Interpellation 2003/04:359 av Karin Thorborg (v) till utbildningsminister Thomas Östros om forskningsanslaget till Mälardalens högskola
Jag anser att min fråga till utbildningsministern (fråga 2003/04:863), angående det låga forskningsanslaget till Mälardalens högskola, inte fått ett tillfredsställande svar. Därför söker jag genom denna interpellation få en förklaring till varför det är en sådan obalans mellan forskningsanslagen till de olika högskolorna i landet.
Ministern säger i sitt svar att Sverige har ett högskolelandskap med ett flertal universitet och några högskolor som tilldelats ett vetenskapsområde. Därutöver finns det ett antal högskolor som inte har rätt att självständigt bedriva forskarutbildning, men som har fasta forskningsresurser. Mot denna bakgrund är det helt naturligt att forskingsanslagen varierar mellan olika lärosäten, eftersom olika universitet och högskolor har olika uppdrag.
Allt detta kan jag hålla med om. Men frågan gällde varför det var så stor obalans mellan högskolor som i dagens läge är likvärdiga.
Det finns fem högskolor i landet (som inte är universitet) som har ett vetenskapsområde. De är Mälardalen (teknik), Malmö högskola (medicin), Blekinge (teknik), Kalmar (naturbetenskap) samt Mitthögskolan (naturvetenskap).
Om jag utesluter Malmö, som är lite speciell eftersom det är en tandläkarfakultet, så ser jämförelsen för 2004 vad gäller fakultetsanslag ut så här:
Läroanstalt Summa forskningsanslag
Mdh 45,6 miljoner kronor
BTH 63,4 miljoner kronor
HiK 64,2 miljoner kronor
MH 121,9 miljoner kronor
Skillnaderna är anmärkningsvärda, inte minst om man jämför MdH med Blekinge som har en likartad forskning/forskarutbildning inom teknikområdet.
Om jag sedan jämför relationen i anslag forskning-grundutbildning så blir siffrorna:
MdH 9 %, BTH 32 %, HiK 18 %, MH 27 %.
Det är allvarligt i sig eftersom det också ger Mälardalens högskola sämre resurser för forskningsanknytning av grundutbildningen jämfört med de övriga.
Ändå har MdH examinerat många i förhållande till de andra högskolorna. Just nu finns 130 egna doktorander inom teknik och MdH bidrar till landet med minst 40 examina (doktor + lic.) per år. Skälet till det är en välplanerad forskarutbildning, hög kvalitet bland lärare och handledare samt en del externa (men alltid riskfyllda och svårförutsägbara) projekt.
Mälardalens högskola har höga ambitioner för framtiden. Men ett allvarligt hinder för den planerade utvecklingen är det i förhållande till andra lärosäten låga forskningsanslaget. Ska man lyckas med att uppfylla examensprognosen och arbeta på ett mer långsiktigt och hållbart sätt så är det helt nödvändigt med en höjning av forskningsanslaget så att MdH får samma villkor som de övriga jämförbara lärosätena.
Med anledning av ovanstående siffror som visar att olika likvärdiga högskolor har olika ekonomiska förutsättningar uppstår frågan:
Vad är det som styr tilldelningen av resurser till lärosätena? Är det slumpen som avgör eller finns det (dolda) prioriteringar?
Min fråga till utbildningsminister Thomas Östros kvarstår:
Vad är enligt ministerns uppfattning orsaken till att Mälardalens högskola tilldelats mindre resurser än övriga likvärdiga skolor och vilka åtgärder tänker ministern vidta för att rätta till obalansen?