den 16 mars

Interpellation 2003/04:352 av Camilla Sköld Jansson (v) till justitieminister Thomas Bodström om häktesplatser i Östersund

Kriminalvårdsstyrelsen har lagt fram en strukturplan för häkten och fängelser i hela Sverige.

I underlaget ingår en utredning där man bedömt förutsättningarna för en etablering av tillkommande häktesplatser vid Saltviksanstalten i Härnösand alternativt en ny anläggning i Östersund. Utredningen förordar en utbyggnad i Härnösand.

Kriminalvårdsstyrelsens utredning bör dock kompletteras med kunskap som finns regionalt. Länsstyrelsen i Jämtlands län har visat att det finns samhällsekonomiska skäl till att i stället satsa på en lokalisering av häkte/fängelseplatser i Östersund.

Det handlar framför allt om samordningsvinster som kan göras i samarbete med Statens Institutionsstyrelse, SIS, och Frösö LVM-hem. Denna samordning skulle sänka kostnaderna betydligt. Besparingarna består i utnyttjande av befintlig byggnad som uppfyller säkerhetskraven, behov av ett mindre antal tjänster, både för bemanning och administration, billigare matleveranser och det skulle också ge möjligheter till sysselsättning, träning med mera som kan utnyttjas av de häktade/intagna.

Vidare har Länsstyrelsen bedömt merkostnaderna för en lokalisering av häktet till Härnösand till 2 miljoner kronor per år för Domstolsverket, 1,5 @ 2  miljoner per år för Polismyndigheten i Östersund och 1 miljon kronor per år till för Kriminalvårdsstyrelsens transporter. Sammantaget en merkostnad om 4,5  @ 5 miljoner kronor per år. En nyetablering av ett häkte i Östersund, samordnat med Frösö LVM-hem skulle ge kriminalvården oförändrade kostnader och därmed innebära besparingar för staten med cirka 4 miljoner kronor per år.

Utöver de rent samhällsekonomiska argumenten finns det även kvalitets- och rättssäkerhetsaspekter som talar för en etablering i Östersund; åklagare och polis har bättre möjligheter att söka upp de häktade under utredningen. De häktade har bättre möjligheter till kontakt med försvarsadvokaterna och också till kontakter med anhöriga. Detta är mycket väl belyst i den utredning som Riksdagens revisorer genomförde 1997.

Sammantaget är det av stor vikt att det beslut som så småningom fattas görs utifrån en helhetsbedömning där samhällsekonomin och rättssäkerhet vägs in och där kunskapen från regionen tillmäts betydelse.

Jag vill fråga statsrådet:

Har ministern verkat för att det helhetsperspektiv som nämns ovan finns med i den fortsatta politiska processen och på vilket sätt är det säkerställt?