den 10 oktober

Interpellation 2003/04:26 av Erik Ullenhag (fp) till statsrådet Barbro Holmberg om nytt EU-fördrag och asylpolitiken

En bred majoritet i Sverige har sedan länge varit överens om att det behövs en gemensam europeisk flyktingpolitik på EU-nivå. Grundtanken är att samtliga demokratiska länder har ett ansvar för att ge en fristad åt människor på flykt. Trots att olika länder i Europa driver en mycket varierande flyktingpolitik har idén varit att det ska finnas ett gemensamt golv för flyktingpolitiken som ska leda till att de mest restriktiva länderna tvingas ta ett ansvar. Samtidigt ska de som vill driva på för en mer human politik kunna gå före med mer solidariska regler än vad det gemensamma regelverket föreskriver.

För närvarande diskuteras det förslag till nytt EU-fördrag som det Europeiska konventet om EU:s framtid lagt fram. För oss som är europavänner är detta fördrag på många sätt en bra kompromiss. Nu gäller det att ta den chans som höstens diskussioner kommer att innebära för att försöka förankra europatanken i Sverige. Men för att vi ska kunna göra det på ett trovärdigt sätt måste Sverige ta strid för svenska ståndpunkter inom de områden där vi anser att fördraget är behäftat med brister. Ett område som det är centralt för Sverige att bevaka är flyktingpolitiken.

Det tidigare statsrådet Jan O Karlsson har vid flera tillfällen slagit fast vilka principer som Sverige anser ska gälla för den gemensamma flyktingpolitiken. Unionens framtida politik ska enligt Sverige, och konventets förslag, förändras så att kvalificerad majoritet i stället för enhällighet ska användas som beslutsmodell. Karlsson anser att detta kan leda till att de minst generösa länderna blir nedröstade. Samtidigt har Karlsson slagit fast att de tidigare reglerna om att länder ska kunna gå före även fortsättningsvis ska finnas kvar. Även om Folkpartiet liberalerna vill föra en betydligt mer human politik än regeringen står vi bakom de principer som statsrådet Karlsson skisserat om den framtida flyktingpolitiken på EU-nivå.

Problemet med principerna är dock att de sannolikt inte stämmer överens med vad som står i konventsförslaget. I det förslag som konventet lagt fram har ordet "minimistandarder" konsekvent strukits. Konventets förslag kan komma att tolkas som att ingen medlemsstat ska avvika från övriga genom att tillämpa en mer solidarisk politik i dessa frågor. Regeringen har dock hitintills inte varnat för vilka konsekvenser detta förslag riskerar att få utan den har i den skrivelse till riksdagen om konventet (Skr 2003/04:13) som presenterades häromveckan och i den allmänna debatten givit intrycket att det inte bör bli några bekymmer för ett enskilt land att även fortsättningsvis gå före de andra länderna.

Migrationsverket konstaterar genom sin dåvarande generaldirektör Barbro Holmberg, i sitt remissvar att

"Den svenska asylpolitiken har emellertid grundats på att EU:s regelverk inte hindrar ett enskilt medlemsland från att tillämpa generösare regler. Detta utgör samtidigt en utgångspunkt för övervägandena i departementspromemorian. En sådan nationell politik kan vara svår att förena med konventets förslag, som sannolikt förutsätter att alla medlemsstater tillämpar samma bestämmelser och erkänner varandras beslut."

Vad Migrationsverket i klartext skriver är således att regeringen stoppar huvudet i sanden och låtsas som om den föreslagna fördragsändringen inte bör leda till några större förändringar.

Häpnadsväckande är att regeringen i sin skrivelse utelämnat Migrationsverkets remissvar. Uppenbarligen vill regeringen försöka mörka att en av de tyngsta remissinstanserna har en avgörande invändning mot hur regeringen beskriver verkligheten. I mediekommentarer har statssekreterare Lars Danielsson mellan raderna antytt att Sverige kan komma att släppa sin linje om att varje enskilt medlemsland ska kunna gå före. En sådan förändring av Sveriges position skulle vara ett allvarligt brott mot den linje som Sverige drivit allt sedan EU började forma en gemensam asylpolitik. Det är minst sagt bekymmersamt att regeringen försöker gömma undan remissinstansers svar och smyga igenom en så avgörande förändring av den svenska flyktingpolitiken.

Riskerna med den föreslagna fördragsändringen är tudelad. Ett tänkbart scenario, om det nya fördraget tolkas enligt sin ordalydelse, är att arbetet med att skapa en gemensam europeisk asylpolitik går i stå. Genom att varken de mest solidariska länderna eller de mest restriktiva länderna blir nöjda med de kompromisser som är en följd av alla förhandlingar kan vi hamna i ett läge där det inte utvecklas en gemensam europeisk asylpolitik. Detta vore allvarligt genom att de enskilda länderna då genom en restriktiv politik skulle kunna försöka "skyffla över" ansvaret för de asylsökande på andra länder. Det var det som hände under 90-talets flyktingkatastrofer på Balkan. Land efter land införde visumtvång och svek humaniteten. Till slut stod Sverige och Tyskland ensamma kvar och kunde inte fullt ut ta sitt medmänskliga ansvar.

Ett annat tänkbart scenario är att det blir de minst solidariska länderna som får hålla i taktpinnen. Hitintills har Sverige, kommissionen och andra länder lyckats dra med sig de mer restriktiva länderna. Om det inte gått att nå ända fram har Sverige fortfarande haft möjligheten att ha mer solidariska regler i Sverige. Men i ett system med en fullständigt harmoniserad politik skulle det finnas en risk att det blev de minst solidariska länderna som fick ett bestämmande inflytande vid formandet av politiken. För att få till stånd en förändring i human riktning skulle det, även i ett system med kvalificerad majoritet, vara nödvändigt att även få stöd från några länder med en mer restriktiv hållning. Detta skulle riskera att leda till att dessa länder får trumf på hand : "Gör ni andra inte som vi säger så blir det ingenting" är ett starkt argument i en förhandlingssituation.

I ett sådant läge skulle svensk flyktingpolitik ytterligare anpassas till de restriktiva vindar som blåser i länder som Finland, Storbritannien och Danmark. För Folkpartiet liberalerna framstår det som djupt oroande att vi skulle riskera att ha samma flyktingpolitik som ett land som Finland, som aldrig tagit sitt medmänskliga ansvar, eller länder som Danmark och Frankrike där främlingsfientligheten fått fotfäste.

Vi känner alla till de senaste årens oroväckande utveckling inom flertalet EU-länder. Varje dag sviks humaniteten och solidariteten. Resultatet är att desperata människor blir allt desperatare och tvingas förlita sig på inte sällan hänsynslösa människosmugglare. Vi har alla upprörts över att människor i båtar och containrar dött i jakten på ett liv i frihet. En gemensam europeisk politik kan motverka denna utveckling. Men det förutsätter att det rör sig om minimiregler som alla ska uppfylla. En gemensam politik med fullständig harmonisering riskerar, med dagens strömningar i Europa, att leda till att EU sviker sitt medmänskliga ansvar.

Visserligen skriver regeringen till riksdagen att "Vid tillskapandet av denna politik skall det vara möjligt för medlemsstaterna att nationellt tillämpa bättre villkor". Men för att detta ska bli fallet krävs sannolikt att fördraget ändras på denna punkt. Dessutom är det oroande att regeringen mjukat upp sina skrivningar i jämförelse med den departementsskrivelse som remissbehandlats och legat till grund för skrivelsen till riksdagen. Några allmänna utfästelser i debatten om fördraget hjälper inte för att garantera att Sverige även fortsättningsvis ska kunna bedriva en mer rättssäker och human asylpolitik än andra EU-länder. Om Sverige i en framtid skulle dras inför EG-domstolen för att vi står upp för humaniteten är risken stor att det är fördragstextens ordalydelse som gäller.

Om regeringen menar allvar med sin vilja att arbeta för att Sverige även fortsättningsvis ska kunna föra en mer human politik än vad som följer av EU-regelverket måste Sverige ta strid för att fördraget ändras så att de gemensamma reglerna även i framtiden ska utgöra minimiregler.

Även om Folkpartiet liberalerna står för en betydligt mer human flyktingpolitik än regeringen har vi tidigare varit överens med Socialdemokraterna om vilka grundprinciper som ska gälla för den gemensamma europeiska flyktingpolitiken. För att denna samstämmighet ska gälla även framöver är det centralt att regeringen driver en linje som innebär att gemenskapens regler även i fortsättningen ska utgöra ett golv och inte ett tak. En annan linje skulle riskera att leda till att EU svek sitt medmänskliga och solidariska ansvar.

Mot bakgrund av det anförda vill jag ställa följande frågor till migrationsministern:

1. Ämnar migrationsministern verka för att den svenska ståndpunkten i de kommande förhandlingarna ska vara att fördraget ska förändras så att det tydligt framgår att den gemensamma asylpolitiken ska medge att enskilda medlemsstater bedriver en mer solidarisk politik än vad som framgår av det gemensamma regelverket?

2. Om migrationsministern inte ämnar verka för en tydlig svensk ståndpunkt i enlighet med fråga 1, ämnar migrationsministern på annat sätt arbeta för att fördraget ska tolkas så att enskilda medlemsstater ska kunna föra en mer solidarisk politik än vad som framgår av det gemensamma regelverket?

3. Ämnar migrationsministern vidta några åtgärder med anledning av att Migrationsverkets remissvar, det sannolikt viktigaste remissvaret gällande asylfrågor, inte kom med i regeringens skrivelse 2003/04:13 till riksdagen?