den 16 december

Interpellation 2003/04:209 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Hans Karlsson om en öppen arbetsmarknaden för de unga

En utredning publicerad under hösten 2003 beskriver vardagen för unga människor som varken arbetar, studerar eller är sjuka. Denna utredning heter "Unga utanför" (SOU 2003:92) och presenterar hårresande siffror. "Under 2001 var ca 70 000 unga i åldrarna 16@24 utanför." Med hänsyn till de grupper som återgår till studier, men utan hänsyn till studiernas resultat, antar utredarna att 25 000@30 000 unga människor hamnar helt utanför det aktiva livet. Denna kärna av utanförstående ungdomar är förmodligen betydligt större i dag med den försämring av arbetsmarknaden som skett sedan 2001.

En stor grupp ungdomar befinner sig således i dag mitt i vårt samhälle men instängda i ett socialt tomrum, utan möjlighet att självständigt försörja sig själva, utan perspektiv på framtiden och med ytterst få stödpunkter i sin omgivning. Dessa unga människor kallas i texten "unga utanför" eller "övriga", ord som talar om identitetslöshet och rotlöshet.

Att denna stora grupp ungdomar utan förankring i det aktiva livet väcker uppmärksamhet är inte förvånande. Det som däremot förvånar är att studien om denna sociala katastrof kommer så sent. Förvånansvärt är också att utredningen inte ser något samband mellan arbetslivets villkor i Sverige och ungdomens förlorade möjligheter. Är tiotusentals "övriga" eller "utanför" ungdomar något annat än vittnen om en låst arbetsmarknad? Våra lagar och regler lägger ytterst tunga bördor på arbetsgivarna; så sprids en förlamande rädsla för nya anställningar.

Bara någon månad efter utredningens publicering kom nya alarmerande uppgifter om en snabb ökning av arbetslösheten och då framför allt bland de unga. Tidningen City offentliggjorde siffror som visar en fördubblad ungdomsarbetslöhet i delar av Stockholm. Denna gång handlar det om en avsevärt ökad arbetslöshet bland välutbildade unga människor.

Några frågor kräver brådskande svar. Är inte den lavinartade ökande arbetslösheten och i synnerhet de ungas arbetslöshet en effekt av en politik som lägger för många bördor på arbetsgivarna? Kan det inte vara så att den tredje sjuklöneveckan var droppen som fick bägaren att svämma över? Kan inte denna nya och tunga ekonomiska skyldighet blockera arbetsgivarnas möjlighet att anställa? Finns det inte här ett incitament att reducera personalstyrkan till ett minimum? Är det inte detta som mitt i lågkonjunkturen skapar osäkerhet hos arbetsgivarna och förlamar arbetsmarknaden?

Med bakgrund i den senaste tidens ökade arbetslöshet vill jag fråga arbetslivsministern vilka åtgärder han tänker ta för att motverka de destruktiva tendenser i arbetslivet jag har redovisat.

Bedömer han att de ny överenskommelserna om sjuklönen kommer att radikalt förbättra arbetsgivarnas situation?

Avser han att verka för nya beslut i syfte att stoppa trenden med ständigt minskande personalstyrkor?

På vilket sätt tänker arbetslivsministern stimulera nyanställningar av helt oprövad arbetskraft?