Interpellation 2003/04:316 av Stefan Attefall (kd) till statsrådet Hans Karlsson om mål och mätmetoder för den svenska arbetsmarknadspolitiken
Arbetslöshetsstatistiken för Sverige skiljer sig åt om man jämför statistik från Eurostat och SCB. I SCB:s undersökningar hänvisar man till att gruppen heltidsstuderande som sökt arbete ingår i internationell statistik.
Studerande som söker arbete räknas inte in i den officiella arbetslöshetsstatistiken i Sverige. Det finns också andra strikta avgränsningar i den svenska arbetskraftsundersökningen som bidrar till att arbetslösheten troligtvis underskattas jämfört med den europeiska statistiken. Hur mycket det relativa arbetslöshetstalet påverkas av dessa skillnader finns det inga uppgifter om, förutom de arbetssökande som studerar.
EU-kriterierna för att vara arbetslös är att en person måste vara:
För att räknas som arbetslös i den svenska arbetskraftsundersökningen måste en person uppfylla tre kriterier:
Förutom EU-kriterierna, för att räknas som arbetslös, måste man i AKU således först ha svarat "ja" på en fråga om man velat ha jobb referensveckan. Eftersom det alltså är svårare att "kvalificera sig" som arbetslös i AKU torde detta medföra ett färre antal arbetslösa och därmed fler personer utanför arbetskraften, jämfört med EU-statistiken.
Enligt EU räknas en person som arbetslös om han eller hon hittat ett jobb som börjar senare, inom en period av högst tre månader från referensveckan. Här är AKU strängare med en tidsgräns på fyra veckor. Det innebär att den som sökt ett jobb och blivit erbjuden anställning med början exempelvis om tre veckor efter mätveckan, räknas i AKU som arbetslös under dessa tre veckor vare sig personen sökt arbete eller ej inom de senaste fyra veckorna. Om man däremot fått ett jobb som börjar inom fem veckor från mätveckan och man inte sökt jobb under de fyra senaste veckorna hamnar man i kategorin "ej i arbetskraften". Den svenska definitionen medför att fler personer hamnar utanför arbetskraften, och därmed inte räknas som arbetslösa, jämfört med Eurostats definition.
Heltidsstuderande som sökt arbete räknas inte som arbetslösa i dagens AKU. SCB kan dock lätt identifiera den gruppen i dag. Den svenska definitionen ger ett relativt arbetslöshetstal som är ca 1 procentenhet lägre (0,7 procentenheter skillnad i oktober 2003) jämfört med den europeiska definitionen.
I AKU räcker det också att stå som aktuell sökande på arbetsförmedlingen, medan EU tycks kräva mer aktiv kontakt med arbetsförmedlingen. Hur dessa skillnader påverkar arbetslöshetstalen är oklart.
Sättet att mäta arbetslösheten i Sverige påverkar den politiska debatten i Sverige, jämförelserna med andra länder samt i vilken grad vi uppfyller målen för den svenska arbetsmarknadspolitiken. Därför behövs också en debatt om vilka mål som är mest lämpade att sätta upp för sysselsättning och arbetslöshet.
Kristdemokraterna kräver i motioner till riksdagen att målen för arbetsmarknadspolitiken formuleras om.
Fokus borde ligga på att mäta antalet arbetade timmar. Om man mäter antalet arbetade timmar omvandlat till heltidstjänster som andel av den arbetsföra befolkningen får man ett bra mått på hur den verkliga sysselsättningen är. Sveriges strukturella problem framgår då tydligt. Orsakerna till de strukturella problemen är flera: öppen arbetslöshet, människor i stor omfattning i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, höga sjuktal, accelererande antal förtidspensioneringar etc. Medan denna utveckling pågår fokuserar regeringen på antalet öppet arbetslösa och sysselsättningsgraden, som inte alls fångar upp det verkliga antalet arbetade timmar utan endast de som är sysselsatta oavsett om de är på jobbet eller inte.
I Sverige behöver vi ett politiskt mål för arbetsmarknadspolitiken som visar verkligheten som den är. Man ska inte kunna flytta människor mellan olika kolumner i arbetslöshets-, sjuk- och förtidspensionsstatistiken för att kunna uppfylla politiska mål och vallöften.
Kristdemokraterna vill att det ska införas ett nytt mål för den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken som fokuserar på att öka andelen arbetade timmar till vad som exempelvis är ett genomsnitt av vad som förekom på 1980-talet innan den extrema överhettningen och den därpå följande ekonomiska krisen.
Direktiv bör utgå till SCB och andra myndigheter att detta mål ska fokuseras i mätningar och statistiska redovisningar, samt att samtliga politikområden ska ha detta som mål, inte minst AMV/AMS. Med en fokusering i verksamheterna på detta mål förskjuts tyngdpunkten till rätt typ av åtgärder, och från tricksande med statistik för att gömma undan människor i andra kolumner än öppen arbetslöshet. Snabbinförandet av aktivitetsgarantin hade exempelvis ett tydligt sådant tricksande drag.
I SOU 2002:5 för utredaren Jan Rydh en diskussion om detta. Han påvisar hur missvisande nuvarande mål är och problemen med den nuvarande produktionen av statistik som inte på ett lättillgängligt sätt mäter andelen människor som faktiskt är i arbete. Rydh konstaterar att olika statistikproducenter har olika syften med sin statistikproduktion varför till exempel definitioner och åldersindelningar skiljer sig åt.
Riksdagen har ställt sig bakom målet om "en väl fungerande arbetsmarknad med full sysselsättning och god ekonomisk tillväxt". Kristdemokraterna stöder detta mål, om det sammankopplas med ett mål om antalet arbetade timmar. Vi välkomnar också den ambitionshöjning som skett i Regeringskansliet för att strukturera målen i form av tre målnivåer; politikområdet, verksamhetsområdet och verksamhetsgrenar. Det är dock anmärkningsvärt att konkretiseringen och förtydligandet av målstrukturen och arbetet med verksamhetsområden och dess mål görs av regeringen och meddelas i regleringsbreven till berörda myndigheter. Riksdagen får alltså inte ta ställning till de mer operativa målen för arbetsmarknadspolitiken.
Det finns också en tendens att beskriva arbetsmarknadspolitikens uppgifter i ett alltför ekonomiskt inriktat nyttoperspektiv för den offentliga sektorn. Det handlar om att försörja företag med arbetskraft, öka samhällets produktion och tillskottet till den gemensamma försörjningen. Främjandet av sysselsättningen och bekämpandet av arbetslösheten handlar för oss kristdemokrater i första hand om att ge den enskilde människan ett värdigare liv där hon får känna delaktighet och kan försörja sig själv, och därmed bättre kunna ta ansvar för sitt eget liv och sina medmänniskor. Detta kommer ofta i skymundan. Faran är att den arbetslöse inte hamnar i centrum, utan i stället företagen, de offentliga budgetarna och samhällsekonomin.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande frågor till statsrådet Hans Karlsson:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att den svenska arbetsmarknadsstatistiken på ett bättre sätt än i dag ska spegla situationen på den svenska arbetsmarknaden?
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att ett mål för arbetade timmar ska införas inom den svenska arbetsmarknadspolitiken?