den 13 februari

Interpellation 2003/04:298 av Erik Ullenhag (fp) till statsrådet Barbro Holmberg om regeringens skärpning av migrationspolitiken

I land efter land i Europa har flyktingdebatten svängt i en otäck riktning. I olika länder är det olika politiska partier som drivit på utvecklingen. I vissa länder är det missnöjespartier som startat omsvängningen av debatten. I länder som Tyskland och Storbritannien är det socialdemokrater som varit ledande förespråkare för restriktivitet. Och tyvärr finns det även något exempel på hur liberala partier bidragit till hårdnande attityder gentemot invandrare.

Vad som oroar mig djupt i dag är att regeringen i praktiken verkar försöka förändra flyktingpolitiken i Sverige. Sedan Socialdemokraterna kom till makten 1994 har regeringen successivt skärpt svensk migrationspolitik. Och utvecklingen är accelererande.

Socialdemokraterna i Malmö vill nu stänga sin stad för flyktingar. Fackförbundet Byggnads annonserar i hela landet mot arbetskraftsinvandring. Migrationsminister Barbro Holmberg visar en häpnadsväckande handlingskraft vad gäller hårda tag och restriktivitet men verkar i det närmaste handlingsförlamad när det gäller att presentera utlovade förslag som skulle göra politiken mer human.

Det framträder ett mönster i den politik som socialdemokraterna nu saluför; flyktingpolitiken ska stramas åt. Från Folkpartiets sida är vi djupt bekymrade över att Socialdemokraterna på detta sätt verkar försöka vinna väljare på att ta strid för att Sverige ska sluta sig än mer mot omvärlden.

Förklaringen till regeringspartiets nya strategi är sannolikt Socialdemokraternas misslyckade integrationspolitik. I stället för att se till att invandrarna så snart möjligt kan försörja sig själva har socialdemokratisk integrationspolitik präglats av en kvävande omhändertagandementalitet. Den politiken har lett till att hundratusentals människor fastnat i utanförskap. Barn växer upp i områden där de inte lär känna en enda vuxen som arbetar.

I valrörelsen 2002 fick Folkpartiet ett starkt stöd för att vi lyfte integrationsfrågan. Vi identifierade nycklarna för att öppna upp det svenska samhället som jobb och kunskaper i svenska. Vår integrationspolitik syftar just till detta, att se till så att människor försörjer sig själva i stället för att fastna i bidragsberoende.

Regeringen har naturligtvis känt sig pressade av vår offensiv i integrationsfrågor. Men i stället för att presentera en hållbar politik för att bryta utanförskapet och öppna det svenska samhället verkar statsminister Göran Persson nu vilja göra det än svårare för flyktingar och andra skyddsbehövande att komma in i vårt land. Socialdemokraterna verkar vilja smita från att debattera integrationspolitik genom att söka strid för en allt snålare flyktingpolitik.

Gemensamt för flera länder där debatten om flyktingar och invandrare radikalt förändrats är att det gått mycket snabbt när något parti "lyft på locket" genom att försöka vinna väljare på att stänga landets gränser. Det har inte dröjt länge innan flera partier övertrumfat varandra i att vara de hårdaste gränspoliserna.

I Storbritannien tog det något år för Labour att överge en hyggligt human politik till förmån för en retorik där asylsökande ständigt målas ut som problem. I Danmark har främlingsfientligheten visserligen varit en realitet sedan Mogens Glistrups dagar, men sedan de etablerade partierna "lyfte på locket" tävlar nu såväl borgerliga partier som socialdemokraterna om att visa upp en så restriktiv attityd som möjligt. I Tyskland sprider nu tyska socialdemokrater fullständigt osannolika skrämselhistorier om de horder av polacker som kommer att strömma till Tyskland den dag Polen blir EU-medlemmar.

Sverige befinner sig vid ett vägskäl. Göran Persson försöker ta strid mot öppenheten och risken är stor att det skapar samma negativa spiral som vi sett i en rad andra länder. Folkpartiet ser som sin uppgift att "snöbollen" inte får fart. Vi tänker stå upp för ett Sverige som ska vara öppet för dem som behöver skydd och för dem som kan komma hit och få ett arbete. Vi behöver en ny integrationspolitik som öppnar Sverige så att de nya svenskarna kommer i jobb. Inte en ny flyktingpolitik som gör att vi sviker vårt medmänskliga ansvar att ge skydd åt dem som behöver det.

Mot bakgrund av ovan anförda vill jag ställa följande fråga till migrationsministern.

Ämnar migrationsministern vidta några åtgärder för att se till att migrationspolitiken i Sverige inte svänger till att handla om restriktivitet i stället för humanitet och rörlighet?