den 1 december

Interpellation 2003/04:172 av Lars Leijonborg (fp) till statsminister Göran Persson om EU:s fria rörlighet och de svenska bidragssystemen

1. Ny debatt om övergångsregler

Statsministern har nyligen kommenterat risken att det svenska välfärdssystemet kommer att överutnyttjas när gränserna öppnas för medborgare i tio nya EU-länder. Det finns mot bakgrund av uttalandet skäl att fråga vad regeringen egentligen gjort inom EU för att få fram regler som långsiktigt tryggar såväl den fria rörligheten som medlemsländernas möjligheter till eget beslutsfattande på välfärdsområdet.

Bedömningen att den fria rörligheten för medborgare kan innebära en ökad belastning på de svenska bidragssystemen framfördes av den statliga utredaren Berit Rollén, vars utredning lades fram för cirka ett år sedan. I utredningen föreslogs att Sverige borde införa övergångsregler för tillträde till den svenska arbetsmarknaden. Rollén hänvisade till risken att människor kommer att utnyttja det svenska bidragssystemet genom fiktiva anställningar och deltidsarbeten. Utredningen föreslog restriktioner för medborgare från de nya EU-länderna i form av krav på arbetstillstånd och heltidsanställningar @ villkor som inte gäller i dag.

Folkpartiet ser rätten till fri rörlighet över gränserna som en hörnsten i det europeiska samarbetet och för oss är det otänkbart att vissa EU-medborgare ska diskrimineras för att de kommer från länder som i dag har lägre levnadsstandard än nuvarande EU-länder. Folkpartiet anser att Sverige behöver nya möjligheter till arbetskraftsinvandring. Vi är kritiska mot att en rad EU-länder nu planerar åtgärder i syfte att hindra människor från de nya medlemsländerna att söka sig över gränserna för att arbeta. Farhågorna om omfattande störningar på arbetsmarknaden är betydligt överdrivna. Tvärtom kan den arbetskraft som vill röra på sig, bidra till ekonomiska framsteg, bättre välfärd och mer dynamik i Europa.

2. Jobb i stället för bidrag

Vi har dock inte ansett oss kunna avfärda Berit Rolléns beskrivning av tänkbara problem i relation till det svenska välfärdssystemet. Problem i form av överutnyttjande av bidragssystem existerar ju i själva verket i stor omfattning redan i dag.

En nyckelfaktor i sammanhanget är den så kallade tiotimmarsregeln. EG-domstolen har slagit fast att den undre gränsen för vad som definieras som en anställning är tio timmar per vecka med någon form av ersättning. En tiotimmarsanställning, där ersättningen inte ens behöver utgå i pengar, ger i dag rätt till uppehållstillstånd, vilket i sin tur i princip ger tillgång till landets systemet av bidrag och försäkringar. Med gällande regler @ och den tolkning av dem som växt fram i EG-domstolen @ råder det alltså fri rörlighet inom unionen oavsett om man kan försörja sig själv i det nya land man flyttar till.

Riskerna är svåra att bedöma. Det är förvisso inga stora strömmar av EU-medborgare som flyttar till andra EU-länder med generösare bidragssystem i dag, och det var det inte heller när Spanien, Portugal och Grekland var nya medlemmar, fast de då var betydligt fattigare än sina grannländer. Å andra sidan har vi en ny situation när nya medlemsländer med en i genomsnitt lägre levnadsstandard och inom landet stora nivåskillnader kommer in i unionen.

Folkpartiet berörde frågorna i den rapport vi lade fram i augusti 2002 @ den som på allvar startade den svenska debatten om arbetskraftsinvandring. Principen där var "jobb i stället för bidrag". En del av de förslag Berit Rollén lagt fram, exempelvis om att kontrollera arbetsgivarna mer för att förhindra fuskanställningar, ligger i linje med de resonemang vi då förde. Men med vårt synsätt ska den formen av felutnyttjande inte stoppas genom tillfälliga övergångsregler för vissa grupper, utan genom regelverk som gäller mellan alla EU-länder.

I likhet med Folkpartiet har regeringen tidigare sagt nej till förslag om övergångsregler för den fria rörligheten. Men i förra veckan tycktes statsministern plötsligt svänga i frågan och ställde sig positiv till att införa särskilda regler för nya EU-medborgare från den 1 maj 2004. Vi tycker det är att dra fel slutsats. Att alla EU-medborgare ska omfattas av samma rättigheter och skyldigheter borde vara en självklarhet.

3. Regleringen av den fria rörligheten i fördrag och direktiv

Just nu behandlas ett förslag till nytt EU-direktiv som i hög grad berör dessa frågor (Unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier", KOM 2001, 257). Direktivet är tänkt att rensa upp i regelfloran och skapa klara och tydliga regler för de möjligheter som finns att flytta mellan EU-länderna. Förhandlingar om det nya direktivet har pågått i flera år, och det slutgiltiga beslutet väntas tidigt i vår.

Förslaget till direktiv innehåller olika kriterier som ska uppfyllas för uppehållstillstånd i ett annat EU-land. Studenter avkrävs förutom en heltäckande sjukförsäkring även bevis på att han eller hon har möjlighet att försörja sig själv under studietiden. Samma sak gäller för den som inte ska studera och dessutom saknar arbete @ exempelvis svenska pensionärer som flyttar till Spanien. De ska på ett trovärdigt sätt kunna visa att de själva kan försörja sig, exempelvis genom svensk pension eller besparingar. Men för den som vill arbeta i ett annat land räcker det med att man är "anställd eller egenföretagare". Här finns alltså inget krav att anställningen ska ge en ersättning som är tillräcklig för ens försörjning.

Regeln om att en person som utför tio timmars arbete räknas som anställd i EG-rättslig mening finns i en dom i EG-domstolen från 1989. Även om domen behandlar något annat än just detta, nämligen huruvida en medlemsstat har rätt att undanta en person som arbetar mindre än tio timmar per vecka från gängse sjukförsäkringsregler, har praxis blivit att den som arbetar minst tio timmar räknas som arbetstagare.

Rättsläget när det gäller utländska medborgares rätt att uppbära socialbidrag, försörjningsstöd, i Sverige förefaller något oklart. Gemenskapsrätten anger att status som arbetstagare ger tillgång till svenska socialförsäkringar. Ytterligare domstolspraxis behandlar rätt till "socialt bistånd", alltså försörjningsstöd. I en dom från 1985 konstaterar EG-domstolen att "den omständigheten att en medborgare från en medlemsstat som på en annan medlemsstats territorium utför ett avlönat arbete, som i sig kan anses som faktiskt och verkligt, ansöker om ekonomiskt stöd som tas från allmänna medel i den medlemsstaten för att komplettera den inkomst han erhåller på grund av sitt arbete, tillåter inte att han utesluts från tillämpningen av bestämmelserna i gemenskapsrätten om fri rörlighet för arbetstagare".

I den svenska socialtjänstlagen finns numera vad som kan kallas en självförsörjningsplikt. Myndigheterna kan kräva en personer som söker socialbidrag efter måttet av sin förmåga utför en motprestation. Att bli försörjd av andra, om man själv är i stånd att arbeta, anses inte vara en mänsklig rättighet.

Huruvida denna bestämmelse är förenlig med EG-rätten är enligt uppgift från svenska socialförvaltningar oklart. Enligt gemenskapsrätten kan ingen nekas uppehållstillstånd för att man är i behov av och söker försörjningsstöd vid sidan om sitt arbete @ om man räknas som arbetstagare. Någon självförsörjningsplikt finns inte enligt domstolen. Risken för att någon kommer att bli beroende av bidrag från det allmänna kan alltså knappast vara grund för att neka uppehållstillstånd. Fördragets och direktivförslagets regler om likabehandling säger dessutom att ingen medlemsstat kan neka en arbetstagare socialt bistånd vid behov.

Det är orimligt att bara tio timmars arbete per vecka ger automatisk tillgång till det svenska bidragssystemet, inklusive rätt till försörjningsstöd. Enligt svensk lag tillkommer inte denna rätt svenska medborgare, även om kravet på motprestation tyvärr inte tillämpas i den utsträckning som borde ske. Vad som behövs är ett tydligt krav om att den som vill flytta till ett annat EU-land där ska kunna försörja sig själv och sin familj. Det villkoret ska gälla för alla medborgare i övriga EU, oavsett ursprung. Samma försörjningsplikt som föreslås gälla för studenter och pensionärer bör givetvis även gälla för den som flyttar för att ta ett jobb. Ett välbetalt halvtidsjobb, ett vanligt heltidsjobb eller ett deltidsjobb kombinerat med pengar på banken kan mycket väl vara tillräckligt. Försörjningsmöjligheterna i relation till personens försörjningsbörda måste vara avgörande. Rollén-utredningens förslag om tillfälliga krav på heltidsarbete och särskilda kontroller som bara riktas mot unionens nya medborgare, är ingen långsiktig lösning på problemet. Efter sju år upphör övergångsreglerna och därmed möjligheterna att stävja bidragsmissbruk med den teknik som Rollén anvisar.

EG-domstolens utslag bygger delvis på en tolkning av EU-fördragets bestämmelser om fri rörlighet. Domstolen har angivit att man vid lagtolkningen fäster större vikt vid fördragets bestämmelser om fri rörlighet än eventuella inskränkande bestämmelser i direktiv från rådet. Men nu är även fördraget uppe för omförhandling. I den mån en rimlig reglering av denna fråga @ alltså en ersättning av tiotimmarsregeln med en bestämmelse om att möjligheten till självförsörjning ska vara avgörande för definitionen av begreppen arbete, anställning och egenföretagande @ kräver förändringar i förslaget till ny konstitution för EU, borde regeringen ha agerat också i regeringskonferensen.

4. Permanent lösning i stället för diskrimineringsvägen

Regeringen förefaller hittills ha missat möjligheten att verka för sådana förändringar i EU:s fördrag och direktiv som skulle lösa det problem Rollén-utredningen och statsministern pekat på. I stället för att arbeta för sådana generella regelförändringar, som är nödvändiga för att garantera den fria rörligheten på längre sikt, väljer regeringen @ om man får tro statsministern @ diskrimineringsvägen.

Fem partier i riksdagen, nämligen Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centern och Miljöpartiet, skriver så här i sitt alternativ till utskottsyttrande från Socialförsäkringsutskottet om övergångsregler för de nya EU-länderna: "Problem som kan uppstå med exempelvis fiktiva anställningar, bidragsfusk eller överutnyttjande av svenska socialförsäkringar måste mötas med översyn av regelsystemen @ inte med hinder för EU-medborgares fria rörlighet."

Folkpartiet ställer krav på att människor, som kan, försörjer sig själva. Det gäller svenskar och det gäller utländska medborgare som bor i Sverige. För att komma tillrätta med bidragsmissbruk måste våra egna svenska bidragsregler och tillämpning av dem ändras. Om en frisk person, svensk eller utlänning, kommer till socialtjänsten och begär socialbidrag ska det bara beviljas om personen är redo att arbeta @ i folkpartiets system ska arbete i sista hand garanteras av en "jobbpool". Det finns stöd i prejudicerande domar från svenska domstolar att ställa ganska tuffa krav.

Ett andra stort bidragssystem där behovet av förändringar är stort är sjukförsäkringen. Skärpta regler och förändrad tillämpning av reglerna behövs, och det fel- och överutnyttjande som förekommer måste stävjas. Ett tredje system är arbetslöshetsförsäkringen, där någon form av "bortre parentes" behövs.

Alltså. Regelförändringar, ja, övergångsregler och hinder för den fria rörligheten, nej. Statsministerns vrede bör inte riktas mot de polska åttabarnsfamiljer som figurerat i debatten, utan mot redan existerande, ständigt pågående bidragsmissbruk. EU:s nya författning är fortfarande under förhandling, och det nya EU-direktivet har ännu inte antagits. Så här i elfte timmen bör regeringen fortfarande kunna agera för att få en ändring till stånd, som lägger fast rimliga och konsekventa regler för den fria rörligheten. Snart är det för sent.

Mot bakgrund av vad som anförts vill jag ställa följande frågor till statsministern: