den 24 november

Interpellation 2003/04:151 av Henrik von Sydow (m) till statsrådet Gunnar Lund om näringsfrihet och gränser för politisk maktutövning

I samband med uppmärksamheten kring livbolagens affärer och tilldelning av lägenheter till medarbetare från det egna fastighetsbeståndet blev biträdande finansminister Gunnar Lund fredagen den 7 november 2003 intervjuad i Sveriges Radios Ekonomieko. Statsrådet framhöll då bland annat att tilldelningen av lägenheter till anställda är ett uttryck för en "galen och olycklig kultur som livbolagen har hamnat i. Jag tycker därför man ska sluta att över huvud taget ägna sig åt att erbjuda lägenheter".

Det finns skäl att resa några angelägna frågor med anledning av uttalandet från statsrådet. Visst är det rätt och riktigt att som statsråd markera mot de direkta oegentligheter i näringslivet, dit ett antal så kallade lägenhetsaffärer också kan räknas, vilket vi blivit varse denna höst. Opportunistiska uttalanden som statsrådets riskerar emellertid bara att undergräva näringslivets förtroende för politiker i allmänhet och regeringen i synnerhet.

Principer om näringsfrihet och gränser för den politiska maktens räckvidd måste rimligen gälla också i stunder då opinionen rasar mot ett enskilt företag och bransch. Statsrådet utgör, med sitt uttalande, ett oroväckande tecken på en politisk makt omedveten om sina begränsningar, som omyndigförklarar näringslivet och som i förlängningen kan verka direkt hämmande för företagsamhetens växtkraft i vårt land.

Fastighetsförvaltning är en del av ett livbolags kärnverksamhet och något som ska kunna anförtros en företagsledning utan pekpinnar från en minister. Udden i uttalandet riktas dessutom mot alla de vanliga, kämpande medarbetare i livbolagen som, av flera, fullt legitima skäl, har tilldelats lägenheter och nu finner sig smutskastade och placerade i de anklagades bås av statsrådet.

Uttalandet väcker också frågor över skillnaden mellan att vara anställd i ett livbolag och att verka som riksdagsledamot. I det första fallet är det uppenbart att ministern anser att det är fel att arbetsgivaren hjälper en anställd med övernattningslägenhet om arbetsplatsen finns i Stockholm medan hemmet finns på annan ort. I det andra fallet har det hittills aldrig hörts några synpunkter från statsrådet om det orättmätiga i att hjälpa riksdagsledamöter med övernattningslägenheter.

Slutligen reser biträdande finansministerns uttalanden frågor om vilken syn han har på sitt politiska uppdrag och sitt mandat. Att näringsfriheten är grundlagsskyddad hindrar uppenbarligen inte statsrådet från att uttrycka åsikter om hur enskilda företag bör driva sin löpande affärsverksamhet.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag därför ställa följande fråga till statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att tydliggöra gränsdragningen mellan sin egen maktutövning och näringslivets normala, löpande verksamhet?