Interpellation 2003/04:307 av Börje Vestlund (s) till utbildningsminister Thomas Östros om forskningens inriktning
Sverige har som forskarnation all anledning att vara stolt. Vi lägger 3,8 % av BNP på forskning, vilket får anses som ett ganska ointagligt världsrekord. Ändå finns det problem kring den forskning som bedrivs i dag. Inte minst i de mer principiella diskussionerna om forskningen, där tillväxten betonas i varje sammanhang. Det finns enligt min uppfattning ett stort problem med den typen av resonemang.
Låt mig ta ett par exempel:
Fordonsindustrin forskar och tar fram alltmer effektiva motorer, men framför allt blir fordonen tyngre och tyngre. Detta gäller både personbilar och olika typer av yrkesfordon. Vår infrastruktur har inte kunnat hänga med och klarar inte av att hantera dagens tunga fordon. Huvuddelen av vårt väg- och järnvägsnät är anlagd under tidigt 1900-tal.
För att ytterligare belysa detta kan man ta som exempel pappersindustrin som i dag behöver konstant tillförsel av färska råvaror. Det innebär att man under hela året kör tunga timmerbilar på skogsvägar. Tidigare fraktade man trä under huvudsakligen vintertid som sedan lagrades vid pappersbruken. Detta har lett till att stora delar av skogsvägnätet i dag är totalt sönderkört.
I båda dessa exempel finns inga direkta incitament att kunna rikta forskning mot den samhällsinriktade forskningen. Det bedrivs i dag mycket liten forskning kring just infrastrukturen. Det är i princip samma underlag och samma vägbeläggning i dag som det var för 50 år sedan.
Liknande exempel kan hittas när det gäller miljöfrågor. Vi utvecklar alltmer sofistikerade mobiltelefoner, datorer och andra fantastiska maskiner till vår hjälp i vardagen och i arbetet. Samtidigt vet vi att det finns strålning från all elektrisk utrustning och inte minst från den lågfrekventa strålningen från till exempel mobiltelefoner. Forskarna vet i dag att det ger effekter men inte exakt vilka och vad de beror på. Hur ska vi sätta gränsvärden för att skydda konsumenter och vår omgivning om vi inte vet?
Inriktningen på vår forskningspolitik måste rimligen vara att slå vakt om att det finns en balans mellan tillämpad forskning och grundforskning. Med mina exempel är det tydligt att grundforskning som är mer samhällsinriktad ofta hamnar på efterkälken.
Infrastruktur kostar pengar och den ska i regel betalas av skattebetalarna. Vi står alltså i en situation där forskning driver fram en alltmer utvecklad fordonspark, men där forskningen är begränsad när det gäller utvecklingen av vår gemensamma infrastruktur. En infrastruktur som utvecklades och anlades till stora delar i ett tidigt 1900-tal.
De nya väg- och järnvägarna kommer att möta samma öden som de gamla men mycket snabbare. Detta på grund av allt tyngre och utvecklade fordon.
Även forskning på den samhällsgemensamma infrastrukturen måste betraktas som grundläggande när det gäller satsningar på tillväxtområden.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet om hon har några tankar kring på vilket sätt man ska ge forskarvärlden incitament och medel för att kunna utföra grundläggande forskning inom de områden som är samhällsinriktade och inte direkt tillväxtfrämjande.