den 12 mars

Interpellation 2003/04:349 av Chatrine Pålsson (kd) till socialminister Lars Engqvist om överenskommelsen om vårdens ägarformer

Den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kom den 11 februari fram till en överenskommelse om vårdens ägarformer. En punkt i överenskommelsen var att ansvaret för driften av sjukhus endast ska kunna överlämnas till entreprenörer som inte driver verksamhet med syfte att skapa vinst åt ägaren eller motsvarande intressent. Ett annan punkt är att landstingen inte ska få möjlighet att låta försäkringspatienter få vård och behandling på landstingens sjukhus.

Någon genomgripande samhällsekonomisk analys av dessa förbud har, såvitt känt, regeringen inte företagit.

Regeringen och stödpartierna ger inte landstingen möjlighet att utifrån sina förutsättningar leva upp till hälso- och sjukvårdslagens intentioner om vård på lika villkor över hela landet. Det är märkligt med tanke på att landstingspolitikerna är valda av folket och kan röstas bort om medborgarna anser att de fattat felaktiga beslut. Situationen ser olika ut i landet. Det som passar bra på ena stället kanske inte fungerar lika bra på det andra. Det är därför som landstingspolitikerna vet bäst hur vården ska organiseras. Om överenskommelsen blir lag inskränks således det kommunala självstyret. Landstingen berövas möjligheten att pröva hur olika organisationsformer kan förbättra sjukvårdens effektivitet.

Den svenska sjukvården lider av flera problem. Ett av de mest allvarliga är köerna till läkare, vård och behandling. Köerna skapar otrygghet. Många människor är oroliga för att inte få vård och behandling i tid. Vissa är till och med är beredda att betala två gånger för att vara säker. Därför finns en marknad för privata sjukvårdsförsäkringar. Efterfrågan har ökat och i dag är det cirka 150 000 personer som fått en försäkringsansökan godkänd. Många fler har ansökt men på grund av hälsotillståndet har man fått avslag eller så har premierna blivit alltför höga. Att människor tecknar sjukförsäkringar är inget annat än ett underbetyg till den svenska sjukvårdspolitiken.

Svensk sjukvård ska finansieras solidariskt och ges efter behov. Nu förhindras möjligheterna att utnyttja försäkringar. Men åtgärderna borde, enligt min mening, inriktas på att göra dem onödiga.

Jag frågar därför:

Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att stärka det kommunala självstyret i fråga om sjukvårdens organisation?

Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att minska efterfrågan på privata sjukvårdsförsäkringar?