den 16 oktober

Interpellation 2003/04:29 av Staffan Danielsson (c) till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist om frikopplingsreformen

Det svenska jordbruket hotades efter 1990 års riksdagsbeslut av en stor utslagning. Genom EU-inträdet förhindrades detta. EU:s nya jordbruksreform skärper åter kraven på en hög konkurrenskraft för att kunna bibehålla och helst öka produktionen av den svenskproducerade maten, en mat i världsklass som tar vara på Sveriges naturgivna resurser för matproduktion.

Jordbruksnäringen har satt ned foten, den vill göra allt för att hävda sig i konkurrensen och öka sin produktion. Ändå har utvecklingen sedan EU-inträdet stått och stampat och till och med backat på grund av en hård och ökande konkurrens inom EU. Mot den svenska matens kvalitetsfördelar i bred mening står betydande kostnadsnackdelar i form av höga miljö- och djurskyddskrav, ett nordligt klimat, en hög svensk kostnadsnivå och tunga ensidiga produktionsskatter.

Nu reformeras EU:s jordbrukspolitiska ersättningar så att de frikopplas från kravet på produktion. Avsikten är bland annat att anpassa produktionen till marknadsutrymmet. Lyckligt vore om den högkvalitativa svenska livsmedelsproduktionen kunde expandera, den är skonsammare mot miljö och djur än den mat vi importerar, den ger svenska jobb och använda åkrar.

Detta kräver i så fall, utöver storverk av bönder och livsmedelsindustri, en väsentligt starkare uppbackning än i dag från Sveriges sida. Åtminstone upp till nivån i de EU-länder som vi konkurrerar med. En uppbackning som totalt sett är mycket lönsam för landet. Utan en rad åtgärder är risken uppenbart stor att den svenska matproduktionen i stället för att växa drabbas av en stor krympning, med stora negativa effekter för landsbygden, sysselsättningen, miljön, djurskyddet och landskapet.

Utan svenska råvaror stannar livsmedelsindustrin. De svenska böndernas ekonomiska marginaler är i dag bland de lägsta inom EU. Frikopplingsreformen kommer att leda till en extensiv eller ingen matproduktion i de odlingsbygder inom EU där lönsamheten är lägst och inget investeringsutrymme finns. Utan skyndsamma åtgärder kommer därför risken att vara uppenbar att mängder av just svenska åkrar med långt lägre miljöpåverkan än i andra länder läggs i malpåse, att svenska kor, grisar eller höns med bättre levnadsförutsättningar får stryka på foten för sina kolleger på kontinenten eller på andra kontinenter. Denna hotande utveckling måste med kraft motverkas. Vem i Sverige vill försvara att produktionen och importen i stället ökar där redan näringsläckagen är högre och djurens villkor lite sämre?

Mot bakgrund av denna verklighet frågar jag jordbruksministern:

Vilka åtgärder avser jordbruksministern att vidta för att förhindra denna hotande utveckling?