den 28 november

Interpellation 2003/04:169 av Cecilia Magnusson (m) till justitieminister Thomas Bodström om barn i familjevåldssituationer

Ännu ett barn, en liten tvååring, blev denna vecka berövad hela sin trygghet, då modern blev ihjälslagen i hemmet. Trots att kvällen var sen bevittnade barnet dödsmisshandeln.

I detta extrema fall är nu barnet uppmärksammat av rättsväsendet och får förhoppningsvis också stöd och behandling för de upplevelser det varit tvunget att vara med om. Förmodligen var inte detta den första misshandelsupplevelsen i denna unga människas liv.

Det är fel att våldet måste gå så långt att föräldrar misshandlas till döds för att barnens utsatthet ska uppmärksammas. Så är dock förhållandena i dag, i såväl medier som rättsväsende och övriga myndigheter. Hundratusentals barn har erfarenheter av eller lever just nu i en krigsliknande situation med ständig oro för kommande våldsinslag i deras unga liv. Det är inte våldet på gator och torg som injagar fruktan hos dem @ det är våldet som sker på den plats som borde vara deras största trygghet, våldet i hemmet.

För några veckor sedan uttalade justitieministern till nyhetsbyrån TT att han nu skulle föreslå att barn som är i en livssituation med familjevåld skulle anses som brottsoffer. Detta uttalande väcker stor förvirring. Som hjälp att förklara anledningen till förvirringen citerar jag socialutskottets betänkande 02/03:15 över proposition 02/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer, justitieutskottets yttrande: "Begreppet brottsoffer är okänt i den straffprocessuella lagstiftningen. Den som blivit utsatt för brott är målsägande."

Anledningen till citatet var en motion som krävde en lagändring som innebär att barnet ska bli målsägande i familjevåldsbrott. Motionen avslogs av riksdagsmajoriteten så sent som i maj detta år.

Avser justitieministern med anledning av ovanstående uttalande i medierna att föreslå förändringar i lagstiftningen som innebär att barn i familjevåldssituationer ska anses som målsägande?