den 20 november

Interpellation 2003/04:138 av Karin Pilsäter (fp) till statsrådet Mona Sahlin om löneskillnader mellan könen

Rålönegapet, den totala skillnaden mellan mäns och kvinnors löner, har bitit sig fast på bortåt 20 %, för varje tia en man i genomsnitt tjänar får kvinnan drygt 8 kr. Rålönegapet är ett uttryck för att samhället inte är jämställt. Huvudorsaken är inte direkt diskriminering, även om den sannerligen existerar. De främsta orsakerna till det stora rålönegapet är i stället det faktum att den svenska arbetsmarknaden är starkt könssegregerad, och att det totala lönegapet till mycket stor del förklaras av befattningssegregation och arbetsplatssegregation. Det faktum att kvinnor finns i andra arbeten som värderas lägre än de arbeten män utför är alltså en viktig orsak till de orättvisa löneskillnaderna. Dessa kan som bekant inte pratas bort, de måste betalas bort.

I storstadsregionerna, särskilt Storstockholm, har lönenivåerna för sjuksköterskor, lärare och förskollärare, men även för undersköterskor och barnskötare ökat påtagligt relativt resten av landet. Detta är naturligtvis en kombination av den rena marknadssituationen, man har behövt betala mer helt enkelt för att få folk på plats, och politiska ambitioner att bättre värdera dessa yrkesinsatser.

När marknadskrafterna och den politiska ambitionen för en gångs skull har dragit åt samma håll, så att löner för förskollärare, sjuksköterskor, barnmorskor, undersköterskor och barnskötare är högre i Stockholmsregionen än i riket, innebär detta med nödvändighet högre kommunala utgifter. Men detta högre kostnadsläge är inte en del i kostnadsutjämningen. Samtidigt får dessa kommuner och landsting sända i väg runt hundra procent (ibland strax under, ibland strax över!) av de extra skatteinkomster som kommer från dessa högre kvinnolöner till andra kommuner och landsting.

I den aktuella debatten, såväl som i det senaste utredningsförslaget kring utjämningssystemet, avvisas tanken på att kostnadsutjämningen ska ta hänsyn till det högre kostnadsläget. Dessutom bibehåll i förslaget den mycket långtgående inkomstutjämningen. Ledande företrädare för Socialdemokraterna, exempelvis statsråd, är helt oförstående och menar snarast att Stockholmsregionens kommuner och landstinget får skylla sig själva som har höjt kvinnolönerna i vården och skolan.

Men hur ska vi få rättvisa kvinnolöner om kostnaden inte får räknas för kommunerna utan de höjda skatteinkomsterna ska skickas vidare till andra regioner?

Med anledning av detta vill jag fråga jämställdhetsministern vilka insatser hon planerar för att få utjämningssystemet att uppmuntra, inte motverka, en utveckling mot minskade löneskillnader mellan könen.