en väg mot ökande respekt för demokratin?
Vilka initiativ avser utrikesministern att vidta för att kvinnor, som flytt undan den nu sittande regimens politiska terror och som följd av denna terror utsatts för våldtäkt och misshandel, inte ska betraktas som offer för kriminell handling i allmänhet, utan betraktas som misshandlade och torterade politiska flyktingar och som sådana erhålla politisk asyl i Sverige?