den 22 januari

Interpellation 2003/04:239 av Bo Könberg (fp) till socialminister Lars Engqvist om införande av vårdgarantin

I valrörelsen 2002 var statsminister Göran Persson, landstingsförbundets ordförande Lars Isaksson och socialminister Lars Engqvist överens om att en nationell vårdgaranti skulle införas. Enligt statsministern skulle staten skjuta till de pengar som krävdes för att landstingen ska kunna arbeta bort köerna.

Vi har nu sett resultaten av den senaste Dagmaröverenskommelsen mellan stat och landsting. Inte ens under 2004 uppfylls socialdemokraternas löften. Sveriges sjuka får fortsätta vänta på den trygghet de blivit lovade. Försäkringskassan får fortsätta betala ut pengar till alla dem som skulle kunna arbeta, bara de fick de operationer och behandlingar de väntar på.

Hur många år ska det ta för socialdemokraterna att genomföra det som den borgerliga regeringen klarade under sitt första år, år 1992? Den genomförda vårdgarantin lät sedan den socialdemokratiska regeringen förfalla efter sin valseger 1994.

Sveriges sjukvård har flera förtjänster. Många kan vittna om att när man väl får vård så håller den en hög standard. De största bristerna är bristen på husläkare, de långa väntetiderna på planerade operationer och bristerna inom psykiatrin.

Vårdköer beror i första hand inte på resursbrist. Det är enbart de få som blir friska av sig själva eller avlider i kön som inte i sinom tid får sjukvårdens hjälp. Patienter som har fått ett beslut om en behandling får behandlingen förr eller senare. Man vinner inget på att dra ut på tiden. Tvärtom går pengar förlorade, för det finns många patienter som skulle kunna gå tillbaka till arbetet om de bara fick den vård de har rätt till. Vårdköer beror på dålig planering och fel politiska signaler till sjukvården.

Vårdgarantin är en beprövat effektiv lösning för att snabbt krympa vårdköerna. Våren 1991 biföll riksdagen en folkpartimotion om en vårdgaranti på tre månader. Den genomfördes från och med 1992 efter den borgerliga valsegern. För att kompensera landstingen för "puckelkostnaden" fick de första året ett engångsbidrag på 500 miljoner kronor.

Snabbare än någon väntat började kötiderna och köerna att minska. Förmodligen aldrig förr och definitivt aldrig senare har kötiderna varit så korta som under 1993 och 1994. Tiotusentals patienter fick en kortare väntan.

Det har ibland antytts att succén berodde på att den ansvarslösa borgerliga regeringen öste pengar över sjukvården. Så var inte fallet. Under den ekonomiska krisen i början av 90-talet minskade sjukvårdens resurser i stället för att som tidigare öka. Minskningen var enligt landstingsförbundets ekonomer i fast penningvärde totalt 5 % under den borgerliga treårsperioden. Under samma tid ökade prestationerna med drygt 8 % och nådde en nivå som förmodligen fortfarande är den högsta som uppnåtts i svensk sjukvård.

Sedan hamnade socialdemokraterna i regeringsställning i landet och i alla landsting utom ett. Vårdgarantin förföll och ersattes efter några år formellt med en behandlingsgaranti, som knappt garanterade något alls.

Snart insåg ledande socialdemokrater att vårdgarantin hade sina fördelar. År 1997 föreslog en enig statlig utredning att garantin skulle återinföras från den 1 januari 1999. Sedan dess har datumet skjutits framåt år för år.

Varje år säger socialministern att garantin förmodligen ska genomföras året efter, eller att det ska diskuteras om den kan införas året efter. Före valet 2002 skrev Lars Engqvist i Hallandsposten att regeringen och Landstingsförbundet skulle "diskutera förutsättningarna för att införa en vårdgaranti redan den 1 januari 2003".

Strax efter valet, inför 2002 års förhandlingar med Landstingsförbundet sa socialministern till Dagens Medicin: "Vårdgarantin kommer inte att gälla från den 1 januari 2003, men helt säkert inom något år." Det senast nämnda datumet var den 1 januari 2004, alltså fem år efter det första förslaget. De nu strandade förhandlingarna innebär att Sveriges köande patienter får fortsätta att vänta.

Folkpartiets och de övriga borgerliga partiernas förslag till vårdgaranti ger patienten rätt att få vård inom tre månader efter det att behovet fastslagits. Klarar inte det egna landstinget av detta så har patienten rätt att på hemlandstingets bekostnad få sin vård utförd i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Den valfriheten ska omfatta hela landet.

Denna nationella vårdgaranti ska omfatta alla medicinskt motiverade behandlingar, och den ska gälla för alla åldrar. Den ska också gälla för andra områden i vården där det i dag finns långa väntetider: Man ska nå sin husläkare eller vårdcentral samma dag kontakten tas. Man ska få träffa läkaren inom fem dagar, när vårdgarantin är fullt genomförd inom 48 timmar. Ska man träffa någon annan specialist ska väntetiden vara högst två månader.

Hade folkpartiet fått råda hade vårdgarantin kunnat införas från den 1 januari 2004. Vi hade i årets förslag till statsbudget anslagit en miljard till införandet, fördelat på 2004 och 2005. Våra förslag röstades ner i kammaren, och vi undrar nu hur socialministern har tänkt sig att hålla sitt vallöfte. Mina frågor är:

1. När bedömer statsrådet nu att en nationell vårdgaranti kommer att införas?

2. Hur mycket räknar socialministern med att staten måste skjuta till övergångsvis för att garantin ska införas?